#fjärd | Explore Tumblr Posts and Blogs

artist-albert-edelfelt · 3 years

Photo

Utsikt från Haikko ; Segelskutor på Haiko fjärd, Albert Edelfelt, 1891, Finnish National Gallery

http://kokoelmat.fng.fi/app?si=A+III+2013

#finnishnationalgallery #finngallery #europeana #museumarchive #artmuseum

10 notes · View notes

finnish-art-gallery · 4 years

Photo

Utsikt från Haikko ; Segelskutor på Haiko fjärd, Albert Edelfelt, 1891, Finnish National Gallery

http://kokoelmat.fng.fi/app?si=A+III+2013

#museumarchive #europeana #finnishnationalgallery #finngallery #artmuseum

44 notes · View notes

magnuswesterberg · 4 years

Text

5. Carl Anderssons gata

När man köper ett hus i Norrhamnen i Vaxholm blir man av mäklaren informerad om kyrkan. ”Kyrkan?” utbrister du och tittar dig omkring på grusplanen framför de röda radhusen. Husen är från början av åttiotalet och ritade av arkitekterna Lars Iwdal och Knut Fredriksson. Det blåser en byig vind, en flagglina på bergsknallen längre upp till höger smattrar som om den försöker frigöra sig från flaggstången och dra till havs. Solen ligger på i fyrtiofem graders vinkeln mot de faluröda fasaderna. Ljuset och vinden ger Norrhamnen en atmosfär av västkusten snarare än Stockholms innerskärgård. Framför dig en hundra meter bred och inte särskilt djup hamn. En tjärad eka och en fritidsbåt ligger hårt förtöjda invid bryggan närmast Fiskaregatan. Längre upp mot land och parallellt med Fiskaregatan, löper så den berömda Carl Anderssons gata, egentligen en etthundratjugo meter kort gatstump med grus och i mitten en så kallad rindal som leder till två dagvattenbrunnar. Under sommarmånaderna kommer många fritidsbåtar in i Norrhamnen. Sommarbrunbrända skärgårdsgäster och bofasta anländer i fantasifulla sommarhattar från öarna, söker sig in till Vaxön för att handla på Konsum och gå och fika. Mitt i inloppet till Norrhamnen finns en klippa som kallas Gladan. Ytterligare trettio meter längre ut döljer sig ett grund som många båtar har gått på under heta dagar i juli, när styrman har fokuserat på Gladan och sen med blicken letat en ledig plats att lägga till vid inne i hamnen – då har det smält till och på botten finner barnen när de dyker med cyklop hundratals små delar av propellrar. Utanför Gladan och grundet öppnar sig en fjärd och ännu längre norrut syns de avlägsna konturerna från grosshandlarvillorna på Hästholmen och Stegesund. Norrhamnen ligger för det mesta väl skyddad från vinden, men på fjärden går det vita gäss när det blåser nordostlig vind. Vaxholmsbåtar korsar fjärden många gånger per dag. De vita båtarna stannar kort med fören mot Edholmas och Stegesunds cementkajer och styr sedan vidare ut mot Möja. Grusplanen precis vid hamnen är en anmärkningsvärd plats; en blandning av grusplan, parkering, vändplan och en uppställningsplats för kommunens återvinningskärl. En gång rensades det strömming i stora lass invid bryggan, måsar överallt, och långväga gäster lade till med snipor och ekor om söndagarna iklädda sina finaste högtidskläder för att lyssna till prästen Carl Anderssons predikningar i kyrkan, eller i missionshuset som det även kallades. ”Carl Andersson i Vaxholm” var född 1830 och gick bort 1901. Han var en egenutbildad missionär inom Stockholms stadsmission och Vaxholms missionsförbund och även verksam inom fängelsevården där han talade med de dödsdömda. Hans predikningar i Vaxholm drog under några år på artonhundratalet stora skaror. I litteraturen om honom beskrivs han som en helt igenom arbetsam och from människa som genom predikningarna i missionshuset/kyrkan kom att bli starkt förknippad med Vaxholm, till den grad att han trettioåtta år efter sin död kom att få en gata uppkallad efter sig. Vid en reglering av gator i Vaxholm föreslog Karl Martin och John Abrahamsson 1939 att Norrgatan – som i dag alltså är den drygt etthundra meter långa gatstumpen med grus och en rindal – att den skulle döpas om till Carl Anderssons gata till minne av den beryktade prästen, vars gärning och popularitet många vaxholmare redan hade glömt bort. Vaxholms stadsfullmäktige antog det nya gatunamnet ”Carl Anderssons gata” den 14 september 1939. Gatunamnet tillkom under en mycket orolig tid, två veckor efter att Tyskland invaderat Polen, och det var tre dagar innan Luftwaffe åter skulle komma att verkställa den blixtkriegtaktik, som de övat på i Spanien, i och med att de bombade sönder Warszawa. Vi som bor här är glada över gatunamnet. Carl Anderssons gata blev dessutom vackrare med rindalen som jag själv var med och förhandlade fram med kommunen, då någon på kommunkontoret plötsligt en sommar på tjugohundratalet fått för sig att Carl Andersson gata skulle asfalteras. En av Vaxholms äldsta gator. Vi boende gick samman, protesterade mot moderniseringen och kommunen insåg till sist att grus och kullersten var mer i harmoni med områdets historia, Carl Andersson och den kvarlämnade muren intill tomten som kyrkan faktiskt en gång stått på. Några