lovisarova

[lovisarova]

[lovisarova]

Nu till lite läskigare saker: mitt studentvisum skulle gå ut den 8:e Juli, men enligt Luis kontakter skulle det gå att byta till ett korttidsvisum innan dess, vilket är nödvändigt eftersom mitt flyg hem är bokat den 19:e augusti. Men när jag åkte till Shinagawa tidigt på morgonen för att prata med någon stel tant på Immigrationsverket blev jag smockad i ansiktet. Efter att ha kollat upp något lite snabbt kom hon tillbaka och sa kort att "nä, det går inte". Jag blev helt paff när min största skräck besannades, och frågade henne igen om det verkligen är helt omöjligt och hon konfirmerade det. Jag bröt ihop innombords och trodde jag skulle svimma, tvingas åka hem mer än en månad tidigare än planerat, således krossa planerna jag, Luis och Takuya filat på, plus alla pengar som kastas bort på en ny flygbiljett. Ringde Luis och han sa att vi flyger till Korea. Om vi flyger dit och jag ber att få avsluta mitt visum och komma tillbaka till Japan som turist så löser det sig. Vi bokade direkt, lågprisflyg och ett hostel för tre nätter eftersom vi tänkte att ju längre tid jag spendera utomlands ju mindre risk att japanska myndigheter tror att jag är någon slags fuffensmakare som försöker lura systemet, och inte en vanlig turist. Jag kunde aldrig helt slappna av fram tills ögonblicket då jag bad killen i Immigration på Narita att låta mig komma in i landet som turist eftersom jag inte längre är student, och han lugnt utan några som helst misstänksamma inflikar förstod mig, kapade mitt Residentkort och släppte förbi mig in i landet igen. Jag kunde gråtit av lättnad! Man kan inte riktigt lita på Japans kommunalarbetare, de är hemskt läskiga tycker både jag och Luis. Eftersom speciellt visumregler är extremt hårda och beroende på många villkor är det lätt att ta fel eller känna sig misstänkligjord. Speciellt i Japan, där systemet känns lite väl hårt, troligtvis på grund av fördomar kring utlänningar och "ö-mentaliteten". I alla fall så hade vi ändå en trevlig resa till Korea! Det knäppaste med Korea är att duschen och toan är inte bara i samma rum, de är inte det minsta separerade. Duschen är kopplad till tvättfatet, och man kan lika gärna duscha och skita samtidigt. Oroväckande nog fanns det också en strömförande hårtork inklämd på den lilla ytan..! Galet. Koreaner får inte heller spola toapapper. Det slängs i en papperskorg..! Vi sket i den regeln och spolade ändå, vi är ju inga barbarer. Såg det gamla kejserliga palatset, besökte ett underjordiskt mueum vars ingång gömmer sig bakom den sittande jättestatyn av en forntida kejsare. På museet kunde man måla sin egen pin vilket vi gjorde såklart! Gjorde den med General Sunshin(e), vilket blev jättegulligt. La till regnbågar också eftersom Korea är ett väldigt kristet och homofobiskt land. Kristendomen är big business där och det kryllar av kyrkor vars kors lyses upp med röd neon på kvällarna. Det är också lite stört. Vi såg fyra kyrktorn inom loppet av tio sekunder på väg från flygplatsen! Efter lunch hamnade vi på typ Boda Borg, fast mer som en inomhuslabyrint. Det var superkul! Det var ganska shabby, vissa hinder saknades, till exempel en lian, så vi kunde enkelt promenera förbi vilket var lite synd. Ett av rummen som vi hamnade i var kolsvart. Det fortsatte i en låg labyrint som vi kröp igenom. Luis var jätterädd och sa hela tiden att jag inte fick krypa så fort..! Som tur var lyckades jag fumlandes leda oss till ljuset, och jag kände mig som en hjälte som fått ut oss ur mörkret. Luis sa att han trodde vi skulle dö. Det var jättespännande! x) Efter labyrinten var vi på det angränsande trick-art museet. Det var också väldigt roligt! Vi var ganska slut efteråt och återvände till hostellet och vilade någon timme innan vi gick och åt koreansk friterad kyckling till middag i Seouls version av Harajuku. Det var aningen sött och väldigt starkt på samma gång. Nästa dag hade vi inget riktigt som vi kände att vi måste göra, Seoul är ganska litet. Jag hittade en liten hajkingväg en knapp timme från hostellet som tydligen inte skulle vara så svår och leda upp till ett tempel, och eftersom vi inte hade några bättre idéer beslutade vi oss för det. Vi hade inga passande kläder eller annan utrustning så vi klättrade uppför den branta, steniga stigen i våra vanliga kläder och motsatserna till kängor, men det gick! Vi dog inte. Tog kanske två timmar uppför, och vi stötte på många seriösa vandrare vilket kändes lite pinsamt i vår mundering! Men vi kom upp, utforskade templet och fikade varsin Choko-pie. När vi kom tillbaka till Seoul åt vi stekt ris (smärtsamt starkt men jättegott), sen gick vi och införskaffade souvenir till Takuya och en magnet till min samling. Vi skaffade koreanska hudprodukter också, Korea är känt för sina ansiktsmasker, krämer och plastikkirurgi. Enligt Takuya börjar föräldrar tidigt spara pengar till sina barn, inte till utbildningar utan till deras första skönhetsingrepp, som de får i present när de tar studenten eller liknande... Försäljare i Korea är hemska! Så fort vi kom in i en liten affär var biträdet där och flåsade oss i nacken: "This is t-shirt, "I love Korea" ". "Yes, this is magnet. Many different magnets." Jag fick nästan skrattutbrott när Luis bemötte dem med fejkad uppskattning. "Oh, really. Okay. Thank you" Också i ett varuhus hade försäljarna extremt lite att göra och kom fram och försökte sälja något så fort man bara slängde ett öga åt deras håll. Vi märkte hur oformella Koreaner är jämfört med Japaner. Luis frågade en kvinna vid informationsdisken var en viss produkt fanns och hon vände sig om direkt och började konsultera med sin kollega. När det var gjort vände hon sig till oss och ba "eight floor" och det var det. Inga ursäkta mig, var snäll och vänta, tack eller varsågod. Inte att de var direkt otrevliga men nästan onödigt rakt på sak och inget onödigt. Och så fort man tog en produkt i handen för att läsa, var de där och frågade om man ville betala. Lite obehagligt. Vi åt fläskkött som man lindar själv i kål och dekorerar med en bit kimchi (som en kål-taco typ) till middag. Vi tog den mindre varianten men det var ändå för mycket mat. Händer sällan i Japan! Sov i vårt lilla rum och när jag vaknade kände jag att det skulle bli riktigt skönt att åka tillbaka till civilisationen i Tokyo! En sista rolig grej som hände var att på tåget till flygplatsen visades det en video på skärmen där det vanligtvis är reklam. Den var textad på flera språk så vi kunde läsa. Det handlade om en ö som tydligen rättmätigt tillfaller Korea men som Japan enligt videon är sugen på att ta över. Den ockupperades av Japan under något krig, men sen förlorade Japan (koreaner gillar att markera när Japan förlorat grejer) och nu är det tydligen viktigt att världen vet om att den där pyttelilla ön tillhör Korea. Det spolade förbi en del slagord i stil med "KOREA VET, VÄRLDEN VET, HISTORIEN VET vems ö det är! ". Det var lite sjukt. Takuya hatar Korea så han var inte alls förvånad. Inte heller över att det luktade hemsk illa på många platser, och att butiksbiträden betedde sig så som vi berättade för honom när vi kom tillbaka till Hallerbos i söndags. Koreansk mat är god dock! Speciellt bibimbap är liksom min grej. Phew! Det var de inläggen!

