dokumentation1453

[dokumentation1453]

Det är ingen som ska behöva känna 'tänk om'. #tillsammansärvistarka #prayforstockholm #maketheworldabetterplace

Det som hände i Stockholm igår är obeskrivligt. Jag fick ett meddelande just efter att ha kommit hem från en amerikansk vän som frågar vart jag är och om jag mår bra. I det ögonblicket förstår jag ingenting. Jag slår på nyheterna och möts av en skärrad journalist i centrala Stockholm för det har skett ett misstänkt terrorattentat. Den första tanken är att ringa till de mina för att se att allt är okej. Jag tar upp telefonen och ringer till min mamma, inget svar. På nyheterna ser man poliser men dragna vapen som springer och människor i panik. Rent logiskt visste jag att ingen av de mina borde vara där, ingen i min familj borde vara mitt i centrum idag. Men så, om endast för en tiondels sekund, kommer tanken. Tänk om.

Det kommer in rapporter om två döda. Pulsen ökar och en känsla av panik slår igenom i bröstet. Jag slår in nummret på telefonen igen, inget svar. I nästa ögonblick kommer det in rapporter om att någon skjuter människor vid Fridhemsplan. Det 'tänk om' som växt fram i mitt bakhuvud har plötsligt blivit 10 stycken. Jag ringer ingen och den här gången går inga signaler fram. En känsla av panik och maktlöshet växer fram när man sitter nästan 100 mil bort och inget vet om sina. Det går inte att tänka klart, det går nästan inte att andas. Jag får veta att min moster är i centrum och plötsligt blir alla tänk om mycket mer verkliga. Det tar nästan en och en halv timme innan jag får tag i någon av dem mina. Lyckligtvis för mig mår alla bra. Men så är det inte för alla.

Det finns de som slår på nyheterna varje dag och tänker 'tänk om'. De kanske inte ens har möjlighet att plocka upp en telefon att ringa till de sina. Det finns människor runt om i världen som inte ens behöver tänka 'om', för det har redan inträffat. Det var människor igår vars 'tänk om' inträffade. Vi är en värld, vi är alla gjorda av samma atomer och molekyler och vi måste ta hand om varandra. Det är ingen som ska behöva känna 'tänk om'. #tillsammansärvistarka #prayforstockholm #maketheworldabetterplace

Lotta / Luleå

[dokumentation1453]

Kärlek från Stockholmarna.

Foto: Malin Johansson

Blommor vid Hötorget, nionde april.

[dokumentation1453]

När det gick upp för oss vad som hade skett och vi försökte förstå vad som pågick, så var det skönt att vi kollegor hade sällskap av varandra.

Strax före kl 16 på fredagseftermiddagen så höll jag och några kollegor på att avsluta vårt arbete på skolan och jag plockade fram min mobil och såg då att jag hade fullt med sms. Kl 15.20 hade min son på resa till Asien skrivit: Lastbil körde in i folkmassa på Drottninggatan? Alla okej? Sen följde många sms mellan familjemedlemmar om attentatet. Jag avbröt mina kollegor med orden:Lyssna nu, det här är på riktigt! och så återgav jag sms:en och en av kollegorna fick snabbt fram nyheterna på Internet. Jag svarade min familj. När det gick upp för oss vad som hade skett och vi försökte förstå vad som pågick, så var det skönt att vi kollegor hade sällskap av varandra.

Jag visste att tunnelbanan var stoppad, men kom med en buss. Chauffören sa att det nog var den sista bussen som fortfarande gick. Så fort vi rullade ut från hållplatsen så fick chauffören dock ett meddelande om att han måste tömma bussen och att alla passagerare måste gå av. Jag tog mig fram till fots och gick hem till en dotter. Vi tittade på nyheterna.

På lördagsmorgonen åkte jag in till Drottninggatan, "min" gata. Dit jag åker väldigt ofta. Jag ville förstå på plats vad som hade hänt. Jag gick längs med Drottninggatan där en del avspärrningar var borttagna och jag såg hjulspår, skrapade lejon, gula filtar på marken och annat som hjälpte mig att förstå vidden av detta hemska dåd.

