louiseissummer

[louiseissummer]

To understand what role the individual plays, it is essential to be specific with the meaning of role in relation to individuals. As defined by the Oxford dictionary a role is “the degree to which someone or something is involved in a situation or an activity and the effect that they have on it”. The ‘situation’ or ‘activity’ is the international law system, hence the role must be defined in relation to, as stated by Rosalyn Higgins, whom international law is said to apply. She points out that ‘international law has traditionally been defined by reference to those whom it is said to apply’ (p.48). Logically, if the law applies to an actor, the actor has influence or is being influenced by the law. Following this thought, it makes sense why Rosalyn Higgins concludes that the role of the individual should be defined as being a participant in the decision-making process. The idea is to narrow down and localise where in this process the individual is participating to better comprehend the role of the individual. By doing this Higgins aims to move away from the concept of ‘subjects’ and ‘objects’ as a framework to describe to whom international law is applied. In short, international law conceives ‘subjects’ as bearers of rights and responsibilities. ‘Objects’ are defined in negation to ‘subjects’, that is the rest (Higgins, p.49). The elements of ‘subjects’ have traditionally been attributed to states and individuals were seen as legal objects. Hence, the dichotomy of ‘subjects’ and ‘objects’ is very much built on the concept of the state. Since the international law system is a complex and dynamic process where states are not the only participants, Higgins wants to break free from the state focused dichotomy. Furthermore, due to the rise of human rights along with other developments, it is difficult to see individuals merely as ‘objects’ in modern day international law. However, whether individuals are seen as ‘subjects’ is not clear. This perhaps has to do with the since the dichotomy is built on an understanding from a different time and context and cannot find its suitable place in modern day international law. Viewing the role of the individual as a participant is argued by Higgins to have a more functional purpose.

Math Noortmann argues that when the ICJ in the Reparations for Injuries Case from 1949 speaks of “reflecting the needs of the global community” a more functional approach than of legal personality (subjects) is necessary for understanding the role of non-state actors. He argues, in relation to NGOs but could be applied to individuals as well, that “the international legal discourse on NGOs, unfortunately, still revolves around an abstract, theoretical idea of legal personality, which is modelled according to the idea of the state”. Noortmann’s suggestion to a more functional approach would be, similarly with Higgin’s analysis, to distinguish where in the international law-making process an NGO can be placed and hence whether it has an actual law-making capacity, or participatory rights, or merely influencing the process. By isolating and analysing the place in which participation is taking place (the functional approach/filling a functional purpose), the aim is to reflect the dynamic process of international law. It does make sense to narrow the meaning of the role, whether it being an individual or some other non-state actor and look at the specific place the role is being played out. However, I argue that this contradicts the aim of reflecting the dynamic process. Can a role even be isolated if it takes place within a dynamic context? Is it not in the dynami nature to not be static, narrowly localised, or isolated? Is the participation (role) not always in dialectical relations to the international law system as a whole? Is it really “helpful” to define a role more narrowly to better reflect the complex, dynamic, intertwined process? And even when more narrowly defined, one would probably find further differences and complexities, hence the supposedly distinct definition would turn out to be rather vague. Furthermore, Noortmann states that it is needed to move beyond the “paradigmatic preoccupation with the fiction of international legal personality”- but is he not introducing yet another fiction? Are we as lawyers helped by introducing vague concepts functioning in a dynamic and constantly changing legal environment?

Perhaps it is a different case when an individual is being held responsible before a court - the circumstances and context can be somewhat fixed and analysed and the role can, at least in theory, be better defined. However, like Valentin Jeutner analyses in the case of Carl Schmitt some responsibilities of an individual, as for example those based on customary international law, cannot always be isolated and said to have begun to exist at a certain time. Furthermore, since the international law system is complex and dynamic, is it possible to take a snapshot of the international law system and from that snapshot derive the role of the individual? Perhaps the clear cases are not problematic, like in the case of Carl Schmitt; he was not just an ‘ordinary businessman’, but the diffuse cases are, and the question is hence - where do we as lawyers draw the lines and what is affecting us in that process of drawing? However, in my view even “clear” cases should be questioned since those are the cases that we tend to examine uncritically and thus could easily be taken as true or objective.

Furthermore, both Higgins and Noortmann aim to break free from the paradigm of the concept of the state. The dichotomy of ‘subjects’ and ‘objects’ as well as legal personality are, following their respective argument, built on the idea of the state. Also examining the idea of the state, Astrid Kjeldgaard-Pedersen, shows that, although modified, the orthodox ‘States-only’ conception - meaning “the idea that a legal norm may be categorised as either international or national according to the kind of entity it regulates still thrives”. Furthermore, she argues that this ‘states-only’ conception “promotes an unwarranted bias against the international legal personality of individuals” (p.8). This shows that biases of established legal concepts such as the state still affect the understanding of the introduced or modified legal concept, hence also the way the modified concept is being applied. I see this as within concepts and between concepts, tensions between different connotations or epistemic biases take place. Some biases are highly subtle, and it can therefore be difficult to examine the effects and influences such biases have. Thus, introducing a legal concept – like participation is not in itself enough; it is also crucial to look at the context in which the concept is being introduced and bear in mind that the new concept could carry memories from the past. It is rather naive to bring a dynamic concept like ‘participation’ to better reflect the dynamic process and not consider the long history most legal concepts have - where the concept of the state has been, and apparently is still, dominating our understanding of legal concepts. Do we really know what we talk about when we use participation and is that concept free from historical connotations and more modern?

