sannahdk - Tumblr blog

sannahdk · 5 years ago

Text

Inlägg 7, Källdata

Didaktisk reflektion - Kartan

När jag började att undersöka Vägen, fick jag snabbt en tanke kring hur olika vägar, med samma mål och start, kan ge olika erfarenheter och intryck hos personen som reser. Jag valde att undersöka hur den snabba vägen, motsatt till den krokiga vägen, kunde se ut. Var tionde minut fotade jag en bild ut från bilens framruta. Jag ville få in slumpen i fotografiet, resultatet hade förmodligen sett annorlunda ut om jag hade fotat när jag ansåg att det skulle bli en bra bild. Kameran blir i denna situationen ett verktyg för dokumentation, men också ett verktyg för förståelse, och bilden blir ett redskap för diskussion och reflektion.

När jag ser på bilderna från de olika resorna funderar jag kring frågan om den snabbaste vägen alltid är den bästa vägen, eller om en längre väg trots allt kan generera mer kunskap motsatt den korta vägen. Att vara snabblärd är inte något negativt, snarare tvärt om, skulle jag säga. Att få full pott på glosförhöret eller att kunna Sveriges alla landskapsdjur eller att kunna rabbla multiplikationstabellen i sömnen. Den statiska kunskapen, faktainhämtningen, har en central del i vår skola. Poängprov är ett exempel. Men fångar vi alla elever genom detta? Ger vi alla elever möjlighet att utvecklas utefter sina egna förutsättningar i en sådan rigid lärmillö? Jag tror det är omöjligt.

Genom att jag som lärare planerar för en längre väg, med möjlighet till avstickare och krokiga vägar som eleverna får undersöka kanske det finns fler möjligheter för de eleverna som inte riktigt hänger med på en konventionella motorvägen till kunskap, kan en öppenhet kring olika vägar, med samma mål och start, ge alla elever möjlighet till kunskapande? Och hur ska jag som lärare agera i sådana lärandesituationer, ska jag vara en vägvisare eller en kunskapsguide? Vad händer om jag säger ”ni får gå vilken väg ni vill” och hur många kommer då (givet att fakta och repetitiv kunskap är den med högst status i skolan) gå den krokiga och långa och kanske till och med jobbiga vägen till kunskapande? Kanske behöver jag som lärare planera in för lite avstickare, en fika i en vägren, eller annat och säga ”nu tar vi denna vägen! Och alla ska med!”?

Didaktisk reflektion - Skogen

Om vi lämnar vägen och går in i skogen. Var hamnar vi då? Hur är det att hamna på ett ställe utan given väg? När vägen inte finns, hur tar man sig då framåt? Kanske är det så att jag i skogen ser för många vägar, men inga skyltar, vart ska jag?

Att gå runt i förvirringen, att varken se start eller slut. Kanske är jag vilse, kanske vet jag inte ens vart jag vill. Hur tar jag mig vidare? Att vara vilse eller att inte hitta rätt väg är läskig och otäckt, det är krävande att vara i en ständig förvirring, speciellt i en skolkontext där aspekter såsom betyg och terminsslut är relevanta att ha i beaktning. Jag kan själv känna igen mig i detta, om att vara i processen, den outhärdliga processen. Jag vet varken vart jag ska eller hur jag ska ta mig dit. Tillslut stannar jag bara i ren frustration. ”jag sätter mig här tills vägen hittar mig”. Men fungerar verkligen vägar så? Jag skulle säga att det i de allra flesta fall är så att jag själv måste hitta vägen, vägen har nog aldrig hittat mig. Kanske om man tittar närmare, mellan mossiga små kullar, går det att se små aningar till vägar.

Men hur ska jag som lärare hantera detta problemet? Det är fullt rimligt att eleverna blir frustrerade när de inte vet hur de ska ta sig vidare i, eller ens börja, ett projekt. Den konventionella motorvägen, som nämndes i tidigare reflektion, är lätt att hitta. Den är vanlig, den är stor, många använder den, den har till och med skyltar som visar vart vägen leder. Skogen saknar allt detta, men det ger också möjlighet till det egna undersökandet, till att hitta sin egna väg. Som lärare är det då viktigt att försöka ge eleverna det mod som krävs att när man är i skogen. Att vara ett stöd i undersökandet efter sin väg, eller stig, eller sin rutt, eller sin gång, eller led eller vad det nu kan vara eleven hamnar på tillslut. Stödet handlar lika mycket om att ge modet till undersökandet, men också genom att fråga eleverna vart de vill, och genom sin kompetens som lärare kunna vara en vägvisare, som kan peka åt lite olika håll, där eleven kanske vill testa att gå.

I detta fallet blir förarbetet inte lika gediget för mig som lärare, men vägledningen kräver minst lika mycket arbete. Öppenhet kring elevernas processer, deras önskade väg till kunskapande, är viktig att ha. Därför torde planeringen också vara öppen för att tillåta eleverna att undersöka olika vägar att gå. Det handlar kanske om en lyhördhet, där jag som lärare måste vara öppen och kompenent för att kunna anförtro eleverna med sin egna process. Eleverna måste känna sig trygga med mig som lärare, och att ha mig som stöd och vägvisare i deras process. Det måste finnas kompetens hos mig som lärare både om ämnet som eleverna undersöker men också en trygghet och tillit till processen.

Didaktisk reflektion - Havet

Jag funderade kring vägen som tar slut, och hur jag ska förhålla mig till det. Jag valde att gå till havet, att närma mig bryggan, gå ut på den, och ställa mig längst ut. Hur jag man sig vidare härifrån? Ja, vart vill jag vidare?

Jag tänkte att vägens slut måste innebära ett slut i processen, alternativet är att man vänder sig om och tar en annan väg. Men när jag stod där på bryggan funderade jag kring detta igen, varför skulle inte havet kunna vara vägen framåt? Vissa kanske till och med föredrar att resa på havet, att något annat till viss del styr riktningen resan tar, att man inte alltid vet säkert var man hamnar. Eller så vet man det, men man gillar erfarenheten som en seglats ger. Kanske är man bara nyfiken; vad händer om jag hoppar från bryggan ner i vattnet? Vad finns att lära sig där?

Bilderna fick mig att reflektera över att resan inte är exklusiv till vägen, utan att den kan vara något bortom den. Precis som att kunskapande kan vara statisk reproduktion av fakta, eller ett undersökande genom skapande, eller en kombination av båda. Eller inget utav det! Kanske föredrar någon ett helt annat sätt. Mina ögon öppnas för de olika möjligheterna där lärande kan finnas, och kanske är det just en sådan öppenhet som krävs i ett arbete med olika lärprocesser.

Som lärare till en elev som vill undersöka havet som väg är det säkert spännande, och roligt, men kanske också nytt och lite läskigt, speciellt om man själv inte undersökt havet som väg. Men denna öppenheten, ett tillåtande klimat i klassrummet, är återigen en viktig del av arbetet. Om elevens båt kapsejsar är det kanske lika viktigt att fånga upp eleven och diskutera vad som gick fel, vad som gick rätt, vad vi kan lära oss av detta och hur vi går vidare. Kanske blir det så att eleven inte vill segla mer, kanske håller hen sig på land. Till nästa resa på havet kan jag som lärare bidra med stöd och uppmuntrande ord, lite vägvisning och en flytväst i värsta fall, visa att det är modigt att försöka sig på något man aldrig gjort innan, och att ett misslyckande inte är något negativt, det är bara ett av många sätt att lära sig nya saker på, om än ett ibland lite läskigt sätt.

