anjisen - Tumblr blog

[anjisen]

24/2-2020

Wow, nu var det verkligen längesedan jag skrev, nästan två år sedan. Det har varit lite kaotiskt här hemma. Vår dotter föddes den 10/12-2018 kl 03.15, hon var 53 cm lång och vägde 4205g, hon fick namnet Athena. Jag var hemma i nästan ett år med henne och nu är jag helt och hållet arbetslös så jag söker jobb just nu. Under graviditeten så hade jag den lyckan att få ett nytt jobb på heltid, betalade ut bra faktiskt, men ca en månad innan jag skulle gå på mammaledighet så blev jag tyvärr uppsagd p.g.a arbetsbrist (yeah right, chefen klarade nog inte av att ha en arbetstagare som kunde sina regler och som var med i facket), därav att jag nu söker jobb som en tok. Det är ganska svårt att få jobb nu. Hörde på radion för några dagar sedan att det finns fler arbetssökande än lediga jobb just nu, så konkurrensen är tuff. Jag kämpar på medan sambon är hemma med vår dotter. Det är tufft att få väldigt lite när vi har så mycket utgifter, men vi försöker kämpa på, med mycket hjälp utifrån. Jag hoppas dock att min a-kassa snart kommer igång så vi slipper ha det så tufft tills jag får ett jobb. Min ätstörning är rent utav helvete, det har varit mycket upp och ner under dessa två åren. Jag lyckades gå ner under graviditeten, för att sedan gå upp i vattenvikt precis innan förlossningen, gick ner 10 kg efter förlossningen men sen lyckades jag tyvärr gå upp de kilona igen. 

I september förra året så blev jag sjuk och fick operera bort gallblåsan, det kunde inte gå med titthålsoperation utan de fick öppna upp mig och ta ut den (den var nekrotisk), detta innebar att jag blev sjukskriven i 4 veckor, varav ca 1,5v var jag inlagd på sjukhuset. Sambon var snäll och vabbade under tiden jag var inlagd, förutom samma helg som jag åkte in (kom in på torsdagen) men då tog mamma och pappa Athena så sambon kunde jobba iaf den helgen. Sen vabbade han veckan jag kom hem men var tvungen att jobba sen igen, jag kunde då köra utan större smärtor så kunde ta mig ner till mina föräldrar med Athena så hjälpte de mig med henne medan sambon jobbade. Det var tufft under tiden vi hade bonussonen men vi lyckades pussla ihop allt så jag slapp bära på Athena, då jag hade fått “bär förbud” under min sjukskrivning. Sista veckan tog jag dock och bar på henne typ från matstolen till soffan där jag satte ner henne, inte mer, vågade inte så mycket mer. Ville testa hur mycket jag klarade av den sista veckan av min sjukskrivning. Nu har jag ett stort ärr under ena bröstet ner mot midjan som är rosa och fult och tre ärr till från titthålsoperationen (som de började med) och dränaget de tvingades sätta in. De hade stängt snitten med agaffer som jag kände gjorde mer ont än om de skulle satt stygn istället. Sköterskan som tog bort agafferna räknade till att jag hade ca 12 agaffer på det långa såret sen 2 st på de två titthåls-snitten. Sen var dränagehålet öppet, riktigt läskigt faktiskt. Tur jag har en sambo som jobbar som undersköterska på ett äldreboende, han kunde tvätta av dränagehålet när jag behövde så jag slapp se det. 

Nu är Athena 14 månader gammal och kryper i en rasande fart, kan ställa sig upp själv utan hjälp och stå själv utan hjälp ett bra tag och har försökt att gå en gång. Hon gör en massa ljud och de ljud vi har börjat förstå är “mamma” och “katt”. Mamma säger hon klockrent, pappa har hon svårt för, det blir mer dadda, katt säger hon bara “ka” men man hör på henne att hon försöker göra t-ljuden också i slutet. Enligt många så ligger hon efter med både prat och att gå men enligt mig så ligger hon exakt där hon vill ligga. Ville hon börja gå så hade hon börjat träna som satan, hon kan gå med hjälp en väldigt liten sträcka, men sen sätter hon sig och vill krypa resten av biten för det går snabbare. Jag tror att när hon väl börjar på dagis i maj så kommer hon se alla andra kompisar gå och då vilja lära sig att gå, då kommer det inte gå så lång tid innan hon har hittat nyckeln till succé. 

Nä, nu blir det mer jobbsök och lite mys med min dotter innan bonussonen ska hämtas från sin lekdejt ikväll. 

[anjisen]

11/5 2018

Mycket har hänt sedan jag skrev sist. Jag har inte mått så bra i min ätstörning så jag har mest skrivit där eller skrivit i en journal manuellt som jag alltid har med mig om jag ska sitta och vänta. Den största nyheterna är att jag är lyckligt förlovad, har en underbar bonusson sedan 2,5 år tillbaka och jag är gravid i v. 10. Jag och min sambo förlovade oss den 21 december förra året, på vår två års dag, och vår bebis är beräknad till den 9 december. Det är både spännande och läskigt samtidigt men jag har hittat en underbar grupp på facebook där det är fler som ska bli mammor i december, både förstföderskor och flerföderskor. Det är skönt att man får en sån fin stöttning av flerföderskorna som förstföderska. Generellt så mår jag bra, har bara molvärk lite då och då, mår illa och är väldigt känslig mot dofter. Nu när värmen kommer så mår jag som jag brukar, dåligt p.g.a värmen. Idag var en pina bara att vara ute, även fast det regnade inatt. Kroppen hinner inte med att det är över 23 grader 2-3 dagar på raken för att sedan helt plötsligt bli 16-17 grader. Men mådde bättre efter en halv flaska mineralvatten och ett par godisbitar. En fördel med att vara gravid är att jag äter frukost, lunch, middag bara för att slippa må illa hela dagen. Sambon var riktigt nojjig de första veckorna, fram tills vi fick träffa barnmorskan. Han tyckte att jag inte skulle bära tungt, fixa med disken m.m. Efter besöket hos barnmorskan så lugnade han sig och jag fick gå tillbaka med det jag var van vid att göra. Det är skönt med en sambo som bryr sig men han var kanske lite för överbeskyddande innan barnmorskan. Nu frågar han om han ska ta något om jag bär tungt (även min ROSA ryggsäck) och frågar var dag hur jag mår och hur det är med bebben (eller magen som han ibland säger). Han har redan förvarnat mig att han kommer att prata med magen när som under dagarna och när barnet väl har börjat sparka så kommer han flyga över soffbordet till mig för att känna. EN hängiven blivande far helt enkelt. Då han knappt var med att köpa saker till sin son han har med en annan kvinna så har han bett mig att ta det lugnt med bebis-shoppningen, han vill gärna vara med på ett hörn. Lovade honom att han skulle få köpa barnvagnen och idag så tittade vi på bodys, mössor, vantar och överaller.  