I allt det hemska med denna händelse har det varit så fint med alla människor som tillsammans har hjälpt varandra och uttryckt sig om det som har hänt och stått upp för ett fritt samhälle.

Monica Algeborg

[dokumentation1453]

Ta barnen i hand

Foto: Christer Sjöberg

Cementhinder, vägskylt, lämmeltåg, Solna tingsrätt, äntligen solnedgång

[dokumentation1453]

Det behövs inte någon organisation som IS, det räcker med en enda person som fått någon förryckt idé och beslutar sig för att döda en massa människor med en bomb, skjutvapen eller - liksom i Berlin och Nice - med en lastbil. Galningar inspireras av andra galningars dåd.

Jag var på Nacka Forum med min dotter när mobilen ringde. Det var min son och jag såg att han försökt ringa flera gånger tidigare, men jag hade inte hört signalen. Jag svarade och han frågade upprört var jag var någonstans. Var jag i stan? I närheten av Drottninggatan?? Han berättade vad som hänt och jag blev chockad och förskräckt. Jag brukar ganska ofta gå längs Drottninggatan på väg hem från jobbet, så jag förstår min sons oro. Jag hade kunnat vara där när det hände.

Den här fredagen hade jag dock gått lite tidigare från jobbet och mött upp min dotter vid Skanstull för att uträtta några ärenden och därifrån åkte vi direkt med tunnelbanan till Slussen och vidare till Nacka Forum. Min man ringde också, orolig, och sa att hans mamma och syster ringt honom och frågat om jag var i säkerhet, eftersom de också vet att jag brukar gå på Drottninggatan. Jag gick in på en nyhetssajt (Aftonbladet, tror jag) på mobilen och där rapporterades det bland annat om skottlossning på Fridhemsplan. Det visade sig senare inte vara sant, men tänk om det hade varit det... Jag jobbar vid Fridhemsplan! Det kom nära, kändes det som. Endera skjuten nära jobbet eller nermejad av en galning i lastbil på Drottninggatan!

Jag kände lättnad och tacksamhet över att inte ha varit där, samtidigt kände jag beklämning och sorg över de som dött och skadats. Fick sedan höra att en hund också dödats av lastbilen, vilket inte medierna brydde sig om att rapportera, de nämnde 4 döda när det var 5 levande varelser som dött. Men det var ju "bara" en hund... Som hundägare kände jag sorgen över hunden starkare än över människorna, faktiskt. Hunden hade inte själv valt att vara där, han följde bara med sin ägare. Det var ett fruktansvärt dåd och jag var chockad men tyvärr inte förvånad. Jag hade flera gånger tidigare undrat när det var Sveriges tur att råka ut för något slags terrordåd. Det behövs inte någon organisation som IS, det räcker med en enda person som fått någon förryckt idé och beslutar sig för att döda en massa människor med en bomb, skjutvapen eller - liksom i Berlin och Nice - med en lastbil. Galningar inspireras av andra galningars dåd.

Vi hade bokat bord för att äta en bit. Vi tänkte inte låta rädsla styra oss, så vi åkte in till stan igen som planerat. Vid Slussen mötte vi hela floder med människor, tunnelbanan gick ju inte och inga innerstadsbussar heller, så folk fick gå för att ta sig fram i stan. På puben var det färre människor än det brukar vara. Ett sällskap satt och skämtade och skrattade högljutt men annars var stämningen dämpad. Puben stängde tidigare den kvällen.

På måndagen kom dottern in till mitt jobb. Jag hade köpt rosor och gravljus och vi gick längs hela Drottninggatan och lade blommor på olika minnesplatser och tände ljus. Vid hundens minnesplats var det fullt med blommor, ljus, leksaker, hundben, teckningar och skrivna hälsningar. Jag grät. Dottern grät. Vi tände ljus och lade blommor och hundgodis på minnesplatsen. Ett trasigt fönster till en butik hade täckts med en träskiva. Där hade människor skrivit kärleksbudskap och det gjorde min dotter och jag också.