Didaktisk reflektion - Terräng

Ibland när jag är ute och går kan jag tänka ”är inte denna vägen lite tråkig?” Och försöka svänga av mot en mindre väg, kanske en stig, där omgivningarna och vägen framåt känns lite mer spännande. Det kan handla om det fysiska - det är roligare att klättra och hoppa på stenar än att gå på en asfalterad väg. Eller sinnesmässiga - att det är en trevligare omgivning, något som ger mig en annan erfarenhet än det jag är van vid - kanske. När vi pratar om vägen till kunskap har jag liknande tankar. Att titta på ett klipp om ämnet jag ska röra mig om brukar jag föredra framför att läsa om det, trots att det eventuellt kan ta längre tid att till fullo förstå ämnet.

Kanske är det till och med så att en elev inte kan, eller vill, lära sig den konventionella motorvägs-vägen till kunskap. Hen kanske behöver andra vägar att gå för att komma framåt, vägar mer mer stimulans eller vägar som inte är lika självklara. Kanske behöver hen gå själv på vägen, eller så behöver hen en promenadkompis som håller hen på rätt väg. Kanske är hen helt enkelt uttråkad av att åka på motorvägen och vill ha något annat, något med mening eller en väg som ligger närmare hens intressen.

Ibland är det som lärare lättast att bara sätta alla elever på samma buss på samma motorväg som åker från samma start till samma mål. Det är behändigt, man vet vart alla är och det är inte så tidskrävande, vi tog oss allihopa från punkt A till punkt B. Men tyckte alla att det var roligt? Förstod alla varför resan gjordes? Var resan intressant för eleverna, vilka uppskattade den och vilka uppskattade inte den? Kan det vara så att de elever som inte såg värdet i resan kommer skippa att följa med nästa gång? Det var ju inget för dom ändå, kanske dom tycker.

Att fånga alla elever i alla moment är nog svårt, elever är människor, människor har olika förutsättningar och föredrar olika sätt att lära sig på. Om majoriteten av klassen uppskattade den behändiga bussresan är det fortfarande en liten del som inte gjorde det. Viktigt är då att fånga upp dessa, och i framtiden kanske kunna erbjuda en annan väg. Säga att det är okej om dom tar tåget, eller cyklar, eller tar en annan buss som tar en annan väg. Kanske är det fortfarande samma mål, och samma tidsram, men vägen kan se lite annorlunda ut. Återigen är öppenheten kring, och stödet i, processen viktig, hur ska man veta att det är okej att ta en annan väg om man tror att det bara finns en väg? Hur ska man kunna erbjuda ett stöd till de elever som väljer att ta en annan väg, om man själv anser att den enda vägen framåt är den som redan är presenterad.

Didaktisk reflektion - hela serien

I alla dessa bilder har en återkommande reflektion dykt upp. Vägen är inte bara en sak. Det finns många olika vägar att gå, en väg är inte bara en väg-väg, en väg kan vara att gå ut i skogen och gå vilse att tag, eller att åka ut på havet för att undersöka det. Återkommande är också öppenheten som en stekt hos läraren, likväl kompetens och självsäkerhet när det gäller att välja olika vägar. Läraren ska vara öppen till elevens val av väg, men också agera som en vägvisare eller guide, som pekar åt det håll eleven är intresserad av att gå, eller leder ut klassen på en tur för att påvisa olika vägar att gå för att nå målet. Genom reflektionerna nämns ”mål” frekvent. Vad menas med mål, i detta sammanhanget? Målet är alltid lärandet, kunskapandet. Det kan därför vara svårt att veta när man nått målet, och kanske är det bara bra. Om målet är det livslånga lärandet, kan man då nå målet i en bildkurs, eller ens under sin gymnasietid? Kanske inte! Men jag är av åsikten att lärandet är hela tiden. Då kan öppenheten kring vägen fungera som en slags grogrund för det livslånga lärandet.

Att ge alla elever möjligheter att få gå sin egen väg är något jag lyfter som viktigt under reflektionerna. Hur fungerar detta i praktiken? Finns det tid att ge varje elev den möjligheten? Räcker jag som ensam bildlärare till för det uppdraget? Hur ska det fungera med betygssättning när alla elever har tagit helt olika vägar? Detta är viktiga frågor att reflektera kring. Det är också viktigt att förstå att små skillnader på vägarna kan innebära en stor skillnad för eleverna. Vissa kanske föredrar att blogga om sin process medan andra vill filma den. För mig som lärare innebär det att använder blogginlägg som grund för betygssättning, och i det andra fallet kollar jag på en video. Vägarna dit är olika men jag som lärare kollar på samma sak i båda fallen, alltså elevens förmåga att dokumentera sin process.

0 notes

sannahdk · 5 years ago

Text

Inlägg 6, om konstnärligt sammanhang

Det konstnärliga arbetet jag gjort i denna uppsats har inte uppkommit ut ett vakuum. Det finns ett konstnärligt sammanhang för det jag skapat, som jag genom detta inlägg skulle vilja presentera. Viktigt är dock att påpeka att jag såklart inte kan veta saker jag inte vet, med detta sagt kan det finnas ”sammanhang” utanför min kunskap. Konstnärerna och bilderna nedan har fungerat mer som ett sammanhang än inspiration, då jag under hela processen, även slutdelen, har kontinuerligt letat konstnärer som på ett eller annat vis jobbar med det jag undersöker.

Fotografierna av Eliot Poter och Micheal Wolf var viktiga i början av processen, då jag inte riktigt hade en bild utav vad jag skulle skapa. Jag visste att fotografiet och miljön skulle vara två faktorer som skulle fotogrsferas, men på vilket sätt hade jag inte än bestämt mig för. Jag fotar vanligtvis porträtt så detta blev lite av ett hinder till en början (i och med covid-19 ville jag minimera antalet människor jag träffar, porträtt och dokumentation av människor överlag var därför uteslutet).

George Munceys och Willem Veerbecks fotografier är såklart estetiskt sett inspirerande, men jag insåg senare i processen att fotografernas förhållningssätt var det jag ville åt. Muncey har under en längre tid undersökt sin bild utav england. Veerbeck gjorde förra året en resa till Svalbard, där ett dokumenterade av en plats ägde rum. Att använda kameran för att förstå en plats är något som jag sysslat med i min egna studie, och därför fann jag det extra intressant med både Munceys och Veerbecks bilder. Båda fotograferna har youtubekanaler där tankar och funderingar kring bilderna lyfts.

Munceys video: https://www.youtube.com/watch?v=6TrsCheMdiw

Veerbecks video: https://www.youtube.com/watch?v=ZP37ZAaD9Pg

Youtube generellt har fungerat som en plattform för inspiration eller undersökande av sammanhang. Ibland kommer detta av slumpen, ibland får jag leta. Så sent som idag hittade jag en video av multikonstnären Jonna Jinton, där Jinton pratar om hur processen bakom hennes otroliga naturtavlor ser ut, där hon skapar pigment från naturen kring sig. Jinton lyfter även undersökandet, skapandet och om hur kreativiteten bör vara fri.

Jintons video: https://www.youtube.com/watch?v=JUBLHwBDBeU

När jag till en början försökte förstås vad estetiska lärprocesser kunde vara kom jag över delar av musikalen Hamilton som ett framträdande i Vita Huset. Musikalen handlar om Alexander Hamilton, Amerikas första finansminister, musikalen har beskrivit som ”Amerika då tolkats av Amerika idag”. Musiken är bland annat influerad av hip-hop, rap och r’n’b, och skådespelarna spelar karaktärer från Amerikas historia oberoende av etnicitet. Framträdandet fick mig att tänka på hur musik kan göra lärandet i annars teoretiska ämnen lustfyllt och effektivt.

