#jag pussade på honom

[tryingtounderstandbrainheart]

Det kanske är så att föräldrar gräver hål åt sina barn, så, nu ska du försöka ta dig ur. Men så tänkte jag på mig och jag såg mig stå där utan hål. Som om att jag fick aldrig nåt. Men sen hände nåt, som om att jag såg att hela världen var mitt hål. Hur fan kryper man ur det?

Jag har väl tänkt min barndom som liksom normal men ju mer jag gräver i det, desto mer är det ju nåt som är rätt twisted. Men mitt twisted va ju mitt normalt. Att pappa drog i ytterdörren typ 20 ggr varje kväll vaju pappa. Det slog ju inte mig att det hade att göra med hans mörka förflutna på barnhem att göra. Men på nåt sätt fanns det ju där under ytan och nu när jag träffat H som också kommer från barnhem och typ total neglect och despair så känner jag starka pappavibbar till honom. Jag fattade inte varför Men det blir liksom tydligare. För han var ju där fast han inte va där.

På sätt och vis har jag alltid varit i ett fängelse, en slags titta ut genom gluggar. Jag har nåt minne av mamma som böjer sig för att prata med mig men det enda jag känner är ett slags mörker som pratar med en förvrängd röst. "du behöver inte äta upp". Som om jag var special, som om hon visste nåt om mig.

För vad är en mamma egentligen? Hon gjorde ju mat åt oss och hon städade och när jag var sjuk så fick man alvedonsirap. Jag har nåt minne när jag skrapade upp knät att jag fick plåster. Som att jag växte upp i den rika familjen utan pengar.

Jag va ju inte så viktig, de hade inte riktigt tid. Måste de följa med? De hade redan gjort dedär med två barn innan. Och mig kunde man sätta i sandlådan i flera timmar själv för jag satt ju bara där! Säger mamma glatt. Men pappa pussade alltid mig gonatt tre pussar på vardera kind och en på munnen och viskade "hoppas du får en bra dag imorgon". Jävlar vad jag älskade de ögonblicken. Det är lustigt, men jag har inget minne att mamma gjorde det. Fick jag...kramar? Oklart.

Men neglect kan ju också ses som frihet. Jag fick mycket frihet. Och inget var ju bättre än att skapa, så det är vad jag gjorde.

Men nu när jag är vuxen och har vuxna ögon på allt så krackelerar den vackra fasaden de tutade i mig. Att jag inte kunnat ha en enda vettig relation i hela mitt liv har ju liksom med nåt att göra. Att så fort någon kommer mig lite nära så sparkar jag bort dem så hårt jag kan genom att trycka där de har ondast. Det är ju mest nåt jag har lärt mig. Jag fattade inte det förrän A tröstade mig igår.

Mamma var ledsen, mamma var skör och behövde förståelse och tröst. Jag tycker mest det är lite lustigt att det va hon som alltid sa att jag var så skör och inte klarade av något.

Samtidigt fanns ju stunder då hon såg mig. När jag målade saker. Oj. Då blev jag hyllad.

För allt var ju bra där. It was the happy home. Det luktade mat när man kom in och mina syskon och jag gjorde musik och var lekfulla. Det var full rulle av kärlek. Men nåt saknades verkligen.

Det är först nu när jag Äntligen börjar våga mig på annat än bekanta som jag börjar märka hur fucked up inuti det är. Jag har liksom inte lärt mig hälsosamma relationer. Det kanske inte är så konstigt att alla omkring mig har trasiga uppväxter, jag liksom har nog också det, även om det sitter såååå jävla långt inne och ens yttra de orden. SÅ JÄVLA YPPERLIGT OTACKSAM MAN KAN VARA DÅ. Hör jag.

Min grundpelare i mig va liksom jag. Så jag kände mig alltid stark, tyckte jag. Jag va så stark att jag var starkare än mamma och pappa. Så då...är ju jag den starke.

Hon kramade om mig nu sist när jag var hemma. När jag gick upp mitt i natten för att trösta henne. Då. Då kramade hon mig innerligt, som den bästa kramen en dotter kan få och sen sa hon att hon älskade mig. Kanske var det den läxan jag fick i livet, att Jag ska hitta min Egna trygghet. Och när jag har den så fick jag min moders kärlek.

Kanske var det därför jag utsatte mig för livsfara flera gånger.

Men thank the lord för mina syskon. De räddade nog mig från att bli en robot.

Men relationer är jävligt knepigt för mig. Jag fixar att verka normal på ytan, för så va det ju hemma. Där var det klackarna i taket så det kan jag. Men kommer man närmare får man se trasigheten och oläkta sår. Ger någon mig tröst vill jag bara ha mer och...de kanske är min mamma? Det är lite fuckat men det är resan jag valt och utmaningen framför mig. Det har ju också gjort att jag är en number one nurturer. Det är mest att. . det är skitsvårt med mutual. För då hamnar jag i mörka stormar och hysteri inombords. Det kanske inte är jättekonstigt att jag har svårt att vara själv, det är liksom min yttersta läxa här i livet. Att bli självständig och stå på mina egna ben.

[spirit-of-an-angeel]

Från barfota till klackskor. Kommer du ihåg? Jag kommer i alla fall ihåg hur jag i princip behövde lyfta era hakan

Vi pussades där utanför toaletten, sedan bråkade du om mig med en annan. Bad mig hålla avstånd. Starka känslor var min drog. Jag är nog fortfarande lite beroende

Jag kommer ihåg din personliga mening som för dig inte alls var svår att nämna

Och samma du ville smyckas, men jag tror i stället att det var då du maxade mitt adrenalin och gjorde mig stark. Knäppa du. Dig jagade jag, men förgäves. Ditt as. Min uppmärksamhet. Min tid. Min ork, lust och behov efter närhet. Ville vi inte ha varandras kroppar? Arg? Besviken? Dra åt helvete. Mina fötter är kalla. Du hade inte kunnat värma dem. Inte ens med gossestrumpor. Jag pratar bara om stundens känsla. Du har ingenting med mig att göra. Du ville inte då och jag vill inte nu. Dela inte dig själv ens på 5% om du är som då. Eller hur mycket är minimum egentligen?

Alla gator och minuter. Du gjorde allt och står kvar i det.

Jag kommer ihåg den svarta pälsen. I säkert olika situationer.

Jag kommer ihåg hur jag tog avstånd när det du sa egentligen träffade mig på det djupaste av dem djupaste planen. Utan att jag visste just då. Det tog en stund. Förlåt för att jag gick ifrån dig litegrann. Och vädrade dina ord

Bekräftelse bekräftelse bekräftelse. Lilla söta A. En lite mindre sådan hade jag velat ha i ett annat liv. För jag lever inte så länge som du förhoppningsvis skulle göra. Är du död

När dem ansvariga öppnade dörren och såg andra väggar passade vi på. Skräckblandad förtjusning och det lever kvar än. Kanske det första. Var det inte alltid så? Vi kollade kollade såg tittade observerade bytte kanske några ord och det kröp inuti mig

Och det som stod på tavlan, ljudet och den lugnt ledande rösten. Lite som spagetti. Fast utan krav. Jag tycker om kravlöst. Och det där var helt min stund. Och sen kanske vi satt i tåg.