Vidare till den av blommor nästan helt övertäckta polisbilen vid Åhléns. Vi lade en blomma där också. De sista ljusen tände vi och ställde i trappan vid Sergels Torg och där lade vi blommor också. De sista blommorna gav vi till två poliser som stod på torget. Jag hade velat krama dem också, men vågade inte. Detta hemska attentat tog paradoxalt nog fram kärleken hos människorna!

Jag vill inte låta rädslan styra, men nog kan man inte hjälpa att man funderar... Kommer det hända igen? Finns det någon mer galning därute nånstans? Män med ryggsäckar i tunnelbanan får mig att tänka... Han skulle kunna ha en bomb där i. Eller ett skjutvapen. Det skulle kunna hända var som helst, det krävs bara en fanatisk galning. Så ska man gå omkring och vara rädd hela tiden, resten av livet? Det vill jag inte. Så jag tänker försöka leva mitt liv som jag vill och inte låta mig begränsas i hur jag rör mig i stan. Det är ju det de vill, terroristerna. De vill inskränka våra liv, injaga skräck i oss. Det ska de inte lyckas med!

Sue

[dokumentation1453]

Webkamera sergels torg

Fredagen 7 April en halv timma efter dådet. Kameran slocknade några sekunder efter denna bild.

[dokumentation1453]

Jag är så oerhört stolt över att vara svenska. Bilderna där polisbilar var fullt med blommor och polisen fick massvis med kramar är bilder som spreds över hela världen. Jag blev varm inombords och väldigt rörd.

Jag är svenska men bosatt i Berlin. Jag fick ett breaking news meddelande på min mobil. Jag greps av panik,visste ej om min mor eller min släkt var på  Drottninggatan. Jag ringde genast upp allihopa frågade om allt var ok. Jo, det var det. Men inget var ok. Jag satte mig framför TV:n och tittade. Switchade hela eftermiddagen och kvällen mellan CNN och tyska nyheterna. Tyska vänner ringde upp mig för att fråga om det hade hänt min familj något. Terrordådet i  december i Berlin och nu i Stockholm - mina två hemstäder har blivit svårt skadade.

Jag tittade på filmer om terrordådet som lades upp på nätet – jag grät. Jag var illa berörd. Jag tänkte på offren och deras anhöriga. Deras liv har ändrats från ena sekunden till den andra. Hur skulle jag reagera om jag hade förlorat någon jag älskar?

Jag tände ett ljus hemma hos mig. Och talade ofta med min mor i telefon. Sen träffade jag vänner för att inte låta terrorister bestämma mitt liv. Även om jag bor mer an 1000 kilometer från Stockholm känns det som om det hänt runt hörnet här i Berlin.

Jag är journalist och har skrivit om terrordådet i tyska media och fokuserat på hur vi svenskar hanterar krissituationer och konflikter. Helt annorlunda än tyskarna. Jag arbetar även som interkulturell tränare (Sverige och Tyskland). I mina workshops ska jag ta upp den olika hanteringen av terrordåd.

När jag står vid vägkanten och en lastbil kör förbi har det blivit en reflex att jag tittar närmare på föraren. Och jag tittar snabbt omkring mig var och hur jag skulle kunna skydda mig om lastbilen åkte emot mig.

I Berlin har vardagen kommit tillbaka, det gör den även i Stockholm. Och det är bra.

Jag är så oerhört stolt över att vara svenska. Bilderna där polisbilar var fullt med blommor och polisen fick massvis med kramar är bilder som spreds över hela världen. Jag blev varm inombords och väldigt rörd. Tyskarna skakade huvudet - med beundran, jag har förklarat att ”Tillsammans” är ett värde som är viktigt för oss svenskar.

Suzanne Forsström

[dokumentation1453]

Rör inte mitt Stockholm

Foto: Louise Söderin

Klarabergsgatan 8/4 2017 klockan 13:30

[dokumentation1453]

Det kunde varit jag!