Länk till framträdandet: https://www.youtube.com/watch?v=ZPrAKuOBWzw

Situationisterna och mer specifikt ”derivé” finns i periferin av mitt arbete. Drive handlar om att vandra, oftast i städer, för att se hur dessa miljöer påverkar ens känslor och sinnesstämningar. Det kan användas som en analysmetod av en själv på det viset. Jag har, likt derivé, undersökt miljöer och vad detta kan frambringa, men istället har jag försökt att undersöka en fysisk väg för att få förståelse om den symboliska och vidare också reflektioner kring vägen mot lärande i skolan. Mitt arbete blir en slags problemlösande undersökning, där reflektion om lärande är målet.

Mitt arbete kring Vägen kan även kopplas till så kallade ”road movies”, exempelvis Thelma och Louise, som handlar om två kvinnor som lämnar allt och ger sig ut på en amerikanska vägen.

I relation till mitt arbete kan man säga att jag försökt motverka den ”statiska resan”, med en början, mitten och slut. Detta eftersom jag insåg, bland annat genom litteraturläsning om a/r/tograohy, att en så kallad ”rhizomatisk” process, där processen saknar slut och början, innebär otroliga möjligheter för lärandet.

En favorit sedan länge är Wes Anderssons otroliga estetik i sina filmer. Fotot i hans filmer är ofta väldigt välkomponerade och rätt ”statiska”. Det statiska motsatt det dynamiska var något som jag ständigt funderade kring, där Wes Anderssons väldigt statiska bildstråk ställt mot, vad i alla fall jag anser är, rätt dynamiska berättelser. Till en början ville jag testa på detta själv, vilket kan ses i bildserien Kartan i mitt arbete (bild 1 och 2 nedan), dock ville jag inte låsa mig till denna typ av estetik så jag gick vidare och lät både processen och det estetiska uttrycket vara fritt.

Jag tittade en kväll på dokumentären Bortom det synliga (2019) om konstnären Hilma Af Klint. Jag har sedan länge varit bekant med henne, men när jag såg dokumentären, insåg jag att hon, likt mig och många andra, använde konsten som medel för att förstå (bland annat).

Nedan följer Kartan (bild 1 och 2) min moodboard (bild 3, 4 och 5)

Bild 1 och 2.

Bild 3, 4 och 5.

0 notes

sannahdk · 5 years ago

Text

Inlägg 5, om resultatet

Tiden börjar nu bli knapp och jag har under den senaste veckan funderat och tänkt mycket kring resultatet. Det jag började med var en serie bilder och en didaktisk reflektion kring dessa bilderna. För att få en överblick och kanske besvara frågan “vad har jag egentligen hittat?” började jag på olika vis att strukturera och organisera. Den metod som jag tillslut använde vad post-it-lappar där jag skrev ner en kort sammanfattning av varje del i bildserien, sedan undersökte jag samband / olikheter. Jag hittade tillslut två olika teman: Öppenhet och Stöd. Utefter dessa läste jag om min tidigare forskning och kunde se kopplingar mellan definitionerna av estetiska lärprocesser och mitt resultat. Så himla spännande!

Utefter ovanstående “analys” tittade jag närmare på de frågor jag ställt på mina post-its, och såg att vissa förutsättningar ändå var tvungna att finnas. Det går exempelvis inte att arbeta med estetiska lärprocesser om man inte vet vad det är. Det kanske går omedvetet, men att jobba med det medvetet kan bli svårt. Dessutom, för att se och fånga alla elever, måste man ha en förståelse för at elever är individer och därmed olika. Intressant nog så insåg jag att det kokades ner till erfarenhet (process, experiment, undersökande) kan vara en bra ingång för “kunskapande” såsom styrdokumenten talar om det (personligt uttryck, kombination av metod och material för nyskapande etc).

Nedan följer bilder på hur jag strukturerat upp det hela:

Post-its på väggen för att hitta struktur och teman

Digital “clean-up” för att tydligare kunna se hr jag strukturerat upp det

Mitt stora problem nu är att försöka skriva detta i resultatet. Hur gör man det på bästa sätt?

0 notes

sannahdk · 5 years ago

Text

Kartan

Terrängen

Skogen

Havet

Didaktisk reflektion - hela serien

Har även skrivit en didaktisk reflektion kring varje bildserie, alltså en om Kartan, en om Terrängen och så vidare, men funderade på om det skulle bli överflödigt.

0 notes

sannahdk · 5 years ago

Text

Inlägg 3, om Vägen

Under den gångna veckan har jag fokuserat på att lämna mig åt processen, och istället för att försöka styra den, låta den ta över och styra mig. Att göra på detta viset, är läskigt. Det är en orolig del i processen, speciellt när det är på såpass mycket allvar som en uppsats på denna nivån kan vara. Samtidigt är det en alldeles nödvändig och viktig del, förstås.

Undersökandet började i att jag bad min mamma att köra mig ”till ett ställe”. Jag ville inte ens bestämma det, det kändes, med min bakgrund, för riskabelt helt enkelt. Vi hamnade i Härlanda, där jag samlade in material genom fotografi och ljudupptagningar. Ingen vidare reflektion följde, fokus låg nu på att bara gå ut och göra. Samma process följde dagen efter, men då bar resan åt Skatås. Min mamma föreslog att vi skulle gå på en mindre stig, vilket jag tyckte var en bra idé.

Vi hamnade på spåret ”terränglöparen”.

Jag började fundera kring detta med vägar, stigar, trottoarer och liknande, att det är intressant hur olika vägar, som leder till samma ”mål”, kan ge så olika sinnesintryck och erfarenheter. Om målet är… målet, ja, då tar jag den snabbaste vägen skulle jag tro. Men om erfarenheten, en fin promenad, eller andra sinnesintryck är målet, varför ska jag då gå den snabbaste vägen? Borde jag ens gå på en förutbestämd väg, ska jag ens kolla upp vart den går? Hur är det att gå på en väg som inte är planerad i området, utan en genväg?

Nedan följer några bilder som togs under min promenad på spåret.

Den kvällens reflektioner och tankar fick mig intresserad. Det fick mig att tänka på hur jag (innan corona) älskar att åka buss, och att jag gärna tar krångliga och långa vägar trots att det kan ta mycket längre tid för mig att komma fram till målet.

Jag funderar mycket kring detta med vägen och hur vägen kan ge oss erfarenheter och intryck, men också hur bristen på väg kan påverka resan. Hur är det egentligen att planlöst gå runt i en skog, exempelvis? Kanske något värt att undersöka.

Under torsdagen åkte jag till Kinna via motorväg (riksväg 40, sedan 156an). På vägen hem åkte jag först via Hyssna, sedan Bollebygd vidare till Rävlanda, sedan mot Hindås och ut på motorvägen. Jag fotad en bild var 10e minut (ungefär) ut genom framrutan, detta för att undersöka hur olika erfarenheterna kan se ut genom att inte ta den raka vägen. Det blev intressant, då jag genom den längre vägen hem insåg att jag behövde till affären och köpa mjölk, och sedan förbi en plantering i Rävlanda för att vattna blommor. Tiden blev längre, men intrycken blev fler, jag mötte fler platser och jag undersökte mer än under motorvägen. Jag ämnar inte att göra en vidare reflektion nu, men jag fann det intressant hur olika vägar, trots samma mål och start, kan ge olika erfarenheter och i slutändan också andra förutsättningar för vidare kunskap.

Nedan följer bilderna jag fotade. De första sex är från motorvägen, resterande 9 är från den krokiga resan. Strecken är markeringar över den väg vi åkte.

Fortsättningsvis vill jag

Hitta konstnärliga referenser för det arbetet jag håller på med, men också

Fortsätta med detta undersökandet, det är något intressant i detta, som jag vill titta närmare på. Nästa del i undersökningen blir att hamna på ett ställe utan väg, och se hur den erfarenheten blir.