Ett mynt var som fastlimmat i gallret som skulle skydda för smällar och olyckor. Hur hamnade det ens där? Hur hamnade ens vi där? Någon rik dåre kanske

Och så var det glasögon på flera håll ändå. Bebiströst i för hög ålder, sedan gick jag snett och ibland kan jag kolla ner och rysa

Var det på grund av honom som du lät mig se åtminstone lite verklighet?

Jag kommer ihåg soluppgången och din väns utanförskap

Jag kommer ihåg hur du, unga flicka, var beroende av den svarta drycken. Jag har inte hamnat där än. Undra hur det gick för dig. Du är kanske fast. Kanske fri

Dessa bubblande spår på marken. Ditlockad av puckon.

Du var rätt cool där ett tag. Ett tag bara, för att sedan få upptäcka att du klär dina läppar. Du önskade stöd och du fick dem. I smyg. Pinsamt? Konstigt. Jobbigt? Märkligt. Förståelse härifrån? Absolut. Jag känner liknande fast lite på låtsas nu. Samma ämne på något sätt, men helt fel avstånd.

Om vi visste hur de fungerade? Absolut. Lite idiot på dig med.

Jag kommer ihåg delad vårdnad och sedan meningen som fick mig att bryta ihop. I tystnad, mitt sällskap fick inte se

Jag kommer ihåg hur din hand för första gången höll min. Jag vet vart vi var. Lite skyddat, men det var okej. Jag brydde mig inte om det. Jag förstod, men inte på samma sätt som du

Pastan, det starka. Fira, men varför? Tack.

Och det värmande mot det kalla. Ditt hjärta är stort och rymmer mer än många andras. Krävdes det övning? För vi vet alla att det ger färdighet. Hör vi kunskap som fortsättning på den. Och när jag öppnade den där dörren. Den var tung och trög, men när jag vågade ta sats så mötte du upp mig som en vänlig gäst

Jag kommer ihåg alla gånger då jag gissar att du velat klippa av dem två du hör med, men du har låtit bli. För att du är den finaste jag vet

Ont i fingrarna, ett eventuellt långt innesittande förlåt.

Pinnar på pinnar, grodor eller ödlor, missförstånd, välklädda väggar, kryckor, ljust hårt bröd, halvdant badande, ovan där uppe, uppmuntrade ord flera år senare. Kanske, men ändå kanske en fråga om en speciell kyss just där. Nära en kväll på olika sätt. Fel ställe på fel dag. Hur kommer det sig? Jag minns inte alla otäcka meningar. Såna meningar som får en att känna sig så splittrad och ovälkommen trots att du är den som är mest önskad på något sätt.

Alla gånger vi har diskuterat bläck. Tack som fan

Och så kommer vi till det där som är närmre nu. Och jag har ta mig fan inte ett jävla piss att säga

Ge mig en giftpinne och eld

Men jag kommer ändå inte ihåg. Det var en tystnad, men jag försökte ändå höra på.

[mariamolhe]

Oh brother where are you now..

Det här måste nog ha varit den jobbigaste dagen i mitt liv. Jag förlorade min svåger. Min bror. Den personen jag inte tror att jag någonsin kommer att klara mig utan. Livet kommer bli så fkn tråkigt utan honom. Efter att han har somnat in, åker jag till hans barn och behöver ge besked. Jag berättar som det är. Till dem jag älskar mest, att deras pappa inte andas mer och har blivit en ängel i himmelen. Därefter bar jag barnen till sjukhuset. Tog in dem till honom. Min syster hade gjort honom så fin. Han såg ut som sig själv. Jag grät. Flickan frågar varför jag gråter. Hon har nog aldrig sett mig gråta. Hennes mamma förklarar att jag är ledsen över att hennes pappa är död. Jag tog tag i hans hand och den var kall. Först livet i honom var borta. Hans hand var så kall. Barnen la sig på honom, kramade honom och pussade. De var nog inte lika rädda för att han faktiskt såg ut som sig själv. I sina egna kläder. Sjukhusslangarna var borta. Min älskade svåger och bror. Jag fick natta din son till sömn inatt. Han sa att du var kvar på sjukhuset och inte var hos honom. Jag la min hand på hans hjärta och sa att du för alltid, någonsin kommer vara där.

[lovisarova]