[lovisarova]

[lovisarova]

[lovisarova]

[lovisarova]

Nu till lite läskigare saker: mitt studentvisum skulle gå ut den 8:e Juli, men enligt Luis kontakter skulle det gå att byta till ett korttidsvisum innan dess, vilket är nödvändigt eftersom mitt flyg hem är bokat den 19:e augusti. Men när jag åkte till Shinagawa tidigt på morgonen för att prata med någon stel tant på Immigrationsverket blev jag smockad i ansiktet. Efter att ha kollat upp något lite snabbt kom hon tillbaka och sa kort att "nä, det går inte". Jag blev helt paff när min största skräck besannades, och frågade henne igen om det verkligen är helt omöjligt och hon konfirmerade det. Jag bröt ihop innombords och trodde jag skulle svimma, tvingas åka hem mer än en månad tidigare än planerat, således krossa planerna jag, Luis och Takuya filat på, plus alla pengar som kastas bort på en ny flygbiljett. Ringde Luis och han sa att vi flyger till Korea. Om vi flyger dit och jag ber att få avsluta mitt visum och komma tillbaka till Japan som turist så löser det sig. Vi bokade direkt, lågprisflyg och ett hostel för tre nätter eftersom vi tänkte att ju längre tid jag spendera utomlands ju mindre risk att japanska myndigheter tror att jag är någon slags fuffensmakare som försöker lura systemet, och inte en vanlig turist. Jag kunde aldrig helt slappna av fram tills ögonblicket då jag bad killen i Immigration på Narita att låta mig komma in i landet som turist eftersom jag inte längre är student, och han lugnt utan några som helst misstänksamma inflikar förstod mig, kapade mitt Residentkort och släppte förbi mig in i landet igen. Jag kunde gråtit av lättnad! Man kan inte riktigt lita på Japans kommunalarbetare, de är hemskt läskiga tycker både jag och Luis. Eftersom speciellt visumregler är extremt hårda och beroende på många villkor är det lätt att ta fel eller känna sig misstänkligjord. Speciellt i Japan, där systemet känns lite väl hårt, troligtvis på grund av fördomar kring utlänningar och "ö-mentaliteten". I alla fall så hade vi ändå en trevlig resa till Korea! Det knäppaste med Korea är att duschen och toan är inte bara i samma rum, de är inte det minsta separerade. Duschen är kopplad till tvättfatet, och man kan lika gärna duscha och skita samtidigt. Oroväckande nog fanns det också en strömförande hårtork inklämd på den lilla ytan..! Galet. Koreaner får inte heller spola toapapper. Det slängs i en papperskorg..! Vi sket i den regeln och spolade ändå, vi är ju inga barbarer. Såg det gamla kejserliga palatset, besökte ett underjordiskt mueum vars ingång gömmer sig bakom den sittande jättestatyn av en forntida kejsare. På museet kunde man måla sin egen pin vilket vi gjorde såklart! Gjorde den med General Sunshin(e), vilket blev jättegulligt. La till regnbågar också eftersom Korea är ett väldigt kristet och homofobiskt land. Kristendomen är big business där och det kryllar av kyrkor vars kors lyses upp med röd neon på kvällarna. Det är också lite stört. Vi såg fyra kyrktorn inom loppet av tio sekunder på väg från flygplatsen! Efter lunch hamnade vi på typ Boda Borg, fast mer som en inomhuslabyrint. Det var superkul! Det var ganska shabby, vissa hinder saknades, till exempel en lian, så vi kunde enkelt promenera förbi vilket var lite synd. Ett av rummen som vi hamnade i var kolsvart. Det fortsatte i en låg labyrint som vi kröp igenom. Luis var jätterädd och sa hela tiden att jag inte fick krypa så fort..! Som tur var lyckades jag fumlandes leda oss till ljuset, och jag kände mig som en hjälte som fått ut oss ur mörkret. Luis sa att han trodde vi skulle dö. Det var jättespännande! x) Efter labyrinten var vi på det