1 note · View note

sannahdk · 5 years ago

Text

Inlägg 2, om att komma över bävande

Reflektion kring filmen ”Hille och Malin 140420 / Rosen - Arne Qvick”

För att vara helt transparent har jag under dessa första veckorna haft svårt att komma igång med det konstnärliga. Det har känts jobbigt och svårt, som ett hinder jag måste ta mig över, som något obegripligt och tungt. Idag fick jag på något vis nog, och tänkte ”om jag bara skapar något, så är jag nöjd för dagen”. Jag ville minska pressen, sluta fokusera på produkt och istället fokusera på det faktiska skapandet, oavsett vad det resulterar i. Under en tid har jag haft en tanke kring att jag vill filma mina vänner och lägga den otroliga låten Rosen med Arne Qvick över. Varför? Jag vet inte helt ärligt. Jag har aldrig vari någon som filmar mycket inom mitt skapande, och varför denna låten?

Jag ringde in mina vänner till botaniska. Vi gick runt. Jag filmade lite då och då. Mest hade vi det trevligt, egentligen.

Väl hemma vill jag testa att redigera videon i iMovie på min iPad, vilket jag aldrig gjort innan. Jag har en viss erfarenhet i iMovie, men aldrig på en iPad. Et förvånansvärt lätt program! Om än något begränsat, om man vill redigera utseendet av filmen. Funderade kring andra appar. Kanske finns någon mer video-app jag kan ladda ner? Söker runt, testar några gratisappar, men landar ändå i en app som ska simulera super-8 film. Renderar filmen, lägger på musiken, och klar! Resultatet finnes genom denna länk: https://www.youtube.com/watch?v=gTT0wQQeUgM&feature=youtu.be

Vad var det som hände idag?

För det första hamnade fokus inte på produkt, utan på skapandet i sig, ”gör bara något”-mentaliteten. Att flytta fokus från produkt till skapandeprocess fick mig att faktiskt göra något, det minskade pressen och det kändes inte lika läskigt att börja. Vidare, i och med att fokus hamnade på just skapandet, vågade jag undersöka alternativa metoder (för mig, film) och undersöka hur jag kan jobba med dessa metoder (iPad, iMovie, super-8-filter). Dessutom, reflekterar jag i detta nu, något som jag anser är en del av lärprocessen. Intressant! Roligt!

Vad tycker jag då om resultatet?

Jag gillar det! Men mest av allt är jag nöjd och stolt över att jag faktiskt gjorde något, något som jag dessutom inte är bekant med sen tidigare. Att jag till och med undersökte olika metoder för hur jag skulle redigera känns roligt och intressant, som om jag har lärt mig något om filmskapande men också kanske om mig själv (?) på så sätt att jag överkom dagens bävande inför skapandet.

0 notes

sannahdk · 5 years ago

Text

Inlägg 1, examensarbete 3

Första riktiga veckan har nu gått och den spenderades mestandels i förvirring och stress. Det är jobbigt att befinna sig i en process där slutresultatet inte känns nära, eller ens är identifierat. Att slänga sig ut och lita på processen är något som jag alltid har haft svårt för, tilliten till processen finns inte alltid där. Just nu känns det som om jag står inför ett massivt trust-fall där processen är den som ska fånga mig, jag måste tvinga mig att lita på processen på något vis.

Textmässigt, vad har jag gjort?

Jag har under veckans gångs försökt att hitta en definition på estetiska lärprocesser. Jag älskar definitioner! Problem: det verkar inte finnas en definition på just estetiska lärprocesser.

När jag har svårt att förstå saker såsom begrepp eller likande brukar jag vända mig till visuella sätt att ta in kunskap, denna gången via youtube och lärlabbet på UR play. Det jag fick syn på, eller snarare kanske en tanke kring det hela, är att det är uppdelat i estetiska processer som medel för lärande, exempelvis att sjunga en sång och lära sig engelska ord, och en mer luddig (men på också kanske läskigare, roligare och öppnare) process där slutprodukten inte är bestämd, där undersökande, reflektion i tillämpning av tidigare kunskaper på något vis smälter samman och lär en något nytt, om världen, om en själv, om en ämneskunskap. Vidare undersökte jag detta genom den ”modesta” och ”radikala” estetiken, att det på samma vis delas in där. Sedan gick jag vidare till Lindströms fyrfältare, och i det ”konvergenta” vs det ”divergenta” lärandet kunde jag se en koppling också. Jag vill så gärna definiera estetiska lärprocesser, men har nog insett att det är dumt att låsa begreppet på det viset. Därför blir väl min frågeställning ”vad KAN en estetisk lärprocess vara?” Rätt relevant att undersöka. Jag är dock mer intresserad av det mer svårförklarade, den radikala estetiken och det divergenta begreppet. Fokus nu kommer ligga på att få källor på detta, och att undersöka modest och radikal estetik, samt fyrfältaren.

Fick även en tanke kring metoden autoetnografi. Blir den kanske överflödig? Räcker inte a/r/tography kanske?

Kontmässigt, vad har jag gjort?

Som jag skrev innan känner jag mig väldigt stressad inför att ge processen min tillit. Jag har, lustigt nog, fokuserat väldigt mycket på en slutprodukt (precis som mina elever) och mindre på en faktisk process. Det kanske blir såhär i skolsammanhang, då betyg och tid är en stor påverkande faktor. Det är så himla mycket ”skarpt läge” just nu dessutom. Sista kursen, sista uppsatsen, sista delen av min examen. Kanske är det så att detta ger mig en bättre insikt i elevernas situation dock. Jag har funderat mycket kring vad det är jag faktiskt ska göra, och jag har väl egentligen kommit fram till två olika spår.

Jag undersöker massor med olika metoder där processen blir central, där lärande, reflektion och experiment står i fokus.

Jag slänger mig in i ett konstnärligt projekt. Ser var det leder mig.

Jag är mest såld på ettan, som vid vidare eftertanke egentligen är tvåan. Ett konstnärligt projekt där jag som konstnär testar på olika metoder för processcentrerat skapande? Typ? Ja?

Sammanfattning Jag har undersökt och funderat kring definitionen av estetiska lärprocesser. Har hittills inte hittat någon ”ordboksdefinition”, utan mer en samling av olika metoder och begrepp som kan ingå i en estetisk lärprocess. Fick en fundering kring vad en definition kan göra med ett begrepp, kanske låser jag mig genom en för definierad definition? Frågeställningen ”vad KAN en estetisk lärprocess vara?” Blev relevant för min undersökning.

Har svårigheter med ett lita på processen, vill se ett mål framför mig och arbeta mig ditåt, precis som mina elever. Ska nu i veckan fokusera på konstnärliga metoder som är processcentrerade, på ett eller annat sätt och försöka att ge mig in i en process själv.

0 notes

sannahdk · 6 years ago

Text

Nyfikenhet, workshop och engagemang

Under den senaste workshoppen skulle vi testa på att genom tre streg gestalta och kartlägga vår världssyn. Först genom att skriva ner vad som skapat och påverkat världssynen, sedan genom att skissa upp en slags konstruktion som representerar tidigare stadie, tillsist skulle en modell i kartong byggas utefter skissen. Uppgiften i sig var svår men också intressant, och kan fungera bra som en uppstart på ett större projekt.

Detta i relation till nyfikenhet är intressant, då ett undersökande på något vis kräver en nyfikenhet, eller i alla fall en vilja till nyfikenhet. Jag tänker att nyfikenheten hos en person kan variera från dag till dag och kanske framförallt mellan ämnen. Kanske är det därför viktigt att inte ta nyfikenhet hos elever som en självklarhet. Den ”livslånga lusten till att lära” är dock något vi enligt styrdokument ska sträva efter.

