#Djup text på svenska

[skeppsbrott]

[roslag]

[magnuswesterberg]

E-post från Paris

Den italienske filosofen Giorgio Agamben försöker gång på gång förklara för en skara lyssnare i Palazzo Serra di Cassano i Neapel, hur de ska nå fram till det förflutna och hur de sen ska kunna förstå detsamma och använda det som de kommit fram till. Använda det till någonting positivt. För det finns enligt Agamben potentiella möjligheter i det förflutna för att vi ska förstå det samtida och kanske bli lugna, mycket mer lugna, mer samtida. Han säger det precis så där, på det där speciella sätter som han förefaller att älska. 

Giorgio Agamben är en av Italiens populäraste, samtida filosofer och hans specialitet är att vända på förlopp. På samma sätt formulerar han sig i sitt skrivande. Historia är processer, vilket i och för sig nog de flesta håller med om. Till exempel nationer är sällan större eller mer sammanhållna är nationens egen historia. Min slutsats är att en nation faller när dess invånare inte längre kan sin egen historia, inte mist känns detta aktuellt i vårt eget land. Agamben refererar ofta till filologin, den smala vetenskap som försöker komma åt en texts betydelse förut, men tillika i kontrast till textens betydelse i nuet, viket kan vara mycket svårt. Just detta är något som alla akademiskt skolade längtar efter, att kunna överbrygga glappet och därigenom kunna begripa det förflutna. Jag är sådan, och min far var lika dan, och det blev för honom värre med åren och det känns som om jag också blir mer ansatt av det som varit, snarare än det som är. Ansatt? Då tänker ni att det är dystert till nuet, fånga dagen istället på dig, låt det gamla vara.

Men för mig har det varit fantastiskt, och jag känner en slags djup sympati med alla hädagågna. Jag har fått se så oerhört mycket av Europa genom mitt intresse för det förflutna. Bara häromdagen satt jag i Zoommöte med mina kollegor på Circolo Scandinavo i Rom, och när jag öppnade e-posten för en månad sedan, låg där en förfrågan från Svenska Institutet i Paris: de undrade ödmjukt om monsieur Westerberg inte ville komma tillbaka till Paris igen. Jag fick det. Om jag ville. Läsa och skriva ännu mer om det som inte är nu, utan om det som varit en gång. Förut. De mest uppenbara skillnaden mellan Paris och Rom är alla oerhört blodiga revolutioner i Paris. Ett tag blev det så jobbigt att hugga huvudet av folk, att de som ni vet, var tvungna att uppfinna giljotinen. När man läser om det förgångna tycks det ha runnit åtskilligt mer blod på Paris torg och gator än i Rom, i alla fall efter antiken. ”Det finns ett arbetsrum ledigt till dig.” skriver de vidare till mig från Svenska Institutet i Paris. ”Och vad än det är du håller på med, så är det viktigt att du slutför det, oavsett vad det är. Vi har vid de här laget förstått att det monsieur Westerberg håller på med, det har att göra med det förflutna. Skäms inte, vi har haft många av din sort här. Jättemånga.”