If we accept that participation is the accurate way of understanding the role of the individual in modern day international law – the next question is who is participating? One way to isolate participation is to look at NGOs where individuals are said to be welcomed with open arms. However, just like Noortmann, Bhupinder S Chimni is problematising the idea that NGOs reflect the global community. Chimni argues that NGOs do not guarantee that all individuals can participate, or that NGOs can accurately understand individuals’ concerns or opinions. Another essential question in relation to this is can individuals that participate articulate their living circumstances or needs? Miranda Fricker examines in her book about ‘Epistemic injustice’(2009) that some individuals lack concepts that describe their experiences accurately. Furthermore, where accurate concepts do exist - there is often a loss of meaning in the translation process to the legal language. I argue that participation of an individual has little worth if the legal language cannot comprehend concepts that the individual wants to communicate. Let’s play with the thought that all individuals participate on equal terms, and all have concepts that perfectly describe their views and those concepts can be translated to the legal language - who do we as lawyers listen to in the end? To make a post-colonial analysis of the question; do we listen to a white, Christian male or a black, Muslim woman?

The international law system is highly complex and dynamic, and it makes sense that concepts like participation and other functional concepts are introduced to define the role of the individual and other non-state actors. However, is it helpful to describe the individual’s role as being a participant? As this essay has tried to show, participation does not necessarily mean less vagueness or that it better reflects the global community or that it is more aligned with the dynamic decision-making process, e.g., having broken free from the concept of the state. Perhaps we need the concept of the state even more now than before. Instead of creating an illusion of participation separated from the concept of the state, we should acknowledge that the individual’s role is very much in relation to the state – also considering those individuals that might not belong to a state like nomads or where a state has not been recognised, such individuals nevertheless are defined in relation to the concept of the state but in lacking a relation. To whom international law is applied and to derive the role of the individual from that do not seem to be the cure – layers of dynamic and vague concepts in the name of reflecting a dynamic international law process rather create more confusion and hence, risks for translation loses are high. Maybe we should go back to basics and examine historical connotations more in depth to see what we actually are working with. Moreover, what is even more important is to not take concepts or analyses for granted or as good just because they fit the modern paradigm. Participation sounds good but it leaves us with everything (even when more narrowly examined), hence meaning we do not know what we talk about. Since law is a language – we must know and be honest about what we talk about.

[louiseissummer]

Var går gränsen?

Var går gränsen? En essä om föreställningars makt.  