Spanien... A.K.A Rekordbusy semester

Försökte blogga i Spanien men gick inte med wifit, och sen har jag varit för upptagen så jag skriver bara lite här, eftersom det hände så otroligt mycket där borta! Dagarna i Spanien var väldigt avslappnande och trevliga. Julafton var galet: Luis lillebror Ricardo (23) skjutsade mig och Luis till Bañeres. Vi hade roadtripdisco hela vägen (storebror Federico (31) och Luis föräldrar kom också dit sen) och vi firade julafton i ett sjukt coolt gammalt hus med massa spanska släktingar. De var väldigt högljudda och skrek och kramades och pussades varje gång någon moster/kusin/barnbarn anlände. Det var häftigt men lite läskigt för en no hablo español-svenne. Drack massa hembränt och åt klassisk spansk julmat, fisk, ost, kött, oliver, tomatgratäng (?) med mera. Jag hade köpt present till en av Luis kusiner, en tjej i min ålder eftersom jag var hennes "secret santa". Det var en del japanska prylar, en katt, sushisudd och en "daruma". Hon blev väldigt glad tror jag! :) folk var helt tokiga och skrattade, kramades och pratade högjutt höger och vänster mest hela tiden, väldigt varma människor! Men tröttsamt Annars har dagarna bestått av julklappsinköp till Luis familj som tack för allt (i Spanien delar "de tre vise männen" ut julklapparna den femte januari istället för på julafton eller juldagen), träffar såklart vår arkitektvän Sergio mycket (han var i Japan i somras om ni minns!), och många flera av Luis vänner. Det går att köpa en "harra" (stor öl) för en euro på alla barer så nästan varje dag har vi gått till någon liten bar i närheten av Luis familjs lägenhet och druckit ett glas öl eller sangria med Carlos, Herman, Sergio, Mario, Jacob och alla de andra av Luis kompisar. De är väldigt fina killar, jättevänliga. De gillar att spela Age och Empires och Trivial Pursuit tillsammans, och nåt så nördigt som Warhammer. En av dem jobbar som orkesterkonduktör och Jacob är sjuksköterska i Storbritannien. På nyårsafton träffades hela gänget på en årlig reunion (plus jag!) och åt middag i Hermans lägenhet. Vi åt kött med blåmögelostsås medans vi lyssnade till 90-talsdisco, Günter och soundtrack till "The Empire Strikes Back". Sergio klagade tyst några gånger, han tyckte inte det passade riktigt..! Precis när vi skulle hugga in på Sergios chokladkaka i tre lager var det dags att äta 12 vindruvor under tolvslaget. Man har tre sekunder per druva (en klocka på TV slår ett slag var tredje sekund) och man ska försöka svälja alla tolv innan tolvslaget. Det går sällan eftersom någon i gruppen sabbar genom att säga "roliga ord" typ snopp eller tafsa på någon så att alla börjar skratta och därmed inte får ner druvorna. Det sprutade lite fruksaft men det gick ner. Vi skålade i vin, umeshu, Cava, och jordgubbsgin and tonic till klockan tre, då Carlos skjutsade hem mig, Luis, Sergio och Ricardo i sin lilla bil. Hela Luis familj och jag var på bio också i mellandagarna, och en kväll spelade vi spel med några kusiner till Luis. Åt pizzabuffé en dag och sov siesta i matkoma efter det. Jag, Luis och Ricardo var på ett oväntat bra akvarium i Valencia. Djuren verkade mycket gladare och friskare än de jag sett på andra akvarium, de hade relativt mycket space. Det är kring 15 grader varmt och strålande sol varje dag. Jag och Luis promenerade ner till stranden och satt och åt Patatas Bravas och drack ett par öl en dag. Det kändes overkligt att det var slutet på december och vi satt på en terrass och såg folk bada i vågorna längst stranden. Vi behövde lägge upp något fjantigt på Facebook, typ en bild på stranden och ölen ackompanjerad med en kommentar som "Suffering!", vilket jag också gjorde. Ibland vill jag också skryta på sociala medier!! ;) Bañeres där vi firade jul är en liten by uppe på en kulle med ett slott på toppen. Jag, Luis och Ricardo promenerade runt och fotograferade katter innan julmiddagen. Kvällen innan, när vi precis kommit fram, åt middag på en bar med fler gamla kompisar till Luis. Ricardo hade lärt mig att säga "eixo ho page yo" (eisho page yo) med förklaringen att om jag säger det blir folk glada. Tydligen betyder det "jag betalar" på catalonska. Jag lärde mig också att "llamas" inte bara är llamor utan det betyder också flammor (lärde mig det i samband med att Ricardo slängde tändvätska i kaminen och vi kollektivt funderade kring riskerna att råka elda upp huset) och när jag trött följde med Luis till bageriet på julaftonsmorgonen och gubben med bröden frågade om jag kunde någon spanska sa jag "grandes llamas.. morir?!" och gubben tittade konstigt på oss så jag klämde till med "eixo ho page yo" istället och han skrattade en massa gav oss en påse croissanter. Andra dagar har jag, Luis och Ricardo suttit i vardagsrummet i lägenheten i Valencia och spelat Grand Theft Auto och The Last of Us (zombiespel) i flera timmar. Saknar verkligen att kunna sitta med en konsol i handen, i en soffa, under en filt och typ döda zombies, skratta och råka dö i HD. Jag och Luis har drömt i flera månader om att skaffa en Ps4 till Hallerbos, haha! Kanske om vi hittar en begagnad. Jag har tänkt att jag ska ge en till Luis i present när jag lämnar Japan, så han har någon att umgås med när jag inte är där längre... :'( Luis andra bror, Federico, är också gay, fast långt mer än Luis. Han jobbar med något så roligt som produktplacering, vill bli USAs president och är skitrolig, rik, snygg, och han vet om det. Han ropade på mig en dag och ba: "Lovisa, what do you think about my new scarf?", en scarf som han hade köpt på damavdelningen, eftersom de ofta har väldigt snygga accessoarer där, enligt Federico. Han sa det helt naturligt, så jävla skön kille. Det är najs att träffa folk som fattar att man ska klä sig i det man vill klä sig i, utan att bry sig om etiketter. Ricardo är yngst av Luis bröder och jobbar med IT och älskar tvspel och att cykla. Han ritade mig i köket, på anteckningstavlan! "Lovisa Akhbar", måste ju vara en hyllning. Han är också jättefin kille, men pratar minst engelska av de tre bröderna. Det är en av anledningarna till att jag lärt mig mycket spanska! Speciellt diminutiv, vilket är en ordböjning för att göra substantiv "små". Exempelvis: Ricardo, Ricardito! (liten Ricardo") Platano, platanito! (liten banan!) grandes llamsitos! (stora små flammor eller stora små llamor (inte logiskt korrekt)). Fick en instaxkamera av Luis i födelsedagspresent (herrugud!!) som vi lekte med hela dagen. Vi åt riktigt paella också och gick på bio med Sergio. Filmeb hette Passengers (ännu en "Trouble in Space"-film) vilket lämnade oss med många tekniska frågor kring långfärdsresor i rymden att diskutera. På kvällen gick vi tre plus Ricardo och Carlos till en brittisk pub och spelade tärningar, fotboll och biljard. Det var mysigt! Hade en superfin födelsedag helt enkelt :) En dag efteråt åkte jag och Luis tillbaka till Bañeres och umgicks med en av hans bästa polare som bor där, Valen. Han körde oss med bil till olika berg som vi promenerade runt på och pratade och kollade på utsikten. Kastadr macka i en sjö och åt pizza också. Rätt chill. Innan vi for hem var det de tre vise männens dag, den bästa dagen på året enligt 31-årigs Federico! Jag fick också presenter, och till och med nya skor som matchar min mössa! Lite stora men de funkar. Tror Ricardo gillar mig riktigt mycket, han verkade tycka det var riktigt tråkigt när vi for. Men jag kan bara tacka honom, och de andra, det var en väldigt spännande upplevelse. Men ändå skönt att åka tillbaka till ett land där man fattar vad folk säger när de diskuterar i grupper... Blev nästan knäpp av att sitta och inte kunna hänga med under släktmiddagarna! Den sjunde januari väntade en lång resa hemåt, och nu gör mina tummar ont så det får räcka.

[isa-belle-0]

älskar, älskar inte Del ur livet

hans ögon genomblöta och rödsprängda av ånger tog hans händer tog hans hals det gör ingenting Alla behöver avslut även om detta inte blev så bra Det är svårt att släppa någon eller något som har varit allt och som du gjort allt för -det är ju dig jag vill ha Don’t get me wrong jag tänkte inte slänga mig i armarna på någon som precis varit med en annan Det gjorde jag iallafall För vi var lika, samma Jag hade också sagt farväl jag hade också kysst en annans läpp och borstat ut mitt hår Även om lyren pumpade runt i mitt blod så var jag på det klara Ingen kan låtsas såhär, inte ens jag Såg på honom igen, frågade om han ville gå tillbaka Sa jag något dumt? -jag vill vara med dig, snälla

När någon är emotionell så hamnar min hjärna i ett sorts läge som säger åt mig att vara cool, du får absolut inte göra situationen mer känslosam! Det gjorde jag inte heller, jag skrattade till lite och sen sa jag något om att jaja jag måste också säga hejdå isåfall och så lämnade jag honom där för att gå tillbaka till en gammal kärlek med mitt uppdrag Sen möttes vi igen i bilen och där hade han slagit sönder sin bildörr, jag skrattade inombords men tyckte också synd om honom rullade upp en eller två eller kanske tre spliffar men han kunde ändå inte röka Jag tror att vi var ganska tysta under de timmarna vi satt där Vi pratade ibland men vi kunde inte köra någonstans eftersom han var för full och jag kunde inte köra bil överhuvudtaget 05.15 gick första bussen hem Vi åkte med den hem till vårt gemensamma sovrum och jag skedade honom för det var han som var ledsen och jag kände mig lugn Jag hade en underbar känsla av att ny era var påväg och jag försökte andas in doften så mycket jag kunde Somnade med näsan i hans nacke och sen väckte han mig med frukost Det kändes som att jag hade gråtit men det hade jag inte, kanske hade min kropp gjort bort gråtandet medan jag sov, som en tjänst till min hjärna Tittade in i hans nedsvängda blå vackraste ögon och skrattade, han skrattade också och pussade mig i pannan -konstigaste början av en kärlek, sa han -eller avslutet på något annat, sa jag Den här morgonen var början