angränsande trick-art museet. Det var också väldigt roligt! Vi var ganska slut efteråt och återvände till hostellet och vilade någon timme innan vi gick och åt koreansk friterad kyckling till middag i Seouls version av Harajuku. Det var aningen sött och väldigt starkt på samma gång. Nästa dag hade vi inget riktigt som vi kände att vi måste göra, Seoul är ganska litet. Jag hittade en liten hajkingväg en knapp timme från hostellet som tydligen inte skulle vara så svår och leda upp till ett tempel, och eftersom vi inte hade några bättre idéer beslutade vi oss för det. Vi hade inga passande kläder eller annan utrustning så vi klättrade uppför den branta, steniga stigen i våra vanliga kläder och motsatserna till kängor, men det gick! Vi dog inte. Tog kanske två timmar uppför, och vi stötte på många seriösa vandrare vilket kändes lite pinsamt i vår mundering! Men vi kom upp, utforskade templet och fikade varsin Choko-pie. När vi kom tillbaka till Seoul åt vi stekt ris (smärtsamt starkt men jättegott), sen gick vi och införskaffade souvenir till Takuya och en magnet till min samling. Vi skaffade koreanska hudprodukter också, Korea är känt för sina ansiktsmasker, krämer och plastikkirurgi. Enligt Takuya börjar föräldrar tidigt spara pengar till sina barn, inte till utbildningar utan till deras första skönhetsingrepp, som de får i present när de tar studenten eller liknande... Försäljare i Korea är hemska! Så fort vi kom in i en liten affär var biträdet där och flåsade oss i nacken: "This is t-shirt, "I love Korea" ". "Yes, this is magnet. Many different magnets." Jag fick nästan skrattutbrott när Luis bemötte dem med fejkad uppskattning. "Oh, really. Okay. Thank you" Också i ett varuhus hade försäljarna extremt lite att göra och kom fram och försökte sälja något så fort man bara slängde ett öga åt deras håll. Vi märkte hur oformella Koreaner är jämfört med Japaner. Luis frågade en kvinna vid informationsdisken var en viss produkt fanns och hon vände sig om direkt och började konsultera med sin kollega. När det var gjort vände hon sig till oss och ba "eight floor" och det var det. Inga ursäkta mig, var snäll och vänta, tack eller varsågod. Inte att de var direkt otrevliga men nästan onödigt rakt på sak och inget onödigt. Och så fort man tog en produkt i handen för att läsa, var de där och frågade om man ville betala. Lite obehagligt. Vi åt fläskkött som man lindar själv i kål och dekorerar med en bit kimchi (som en kål-taco typ) till middag. Vi tog den mindre varianten men det var ändå för mycket mat. Händer sällan i Japan! Sov i vårt lilla rum och när jag vaknade kände jag att det skulle bli riktigt skönt att åka tillbaka till civilisationen i Tokyo! En sista rolig grej som hände var att på tåget till flygplatsen visades det en video på skärmen där det vanligtvis är reklam. Den var textad på flera språk så vi kunde läsa. Det handlade om en ö som tydligen rättmätigt tillfaller Korea men som Japan enligt videon är sugen på att ta över. Den ockupperades av Japan under något krig, men sen förlorade Japan (koreaner gillar att markera när Japan förlorat grejer) och nu är det tydligen viktigt att världen vet om att den där pyttelilla ön tillhör Korea. Det spolade förbi en del slagord i stil med "KOREA VET, VÄRLDEN VET, HISTORIEN VET vems ö det är! ". Det var lite sjukt. Takuya hatar Korea så han var inte alls förvånad. Inte heller över att det luktade hemsk illa på många platser, och att butiksbiträden betedde sig så som vi berättade för honom när vi kom tillbaka till Hallerbos i söndags. Koreansk mat är god dock! Speciellt bibimbap är liksom min grej. Phew! Det var de inläggen!