A. Adu Boahen poängterar vid ett flertal tillfällen i​ African perspectives on colonialism ​ att historieskrivningen om Afrika är präglad av, eller kanske rentav domineras av, eurocentriska föreställningar, “imagination of these eurocentric historians” (s. 44, 1987)  Utan att i detalj vidröra vad dessa eurocentriska föreställningar bestod och kanske består av, speglar detta ett intressant fenomen teoretiskt sett. Det handlar således om vad som står skrivet, men lika mycket om vad som inte står skrivet. Historieskrivning är aldrig neutral utan reflekterar alltid ett visst perspektiv, ett visst värde. Med sin text vill Boahen förmedla att det vi tar för givet att vara en riktig bild av kolonialismens historia är de facto skev och att bilden är i behov av att nyanseras.    Att nyansera bilden är precis vad Boahen också gör. Det får hävdas att en mer dynamisk bild uppstår avseende de samhällen existerande innan kolonialismen tog vid, de olika metoder för att motarbeta kolonialmakterna samt de olika konsekvenser kolonialismen förde med sig. Allt detta är av högsta intresse. Vad som dock kom att göra ett särskilt intryck, och som kan spegla det Boahen vill understryka, är de förändringar och distinkta skillnader kartan av Afrika genomgick. En karta är statisk, en ögonblicksbild av en viss politisk kontext. En karta är inte verklig, neutral eller naturlig. Tvärtom är en karta en återspegling av ett visst perspektiv, ett visst värde; alltså, en karta skulle kunna hävdas vara en föreställning. Det är med utgångspunkt i detta som essän syftar till att gestalta och reflektera kring diskrepansen mellan verklighet och föreställning, mellan rum(karta) och tid(historia), och att det som är en föreställning likväl blir en verklighet.     “...space is fundamentally static while time is dynamic. Paradoxically, therefore, the historicization of territories takes place through the obscuring of their history; territories are largely assumed as the fixed, natural ground of local histories. The territorialization of histories, in turn, occurs through their fixation in nonhistorical, naturalized territories.” (F. Coronil, s.543, i The development reader, 2008) F. Coronil beskriver i sin artikel hur de kartor som existerar i vår samtid kontinuerligt återinför imperiala föreställningar om samhällen och människor. Denna imperiala föreställning innebär att viss historia, vissa uttryck och erfarenheter utelämnas. Således kan geografiska inrättningar och gränser, som rent faktiskt och kanske med störst effekt ska generera en konkret och riktig bild av vår värld, de facto skapa illusioner kring denna.  Kartor som skapades under imperial och kolonial tid är således inte enbart geografiska utan i hög grad diskursiva. De representerar en spatial föreställning vilken producerar en viss mental bild, en viss karta, av världen. I detta skapas “the center” och “the periphery”, “ the occident/west” och “the orient/east”. Trots att dessa koloniala kategorier uppstod relativt nyligen har de accepterats med stort genomslag. Genom att etablera och förankra dessa föreställningar, har de blivit ett slags andra natur, en verklighet.  Föreställningarna vilka kartorna förmedlar är således värdeladdade där de tidigare koloniala makterna fortsatt kan utöva en i vart fall psykologisk domination. Den koloniala kartan blir en del av människors kollektiva förmåga att föreställa sig, förstå och angripa sin omvärld. Därmed reflekteras den koloniala kartan i de behov som människor uttrycker.    Hur den kollektiva förmågan att förstå och befatta sig med sin omvärld är något som även Boahen (1987) reflekterar kring. Den största negativa påverkan som kolonialismen förde med sig var enligt Boahen av psykologisk dimension (s.107, 1987). En mentalitet karakteriserat av det koloniala förtrycket innebar en förlorad känsla av mänsklig värdighet inom den afrikanska befolkningen. Genom systematiskt förtryck och en rasdiskriminering vilken genomsyrade alla samhälleliga aspekter kom de koloniala makterna att lämna föreställningar vilka överlevde den rent faktiska territoriella makten.​ ​Dessa degraderande föreställningar, vilka rättfärdigade kolonialismen i stor utsträckning, uppstod dock successivt över en längre tid innan kolonialismen. Kanske är det nödvändigt att en föreställning får växa fram långsamt, att gränserna förskjuts gradvis, och inte på ett drastiskt sätt för att kunna anammas och förankras psykologiskt. Det bör logiskt sett vara när man inte märker eller reagerar som en föreställning de facto uppfattas att vara just verklig.    Michel Foucault utarbetade ett antal idéer avseende modern makt och kontroll. Foucault visade hur vissa diskurser genomsyrade samhälleliga institutioner vilka kom att kontrollera individers beteenden, men framför allt kom individer själva att kontrollera sina beteenden. Diskurserna blir således förankrade psykologiskt bland individer att individerna själva reproducerar diskurser utan att en samhällelig institution nödvändigtvis utövar makt. Reproduktionen av föreställningarna sker alltså omedvetet och skulle kunna sägas utgöra ett slags indirekt makt. Utifrån detta argumenterar McClintock (1995) att de imperiala/koloniala makterna över lång tid har degenererat den afrikanska befolkningen genom olika diskurser, och hur dessa diskurser fått fäste att växa och reproducera sig på ett obegränsat sätt. Okritiskt och utan någon vidare reflektion reproduceras vissa föreställningar som de vore naturliga, som de vore verkliga. “The social power of the image of degeneration was twofold. First, social classes or groups were described with telling frequency as “races,” “foreign groups,” or “nonindigenous bodies,” and could thus be cordoned off as biological and “contagious,” rather than as social groups. (...) Poverty and social distress were figured as biological flaws, an organic pathology in the body politic that posed a chronic threat to the riches, health and power of the “imperial race.” Second, the image fostered a sense of the legitimacy and urgency of state intervention, not only in public life but also in the most intimate domestic arrangements of metropolis and colony.” (McClintock, s.34, i The development reader, 2008) Genom sådana diskurser kom de koloniala makterna att skapa en degraderad bild av den afrikanska befolkningen som underlägsen och betraktad i förhållande till en universell (vit, överlägsen) standard. Således skapades en förkroppsligad karta över sociala skillnader. Däri rättfärdigades att den afrikanska befolkningen blev subjekt till våldsam statlig kolonial kontroll.     Denna föreställning, som Boahen ovan beskriver, kom att påverka den afrikanska befolkningen psykologiskt. Dock är det inte enbart där som föreställningen fått fäste. Vid en närmare granskning av samtida utvecklingsdiskurser kan tendenser från degraderade föreställningar fortfarande uppenbaras. Framväxten av utvecklingsdiskurser sammanföll nämligen med dekolonialiseringen av Afrika. Diskurserna kom således att innefatta strategier vilka implicit vilade på antaganden om kulturella och rasmässiga skillnader. “By the time the development apparatus was deployed, the ideas of racial and cultural difference, developed by anthropologists in the nineteenth and early twentieth century, were already part of political, sociological, and common sense views. Because they view physical and territorial characteristics as expressions of mental (intellectual and moral) traits.” (Silva, 2014, s. 41, Race and development, i ​The companion to development studies ​ ) Vad som de facto är föreställningar om skillnader kom således att betraktas som “natural attributes of persons and places.” Enligt Silva (2014)  råder det en tystnad kring relationen mellan utveckling och ras men sällan finns en förklaring till varför. Tystnaden dock möjliggör att dessa föreställningar om rasmässiga skillnader kan reproducera och upprätthålla en maktskillnad nödvändig för att legitimera utvecklingsprojekt. Återigen används föreställningen om ett degraderat Afrika för dominering. “These natural (biological or cultural) truths, which are signified in bodies and territories, serve to naturalize the effects of (past) colonial and (present) global capitalist architectures of economic exploitation.” (Silva, 2014: 42) I samma linje talar J.S. Furnivall att “Colonial policy, though still directed with primary reference to the interests, real or imagined, of the colonial power, must now be justified to world opinion with reference to world welfare.” ( s. 107, i The development reader, 2008) Föreställningen som tog form under kolonialismen har alltså fått ett annat epitet men innebär likväl att den kvarstår.     Diskrepansen mellan föreställning och verklighet är mycket komplex och var gränsen går är omöjlig att dra. Föreställningar är inte föreställningar om de inte är subtila och svåra att definiera. Det är nämligen precis då, när det i vart fall kan fastställas att något är diffust, som föreställningen får makt. Det är när man inte reagerar som föreställningen fyller sin funktion; det är då som gränserna har förskjutits. Detta gör saker och ting ännu mer komplicerat. Om en föreställning är oriktig och rentav diskriminerande men ständigt tar ny form, får nya gränser, och därav inte kan upptäckas; hur ska föreställningen då angripas?     Vad som säkert kan konstateras är att kartor, bilder och symboler verkar som föreställningar och däri tjänar vissa särskilda intressen och syften. En karta är inte verklig utan en föreställning; den ger sällan en rättvisande bild av den historia som tagit plats.  

