danielterres-blog1

[danielterres-blog1]

GP om #HUA17

http://www.gp.se/n%C3%B6je/gatukonstfestival-s%C3%A4tter-f%C3%A4rg-p%C3%A5-hammarkullen-1.4505244

Gatukonstfestival sätter färg på Hammarkullen 

Gatukonstfestivalen Hammarkullen Urban Art pågår för fullt. Åtta konstnärer från fem länder ska skapa storskaliga målningar på husväggar i stadsdelen. – Vi vill ge plats åt nya tankar och idéer, säger projektledaren Daniel Terres.

Regnet står som spön i backen när vi anländer till Hammarkullen. Teamet bakom konstfestivalen har sökt skydd inne på ett kafé vid Hammarkulletorget. Daniel Terres och hans kollegor är på plats, tillsammans med flera av festivalens konstnärer. Under en och en halv vecka kommer de att arbeta med att färdigställa ett antal gigantiska muralmålningar på bostadshusen i området.

– Jag är skitnervös. Jag har aldrig gjort något liknande. Jag vet inte vad jag håller på med, säger Nabila Abdul Fattah som är en av konstnärerna som deltar i Hammarkullen Urban Art.

Vill ge något tillbaka till Hammarkullen

Nabila Abdul Fattah har själv bott en stor del av sitt liv i Hammarkullen, till skillnad från de flesta andra konstnärerna i projektet, som till största delen kommer från andra länder. Hon har gjort sig känd som hiphopmusiker och aktivist, ett engagemang som hon också vill belysa när hon deltar i Hammarkullen Urban Art.

– Jag vill ge något tillbaka till det här stället och hylla aktivismen som finns här i Hammarkullen, säger hon.

Vad är offentlig konst?

En av tankarna bakom Hammarkullen Urban Art, förklarar Daniel Terres, är att utmana idén om vad som är offentlig konst och vem som har rätt att skapa den. För att samla nya tankar och inspiration till projektet har flera utländska gatukonstnärer bjudits in att bo i Hammarkullen för att bilda sig en uppfattning om platsen, och kunna hämta inspiration till målningarna.

– Hittills har vi mest fått positiv respons. Men det finns alltid personer som tycker annorlunda, och det är en del av poängen. Det finns en uppfattning om att det offentliga rummet är en plats för konsensus, men det kan också vara en plats för konflikt, säger Daniel Terres.

Inspireras av Hammarkullens kontraster

En av de konstnärer som har tagit sig till Hammarkullen för att delta i projektet är chilenaren Charqui Punk eller Sebastian Navarro, som han egentligen heter. Charqui Punk har en gedigen meritlista, men målningen han håller på med här i Hammarkullen är en av de största han någonsin har gjort. Han förklarar att han har fått en övervägande positiv bild av stadsdelen.

– Naturen här är väldigt vacker och det är ett härligt område. Samtidigt finns det många sociala problem. Jag tycker att kontrasten är intressant och inspirerande, säger han.

Charqui Punk förklarar att målningen som han just nu jobbar med på Bredfjällsgatan inte har något uttalat politiskt budskap, men att den liksom alla hans verk är politisk ändå

– Det är en fråga om vem som har rätt till det offentliga rummet. Det här är konst för alla. Det finns många människor som aldrig skulle gå till ett konstgalleri, men när de ser det här så gillar de det och inspireras, säger han.

"Satsas för lite på konsten i förorten"

En annan av de lokala förmågorna som medverkar i Hammarkullen Urban Art är konstnären Iman Josef Husein. För henne är konceptet med stora väggmålningar något nytt. Hittills har hon gjort mindre konstverk, men hon känner sig redo för utmaningen.

– Jag vill förmedla glädje genom konsten, och jag tycker att det här är ett viktigt projekt. Det satsas för lite på konst i förorten, och därför är det inte många ungdomar som får möjligheten att ta steget in i konstvärlden, säger hon.

"Varje förort borde ha ett liknande initiativ"

Rob McDonald är en brittisk konstnär, som numera bor i Spanien. Även han har letat sig till Hammarkullen för att delta i projektet. Men till skillnad från de övriga konstnärerna så presenterar han sin konst i form av en skulptur. Han säger att han har charmats av Hammarkullens miljöer.

– Det är en fantasisk plats och jag är väldigt imponerad av engagemanget för det här projektet. Jag tycker det är viktigt att man organiserar sig på det här sättet på platser som Hammarkullen. Varje förort borde ha ett liknande initiativ, säger han.

Jacob Snöbohm

[danielterres-blog1]

Etc om #HUA17

https://goteborg.etc.se/inrikes/fororten-knyter-naven-okad-inkludering

Förorten knyter näven för ökad inkludering

En gatukonstfestival som ska utsmycka förorten och väcka tankar om samhället, där konstnärerna hellre ber om ursäkt än om lov. ETC Göteborg besökte Hammarkullen Urban Art.