Förlovningen var inget speciellt, vi bara bytte ringar och sa att vi var förlovade. Inget stort fancy frieri. Det passar ändå inte oss riktigt. Giftermålet får vänta tycker vi båda, vi har det bra som det är nu. Bebis kommer att vara väldigt älskad ändå, fast den inte har föräldrar som är gifta.  

Min bonusson har verkligen utvecklats till en fin kille på dessa 2,5 åren. Han är artig, gör oftast som man säger, älskar lego, älskar att han har fått två ödlor att ha på sitt rum, duktig på att prata och från att ha alltid velat sitta i sin barnvagn som 4 åring till att vilja gå hela tiden, han sa t.o.m farväl till sin gamla barnvagn som vi körde iväg och slängde. Ingen mer vagn för honom och sambon har fått lära sig att INTE åka till sin bror och stanna där till 1 på natten med bonusen för nu kan han inte ha honom liggandes i vagnen på vägen hem. Han väger mer än vad andra 5 åringar gör, men han är inte tjock, så det är bara bra att vi slängde vagnen så han inte kan åka någonstans utan han måste gå dit vi ska (som till bussen). Sköterskan som har koll på bonusen är på sambon var gång vi är där om att han väger för mycket, han har för högt BMI och att hon vill skicka en remiss till överviktsenheten så att han får hjälp. Men kära lilla nån, han är superaktiv på dagis (pedagogerna har sagt det), han har perioder då han knappt äter och de perioder han äter så låter vi honom äta för han är AKTIV mer eller mindre var dag, hela dagen. Godis får han begränsat av på fredagar och lördagar, oftast chips/popcorn på fredagar och vanligt lösgodis på lördagar. Jag är den som begränsar hans godisintag då sambon alltid varit den som gett honom en full liten påse med godis och låtit honom ta av det (inte OK, jag har sagt till honom). Men nu ska sköterskan inte ha något att säga till om, han är stor, det har han efter sin far, och så kommer det alltid att vara. Vi kommer även säga det till skolsköterskan när han börjar förskoleklass.  Nu ska jag ta och gå ut i köket och göra lite kvällsmat. Ha en bra fredagskväll!

[anjisen]

29/8 - 2017

Nu är jag här igen. Inte varit här inne på evigheter. Jag har haft mycket på gång i mitt liv. Jag har inte fått ordning helt på mitt liv men det är på G. Jag har blivit diagnostiserad med Hetsätning så jag har börjat på en ätstörningsklinik i Malmö där de kan hjälpa hetsätare. Jag har även ett bra jobb inne i lund där jag får många timmar i veckan. Det som gör att det ordnar upp sig är att jag har helt flyttat ihop med min pojkvän och hans son nu, sedan slutet på Februari iår och vi är lyckliga ihop, med alla familjegnabb som alla familjer har :) 

[anjisen]

8/2 2016

Oj, här inne har jag inte varit på evigheter ser jag. Jag har mest försökt att få ordning på mitt liv vilket jag snart har igen. Jag är arbetslös igen men jag har hittat världens underbaraste pojkvän som även har en son på 2,5 år som jag avgudar. Man kan säga att jag har blivit hans bonusmamma helt enkelt. Jag bor inte så långt ifrån honom heller utan kan köra dit på ca 20 minuter och med bussen tar det ca 1 timme (ett byte). Kostar inte så mycket heller att åka in till honom så det blir många resor till honom i framtiden tills vi bestämmer oss för att flytta ihop. Vi trivs så himla bra ihop och vi har väldigt kul tillsammans. Jag är kanske inte redo att bli en mamma men är helt ok som en bonusmamma tydligen. Jag har vissa ångest attacker när jag känner att det är jag som sätter gränser och regler då hans pappa tydligen inte har kunnat det innan men får små puttar från killen att det är ok och att jag hjälper till på bästa möjliga sätt. Aja, nu ska jag börja på maten så den blir riktigt god till när vi ska äta :) Haj haj

[anjisen]

24/9-2015

Jag körde till utkiksplatsen idag vid brofästet. Satt och tittade på vågorna och kände en viss ro i själen. Kom att tänka på att vi människor är som vågorna på havet. Alla är olika. Vissa är snabbare, vissa är långsammare. Vissa är större och vissa i mindre. Vissa har ett vitt skum på sig medan vissa inte har det men tillsammans så blir det ett perfekt team till att göra något vackert, i detta fallet vågor mot strandkanten/stenarna. Kom att tänka på om vi alla i världen bara slutar gå emot varandra om vår religion och allt annat, slutar kriga mot varandra och bara respekterar att ingen är den andre lik så tror jag att denna värld skulle sett mycket bättre ut.

