argaagilisten

[argaagilisten]

En massa vatten

I våra organisationer pratas en hel del om effektiva flöden. Eller strömmar. Det lustiga är att det som sägs vara raka motsatsen till det flödeseffektiva arbetssätt vi strävar efter kallas vattenfall. Vatten överallt.

Vän av ordning kan fråga sig vad skillnaden är mellan ett vattenfall och ett flöde, eller en ström.

För att liknelsen skall fungera behöver vi se vattenfallet som ett terrasserat fall med slussar som trappsteg i vattnet. Ett steg föregås av ett annat, med kontrollpunkter och överlämning för att få gå vidare till nästa. Kontrollpunkterna, slussarna är beslutspunkter eller gates i en projektstyrningsmetod.

Slussarna kan stoppa upp båttrafiken, det blir kö under slussningen och ibland finns passager som kräver broöppning, som sker vid vissa bestämda tider. Tänk Göta kanal, byggd av människohand. Skilsmässodiket. Det kallas den nog av mer än en frustrerande anledning.

Ett flöde däremot är något vilt och otämjt. Naturligt. Även om någon gett sig på att dämma upp och placera ett kraftverk mitt i forsen kan inte vildheten helt tas ur fallet.

Hästskofallet vid Niagara… ganska otämjt trots kraftverk i bakgrunden.

Målet med ett flöde är att det skall rinna fritt utan onödiga hinder och båtarna skall kunna ta sig fram i lagom behovsstyrd takt. De skall kunna passera varandra, utan köer. Ingen lastångare eller hangarfartyg får ligga och blockera för alla småbåtar.

Flödet startar på berget. Vid källan. Här gäller det att ösa upp rätt saker. Prioritera vid källan. Den är vår backlog som behöver ösas ur med lagom stor skopa.

Tanken, behovet, föds på berget och rinner sedan vidare ut i havet. Ett hav som vi tillsammans måste ta hand om och hålla friskt. Inte förorena med teknisk skuld.

Ibland är det så att ju mer vi försöker bygga, desto mer hindrar vi det fria flödet. Det enkla är ofta det bästa. När ett träd faller i och blockerar flödet skickar vi ut bävrarna.

[argaagilisten]

Tro hopp och kärleken till förnuftet

Agilitet är inte en religion men...

Det finns faktiskt en hel del likheter. Jag tillskriver mig inte själv någon religion, tänker att jag ändå inte vet, så varför tro. Eller jag tror på det ofattbara. Men det agila då? Tja, det finns en (helig) skrift, manifestet. En historisk start. Det finns förespråkare, evangelister, ledare och följare.

Man kan följa läran mer eller mindre renlärigt. Jag brukar tänka att det agila kan delas in i ett görande och ett varande. Det startar ofta i görandet. Med ritualer. Morgonmötet, retrospektivet. Morgonbönen och bikten, Självförbättrandet.

Ritualerna finns inte för sin egen skull, de leder oss in på varandet genom att hjälpa oss befästa vanor. De leder in oss mot värderingar och förhållningssätt, hur vi är mot varandra och oss själva.

Gammal kärlek rostar aldrig, den ärgar...

Vi känner gemenskap, finner förståelse i ett samfund av likatänkande. Lean, Agile och Devops, alla är de förnuftets barn. Method of Suntförnuft. Tillsammans står de emot det plandrivna, hierarkiska, diciplinindelade, detaljstyrda överlämningshelvetet.

Syndafallet Vattenfall. 

Vi finner, i det vi tror på, en förklaringsmodell, där allt hänger ihop. Snyggt.

Ok då, jag tror på evolutionen, den långsamma utvecklingen och överlevnaden av det bäst anpassade. Naturen vet hur det fungerar. Vad som fungerar och inte. Den provar sig fram.

Darwin hade nog varit agilist om han levt idag.

[argaagilisten]

Inclusion or Intrusion - What to think of when forming new teams

It is a delicate balance. You could as easily overwhelm a group of people with expectations of their desire to be involved as exclude them with the false idea of them wanting you to decide for them.