Foto: Anders Hammarström

Jag driver en reklambyrå på Wallingatan 9, 30 meter från Drottninggatan. Drottninggatan, där jag går till och från jobbet, och nästan varje lunch. Jag och min kollega hade bestämt att göra en tidig fredag, och gå hem vid klockan 3. Men ett lunchbesök gjorde att vi tog en långlunch och lunchpromenad och fortsatte plåtningen efter det. Så jag var kvar på jobbet när allt hände. Ringde en "freelance" för att få hjälp kommande vecka, och hon berätta om en lastbil som kört in i Åhléns. Googlade vad som hänt, och blev kvar. Förstod inte vidden om allt som hände just då. Hur ska jag ta mig hem? Såg på nyheterna dagen efter, ... började förstå. Åkte in på söndagen, både för att förstå, se vad som hänt, visa att jag/vi inte är rädda. Fast jag på vägen in tänkte att åka in nu är inget bra. Riktigt dålig idé. Men jag åkte in ändå. När jag såg det stora blomberget 150 meter från jobbet, .... så kom tankarna. Det kunde lika gärna varit jag!

[dokumentation1453]

Klockan 18.00 hämtades det sista barnet. Jag och de tre kollegor som var kvar började då våran vandring hem.

Jag var på min arbetsplats - förskola på Reimersholme. Trodde först inte på min kollega när hon berättade att något hänt på Åhlens city. Men när jag förstod att det var allvar gick jag in och kollade media. Chock! Väl ute på gården igen lät vi varandra, kollegorna, kontakta sina anhöriga. Alla mådde bra. Föräldrar började komma för att hämta sina barn. Med föräldrarna kom rykten om skottlossning runt om i stan - Fridhemsplan, Liljeholmen, Gullmarsplan, Globen, Riksdagshuset m.m. Känslan av krig dök upp i mig. Vad var sant? Stämde ryktena? Förskolan jag arbetar på ligger på Reimersholme. Ryktena och infot på media gav mig känslan av att världen krympte och allt kom närmare och närmare.

En av föräldrarna som kom fick mig att känna mig lugn i tanken igen och gav mig omedvetet stöd bara av att hon klev i genom grinden på gården. Jag meddelade alla kollegor att alla skulle gå in på förskolan. Väl där inne lekte vi russinleken, tittade på film med projektor, lekte, ritade och gjorde sådant som vi brukar göra när vi har inneverksamhet. Det dök upp vårdnadshavare, vänner och anhöriga som lugnt tog hem barnen. Vårdnadshavare kontaktade varandra för att ta hem varandras barn. Många föräldrar satt fast inne i stan pga attentatet och många hade en lång väg att gå till förskolan. Min upplevelse var att stämningen var allvarlig men lugn. Min upplevelse var också att barnen inte blev oroliga. Russin och bio! Det blev ju spännande, gott och mysigt:)

Klockan 18.00 hämtades det sista barnet. Jag och de tre kollegor som var kvar började då våran vandring hem. Vi skildes åt i Slussen. Längs hela vår väg var det stor folkvandring överallt. Det var ett lugnt målmedvetet lugn över folkmassorna som tillsammans rörde sig fram som olika korsande floder. Solen sken tröstande och gav styrka och tröst. Väl hemma väntade jag på min sambo som åkte bil hem från sin arbetsplats. Tv'n stod på till sent på kvällen och slogs på igen lördag morgon.

Jag satt framför tv'n med min sambo och följde nyheterna om attentatet. Jag hade även kontakt med mina älskade föräldrar.

Kände på lördagen att jag måste UT för att inte växa fast i nyhetsflödet på tv'n. Vi vandrade runt i vår stad. Jag vandrade runt i Gamla stan där jag brukar hitta kraft och lugn. Gick in i Storkyrkan för att andas in den historiska atmosfären. Kyrkan har sett och genomgått mycket under sina 700 år. Den kan trösta och lugna även om man som jag ej är troende. På lördagskvällen blev jag lite manisk på att anmäla olämpliga bilder på facebook och instagram från attentatet. Helt sjukt vad folk lägger ut...

Söndag - vandrade igen genom mitt älskade Gamla stan för att delta på Sergelstorg. Där kom äntligen tårarna. Mycket fin och stärkande manifestation.