Källförteckning: Boahen, A. Adu, 1987, African perspectives on colonialism, New York, Diasporic african press. Coronil, F., 1996, Beyond occidentalism: Toward nonimperial geohistorical categories, I The development reader, 2008, New York, Routledge. McClintock, A., 1995, The lay of land, i The development reader, 2008, New York, Routledge.  Furnivall, J.S., The background of colonial policy and practice, 1948, i The development reader, 2008, New York, Routledge.  Silva, D. Ferreira., Race and development, 2014, i The companion to development studies, New York, Routledge.  

[louiseissummer]

Juridiken speglar sin samtid. Hur juridiken är utformad ger en bild av vilka moraliska värdegrunder ett samhälle säger sig ha, hur ett samhälle väljer att prioritera, hur ett samhälle fördelar makt och resurser. Juridiken måste dock också förverkligas och tillämpas. Det är aldrig tillräckligt att enbart stadga en viss värdering för att hävda att den också existerar i ett samhälle. Värderingen måste komma till uttryck och bli en del av människors verklighet.

Vår samtid präglas i stor utsträckning av en strävan att förverkliga och stärka de mänskliga rättigheterna. (Är de förverkligade om man behöver stärka dem? Det är dock en annan diskussion.) I relation till Afrika har detta utmärkts av att internationella aktörer ska på olika sätt se till att de mänskliga rättigheterna implementeras. Dessa internationella aktörers ansvar i förhållande till de mänskliga rättigheterna med fokus på Afrika söder om Sahara är vad denna text ska resonera kring. Detta kräver dock en viss bakgrundsförståelse.

Kolonialismen skapade ett beroendeförhållande mellan de afrikanska länderna och kolonialstaterna där de senare satte den politiska och ekonomiska agendan efter sina behov. Dessa socio-ekonomiska strukturer genomsyrar till stor del många afrikanska länder än idag. Externa aktörer påverkar i allra högsta grad samhällsutvecklingen i dessa länder. Dessa aktörer har inte enbart makt eftersom de besitter kapital och finansieringsmöjligheter, de besitter även makt genom hur de formulerar och ger utveckling sin innebörd. Internationella aktörer så som IMF, Världsbanken och FN, är de som definierar vad god samhällsutveckling är och hur denna ska uppnås. Särskilt de internationella finansiella institutionerna är i starka maktpositioner eftersom många afrikanska länder är i behov av de medel och kapital som institutionerna besitter.

Den post-koloniala tiden har alltså präglats av att afrikanska länder har varit tvungna att ta lån för att kunna göra behövliga samhällssatsningar. Dessa lån har varit och är villkorade av långivarna (gamla kolonialstater, internationella finansiella institutioner som IMF och Världsbanken). Lånen inverkar således på vilka prioriteringar en stat ska göra, vilken lagreglering som ska gälla, vilka sociala och ekonomiska villkor (och därmed även värderingar) som låntagarstaten ska ha. Dessa villkor har haft och har en neo-liberal ekonomisk karaktär; de kontrollerar produktionsmedlen genom att se till att de afrikanska länderna öppnar upp sina marknader för utländska investeringar. Detta har ofta inneburit en exploatering och kränkningar av de mänskliga rättigheterna, inte enbart p.g.a. investeringarna i sig utan många afrikanska länders ledare och politiska elit har dragit nytta av detta. Det är således ett delat ansvar.

Såväl stater som juridiska personer har en möjlighet att bli ställda inför rätta om de kränker mänskliga rättigheter. Huruvida detta sker och skälen till varför så få internationella företag och utländska stater hålls ansvariga är en annan diskussion. Mer problematiskt är det avseende de internationella finansiella institutionerna. Dessa verkar nämligen i ett juridiskt vakuum. De är immuna; det saknas juridiska strukturer för att hantera dessa aktörer. De består av enskilda stater men kan inte i sin form av internationell organisation utkrävas på ansvar. I relation till hur mycket inflytande de har är detta oroväckande. I relation till vilka värdegrunder de menar sig ha är detta ytterst paradoxalt. De menar sig stå för mänskliga rättigheter, deras investeringar och lån tar sin form utifrån denna diskurs men vilka konsekvenser som medförs kan aldrig angripas. Frågan blir då; om det saknas juridisk reglering vilken värdegrund står egentligen det globala samfundet för? Vad präglar vår samtid? Om det är de mänskliga rättigheterna, hur kommer det sig att de som definierar dessa inte kan stå till svars för sina handlingar? Det bottnar således i en fråga om mänskliga rättigheter för vem? Vem är det man verkar för? Vems intresse är det som ska främjas?

Otroligt många människor i de afrikanska länderna blir berörda av dessa aktörer. Ändå kan de inte hävda sina rättigheter mot dem. Om inte detta är ett beroendeförhållande, vet jag inte vad ett sådant annars ska innebära.

Tar man de mänskliga rättigheterna på allvar bör två juridiska förutsättningar komma till stånd. Dels bör man omformulera den reglering som styr internationella organisationer (denna är dels vag, dels föråldrad), dels bör ett system där man kan utkräva dessa aktörer på ansvar komma till stånd.

Det är alltså inte enbart det skrivna som ger en bild av vår samtid. Det är lika mycket, om inte mer, det oskrivna som reflekterar ett samhälles värderingar. 

[louiseissummer]

Det subtila, det omoraliska

  Det subtila, det omoraliska.