At any workplace we come together with persons having different expectations and experiences. We usually want to start where we are and learn from there. We wish to go forward but can’t do any jumps over large gorges without the help from others. And if we are the one to help we can’t just stand on the other side and yell. You need to come meet the person where they are on the track and join them there. This can be hard if you were already far ahead.  

In my organization we have about 20 teams. They are cross functional and co-located. They pull their work from a common backlog. So far so good, but how did the teams get there? How can it be done without trampling on someones feet and at the same time avoiding to leave a few behind?

We were making the change from having project teams to teams with area focus. While having the project based situation the teams were unable to help each other without extensive administration. The change was also aiming to encourage the teams to take responsibility for maintenance.

This usually leads to a desire to learn even more and there you are, on the golden (brick) road to Mastery.

We wanted a lot out of the change and there were a lot of people wanting different things. Some dreamed of flexibility and being able to help where needed. Some were hoping to be free of the administrative burden of the projects. Others dreamt of being able to dig deep into their field of expertise.

From my outside vantage point, I believed we had a good chance of accommodating, if not all, at least most of our dreamers. 

Information and the invitation to be involved was first on our list. Information, we decided was best delivered by the teams managers. Everyone doesn’t love the new freedom. The managers are there to guide.

With the invitation to be involved we overcome the potential problem with persons knowing than us more being overrun. We invite them to share and guide us in the transformation. Perhaps they have done it before in another organisation. The ones that does not wish to be involved in the team formation are not forced. They were asked to share what they would like to work with and suggested a team. 

Of course there were some constraints to take into account. The teams needed to have the right size, and a healthy mix of everything available. In the rare case of individuals having a real problem with being on the same team, the managers conveniently knew about this and arranged accordingly.  

So the keys are: Information and Involvement.

[argaagilisten]

En ömtålig gränslinje - Vikten av att inte blanda roller

Agile är kraftfullt och samtidigt så enkelt att förstöra. Någon har myntat begreppet Fragile som är både vitsigt och illustrativt. Rollerna som beskrivs inom agile är starka och förutsatt att de sköts rätt är de designade att stötta och förstärka varandra. När de rörs samman och ansvarsfördelningen blir oklar har vi genast ett mer ogynnsamt läge. Då är det agila sårbart och ömtåligt, lätt att slå hål på och sägas fungera dåligt. Att misskötta gränsdragningen mellan rollerna skapar grogrund för Captain Command & Control att sticka fram sitt fula tryne.

De tre rollerna som är så viktiga att hålla isär och i samverkan är produktägaren, den agile coachen samt den agile ledaren. I andra termer kan de vara den verksamhetskunnige, beställaren eller kunden. Ledaren kan vara linjechefen för samtliga eller delar av teamets medlemmar. Coachen kan gå under namnet scrum master eller teamledare. Kärt barn har många namn och om betydelsen av dessa finns mycket att säga men det sparar vi till en annan dag.

Som det mesta inom det agila är det enkelt, bedrägligt enkelt. Enkelt betyder inte att det är lätt att upprätthålla eller göra i vardagen. Ofta omges goda agila intentioner av en inte lika agil omvärld. En omvärld som kan finnas mycket nära, ibland rent av inom teamet. Var börjar man? Hur förmedlar man kraftfullheten i det enkla? Det går ju inte att stövla in och säga: Ni gör fel, jag vet ett bättre sätt, lyssna på mig!.

De tre rollerna kan blandas samman på flera osunda sätt. Istället för att ge förutsättningar för att rollen som produktägare skall fungera, läggs ansvar och aktiviteter över på den som borde vara teamens agile coach. Den sammanblandningen är en av de sämsta. Man behöver inte gräva särskilt djupt innan man finner problem som bör hanteras på annat sätt.

Nu har teamen inte har någon som vägleder, ingen håller den agila fanan högt. Ett fel leder till fler, knuten på repet dras åt hårdare. Ledarna, temamedlemmarnas närmsta chefer tycks stå handlingsförlamade. Någon har sett till att de är överlastade med administration som ingen törs ifrågasätta. Organisationen håller sig själv i ett strypgrepp. Utan syre kan inget växa.