Den regntunga luften sprider doften av nytvättade kläder över Hammarkullens gator. När buss 71 bromsar in vid Gropens gård pumpar hiphopen ur högtalarna ikapp med bullret från en skylift. I den orangea metallkorgen står aktivisten och debattören Nabila Abdul Fattah och hennes assistent Nor Ajami. Tillsammans spraymålar de en gigantisk knuten näve på gaveln av ett trevåningshus.

− Jag tänkte att om jag någonstans ska göra en mural så måste det vara i Hammarkullen, säger Nabila Abdul Fattah och tajtar till skyddsplasten på väggen med en bit maskeringstejp.

Det är hennes femte dag i skyliften. Trots att det är första gången hon håller i en sprayburk och gör en målning i den här storleken var det självklart att hon skulle göra det just här. Hammarkullen är platsen där hon växte upp och stadsdelen som gjorde henne till aktivist.

− Min granne Iman målar här borta, säger Nabila Abdul Fattah och pekar på husväggen mitt emot där ett stort ansikte i vitt, rött och guld håller på att växa fram.

Tvärs över gatan från Nabila Abdul Fattahs mural växer konstnären Imans verk 

Saknar kritisk blick

Gatukonstfestivalen Hammarkullen Urban Art arrangeras av Urban Konst i samarbete med Hammarkullen 365. Sju konstnärer från hela världen har bjudits in och får under festivalperioden den 3 – 13 augusti bo och leva i stadsdelen för att ta till sig och inspireras av området, som samtidigt kläs i färgskalor som både ska dekorera området men framför allt väcka tankar om samhället.

− Generellt har folk reagerat bra. Någon som jobbar natt har klagat på att det är lite för hög musik. Då sänker vi, skrattar Nabila.

Hennes uppfattning är att offentlig konst med en kritisk blick lyser med sin frånvaro i Sverige. Därför är hon extra glad att idén om Hammarkullen Urban Art blev verklighet. Vad andra säger om resultatet är sekundärt, själv lever hon efter en devis som hon anammat av en graffittikonstnär.

− Han sa ”hellre be om ursäkt än be om lov”. Det är så vi känner och jobbar allihop.

Nabila Abdul Fattah, aktivist, debattör och konstnär, är delvis uppvuxen i Hammarkullen och hoppas att festivalen ska väcka tankar om offentlig konst hos allmänheten.Bild: Jens Hendar

Hyllar lokalt nätverk

Den enorma näve som numera täcker kortsidan på bostadshuset vid Gropens gård är en hyllning till Hammarkullen reser motstånd, ett nätverk som tidigare protesterat mot nedläggningen av stadsdelens vårdcentral och andra politiska beslut som de boende vägrat acceptera.

− Och alla vändor som varit med fritidsgården när den skulle läggas ner. Det är ett resultat av både Hammarkullen och all orten-aktivism. Kampen finns i huset och i byggnaderna, säger Nabila och blickar upp mot de vitmålade knogarna några meter ovanför.

På gräsmattan under ett partytält ett tiotal meter bort sitter den brittiske konstnären Rob MacDonald. Han har rest från Barcelona för att medverka på festivalen och är uppvuxen i ett bostadsområde som påminner om Hammarkullen.

− Folk säger ofta att man måste läsa fine arts på universitetet för att bli något. Själv är jag en byggnadsarbetare och har arbetat med sten hela livet. En dag bestämde jag mig för att börja jobba med konst, säger han och lägger ifrån sig en hammare.

I stendammet på arbetsbordet framför honom växer tre knutna nävar i vit alabaster fram. Från början satt Rob på en plats lite längre bort på gatan, men när han upptäckte att han och Nabila inspirerats av samma motiv flyttade han hit.  

− Den knutna näven står för kamp och solidaritet, en excellent symbol! Oavsett om man kämpar för frihet eller rättigheter, säger han.

Daniel Terres är projektledare för Hammarkullen Urban Art.Bild: Jens Hendar

"Vi var jätteoroliga över reaktionerna, men folk har visat stöd, kommit med vatten och kaffe, sagt 'vad det är trevligt att ni målar!'"

Daniel Terres, projektledare för Hammarkullen Urban Art, kommer gåendes över vändplanen. Han räcker fram en papperspåse med lunch till Nabila och assistenterna i skyliften. Så här några dagar in i festivalen har nervositeten över hur omgivningen ska reagera på konstverken börjat släppa.

− Vi är ju här och inskränker folks privatliv på något sätt – lägger plast på deras fönster, liften låter mycket. Vi var jätteoroliga över reaktionerna, men folk har visat stöd, kommit med vatten och kaffe, sagt ”vad det är trevligt att ni målar!”

Trots att det är premiärtur för festivalen finns en tanke om att fortsätta även nästa år.

− Hammarkullen har aldrig fått någonting gratis. Det har varit självorganisering med bibliotek, simhall, saker som är självklara måste folk här kämpa för hela tiden. Initiativet fanns redan, vi vill bara bygga på och stärka. Förhoppningsvis är vi i Bergsjön nästa år, eller på någon annan intressant plats, säger Daniel Terres.