[sportnewsthings]

Linn Heed var på plats på festen i Stockholm där drygt 70 personer insjuknade med coronasymtom

Relationsexperten om fest-smittan: ”Som en skräckfilm” Linn Heed var på plats på festen i Stockholm där drygt 70 personer insjuknade med coronasymtom. Nu berättar hon om kalaset och sorgen över värden som legat i respirator och varit nära döden. – Jag pussade honom på munnen under festen. Nyligen kunde DN rapportera att drygt hundra personer samlades i Stockholm för ett privat 60-årsfirande samma kväll som finalen av Melodifestivalen. Det var den 7 mars. Då fanns ingen allmän smittspridning i Sverige enligt Folkhälsomyndigheten, men drygt 70 personer av sammanlagt 100 som deltog på festen insjuknade sedan med coronasymtom och flera fick vårdas i respirator.

Den 47-årige värden har fått intensivvård i respirator och ytterligare sex personer har behövt andningshjälp av sjukvården. Jubilaren skrev om värdens insjuknande på sociala medier varpå ett flertal gäster började höra av sig. – Det var som värsta shitstormen, det var många som hade blivit sjuka den veckan, många redan på tisdagen. Veckan efter blev det ännu fler. Det känns som vi har varit på ground zero för coronans inträdande i Stockholm, har mannen i fråga sagt till DN. ”Otroligt chockerande” Aftonbladets relationsexpert och sexolog Linn Heed, också är känd från SVT-succén ”Gift vid först ögonkastet”, var på plats på firande. Hon hade turen att själv inte bli smittad, men hennes make blev sjuk efter festen. Linn Heed står såväl födelsedagsbarnet som värden mycket nära. – Det är några av mina absolut närmaste vänner som jag har känt i tjugo år. De är som mina bröder. Det är otroligt chockerande att det är så många som blev smittade och att det var ett så aggressivt förlopp. De flesta insjuknade mellan tisdagen och onsdagen, även min man gjorde det, förklarar Linn Heed och poängterar också hur konstigt hon anser det vara att hon själv inte blivit smittad. – Det är superkonstigt. Och vi har ju pussats, vi bor ju tillsammans. Men jag höll mig i karantän i fjorton dagar ifall jag också skulle haft corona, men jag har inte haft ett enda symtom. ”Som en skräckfilm” Hur var själva festen? – Den var helt magisk. Det var dj:s, mat, dans och tal. Stämningen var superhärlig och man är så nära varandra vilket gjorde att man pussades, kramades och hängde. Jag pussade till och med värden på munnen. Men som jag förstod det så hade en gäst varit i italienska alperna och tog med sig smittan till kalaset. Men vem det var vet jag inte. Linn Heed berättar att läget var mycket kritiskt för värden under en period. – Han var väldigt sjuk och fick dialys, hjärtat funkade inte. Till slut förberedde man sig på det värsta. Alla höll också på med healing och böner och försökte tänka positiva tankar. Det kändes otroligt tufft och tungt.

– När viruset kommer så nära blir det väldigt obehagligt. När det är i Italien eller Wuhan i Kina eller om man läser om det i tidningarna och det är så långt ifrån en så tar man det inte riktigt till sig. Men när det händer någon man älskar och som nästan är ens eget kött och blod blir det så fruktansvärt obehagligt. Han är dessutom en frisk person och många på festen var unga och vitala. Då undrar man vad det är för virus. Det känns som en skräckfilm på Netflix. Finns de som inte kan bli smittade Aftonbladet har varit i kontakt med smittskyddsexperten, WHO-rådgivaren och tidigare statsepidemiologen Johan Giesecke. Han berättar att det kan hända att den ena partnern i en relation blir smittad medan den andra slipper undan. – Det finns två förklaringar, det ena är att en person blir smittad men inte märker något. Det är jättemånga svenskar som har haft en covid-infektion men som inte har märkt något. Jag tror hälften av dem som smittas får en infektion utan att märka av det överhuvudtaget. Det andra är att det finns människor som inte kan bli smittade av olika genetiska skäl. De hör till den grupp av människor som inte kan bli smittade. Viruset måste fastna på celler i kroppen. Hur ska man tänka om man lever med en partner som smittats av coronaviruset men själv är frisk? Kan man trots det vara smittbärare? – Man kan nog smitta fast man inte har några symtom. Men det är extremt ovanligt. Det rör sig om några procent där man kan säga att de som är smittade inte märkte av det. Så svaret är ja, men det är ovanligt och spelar ingen roll för själva epidemin.

via Blogger https://ift.tt/34t4iXr

[dittfanskap-blog]

Olika minnen

Jag blev vegitarian för att en av mina vänner jag såg upp till var de. Det visa sig sedan att hon ljugit om de och jag var vegitarian i 3 år. Kommer aldrig hända igen.

När jag var i en djup sorge klump i gymnasiet stack jag ibland nålar i benet för att försöka lugna ner mig, små små stick. Men mest av allt slog jag mig hårt i skallen.

Första gången jag blev full hamna jag i sängen med en vän, vi pussades lite och taffsades och jag tog på henne där nere, hon fick inte ta på mig. När jag dagen efter mådde sjukt dåligt av hela situationen för jag och den där vännen nämnde inte ens vad som hände till varandra. Så tog jag och pratade om de för min vän/ex - och dagen efter de (eller om de var två dagar?) så tänkte hon ta självmord. Jag klandra mig än idag för de, och de var de som gjorde att jag slutade berätta allt för henne och vågade inte ta något steg in i relationer för då kanske jag skulle göra illa nån annan.

Hela grejen med James som jag halvt glömt men försöker ändå minnas. Vi träffades på gw. I Saras guild. och vi börja prata och halvflörta med varandra och de kändes spännande och kul i början. För vi klickade i pratandet. Och de var mysigt, sen råka vi komma in på telefonsex, basically så stöna jag bara en massa och små peta på mig själv och han runka till de. eller så skicka jag bilder på mina tuttar. eller visa mina tuttar i cam. Men sen gick allt de överstyr och han ville de mer än jag - för jag levde hemma? folk omkring mig? jag vill inte stöna när de är hemma???? men han förstod inte och tjata så mycket och jag var de klassiska fick dåligt samvete och gick med på de ändå. Sen bara allmänt kände jag mig vidrig över hur jag såg ut? alla tyckte jag såg ut som en “lille bror” liksom. Hur fan kan de vara tändande? och jag ville inte alls att nån skulle se mig. Jag undanhöll allt detta för mitt Ex med. För jag skämdes. Jag minns hur jag grät en natt hos honom att vi kan inte hålla på som vi gör för jag måste tänka på henne. För jag tänkte bara om jag berättar om honom så kommer hon kanske ta livet av sig för jag koppla de bara till den gången jag berätta om sara.  Nu kanske de inte alls var så, mitt ex mådde väldigt dålig själv. Men jag koppla de bara till att jag var boven och mördaren. så i alla fall jag sa upp kontakten efter mycket om och men. Och värsta är att jag tänker bara på om de är han jag skulle “få” i livet? Tänk om han var “min” så att säga. Och jag kasta ut honom.  En annan dålig sak med de är att jag aldrig tog upp hur dåligt jag mådde av hennes försök av självmord. För jag ville inte att hon skulle få dåligt samvete. Jag vill fortfarande inte de men samtidigt vill jag att hon ska veta varför jag undanhållit skit för na och distanserat mig ett tag från henne. Svårt att veta vad man ska göra.