Släpp taget, våga tappa kontrollen. Det är vad jag kan se enda sättet att verkligen återvinna en annan sorts mer bärkraftig kontroll. Distribuerad och fördelad.

Om de tre rollerna helhjärtat accepterar ansvaret för sina delar, vet vad de andras är och drar lasset tillsammans finns alla möjligheter att lyckas.

[argaagilisten]

Vad är meningen med (arbets)livet?

Den eviga frågan vi alla någon gång ställer oss, vad är meningen med allt? Ja, inte sjutton vet jag. Men man kan ju fundera och vad passar då bättre än att ägna de första semesterdagarna åt detta. När man är mitt i det tänker man inte på det. Ni som är gamla nog minns. “Gå upp, gå till jobbet, jobba, jobba, äta lunch, Samma sak händer imorgon. Jobba, åka trick hem å sätta sig å glo. Det är inget liv, det är slaveri”

Fullt så illa kanske det inte känns för de flesta av oss. Det får man innerligt hoppas iallafall. Det är monotonin som tar kål på mycket av arbetslusten. Samtidigt kan kravet på anpassning och ständiga förbättringar (läs besparingar) vara extremt stressande och demotiverande. När kravet kommer utifrån vill säga. Är det från en själv eller ens arbetsgrupp som kraften och viljan att förändra och förbättra kommer blir det en helt annan sak. Inte sällan skulle slutresultatet ha kunnat bli det samma, men utan inre drivkraft uteblir ofta de positiva resultaten.

Arbetar du med det du vill, något du känner för, rent av brinner för? Hur skall man veta det? Vi är inte vana att ställa oss den frågan. Man tar många gånger arbetet och dess uppgifter för givna. Det gäller de flesta yrkeskategorier. Om du ställer dig följande två frågor kan svaren eventuellt ge dig en vägledning,

-Vad får dig att gå upp på morgonen? -Vad håller dig uppe på kvällen?

För mig skulle svaren bli kaffe och en god bok. Se där, jag skall starta bokcafé!

[argaagilisten]

Verktyg för kylförvaring eller värmespridning?

Se där! Två inlägg inom loppet av en vecka! Regelbundenhet har nog aldrig varit min starka sida och det kanske inte är något att stå efter i alla sammanhang heller.

Fortsatta funderingar på temat distribuerade team leder osökt in på frågan om verktyg som främjar samarbete, de två goda C:na Cooperation & Collaboration alltså, till skillnad mot de två “onda” Command & Control.

Om man nu inte har möjligheten att sitta tillsammans blir man hänvisad till olika tekniska redskap för att dela information. Det kan fungera skapligt på många sätt och måste man vill man givetvis hitta det verktyg som fungerar bäst. 

Verktyget skall främja samarbete och vara visuellt tydligt för alla som är intresserade av hur arbetet går. Man brukar prata om informationsradiatorer, dvs något som utstrålar information utan att du behöver söka aktivt efter den. Den finns där i korridoren du ändå passerar på väg till kaffemaskinen och för att skall lägga märke till den krävs att informationen lever och är föränderlig. Att något händer som väcker nyfikenhet, känsla och intresse.

Många så kallade samarbetsfrämjande verktyg fungerar mer som ett kylskåp. Visst informationen finns där i säkert förvar och håller nog längre än de flesta post-it lappar och indexkort, men du ser endast innehållet om du öppnar dörren. Det kräver en aktiv handling som inte kommer av sig själv. Dessutom finns ingen poäng med att spara allt långt efter passerat bäst-före-datum.

Skall man lyckas bra med distribuerade team och elektroniska verktyg gäller det att dra gränserna där de gör minst skada. En variant är att skapa separata team, visserligen med ett tätt samarbete, via något vettigt verktyg, men där de som sitter samlade fortfarande kan använda “low-tech” som bättre inbjuder alla till ett aktivt deltagande och engagemang. Delaktighet helt enkelt.

Det är något alltför “färdigt” över elektroniskt material, handskrivna lappar vinner i alla lägen. De är så enkla att arbeta vidare på, är helt OK att knyckla ihop och kasta för att börja om på en ny, på ett helt annat sätt än issue LCB-478 i JIRA. Något går förlorat med stelheten i verktygen, de är för precisa.