Måndag - tillbaka på jobbet. Barnen var glada och vi likaså. De barn som inte dök upp ringde vi för att kolla om de mådde bra. Alla mådde bra:) På eftermiddagen var jag på ledningsgruppsmöte som lagledare i vår förskoleenhet. Vi berättade, reflekterade och började skapa en handlingsplan utefter våra erfarenheter och handlingar i fredags den 7 april 2017. Handlingsplanen ska finslipas. Vi måste göra detta då attentat kan hända igen, tyvärr... borde inte vara så... Jag håller nu på och tar reda på var jag kan anmäla mig som volontär om någon stor negativ händelse händer igen i vår stad. Som avslut vill jag hylla mina förskolekollegor som gjorde ett fantastiskt jobb fredagen den 7 april 2017 - Tack!

Åsa Förskollärare

[dokumentation1453]

Blomtäckt polisbil

Foto: Erik Norbergh

En polisbil täckt med blommor. Människor visar tacksamhet och kärlek till ordningsmakten efter att den misstänkte terroristen gripits kort efter attentatet.

[dokumentation1453]

Jag kommer att röra mig som vanlig och känna mig ännu tryggare än tidigare då detta var ett skarpt läge som staden klarade av på ett bra sätt.

Jag jobbade på Katarinavägen nära Slussen när jag fick meddelande via Facebook Messenger att något hade hänt på Drottninggatan. Min Sambo var på väg in till centrum för att shoppa men lyckligtvis hade hon hoppat av tunnelbanan strax innan attacken vid Slussen för att gå till en butik på Götgatan först. Telefonen fungerade sporadiskt, så säkraste kontakten höll vi via messenger. Nyhetsuppdateringar fick jag via Radion på mobilen där obekräftade uppgifter skottlossning vid Fridhemsplan rapporterades som sedan dementerades. Jag kände inte av någon rädsla men en oro kändes i magen att det kunde vara en koordinerad attack och tanken på att vi måste ta oss till vår son på förskolan så fort som möjligt. Jag fokuserade således på att sätta oss i säkerhet snabbt och de eventuella problem som skulle kunna uppstå när vi skulle ta oss ut ur stadskärnan. Min sambo och bestämde oss för att det säkraste var att stråla samman vid Södermalmstorg för att ta min bil som stod i Slussengaraget hem till Hjorthagen via Danvikstull, Södra länken, Essingeleden och Norra länken för att undvika eventuella fortsatta angrepp som rapporterades i innerstaden. Vi kom iväg innan den stora vågen av människor och kom hem trygga ca 16:40 till vår kära son som var lyckligt ovetande om den ondska som skett under dagen. På söndagen besökte vi platsen och prata om vad som hade hänt.

Vi lade blommor på Sergelstorgstrappan och skulle delta i minnesstunden där, men det var för mycket folk för att vi skulle kunna stå still med vår 1,5 åriga son så vi gick till Kungsträdgården istället. Vi gick på Drottninggatan och pratade om vad som hade hänt och vilken tur det var att de förmodligen fått fast den person som utfört dådet.

Jag kommer att röra mig som vanlig och känna mig ännu tryggare än tidigare då detta var ett skarpt läge som staden klarade av på ett bra sätt.

Vi kommer att bli starkare och mer sammansvetsade av denna händelse som medborgare i staden. Säkerheten kommer att utökas och fler fordonshinder och kameror kommer att placeras ut.

Jag har tänkt på att invånare och besökare i staden på ett samlat sätt samsades med varandra på ett respektfullt sätt under en svår stund.

[dokumentation1453]

Jag var på kärleksmanifestationen på söndagen i Sergels torg, stod arm i arm med främlingar jag aldrig mött. Alla från Rinkeby till Östermalm.