  Vad som räknas som omoraliskt och förkastligt är inte av naturen givet. Det är tvärtom resultat av komplexa samhälleliga processer. Lagföring, brott och straff är sociala konstruktioner. Lagen består av ord och formuleringar. De är mycket väl valda sådana. Lagen får sitt uttryck efter många överväganden. Lagen ska efter demokratiska processer spegla det allmännas uppfattning och vilja. Framför allt ska lagen vara lika för alla. Det kan låta rättssäkert och vackert; i den demokratiska processen finns en tilltro till att lagen de facto speglar rättvisa eller i vart fall en strävan om rättvisa. Lagen kan dock aldrig analyseras isolerat utan måste betraktas i sin samhälleliga kontext. Denna kontext är inte rättvis utan innefattar olika maktstrukturer och således kommer lagen att verka mer eller mindre gynnande för vissa grupper.

   I det skrivna finns även det oskrivna. I det valda finns också det som valts bort. Lagtext är resultatet av valda ord, och av bortvalda ord. Det är de med tillgång till att formulera lagen som avgör vad som ska vara rätt och fel, vad som överhuvudtaget ska lagföras och därmed också vilken bild av vårt samhälle vi tillåts ha. Det som kan lagföras kan sägas visa på vad som inte kan lagföras. Det som inte står skrivet kan därför inte heller få upprättelse. Men det betyder inte att övertramp inte begås.

  Inför det kommande valet är frågan om kriminalitet högaktuell. Det målas upp en bild av att det finns behov av hårdare straff, att man måste bekämpa “vardagsbrott”, att man som medborgare känner sig otrygg. Men det är en ytterst skev och onyanserad bild. Kanske en rentav påhittad bild. Det är nämligen oklart huruvida brotten de facto ökar. I de mest utsatta områden känner människor sig mer trygga än tidigare. Framför allt tyder all forskning på att hårdare straff inte är en långsiktig lösning; den allmänpreventiva effekten är väldigt liten. Det är egentligen väldigt rimligt; om orsakerna kvarstår, kommer symtomen likaså kvarstå. Denna valretorik har dessutom tydliga stereotypiska och rasistiska förtecken; det är invandrarna som begår brotten (se exempelvis uppdrag granskning samt att regeringen vill kartlägga utländsk härkomst bland begångna brott) och att de flesta brott begås i förorterna. Det kan inte tydliggöras nog att den bild av brott som fås har direkt att göra med möjligheterna till lagföring. Var resurser riktas kommer också att möjliggöra lagföring. Det betyder inte att brott inte begås på andra håll, det betyder enbart att förutsättningar för att upptäcka brott och lagföra dessa inte skapas. Där man väljer att se problem är också var man kan upptäcka problem. Lagföring beror således dels på vilken formulering som lagtexten får, dels hur resurser riktas (hur polis- och rättsväsendet arbetar).

   Processer kring tidig lagföring, vad som sker när någon ska lagföras, är ett exempel på där det saknas tydlig reglering och därmed ett fullgott skydd. Något diffust stadgas i Polisförordningen att en polis ska “med beaktande av omständigheterna och situationen agera så hänsynsfullt som möjligt” ( 10§ Polisförordningen). Visserligen ska enligt regeringsformen all maktutövning från det offentliga ske med respekt för människors lika värde samt motverka diskriminering. Vägledning kan även fås av förvaltningslagen, där all myndighetsutövning ska vara saklig och opartisk. Polislagen stadgar dessutom att Polisen ska främja rättvisa och trygghet. Men frågan är, rättvisa och trygghet för vem? Motverkar Polisen diskriminering?

  Utan att gå in på enskilda fall, har jag under min tid i Stockholm tvärtom fått erfara ett polisväsende med stereotypiska och rasistiska fördomar om människor. Jag väljer att inte återge berättelser av två skäl. Dels anser jag mig inte ha rätten att tolka andras upplevelser, det är inte jag som utsatts för diskriminering utan jag har befunnit mig i situationer där vänner diskriminerats, dels är det inte nödvändigt för textens syfte och argumentation. Däremot kan FN:s rasdiskrimineringskommitées rapport om Sverige få belysa den strukturella rasism som pågår i vårt land. FN larmar om “det stora antalet rapporterade hatbrott och fortsatt rasistiskt våld”. Enligt Diskrimineringsombudsmannen är etnisk tillhörighet en av de diskrimineringsgrunder som oftast förekommer i anmälningarna till DO. Det finns otaliga undersökningar kring rasistiska hatbrott, vilka alla inte kan återges i denna text. Enligt BRÅ identifierades 6415 hatbrottsanmälningar, varav 72% av dessa hade ett rasistiskt eller främlingsfientligt motiv år 2016. Av dessa hatbrottsanmälningar blev 47% direkt avskrivna och 49% blev nedlagda efter utredning år 2016. Det går att analysera och ha åsikter kring sådan statistik, vad det innebär för vårt samhälle. Det är då av vikt att understryka att forskning visar att de flesta som diskrimineras inte anmäler, och det ofta på grund av bristande förtroende för polis och rättsväsende.