Långsiktiga relationer

Stella Pilback, projektsamordnare för festivalen, skuffar undan en hög med konstnärsmaterial i baksätet på sin Peugeot. Tillsammans med Daniel jobbar hon halvtid på Urban Konst.

− Egentligen är det väldigt nära att gå men vi ska köra en massa färg sedan, säger hon och drar igång P3 på bilstereon.  

− Har ni sett de andra muralerna? Bra, då visar vi dem, säger Daniel.

Några hundra meter längre ner svänger vi av på en infart. En gigantisk målning tornar upp sig på ett tiovåningshus intill parkeringen.

− Bostadsbolaget gick in med 100 000, de är de största finansiärerna i projektet. De hade själva idéer om vilka hus som var viktiga, till exempel det här på grund av synligheten, säger Daniel och pekar upp mot ännu en skylift.

I korgen, som inte är mycket större än en legobit på håll, står en konstnär och fyller i konturerna av en gigantisk kvinna i klara färger.

− Det finns ett koncept. Många av konstnärerna har bott här förut, så tanken var att fortsätta bygga på de långsiktiga relationerna. Sedan var det också viktigt att skapa en plattform för nya konstnärer och stärka den lokala förankringen, säger Daniel.

Projektet har dock inte helt följt planerna. Från början var tanken att muralen på tiovåningshuset skulle utsmycka en skola vid lekplatsen, men liften var för stor för att komma in på skolgården.

− Det har varit så från dag ett. Vilka väggar som ska målas, vilka dagar, allt bollande med det praktiska. Förutsättningarna ändras hela tiden. Speciellt med det här jädra vädret, säger Stella Pilback och nickar mot den gråa himlen som med jämna mellanrum försett Hammarkullen med regnskurar sedan i torsdags.

Goda intentioner

Vi kör vidare tillbaka mot Gropens gård. Stella Pilback bromsar in framför ännu en vägg som täcks av guld och turkost. Här målar en mexikansk konstnär i färgfläckade kläder en mural på temat migration.

− Man talar ofta om att flyktingar skildras som offer eller förövare och inte som kungar, säger Daniel Terres.

− Det är inte alla som vågar, det är inte alla som klarar resan. Han ville lyfta dem som något annat i den ganska xenofobiska diskursen. Att det finns goda intentioner. Men han var ganska överraskad att världens rikaste land har så dåliga förutsättningar.

Att så många trängs i tiovåningshus, att sextio procent inte pluggar på gymnasiet, att många lägenheter är undermåliga och att området kring Hammarkullen präglas av kriminalitet är sådant man inte ser om man bara kommer på besök, menar Daniel Terres.

− Det är intressant för Sverige har varit väldigt politiskt i sin branding och framställs som ett jämställt land. Så kommer den här konstnären hit och undrar "är det här Sverige?" Ja, det här är Sverige.

Stella Pilback är projektsamordnare för Hammarkullen Urban Art.Bild: Jens Hendar

Stella Pilback och Daniel Terres vinkar av mexikanen och fortsätter vidare för att hämta färg. Att bjuda in utomstående till förorten för att sedan skapa konst är ett koncept som de tänker fortsätta driva och utveckla.

− Jag tror att det är framtiden. Det har blivit en boom med massor av gatukonstfestivaler, från inget till hundratals bara i Sverige. Det har blivit en trend. Men när du ger den här typen av subventionerad konst en institutionell kontext förlorar den många dimensioner – intimitet med platsen, den politiska handlingen försvinner. Då finns det inget kvar, det blir bara tråkig offentlig konst. Jag tror att man måste hitta nya strategier för att få konsten att kommentera något igen, säger Daniel Terres.

ELEONOR BROMAN

[danielterres-blog1]

The End?

GP, ETC och Sveriges radio besökte oss under HUA17. Dela med er en intervju från SR

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=6749530

“Idag torsdag invigs gatukonstfestivalen Hammarkullen Urban Art i Göteborg. Arrangörerna ser gatukonstfestivalen som ett sätt att utmana bilden av offentlig konst.

Konstnärer från Mexiko, Chile, Spanien och Sverige ska bo i Hammarkullen, bekanta sig med området och skapa storskaliga konstverk runt om i stadsdelen.

Vi vill visa att det finns hundra olika sätt att tänka på och skapa konst, men som aldrig kommer få plats i de processer som vi jobbar med i staden. Vi vill även utmana den traditionella idén om offentlig konst, som oftast är baserad på beställningar som kommer uppifrån.

Daniel Terres, projektledare

Hammarkullen Urban Art arrangeras på initiativ av Urban Konst, en verksamhet inom Göteborgs stad som jobbar med att skapa förutsättningar för att fler ska kunna ta del av och skapa konst i offentliga miljöer och platser alla kan vistas. De samarbetar även med intresseorganisationen Hammarkullen 365.