Genom att arbeta med uppgifter som skapar engagemang hos elever, kan denna nyfikenhet skapas, tänker jag. Att skapa en förståelse för sina elever bli därmed viktigt, och att förstå vad elevernas världssyn är kan vara ett verktyg. Kanske är det lättare att rakt ut fråga vad ens elever är intresserade av, vad som motiverar dom eller helt enkelt vad som engagerar dom, än att linda in det i post-it-lappar och skissande och konstruktion. Men åh andra sidan kanske det är mer spännande att linda in det i allt det där, att skapa diskussion och förståelse genom skapande.

I relation till mitt projekt är nyfikenhet såklart centralt. Att genom ett förhållningssätt som utgår ifrån elevernas egna intressen skapa engagemang och nyfikenhet. Oklart hur detta konkret kommer te sig, vad som kommer skapas utifrån detta, men jag anser det viktigt att kunna ha en lärarpraktik som inte är helt ifrånkopplad elevernas världssyn.

Huset för mig innebär trygghet och hemmet i säg något som är så centralt i min världssyn.

0 notes

sannahdk · 6 years ago

Text

Det konstnärliga sammanhanget

Att sätta in mina verk i ett konstnärligt sammanhang, hur gör jag det?

Under just denna specifika process som detta arbetet har inneburit, har jag inte medvetet undersökt olika inspirationskällor för att ta mig vidare i arbetet.

Jag har funderat länge och väl på hur detta kommer sig och jag har insett att i och med det otroliga fokus jag lade på att försöka uttrycka mina egna känslor, något som för mig inte är sådär jättebekant, försvann omvärlden på något konstigt vis. Dock innebär inte detta att mitt arbete är helt inspirationslöst, absolut inte, bara att utforskandet av det konstnärliga sammanhanget försvunnit en aning.

Jag kan se nu i efterhand se hur de konstnärer jag beundrar har genom deras uttryck inspirerat mig, om än undermedvetet, på olika sätt. Till en början vill jag presentera de tekniska inspirationskällorna. Dessa behöver nödvändigtvis inte arbeta utifrån samma tema som jag gör, utan att jag har funnit inspiration genom deras tekniska uttryck, exempelvis uttryck genom blyerts eller foto.

I boken ”Vi skulle segla runt jorden” (2018) presenteras en otroligt tung historia utifrån barnet Agnes, vars pappa lider av psykisk ohälsa. Agnes pappa köper en gammal segelbåt som han vill renovera så att pappa och Agnes kan segla runt jorden, men innan detta händer begår Agnes pappa självmord. Berättelsen illustreras av Elisabeth Widmark, som genom blyertsteckning förmedlar den tunga berättelse på ett väldigt vackert och illustrativt sätt.

Bilder från boken Vi skulle segla runt jorden (2018) av Anna Sundström Lindmark och Elisabeth Widmark.

Jag fiender det intressant hur brist på färg både kan minska och i bästa fall öka känslan av de uttryck man vill förmedla genom sina teckningar. Jag har i nästan hela min konstnärliga verksamhet använt mig av färg. Jag målar i färg, jag fotar i färg, jag tecknar i färg. Men genom boken Vi skulle segla runt jorden insåg jag att brist på färg inte behöver innebära att något försvinner, snarare tvärt om. Något kan genom brist på färg förstärkas, uttrycket blir annorlunda i och med gråskalan.

Fler konstnärer som (delvis) jobbar i gråskala är Elin Eplet Sandström samt Victor Jönsson.

Sandströms teckningar är intressanta, de är otroligt vackra men i det vackra finns något lite läskigt. Jag har i mitt skapande hämtat mycket inspiration utifrån dessa teckningar, som jag genom sociala medier följt under en lång tid. Sandröms teckningar är fotografiska kopior av verkligheten, du som betraktare kan se spår av skapandet genom blyertsens lite grovare applicering på pappret. Detta fångade jag upp direkt, då jag i många av mina tidigare skisser och tavlor försökt att återskapa ett foto och på något vis inte låtit mediumet vara precis sitt eget. Detta är intressant i kontrast till Victor Jönsson, som i sina grafitporträtt skapar en otrolig liknelse av personen i fråga, nästan som ett fotografi. Dock påminns betraktaren, genom skissiga linjer och hårda sträck att detta vi ser på är en grafitteckning och inget annat.

Bilder utan Elin Eplet Sandström (Kära sytra, 2017, Selfportrait with friends (2016) och Octopus (2016)

Victor Jönsson

Rent konceptuellt har min rätt nyvunna kärlek för fanzines och seriealbum delvis inspirerat mig, speciellt Moa Romanovas seriedebut ”Alltid fucka upp” (2018). Romanova skriver otroligt ärligt om hur hon genom att röka spice fått problem med panikattacker, och hur hennes liv med detta såg ut. Boken blandar otroligt svåra och tunga ämnen med humor, vilken ger ett väldigt ärligt porträtt av hennes liv under den perioden. Trots att mitt arbete inte handlar om samma sak som Romanovas bok, så inspirerades jag av den ärlighet som påvisas av henne. Att rätt ofiltrerat berätta om livet med panikångest, ”såhär är det”, liksom.

Ur Alltid fucka upp av Moa Romanova (2018)

Även Neva Hoskning påvisar ett stort mod i sin ärlighet i sin zine ”Are you sure you’re sure?” (2019) som på sin Instagram (@nevahosking) förklarar sin zine såhär:

It terrifies me to share something so personal on this space so please go easy.

This is a zine I made about my life in February/March 2019, a time that felt like a bit of a bad joke (top tier millennial nightmare: knocked up on your first tinder date, ha ha ha)

I felt I had to make this work for two reasons:

As a coping mechanism; drawing has always helped me unpack and archive experiences so they become something I feel I can put down and eventually move on from. Therapy for broke bitches.

And because straight up this was one of the loneliest experiences of my life. I'm hoping that by sharing it, someone going through the same thing can maybe feel a bit less isolated.

In my state of NSW abortion is illegal, making it even harder to talk about and get information.

Jag har, i mitt arbete, en upplevelse långt ifrån Hoskings, men det otroligt ärliga förhållningssättet inspirerat mig i mitt skapande. Att genom skapande kunna hantera känslor likt terapi är något som jag tidigare sällan om ens någonsin undersökt. Jag tror att jag varit alldeles för rädd för att kunna uttrycka mig på det sättet, men precis som Hosking skriver är det ”therapy for broke bitches”. Det Hosking påvisar är ett otroligt mod som jag faktiskt avundas.

Ur Are you sure you’re sure? av Neva Hosking (2019)

En gemensam nämnare till alla dessa konstnärer och kreatörer är faktiskt att jag hittat alla på instagram och genom sociala medier fått ta del av deras konstnärsskap. Det är på något vis det konstnärliga sammanhanget jag rör mig i.

När Olle gav mig i uppgift att sätta in mitt skapande i ett konstnärligt sammanhang blev jag, helt ärligt, jätteorolig. Jag började direkt fundera på ”stora konstnärer” som sysslar med ”motivation”. Och det finns säkert många, men jag kom inte på en enda. När jag googlade på ”artists who work with motivation” fick jag mest resultat på insiprationscitat och motiverande texter. Jag vet att motivation i konsten inte är nytt, många konstnärer har tacklat detta ämne och många har arbetat utifrån detta. Men har jag arbetat utifrån dom?

I detta arbete har ärlighet (inspirerat av både Hosking, Romanova och Widmark) varit en central utgångspunkt. Det har fått vara så, delvis för att mitt arbete inte hade haft ett värde utan den ärlighet jag var tvungen att arbeta utifrån, men också för att jag inspirerats av ärligheten i konsten.