Jag väljer att uppmuntra till användandet av handskriven text på små färglada lappar när det går och för det samarbete och den informationsdelning där avståndet kräver andra sätt finns godtagbara och ibland till och med riktigt bra alternativ. Det gäller bara att aktivt välja och att använda det som passar för de olika förutsättningar och situationer som våra team befinner sig i.  

[argaagilisten]

Turned Two

What’s another year? Ja det kan man gott fråga sig. Hur i hela friden har det kunnat gå ett år? Igen och med bara ett stackars inlägg mellan de bägge muffinsarna. Nåja, det är ingen ide att gräma sig över förspillda ord eller om det kanske är icke-förspillda ord det handlar om när de inte blivit skrivna.

Vi kan börja födelsedagsfirandet med att reflektera över årets resultat i undersökningen hur det står till med det agila. Jag är inte glad, men frågan är om jag är arg eller mera uppgiven. Är det så få som förstår? Det är så enkelt och samtidigt så oändligt svårt, att bryta vanor. Man vågar inte tro fullt ut på det nya som inte ens är särskilt nytt längre. Man vägrar släppa det invanda och vingklipper då styrkan i det agila. 

Antalet team som inte sitter tillsammans har minskat, antalet distribuerade har ökat. Jag vet förstås varför. Arbetskraften är billigare på många ställen och då vill man sprida, eller flytta, sin verksamhet dit. Under tiden blir många team hänvisade till att arbeta tillsammans, på distans. Det finns många verktyg som hjälper men inget slår det personliga mötet. Jag är tveksam till att vinsten i billigare arbetskraft verkligen leder till bättre produkter och tjänster för verksamhetens kunder. Sådant tar tid att utröna om det ens är möjligt att få med alla relevanta parametrar för att göra en mätning rättvis.

Hur mäter du saknaden över förlorade relationer till teammedlemmar som förut satt bredvid dig. Visst du kan mala eller skypa, men inte dricka en kopp kaffe tillsammans obehindrat. Den bredbandiga kommunikationen går förlorad.

Varför komplicerar vi allt hela tiden?

[argaagilisten]

Arga Agilisten turned 2 today!

[argaagilisten]

Tankar tar tid

En reflektion om tid. Vår tid blir allt mer fragmenterad, vår dag, vårt liv styckas upp i allt mindre delar. Allt skall gå fort. Ibland är det bra och den moderna världen bjuder på fantastiska möjligheter att få tag i stora mängder information som kan leda till nya insikter.

På det stora hela är det dock sämre. Vissa saker tar tid, måste få ta tid, saker som är viktiga i vårt yrkesliv. Det tar tid att lära nytt, det tar tid att bli riktigt bra på något, 10 000 timmar sägs det. Det tar tid att tänka ut och tänka klart.

Många av de som spår, forskar och blickar framåt ser en än mer fragmenterad tillvaro att vänta. Med snabba hopp, med teknik som låter dig vara ständigt uppkopplad och förväntat nåbar. I en global värld finns inga "office hours". Någon jobbar när du sover, Jorden är rund och har alltid öppet.

Hur vill du leva? Hur investerar vi bäst i vårt framtida arbetsliv?

Lean och agile sägs främja ständig utveckling och för möjlighet till anpassning krävs förståelse för det nya. Lärande och innovation tar tid, måste få ta tid. Går inte att stressa fram.

När man talar om effektivisering i dessa arbetssätts namn kan det lätt misstolkas som en uppmaning till ytterligare hets. Kan du lite till, klämma in lite mer? Kanske du hinner med även kollegans jobb så spar vi in en till.

Men att få flödet att rinna obehindrat är inte samma sak som att pressa hjulen att snurra fortare. Att röja undan hinder i flodfåran får inte blandas samman med att köra maskineriet så hårt att det slits och brakar samman.

Målet för varje organisation borde vara att frigöra tid till tankar, tid till experiment, tid till att få göra misstagen, i god tid.

