rollspelet

[rollspelet]

Paret Smith alltså, annat alias men fortfarande gifta. Edie nickade tyst, men snörpte sedan ihop munnen i en ogillande min när Vic fällde en kommentar om fortsättningen av deras förhållande. Det var på skoj förstås, det förstod hon mycket väl och hade de inte varit så pass uppklädda hade hon antagligen armbågat till honom i sidan medan de ännu befann sig i baksätet. Nu lät hon bli, och gav istället ifrån sig ett sarkasmdrypande ”ha-ha” innan Vic hann stänga dörren bakom sig. Snart öppnades också hennes dörr och hon tog tacksamt emot hans hand – hur skämtsamt den än må ha räckts henne – för att ta sig ut ur bilen och upp på trottoaren framför hotellet. Hon höll kvar hans hand i sin, mest för att göra deras skådespel mer troligt men även för att det gav henne möjligheten att krama hans hand lite onödigt hårt för en stund, bara för att retas, när han lutade sig närmare henne.

”Kanske, kanske inte…” hon tystnade för en stund medan hon gav honom en tydlig granskning från topp till tå, för att sedan låta blicken möta hans igen. ”Det beror på hur pass väl herr Smith sköter sig.”

Att fortsätta låtsas vara gifta i ett par minuter till medan de checkade in skulle knappast vara något större problem. Snarare verkade den unga tjejen som stod bakom disken i lobbyn vara helt med på noterna om att hon och Vic var ett äkta par. Edie hade verkligen försökt att fortsätta spela samma seriösa charad som tidigare under kvällen, men hela tanken på att det hela snart skulle vara över hade kanske ändå fått henne att överdriva en smula. Som en kärlekskrank fru hade hon kråmat sig kring hans arm, gett honom en kyss på kinden, kallat honom älskling, kvittrat glatt med lobbyisten om hur mysigt de skulle ha det och försäkrat sig om att det redan fanns en flaska vin på rummet, redo att hällas upp. Ända bort till hissen hade hon fortsatt att hålla sig nära intill honom, kramat hans hand i sin, lyft den till sina läppar och placerat ett par flörtiga kyssar på hans knogar medan hon hållit sin blick fokuserad i hans. Det där lilla retsamma leendet gav sig först till känna när hissens dörrar stängdes bakom dem, men inte ens då gick hon helt ur roll – de flesta hotell hade trots allt övervakningskameror och det skulle antagligen ha sett misstänkt ut ifall den kråmande äkta frun plötsligt övergick till att bli en retsticka.

Först när dörren till deras hotellrum gick i lås bakom dem släppte hon taget om hans hand, placerade varsamt handväskan på närmsta bord och gick sedan och satte sig ner på sängen för att ta av sig klackarna hon burit hela kvällen.

”Mike, älskling…” hon vände upp blicken på Vic medan hon öppnade spännet på skorna för att sedan, med en lätt spark, puffa in dem en bit under sängen. Hon lutade sig en bit bakåt medan hon stödde upp sig på armarna,

”Du kan väl vara så gullig och hälla upp det där vinet va? Din fru känner sig lite...” hon gjorde en dramatisk paus medan hon spände blicken i honom, ”… lite törstig.” hennes röst var sockersöt och hon gjorde ett spelat försök till att verka flörtig när hon bet sig själv i underläppen. Det kändes som om hon spelade ett farligt spel just nu, som om själva skådespelet övergått till akt två, som var något helt annat än vad akt ett handlat om. Det farligaste var väl att hon inte ens var säker på hur hon skulle sluta när hon redan njöt så mycket av att retsamma flirten som tagit vid.

[rollspelet]

Han kunde inte låta bli att le större vid hennes komplimang, det gick som på ren reflex. Dessutom hade han lite svårt att inte le när han såg henne i ögonen efter kvällen som gått. Han skyllde det i sitt huvud på rester av skådespelet. Nog för att han var duktig när det gällde, men han var inget proffs så att han kunde slå av och på utan vidare. Det var i alla fall vad han intalade sig själv. Det hade absolut inte med något annat att göra. 