[anjisen]

8/5-2015

Till alla er som säger "jag gillar mulliga tjejer"... tänk på vad ni säger och till vem! Det finns de tjejer som mår dåligt av att vara mulliga/feta/ men som har problem med att gå ner (säger NÅGON ett ord om LCHF så blir det borttagning av vänner!) p.g.a sjukdom, missbruk m.m. Ja, det är jättegulligt att ni hellre föredrar tjejer med lite kött på benen än benrangel MEN då säger ni även till den mulliga att inte gå ner i vikt, trots att ni inte säger det ordagrant! Är så trött på att höra det själv från de flesta killar jag snackar med. Så snälla rara söta killar, säg inte till mulliga att ni föredrar mulliga tjejer när ni vet om att de försöker gå ner i vikt för att själva må bra!

[anjisen]

26/02-2015

Min kusin har gått bort i en hjärtattack. Han var stor, levde inte det hälsosammaste livet vad jag vet, var aktiv på jobbet och hemma med att bygga, vad jag vet så tränade han antagligen inte. Jag kan inte kalla honom lat då han ändå var aktiv på jobbet och hemma. Han satt ju inte still hela dagarna, han rörde alltid på sig på ett eller annat sätt. Han älskade sina systersöner, det märktes när han var där och hälsade på när man själv var där. Han var en älskvärd person. Det är orättvist att just HAN skulle gå bort före oss alla andra. Hans mormor och morfar överlevde honom, det är ännumer orättvist! En mormor ska inte behöva överleva sitt äldsta barnbarn vid 89 års ålder.  Vad är då en hjärtattack? Ja, det ska jag försöka svara på. Jag hittade detta på 1177s hemsida om hjärtINFARKT som är som en hjärtattack.  "Om man får en hjärtinfarkt beror det oftast på att en blodpropp har bildats och täppt till hjärtats kranskärl så att blodet inte kan passera. Detta ger syrebrist i den del av hjärtat som skulle ha tagit emot blodet från detta kärl. En skada kan uppkomma som gör att hjärtat inte orkar arbeta lika bra som förut. Hjärtinfarkt kan vara en livshotande sjukdom och kräver omedelbar vård. Risken för att man ska få en hjärtinfakt ökar om man röker, har högt blodtryck, diabetes och höga blodfetter, stressar och sällan motionerar. Med bra matvanor och regelbunden motion kan man själv delvis motverka risken." Hela artikeln om hjärtinfarkt ser ni här: http://www.1177.se/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Hjartinfarkt/

Detta har gett mig en rejäl wakeup call om vad jag gör med mitt liv och min kropp! Ja jag har oftast sagt att "det är mitt liv och min kropp" men jag har inte velat inse vad jag verkligen gör med min kropp när jag stoppar i mig en massa skit som jag har gjort nu i 26 år. När jag väl får pengar så ska jag köpa hem Modifast choklad- och vaniljpudding plus jordbubbsmousse och olika barer som jag har sett att jag kan äta. Jag kommer att äta detta tre gånger om dagen i ca 2 månaders tid för att sedan byta ut en modifast mot en måltid som jag kommer att halvera från det normala. Kommer att göra så i 2-3 veckor för att sedan byta ut ännu en modifast så jag bara äter en modifast om dagen och resten mat för att sedan 2-3 veckor efter det bara äta vanlig mat igen. Kommer ändå ha Modifast hemma om jag måste ha en "snabb måltid" om jag är på språng. Nu jävlaranamma ska jag ta hand om mig. Under denna tiden när jag äter Modifast så ska jag ut och gå och sen förhoppningsvis börja träna på ett gym (tänker mig friskis och svettis, deras gruppträningar). Ska gå ner minst 30 kg så jag ligger under 100 kg nu!  Jag vet att jag har sagt att jag ska gå ner innan men nu kommer jag ha min kusins död i huvudet var gång jag kommer att känna mig lat eller hungrig. jag SKA klara detta nu. Tack och lov så har jag vänner och familj som försöker stötta mig till 100% (110% om det gick). Ska bara lära mig att tala ut så att säga om jag känner mig nere, deppig eller bara känner för att ge upp.  Tack för min talan! Sätt gärna in pengar till hjärt och lungfonden så forskningen om hjärtinfarkter och andra hjärt/kärlsjukdomar kan gå framåt, så fler familjer slipper få beskedet att en ung anhörig har gått bort. Här här ni länken till deras hemsida. Gör en donation redan idag och rädda fler liv. Jag kommer att sätta in när jag kan! 

Ta hand om er därute!

[anjisen]

24/2 - 2015 Älskade Kusin

Min älskade kusin, du drogs bort från oss alldeles för tidigt! 

Tragiska nyheter fick man i lördags kväll efter man hade kommit hem från Klippan. Min älskade och äldsta kusin har gått bort, blott 47 år gammal, i en hjärtattack. Han som var så full av liv! Visst han var i storlek med mig men han var ändå vig då han kröp mycket på jobbet och höll sig ofta aktiv hemma genom att renovera. Det kom så plötsligt för oss alla. För vissa av oss så har det inte riktigt sjunkit in att han har försvunnit från vår tid. Jag, bl.a tror fortfarande inte att det är sant, tror fortfarande att han kommer att komma hem till oss lite då och då som han brukade och hälsa på. Sitta och prata, skratta och bara ha det trevligt med oss, som så många gånger förr. En hjärtattack är såklart inget att skämta om men det känns som att han bara spelar oss ett spratt fast vi vet om att så inte är läget! Troligen så hände detta väldigt fort i torsdags men han hittades inte förrän i lördags då han bodde ensam i ett hus han har renoverat till största delen själv.  

