davnor

[davnor]

Solen, ett svagt, förtvivlat bloss,

som dör i horisontens famn hos oss.

Med vinterns skälvande, kalla skrin,

dras dagen bort i skuggornas vin.

Grenarnas klor, som skelettets hand,

sträcker sig ut över frostnupen land.

Skuggor kryper in, fyller vår barm,

en kyla som slår, en osynlig arm.

Mörkret ruvar, en hungrig gast,

som sväljer dagen i nattens hast.

Endast en viskning, ett avlägset ljus,

innan allt tystnar i köldens grus.

[davnor]

Ack, mörkret tätnar,

men där skuggorna djupast sänka sig,

finns hoppets skimmer, en strimma ljus.

Blicken höjs mot nattens himlabåg,

och från gropens botten, där intet annat synes,

lyser månen, blek och trogen.

Handen sträckes, som om att famna,

det avlägsna, det ouppnådda.

Men ve, därifrån kan ingen färd gå annat

än närmre ljusets kalla famn.

[davnor]

Jag har stått här en stund, för länge,

vid fönstrets rand, där världen breder sig ut.

Ett steg – och allt vore mitt,

men jag dröjer, jag tvekar, jag vänder.

Solen sjunker, skuggorna faller,

och stilla, i tysthet, jag stänger för världen.

[davnor]

Ditt bröst i flämtan bävar,

och stönets ton mig lockar.

Din vilja fogar sig stilla

vid varje ord, vid minsta vink.

Mitt namn, det viskar du sakta,

när du själv dig fyller med salighetens vällust.

Jag anar, du drömde om mig,

hur mina händer sökte dig, med kyss och smek,

och vore jag när, så fylldes du åter,

av livets glöd och spraket i själens dunkla vrå.

Fyrverkerier och lust, som endast kärleken når.

[davnor]

Du dolde ditt anlete i skymningens slöja,

och bilden, ja, den fick jag forma själv.

På duken stod du skön och ren,

med dragen mjuka, lätta,

men färgen flöt, och nya linjer

födde sig av dina ord.

Så kom den dag du trädde fram,

hur kunde jag då så missta mig?

Ty sällan missar mästarns hand,

men du, du blev mitt största fel,

så mycket skönare än fantasin förmådde.

[davnor]

Du kom på en sky av drömmar,

min blick flackade mot fjärran land,

som av en vindpust bar du hit,

dimmig, flyktig, en skugga blott,

jag sträckte min hand, men ack,

blott tanken skälvde, och jag vaknade.

[davnor]

När sommarn stilla andades sin sista suck,

Och höstens friska vindar togo vid,

Vi sväva nu, i stormens hand, på bräckligt blad,

Som långsamt glider ned mot mörkrets kalla famn.

[davnor]

Din hand, den smeker över mitt bröst,

Snårigt, men ändå varsamt, fjärran,

Din silkeslena röst, så mjukt, så ömt,

Viskar ord som endast vi förstår,

En skepnad, unik i nattens sken,

Dina läppar bär mer än bara kyss.

[davnor]

Solen glimmar för sista gång i år,

Sommaren, flyktig, som en fläkt förbi,

Med sina varma strålar hon oss nådde,

Men knappt vi hann att riktigt se,

Innan hon försvann, som dröm i flykt.

Höstens vindar viskar kallt om natt,

Snön i fjärran skymtar vit och tung,

Färger fly, likt minnen i en sång,

Vi står kvar, och frågar öde vart,

Var tog livets lust och glödning vägen?

[davnor]

Förmodligen är dessa mina sista ord du läser,

Betrakta mig med din mäktiga blick.

Hur mycket du än tror dig veta,

Aldrig har du verkligen sett mig.

Min resa, att bryta bojor och stå stark,

Har jag själv uppnått, av egen kraft.

Du vet mer om mig än många andra,

Men aldrig har du känt mitt sinne och hjärta.

Det förflutna är nu av ringa vikt,

Här står jag idag, du långt, långt borta.

Ring du i affekt, jag kanske svarar,

Men denna gång, möter du ej samma värme,

Värme som en gång var förbehållen dig.

[davnor]

Ge mig en orsak, att låta dig träda in i min värld,

Kanske du, kära, ej ens läser dessa ord här.

Orsaken har du kanske redan givit dig själv,

Men utan svar eller liv förlorar du mig för alltid.

Ditt namngivna stoft försvinner, i rök skall det sig hölja.

[davnor]

Med alla medel att synas och höras, du ändå valde tystnadens väg

Din vänlighet, en ljuv lockelse, drog mig närmre, närmre till dig

Men blott en mask, ett personlighetsdrag gömt bakom ett annat

För ett år sedan, åter framträdde du, en flyktig skugga i min värld

En kort stund, med ord om att vänskap var en väg vi ej kunde gå

Din signal, en klang av affekt, ett rop från mörkrets djup

Och när ljuset fann mig, såg jag ditt sanna väsen

Suktande efter skuggorna, du valde mörkret framför dagen

[davnor]

Under titeln av vänskap, min hand jag räckte,

Men en okänd hand den bortväckte.

Förr fascinerad av ditt ljus så klart,

Nu vet jag, du var en illusion, en flärd så snart.

Kliv ned från din häst, så hög och stolt,

Ingen ser upp, ingen söker ditt våldsamma brott.

Låtsas ej som om jag står där och ber,

Med utsträckta armar, jag längtar ej mer.

[davnor]

Jag är ej fången, ej fast i boja,

Jag klev över räcket, min egen troja.

Ej allt handlar om oss två,

Jag följde ditt spår, det är så.

Men ej för oss, nej, dessvärre,

För min egen skull, i min sfär här.

Du sa att jag är stoft, i vindens lek,

Men dammet fann kraft, blev stark och vek.

Mina demoner är mina, ej våra att dela,

De dör ut, sakta, i nattens hela.

Kvar står jag, en skugga i min hand,

Min existens är för dig, som vatten i sand.

[davnor]

Sommaren som blåste bort är som en tavla skön,

Ett liv på duk där solens strålar aldrig kom,

Isande vindar minner om att värme är få förunnat,

Moln som skymmer glädje och njutning,

Men är det väl en rättighet för oss dödliga?

[davnor]

Jag vet att vi aldrig kommer höras igen,

Även om mina öron aldrig hört din röst,

Det finns inget att längta efter eller minnas,

Vi kan aldrig påstå att vi längtar efter varann,

En känsla varar dessutom sällan för evigt.