När jag tittar upp från mina böcker, e-böcker och datorskärm, ser jag en samtid som är allt mer dekadent och förvirrad. Polariseringen i Sverige är ju värre än på sjuttiotalet. Och det gör ont att se det, att institution efter institution tas över människor som anser sig vara goda men vars inställsamhet, historielöshet och rädsla fördärvar, som om de har glömt att Sverige för tio år sedan var ett av världens absolut lugnaste och minst religiösa och ideologiskt styrda länder. Vi hade vattenkraft, kärnkraft, järnmalm och teknologi. Bara Stockholms län hade under 2021 137 skjutningar. Svenskar kan dock inte bli arga, vi har aldrig haft någon revolution här som i Frankrike, vi svenskar självslocknar i stället, och det sker i sömnen och börjar när vi sover som djupast, ofta i en dröm om en äng med prästkragar. En dag har slocknandet trängt från hypofysen och ända ut till kroppens sista utpost: ansiktet. Då går förkolnandet inte att dölja längre. Det var måhända tråkigt på den tiden vi var svenskar, men det var så extremt demokratiskt och rättvist. Skolskjutningar och bilbränder fanns ju inte på ottiotalet. Man fick passen i tid och bilar och byggnader brann inte i förorterna. De som var jobbiga i skolan hamnade i obsklass som det hette. Mycket effektivt tydligen. När jag gick i fyran hade vi däremot alldeles för många elevråd i skolan vill jag minnas, som om vi elever skulle, eller ens kunde, veta något alls om dygd och bildning. Mest av allt från mellanstadiet minns jag elevråden, mycket lite om vad vi lärde oss. Nått ljushuvud lurades till att bli elevrådsordförande, en slags daning till att sen inte läsa vidare utan sluta som fackpamp. Mellan lektionerna och elevrådsmötena hade vi ”avslappsningsövningar”. Lärarna tittade ned på oss barn och frågade: ”Om vi inte egentligen var mycket trötta, eller mycket stressade?” Det var vi inte, men vi skulle i alla fall ha avslappningsövningar. För att passa in var det bäst att säga ”Ja, jag är jättetrött, jag känner mig ansatt av tidens tand.” Men vi hade innan på förmiddagen inte gjort så väldigt mycket eller fått lära oss någonting. Framför allt fick vi inte lära oss nåt alls om första och andra världskrigen eller om Marshalplanen. Sverige mottog 107 miljoner dollar, och Västyskland fick enormt mycket mer från USA vilket gjorde att de sönderbombade städerna på rekordtid var uppbyggda igen. Vi hade istället för att lära oss om det förflutna, haft grupparbeten som handlade om att arbeta i grupp. Ni vuxna skulle ha varit bestämda och gett oss läxor att göra. Experimentet vi utsattes för slutade med att jag fick kompensera för detta kollektivistiska skolexperiment med sex års universitetsstudier i total ensamhet och utan några som helst grupparbeten. Först då kände jag mig som en självständig människa. Men nej, det gjorde inte så mycket, jag är glad, om än att jag varje morgon reser mig, gör trettio armhävningar, omsorgsfull bereder jag en cappuccino på Rancilion och tänker: ”I dag gör jag det, jag drar tillbaka till Berlin, Paris eller Rom.” Jag var i Berlin när muren öppnades och känner i dag, trots att minnet är selektivt, att jag var med och satte punkt för andra världskriget. I Tyskland hade det under åren 1933-1941 tillkommit 430 nya lagar som på olika sätt diskriminerade judar. Giorgio Agamben skriver om det här, undantagstillstånd, stato di emergenza, och det är skrämmande läsning. Misstänksamheten och förföljelserna mot Europas judar går långt tillbaka i tiden och ökade i samband med Dreyfusaffären i Paris och en generalstabsofficer av judisk härkomst som på falska grunder skulle ha ägnat sig åt spioneri och högförräderi under 1880-talet. Författaren Zola gick ut och skrev en artikel som blev världsberömd, i vilken orsaken framlades, att anklagelserna grundade sig enbart på att Dreyfus var jude.

Bortsett från själva förintelsen, den kanske mest uppseendeväckande av dessa lagar mot judar blev sen i Tyskland de så kallade Nürnberglagarna från 1935, och innebar förbud mot äktenskap mellan judar och arier.

I Grytan utanför Östersund finns en väg som heter Skjutfältsvägen, där internerades under andra världskriget personer som också ansågs ha tänkt fel tankar. Oavsett vad det var de exakt tänkt, så var det fel. Den övervägande delen hade aldrig gjort någon, men de hade alltså tänkt fel, ungefär på samma sätt som man internerade människor som var fel utan att ha gjort något i Sovjetunionen och i Nazityskland. Ja, fyrtiotalet var en dunkel tid. Decenniet för också tankarna till kommunistskräcken i USA på femtiotalet som kommit att kallas McCarthyism. Personer inom politiken, militären, massmedia och Hollywood tvingades mer eller mindre att lämna sina anställningar på grund av misstankar om kommunistiska sympatier. På New York Times finns en artikel om hur även FBI drev Ernest Hemingway till vansinne och sedan självmord, efter hans Nobelpris i litteratur och hans kontakter på Cuba.

”Syftet med att placera radikala vänstersympatisörer i arbetskompanier var bland annat att förhindra kommunistisk infiltration i och agitation inom väpnade förband. Det första arbetskompaniet var Storsien utanför Kalix i vilket 300-370 kommunister placerades vintern 1939-1940. Ytterligare arbetskompanier förlades senare till Naartrjärvi söder om Luleå, Öxnered vid Vänersborg, Lövnäsvallen utanför Sveg och Grytan utanför Östersund. Mellan 30 och 40 värnpliktiga inom flottan placerades på logementsfartygen Bereut, Lagerbielke och Vesterbotten i Stockholms södra skärgård. Under 1941 planerade krigsmakten en expansion av systemet och krigsplacerade över 3 000 misstänkta kommunister på arbetskompani.” (Tobias Berglund, Niclas Sennerteg, Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga, 2008.)