[tryingtounderstandbrainheart]

Bara vara - del 3

En boll till frukost doppad i kakao. Lite mjölk och jojk som för en över alla hinder på en gång. Att bara vara innebär sanning har jag märkt. Så fort man försöker konstla till det och låtsas eller förneka så släpper varandet. Det är som om man inte kan acceptera den delen av resan och ens flow. Jag har hinder. Hinder jag nu stött på där jag märker att jag förnekar och förtrycker. Jag kände det så jävla tydligt igår. Det var direkt som det blev stopp i rören. Nix, här slutar flow. Det ledde till ångest, sorg och känslor jag behövde röra i. Det blev att skriva, känna, fundera på klogget. Det ledde i sin tur till 4 timmars nattprat om vårt förflutna, vad som hände och vår framtid. Mycket sas och mycket kändes. Vi nådde varandra lite igen. Sådär snuddade och jag log inombords. Det finns nåt där som... jag älskar. 

Men sanning Karin. Sanning. Inte byggt på ilska eller hopp. Sanning. 

Sanningen är att jag utvecklar mig själv nu. Jag jobbar på mitt och försöker bli så jag, jag kan vara. Men här är det svårt att inte gömma mig i gamla bekväma saker jag känt. Sanningen är inte alltid skön, det ska gudarna veta. Fast det finns nåt större bortom det, nåt heligt och helt galet asviktigt och det är att när det väl kommer till kritan, at the end of the day, så är det här MITT liv. Inte vårt gemensamma där jag ska finna mig i saker jag inte vill finna mig i. Jag ska vara...jag. Jag är bångstyrig och tycker massa saker. Jag har krav och gränser. Jag vill oftast ha det på mitt sätt för att bli lycklig men dela gärna! Kom och dela min glädje. 

Sanningen är att jag behöver ut. Jag behöver iväg och jag behöver människor som enablar mig. Men jag tror jag nånstans måste börja. Jag ska inte hänga på längre. De finns där, jag vet det. Men på nåt sätt så är jag hindret. Jag har stängt murarna och...jag måste öppna de igen. Jag måste öppna mig igen. Sluta med att vara någon jag inte är och aldrig varit.      

När ingen musik passar mitt humör är det för att nånstans så förnekar jag. Det är nåt jag gömmer som jag inte orkar känna. Då kan jag flippa genom mängder av musik och allt känns fel. Denial.

Jag vet inte men det känns som nåt fyllts på? Som att nåt börjar bli redo? 

Ja vissa hinder är helt klart...challenges deluxe. De kanske får vara där. De kanske får vara sånna bångstyringar. De kanske är viktiga för ens utveckling och vissa mackor är ju så stora att man inte kan äta upp de på en dag. Eller ens en vecka. Eller ens år. Det finns jävligt stora mackor därute. Sånt som ska smältas och hanteras. Vissa kanske är så stora att inte ens en livstid kan smälta dem. Stora mackor.

Samtidigt får inte de här stora hindren vara det som stoppar mig. Jag får väl gå runt eller ta mig upp på dem eller...gå rakt igenom. Jag tycker att när jag märker de så är det sådär...nä...jag ska få göra det jag vill, när jag vill och resten får ramla där det vill. Det rensar och tar bort känslan av att jag kanske inte får. SÄGER VEM? VEM ska komma och få mig att tro att jag inte ska få det jag vill från MITT liv? Lev DITT liv och låt mitt vara, liksom. Förut så var det sådär; eftersom jag valt honom så innebar det att jag fick finna mig i att han var han. Och eftersom jag älskade honom så fick jag “ta det jag fick”. Istället för att sätta gränser, fanns inga gränser och jag trodde det skulle vara så. Det jag börjar fatta nu är att det jag ska göra är att se till att jag har det bra basically. Jag ska sätta gränser när jag märker att något inte är som jag vill. Gränser som mest är. Gränser som inte är byggda på hat utan kärlek till mig själv. För att JAG vill ha det som jag vill. Som när vi pussades och jag störde mig på att han dels luktade ost och att han gapade så att det var som att pussa en sladdrig apa. Istället för acceptera så sa jag det. Han garvade och gick och borstade tänderna och tvättade munnen. Sen var det ljusår bättre. Gränser. Kärleksfulla sånna. Asviktigt.   

“Så levande som jag såg dig för två dagar sen, det har inte jag sett dig på...åratal” sa han igår. Effekter av varandet. Jag gjorde det jag ville när jag ville det den dagen. Ja tog för mig och förklarade gränserna. Han följde. Dagen som jag kände mig levande. Dagen. HUR insane är den? Vad gör jag annars? Existerar? VARFÖR har jag fått för mig att det skulle vara ok? InSAnEtowN.

Nä, nu ska nog jag ta och gå ut i solljuset för det är så fint ute och min impuls verkar peka dit :)

[crookedfestivalalmondknight]

Trots att hon låg ner i sängen med benen ihopslingrade med hans kände hon sig alldeles knäsvag när hon tittade på honom, oförmögen att röra på sig. Hon ville bevara stunder som dessa och inte väcka honom. I hans famn inlindad i hans värme var hon omhuldad av hans kärlek och hans trygghet. Han jagade bort demoner och allt ont och trots att det inte fanns någon annan plats hon kunde falla så djupt i sömn var det även den plats hon kände sig som mest sårbar. Så hade det alltid varit och hon ville aldrig ha det på något annat sätt. Hon granskade dragen i hans ansikte. Hans framhävda kindben, tunga ögonfransar som vilade mot hans hud. Hans röda lockar som vilade mot hans panna, stod i lågor i morgonljuset. Hon försökte hejda sig men hennes fingrar kunde inte motstå att snudda vid hans skäggstubb och följa hans käklinje. Han var så vacker och han var hennes. Hon kände musklerna under hennes fingertoppar när det drog i hans mungipa och ett leende mötte hennes. Hennes hjärta stannade för att sedan hoppa över ett slag. Hans ögonlock fladdrade och hans ögon blå som havet mötte hennes, nyansen av djup whiskey. Hans sätt att titta på henne fick hennes blod alltid att pumpa till hennes kinder och känslan av att hon var den enda i världen infann sig varpå hon kände en våg av värme forsa genom henne. Han drog henne närmre sig i hans armar och andades in doften av rosor och whiskey och hansjälv. Hennes huvud fann den mjuka platsen mellan hans axel och huvud och hennes fingrar lindades in med hans innan de vilade mot hans muskulösa bröst. Under hennes hand kände hon hans hjärta slå i takt med hennes och blodet pumpa i hans ådror. Deras blod mindes hon för sig själv och log innan hon placerade en kyss på hans nyckelben som fortfarande var svullet över frakturen. "Är det ömt"? Frågade hon fundersamt. Han kysste hennes hjässa och drog handen genom hennes bruna lockar. "Nej", svarade han med uppriktighet i hans mörka röst som fortfarande var präglad av djup sömn och livliga drömmar. Han log och mötte hennes blick. "Med det känns bättre när du lägger dina läppar mot det förstås älskling". Det tyckte till i hennes mungipa innan hon pussade på den igen, och igen.