[lovisarova]

[lovisarova]

[lovisarova]

[lovisarova]

Nu till lite läskigare saker: mitt studentvisum skulle gå ut den 8:e Juli, men enligt Luis kontakter skulle det gå att byta till ett korttidsvisum innan dess, vilket är nödvändigt eftersom mitt flyg hem är bokat den 19:e augusti. Men när jag åkte till Shinagawa tidigt på morgonen för att prata med någon stel tant på Immigrationsverket blev jag smockad i ansiktet. Efter att ha kollat upp något lite snabbt kom hon tillbaka och sa kort att "nä, det går inte". Jag blev helt paff när min största skräck besannades, och frågade henne igen om det verkligen är helt omöjligt och hon konfirmerade det. Jag bröt ihop innombords och trodde jag skulle svimma, tvingas åka hem mer än en månad tidigare än planerat, således krossa planerna jag, Luis och Takuya filat på, plus alla pengar som kastas bort på en ny flygbiljett. Ringde Luis och han sa att vi flyger till Korea. Om vi flyger dit och jag ber att få avsluta mitt visum och komma tillbaka till Japan som turist så löser det sig. Vi bokade direkt, lågprisflyg och ett hostel för tre nätter eftersom vi tänkte att ju längre tid jag spendera utomlands ju mindre risk att japanska myndigheter tror att jag är någon slags fuffensmakare som försöker lura systemet, och inte en vanlig turist. Jag kunde aldrig helt slappna av fram tills ögonblicket då jag bad killen i Immigration på Narita att låta mig komma in i landet som turist eftersom jag inte längre är student, och han lugnt utan några som helst misstänksamma inflikar förstod mig, kapade mitt Residentkort och släppte förbi mig in i landet igen. Jag kunde gråtit av lättnad! Man kan inte riktigt lita på Japans kommunalarbetare, de är hemskt läskiga tycker både jag och Luis. Eftersom speciellt visumregler är extremt hårda och beroende på många villkor är det lätt att ta fel eller känna sig misstänkligjord. Speciellt i Japan, där systemet känns lite väl hårt, troligtvis på grund av fördomar kring utlänningar och "ö-mentaliteten". I alla fall så hade vi ändå en trevlig resa till Korea! Det knäppaste med Korea är att duschen och toan är inte bara i samma rum, de är inte det minsta separerade. Duschen är kopplad till tvättfatet, och man kan lika gärna duscha och skita samtidigt. Oroväckande nog fanns det också en strömförande hårtork inklämd på den lilla ytan..! Galet. Koreaner får inte heller spola toapapper. Det slängs i en papperskorg..! Vi sket i den regeln och spolade ändå, vi är ju inga barbarer. Såg det gamla kejserliga palatset, besökte ett underjordiskt mueum vars ingång gömmer sig bakom den sittande jättestatyn av en forntida kejsare. På museet kunde man måla sin egen pin vilket vi gjorde såklart! Gjorde den med General Sunshin(e), vilket blev jättegulligt. La till regnbågar också eftersom Korea är ett väldigt kristet och homofobiskt land. Kristendomen är big business där och det kryllar av kyrkor vars kors lyses upp med röd neon på kvällarna. Det är också lite stört. Vi såg fyra kyrktorn inom loppet av tio sekunder på väg från flygplatsen! Efter lunch hamnade vi på typ Boda Borg, fast mer som en inomhuslabyrint. Det var superkul! Det var ganska shabby, vissa hinder saknades, till exempel en lian, så vi kunde enkelt promenera förbi vilket var lite synd. Ett av rummen som vi hamnade i var kolsvart. Det fortsatte i en låg labyrint som vi kröp igenom. Luis var jätterädd och sa hela tiden att jag inte fick krypa så fort..! Som tur var lyckades jag fumlandes leda oss till ljuset, och jag kände mig som en hjälte som fått ut oss ur mörkret. Luis sa att han trodde vi skulle dö. Det var jättespännande! x) Efter labyrinten var vi på det