Men det är upp till varje individ, dvs dig själv, att få ihop fragmenten i ditt liv till en sammanhållen tidsrymd som möjliggör kreativa tankar. Vi behöver tid att ha roligt och känna nyfikenhet medan vi tänker. Förlorar vi det finns ingen framtid.

Tänk på det!

[argaagilisten]

Arga Agilisten turned 1 today!

Actually it was yesterday. I got this email from Tumblr reminding me of the somewhat unbelievable fact that it was over a year since I started this blog. I have to say that I have been quite inactive, partly due to the fact that I haven't been angry and frustrated enough to find the strength and inspiration to write under this name. Arga Agilisten translates to The Angry Agilist as you might have guessed.

I have been away, been busy writing under the psudonym the Happy Agilist. But now I'm back. Angry as a bee.

Happy anniversary to all agilists out there!

[argaagilisten]

Följsamma ledare?

Följsamma ledare, är det en motsägelse eller något eftersträvansvärt? Kan den som skall leda vara följsam? Kan de som skall följa vara ledande?

[argaagilisten]

Maskin eller organism?

Hur vi väljer att se på allt, vår värld, vår organisation, våra projekt, vår person, styr vår syn och tro på hur de kan utvecklas. En maskin är ett dött ting som inte har någon egen inneboende drivkraft att förändras. Den tuffar på enligt de principer den en gång designades och byggdes, tills den går sönder.

I den kända romanen Candide från upplysningstiden, som vi väl alla läst i skolan, rekommenderas att man "bör odla sin trädgård" för att kunna utvecklas. Med det menas förstås att man uppmuntras lära av sina erfarenheter. Att man förändras och växer av det man upplever, förutsatt förstås att man väljer att reflektera och tillåter sig ta nya vägar.

Det är betydligt mer tilltalande att se världen och omgivningen som en levande föränderlig växande och lärande organism än som ett färdigbyggt maskineri som bara har slitage att vänta.

Det fungerar inte att stänga in kreativitet i för trånga ramar. Bilden knuffas och vill ut. Rutiner och Processer i alla ära, de kan behövas ett visst mått av sådana med, men allt för ofta går det till överdrift och blir en hämsko.

I värsta fall blir arbetet med rutiner och processer en ursäkt för ledningen att ägna sig åt meningslöshet istället för att våga se på verkligheten med öppna ögon.

Som företagsledare är det viktigt och troligen gynnsamt för verksamheten att anamma synsättet Organism. Allt lever, allt förändras och det är gott.

[argaagilisten]

Tankar om träd

Jag har insett, sent om sider, att det är fler än jag som gillar metaforer där träd är inblandade på olika sätt. Redan för närmare 25 år sedan skrev jag detta: 

"Livet är att växa, att utvecklas. Om du anser dig ha nått dina drömmars mål, att du inte kan göra mer för din lycka, om du tror dig ha nått dit du ville, då har du missat något väsentligt med livet. Inte säger ett träd till sig själv: Titta på mig, nu är jag färdig. jag är fulländad, nu räcker det med grenar, inga nya skott här inte, jag är klar, jag slutar växa, jag bara är. Nej, rent absurt. Ett träd fortsätter att växa tills någon beskär det, om det är i människans vård, eller tills det en dag dör av ålder eller blåser omkull i en höststorm." 

Agila team och organisationer är tänkta att vara växande och ständigt i utveckling. Målet är att hela tiden sträva efter att bli lite bättre, det gör inget om man misslyckas lite på vägen. Det är en vilsam, human och förlåtande tanke som inspirerar till försök i olika riktningar. Vissa grenar stöter på motstånd, kanske sitter en husvägg i vägen? Andra blir avklippta och vissa blir efter en vacker period av blomning tunga av mogen frukt.

[argaagilisten]

Arga agilistens lättrörliga tankar om ledarskap

Det är förmodligen bäst att jag direkt avslöjar att jag egentligen inte är så värst ilsken av mig. Det är sällan konstruktivt och är det något man vill vara så är det väl konstruktiv? Sunt och drivande irriterad känns bättre. Vi säger så!