“Du skulle sett henne där inne! Vem trodde att en konstnär kunde vara en sån skådespelerska?” Han tystnade kort och skrattade sedan lätt. “Fast skådespel är väl i och för sig en annan typ av konst, så det kanske inte är så otippat ändå.” Han vände sig mot henne och blinkade lätt med ena ögat. Nog för att han kanske skämtade, men de båda hade verkligen skött sig utomordentligt väl och han tvivlade starkt på att det var någon som hade den minsta misstanke på att de inte var dem som de utgivit sig för att vara. Det hade varit som att kliva in i ett annat liv, i en helt annan värld. Han förundrades alltid över att människor faktiskt levde sådär, i sådant enormt lyx och överflöd. Där det viktigaste var vart barnen gick i skolan eller vilka skor man hade på sig. Det var en ganska stor kontrast mot världen i övrigt, den där lilla rikemansbubblan. I en värld där småbarn blev ihjälskjutna på gatan för att de på motståndarsidan skulle skapa rädsla. Eller där människor utkämpade andras krig för att det var det enda de visste hur man gjorde. I den världen klev de i sina dyra kläder, åt sin dyra mat och bekymrade sig över huruvida det syntes att de blev äldre eller inte. Som om det inte fanns viktigare problem än så. 

Det tog en stund för dem att komma till hotellet, och mestadelen av tiden satt han tyst och blickade ut genom den tonade fönsterrutan på landskapet som susade förbi. Som vanligt gick han igenom stöten i huvudet, försökte analysera om det var något, trots hans goda känsla initialt, som hade kunnat avslöja dem. Hittills hade han inte kommit på något, och det var alltid ett plus. Så brukade det sällan vara. När bilen äntligen gled in på parkeringsplatsen utanför den stora byggnaden som var deras hem för natten var han snabb med att knäppa upp säkerhetsbältet. 

“Du är Elisabeth Smith”, Montez vände sig om och tittade på Edie. “Och du”, Han vände blicken mot Vic. “Är Mike Smith, jag är Jordan Williams.” 

“Så vi fortsätter på partemat alltså?” Montez skrattade och nickade instämmande. 

“Jajamen, än blir du inte av med frugan.” 

“Attans, jag som längtade efter att bli singel igen.” Han ruskade på huvudet och Montez skrattade högt i framsätet. Med ett litet oskyldigt leende mot henne, som för att visa att han (som alltid) bara skojade, öppnade han bildörren och klev ut i den friska nattluften igen. För att åtgärda för skämten på hennes bekostnad, gick han med några snabba kliv runt bakänden på bilen för att öppna dörren till henne, som den äkta gentlemannen han spelat under kvällen.

“Min dam.” Med en bugning och ett leende räckte han henne handen. Mest för att driva, men även lite för att han insåg svårigheten att röra sig i klänningen hon bar i kombination med klackarna. Inte för att han klagade. Han hade nog aldrig riktigt insett hur bra hon såg ut förens nu. Kanske var han lite full, trots att han bara smuttat på sin champagne. Ja, den hade nog slagit hårdare än han trott. Då hon rest sig upp lutade han sig närmare henne igen, och med ett litet leende frågade han:

“Det där vinet, finns det lite till mig också kanske? Dagens insats är ändå väl värd att fira.” Om inte annat kunde han kanske vinna några poäng för söthet, även om han tvivlade på att hon skulle falla något värst för hans försök att se oskyldig ut. Hon var bra mycket smartare än så.

[rollspelet]

Charaden hade pågått ända tills de befann sig tryggt gömda bakom den svarta bilens tonade rutor. Hon hade inte haft något emot att låtsas vara någon annan för en kväll, det hade hon för det mesta aldrig, ärligt talat tyckte hon snarare att det oftast var riktigt roligt - även om det självklart berodde helt på situationen och vem hon var tvungen att spela. Ikväll hade hon tillsammans med Vic fått axla rollen som rik, gift och fortfarande tydligt förälskad i sin äkta hälft. Deras samspel hade gått utöver förväntan och hon hade svårt att tro att det skulle ha funnits någon där inne i det varma minglet som inte fallit för deras lilla skådespel.