angränsande trick-art museet. Det var också väldigt roligt! Vi var ganska slut efteråt och återvände till hostellet och vilade någon timme innan vi gick och åt koreansk friterad kyckling till middag i Seouls version av Harajuku. Det var aningen sött och väldigt starkt på samma gång. Nästa dag hade vi inget riktigt som vi kände att vi måste göra, Seoul är ganska litet. Jag hittade en liten hajkingväg en knapp timme från hostellet som tydligen inte skulle vara så svår och leda upp till ett tempel, och eftersom vi inte hade några bättre idéer beslutade vi oss för det. Vi hade inga passande kläder eller annan utrustning så vi klättrade uppför den branta, steniga stigen i våra vanliga kläder och motsatserna till kängor, men det gick! Vi dog inte. Tog kanske två timmar uppför, och vi stötte på många seriösa vandrare vilket kändes lite pinsamt i vår mundering! Men vi kom upp, utforskade templet och fikade varsin Choko-pie. När vi kom tillbaka till Seoul åt vi stekt ris (smärtsamt starkt men jättegott), sen gick vi och införskaffade souvenir till Takuya och en magnet till min samling. Vi skaffade koreanska hudprodukter också, Korea är känt för sina ansiktsmasker, krämer och plastikkirurgi. Enligt Takuya börjar föräldrar tidigt spara pengar till sina barn, inte till utbildningar utan till deras första skönhetsingrepp, som de får i present när de tar studenten eller liknande... Försäljare i Korea är hemska! Så fort vi kom in i en liten affär var biträdet där och flåsade oss i nacken: "This is t-shirt, "I love Korea" ". "Yes, this is magnet. Many different magnets." Jag fick nästan skrattutbrott när Luis bemötte dem med fejkad uppskattning. "Oh, really. Okay. Thank you" Också i ett varuhus hade försäljarna extremt lite att göra och kom fram och försökte sälja något så fort man bara slängde ett öga åt deras håll. Vi märkte hur oformella Koreaner är jämfört med Japaner. Luis frågade en kvinna vid informationsdisken var en viss produkt fanns och hon vände sig om direkt och började konsultera med sin kollega. När det var gjort vände hon sig till oss och ba "eight floor" och det var det. Inga ursäkta mig, var snäll och vänta, tack eller varsågod. Inte att de var direkt otrevliga men nästan onödigt rakt på sak och inget onödigt. Och så fort man tog en produkt i handen för att läsa, var de där och frågade om man ville betala. Lite obehagligt. Vi åt fläskkött som man lindar själv i kål och dekorerar med en bit kimchi (som en kål-taco typ) till middag. Vi tog den mindre varianten men det var ändå för mycket mat. Händer sällan i Japan! Sov i vårt lilla rum och när jag vaknade kände jag att det skulle bli riktigt skönt att åka tillbaka till civilisationen i Tokyo! En sista rolig grej som hände var att på tåget till flygplatsen visades det en video på skärmen där det vanligtvis är reklam. Den var textad på flera språk så vi kunde läsa. Det handlade om en ö som tydligen rättmätigt tillfaller Korea men som Japan enligt videon är sugen på att ta över. Den ockupperades av Japan under något krig, men sen förlorade Japan (koreaner gillar att markera när Japan förlorat grejer) och nu är det tydligen viktigt att världen vet om att den där pyttelilla ön tillhör Korea. Det spolade förbi en del slagord i stil med "KOREA VET, VÄRLDEN VET, HISTORIEN VET vems ö det är! ". Det var lite sjukt. Takuya hatar Korea så han var inte alls förvånad. Inte heller över att det luktade hemsk illa på många platser, och att butiksbiträden betedde sig så som vi berättade för honom när vi kom tillbaka till Hallerbos i söndags. Koreansk mat är god dock! Speciellt bibimbap är liksom min grej. Phew! Det var de inläggen!