Men vad är då ett ”konstnärligt sammanhang”? Jag tänkte att jag skulle behöva referera till ”giganterna” inom konsten, sådana som står exemplifierade i Olles uppgift (Duchamp, Strindberg bland annat). Men vem säger att det sammanhang som finns genom sociala medier inte kan vara ett konstnärligt sammanhang? På något sätt är det ju mitt konstnärliga sammanhang, eftersom alla de konstnärer jag utgått ifrån delvis verkar på Instagram och genom deras plattformar nått mig som i sin tur har inspirerats av deras praktik. Dessutom, för att återkoppla till temat ärlighet, hade det varit otroligt oärligt av mig att påstå att giganter såsom Duchamp har Sophie Calle har inspirerat mig och att deras konstnärliga sammanhang på något sätt skulle vara detsamma som mitt, för så ligger det ju inte till.

Så även om jag i början av denna text börjar med att förklara att jag inte medvetet har undersökt inspirationskällor för att ta mig vidare i arbetet har jag hela tiden levt i det konstnärliga sammanhang som mina verk existerar i, sociala medier. De konstnärer som har inspirerat mig genom detta arbetet har under arbetets gång publicerat deras arbete online för mig och andra att ta del av och det har uppenbarligen haft en stor påverkan på mig och mitt arbete i slutändan, även om jag i stunden inte reflekterat över det.

Bilder på “det konstnärliga sammanhanget”.

0 notes

sannahdk · 6 years ago

Text

Källdata Examensarbete2, Loggbok och bildmaterial

Känslan av amotivation - att sitta fast - loggbok - jag orkar inte

Jag sitter fast ofta. Jag känner amotivation rätt frekvent. När jag sitter fast i amotivationen är det som om jag fryser till. Blir liksom handlingsförlamad, men ändå inte så att jag bara sitter och stirrar in i väggen. Jag kan ibland sitta vid köksbordet och tänka på att jag ska bre min macka. Jag tittar mot kylskåpet. Jag tittar mot kökslådan där smörknivarna ligger. Jag försöker räkna ut om jag kan sitta kvar på stolen och nå till kökslådan, det känns så fruktansvärt tungt att resa sig. Jag kommer fram till att nej, det går inte. Jag måste resa mig helt enkelt. Tanken slår mig, tycker jag att det är jobbigt att bre mackor? Är det verkligen mackan som är problemet? Nej, men om jag brer min macka så kommer jag ett steg närmare till att göra det där jobbiga, det som gör mig fast, kanske en illustration, eller en skoluppgift. Jag sitter fortfarande mot matbordet. Inget smör framför mig, inte heller en smörkniv.

Detta är min åttonde termin på ämneslärarprogrammet. Om dryga året ska jag bli färdig lärare och få min lärarlegitimation. Om jag inte får den så är mina jobbchanser lägre och lönen kommer inte vara lika hög. Att jag klarar detta arbete är därför viktigt för mig. Dessutom handlar det om heder, jag vill så gärna klara detta arbete, jag vill inte vara en besvikelse, varken för mig själv eller andra.

Det vita pappret framför mig igen. Pennan och ett suddgummi ligger vid sidan av pappret. Jag greppar pennan och sätter den mot pappret. Lyfter pennan igen och lägger ner den. Ett litet, litet märke går att se på det numera inte helt vita pappret. Jag försöker känna efter, hur känns det att sitta fast? Hur känns frustration? Hur känns amotivation? Det slutar med att jag bara drar en massa hårda streck på pappret. Det blir inte som jag vill, den säger inte det jag vill, det på pappret är liksom inte jag. Jag ger upp. Det jag ser på pappret är i mina ögon varken det jag vill säga eller det jag vill visa. Ett misslyckande helt enkelt. Ett subjektivt misslyckande skulle jag säga. Mitt misslyckande behöver inte vara någon annans misslyckande. Men detta är ett misslyckande för mig.

Idag börjar jag min process på ett annat sätt. Igår läste jag om hur amotivation kan skapas om uppgiften ser för svår ut, om jag själv uppfattar att jag kommer misslyckas med uppgifter så är chansen större att jag känner amotivation. Därför har jag redan innan förberett allt, med referensbilder, vässade pennor och annan materiell förberedelse. Uppgiften känns inte riktigt som en enda stor uppgift, utan som mindre små. Känslan av mindre små uppgiften känns betydligt bättre än känslan av en stor.

Dessutom läste jag att motivationen kan hämmas om behovet för autonomi inte mättas. Igår hade jag känslor av att det inte var mitt, att det inte var jag, att det inte stämde överens med mig själv och det jag vill säga. Känslan av att jag borde skapa något som stämmer överens med någon annans preferenser är närvarande, och den känslan känns fel i liksom, den känns inte genuin emot mig själv.

Därför har försökt att undersöka vad jag vill med gestaltningen. Vad vill jag uttrycka, vad vill jag säga och vad vill jag att andra ska se? Svaret på dessa frågor är självklart inte solklara, det är inte alltid att jag vet vad jag vill eller vet vad jag vill uttrycka. Men mina tankar går alltid till denna frustration i att sitta fast. Frustrationen till att veta att en står inför något supersvåra och superstort, som en måste göra för att nå dit en vill. Frustrationen i att veta att jag inte har tid att sitta fast, att jag inte har tid till att känna mig amotiverad. Detta vill har uttrycka, jag vill visa andra att jag känner såhär, att frustrationen är riktig och levande och att den finns inom mig just nu. Jag måste uttrycka det, det måste liksom ifrån mig. Att skapa utifrån andras preferenser känns på något vis kontrollerande, som om det egentligen inte är det jag vill med detta arbetet. Jag som person har ett behov av att vara genuin mot mig själv. Jag har svårt att ljuga för mitt egna jag, och känslan av att vara begränsad eller kontrollerad är något jag helst undviker. Men nu är jag här i alla fall. För att komma ifrån denna känslan så har jag försökt att ta bort den yttre kontrollen. Jag tänker skapa utifrån mig på mina villkor, uttrycka det jag vill för att skapa en känsla av autonomi och kanske komma bort från träsket som är amotivation.

Dock känner jag mig mindre motiverade än någonsin. Det känns så svårt, så himla jävla svårt. Hur ska jag tackla denna uppgiften? Hur ska mitt skapande gå till? Hur ska mitt skapande ge något till denna uppsats? Jag sitter återigen framför det vita pappret. Men idag kan kan inte göra något. Jag är helt stel. Kroppen vill liksom inte röra sig. Det känns fysiskt för jag vill röra mig och skapa. Alla mina tankar säger att jag bara ska göra, jag måste ju faktiskt det. Men samtidigt vet jag att det är psykiskt, jag är ju kapabel till att röra mig. Det är bara som om allting låst sig. Jag sitter fast helt enkelt.

Jag tar fram kameran på mobilen. Jag funderar på om frustrationen syns på något vis. Är den synlig för utomstående eller sitter det bara i mitt huvud? Jag skådar mig själv. Ja, jag ser faktiskt mer sliten ut än vad jag brukar göra. Jag sätter mig ner vid köksbordet igen. Frustrationen är lika närvarande som innan men nu börjar oron att tåga fram dessutom. Jag har ju inget val, jag har faktiskt inte det. Att sitta fast är liksom inget alternativ, jag måste faktiskt slänga mig i det jag egentligen inte vill utsätta mig för, för jag måste faktiskt göra något. Jag lägger huvudet i mina händer, händerna liksom limmar fast i huden. Jag ger ifrån mig ett ljud, en suck men i sucken så säger jag ”jag orkar inte” samtidigt. Jag drar huvudet uppåt och mina händer drar huden neråt, ögonvitorna syns mer än själva irisen. Känslan av amotivation har aldrig varit så närvarande som den är nu.

