#mösnter

[artbyvirki]

wonderland ♣️🐜 〰 #virkiillustration

[samistankar]

Loneliness

Igår var jag inte bara ledsen över det som blev. Det var som att ensamheten tog över mer än vanligt. Som att det exploderade pga det som hände. Jag grät för att jag kände mig så ensam. För att jag behöver närhet. Jag behöver kärlek. Och inte över internet bara, jag behöver fysisk kontakt. Minns inte sist jag var nära någon. Inte ens för en kväll bara. Jag är ute med mina vänner, vi dricker och folk försöker få till det med mig men jag går hem själv och sover. Jag vill inte låta vem som helst få ta del av det jag har att ge. Jag låter inte vem som helst få röra mig. Och vad finns det att hänga i granen här i Sunne egentligen? Knappt nån jävla gran ens. Jag går hem ensam oavsett om jag går hem från jobbet, skolan eller från festen. Alltid ensam. Och jag är med syrran varje dag, men det är inte riktigt det jag menar nu. Min telefon är torr as fuck. Pratar med en person om inte syrrorna skriver eller någon skolkamrat. Jag känner att jag knappt har någon att ens prata med. Det tror inte många om mig heller men jag är fan den mest osociala människan som finns. Är känd för att man inte kan få tag i mig. Men jag väljer väldigt starkt vilka jag pratar med. Så det kanske är mitt fel att jag är så ensam och inte pratar med någon. Inte vet jag. Men som sagt vill jag inte lägga min fina energi på vem som helst. Det är verkligen slöseri med tid och energi. Det händer snabbt att ens egna frekvens blir rubbad av ytliga människor. Och sånt har jag inte tid med.

Imorgon vill dom att jag ska vara med och dricka efter att jag slutat jobbet. Vet inte riktigt hur det blir med tanke på att jag går i skolan om dagen, jobbar sedan till 21 och ska orka bli full och jävlig. Men det vore kul. Bryta detta mösnter lite med att alltid bara gå hem och sitta hemma. Skrolla på tumblr och längta. Har inget emot att längta efter dig dock men tror jag kommer att bli tokig av det. Du känns så långt bort och jag hatar det. Känns som jag nästan tar i dig och så försvinner du. Men jag skulle heller inte byta ut det mot något i hela världen. Jag längtar hellre efter dig än att vara med någon annan. Jag är kärlekssjuk och behöver få en fet jävla kram. Somna i en famn och känna mig trygg. Och jag vill inte vara i någon annans famn än din. Seriöst. Blir äcklad av tanken att någon annan skulle få göra det. Usch. Hade det varit okej för dig hade jag åkt till dig direkt efter jobbet imorgon. Hade önskat att du kom hit. Men det känns även som jag säger det hela tiden och som att jag är jobbig. Men det är verkligen allt jag vill. Ha dig hos mig. Hela tiden helst. Komma hem och se dig. Krypa ner hos dig. Pussa på dig tills du får nog av mina pussar. Börjar nästan gråta nu också för mitt hjärta blöder och en ledsen låt drog igång. Well well well, it is what it is. Jag tar det som det kommer. Du kommer om du kommer. Du kommer när du vill. Jag finns här. Jag går ingenstans. Och även om du inte är min så är jag din bara så du vet. Du är den enda jag vill ge allt jag har till, utan tvekan.

Jag vet att mitt ljus aldrig kommer slockna. Kanske när jag dör men jag kommer alltid vara go och glad. Hur svårt livet än blir. Känns bara idag som att jag sakta slocknar för att ingen vill ta del av det jag har att ge. Min energi skriker nästan om dagarna och jag tror det är därför jag är så glad i skolan. Där finns det massor av folk att ge positiv energi till. Massor av folk som jag kan se hur de blir glada av mig och mina jävligt torra skämt. Sen kommer jag hem och det är alldeles tyst och lugnt. Ingen att sprida vidare energin på. Ingen att dela måltider med. Ingen att skratta tillsammans med när Phil säger sina roliga repliker i Modern Family. Ingen att vila huvudet på förutom min stora haj i sängen. Och jag vet inte om det är mitt fel. Jag väljer väl att vara ensam eftersom jag inte vill släppa in vem som helst. Har ingen aning längre, skönt att ventilera här iallafall. Min lilla dagbok typ. Med alla mina möjliga tankar. Missförstå mig rätt också, jag är glad. Är verkligen på ett helt annat plan i livet men vore kul att ha någon att dela allt med. Har knappt några vänner att umgås med här heller liksom. Så ensamheten känns enorm ibland. Det kanske är så när man är den enda i kretsen eller familjen som inte skaffat barn osv. Kanske ska skaffa en katt? Den kan man ju prata med, äta med, kela med. Men får nog inte så mycket respons. Det är som att ha en levande tumblr. Man bara matar på med saker men får inte riktigt ett svar. Den håller bara sällskap och fyller ett hål man har inom sig på något vis. Nu låter jag säkert knäpp också. Men jag är knäpp och jag kan tänka/babbla på i år och dar. Ska fortsätta fixa med tvätten istället och sluta känna mig ensam. Jävla gnäll kärring.