Jag jobbar som receptionist på Tegnérgatan och hörde helt plötsligt en massa helikoptrar ovanför och sirener utanför. Jag kikade då ut genom fönstret. Vid mitt fönster ser jag bort till korsning rådmansgatan/drottningatan. Precis längst upp på Drottninggatan, där jag två timmar innan suttit och ätit lunch. Där kommer folk springande. Dem sprang som jag aldrig sett Stockholmare springa, dem sprang över Sveavägen utan att ens kolla om bilarna skulle stanna. Då förstod jag att nu har något hänt och slog på nyheterna. Sen var det bara att ringa runt till alla man kände som jobbar i och bor i centrala Stockholm. Min kompis var inlåst på ett hotell precis vid Åhléns. I hennes port där hon jobbar dog dem första offren. Det var så ofattbart. Inte oväntat men ofattbart. Det kändes som en film. Som att det här händer inte.

Det första som hände var ren sorg, när dödssiffran började ticka in. När jag förstod att folk dött. När folk på facebook började skriva hatfulla kommentarer bara minuter efter och jag kände sån enorm ilska. När jag insåg att folk som flytt från krig och terror nu inte ens va skyddade i lilla landet mellanmjölk då började man känna sorg. Allt var så orättvist var min första tanke. Jag stannade ett tag på kontoret då det först gick rykten om att det var skottlossning på Fridhemsplan vilket jag behövde gå förbi för att komma hem. Sen gick jag från Rådmansgatan, Sveavägen som va avstängd. Jag korsade ett tomt Sveavägen, enda som fanns där var poliser och polisbilar. Förbi stadsbiblioteket där folk stod och grät. Upp mot Odenplan, Sankt Eriksplan. Folk körde fort ut ur Stockholm. Folk gick sammanbitna och pratade i telefon. Alla försökte hjälpa alla. Vid St Eriksplan fick jag hjälpa ett gäng spanjorer som inte visste vart dem skulle nu när tunnelbanan var stängd. Tillsammans gick vi över Fridhemsplan och Västerbron som tog 1 timme och en kvart istället för 20 min. Sen skildes vi i Hornstull och jag gick hem och åt middag med en kompis som inte kom hem. Jag skrev ett inlägg i en facebookgrupp och erbjöd mitt hem då jag bor precis vid tullarna.

Jag var på kärleksmanifestationen på söndagen i Sergels torg, stod arm i arm med främlingar jag aldrig mött. Alla från Rinkeby till Östermalm. Där stod vi. Och lämnade blommor, sen försökte jag lämna blod på lördagen då jag är blodgivare men jag har varit utomlands så jag fick inte.

Jag tror tyvärr det här ger mer vatten på kvarnen åt vår extrem höger och dem kommer tyvärr fortsätta sprida panik med falsk fakta och hat. Jag kommer aldrig låta SD vinna. Jag hoppas också Stockholm stad gör ett minnes monument tillägnat dem som dog.

Att alla i Sverige som just nu får ta emot obefogat hat för att ni inte är blonda och blåögda, för att ni kanske bär hijab eller äter kosher. Jag förstår att ni är rädda, arga och känner ledsna. Men vi är många som aldrig kommer tro ont om er enbart på grund av religion, hudfärg eller namn. Sen till dem familjerna som blivit drabbade av detta, jag önskar jag kunde göra det ogjort. Jag beklagar. vet inte vad jag ska säga eller hur jag ska säga det. Men jag sörjer och beklagar av djupet av mitt hjärta.

[dokumentation1453]

Jag lägger ner mitt headset i fickan, kollar på kvittot kl.14:49 gick köpet igenom och rör mig mot utgången.