 Det finns också en problematik kring den lagstiftning som ska synliggöra och skapa förutsättningar för att motverka diskriminering. Diskrimineringslagen är uppbyggd så att en så kallad prima-facie regel gäller. Det är den som utsätts för diskriminering som ska göra antagligt att diskriminering förelegat. Det finns knappt någon praxis där detta har ansetts föreligga, vilket är oroväckande mot bakgrund av antalet anmälningar. Den lagstiftning som alltså ska ge skydd, tycks inte skapa de förutsättningar som behövs för att lagföra diskriminering. Diskrimineringslagen saknar i sig ordet “ras”. Skälet att det togs bort var att ordet inte bör finnas eftersom det är förelegat att ens tala om ras. Det är med all rätt förelegat. Rasism är i sig förlegat och ska inte existera. Men det innebär inte att det inte förekommer rasism i vårt samhälle, snarare tvärtom. Mångkulturellt centrum påtalar i sin översikt över afrosvenskars situation i Sverige från 2014 att det saknas ett språk som kan definiera och sätta ord på erfarenheter av vardagsrasism och rasdiskriminering. De anför vidare att Sverige har en självbild som menar att Sverige stod utanför kolonialismen och att frågor om ras och rasism därför inte berör dagens Sverige.

  Att ett visst språk saknas gör att det blir svårt att lagföra rasism. Särskilt i en tid av växande främlingsfientlighet och rasism i vårt land är det direkt farligt att det inte finns lagtext som kan fånga upp de övertramp som verkar begås i stor utsträckning. Det är paradoxalt att den lagstiftning som ska syfta till att skydda de mest utsatta, samtidigt bidrar till att producera en strukturell och institutionaliserad rasism. Det är enkelt att dra slutsatsen att eftersom det inte finns någon praxis kring rasism, så har vi inte heller ett problem gällande rasism. Samma argumentation kan hittas i valrörelsen fast om man ser det från andra hållet; eftersom det finns praxis där våldtäktsmän är av utländsk härkomst, är det det problemet som finns, det är det som är verkligheten. Men alla fall av våldtäkt som inte lagförs, talas det inte om. Det innebär inte att våldtäkter inte förekommer på Östermalm.  

  Det är de subtila, omoraliska och förkastliga gärningarna som kanske är den verkliga faran i vårt samhälle. Det oskrivna, det dolda, det som inte lagförs, är nämligen det som tillåts pågå. De som inte ens fångas upp av lagen är skyddslösa. De är i störst behov av skydd men förnekas indirekt skydd då ett språk saknas för dem. Det är oroväckande eftersom lagen till sin funktion rimligtvis ska verka för de som behöver skydd mest.

  Den bild av brott och straff som förmedlas - med stereotypiska, främlingsfientliga och felaktiga antaganden - är direkt farlig. Sådana antaganden är resultat av ett snävt tänkande - i ett snävt tänkande finns nämligen inte plats för andra perspektiv och är i sig diskriminerande. Som medborgare och som juridikstuderande förväntar jag mig mycket mer av våra politiker. Det bör rimligtvis vara så att de som befinner sig i maktposition ska förmedla en nyanserad och riktig bild av vårt samhälle. Utan detta lever vi en illusion av att vara en demokrati. Det bör vara en medborgerlig rättighet att vara riktigt informerad för att göra legitima val - för att kunna hävda att samhället speglar folkets vilja.

  De subtila förkastliga handlingar som sker bör erkännas som brott i även juridisk mening. Det verkliga brottet är att begära av att de i underläge, på grund av de sämre förutsättningar de har, ska påvisa de övertramp som de utsätts för. Det subtila hotet om att bli bedömd utifrån ett diskriminerande synsätt är det verkliga brottet. De verkliga brotten är de som pågår bakom ljuset, de handlingar som vid en första anblick framstår som korrekta men som innefattar en subtil diskriminering. Den synliga och uppenbara diskrimineringen är, om vilja finns och resurser prioriteras, möjlig att lagföra. Den subtila diskrimineringen däremot saknar skydd i vår lagstiftning. Avsaknad av skydd är det verkliga brottet. Det är de brott som vi bör diskutera och inte stereotypiska antaganden.

 Det finns inget behov av skärpta straff för redan definierade brott. Det skrivna finns där för sådana förkastliga gärningar. De omoraliska handlingar som inte är skrivna, behöver formuleras, behöver bli skrivna, behöver få skydd av lagen.

 Det finns inget behov av skärpta straff, det finns emellertid behov av skärpta och kritiska analyser av vårt samhälle. En skärpt blick som inte enbart ser till yta och symtom utan som ser bortom, som ser djupare och ser till orsakerna. Endast där kan samhällsförändring åstadkommas, endast där kan lagen bli lika för alla.  

[louiseissummer]

Att vandra i dalar ute på den tanzaniska landsbygden är att leva. Det infinner sig ett otroligt lugn av inte veta var man ska, att inte veta vem man kommer att möta, att inte veta mer än att man finns till och att man får vila sin blick på vackra bergsvyer, obegripligt stora bladverk, sprakande färger och att man får andas klar lätt luft. Att få gå med sina fötter mjukt på den röda jorden och långsamt röra sig är på något vis att ge sig hän till naturen, att ge sig hän till själva livet skulle man kunna säga. 