gånger om år sopar jag rindalen ren och krattar hela gatan med en kratta så att gatan blir alldeles jämn som på en kyrkogård. Jag brukar skoja med grannarna genom att säga att jag är kyrkovaktmästaren som har återuppstått och nu återställer allt så som det en gång var. Kommunen lade sen ned en ansenlig summa på att ordna rabatterna och gräsmattan under de stora och livskraftiga kastanjerna och ankaret nere vid Fiskaregatan; det ställdes ut vackra bänkar och bord i ek, samt mycket stämningsskapande belysning. Allt borrades fast i marken så att det inte skulle gå att flytta. En höstnatt var plötsligt det mesta stulet. Belysningen föreföll vara uppdragen med hjälp av bogserlina fäst efter en pick up. Någon tyckte att de behövde bänkarna och belysningen bättre än de som bor i Norrhamnen och de som kommer på helgbesök. I en annan dimension kommer de som stulit att få stå till svars inför prästen Carl Andersson, han som hade en alldeles klarblå blick som aldrig vek undan och som var van att tala allvar med brottslingar tills de föll i gråt och bad om Guds förlåtelse. Den kände typografen Karl-Erik Forsberg bodde för övrigt i det gula huset på Fiskaregatan och i andra änden av samma gata levde tills alldeles nyligen författaren P O Enquist. Lite har jag nog undvikit att skriva ned det här om kvarteren i Norrhamnen och min egen gata, den gata som jag har bott längst på i hela mitt liv, som har blivit en viktig del av mitt eget liv, den gata som mina två söner har lärt sig cykla på och som vi i ljusa junikvällar har övat tennis på med en speciell sort mjuk tennisboll som fungerar alldeles förträffligt på ojämnt grus, men gatan har ett så vardagligt svenskt namn att den väcker få associationer om man inte vet vem prästen var. Alla barn som passerar klipphällen utanför vår entré kan inte bärga sig utan måste klättra upp den välvda hällen, och jag har fått höra att det där har suttit små barn på led redan under områdets allra första höst på åttiotalet. De som känner mig vet att jag har skrivit åtskilligt om gator i Europa, Rue des Pyrénées i Paris, till exempel den gatan är flera kilometer lång, skär rakt genom Paris och förbi Cimetière du Père-Lachaise. Carl Andersson gata är blott drygt hundra meter. Men så är det detta med kyrkan: den stod alltså på platsen i hundra år på en upphöjd kulle mellan Carl Anderssons gata och Torggatan; kyrkan överlevde spanska sjukan, två världskrig, även de bomber som i februari 1944 fälldes över Stockholms skärgård – nio bomber föll på Blidö och en bomb landade på grannön Yxlan. Efteråt såg man att bomberna hade kyrilliska bokstäver, så det var ingen tvekan att det var sovjetiska bombplan som släppt dem. Tack och lov klarade sig Vaxholm och kyrkan, ja, det var inte ens i närheten, men bombplanen kan inte ha varit långt härifrån, till och med passerat med sin tunga bomblast över skärgårdens huvudstad. Strängnäs och Södermalm blev samma kväll bombade av Röda armén. Nu är kyrkan på Carl Anderssons gata hur som helst förvunnen sedan femtio år. Den lär ha varit så stor att Vaxholms dåvarande befolkning på trettiotalet kunde gå in i kyrkan och stänga dörrarna. Karl Linge skriver: ”Carl Andersson var en fyndig och modig man och med gott förstånd.” Låt den formuleringen från 1957 sjunka in om du passerar här till exempel på din promenad, tänk på att vara ”fyndig och modig!” Låt det blir det som du tar med dig resten av livet efter att ha promenerat på Carl Anderssons gata. ”Kyrkan… det finns inte någon kyrka?”, säger du därpå till mäklaren som luktar rakvatten i blåsten och som har en svart ring intryckt inne i själva örsnibben. Mäklaren: ”Neeej kyrkan, ja, jag menar missionshuset, det revs 1967. Man började riva det i september och i mars var allt borta!” ”Riva kyrkor måste väl ändå höra till ovanligheterna.”, säger du. I Sverige rivs kulturbyggnader med en speciell destruktiv passion. Lite som att klia på ett sår som man blivit tillsagd av infektionsläkaren att man absolut inte får pilla på. Gammalt ska bort och nytt ska in. ”Detta skedde under samma tid som Klarakvarteren försvann, och i dag tar vi väl inte heller speciellt väl hand om våra gamla människor” svarar mäklaren, samtidigt som han försvinner i tanken och vänder blicken ut mot havet och blir stående alldeles tyst.

*

Källor Karl Linge, Carl Andersson i Vaxholm, 1957. Fler berättelser om gator i Europa finns i min bok Rue des Pyrénées. Pocketversionen innehåller fler berättelser än e-boken.

0 notes

gerralk · 5 years

Text

Film/ Movie

The Fifth element (1997)

Murray Chapman In the colorful future, a cab driver unwittingly becomes the central figure in the search for a legendary cosmic weapon to keep Evil and Mr. Zorg at bay.

Det femte elementet (1997)

Murray Chapman I den färgglada framtiden blir en taxichaufför omedvetet den centrala figuren i jakten på ett legendariskt kosmiskt vapen för att hålla Evil och Mr. Zorg i fjärd.

View On WordPress

0 notes

barnbergh · 6 years

Text