Och nu är alltså konstnärer från Chile, Mexico, Spanien och Sverige inbjudna för att täcka husfasaderna med målningar som ska vara färdiga om en vecka. Och tanken med festivalen är främst att utmana idén om offentlig konst som något som stat och kommun har makten över. Urban Art vill istället involvera medborgarna och ge dem möjlighet att påverka, förklarar projektledaren Daniel Terres när vi har slagit oss ner på en gård mellan husen, där barnen leker en bit bort.

– Det har blivit ett monopol, ett institutionellt monopol. Det är antingen näringslivet, de som har ekonomiska resurser, eller staten eller kommunen som får skapa konst i offentliga rum och som får bestämma vad som är konstnärlig kvalitet och vilken konst som andra ska ta del av. Och det är verkligen de tankarna och idéerna som vi vill utmana. I en stadsdel som Hammarkullen där man kan se de här enorma asymmetrierna när det gäller makt och livchanser blir det extra viktigt eftersom det är ett sätt att ta makten över sin egen berättelse.

En av de konstnärer som debuterar i de här större sammanhangen är Iman Josef Husein som är uppvuxen i stadsdelen. Hon ser den här typen av initiativ som en viktig del i att låta unga bekanta sig med konstvärden.

– Det kan ändra ungdomars syn på hur man behandlar förorten och de kanske själva blir engagerade i konst. Om man har konst omkring sig kanske det är lättare att få ett intresse och komma in i konst. För min del har det varit så i alla fall”

Hanna Jedvik hanna.jedvik@sverigesradio.se

Photo: Futuro Berg

Photo: Lennart Navarrete

Photo: Futuro Berg

Photo: Futuro Berg

Photo: Futuro Berg

Photo: Futuro Berg

Thanks COYA and Street Corner for the great collaboration. The movie about HUA17 will be release in 2018 so keep an eye open.

[danielterres-blog1]

#HUA17

Photo: Lennart Navarrete

Hammarkullen Urban Art is a reality. It has been a very intensive period, with heavy raining and winds. The 13th of August we had the first three tours in Hammarkullen and around hundred people had come to see the artworks. Soon I will post more information and reflections about this project.

Photo: Futuro Berg

Photo: Futuro Berg

[danielterres-blog1]

Project Proposal- HUA17

HUA17

Hammarkullen Urban Art 2017 (#HUA17) explores new ways of creating public art, where the starting point is not a commission but an initiative. The festival is based on long-term work and relationships as a process, making it unique in today's trend of new street art festivals.

National and International artists from Mexico and Chile are invited to stay in the district for three weeks, so that they get the chance to create a relationship to the neighborhood. The model aims to influence artists´ work processes and provide space for collaboration.

Hammarkullen is the center of the festival, but we create satellites in other places in Gothenburg City. Places for satellite activities will include Gothenburg´s Art Hall at Götaplatsen, and Blå Stället cultural center in Angered among other places. The festival starts in Hammarkullen as the center and the rest of the city as a periphery.

Public art has the ability to create new physical and social spaces, enhance the architecture and change the experience of a place. The concentration of art in Hammarkullen can be an asset that makes the area a unique place in Gothenburg and Sweden. This festival was created from local commitment and self-organized initiatives. The program is organized through networks and collaboration among different actors in the area. The initial concept of the festival was taken from a local organization: Hammarkullen 365.

 Street art or what we call urban art today has made its entry into the institutions, taking new spaces and being adopted by new forces. This new epoch demands new questions and strategies to make these expressions relevant again in today’s new context, getting back its vitality and focus on their inherent change power. These are issues we want to discuss and explore with artists and guests during the festival.

Artists

Reyben, No Colectivo- Mexiko

Hymed, No Colectivo- Mexiko

Sens- Mexiko

Churquipunk- Chile

Metso- Sweden

Ligisd- Sweden

Iman Hussein

Important dates:

July 27: International artists move to Hammarkullen and the artist’s residence begins

August 3: Press conference and opening ceremony, Café Hammarkullen.

August 9: Artist talk, Hammarkullen Folkets Hus

August 10: Workshop for children and young people, Blå stället,  Angered center

August 09- 12:  Collective artwork

August 13: Vernissage

Project management: Urban Konst and Hammarkullen 365

Partners: Urban Konst, Hammarkullen 365, Bostadsbolaget Göteborg, Trygg, vacker stad, Göteborg 2021, Hyresgästförening, Blå Stället.

[danielterres-blog1]

Nothing can scape the effects of power

[danielterres-blog1]

Interview with Máximo Corvalán-Pincheira - by Daniel Terres.

Interview with Máximo Corvalán-Pincheira - by Daniel Terres. 

