783462529

[783462529]

säger björklund. oliver, inte jan. även om en kunde tro det. jag blir förbannad. jag blir ledsen.

jag minns hur jag som fattig student plankade mitt första år i stockholm. jag hade ‘bara’ mitt csn. typ tvåtusen efter räkningar. livet runt omkring mig var fullt av kaos och ljud som aldrig ville tystna. jag var livrädd ofta. på den tiden fanns en hemsida för fejksmsbiljett. jag minns inte vad den hette. smsbiljett.com? jag minns knuten i magen. jag minns hur pulsen alltid var lite förhöjd när jag skulle åka någonstans överhuvudtaget. jag minns den gången jag cyklade till universitetet. det tog två timmar. jag tänkte att jag skulle se det som en mysig grej. att få lite motion och sen är det ju soligt också! när jag kom hem var jag alldeles slut. jag kan ju plugga hemma. vilket jag inte gjorde. nu var det andra saker som gjorde att jag inte tog mig iväg till den vårens tentor, men jag undrar om ett sl-kort kanske hade gjort en liten, liten skillnad. nu blev jag isolerad, i mitt hem, i mitt rum, i mitt mörker.

jag minns att varenda sekund i kollektivtrafiken präglades för mig av en allestädes närvarande rädsla. inte en alltför stark rädsla, jag var trots allt vit och såg medelklassig ut. jag vet att det på vissa sätt inte alls var särskilt synd om mig. fenomenet återstod dock. om jag ska beskriva det så var det som ett litet fängelse. en liten markering andra kunde se ibland. att aldrig kunna slappna av.

varför köpte jag inte sl-kort då? det gjorde jag ibland. ibland hade jag inte råd. hyran var dyr och killen jag delade lägenheten med var otäck. han gjorde inget direkt men han gav mig skäl att vara rädd för honom också. jag minns hur det var livsmässigt dimmigt. jag minns att jag inte mådde bra. att jag kände mig ensam. att det var krav, överallt. runt omkring. och så jag, nära att brista.

jag minns hur jag ibland ryggade inne i stan, men tyckte ej om det. dels för att det var pinsamt, men också för att det kändes lite väl närgånget. framför allt minns jag alla de busschaufförer som till skillnad från sina barmhärtiga kollegor såg mig som ett utsökt tillfälle att få spy ut sin galla, sin avundsjuka, sin förnedring, på mig. varför gör du så? var det en som frågade gång på gång. de andra danderydsresenärerna tittar bort med lite indignerad avsmak. vad fan tror du sa jag inom mig. jag vet inte sa jag och kände mig smutsig. jag hatade att ta bussen, det var som mest utsatt eftersom det var individuell påstigning, på tunnelbanan blev du i värsta fall avslängd och det var väl inte så farligt. ändå fick jag aldrig betala böter, trots att jag blev tagen många gånger om. jag spelade liten. jag var liten. jag spelade dum. jag var inte dum. jag spelade tjej. jag var tjej. jag började debattera huruvida smsbiljetten inte alls var falsk. någon gång sprang jag bara. eller jo visst fan, en gång har jag fått betala böter. kanske två.

jag minns alla de som vinkat förbi mig, med ett leende eller utan. jag minns de som fattat men skitit i det. jag minns skammen inom mig.

jag minns verkligen hur starkt det där var. och känslan är fortfarande kvar, lite, lite i mig. trots att jag nu alltid betalar, för att jag kan. det är inte värt det helt enkelt. det var det väl aldrig, men då hade jag inte råd med alternativet.

ja det gjorde du. och såna halvfattiga som vi, studenter osv får ingen mer hjälp än csn och det vet du, sluta prata om saker som inte finns. och det minsta vi behöver är att du spär på föraktet som redan finns när vi bara försöker åka till skolan. så oliver. sluta. bara sluta.