[lovisarova]

[lovisarova]

[lovisarova]

[lovisarova]

[lovisarova]

För en månad sedan var jag och Luis i Shibuya och såg dinosaurier. Det var människor inuti roboten men de var så verkliga att man nästan blev rädd när de kom riktigt nära. Svansarna svishade och smockade till oss i publiken men det var okej eftersom de var mjuka som skumgummi. Showen var en timme lång och definitivt värt 3000 ¥, väldigt coolt! En annan helg när jag och Luis promenade hem från att ha druckit craft beer i Gotanda (vi dricker mycket craft beer på sistone!) gick vi förbi Musashikoyama och vann efter en våldsam bergodalbana av känslor en gigantisk Eevee (pokémon) i en klomaskin. Vi var asstolta kan jag säga! Fast det var inte helt gratis, Luis offrade generösa mängder av sina 100 ¥-mynt... Helgen efter spenderade vi två en halv natt på ett ryoukan i Ryugoku för att kunna se Sumo nästa dag. Klockan ett bankade Luis på dörren för att få tyst på ett grabbgäng som babblade extremt högljutt. Det blev nästan tysta efter det, nästan. Vi gick upp 3:45 och promenera till arenan. Skytree har aldrig varit så vackert som i den soluppgången! Vi kom dit i god tid och had ungefär nummer 20 i kön. Luis köpte frukost som vi käkade sittandes på asfalten, läsandes böcker och pratade. Det är en speciell sammanhörighetsfeeling i att sitta och vänta tillsammans med främmande galningar halv fem på morgonen alltså. Mysigt! Kön växte fort och snart ringlade den runt korsningen och bort tills man inte såg slutet längre. Vi skrattade rått inombords åt främst andra gaijins som kom fram alldeles för sent, alltså kring klockan 5. Desperationen lyste i deras chockade ansikten. Klockan 9 kom vi in på arenan och kollade på framtidens mästare tävla, och utforskade anläggningen. Gick ut och åt lunch och satt sen till klockan 6 och kollade sumo, av stigande betydelse och vikt, både tävlingsmässigt och i förhållande till atleternas kroppar... Matchen börjar när båda tävlande sätter båda knytvänarna i golvet. Det var spännande, men lite tradigt att de jämt ska låtsas att de ska börja exakt tre gånger och på fjärde gånger kör de. De första tre minutrarna av matchen är alltså bara två sumobrottare som squattar, går för att hämta mer renande salt att kasta på ringen, och sen squattar men ångrar sig igen... Tills de är "redo" och kör. Det går fort! Den bästa matchen var den näst sista, med Japans Yokozuna, den högsta rank en sumobrottare kan ha. Kisenosato heter han. Han blev nästan bortknuffad redan i starten, han stod på tå mot ringen, men återvände och vann tillslut. De tusentals åskådarna i publiken blev helt tokiga, och jag och Luis skrek också av upphetsning. Det är mycket hopp, förväntningar och ära på spel i Sumo. Och pengar såklart! En annan helg var jag och Takuya och gick in i en moské. Men efter någon minut kom en snubbe och sa att jag måste täcka mitt hår (mitt orena, besudlade djävulskvinnohår) och ta på mig en slags burka-morgonrock men det tänkte jag absolut inte göra så vi stack istället. Jag skulle ha sagt åt dem att jag är en man! Undrar vad de skulle gjort då. Vägrat tro mig? Krävt id-kort kanske? Hmm? Nästa gång vill jag testa. I fredags hade skolan sin årliga Speech contest som jag och en till tjej, Aliona från Ryssland i min klass ställde upp i. Vi hade förberett oss i veckor med skrivande, rättande, props och utantillinlärning och jag har till och med reciterat talet i sömnen... Takuya var ledig så han kom och kollade. Jag var nummer åtta av elva tävlande och alla var så nervösa och glömde bort sig eller gjorde andra misstag att det lugnade ner mig en aning. Vi elever fick rösta på varandra vem vi gillade mest, men lärarna i juryn delade också ut tekninska poäng. Jag kom på andra plats! Jättestolt och glad och fick ett presentkort på 5000 yen vilket sitter ganska skönt... Alla tävlande fick en rätt najs tshirt också. Det var än ära att kunna framträda på det där sättet efter ett och ett halvt års studier! Ärligt talat är jag inte helt nöjd med mitt tal, det är inte dåligt men passar kanske inte alls temat lika bra som till exempel Alionas; hon pratade om viktiga ord hennes mor/farfar sa till henne innan han dog (djupt!). Jag pratade om hur annorlunda min livsstil här är jämfört med Sverige, och att det viktigaste är att göra det man vill medan man fortfarande kan. Pratade om hur mina kompisar (Takuya och Luis) har delat och varit grund till den bästa tiden i mitt liv hittils, och att det varit roligt på ett helt nytt sätt än vad jag var van vid i Sverige. Under hela min uppväxt har jag ju mest sportat eller promenerat med Frost och spelat spel, ensam för de mesta. Såklart nämnde jag också att det blir hemskt svårt att lämna livet i Tokyo men att jag ska göra mitt bästa för att fortsättningen av mitt liv ska fortsätta vara i alla fall nästan lika awesome som den här tiden i Tokyo. Vi får se hur det går... Som vanligt har jag inte höga förhoppningar alls. Efteråt gick jag och fransk/kinesiske Nick och amerikanske Isac till Torikizoku och åt middag och drack lite öl och sånt i