Ledig fredag! Härligt, eller?! Började dagen med en vän på Fotografiska, sedan skulle hon hem och sova innan nattjobb. Så jag hoppade av vid T-Centralen lite efter kl. 14. Gick i flera butiker och kom fram till Indiska, jag var på väg längre upp på gatan, det var ju inget jag behövde från indiska men gick in ändå. Jag hittade ett par tofflor och irriterade mig lite på att det var flera personer före mig i kön. Sedan kommer jag fram till expediten en söt, brunett i en fin mörk blus med små prickar på. Vi småpratade lite som brukligt, mitt headset fastnade i tofflorna när hon skulle slå in dem i kassan, vi skrattade (det var sista skrattet innan allt hände). Jag lägger ner mitt headset i fickan, kollar på kvittot kl.14:49 gick köpet igenom och rör mig mot utgången. Väl framme vid entrén till indiska kommer jag på att jag borde svara på ett arbetsrelaterat sms som jag fått några timmar tidigare (varför kom jag på detta just då?). Det är oklart i mitt minne om jag står utanför eller precis i dörren på väg ut när jag hör ett konstigt ljud, det är ett dån av något som rör sig snabbt, plåt som slår emot något, någon/några som skriker...folk springer (men jag ser dem knappt) det som fångar min blick är en dammig mörkblå lastbil som dånar förbi mig (Jag förstår på en gång att detta är farligt, det är ingen som kör så fort på en gågata av misstag utan att försöka väja för människor framför sig). En kvinna springer ut från indiska rakt in i famnen på vad jag antar är hennes man, det är de enda människor jag ser när jag kliver ut på gatan. Det är en vägg av damm, en lukt av smuts och något jag inte kan sätta fingret på. Jag tittar om jag ser någon som är skadad men ser som sagt ingen, vänder mig om och möter rädda och frågande blickar "vad hände?" , "såg du vad som hände?". Jag börjar ropa åt alla därinne att backa, "ta er längre in i butiken, de har rammat hela Drottninggatan med en lastbil" (jag tänkte direkt att det kunde finnas en bomb, eller att någon skulle hoppa ur lastbilen och börja skjuta). Jag tar mig längre in i butiken och ser en kvinna i rosa kofta som sitter på huk, hon är chockad, skakar och gråter. Jag sätter mig bredvid håller om henne och pratar lugnt, säger att vi måste ta oss därifrån. Jag försöker ringa till min sambo som är på sitt kontor några kvarter bort, han klickar mitt samtal "är i ett möte, ringer sen". Då ropar expediten (den söta, brunetten med fina blusen) att de har öppnat en bakdörr där vi kan ta oss ut på Bryggargatan (en tvärgata till Drottninggatan). Jag tittar upp mot Drottninggatan (försöker läsa av läget om det är säkert att ta mig ut den vägen) jag chansar och springer, ser att jag nästan kommer ner till centralen (dit vågar jag inte ta mig, händer något mer är det en möjlig plats för nästa dåd) ser ett hotell där jag tar mig in i lobbyn. Det är en ganska liten lobby full av människor som ska checka in, känns som att alla tittar på mig. Då slår chocken in, jag skakar och de tittar frågande på mig som desperat försöker få tag på min sambo. "De har rammat hela Drottninggatan med en lastbil" då brister det för mig och tårarna rinner. Någon sätter mig i en fåtölj och fram kommer vatten, servetter, kaffe, filtar. Det strömmar in fler personer som varit på Drottninggatan dem som har sett och de som har hört smällen och jag får äntligen tag på min sambo.

Jag var i chock, rädd när jag hörde rykten om skottlossning. Satt på hotellet som jag sprungit till i flera timmar, det var avspärrat och stod poliser utanför. Jag höll i telefonen hela tiden, sms och telefonsamtal hela tiden och försökte uppdatera mig om vad som hände. Om jag kunde ta mig hem på något sätt. Fick senare på kvällen gå ut från hotellet och gå till Gullmarsplan där de första tunnelbanorna började gå så jag kunde åka hem.

Jag skulle ha arbetat lördag och söndag men någon annan tog mina pass eftersom jag varit med om dådet. Jag och min sambo åkte på söndagen till Drottninggatan, lämnade blommor, gick hela gatan fram och tillbaka. Vi åkte hemåt strax innan manifestationen skulle vara och lyssnade på den via radion. Har mestadels försökt umgås med vänner och hitta på saker så att tankarna inte bara är kvar i fredagens händelser.

Jag hoppas att det inte kommer påverka mig så mycket. Just nu är det mest sömnen som är störd och jag har nära till tårar. Men jag har redan varit på Drottninggatan och försökt ha en "vanlig shoppingdag" ensam. Jag ska inte låta detta stoppa mig från att leva som vanligt.