Hon himlade lätt med ögonen och drogs med i hans skratt efter att han låtit en lätt kyss falla på hennes kind. Ett skämt såklart, en rest av deras gemensamma charad som nu var över och medan bilen tog sig längre och längre bort från det pampiga huset de spenderat en stor del av kvällen i, föll en svag tystnad över baksätet där de satt.

Det hade näst intill varit lite av en fröjd för Edie att bara få svassa runt därinne i sin röda sidenklänning, hålla god min, vara extrovert och ge ifrån sig nätta, klingande skratt precis på rätt tillfällen – både i samtal med gamla stofiler och med kvinnor i hennes egen ålder – samtidigt som hon hela tiden befunnit sig tillräckligt nära Vic för att de skulle kunna hålla koll på varandra. Hon kastade en hastig blick på honom nu där han satt och verkade vara försjunken i sina egna tankar. Han såg stilig ut i sin mörka kostym, det kunde hon inte förneka, och det var trots allt ett faktum som hon lagt märke till att flera andra under kvällen också verkade ha tyckt.

Montez röst var tillslut det som bröt tystnaden och Edie nickade medhållande.

”Allt enligt planen, Vic var verkligen en klippa där inne.” hon kunde inte låta bli att möta hans leende med en retsam min innan hon skrattande vände blicken mot Montez och lutade sig lätt fram mot honom,

”Kör nu bara, det finns en flaska vin och ett varmt bad som väntar på mig.”

Målningen i sig föreställde ett abstrakt landskap i akvarell och lyckligtvis hade den varit tillräckligt liten för att de skulle kunna plocka med sig tavlan obemärkt mitt under själva tillställningen. Annars skulle det genast ha blivit en mycket mer invecklad kupp ifall de varit tvungna att ta sig in osedda – nu hade hon istället fått klä upp sig, minglat och sedan vid en passande tidpunkt under kvällen lyckats smita iväg för att plocka med sig tavlan medan Vic höll ställningarna. Det hade inte verkat som om någon annan av gästerna lagt märke till någonting, och så länge det var fallet skulle det säkerligen dröja tills det upptäcktes att tavlan som nu satt på väggen inte längre var ett original utan en så gott som klanderfri förfalskning. Vid det laget skulle den lilla tavlan i hennes handväska redan ha lämnat landet och den samlade gruppen ha noga sopat igen alla sina spår.

Den svarta bilen gled tillslut upp till hotellet där de bokat rum – under falska namn såklart. Under åren hade de hunnit pröva på att checka in till en hel del olika hotell i samband med olika jobb de haft, och kvaliteten verkade alltid variera från ställe till ställe. Hon hade rätt snabbt fått lära sig att helt enkelt bita i det sura äpplet och ta det som det kom, men visst föredrog hon ställen där hon med säkerhet kunde säga att lakanen var rena och badrummet inte hade en distinkt doft av mögel. Det här stället hade i alla fall verkat vara bra, men å andra sidan skulle det väl också ha verkat rätt misstänkt ifall hon, iklädd långklänning, och Vic i sin kostym hade dykt upp på ett halvsunkigt motell ute i ingenstans.

”Under vilka namn har det blivit bokat?” hennes blick vandrade mellan de två männen i bilen för att sedan stanna på Mortez, ”De vanliga eller? Det var väl visst du som gjorde bokningen den här gången?”