tre timmar! Det blev oväntat trevligt och det var spännande att prata med dem eftersom vi aldrig hängt förut. Förra helgen var Luis på resa med Temple University så jag och Takuya spenderade dagen på kafé och sen med volleyboll i Yoyogi park. Vi var där för två veckor sedan efter att blivit bortvisade från moskén, och då blev vi joinade av till slut FEM okända människor, japaner och utlänningar, som spelade med oss och det var väldigt roligt och knäppt. Den här dagen blev vi lämande i fred men istället satt vi mycket i skuggan och pratade (ganska mycket skit om folket runt om oss xD) och promenerade. På söndagen hängde jag med Gino hela dagen i Ueno. Vi gick på zooet och pratade japanska hela dagen och till middag åt vi Takoyaki och Kebab på en fullpackad Ameyoko (shoppinggatan kring Ueno station) vi spelade spel i game stations också och jag försökt förgäves vinna ett Bonobono-gosedjur..! Minns inte om jag nämnt det men Bonobono är ett filosofisk barnprogram som Takuya och jag (tack vare honom) älskar. Medan vi stod och tittade ut över dammen i Ueno med alla färglada båtar pratade Gino om att hon nog inte har kapacitet att jobba i Japan efter språkstudierna. Hon tror inte hennes skills räcker. Jag blev jätteupprörd och sa att det är så störigt att sedan man vara liten se på när idiotiska killar utan någon som helst självinsikt eller talang, tar för sig och har mage att tro sig vara så duktiga att det är bättre än någon annan. Samtidigt som smarta, schyssta och osäkra människor (mest kvinnor) håller sig och hålls tillbaka i brist på självsäkerhet. Jag sa att det vore hemskt synd på en så fin och kapabel människa om hon slänger bort sina drömmar utan att ens ha försökt. Gino blev liksom rörd, hon sa att det var det mest omtänksamma och stöttande någon sagt till henne, och jag blev så glad att se henne skina upp och verka fått ny styrka av något så enkelt som att jag bara sa det som kom dök upp i huvudet av att lyssna på hennes bekymmer. Jag tycker synd om henne för hon säger att hon nog skulle ha fortsatt vid Kudan istället eftersom det tydligen var bättre än att plugga på Keio University. De är så stela, formella och pratar inte speciellt mycket under lektionerna där tydligen. Ändå är hon alltid så pigg och glad och jättetrevlig, och det känns lättande att veta att hon har en del Taiwanesiska polare som hon oftast hänger med. Av någon anledning har vi inte träffats mycket. Troligtvis eftersom jag har Takuya och Luis. Hon sa att hon ser mig som sin bästa vän, vilket är värmande men också sorgligt på något sätt.Tänkte att jag ska se till att träffa henne mer innan hon ska åka iväg i slutet på juli till Kyoto för att jobba på ett ryoukan i en månad. Hoppas och tror att vi kanske ses igen långt in i framtiden också! Undrar hur världen kommer vara då..? Vid 6 sa vi hejdå och jag var helt slut. Ingen vila! Somnade supertidigt. I tisdags hade vi skolavslutningsfoto! Vi klädde oss i kimono, jag valde den minst rosa kimonon xD faktiskt frågade Kawamata-sensei om jag inte ville ha kimonon för män istället vilket jag tyckte var lite roligt och förvånande. Det är sant att jag är rätt otjejig, och uppskattar att de är så chill att de frågade mig bara sådär. Även om jag ändå körde på en svart/röd vanlig kimono. Jag tyckte faktiskt vi var asnygga, allihopa! Vi tog foton och jag gjorde mig en ny kompis i en blond svensk Alfred från Piteå som till synes istället för att hänga med på sin lektion spenderade resten av skoldagen med att skicka memes till mig. Idag kom han förbi mitt klassrum och visade upp ett nytt korttrick han tränat på, hahaha! Han är astaggad på att åka hem till Piteå och spela spel med alla kompisar i lägenheten och skaffa ett jobb (efter först ha slappat en månad eller så och agerat "housewife" åt sin roomie). Garanterat estetare, tänkte jag. Medan jag och min klasskompis Akane (27 år från Kina, men extremt världsvan efter fyra år spenderade i London. Hon har precis fått jobb här i Tokyo! Väldigt cool tjej.) satt och pluggade joinade Alfred oss och babblade på som bara den, utan att bry sig speciellt i om vi lyssnade. Det jag vill säga här är att det har varit himla kul att spendera 1,5 år på Kudan. Alla typer av ADHD folk, nördar, vänliga latmaskar, knäppa kineser (det är ofta de som är mest svårförståeliga, utom Akane. Det finns en till tjej från Kina i min klass som jag inte fattar, men hon är riktigt oskyldig och lite rolig så jag menar inte att det nödvändigtvis är dåligt att få stämpeln knäpp kines), american idiots, en Schweizisk tjej som kan prata svenska etc... Tänkte att jag ska skriva ett inlägg här en dag om mina klasskompisar, vi har ju trots allt spenderat mycket tid tillsammans utan att jag tänkt speciellt mycket på dem utanför skolan. Dock så ska jag bli "sjuk" imorgon eftersom jag och Luis ska på äventyr i två nätter, först en natt i Kusatsu Onsen! Vi planerade åka dit för över ett år sedan, i maj, men sköt upp det i och med att jag förlängde och inte for till Sverige som planerat. Får se hur det blir! 😄 jättetaggad!