Vila i frid vår älskade son, bror, morbror, kusin, barnbarn. Du kommer att vara saknad i all oändlighet! Hälsa Kirsten från oss alla <3

[anjisen]

16/2-2015 Obesvarad kärlek

Man träffar någon, snackar/umgås med personen, blir väldigt bra vän med personen och sen kan det oundvikliga hända om denna person är av motsatt kön. Man börjar få känslor för personen som är större än vänskapskänslor. Det är nu allt blir svårt. Ska man säga till personen hur man känner eller ska man gömma sina känslor? Hur ska man bete sig när man pratar med/träffar personen? När allt man oftast vill är att hoppa på personen med pussar och kramar och aldrig släppa taget om personen. Vi säger att vi väljer att gömma våra känslor för personen. Hur blir vänskapen då? Den kommer nog bli rätt så stel från vår sida då bara vi känner till våra känslor för personen. Då vi valde att inte säga något så försöker vi ju gömma våra känslor, vilket i sin tur kan leda till att den andre märker att vi börjar bete oss annorlunda och konstiga. De frågar oss vad det är och vi blir ev ställda över frågan och börjar bete oss ännu mer konstiga än innan för att försöka gömma känslorna för personen ännu mer. Personen börjar misstänka att vi döljer något och börjar tro att vi går bakom ryggen på dem om något och ev. blir vi ovänner med personen istället. 

Nu säger vi att vi berättar för personen hur vi känner för denne. Två saker kan hända i detta scenario. Antingen förstår personen hur du känner eller så blir personen så ställd att denne inte vet hur denne ska bete sig runt oss. Blir personen ställd och inte vet hur denne ska bete sig runt dig efter nyheten så lär vänskapen spricka duktigt. Här kan man laga vänskapen om det går men den kommer aldrig vara sig lik igen. Är personen förstående med våra känslor så så finns ytterliga två olika scenarios som kan hända. Antingen så har personen också mer än bara vänskapskänslor för oss och då kan det bli frid och fröjd, se bara till så våran vänskap inte förstörs om det tar slut. Eller så säger personen att denne inte har lika starka känslor för oss som vi har för denne person vilket kan sluta väldigt olyckligt. Har man dock en underbar vän så kan det sluta bra ändå. Personen kanske inte helt förstår VARFÖR vi tycker om denne men accepterar att det finns starka känslor från vår sida. Personen stöttar ändå och är fortfarande en riktigt bra vän. Nu undrar ni säkert hur VI skulle känna oss om det sistnämnda hände. JO! Det kan jag berätta!

Jag har erfarenhet inom detta område. Jag fick grymt starka känslor för en av mina vänner som jag lärde känna över nätet och inte hade träffat än. Hade bara sett honom på bilder och i cammen plus snackat jättemycket med honom på skype, fb och på SMS. Jag berättade för honom om mina känslor för honom efter en tid (då det är VÄLDIGT LÄTT att dölja sina känslor för någon över nätet), vi började småflörta/gulla med varandra, mina känslor för honom blev bara starkare, vi bestämde oss för att träffas. Vi hade endast snackat från och till i ca två år och efter jag kom hem från England så har det bara blivit mer och mer. Han har en underbar personlighet, kramgo och hans ögon och leende är "to die for". Att han är lite större kroppsmässigt än de andra killarna jag har varit med sket jag fullkomligt i, det var bara mer att ta i och krama. Jag bokade min tågbiljett, åkte till honom, han mötte mig på perrongen på stationen och vi åkte hem till honom. Vi satt och snackade på hans rum resten av kvällen. Han gjorde det klart för mig (på ett snällt sätt kanske jag ska säga) att hans känslor för mig var inte lika stora som känslorna jag hade för honom. Mitt hjärta krossades lite men jag hade det ändå på känn att detta skulle hända. Jag kände mig, trots detta, helt ok för han hade ändå accepterat mina känslor för honom men ändå ville vara kvar i mitt liv som en vän. Klart, det märktes ju lite hos honom att han hade ju väldigt svaga känslor för mig, annars skulle vi inte pussats och kramats i sängen på natten. Han tror inte att det skulle kunna bli vi, det tror inte jag heller egentligen. finns inte känslorna där hos båda så ska man inte ge sig på ett förhållande med varandra. Dock kan man ju alltid drömma om det. Vår vänskap för varandra kommer alltid att finnas där, vad som än händer. Man kan säga att vi skapade ett så pass starkt vänskapsband innan vi träffades att vi kan acceptera andra känslor hos varandra än just vänskap. Jag tror ärligt talat att det gör ont i början att få höra en sån nyhet som jag fick höra när min vän sa så men med tiden så läker det och det gör mindre och mindre ont. Man får lov att känna sig krossad. Min vän var riktigt rädd att han skulle såra mina känslor och svika mig (kanske inte rätt ordval men det var det jag kom på) när han sa så men jag försäkrade honom att jag var ok, vilket jag är. Mina känslor för honom kommer alltid att finnas där, starka som svaga. Jag accepterade att hans känslor inte är lika starka för mig som mina känslor är för honom vilket är viktigt för att fortfarande ha en stark vänskap. 

Så tänk på det alla ni där ute som har en kill/tjej kompis som ni har en hemlig förälskelse på. Har ni ett starkt vänskapsband så tveka inte att säga vad ni känner. Är han/hon en riktig vän så kommer han/hon förstå och kommer att stanna hos dig, no matter what. Se dock till att ni talar ut där det inte är mycket folk, helst hemma hos någon av er. Var inte rädda för era känslor!