Så tillbaka i Neapel, i slutet av föreläsningen i Palazzo Serra di Cassano, säger den kvinnliga assistenten som sitter bredvid Professore Giorgio Agamben: ”L’archeologia come unica via d’accesso al presente/Arkeologin som den enda ingången till nuet”. Det är upplysande. Det är därför jag ibland mycket impulsivt reser till Paris, Berlin och Rom där Europas historia finns så koncentrerad och tillgänglig. Det räcker många gånger att börja gräva i vad gatunamn står för, och sedan blir stadslandskapet som en text som man kan försöka tolka. I praktiken blir det en slags semiotik, någonting (ett tecken i tiden i vid bemärkelse) står alltid för någonting helt annat, i kontrast till gatorna intill, och som får sin fulla innebörd först när man grävt djupt ned i historiens outsinliga brunn.

/Magnus Westerberg, Via Raineri Maddalena, Roma

[sportnewsthings]

Veronica Maggio helvändning för karriären – efter djupa svackan

Veronica Maggio helvändning för karriären – efter djupa svackan Veronica Maggio var nere i en djup svacka efter förra skivan. Av en slump började hon skriva låtar med Joakim Berg och då vände allt. Nu är hon aktuell med nytt album och stor sommarturné – senare i år blir hon också mamma för andra gången.

– Jag fick smaka på att allt inte alltid går spikrakt uppåt, säger Maggio om den tuffa tiden när Expressen träffar henne i replokalen inför veckans Gröna Lund-konserter. Det började egentligen redan under arbetet med ”Den första är alltid gratis”, hennes förra album som gavs ut 2016. I stället för att, som tidigare, hålla sig till ett fåtal samarbetspartners jobbade Veronica Maggio, 38, med ”tusen personer” i flera olika studior. – Jag trodde jag var en sådan nomad som skulle tycka att det var kul, att det skulle passa mig. Men det blev för jobbigt, stressigt på något sätt att aldrig få komma till ro, berättar hon. Samtidigt upplevde hon att pressen på henne var större än tidigare. Det var stormöten med skivbolaget och fler än någonsin skulle lyssna och tycka till. – Jag kände att det är nu allt faller ihop. Vi gjorde flera versioner av samma låt och spelade upp och bara ”vilken är bäst?”. Det är aldrig bra när man känner att man är i ett kompasslöst landskap. Sedan är det ju låtar som jag är superglad att jag gjorde och som jag är stolt över. ”Den första är alltid gratis” gick visserligen rakt in som etta på albumlistan. Men Veronica Maggio säger samtidigt att det var första gången i sin karriär som hon fick uppleva att allt inte gick spikrakt uppåt. – Det låter ju otroligt ytligt och löjligt men jag kommer ihåg att det var första gången som det inte ens kom några nomineringar när det var dags för Grammis och P3 Guld. Jag menar inte att jag är så arrogant att jag räknar med att bli nominerad men jag kommer ihåg att det sved lite. Det kändes lite som att man fick dra på sig hoodien i skam över att man inte skulle gå på Grammisgalan. ”Jag har skrivkramp” När det sedan var dags att börja jobba på nytt material tog det stopp. Veronica Maggio åkte till Los Angeles för att jobba med svenska och danska musikskapare men det kom inga starka låtar. – Det var nog första gången jag har känt att jag har skrivkramp, att det inte blev så bra. Det slutade med att hon gick en skrivarkurs för att äntligen kunna skriva det där filmmanuset hon alltid pratat om – något hon nu faktiskt har gjort, tillsammans med ”I rymden finns inga känslor”-regissören Andreas Öhman, och planen är att det ska bli en långfilm framöver. Veronica Maggio säger att kursen öppnade ”lite fler stigar i huvudet” och att hon hamnade på rätt köl igen även vad gäller låtskrivandet. Efter att ha skrivit en låt tillsammans med Kents frontman Joakim Berg, som hon inte kände sedan tidigare, till Tomas Alfredsons kortfilm om Ingmar Bergman fann hon också till slut rätt låtskrivarpartner till sitt nästa album.