Date: 2017.03.13 

D: I really like what I saw on internet about your work, above all “Temporary exhibitions”. This artwork caught my attention, the topics you are bringing out to surface in this work are actual in any kind of society, but I can´t stop thinking that this intervention would have a big impact here, in Sweden. M: I don´t really know about the Swedish context besides what we have talked about previously. But there is always a link, the migration issue perhaps. I´m interested about Sweden, I have a connection, part of my family moved there and lived in exile. As you know, Sweden is one of the foreign countries with more Chilean population. I’m quite interested about migration’s issues because of my own condition of immigrant when I had to live in exile. I lived a long period in México, when I was a child. D: Can you talk about your initial intentions when you took the decision of doing this artwork? M: When you work with human beings, the initial intentions will always be liable to change. At the beginning I had in my mind a completely different work in relation to what it became. My idea was to build up a diorama, that is a museographic object that was aimed to be educative. This object is aimed to show things for talking about a historic X happening or a historic context, perhaps for showing the habitat of an X animal as it’s used in the natural history museums. My idea was to point out the situation of the disappeared, the invisible ones in the city. What happens in the city is that you see all these matrasses during the night, which disappear during the day. I talked to a couple and said: we do like this, I can keep your matrasses and take care of them during the day, they often rolled up the matrasses and hid them somewhere, often behind a bush or up in a tree. My proposition was that I would leave the matrasses in the diorama I had constructed outside the museum, with the Atacama Desert as a background. So, the idea was that they would only expose the matrasses and their stuff during the day and I would take care of it. It’s important to mention that before coming in touch with the couple I talked with about 50 homeless people, I did a little research in order to decide whom I would work with. In the Chilean context people living on the street can be very damaged or in a very bad condition, and I wanted to find persons that were completely conscious about what they were doing. In that way, I got in touch with Hugo and Carmen, a couple. Specially Hugo did read a lot, people in that situation often don´t read but he did it a lot. He read everything that came in his way, books, newspapers, etc. When I met him, I came to think that he would be able to represent and defend himself during the project, and that we would be able to discuss things together or put an end to the project in the case things went out of hands. He was also very articulated in his words, perhaps because of his habit of reading. So, when we had the Biennial’s inauguration, a very interesting phenomenon took place. The diorama, which is an educative artifact, which is there to make something visible, lived up to its function from the very beginning. Everybody started to have a dialogue with the couple, something that impacted Hugo and Carmen and gave them a feeling of recognition. They used to live on the streets close to the museum, so neighbors that used to ignore them or just pass by started talking to them. They felt visible, as a diorama is supposed to be and because of the cultural context of the biennale. Carmen and Hugo took the decision of staying in the diorama during the day and even sleeping there. They got appropriated of the situation changing radically the initial idea of this work. Another unexpected turn was that all the television reporters started sending from the place and talking with Carmen and Hugo. They also started questioning the artwork, when it comes to ethics, the limits within art, etc. That was the start point of the work. D: Did you see any patrons in relation to the topics the media wanted to talk about? M: When tv came into the picture, the discussion started to get banal. The conversation was basically reduced to the limits within art. Many celebrity shows started contacting me and I decided to give only interviews to programs that were broadcast live, so that they could not edit my words. All of this because of the discussion becoming very violent, very disqualifying. People that were pro and against, different discussion forums started to discuss whether it was art, whether it was valid or not. In that sense, what I found interesting was the possibility to give back the boll when I got the chance to use the attention of the media. Hugo and Carmen were not the only ones who were exposed here, but the society which was not taking any responsibility. It’s the same media which was exposed here, which only addresses or covers such issues when it’s about rating, it’s the tv, the reality shows which use human beings. So that was the typical discussion in those contexts. In another context, more interesting discussions took place, for example about Carmen and Hugo as actors representing themselves, people who came to the place and got involved in dialogues, conversations with Carmen and Hugo. It´s interesting how some people believed that Carmen and Hugo were the exposed ones, when it was society that was exposed through the artwork. Inside the museum was a prolongation of the artwork, a projection with real-time images of the people’s interaction with the diorama, captured by a surveillance camera from a window of the same museum. From my point of view those images function as an insinuation of who is, what is, and where is the problem. The problem is not Hugo and Carmen, but all of us and the logic of this system. D: Just that, the camera impacted me a lot. In my point of view, it was erasing the difference between the museum’s audience and the public in general or the passer by. Even the difference between being an observer and being part of the specific-situation was erased in a certain way. For me, this perspective added by the camera gave a new significance to the whole work. M: I never thought that the situation composed by the artwork would generate so much interaction. When I exposed Hugo and Carmen in a diorama that through the visual points out an object, I thought it would generate a dialogue and it would possibly be a provocation. But  things that went beyond my own imagination happened, impressive things happened. For example, the couple established friendship and new relationships with neighbors who belong to an upper-middle class. Hugo and Carmen got a job after their visibility which was generated by the situation and finally they left the streets. The housing minister (ministra de planificación) took advantage of the show generated by the media, and offered this couple a place to live in, a house. A fancy restaurant located nearby the museum came every morning with