[rollspelet]

Den kyliga kvällsluften slog mot honom när de kom utanför de stora dörrarna och han välkomnade den efter värmen inne i huset. Med lugna steg gick de ner för de sista trappstegen mot den svarta bilen som väntade på dem ute på gatan. Deras steg klickade mot stenplattorna när de lade de sista metrarna till flyktbilen bakom sig. Skogen runt den vita byggnaden var otroligt tyst och stilla i jämförelse med livet där innanför, och även fast han tyckt att det varit en spännande kväll var han glad över att flykten nu var så nära. När de nått hela vägen fram släppte han hennes varma hand som han hållet i sin och öppnade därefter bildörren åt henne. Han fyrade av ett stort leende och blinkade med ena ögat innan han stängde dörren efter henne och gick runt för att glida in på andra sidan. Så snart han stängt bildörren bakom sig gled de tyst iväg och lämnade den stora vita byggnaden och ljuden från minglet som fortfarande pågick där inne bakom sig. Vic lutade sig bakåt och slöt ögonen, tillät sig själv att andas ut för ett kort ögonblick och lät adrenalinet som han hållit i bakgrunden flyta över honom. Det var det här han levde för, den där känslan som triggade allt inom honom. Han lät sig känna allt det där i en sekund innan han vände sig mot henne igen med leendet tillbaka på sina läppar. Han lutade sig mot henne där hon satt på andra sidan av baksätet, sådär farligt nära att han kunde känna doften av hennes parfym. Med läppar som nästan vidrörde huden vid hennes öra viskade han:

“Bra jobbat, älskling.” Han placerade en retsam kyss på hennes kind och lutade sig sedan tillbaka med ett litet skratt, som ett avslut på det kärleksfulla paret de spelat i några timmar nu. Deras alias för kvällen, det rika gifta paret Wilson, hade befunnit sig inne på den stora tillställningen som hållits inne på herrgården för att värva investerare till ett nystartat företag. Allt hade flutit på otroligt väl enligt plan, nästan sådär oförskämt bra, och hon hade varit helt fantastisk i sitt småprat med de andra gästerna. Han förvånades alltid över hur enkelt det var att kliva in i någon annans skor och spela en roll på det sättet som de gjort idag, lagom i bakgrunden och utan att väcka några misstankar. Sedan hade det varit ett roligt plus att få leka lite med Edie, och charaden de hållit uppe hade varit otroligt underhållande. Inte minst hade det varit sexigt, och det triggade igång något inom honom som han inte känt på ett litet tag. Han hade inte riktigt sett på henne så tidigare, men sättet sidenklänningen satt runt hennes höfter fick det att pirra i kroppen. 

“Gick allt bra?” Vic kollade upp, avbröt sig i sina tankar,  och mötte Montez blick i backspegeln. Med tanke på att Edie hade tavlan i tryggt förvar i handväskan och att den närmast identiska kopian satt i dess ställe, kunde man väl våga påstå att allt gått vägen. 

“Det tycker jag, vad säger du?” Han vände sig mot henne igen med det där klassiska leendet samtidigt som Montez svängde ut på motorvägen, gasade upp och satte fart mot hotellet där de skulle spendera natten.

[rollspelet]

Victor Saddler

30 år, född 28 maj 

Vic växte upp med sin mor, Elisabeth och sin yngre bror Tom i en liten förort i norra USA. Hans pappa, José, arbetade under hela sitt liv inom militären, och naturligt blev det också för Victor att följa i hans fotspår. Han har alltid hyst enorm respekt för sin far, särskilt efter hans död, och för att hedra minnet tog han värvning direkt efter high school och började snabbt arbeta sin väg uppåt. Sina sista år arbetade han för en specialstyrka som främst arbetade med uppdrag med direkta mål att döda. Efter en hel härva där de ansvariga fick ganska mycket skit upplöstes gruppen och de blev hemskickade. Väl hemkommen var han minst sagt inte speciellt stabil. I sin jakt på att fylla tomrummet som kriget lämnat efter sig kom han i kontakt med den undre världen och adrenalinkickarna som medföljde fick honom att slukas upp. Det dröjde inte alltför länge innan han kom i kontakt med gruppens ledare, och det ena ledde till det andra.