[louiseissummer]

att vara sann, att vara fri

En bitande känsla har jagat mig i många år. En känsla av att inte leva ett sant liv mot mig själv. En känsla av att befinna mig på fel plats. En känsla av att behöva inrätta mig efter normer och värderingar som jag inte kan förlika mig med. En känsla av att aldrig riktigt vara med, att inte höra till. Det handlar inte om att jag inte kan. Jag kan vara med, jag kan höra till, jag kan förlika mig med samhällets normer, men jag vill inte. Det vore att leva i en lögn. Det vore att kasta bort sitt liv och sin tid. Därför bejakar jag denna känsla, enligt vissa lite väl mycket, men enligt mig själv alldeles lagom. De som påpekar att jag tänker för mycket tänker förmodligen själva för lite. Kanske är det möjligt för vissa människor att leva utan någon vidare djupare eftertanke men för mig är det inget alternativ. Det handlar inte om ett medvetet val för min del att så noga betrakta vad som är sant mot mig själv; det handlar om en djup instinkt, något som omfamnar hela mitt väsen. Det är emot min natur att agera och göra val som inte är något jag absolut kan stå för. Det krävs mycket tanke och mod för att säkerställa att ens liv är ett sant liv. Det är ett rätt omfattande arbete, ett arbete utan slut och utan facit, ett ständigt föränderligt arbete där närheten till ens känslor och ens inre är grunden för att nå någon slags uppfattning och hitta en egen väg att gå. Det är ingen enkel uppgift. Att analysera och tolka dels sig själv som människa och även andra människor tar en hel del kraft, men det är det värt, det finns inget mer intressant än att försöka förstå sig på sig själv, sin omgivning, samhället, livet, ja, ens existens med andra ord. Mycket tror jag att bejakandet växer fram ur en längtan till frihet; att som människa få vara fri. När man väl är medveten om vad det är att vara sann mot sig själv i livet, vilka värden som finns och vad man ska sträva efter, vill jag tro att man som människa lever ett betydligt mer friare men också rikare liv, ett liv där man på något vis känner sig mer levande än om man hade levt ett liv som bara skedde, som bara pågick ändå där val styrdes av yttre faktorer istället för den inre viljan, den inre sanningen. I New York Times beskrev en artikel vad människor som låg inför döden ångrade i sina liv, vad de hade gjort annorlunda i sina liv om de kunde. Många önskade att de haft det mod som krävs för att leva ett liv sant mot dem själva. De menade att de hade tillåtit andra och samhället i stort få välja väg i deras liv; att många val de tagit egentligen inte var förankrade hos dem utan något som förväntades av dem.

  Att vara en människa som bryter upp och inte gör det som förväntas av en är en kamp; en kamp inom en själv och mot samhället. Som mänsklig varelse, som flockdjur, är man högst beroende av andra människor, att tillhöra ett sammanhang och en grupp. Rädslan för att förlora det sammanhang man tillhör är stor, därför drar man sig kanske lätt undan för denna kamp och låter sammanhanget vinna, vad det sammanhanget nu än må vara. Som människa ska det kräva mycket för att sätta sammanhanget på spel. På något vis vore det ett stort mänskligt felsteg att bryta sig ur sitt sammanhang. Det går någonstans mot den mänskliga naturen av den enkla anledningen att behovet av ett sammanhang för människan är så enormt. Således har jag en stor förståelse för människor som anammar sammanhanget. Men jag har lika stor förståelse för de som känner starkt att de inte kan infinna sig i det som målas upp av vad mänskligt liv och vad samhället ska innebära då jag själv bär på en stor drivkraft att finna min sanning om människan och samhället. Redan som väldigt liten tog jag avsteg från grupper jag befann mig i; inte för att jag inte kunde förlika mig med gruppen utan för att något inom mig sade att något inte stämde; jag förstod liksom inte vad andra människor höll på med, jag fick en slagkraftig känsla av att det bör finnas något mer, ett annat sätt att leva och att vara. Därför började ifrågasätta det sammanhang jag tillhörde och såg mig omkring för andra alternativ. Kanske letar jag än idag, och jag är fullt medveten om att jag kanske aldrig hittar rätt, men det behöver jag inte heller göra; det är strävan jag är ute efter, att inte ge upp. En samhällelig utopi kommer aldrig slå in, inte under min livstid hur som helst; men inom mig finns redan en levande utopi, inom mig är jag sann och inom mig är jag fri. Det fanns perioder då jag gav vika och tog åt mig vad andra förväntade av mig, men inte längre. Det är en otrolig resa att göra; att hitta en så stor trygghet inom en själv, att veta vad man värderar och orubbligt hålla fast vid det. Det är en oersättlig och oändlig resurs att kunna stå på egna ben. Den tryggheten som kommer inifrån är större än den trygghet som omvärlden kan ge en. I slutändan har människan bara sig själv; det kan komma stunder då man måste av helt egen kraft ta sig fram, då man enbart har sig själv att vända sig till. I sådana situationer är det av högsta nödvändighet att ha en inneboende obeveklig styrka och trygghet. Att vara trygg och stark i sig själv oberoende av andra människor och sammanhang är inte omtyckt av allmänheten. Varför vet jag inte riktigt, men det är en observation jag har gjort. På samhällsnivå kan det vara att samhället är beroende av någorlunda samarbetsvilliga medborgare som bidrar och utgör själva grunden till samhällsinstitutioner och indirekt samhällsstrukturer. På individnivå; det vill säga människor som jag lever i min närhet, kan en teori vara att de inte förstår sig på en individ som bryter mönster, som ter sig annorlunda, vilket skulle kunna sägas vara positivt för gruppsammanhållningen, en grupp behöver ju något att stå i kontrast mot. I den bemärkelsen kan man mena att jag bidrar till att gruppen blir starkare. En annan tanke kan vara att människor och grupper inte kan hantera fria själar då de själv bär på en önskan att få vara fria och inte bundna till grupper; ofta agerar sådana människor i min uppfattning med en viss hånfull inställning där de medvetet eller omedvetet förtrycker och förkastar människor som sticker ut, de tål helt enkelt inte att det finns de som är självständiga, något de själva kanske önskar vara. Det finns nog ingen som skulle kunna påstå att det är trevligt att bli mer eller mindre ratad av sin omgivning. Det är många gånger krävande att ha en frihetskänsla som styr, men alternativet att anpassa sig, att förtränga sin vilja och sin frihet är inget alternativ. Hellre stå ut med människors fasoner än att sätta sin frihet på spel.