cappuccino, orange juice and toasts to the diorama, and all kind of unexpected things happened. The museum had to use a room as a warehouse to keep all the presents people sent to Hugo and Carmen from all over Chile. I had to make around 5 or 6 trips with the car for moving all these things to their new place. They became celebrities. The artwork generated a connection, at the same time I asked myself whether my work was valid, whether it is questionable to expose people, to use people in this way. On the other hand, what I wanted to do was to infiltrate into the mechanism of this consumer society which is based in the logic that you can use people’s needs for making them do what you want: “con dinero baila el perro” (money makes the dog dance). D: In the framework of this work, how do you handle and understand the idea of power besides what we just talked about? M: well, it is addressed in several ways is this whole situation or situations with different layers. I like to think about this as different dioramas. In the first one, you have Hugo and Carmen. In the second one you find the spectator. In the third one you find the prolongation of the artwork inside the museum and its audience. In the fourth one you have all society, represented or mediated by all this. First, the media machinery: newspapers, radio, tv, etc. The logic of power and how it works is at stake. How I myself as an artist, if I offer a roof to somebody without a roof, can make them do what I want. It´s like the work of Santiago Sierra, he said to someone, offering an X amount of money: I want you to do this, or to lift these stones or whatever. The fact is just an absurdity but its pointing out the logic of power, how this society uses people’s needs to exploit them and that’s the logic of neocolonialism in Latin America, in the world. D: That’s the logic of this system. Going back to the surveillance camera, do you have only the intention of capturing the spectator and making a comment about what we talked about, or did you also have other intentions as for example putting a second spectator or yourself in a position above, almost like/ let’s say an ethnographer? M: My works can also be understood from the performative viewpoint, not in a way as if I were doing a performance; but inside my works there is always something else happening, Situations are always occurring. Many of my works as this one are linked to the concept of panopticum, it has to do with the place of power. The logic of surveillance in general is to observe from a privileged position and in the case of the panopticum, it is to observe without being observed. So, based in these ideas I placed the surveillance camera. In my work, I like playing inverting the problems, the positions. I have done before other works playing with these ideas, using animals. I had a sheep with a little camera on its head, the images where sent to a monitor so that you could think of it as the sheep’s own view. So, people had this idea that they were observing an animal under an experiment. The animal was put in a big space, I had a veterinary taking care of the animal, an assistant getting the sheep to walk, feeding it etc. On the other hand, the spectators had to go through something like a rat labyrinth with cameras, inclusive the camera on the sheep’s head, pointing out towards them. So, I do the same in this work, the cameras are there to point out that the problem is not Hugo and Carmen but the spectator, the ones who observe, we are a society that only observes. And the one looking from above is also observed perhaps by the museums own surveillance camera or a satellite from another country with more power and so on. All this is about power, if there is surveillance there is power. It’s about observing from a privileged position. D: It impacted me how you worked out these issues from the symbolic, and even by generating real situations. I couldn’t stop thinking about the concept of habitus as a justifier of oppression and social sadism. How did you use the Atacama Desert as a reference in this ensemble? M: From my point of view and my intentions, it has two different interpretations. When you walk in the night, you see all these crooked bodies, with no faces, all covered by blankets. In Atacama there was a pre-Inca culture, so I did that association with this disappeared culture or people. This desert was also the graveyard for many missing victims during Pinochet’s dictatorship, so that is also a possible lecture. These corpses were found intact, because of the minerals, the salt in the desert had a mummifying effect. The desert of Atacama is also the most arid desert in the world, so I took this landscape out of context and put it in the city. It’s very difficult to build something in the desert, above all in this particular desert. In this sense, this landscape has to do with the aridness, the situation of living in the streets. I also created a strong image when Hugo and Carmen were sleeping in the diorama because of their need of a roof. You could see these two sleeping bodies with the Atacama Desert as a background, becoming a reference or a metaphor to these bodies found in the desert. D: Your work gives place to so many readings, I guess you have heard about other people’s interpretation, do you have any comment about this? Any interpretation which was unexpected or made any impact on you? M: Not specifically about this work. But there were art critics fighting each other because of this work. There was one in particular that called me a fascist for using people, other made a whole revision about the French situationism, some others compare me with an Argentinian artist that exposed a family in his work. Without a doubt, it was an artwork in the edge, pushing limits. For me it was difficult to handle how the media transformed the work in something different, to see how you lose the power in these kinds of situations. I also was invited to a channel specialized in reality shows, where the tv-presenter questioned my intentions for using people, at the same time they were sending very brutal reality shows with situations of bullying and mistreatment. So, I just kept giving back the ball, my work is not art for art’s sake but it’s a comment about these issues. In other programs they invited very conservative, reactionary artists to discuss what is and what isn´t art. Anyway, there was all kind of reactions. It’s also important to situate this in a context. It was 2006 and it was in Chile, a still very conservative country, so the artwork had a huge impact. D: I guess that the huge attention from the media in a way gave more force and magnified the comments about the society within the work. M: In that sense, the artwork worked out as a window to expose this society that so many times hides its cruelty behind lights and glitter; a machine that transforms everything in a show for themselves, where even war becomes a show, an object to consume when you are in a privileged position. 