Jag ställer telefonen en bit bort. Knappar in självutlösaren på 10 sekunder och repeterar det jag nyss gjorde. Flera gånger, flera bilder, flera uttryckta känslor som tillslut fick komma ut.

Jag försöker få pli på mig själv. Herregud. Jag ställer mig upp, tar ut smöret ur kylskåpet, hämtar smörkniven från kökslådan och brer en macka. Se! Var det så himla svårt? Var det så svårt att göra något? Tänker jag för mig själv. Och svaret är ju självklart nej. För jag vet att det inte är mackan som är problemet, eller att jag inte når kökslådan från mitt köksbord.

Jag sätter mig vid skrivbordet. Ett vitt papper ligger framför mig. Referensbilderna jag fotade innan är utskriven. Allt är förberett eftersom jag sett till att det ska vara det, så att det inte ska bli fler steg till att göra uppgiften, så att vägen till början ska vara så lätt som möjligt. Jag tittar på pappret. Tittar på pennan. Tittar tillbaka på pappret och sedan tillbaka igen på pennan. Händerna är i knät. Jag kan inte ens förmå mig att hålla i pennan, jag kan inte ens ha händerna på pappret. Och där sitter jag. Jag bara stirrar på pappret, till pennan, till pappret igen, tillbaka till pennan och sedan på pappret igen för att en sista gång byta till att titta på pennan. Frustrationen börjar komma tillbaka. Men det är annorlunda nu, jag känner mig liksom inte arg eller sur som tidigare utan jag känner mig snarare hjälplös och förvirrad. Pappret är så vitt och tomt, vart ska jag börja? Jag tittar på min referensbild. Åh herregud, tänker jag. Nej, den bilden kommer jag inte kunna efterlikna. Och tänk om det inte liknas vid alls? Tänk om det blir dåligt, eller fult, eller kanske helt och hållet misslyckat, igen. Det är inte omöjligt, det är faktiskt väldigt möjligt! Pressen är nu närvarande, ångesten likaså. Det känns helt plötsligt som om det enda rätta är att kura ihop sig till en boll, som om gummisnoddar sitter från bröstet till diverse lemmar och dras inåt. Det är liksom inte en apatisk känsla, för jag har definitivt inte en likgiltighet eller en känslolöshet. Det är nästan som om jag har för mycket känslor och för lite likgiltighet. Uppgiften känns så otroligt svår och stor, och jag sitter fast i känslan av misslyckande. Jag har redan dömt ut uppgiften som ett misslyckande, för jag kan inte se en rimlig väg som leder till något annat. Så nu stirrar jag bara fram och tillbaka på pappret och pennan, återigen, men nu är mina händer spända. Mina fötter också, benen likaså och armarna dessutom. Jag går tillbaka till köket. Helt plötligt känns smörande av mackor så himla mycket bättre.

Jag försöker återigen intala mig själv att detta är något jag måste göra. Jag måste faktiskt göra detta. Det handlar inte om att diska eller dammsuga eller bre mackor eller något. Jag börjar lägga fram argument för mig själv. Jag både vinner och förlorar men kommer fram till att det bara är att göra det. Strunta i misslyckandet, strunta i om det blir fult, eller dåligt, eller oanvändbart eller vad som helst. Om jag bara gör något, som fotografierna på min frustration, kommer det släppa. Och jag behöver inte ens använda det jag gör nu i min uppgift! Jag behöver bara komma igång. Jag försöker övertala mig själv att det är som att rycka loss ett plåster, jobbigt tills det faktiskt är gjort.

Jag tar pennan och jag tar pappret. Första kontakten mellan pennan och pappret känns olidligt jobbigt. Så är det faktiskt, det känns rätt upp och ner jobbigt. Vid andra kontakten känns det lättare, och vid tredje ännu bättre. När strukturen av ett ansikte med fingrar som drar i hunden börjar ta form känns det faktiskt bra. Framför mig är inte ett misslyckande, det är, törs jag säga det, rätt bra…? Jag tvekar, men fortsätter. Ett självporträtt av mig vid köksbordet i min frustration börjar ta form. Efter varje streck känns det lättare. Jag ser nu att det inte är ett misslyckande, det är det faktiskt inte. Utan det är något jag tycker om, något som jag faktiskt vill visa andra. När gestalten tagit form och jag ser ut på den frustration jag tidigare så tydligt känt känns det bättre. På något sätt blir jag påmind om vart jag var, och var jag är nu. Att jag faktiskt gjorde något trots allt. Var det roligt? Nej. Var det jobbigt? Absolut. Det var inte en process jag önskar igen, men ack så lärorik. Nu i slutet känner jag mig lite bättre och lite större. Kolla liksom! Jag gjorde något, och det misslyckades inte! Jag gjorde faktiskt detta helt själv. Självförtroendet kommer tillbaka och det känns kort och gott; bra, jag vill fortsätta! Inte jättebra, inte heller superbra, verkligen inte dåligt. Bara bra.

Jag skådar det jag skapat. Tittar på det länge och väl. Hur kom jag hit? Hur gick jag från en total låsning till att faktiskt göra det? Känslan av frustration är så påtaglig när jag ser på mitt verk. Jag vill aldrig känna den frustrationen och låsningen igen, och speciellt inte när jag faktiskt måste göra något. Men det kanske egentligen var exakt den jobbiga känslan som fick mig att göra det. Den yttre pressen. Och visst har jag känt exakt den känslan så många gånger förut. Betyg, skola, omdömen, deadline. Å ena sidan fick just denna pressen mig att göra något, att faktiskt skapa. Men å andra sidan gjorde den att jag kompromissade med min prestation. Jag ville bara få det gjort, rycka bort plåstret. Hur bra det blir spelar ingen roll bara jag gör det.

Framför mig har jag nu ett självporträtt av min egna amotivation. Motivet talar till mig, det känns viktigt att jag fick uttrycka vad jag kände i just den situationen. Att jag fick utlopp för det jag känner och att kunna förmedla frustrationen i att sitta fast känns på något vis bra. Som om det är genuint till mig, att jag kan stå för det jag skapat, att ingen annan sa till mig hur jag skulle göra det, när jag skulle göra det och varför jag skulle göra det. De fria valen känns viktiga för mig.

Jag undersöker bilden vidare. Vad känner jag egentligen när jag ser mitt verk? Det första ordet som dyker upp är lättnad. Lättnad i att dels känna att jag inte längre sitter fast, men också i att bevisa för mig själv att jag kan. Det likes bokstavligen svart på vitt framför mig att jag är kapabel till skapande och görande, till att uttrycka mig själv och till att gestalta. Jag känner mig duktig och mitt förtroende till min egna kompetens stiger. Det är inte en känsla av att jag klarar allt i hela världen, men det är en känsla av vinst, mitt självförtroende har ökat. Sedan känner jag också frustration. Jag ser faktiskt min egna frustration framför mig. Det känns jobbigt att eventuellt behöva gå igenom den processen igen, för den var inte njutbar. Den externa pressen var jättejobbig men det var också den som fick mig att röra mig framåt. Var det trevligt? Nej. Var det nödvändigt? Jag tror faktiskt det. Dessutom bevisade jag för mig själv att jag kan.

Väntan - loggbok

Idag vaknade jag faktiskt och var genuint motiverad. Det är som om gårdagens upplevelser fick mig att inse att mitt skapande inte nödvändigtvis begiver innebära ett misslyckande. Det kan vara kul, roligt och faktiskt sluta i något bra. Jag rider definitivt på vågen från igår.