Maggio och Berg har skrivit hela kommande ”Fiender är tråkigt” tillsammans med Simon Hassle och Agrin Rahmani. I stället för att flänga runt i dyra studior har de suttit i ett litet inspelningsrum på Dalagatan i Stockholm. – Jag kan inte säga nog med positiva saker om Jocke. Han är väldigt ointresserad av att ta över ett projekt och få det att låta som Jocke Berg. Han har inget ego på det sättet. Jag gillar verkligen honom. ”Fått kritik för det” ”Fiender är tråkigt”, hennes sjätte album, kommer i två delar. Den första släpps den 14 juni och innehåller fem låtar med klassiska Veronica Maggio-teman. – Jag har ju fått kritik för det, ”det verkar inte som att det händer något i hennes värld – hon är för evigt fast i en krogkö”. Jag tycker att det är lite kul att det retar folk, jag står gärna kvar i den där krogkön ett tag till. Bara det det adderas något nytt och är på mina villkor, att det inte går på tomgång för att jag inte kommer på något annat eller tror att jag måste leverera någon sorts tonårsdoftande text för att folk vill ha det. I sommar blir det en stor turné och redan i veckan gör Veronica Maggio tre spelningar på Gröna Lund i Stockholm. När Expressen träffar henne i replokalen pågår förberedelserna för fullt – det är en stor produktion, med stråkkvartett, och det kommer att vara olika låtlistor varje kväll. – Det var svårt att komma på vad vi skulle göra i Stockholm eftersom vi har gjort Stadion, vi har spelat på mindre ställen och typ alla arenor man vill spela på. Vi har spelat på Grönan också men det känns kul att göra tre olika spelningar, tre kvällar i rad. Vad jag vet är det ingen som har gjort det tidigare. ”Slippa spekulationer” I slutet av september kommer den andra delen av ”Fiender är tråkigt”. Efter det ska Veronica Maggio vara ledig då hon väntar sitt andra barn tillsammans med musikern Nils Tull. De har sedan tidigare sonen Bosse tillsammans. Veronica Maggio, som inte brukar bjuda på särskilt många privata inlägg, avslöjade själv nyheten på sociala medier. – Jag tänkte att jag skulle slippa spekulationer och bara säga det själv så är det gjort. Så i höst ska jag vara ledig, och i vår. Sedan får vi se.

I den musikaliska självbiografin ”Allt är för bra nu” berättade Veronica Maggio om hur hon började jobba för tidigt och för mycket när hon fick Bosse 2010. Hon är inte orolig för att det ska hända igen. – Då kändes det som att jag hade en position som jag behövde bevaka. Jag har inte samma stress nu. Det var på ett sådant himla blodigt allvar och det var också första gången jag blev förälder så jag visste inte hur livet skulle förändras. Det var nio år sedan och det känns som att det var ett annat klimat i musikbranschen, ur ett jämställdhetsperspektiv har det hänt mycket.

via Blogger http://bit.ly/2MqQ0RJ

[skeppsbrott-archive]

är det kanske ett bra tecken på att man är kär när man är beredd att säga det bara för att de inte ska gå till någon annan

[skeppsbrott]

[skeppsbrott]

Vittring av Magnus Uggla • Vi Mot Världen av Veronica Maggio • Ramlar av Håkan Hellström • Se Mig, Bara Se Mig av Clara Klingenström • Jag Är En Vampyr av Markus Krunegård • Slå Mig Hårt I Ansiktet av Thomas Stenström • Dunka Dumma Hjärta Dunka av Felicia Takman

[skeppsbrott]

Vinden svalkar, solen bränns. Där finns sorg som inte känns.

- Cornelis Vreeswijk, Deirdres Samba

[skeppsbrott]

Jag tror jag har bestämt mig nu.

[skeppsbrott-archive]

Om hon faktiskt vill ha puls har hon mycket här att hämta.

[skeppsbrott-archive]

Jag känner mig bara så fullkomligt oviktig.

[skeppsbrott-archive]

Och om igen är jag ditt andrahandsval.

[skeppsbrott-archive]

det är så frustrerande att säga att "jag vill hångla med någon" för egentligen är det ju inte någon så någon över huvud taget snarare en väldigt specifik någon och egentligen vet jag inte ens om jag vill vara jag och hångla med denna någon kanske skulle det vara enklare om jag hade svart läppstift och perfekta ögonbryn kanske skulle det inte spela så stor roll i så fall vem denna någon var