About the artist (from the artist’s homepage http://www.maximocorvalan-pincheira.com/biografia/) 

Born in Santiago, Chile in 1973. That same year, his family was forced into exile, first for one year in Bogota, Colombia and then Berlin, Germany for the same amount of time. Later the family moved to Havana, Cuba for five years and finally settled in Mexico City for ten years until it returned to Chile in 1990. Máximo Corvalán-Pincheira’s projects and installations tell of/leads us to? a profound reflection on the contradictions of the modern consumer society. Through his work he tries to convey, with irony, the subsistence of contingent unsolved problems, such as the historic processes of recent times, immigration and social uprisings. He has worked with the “panoptic” concept, creating scenes related to everyday life, and getting the spectator involved in them. Thanks to the use of cameras, video and photography, he has generated this panoptic relationship with the observer, managing to set up dialogues between reality and the virtual reality of images. Recently the artist has focused on intersecting and stretching the concepts of “insecurity and spectacle”, generating a kind of intense vibration which causes distress and anxiety, creating a formal dialogue between the organic and the abstract. In one form or another, Corvalán-Pincheira’s work has always revolved around one theme: power and its aesthetic dimension, not to be confused with the “aestheticization” of power, but instead that dimension of the representation of things (of space, time, one’s own body and the body of others, etc.) in which an individual’s subjectivity is formed. Education 2000. Bachelor of Arts, ARCIS University, Santiago, Chile. 2002. Masters of Visual Arts, University of Chile, Santiago, Chile.

[danielterres-blog1]

Finding cracks in the wall

In this blog you can follow my journey during the course “ Commissioning and curating public art ” at the Academy of Fine Arts Valand, University of Gothenburg. I will also publish other projects that are relevant for the course, addressing issues such as democracy, public space, public art and culture. 

I like to see my practice as finding cracks in the wall and making them bigger. That´s the place where I often find new questions, answers and a space for change. Co-creation and different forms of participation have been central parts of my practice within the municipality the last 3 years. I have been working lobbying for a reinterpretation and a new practice of the graffiti policy from 2007, a document that has been interpreted in a very restrictive way by different actors within the municipality. This interpretation has affected all forms of free initiatives (painted) art in public spaces during the last decade. 2016 I could finally witness, through the start of Urban Konst, a less restrictive city.

An important issue I want to work with during this year, is finding new ways to promote and create conditions for initiatives and non- commissioned art in public spaces. An issue that demands alternative forms of financing. Many people I meet share the same experience, that the city has created an institutional monopoly when it comes to art in public spaces.

I am convinced that there is a need to enable bottom- up initiatives and increased democratization when it comes to art in public spaces. The commission-based context is very important, it helps to create a demand and a healthy market for artists, which is necessary. But there are many different needs, ways and processes of creating public art that will never fit in a commission form. Without a supporting infrastructure within the municipality for bottom- up artistic initiatives, the city is creating it´s own deficit.

The following image is an example of an artwork that was created in Hammarkullen by two Mexican artists Himed & Reyben. It was a local association, Hammarkullen 365, that stood behind the project. This is a clear example of a initiative that does not fit in the commission based context. The Hammarkullens 365 model is characterized by artists that are invited to live as residents in the neighbourhood and conduct different workshops before doing a final artwork.

Articles and interviews (Swedish)

“Nolltolerans har varit en väg flera kommuner valt. – De hindrar sig själva från att få någon som helst vinst av hela graffitifrågan, säger Daniel Terres.” (GP 2015)

http://www.gp.se/nyheter/g%C3%B6teborg/g%C3%B6teborg-kan-f%C3%A5-fler-lagliga-graffitiv%C3%A4ggar-1.49508

“Vi vet att behovet av lagliga väggar finns och Artscape kan visa på potentialen i den här typen av uttryck. Med fler lagliga väggar så kan fler öva och förbättra sina förutsättningar. Från vissa stadsdelar är det en timmes resväg till Röda sten” (Göteborg Direkt)

http://www.goteborgdirekt.se/nyheter/fler-lagliga-vaggar-pa-g-i-gbg/Bbbphh!e9j4nxHATYvFinxdNxyt8w/

http://www.kulturivast.se/konst/fem-snabba-till-projektledaren-for-urban-konst-i-goteborg-daniel-terres

Urban Konst 

www.urbankonst.se

We are a small section (1,5 persons) working to create better conditions for non- commissioned art and bottom-up initiatives in public spaces. We work consultative for initiative takers, real estate companies, promoters and other stakeholders to facilitate different projects and productions. An inclusive approach, where different perspectives come together is the foundation of our work. All our projects are done in collaboration with internal and external agents.

We are also working educative in collaboration with Young & Creative (Ung & Skapande) at Röda Stens Arthall, doing different kind of workshops at the legal wall.

Some examples of collaboration projects carried out during 2015/2016 are Artscape 2016 and Sweden first participation in the “Art & Dialogue Festival” in Istanbul among others.