Han har alltid haft en spänstig och atletisk kropp, något som åratal av träning bara förbättrat. Tack vare detta har han den lite kusliga förmågan att röra sig nästan helt ljudlöst om han så vill, trots sina 187 cm. Att hans pappa har mexikanskt påbrå syns främst hos hans mörka färger, genom de bruna ögonen, mörka håret och olivfärgade hy. Han har ett även  ganska kantigt ansikte med hårda käkben. Med sitt oftast kortklippta bruna hår och mörka ögon skulle han lätt kunna uppfattas som hård, om det inte vore för att hans stora läppar alltsom oftast bär ett enormt retsamt flin. Ett av hans sätt att hantera livets ruggigheter har alltid varit att skämta, och även om skämten ibland kan vara riktigt på gränsen och morbida så har det alltid varit en bra tillflykt. Trots sitt glada sätt har han alltid varit bra på att stänga av och på, och när det väl gäller har han en otrolig förmåga att fokusera. Minst sagt något som gjort att han fortfarande är vid liv.

Tiden som yrkesman inom militären, men även efter det, har prytt honom med en del skråmor. Det mest synliga av dem är ett rejält ärr efter en kniv som löper nästan över hela hans vänstra överarm. Svårt att sy ihop snyggt när man är ute i strid, men tacksamt nog syns det sällan även när han endast bär en t-shirt.

Han drivs av viljan att göra bra ifrån sig, samtidigt som han letar efter adrenalin och att utsätta sig själv för fara. Förmodligen kommer det från någon störd del av hans hjärna som aldrig återhämtat sig från kriget, men han väljer sällan att gräva speciellt djupt i det.

[rollspelet]

Edie Moretto

27 år.

Edie kommer egentligen inte från någon tydligt trasslig barndom, men det beror antagligen på att den till största delen spenderades på internatskola långt ifrån föräldrar och familj. Något som säkerligen också kom att lägga grunden för den tillslut oundvikliga brytning som skedde inom familjen Moretto när Edie kom upp i sena tonåren och lagom rebelliskt började beblanda sig med den typen av personer som kanske inte helt spelade enligt varken lagen eller samhällets regler. Det var också den typen av umgänge som tillslut fick henne att hamna där hon är idag.

Hennes största hobby är antagligen konst, vilket också var något hon ägnade stor tid åt under sin uppväxt – det blev väl lätt så, när hon i brist på annat försökte fördriva sin fritid på ett så underhållande sätt som möjligt. Denna hobby kom senare att utvecklas till det som gjort hennes leverne möjligt – förfalskningar av olika slag. Allt som har gått att skapa en gång, måste gå att skapa igen på ett eller annat sätt, oberoende material eller form.

Utseendemässigt är Edie med en längd på ungefärliga 167cm antagligen det man skulle kunna klassa som medellängd. Efter en period av yoga-besatthet i sina tidiga tjugo-nånting har intresset för den typen av motion svalnat en hel del även om hon fortfarande ägnar sig åt det då och då för att behålla vigheten, som hon själv påstår. Fast om det verkligen handlar om det, eller om det är för att hon tror att de tysta övningarna på något sätt skall kunna rentvå hennes samvete är en punkt som fortfarande går att diskutera. Oberoende har det satt sina spår i hennes ganska så slanka kropp, något som onekligen ligger till hennes fördel – det, och hennes intensiva blågröna ögon.

I övrigt bär hon upp ett varmt, mörkbrunt och vågigt (speciellt när det är vått) hårsvall i vilket man i rätt sken kan skymta några svagt rödbruna nyanser. Håret sträcker sig en bit över nyckelbenen, lite över halvvägs till brösten och hennes ljusa hy är svagt fräknig över armarna. Fräknarna är antagligen som mest synliga över hennes näsa, och suddas sedan sakta ut i takt med att de sprider sig över hennes kindben och panna. Ansiktet är smalt med en rak näsa, tydlig käklinje och pryds av ett par skrattgropar som blir särskilt framträdande när hon ler.