[anjisen]

16/1-2015

Jag har kommit till insikt om en sak och detta är inte alls roligt så skratta inte! Jag har börjat inse att jag är som en missbrukare. jag ÄR en missbrukare! Men inte en sån missbrukare ni tänker på som alkoholist eller drogmissbrukare. Jag är socker/mat missbrukare! Jag kan inte sluta dricka läsk och äta godis, chips och annat som är gott enligt mina smaklökar. Jag ÄLSKAR god mat och tar gärna mer än en stor portion mat. Just nu verkar jag mer eller mindre deppäta chips och godis och deppdricka läsk. Mat för mig har alltid varit en tröst. Jag tränar inte heller för jag tycker det blir för jobbigt p.g.a min dåliga självkänsla. Jag vill inte att folk ska se mig och tänka "titta på fettot som försöker bli smal och hälsosam.. patetiskt". Jag vet inte varför jag får de tankarna men jag har dem! Jag har slutat tänka på varför jag får de tankar jag har, mina demoner i huvudet härjar fritt när någon poängterar min vikt och min storlek (vilket är typ var dag tack vare mina föräldrar). Ja jag mår bra vissa dagar men oftast mår jag dåligt men inte visar det helt och hållet. Jag har lärt mig att hålla inne mina dåliga känslor så jag slipper se/höra folk som frågar hur jag verkligen mår när jag inte mår bra.

Så snälla mina vänner som läser detta! Sluta poängtera ut att jag borde/måste gå ner i vikt för att börja må bra. Det är en stor kamp för mig bara att ha socker/mat missbruket att slåss mot. Jag är oftast svag och faller men jag har dagar då jag hellre tar en frukt (kom inte och säg att frukt är lika onyttigt som godis! Det är iaf vitaminer i frukt!!) och jag blir skitglad i mig själv just då att jag hade styrkan att säga nej till godis och annat och ta en frukt istället. Jag är så himla glad att ha så fina vänner som jag har som kan stötta mig. Ingen nämd och ingen glömd. Älskar er så otroligt mycket <3

[anjisen]

18/12-2014

Jag känner mig nere idag. Jag var tvungen att göra det svåraste jagNågonsin har fått göra i mitt och gubbens förhållande. Jag håller avstånd från honom och låter honom komma till mig. Han har verkat lite avlägsen sistone på grund av allt som händer, så jag ska låta honom fixa dessa saker och sedan låta honom komma tillbaka till mig. Jag vet inte hur vi är i hans huvud, men jag ser fortfarande oss tillsammans, även om vi inte pratar varje dag som vi brukade. Endast tiden kan utvisa hur allt kommer att fungera. Jag älskar honom fortfarande så mycket, jag vill inte släppa honom. Jag är orolig för honom självklart, men jag vet att han kommer klara det, så det lättar min oro lite.

Jag känner mig också lite nere på grund av att julen är precis runt hörnet. Jag har fortfarande inte några pengar att köpa julklappar så jag ska försöka undvika att julen helt i år genom att vara "sjuk". Har inte listat ut om jag ska ha en migrän attack eller en enorm smärta i magen. Men ok, kommer mamma trycka ner smärtstillande i min hals och säga att jag måste gå! Visst mamma plockade upp vårt gamla dockhus så jag kan fixa det upp lite men en titt på det och jag sa "jag kommer att tröttna på det snabbt, det är för mycket små saker för mina klumpiga fingrar". Så jag kommer nog inte ens igång med det. Jag suger på att återställa saker som är små. Dockhuset är för mina syskonbarn så jag måste göra det "köns neutralt". Det kommer inte bli så bra i längden! Jag vet exakt vad jag vill göra med det dockhuset, men mamma kommer inte låta mig (jag vill bränna det, det är från 70-talet ser det ut som). Mamma kan inte förstå att jag vill försöka ge mina syskonbarn nya saker och inte restaurerade gamla saker! De är fem och fyra år gamla, och de ska inte känna det jag har känt under uppväxten, att behöva leka med ärvda leksaker.

Aja! Jag hoppas att min gubbe börjar skicka mig meddelanden snart. Jag saknar honom så mycket! Saknar att höra hans röst, saknar att han får mig att skratta, saknar hans bruna vänliga ögon, haha jag saknar t.o.m höra honom svära till andra lastbilar när han ute och kör! Mitt hjärta värker för varje dag att vi inte snackar med varandra!

Ha en bra julghelg om jag inte uppdaterar min blogg innan dess!

[anjisen]

13/12-2014

Julen börjar närma sig med stormsteg! Börjar känna lite ångest över det då jag varken har jobb eller pengar. Känns som att jag börjar få magsår. Hatar detta med julen när jag inte kan föra något utan hjälp av mamma och pappa. Har jag inga pengar så har jag inte. Mamma ska upp till Ullared med mina två syskon på måndag och shoppa loss lite. Då hon kommer att vara där uppe med mina syskon så vet jag att de kommer att köpa julklappar till barnen, varandra och andra de ger julklappar till. Jag bad mamma innan idag att säga till mina systrar att jag inte vill ha något till jul. Innan jag ens hann förklara varför så blev hon så förbannat sur på mig, fast hon inte försökte visa det men jag såg det på henne så jag sa rakt ut att har jag inga pengar till att köpa julklappar så vill jag inte ha några. Så enkelt är det! Jag förbjuder helt enkelt mina systrar att köpa julklappar till mig! Det inkluderar att det står från barnen och från jultomten på lappen. Jag vill inte ha någonting! Jag har redan fått för mycket under mina 26 år. 

  Jag sitter i mitt rum, skriver detta inlägg medan mina tårar rinner nedför mina kinder i tysthet. Jag försöker inte gråta så högt så mamma hör mig, jag orkar inte med det! Jag vill bara försvinna tills julen och nyår är över! Jag vill verkligen inte att mamma kommer in och försöker snacka med mig om detta för inget hon säger kommer att få mig att ändra mig. Jag har haft för många jular där mamma och pappa har hjälpt mig köpa julklappar till mina syskon och syskonbarn och där mina syskon har hjälpt mig att köpa julklappar till mamma och pappa. Jag vill inte ha det så mera. Jag vill kunna gå ut och köpa mina egna julklappar till min familj. Jag vill kunna känna den underbara julkänslan jag hade när jag var mindre då jag kunde välja vad jag ville ge till vem och kunna betala för det (dock fick jag mammas hjälp när jag var mindre men då fick jag ju i skolan). i våras började jag redan önska mig saker till jul, som vanligt, men nu önskar jag mig bara en sak! Att min familj kan lyssna på vad jag vill till julafton! Jag vill inte ha några julklappar, jag vill inte ha julklappar från varken mina systrar, syskonbarn eller "jultomten" (då jag känner mina systrar rätt så bra så lär de väl köpa en julklapp till mig "från tomten" så bättre att säga att jag inte vill ha från jultomten heller). 