Hon drog sig undan hans grepp och sträckte på sig, hennes kropp värkte så bitterljuvt. Märkt av honom och vad som fanns mellan dem; en dragningskraft så stor att den sträckte sig oberoende och oförstörlig av distans , tid och rum. Hans hand som rörde sig längs hennes rygg så älskvärt fick hela hennes kropp att rysa och bara den lättaste av beröringar av honom fick hennes kropp att skälva och en eld som ständigt tycktes pyra inom henne när hon var runt honom växte genast till brinnande lågor av känslan av hans hud mot hennes. Trots alla dessa oändliga nätter , dagar och år de spenderade tillsammans tycktes hon aldrig få nog av mannen hon så djupt kände för. Inte han heller. Något så evigt och större än de själva att de för stunder behövde samla sig för att kunna fortsätta, överväldigade av trådar som tycktes sy dem ihop. Lemmar, kött och blod. Pumpande kroppar, bultande hjärtan och längtande själar. När två blir en. "Jag måste gå till jobbet", suckade hon och vände sig om i sängen och lade sina läppar mot hans, han kysste henne djupt och drog henne till sig. Kände hennes kropp mot hans en sista stund innan de båda skulle lämna lägenheten och inte ses igen förrän solen gick ner.

Dagen tycktes aldrig ta slut och fåglar tycktes aldrig ha slut på luft. Döden inträngde i hennes operationssal och trots bloddränkta händer, trasiga hjärtan och förlorat hopp tycktes solens strålar aldrig sluta tränga in genom glaset i fönstret och fåglarna aldrig sluta kvittra. Skor som klampade mot golvet i korridorerna, rapporter som skrevs , patientbelagda sängar rullande genom hissar och apparater som pep. "Jag har gjort allt jag kan" och "Jag är så ledsen för er förlust" tycktes vara de enda orden hon yttrade denna kalla höstdag och när hon klev ut genom den stora dörren rann en tår längs hennes rödlätta kind. Så mycket misslyckande och så många trasiga hjärtan.

Hon vred om nyckeln och möttes av en tom och mörk lägenhet, platsen av hans skor och jacka var tom och en väldigt ovälkommen ensamhet sköljde över henne likt en våg i ett stormigt hav. Hon slängde av sig kläderna från hallen in till vardagsrummet och till ljudet av röster från tvn somnade hon utmattad som någon som nyss sprungit ett maraton.

Hennes ögonlock fladdrade till och när hon återfick medvetandet möttes hon av en upptänd lägenhet och ljudet av matlagning. När hon insåg anledningen till hennes blödande underläpp och tomheten som spred sig genom kroppen föll återigen tårar längs hennes svullna ansikte. Hon lade filten åt sidan han måste lagt om henne och tog långsamma steg mot doften av mat och hennes kärlek. Han vände sig om från spisen och innan han hunnit yttra ett ord befann hon sig i hans stora trygga armar och grät oavbrutet. Han stängde av spisen omärkbart och höll om henne så hårt han kunde medan han så omsorgsfullt kysste henne på huvudet. "Schhh, det är okej", viskade han och drog händerna upp och ner på hennes rygg inann han fortsatte. "Berätta för mig vad som har hänt". Han väntade på stadigare hjärtslag och långsammare anhämtning. Men när inget kom ur henne mer än skakningar och floder av tårar lyfte han upp henne i sin famn och bärde henne varsamt till sovrummet och satte ner henne på sängen. Han kupade sina händer runt hennes huvud, det dyrbaraste han hade, och tittade på henne. Hennes ögon var rödsprängda och svullna, hennes underläpp röd av blod. Han torkade bort blodet försiktigt med tummen innan han försiktigt kysste den. "Vad har hänt?", tonen i hans röst lät som att han vädjade, bönfall henne att berätta. Hans ögon sökte över hennes kropp för att se att hon var oskadd och han hittade inga skador. Han hade aldrig sett henne såhär förut och kände sig så väldigt hjälplös. Hon rös till innan hon hittade honom djupt i ögonen. "Jag har dödat sju patienter idag" , viskade hon och han tycktes kunna höra hennes hjärta gå sönder när hon yttrade de nästan ohörbara orden. Det var ett tyst krasande, som när frostbitna äpplen faller till marken och landar i gräs för att gå av på mitten. Han strök en hand över hennes hår, "Jag är säker på att du gjorde allt du kunde för att rädda dem, mitt hjärta", sa han försiktigt. Hennes kropp ryckte till och innan han hann säga mer hade hon ställt sig upp och lagt sina läppar mot hans. Hennes armar tryckte sig så hårt runt honom att han fick kippa efter luft, klängde sig fast runt hans muskulösa kropp.

Hon lossade hans bälte som föll till marken med ett duns och drog av sig t-shirten över hennes huvud. Hon strök vårdslöst hennes händer längs hans rygg och tryckte honom om möjligt närmre hennes pulserande kropp. Han drog sig undan och tittade på henne och såg en orkan av känslor i hennes ögon. En till tår föll från hennes öga och han fångade upp den när han strök tummen varsamt längs hennes kind. "Snälla", viskade hon, bad hon. "Snälla". Hon ville ha honom, behövde honom så mycket att det nästan var pinsamt. Han visste vad drt kändes som. Att kroppen och hjärnan och hjärtat skulle explodera om han inte fick känna hennes kropp mot hans, hjärtan bultande i takt och förenade lemmar. Han gick aldrig till sängs med henne bara för att förena deras kroppar dock och han visste att det var likadant för henne. Det handlade om något så mycket djupare än så, det handlade om att se varandras själar och när deras kroppar pulserade mot varandra infann sig alltid en känsla av att något band ihop deras själar till en med nål och tråd. Han visste vad hon kände.

Han frös till is för en sekund innan han samlade henne i sina armar och kysste henne först försiktigt men mer vårdslöst i takt med att deras lustar växte sig större för varje beröring. Blod rusade, svettpärlor, beröring hjärtan bultade i takt, kroppar ihopflätade. Desperation, sorg, åtrå, lust, begär och kärlek. Så mycket kärlek.

Hon somnade nästan direkt hon lagt huvudet på kudden utan ett ord tätt intill hans varma kropp som fortfarande var dåsig medan han hämtade andan. Han höll armarna runt hennes sårbara kropp och föreställde sig hur hon i drömmarna försökte glömma bort ljudet av ett hjärta slå sitt sista slag.

[chiapello]

19 november 13.52

Igår kan har varit den mest nervösa dagen i hela mitt liv. Typ. Bert skulle med hem till J och träffa henne och några andra kompisar. Helt sjukt. Men det gick bra. Bert hade lyckats cykla omkull på vägen och blödde lite, men överlevde tack och lov.

Alla var snälla och trevliga och ingen gjorde några större ansträngningar för att skämma ut mig. Jag är rätt nöjd.