[lovisarova]

Narita, öl och Takuyas målning :) han brukar alltid skämta om att han är Skönhetsguden och att allt vackert har fötts ur honom, alltså även jag och alla körsbärsträd med. Om jag säger typ "Wow vad fint (någonting) är!" svarar Takuya alltid "det är för att det kom från mig!", hahaha. Smög med en bild på hur man lagar spaghettisås i Japan eftersom jag aldrig dokumenterat det förut, tror jag? Har ätit spaghetti med uppvärmd pastasås sen första veckan här. Takuya tycker jag inte borde hetta upp plastförpackningen i samma vatten som speghettin, men jag är inte så noga.

[lovisarova]

Narita, öl och Takuyas målning :) han brukar alltid skämta om att han är Skönhetsguden och att allt vackert har fötts ur honom, alltså även jag och alla körsbärsträd med. Om jag säger typ "Wow vad fint (någonting) är!" svarar Takuya alltid "det är för att det kom från mig!", hahaha. Smög med en bild på hur man lagar spaghettisås i Japan eftersom jag aldrig dokumenterat det förut, tror jag? Har ätit spaghetti med uppvärmd pastasås sen första veckan här. Takuya tycker jag inte borde hetta upp plastförpackningen i samma vatten som speghettin, men jag är inte så noga.