  I de mest obegripligt svåra situationer en människa kan befinna sig i som i krig, svält, tortyr eller annat förtryck har människan en unik förmåga att finna hopp; någon liten anledning till att fortsätta kämpa trots att det mesta går emot en. För att som människa kunna leva med sig själv måste människan finna argument för sitt levnadssätt som värdefullt; att det finns någon slags mening. Ofta kan en människa inte förändra sin situation då övermakter styr ens möjlighet till att överleva. Det som däremot förvånar mig är att de människor som de facto lever under rimliga förhållanden inte tar sig tid, eller desto mer sitt ansvar, att fundera över hur livet för människan bör se ut; vad som skulle behöva förändras för att samhället ska kunna gynna alla; gynna mänskligheten och världen. Människan bär på en stor anpassningsförmåga och en enorm kraft att förändra; ändå tar vi inte tillvara på den kraften. Det är förmodligen många som kan mena att något inte riktigt står rätt till men att den rösten tystas ner; det kan vara på ett personligt plan eller ett samhälleligt plan. Om det finns en röst inom en som säger något annat, en längtan till, en önskan om, en vilja att leva och få vara på ett annat sätt bör man ju ta den rösten på allvar. Ändå verkar det som människor gör tappra försök att överrösta den rösten, men att det så småningom slår tillbaka och till slut hörs rösten ändå. Det finns säkert de som aldrig kommer att ha förmåga att lyssna på sin inre röst; kanske är det en förklaring till den ignorans som finns bland människor inför samhällelig förändring till ett mer rättvist samhälle. Däremot de som kan lyssna väljer att lyssna på olika sätt; vissa människor bryts ner när de inser att de egentligen haft en annan vilja men använt sin tid, sitt liv till något annat. Medan andra tar insikten som en kraft till förändring. De flesta människor kommer till stora insikter i olika perioder i sina liv då man tydligare kan se vad man anser vara av värde i livet. Däremot är det svårt att hålla kvar vid de insikterna; att inte bli påverkad eller meddragen tillbaka till gamla eller andra uppfattningar men man måste försöka stå stadig i sin tro, sin övertygelse, i det som är sant. Att inte göra det är att förflytta sin makt bort från en själv; att tillåta andra människor styra vilka värden som ska utgöra riktmärken för vad ens liv ska innehålla. Att själv få bestämma vad som ger värde i ens liv är väsentligt, ja, fullt avgörande för att få vara fri som människa. Att tillåta någon annan ha makt över vad som ger värde och vad det innebär att vara människa är väl ändå på något vis att säga upp sin frihet som människa, att friheten blir berövad. De flesta människor är inte fria; de har medvetet valt, kanske gett upp eller innehar inte den kapacitet som krävs för att fundera över vad som är sant och vad som ger värde; de har av någon anledning inrättat sig och ställt sig i led. Kanske är det för sakens bästa, vad nu saken kan vara; samhället eller för deras egen skull. Kanske är det de som ställer sig i led som gör det smarta valet, kanske vinner de på det i längden. Även om jag skulle komma fram till att det bästa vore att ställa sig i ledet skulle jag aldrig förmå mig själv att göra det; då skulle hela mitt väsen strejka och sätta sig på tvären. För mig är frihet det klokaste valet, för mig är sanning det enda alternativet, för mig är det en ynnest att kunna höra och lyssna på sin inre röst, för mig finns det inget som kan få mig att stå i led.

Det för mig vidare till en annan tanke; vem man ställer sig i led för? Vem är det som egentligen vill ha det så? Vilka har intresse av att se till att människor inte avviker från vissa mönster? Kan man som människa inte riskera att bryta sig ut allt för mycket? Står ens liv på spel då? De människor som med iver och kraft kämpar för en förändring i samhället och som lyckas bli relativt tongivande och erhåller en högre position i samhället tycks mötas av ett hårt motstånd; se bara på Kennedy, Palme, Lindh; de kämpade och fick sätta sina liv till kampen. Man kan fråga sig vilka som gynnades av att de fick gå döden till mötes? Vilka är det som sitter på makten i världen?

Visserligen inordnar människor sig i liknande beteenden för att hålla ihop och tydligare skapa en gruppsammanhållning. Det man glömmer är att det finns en samhällsordning som gynnas av detta; att skapa grupper är att dela in människor och ge dem olika status. I förlängning är det där som orättvisa, klasskillnader och en samhällshierarki kan uppstå och växa. Att inrätta sig och att inte ifrågasätta är därför på något vis att acceptera den samhällsordningen, att acceptera orättvisan. Vilket den övre makten vill; de vill att människor ska vara indelade i olika grupper med olika syften och olika funktioner; allt för att behålla hierarkin och få den makt de vill åt. Det tragiska är att människan glömmer den otroliga makt hon har inom sig, att om hon bara organiserade sig och enades kunde hon själv få forma samhället istället för att inrätta sig. Det är först när människan själv kan forma sin tillvaro, sin uppfattning, sin sanning, som människan kan vara fri. Det är mycket man som människa inte kan påverka eller forma, men att innerst inne känna efter vad som ger värde och vad det är att vara sann mot sig själv gör människan mer fri vill jag tro. Inom mig är jag fri trots att jag styrs på något vis av min omgivning; inom mig vet jag vad som är värde och vad som är sanning, inom mig är jag fri och det tar mig långt och ger mig en frihet även i det yttre, bland andra människor i samhället som vi lever i.