Photo by Futuro Berg

Om Artscape 2016/ About Artscape 2016

www.artscape.se

 http://www.goteborg2021.com/aktuellt/gatukonstfestivalen-artscape-2016-till-goteborg/

Om möjligheten till att permanenta artscapes konstverken i staden. 

http://www.vartgoteborg.se/prod/sk/vargotnu.nsf/1/kultur_o_fritid,artscape_2016_ar_over_men_gatukonsten_kan_bli_kvar

Dagens Industri uppmärksamma festivalen

http://www.di.se/artiklar/2016/8/2/konsten-flyttar-ut/

GP uppmärksamma festivalen 

http://www.gp.se/om/Artscape%202016

SVT uppmärksamma festivalen

http://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/nu-borjar-gatukonstfestivalen-artscape-2016

By Citizen Kane. Photo: Frida Winter

By Rone. Photo: Frida Winter

För mer info: http://www.artscape.se/partners/

Kollektivet Staden är Din (Swedish)

Staden är Din grundades av Ernesto Escobar och Daniel Terres. Idag är vi ett kollektivt på 4 personer där Anna Malmer och Johan Lundin är en del. Läs mer på www.stadenardin.com

Opinionsbildning genom kunskap och kreativa möten är vår plattform för att bekämpa rasism och skapa möten mellan människor över stadsdelarnas gränser. I praktiken fungerar Staden är Din som ett pop- up kulturhus som driver mobila träningar samt öppna seminarier och föreläsningar med syfte att skapa möten och återupptäcka staden. Vi absorberar olika ytor efter behov och utmanar idén av en fast geografisk plats som något nödvändigt för att bedriva en verksamhet. Vi skapar samarbeten med olika arenor som universitet, skolor, fritidsgårdar, kulturhus, föreningar och andra institutioner för att utnyttja de redan existerande fastigheter och resurser. Detta gör Staden är Din till ett hållbart alternativ samt innovativ arbetsmodell. Göteborg innehar många mötesplatser och resurser som förblir ofta isolerade av varandra på grund av bl a stadsdelsuppdelning och de låsta rörelsemönster som finns i staden.

Vi tror på att hela samhället har ett gemensamt ansvar för inkludering och därför använder vi oss av hela staden som arena. Segregation och diskriminering är komplexa samhällsfrågor som bör tas på större allvar i arbetet för en hållbar stad. Staden är Din gör inte anspråk på att bli en helhetslösning på sådana komplexa frågor men vi vet att vi kan göra skillnad. Vi vet att kunskap, gemenskap och kreativa möten i staden på sikt kan motverka fördomar och rädsla som tar sig uttryck i form av stigmatisering och rasism.

Vi står för en aktiv antirasism och är en av initiativtagarna bakom “Sverige För Alla – upprop för alla människors lika värde“. Uppropet var undertecknat av en koalition bestående av 53 aktiva organisationer som ställde konkreta krav:

Att alla riksdagspartier erkänner rasismen som samhällsproblem och utvecklar omfattande åtgärdsprogram för att bekämpa den.

Att antirasism görs till en lika viktig fråga i den offentliga sektorn och arbetslivet som jämställdhet – till exempel vad gäller resurser till myndigheter, institutioner och civilsamhällesorganisationer samt aktiva åtgärder i arbetslivet.

Att regeringen tillsammans med en bred koalition av civilsamhällesorganisationer och relevanta experter utvecklar en ambitiös nationell handlingsplan mot rasism i enlighet med FNs riktlinjer för sådana handlingsplaner och som syftar till att i Sverige förverkliga Durbanförklaringen och dess handlingsplan – världens mest omfattande mänskligarättighetsintrument mot rasism.

Turnerande träningsgrupp som tar plats i olika offentliga platser och institutioner

Staden är Din föreläsningar med fokus på aktivism och forskning i frågor rörande folkhälsa, rasism och strukturell diskriminering. På bilden Viktoria Kawesa

Nomineringar

Staden är Din blev utvalt att delta tillsammans med 22 andra projekt från hela Europa i “Nantes creative generations forum” som ägde rum den 23 oktober 2013. Projektet har även deltagit samt blivit nominerat till KPH AWARD 13 och YES AWARD 13 i Köpenhamn, Danmark. KPH AWARD är en nordisk pris utmärkelse med fokus på kulturella och sociala innovationer.

Utvalda artiklar om Staden är Din

Vem får definiera kultur?

http://blogg.djungeltrumman.se/blog/staden-ar-din/

Segregationen skär genom allt men inte våra drömmar

http://hallbarstad.se/arkdes-blog/segregationen-skar-genom-allt-men-inte-vara-drommar/

Staden är Din Kick off-Trailer “Segregationen sker genom allt men inte våra drömmar”

Art & Dialogue festival in Istanbul. Sveriges första deltagande, feat. Ligisd, Hets och LEon. Video av Futuro Berg.