Jag tittar på pappret. Jag tittar på pennan, men istället för att titta tillbaka på pappret agerar jag direkt och tar tag i pennan. Jag sätter stiftet mot pappret. Känner efter lite, är detta jobbigt? Nej, inte så värst faktiskt. Jag fortsätter skapandet. Inga problem, ingen frustration idag. Press, visst. Men inte som igår. När en struktur av ett ansikte börjar ta form känner jag återigen känslan av att det som nu börjar ta form framför mig, utefter mitt koncept och mina händer, faktiskt är rätt bra. Jag känner en direkt kontrast från igår, det känns så himla okonstigt alltihop! Jag fortsätter. Och fortsätter. Och fortsätter. Men nu verka något hända. Har det verkligen bara gått två minuter? Och kan inte denna arm vara färdigskuggad snart. Tre minuter? Inte en chans. Om jag fortsätter i 20 minuter till så kan jag få en paus sen.

Jag stannar till. Vad är det som händer nu? Jag känner efter. Tittar på min bild. Känner efter igen. Jag har blivit uttråkad. Likt igår känner jag känslor av frustration, men inte av samma anledningar. Nästa helt tvärtom anledningar idag. Jag har ju faktiskt nästa precis gjort exakt detta. Samma process. Samma koncept, samma modell. Samma teknik men jag har sänkt mitt krav på prestation. Min bild från idag är inte alls lika komplicerad som igår. Jag sitter nu i ett elevperspektiv. Där jag, som också är min lärare, misslyckats med att ge mig en tillräckligt bra uppgift i relation till min kunskap, min kompetens. Jag greppar pennan igen och tänker ”om jag bara blir klar med linnet så kan jag göra något annat sen”. Denna tanken resulterar i en form av enfärgad svärta. Uppgiften kändes inte tilltalande längre, den utmanade mig inte och jag blev uttråkad. Vad tjänar jag på att göra saker jag redan kan? Jag stannar till vid denna tanken. För, vad tjänar jag på att göra saker jag redan kan? Stannar till en gång till. ”Vad tjänar jag”. Gårdagens uppgift hade ett tydligt syfte. Dagens uppgift var bara en reaktion på gårdagens lyckande. Dagens uppgift blir således rätt syfteslös, jag ser inte värdet i att göra något jag uppenbarligen redan kan, som inte heller har det tydliga målet som gårdagens uppgift hade. Idag kände jag mig kompet gentemot mitt skapande. Dessutom var den präglad av fria val. Men syftet var inte klart, målet var inte tillräckligt klart.

0 notes

sannahdk · 7 years ago

Text

Veckoreflektion v.43

Denna veckan hade jag bestämt mig för att till stor del fokusera på essäskrivande. Vilket gick bra (tror jag?). I tisdags hade vi texthandledning med Bea och kritiken gällde mest att jag är väldigt oklar i mitt skrivande. Vilket jag är medveten om sen tidigare (tyvärr, hehe).

Under veckans gång har jag också experimenterat i photoshop med att klona från olika fotografier och sedan producera en mer drömsk look istället för en illustrativ. Som nämnt i tidigare inlägg vill jag gå ifrån det illustrativa i denna kursen och skapa något annat. I experimenten har jag försökt att få till bilder som ser lite surrealistiska ut. Har använt mig av färg och brus till stor del, men också kloning, såklart. Nästa vecka gäller det bara att skapa en eller fler färdiga bilder som jag tycker förmedlar det jag vill säga.

Nedan kommer lite utklipp från bilder jag experimenterat med denna veckan:

0 notes

sannahdk · 7 years ago

Text

Veckoreflektion v.42

Under denna veckan har jag funderat mycket kring hur mitt ältande egentligen ser ut. Hur många kloner bör det vara för att representera mitt ältande på ett så bra sätt som möjligt? Hur ska jag gestalta mitt ältande utan att det blir en illustration till mitt ältande?

Jag använder mig mycket av det illustrativa i mitt skapande, det ligger väldigt varmt om mitt hjärta, när det inte är så där superkomplicerat som det ibland kan bli. Men i denna kursen har jag blivit utmanad (igen, uppmanad?) att ifrågasätta det illustrativa och istället använda mig av det ”konstnärliga” (för att förtydliga, illustration kan självklart vara konstnärligt).

Jag har provat att klona min vän Jojo.

RAW-filerna från shooten.

Klonerna.

Jag har försökt att inte göra det så “klart”, alltså, bilden är brusig och mörk, skuggorna är inte svarta utan röda, och så vidare. Vi får se hur jag utvecklar konceptet.

Fortsättningsvis måste jag fokusera på essän. Vad den ska innehålla och vad för litteratur jag ska behandla.

0 notes

sannahdk · 7 years ago

Text

Veckoreflektion v.41

Denna veckan har gått till att planera, fundera och utveckla det som (förhoppningsvis!) kommer bli en gestaltning av mitt ältande. Jag vet att jag vill jobba med kloner, men hur det kommer se ut vet jag inte riktigt. Jag tänker att det är rimligt att inte planera ens varenda steg fram till färdigt resultat, utan att det kan vara sunt att släppa på kontrollen något.

Under veckan gav även Anna mig en liten utmaning (uppmaning, kanske?) att på ett A2 med blyerts gestalta mitt ältande, som en skiss, ett experiment. Det gjorde jag. Fy tusan vilken tid det tar på större skalor. Jag brukar vanligtvis jobba med lite större format i mitt måleri, men blyertspennan gav mig inte riktigt samma frihet i storlek som penslarna gör. Jag arbetade främst med stiftpennor, en 5mm, en 2mm och sedan in med detaljer med 0,7 och 0,5mm. Blyerts var mitt medium från nian till första året på universitetet, sedan la jag av. Jag kände att jag limiterade mig själv genom att endast teckna i blyerts, men oj så jag saknat detta medium. Min stora kärlek har alltid varit att teckna hår i blyerts, men det har jag helt tappat nu känner jag. Hur gör man? Förr var det ett ypperligt terapitillfälle men nu gör det mig nästan stressad.

Under fredagen och lördagen satt jag med ett självporträtt som föreställer tre jag. För jag tänker att ältandet är en konversation egentligen, en konversation med sig själv, å ena sidan å andra sidan. Fram och tillbaka, åt sidan och åt andra sidan. När jag googlade efter synonymer till ordet älta fann jag bland annat dessa; knåda, bearbeta, idissla. Och visst är det så? Idag har jag ältat mycket. Jag har knådat mina val och idisslat mina ord. Jag skulle säga att jag oftare än inte ogillar mitt ältande. Jag lägger så mycket tankeverksamhet på att jag sa ”vill du ha kaffet?” Istället för ”vill du ha kvittot?” till en kund, som köpt kaffe, typ förra månaden. Och när det kommer till att göra val är jag helt omöjligt. Ibland ger jag upp. Då ringer jag till mamma och säger ”hej, skulle jag kunna få lite valassistans? (alt ekonomirådgivning, hjälp med vad vi ska äta till middag, klädråd, samveteshjälp osv). För ibland kommer jag ingenstans med mitt ältande. Men ibland! Ibland kommer jag fram till saker. Ibland inser jag att det inte är så illa att säga ”tasty meal” till en kund eftersom jag inte visste vad ”smaklig måltid” hette på engelska.

Jag har dock kommit fram till flertalet anti-ältningstekniker. Som att jag alltid har en necessär i väskan ifall jag får för mig att inte sova hemma. Då behöver jag inte älta över att jag INTE hade en necessär i väskan ifall jag får för mig att inte sova hemma.

Självklart tänker jag koppla min essä till ett annat slags ältande, eller kanske en del av ältandet. För själv analysdelen i ältandet är riktigt användbart och viktigt. Och det är kanske snarare det jag tänker utforska, genom mitt alldagliga ältande.

Nedanför är bilder från mitt självporträtt 2014 (i blyerts) samt porträttet Anna uppmanade (utmanade?) mig att göra.

Håret!!!!! Kan Sanna 2014 ta närmaste tidsmaskin och förklara

0 notes