  I mina ögon har julen börjat bli en populäritetstävling i vem som får flest och dyrast julklappar, det är många som inte klarar av en julafton för de inte har pengar till det. Min tid i England fick mig att inse att jag behöver inte så mycket som jag trodde jag behövde. Jag har allt jag behöver runt omkring mig! Sålänge jag har ett tak över huvudet, mat på bordet, kläder på kroppen och folk som älskar mig så behöver jag inget annat, för har jag allt detta så har jag mer än många andra har i världen. Jag kanske inte älskar mig själv så värst mycket men jag har så otroligt mycket kärlek att ge till dem som visar kärlek till mig. 

  Detta blev ett rätt så långt inlägg idag men så går det, har en väninna som "påminner mig" (jag känner att hon tvingar mig) till att blogga. Därav att vissa inlägg blir rätt så små. Detta blev långt för detta är något som jag hade på hjärtat idag och ville få ut mina känslor. Jag har gråtit under tiden jag har skrivit detta inlägg, då min känslomässiga bägare är överfylld nu. Jag skäms inte för att säga att jag har gråtit längre. Skulle detta varit för några år sedan så skulle jag aldrig vågat skriva att jag har gråtit medan jag skrivit något men nu...nu känner jag mig mer bekväm med att gråta då jag känner mig bättre och lite lättare i hjärtat efteråt. 

  Nu ska jag ta mig lite vatten och sätta mig med ett spel! Ha en fin Lucia kväll allihopa! P & K

[anjisen]

2/12-2014

Suttit och tänkt mycket nu den senaste tiden. Speciellt efter jag kom över ett facebook inlägg om barns kroppar. Där stod det om att man inte skulle prata med barn om hur de ser ut när det gäller deras vikt. Man ska inte säga/påpeka att ett barn har gått upp eller ner i vikt o.s.v. När jag läste det så börjar jag tänka på att det är så min familj har gjort med mig under årens gång. De har kommenterat om jag har gått ner och de har påpekat att jag har gått upp och borde börja träna mer o.s.v. Inte konstigt att jag känner mig mer deprimerad nu om min vikt än innan! Jag har folk runt omkring mig som ALLTID påminner mig om min vikt och om hur jag ser ut. Under mina 5 månader i England gick jag ner 10 kg, till stor del så var det p.g.a att ingen runt omkring mig påpekade eller kommenterade att jag hade gått upp/ner. Det var en person som gjorde det men han var också väldigt okänslig med allt så honom räknar jag inte med (det är inte mitt ex glen om ni undrar)! Jag gick mycket, där var många upp och nedförsbackar i Bristol och jag åt knappt de flesta dagarna. De dagarna jag åt mycket så åt jag mycket grönsaker som svamp, bönor, minimajs, o.s.v så fick naturligt protein och mycket vitaminer och mineraler Det var näringrik mat för det mesta. Annars blev det mycket fiskpinnar med pommes och bönor i tomatsås plus lite annat snabblagat. När jag tänker efter så fattar jag inte hur jag kunde gå ner så mycket på fem månader då jag ändå åt mycket godis, drack mycket läsk och gick knappt ut ur rummet plus åt detta. Det kan ha att göra med att jag fick mig att tro att jag mådde bra. Ingen som tjatade på mig om min vikt hela tiden. Det var då det och detta är nuet, hemma i Sverige hos mamma och pappa där jag känner att de ALLTID ska påpeka något om min vikt och min kropp. 

  Julen är på intågande, det är 2 december, i söndags var det 1a advent och nästa söndag är det 2a advent vilket betyder ca 2 veckor till julafton då. Två veckor av allt julstök som måste göras och klappar som måste inhandlas för pengar som man tjänar ihop på minst tre månader. Många åker till Ullared och köper julklapparna redan under sommaren för att redan ha de gjorda och sedan glömmer var de har lagt dem. Jag har inget jobb, inga pengar, inget intresse av att fira julen alls för att vara ärlig så jag känner att julen bara blir jobbigare och jobbigare. Jag får nästan magsår av all depression jag känner under julen. Alla ger varandra så fina, ibland lite för dyra, presenter och så kommer jag och kan inte ge ett skit för jag varken har pengar eller jobb. Har familj och vänner som vill ge mig julklappar men jag har inget att ge tillbaka till dem! Jag säger åt dem år ut och år in att jag inte vill ha något för jag inte har något att ge tillbaka till dem men ändå ska de få en att känna sig skyldig för man inte kan ge tillbaka till dem genom att köpa presenter ändå. Jag vill inte fira jul alls men gör det för mormor och morfars skull plus mina syskonbarns skull. Jag vill bara vara hemma med en god hemmalagad middag och se på film och ev snacka med andra vänner som inte heller firar jul. Ja, det kanske låter lite ensamt men jag är en sån person som inte är så mycket för att fira. Vill t.o.m sluta fira min födelsedag men det lär jag få glömma om mamma får bestämma. Alltid när vi har kalas eller är på kalas så är det alltid någon som frågar om min vikt eller annat som gör mig deprimerad. Jag försöker inte att visa att jag blir sårad utan svarar på frågan sen går jag iväg och försöker få lite ensamtid. Jag vet att det låter som att jag inte vill ha med någon alls att göra men jag känner att det är enda utvägen om folk runt omkring mig tror att de vill mitt bästa genom att fråga saker om mig och min kropp som egentligen angår dem! Min kropp är min ensak, inte någon annans! 