Han följde med mig hem efteråt också. Han är verkligen hur mysig som helst och sov kvar och vi pussades och han lämnade små blodfläckar på lakanen och vi duschade och åt frukost och jag vill behålla honom föralltid tack.

[innanvifaller]

”Anja!” I mitten av den smala landsvägen, kantad av högt gräs och försommarblomster, kunde hon en bit fram urskilja en lång och ranglig man i randig kavaj komma gåendes. I ena handen, en cola-burk, och i den andra, en cigarett. ”Johannes!” kvittrade Anja tillbaka och småsprang den bit som återstod mellan dem. De förenades i en halvdan kram och skålade med respektives dryck innan de fortsatte promenaden hem till Philip tillsammans. Det var uppenbart att burken Johannes bar inte bara innehöll läsk; munnen gick oavbrutet, hans kroppsspråk var en aning stöddigt och han osade redan rejält med alkohol. Men hon var genuint glad över att se honom. Johannes Borg. Av sommarvännerna så var han den som hon kände mest ytligt, men också den som spelade huvudrollen i de flesta sammanhangen. Han var intelligent och generös, äventyrslysten, men också rastlös och därmed oförutsägbar. Det var ibland svårt att hänga med i hans tempo och humör. Han var svår att förstå sig på. Idag förstod hon dock. Hon förstod precis. Ingen av dem sa något om det men det fanns i luften. Inuti Johannes malde också en olustig känsla, en blandning av oro, skam och saknad. Något som för Anja en halvljummen Pale ale och för Johannes en 50/50-blandad rom och cola fick lindra för stunden. Hon hoppades också på att det skulle hjälpa att se de andra. Hon ville höra om deras familjer, kärlekar och arbeten. Allt från en tisdagseftermiddag som någon spenderat i en tvättstuga till festerna de gått på om helgerna. Då kunde hon förhoppningsvis låtsas som om allt var som förr och bara värna om vännerna hon hade kvar. ”Det verkar som att de tänt grillen redan.” konstaterade Johannes när de svängde in på Philips gård. En svag doft av gasol och grillrök kom med vinden. ”Härligt! Jag är svinhungrig.” sade Anja instämmande och klunkade det sista av sin öl. Johannes gick före och Anja dumpade tomflaskan på gräsmattan intill altanen innan hon följde efter. Vid bordet stod My och vecklade upp folien på ett fat och vid grillen stod Philip och hytte åt henne med grilltången. Det var tydligen mycket viktigt att hon höll de olika grönsakerna och köttet åtskilda precis som han lagt dit dem eftersom han tänkt pensla vissa med en glaze han köpt färdig och de andra med en hemmamekad gjord på vitlök och citronskal. Män och deras grillar, tänkte Anja och log roat. ”Är det vi som är sena eller ni som är tidigt ute?” frågade hon och skänkte Philip en retsam blick samtidigt som hon omfamnade My från sidan och pussade henne på tinningen. Hon var en knapp decimeter kortare än henne själv trots att hon bar höga skor och Anja själv platta sandaletter.

[tinyrosedancer]

Igår var jag på kalas hos mitt favoritkollektiv päronet. Vi spelade True american och Oskar vann. Kvällen var så himla mysig och rolig och festlig. Jag blev lite snurrig och fick lasagne av Louise för hon blev orolig att jag hoppat över middagen. Sedan åkte vi till södra teatern där jag och Harald dansade till romantisk sjuttiotalsdisco och pussades. Jennifer hittade ""nya vänner"". Jag och Oskar gick på äventyr själva och pratade om sommardrömmar. Jag bjöd honom på öl för han var så gullig och jag var på generöst humör. På hemfärden pratade jag med Louise i telefonen om tinderragg och var tvungen att sitta i tågets färdriktning. Jennifer ramlade ner på golvet och slängde sin telefon. Micke skrattade jättemycket. Kröp ner bredvid Harald och åt dumplings kl 03, han drack upp sin soja och sedan somnade jag till ett tråkigt new girl avsnitt. Nu är vi dödströtta solkatter.

[disenchantfd]

untitled, nationella

"You make me happy, when skies are grey.. Please don't take my sunshine away.."

You make me happy.. when skies are grey. Please don't take my sunshine away.." sjöng Gerard mjukt, vaggandes fram och tillbaka långsamt i sin gungstol.

Frank kröp sig närmre Mamma. Han gillade att höra hans röst sjunga mjukt till honom på natten. Det har alltid fått Frank att må bättre.

‘’Sover du, Frankie?’’ Frågade Gerard tyst.

‘’Ja,’’ Fnissade Frank.

Gerard log nästan. ‘’Ljug inte för Mamma,’’ Skällde han ut.

‘’Jag vet,’’ Frank log. ‘’jag skojade bara, Mamma.’’

‘’Jag vet det också,’’ Gerard pausa för ett ögonblick. ‘’vill du gå på ett äventyr?’’

Frank satte sig upp rakare men bara några få centimeter från vart han var innan

‘’Ja, ja ja! Vi går, Mamma, jag gillar äventyr! Jag gillar äventyr mycket!’’

Jerseys dagstidning

April, 12 1991

Polisen letar fortfarande efter femåringen, Frank Anthony Iero. Ledtrådar visar att det kan ha varit den bortflydda mental patienten, Gerard Arthur Way. Polisen är inte säker ännu. Vittnen på Ieros gata säger att de har sett en man, med långt hår, gående mot Ieros hus. Var god säg till polisen om du vet någonting angående detta barn eller denna man.

‘’Äventyr, äventyr, äventyr!’’ Ropade Frank, han tog ett långt andetag och började ropa igen. ‘’Äventyr, äventyr!’’ Han hoppade upp och ner och höll i Gerards byxben. Damm flög omkring överallt, på grund av barnets hoppande.

Gerard log och plockade upp Frank, höll honom mot sitt bröst, tätt, gungade honom från sida till sida.

Frank skrattade. ‘’Jag älskar dig, mamma!’’

"You are my sunshine, my only sunshine.. You make me happy, when skies are grey. You never know dear! How much I love you.." Frank hade börjat humma med Gerard när han sjöng. Vilket Gerard tyckte var gulligt.

Han älskade Frank så mycket, han älskade sitt söta barn.

De båda kom äntligen till det rummet där de flesta av deras ‘äventyr’ skedde. Frank kollade på dammet och spindelnäten som omgav området och log. Det var hem för honom.

‘’Mamma, vad är äventyret?’’ Frågade Frank, och luta sitt huvud mot Gerards axel.

Gerard la tillbaka ner Frank på marken och böjde sig till hans längd. ‘’Äventyret är,’’ Han pausade i några sekunder. ‘’vi ska hänga oss själva!’’ Gerard började att fnittra, vilket sedan förvandlades till ett högt skratt. Frank förstod inte varför Mamma skrattade, men han fnissade med honom. Han var glad över att se Mamma le så mycket.

‘’Okej Mamma, vad du än vill, okej?’’ Sa Frank, och la sina små händer i Gerards händer.

‘’Okej, Frankie.’’ Gerard flinade. ‘’Kom igen, du är en stor pojke nu, eller hur?’’

‘’Ja, mamma! Jättestor!’’ skrattade Frank.

‘’Då är du redo,’’ Sa Gerard, och plocka upp honom igen, ledde honom in i rummet.

Det var två snaror som hängde från det spruckna taket. En stor nog för en vuxen, och en smal nog för ett barn.

‘’Okej, Frankie, gå och hämta stolarna.’’ kuttrade Gerard.

Frank kila iväg för att hitta stolar, och lämna Gerard ensam i rummet i en stund.

Gerard log och skrattade, han och Frank skulle få vara tillsammans för alltid nu; och ingen skulle hitta dem.

Frank kom springandes tillbaka med en möglig trästol, och en till rakt bakom honom.

‘’Tack Frankie,’’ Gerard pussade Franks panna när han gick för att ta stolarna, vilket fick Frank att fnittra.

Gerard tog stolarna och satte dem under de två snarorna. Han tog tag i Frank, satte honom på toppen av stolen som stod under den mindre snaran.

‘’Kommer du ihåg vad Mamma visade dig? Med repen, Frankie?’’ Frågade Gerard.

‘’Ja! jag kommer ihåg!’’ Sa Frank stolt.

‘’Bra,’’ Gerard log.

‘’Den här leken är kul, Mamma. Jag gillar att leka hänga gubbe.’’ Frank fnittrade, han visste inte de riktiga konsekvenserna.

‘’Ett, två, tre, lyft Frankie.’’ Gerard tog sitt huvud genom snaran, likaså gjorde Frank. ‘’Okej, släpp, och sparka stolen,’’ Frank hade inte tillräckligt med kraft för att sparka bort stolen, så Gerard gjorde det åt honom, och sen efter, sin egen stol.

Frank hade precis börjat kvävas. Han tyckte inte om leken längre, det gjorde väldigt ont. ‘’Mamma, m-mamma, det här gör o-ont, jag tycker i-inte om det.’’ Gnällde Frank i en hes röst, han kände sig yr.

Gerard bara log mot Frank, han kände sitt syre dö ut inom sig. Han kunde inte prata, han ville inte prata ändå.

‘’Ma-mamma..’’ Frank kvävdes, hans ögon svartna och vita fläckar dök upp.

Allt blev mörkare för Frank, hans kropp kändes tyngre. Han vill inte känna såhär längre, det gjorde ont. Det gjorde ont. Det gjorde ont.

Efter ett tag, hängde de båda från taket, döda.

"You make me happy, when skies are grey.. Please don't take my sunshine away.."

[minalldelesegna]

18 April 2015

Man får alltid höra om hur folk bokar en enkelbiljett mot en ny stad. Ett nytt liv och en helt ny början, en ny identitet. Hur de bara lämnar allt bakom sig och börjar om från noll. Där ingen vet vem du är, vilka misstag du gjort, vem du kysst eller vad som hände förra sommaren vid grillplatsen då alla drack hembränt. Jag själv har alltid varit väldigt avundsjuk på dessa, kanske är det bara för att jag alltid lyckats göra bort mig kring fel människor? Ni vet när allt känns så rätt i stunden och man bara öppnar upp och förklarar om alla ens funderingar som far å snublar i skallen på en, fast så visar det sig att du var den enda som verkligen öppna upp och nästa vecka kommer alla på hela gymnasiet veta. Eller det faktum att jag kommer från en sån pass liten “stad” där tro, hopp, gemenskaphet och äkta kärlek inte är något man kommer kring ofta. Där grisfester och karatefyllor är det folket strävar mot, vem som var fullast, fränast eller drygast. Vem som blev utkastad först eller vad hen sa till hen. Helt ärligt.... Vem fan bryr sig?

När jag tröck på bekräftnings-knappen på SAS, Luleå-Heathrow var jag så himla rädd. Mest taggad och lycklig, men ändå rädd. Fan hela mitt lands befolkning får inte ens plats i London. Sen kom jag hit. Jag landade, hittade hem till Petter. Tog några dagars ledighet och bara utforskade staden innan jag ens började söka jobb. Vandrade bara runt storstadens gator med ett sånt leende på läpparna, för människorna, bussarna, stressen, lukten och jamen allt var ju annurlunda.

Jag tog vara på det första dagarna, sen när jag började jobba fortsatte jag bara. Hippsvipps visade det sig att jag jobbade brevid världens snyggaste snubbi, som hade gaddar just precis överallt, töjningar, tajta jeans och jamen you name it- han har det. Världens snyggaste snubbi som var så himla blyg, men som bjöd med mig till den såkallade Mixern för en bärs. Och y’all know me right? Inte fan tackar jag nej till varken bärs eller sällskap.

Men grejen är den, att när jag kom in i puben fick jag ögonkontakt med en av grabbarna i baren. Kommer helt ärligt ihåg när jag pratade med mamsen om det i telefonen dagen efter “FÖRSTÅR DU HUR JAG FÖLJER MED VÄRLDENS SNYGGASTE KILLE IN I PUBEN FÖR ATT SEDAN HITTA VÄRLDENS SNYGGASTE BARTENDER DÄR INNE” haha ja.

Det var någonting med hans ögon som lockade mig. Och musklerna, hans armar var fan to die foooor alltså. DAYUM. Fast haha nääju. Helt ärligt var det bara ett plus i kanten faktiskt, för att när jag kollade in i hans ögon försvann jag bara. Det var som att han läste mig, han förstod. Jag visste inte vars han kom ifrån eller vad hans namn var, ändå litade jag på honom.

Sen så en av alla kvällar vi hamnade på mixern så visade det sig att han var ledig. Och där satt han, just där alldeles precis framför mig i baren satt han. Ledig. Dryga 5 fotsteg bort, där var han. Och jag gick fram till honom, med hjärtat i halsgropen och utan något alls att säga gick jag fram. Ett kort “Heeej, är du ledig ikväll?” var det ända jag fick fram, fast det spelade ingen roll för efter det hängde vi hela kvällen.

Han bad mig stanna kvar efter stängning och presenterade mig för alla grabbar i puben, vi höll hand påvägen hem och han följde mig till dörren varje morgon. Han höll alltid om mig som det vore sista kvällen tillsamans och pussade mig så försiktigt på nosen. Vi pratade om hur de grillar på julafton och alla gånger det farit ut på semester och bara surfat i veckor medans jag förklarade om skidliftar, glögg och midnattssol.

Allt var så jävla fint. Så oebskrivligt fantastiskt fint. Eller för att bara citera mig själv faktiskt “för bra för att vara sant” yeeessssss, ladies n gentlemen. Nog fan var det så, jag föll pladask för honom och minns till och med hur jag pratat med någon hemifrån med tankar om den här killen, hur kär jag var och att jag tillochmed såg en framtid tillsammans. Jag såg liksom ett helt nytt liv här, i den nya staden, med den nya killen, som var finare än alla andra jag nånsin vart med. Som sa alla fina saker och verkligen fick mig att tro att allt var på riktigt.

Sen, sen så lämna han mig alldeles ensammen. Helt själv kring 2 mitt i Camden, vilket helt ärligt är värre än måånga andra ställen. Och vad hände sen? Bad han om ursäkt? Ville han förklara sig? Undrade han ens om jag tog mig hem säkert? Svar NEJ.

Och nu är det så att jag har försökt lämna honom bakom mig. Vilket

Jag kände själv hur frihet och