  Jag vet att många här som läser min blogg genom att ha fått användaruppgifterna är familj men jag säger detta ändå här! Jag SKITER i att jag just har kommit ut ur ett förhållande! Jag har redan hittat en ny som älskar mig för mig och inget annat! Han skiter i att jag är stor, han skiter i mitt utseende och han älskar mig för den personen jag verkligen är! Han lärde känna den personen jag ville vara när jag bodde i England! Sen vem han är och var han bor eller hur gammal han är kan ni ta och rent ut av skita i för det är mina känslor och mitt liv. 

  Nu ska jag fortsätta med att inte försöka tänka på vad som kommer om 22 dagar och försöka att bara vara jag för resten av kvällen!

  "live long and prosper"

[anjisen]

16/11-2014

Fick en "fan fråga" av samma anonyme person som till mitt förra inlägg. Jag "signerar" det med ett X då fast personen skrivit sitt namn så står det ändå under Anonym.

Här är frågan: Hej! Vad tråkigt att det inte fungerade med Thomas! Vi tyckte ni passade så bra ihop och det skär i hjärtat om att höra om Buster men han har nog det bra nu:) Hur gick det med vikten? Du var ju så duktig i början av förra året! Kramar X.

Svaren på min viktfråga är att jag gick ner ca 10 kg under de 5 månaderna jag var i England, Jag hade ingen bil där och jag gick/tog bussen dit jag skulle. Sen var Bristol, där jag bodde, rätt så backig. Det gick upp och ner vart jag än gick. Nu har jag nog gått upp minst 3-4 kg igen men det är för att jag har varit förkyld och nästan bara sovit/ätit hela dagarna. Nu ska jag verkligen börja ta tag i att börja gå i ca en timme om dagen om jag klarar av det. Jag väger fortfarande över 120 kg så jag har lite att kämpa med. Jag tror att hittar jag ett annat jobb i England och börjar göra samma sak som jag gjorde innan där inne så kommer jag att rasa i vikt. 

När det gäller exmaken så tyckte jag i slutet att vi inte alls passade ihop. Jag klarar inte av någon som säger en sak men gör något annat. Jag är den som vill att man ska hjälpas åt i hushållet med allt. Exmaken ville rent ut sagt ha en bonnmora som gjorde allt i hemmet så han inte behövde göra ett dyft. Han sa att vi skulle hjälpas åt att städa/diska/tvätta även att ta ut Buster om dagarna, men han höll oftast inte det, det var mer jag som skulle ta hand om hushållet och Buster medan han jobbade och sen satt på röven hela helgen utan att göra ett skit. Han klagade så fort jag frågade om han kunde ta ut Buster på lördag/söndag morgonen så jag fick lite mer sömn, men då bara klagade han! Enda gången han inte klagade var att ta ut Buster innan han gick och lade sig. Då det bara var en snabb kisserunda som gällde så han klarade sig till morgonen efter. 

Det var bra att jag gick ifrån Exmaken men det skär i hjärtat på mig med att vi var tvugna att sälja Buster. Relationsmässigt så hoppar jag upp i sadeln igen och försöker leta efter mannen med stort M som vet hur man sa behandla en kvinna. Han finns därute någonstans, måste bara sålla bort alla svin och kyssa några grodor innan jag kan hitta min prins. 

P&K

[anjisen]

Hej! Vad tråkigt att det inte fungerade med Thomas! Vi tyckte ni passade så bra ihop och det skär i hjärtat om att höra om Buster men han har nog det bra nu:) Hur gick det med vikten? Du var ju så duktig i början av förra året! Kramar Helena och Petra

Under de 5 månaderna jag var i england så gick jag ner 10 kg, då var jag ute och gick när jag skulle någonstans och där är backar värre än i Sverige. Jag och Thomas passade inte ihop. Han ville ha en husa, en bonnmora, men jag är ingen sån som vill stanna hemma dag ut och dag in och bara städa och göra andra bonnmora saker. Jag ville att vi skulle hjälpas åt med allt vilket han sa att vi skulle göra men han gjorde ändå inte ett skit förrän jag blev förbannad på honom. 

[anjisen]

15/11-2014

Ojsan! Nästan ett år sedan jag var här inne och skrev. Snacka om att jag har mycket att skriva om, det skulle ha blivit en hel roman men jag ska försöka korta ner det så ni inte somnar halvvägs igenom texten. Efter den 24/11 2013, vilket min senaste inlägg var här, så har jag försökt ta hand om mitt äktenskap, min vänskap, mitt jobb, mitt liv och försökt bara vara jag.

Vi börjar med äktenskapet. Äktenskapet tog slut i april/maj månad då jag skilde mig från min man. Vi bråkade alldeles för mycket och jag fick aldrig vara ifred. Försökte jag vara ute med en vän till mig så hann jag inte ens till hennes stall (som tar 10 minuter att köra dit) innan han ringde mig och frågade vart jag var och när jag kommer hem, fastän jag sa till honom innan jag körde att jag skulle ut med min väninna och hjälpa henne ta hand om sin häst och bara umgås och visste inte när jag kommer hem. Jag hade oftast Buster med mig för miljöträning och för att jag brukade sticka innan maken kom hem. När jag väl bestämde mig för att skilja mig från honom flyttade jag ut från vårt sovrum och in till vårt extrasovrum, då han sa att jag fick bo i lägenheten tills jag hittat ett eget. Jag såg det som att vi hade separerat och jag skulle få ett privatliv när jag var där inne fast Buster sprang mellan rummen. Dock blev det inte så, jag satt ofta och skypade med en vän på dagarna/kvällarna som hjälpte mig igenom skiten med skilsmässan, oftast somnade vi med skype igång då vi brukade ligga i våra sängar och snacka till långt in på natten. Var morgon innan maken gick till jobbet så kom han in i rummet, utan att knacka och fråga om han fick komma in för att säga att jag skulle ut med Buster, som brukar väcka mig när han vill ut. Jag blev såklart trött på detta och sa till honom. Till sist bråkade vi så mkt att jag skickade ett SMS till mamma när hon var på jobbet, hon ringde upp mig och frågade vad som händer och då hör hon mig skrika på maken med gråten i halsen. Jag går ut utanför huset och pratar med mamma efter ett tag då jag inte fick vara i fred att snacka med mamma. Hon bad mig ringa pappa och pappa sa att han skulle komma upp och hämta mig senare på kvällen. Han ringde till mamma som berättade vad hon hade hört i telefonen och fixade med sina chefer att han fick gå direkt, innan lunchen. Pappa ringde sen mig och sa att jag skulle packa en låda/väska med det väsentliga utan att snacka med maken. Jag gjorde detta och när pappa kommit så sa jag att jag stack ner till mamma och pappa, kommer upp till helgen och hämtar resten av mina saker. Pussade Buster och sa att vi skulle ses igen och gick ner med min låda och min väska. Resten av den veckan plus ca en vecka efter det var jag uppe var dag och passade Buster, packade ner mina saker samtidigt vilket gjorde Buster orolig såklart. Jag satte mig titt som tätt och kelade med honom för att visa att allt var bra. Efter maken kommit hem tog jag och fyllde bilen som mamma eller pappa kom upp med för att hämta mig med mina saker. Någon helg efter min utflytt så hyrde mina föräldrar ett släp och hämtade alla stora saker plus resterande småsaker med hjälp av min moster och hennes man. Jag är evigt tacksam till de personerna för allt stöd och all hjälp jag har fått av dem. Den 2 juni så åkte jag till England och började jobba, hittade en ny kille och bråkade med maken samtidigt. Denna killen och jag är vid skrivande tillfälle singlar då vi gjorde slut. 

Mina vänner då? Jo jag tappade kontakten med en av mina goaste vänner efter hon hade flyttat ihop med sin kille. Jag var inte så riktigt glad i honom men var glad att hon var glad. Någon dag så skrev hennes kille något på facebook och då skrev jag något skämtsamt till honom, jokern som jag är, och han högg på mig direkt. Jag frågade henne vad som pågick, hon förklarade och jag sa att det kunde inte jag veta och ville bara skämta lite. Vi tappade kontakten efter det då hon mådde riktigt dåligt i det förhållandet och tyckte jag var en åsna, rent ut sagt. Nu är vi dock vänner igen och vår vänskap blir bara starkare och starkare! Jag stöttar henne i allt hon vill anförtro mig i. Hon stöttade mig under min skilsmässa och stöttade mig i flytten till England. 

Då var det mina jobb. Jag jobbade på COOP i Furulund under den svåra skilsmässan. Jag slutade där den siste maj på egen begäran då jag hade fått ett jobb i England. Det var dock för tungt för min rygg fast jag hade andra lyft än de lyften i butiken så jag slutade där. Jag stannade kvar i England p.g.a min nya kille och letade efter andra jobb under tiden. Tyvärr hittade jag inga, killen tyckte att jag inte gjorde en större ansträngning till att söka jobb och gjorde slut med mig i början på oktober månad. Jag har ännu inget jobb.

Mitt liv! En intressant historia då det mesta av mitt liv är redan skrivit här ovanför. Jag flyttade hem till Sverige, till mina föräldrar igen, den 29 oktober. Jag har sedan dess sökt jobb både i England och i Sverige. Jag trivdes skitbra i England och vill bara tillbaka så fort det går. jag skiter i att det är svindyrt med både mat och hyra där, jag kan lära mig att leva billigt, sålänge jag har ett jobb att gå till och vänner att umgås med på mina lediga dagar. 

Under hela denna tiden har jag försökt att vara mig själv medan jag under tiden har försökt att göra alla nöjda i min omgivning. Detta har såklart inte gått så jag har ärligt talat hamnat i depressionspoolens djupaste sida igen. Jag simmar, men börjar bli så trött att jag börjar sjunka till botten. Nu ska jag försöka få mig själv att simma till den grunda sidan av depressionspoolen och försöka ta mig upp ur den. Tack och lov för mina vänner och min familj som stöttar mig på min jobbiga väg att börja tycka om mig själv! 

Nu undrar ni såklart vad som hände med Buster! Buster tog jag och exmaken och sålde på blocket till en fin familj i Blekinge. Jag har ingen kontakt med dem men jag är 100% säker på att han har det bra. Han verkade klicka väldigt bra med familjen och han har nu möjligheter att springa fritt i en stor trädgård och är aldrig ensam längre stunder då han är med herrn i huset på jobbet. Jag saknar honom otroligt, det är klart, men jag får minnas alla fina stunder han och jag hade tillsammans. Han kommer alltid vara min lilla bebis, mitt skötebarn. Jag tänkte skaffa en hund i framtiden men det kommer att bli när jag är mer säker i mig själv och har pengarna till att ha en hund själv, utifall att mina framtida förhållanden inte håller.

P&K på er alla <3 

[anjisen]

Hej!Jag har läst din blogg ett tag och nu har du snart inte skrivit på ett år och jag bara undrar vad som har hänt i ditt liv. Hoppas du börjar skriva på bloggen igen! Kramar petra och helena

Ojdå, min dator började krångla lite för mig och sedan åkte jag till England och liksom glömde bort denna bloggen. Roligt att du har följt min blogg under min aktiva period. Jag ska absolut börja skriva här inne igen! Om jag så måste börja sätta minneslapp på datorn för var dag som går ;) 

Kramar Anjisen