Jag hoppas att den värme och kärlek som visas nu kommer finnas kvar i Stockholm. Jag tror att vi nu i början kommer vara lite mer försiktiga och uppmärksamma på vad som sker kring oss men jag tror att inom en snar framtid att Stockholm är tillbaka sitt vanliga jag.

Jag är väldigt glad att vi svenskar som oftast inte vill gå för nära någon, sätter oss långt ifrån varandra och inte vill kliva någon på tårna agerade som ett team i fredags. Alla ville hjälpa och vi pratade med människor runt omkring oss. Min önskan är den känslan och öppenheten ska få finnas kvar även nu när dådet är över.

[dokumentation1453]

Saknad

Foto: Susan Dymling

Pennan är starkare än svärdet

[dokumentation1453]

Alla gick med samma känsla i bröstet - en konstig blandning av skräck, tacksamhet och mjukhet emot varandra.

Jag hade datorlektion ute på Stockholms Universitet, skulle räkna ut spridningsmått i Excel och vi satt och räknade ner timmarna till helgen. Plötsligt säger en tjej bakom mig "det är nån som kört på folk på Drottninggatan!", klockan var nu 15.05. Jag vänder mig om och är lite förvirrad och frågar vad hon menar. Då säger hon och en till tjej i kör att det är nån som kört en lastbil på Drottninggatan och kört över massa folk. "Som i Tyskland!" säger en av dom. Jag blir helt kall i kroppen och får ångest i bröstet. Tankarna snurrar i huvudet och jag känner mig extremt otrygg och det känns som en mardröm. Kommer ihåg mardrömsbilderna från Nice 2016 och kan bara tänka på att jag känner massa människor som jobbar på Åhlens och runt omkring på Drottninggatan. Min pojkvän har sitt kontor där. Mina bästa vänner. Klickar mig in på Dn.se för att själv få nån klarhet i vad som händer och där på första sidan så möts jag av vita och svarta bokstäver "Lastbilsattack på Drottninggatan!"

Alla börjar oroligt hålla på med telefonerna för att få tag på nära och kära. Klockan 15.11 skickar jag ut dom första messen och minuten som det tog att få svar från dom som jag visste med 99% säkerhet var på platsen var olidlig. Ville bara brista ut i gråt. Jag var så extremt chockad - hade det verkligen hänt i Stockholm? Hemma?

Jag får svar från min pojkvän att han var okej och i säkerhet kl 15.12 och sen fortsätter kontakten med släkt och vänner resten av eftermiddagen och det var längesen jag var i kontakt med så många av alla dom människorna som betyder så mycket för mig.

När lektionen var slut, även om det inte hade gått att fokusera på undervisningen den sista timmen, så delades klassen upp. Många som bodde i närheten började gå hem rätt så omgående och dom som kört bil till Universitetet åkte iväg. Kvar blev vi som, jag tror blivit lite chockade och omskakade, inte riktigt visste hur vi skulle ta oss hem. Många bodde centralt eller på södra sidan. Jag själv var chockad och kände mig otrygg och vågade mig inte ifrån skolan än. Vi satt kvar ett gäng i skolan i någon timme och försökte samla ihop oss lite. Vi är en relativt ny klass och vi känner inte varandra särskilt bra så det var så fint att vi fanns där för varandra och såg till att alla hade nån plan för att ta sig hem och inte var ensamma.

Straxt efter 17 så säger min pojkvän att han går från stan till Universitetet för att möta upp mig, båda var oroliga och ville bara få vara med varandra för att känna att vi verkligen var utom fara. Var flera av våra vänner som gått hem till han och hans kompisar som bor i en lägenhet på Sveavägen och där kunde vi sitta tills att trafiken började rulla igen. Eftersom det var fler från min klass som också skulle mot det hållet så gick vi gemensamt. Vi går genom den avstängda delen av Lille-Jans skogen, via Albano och ner i Roslagstull och sen vidare mot Odenplan. Vi skämtade om att min kille som är från Norrland var den enda av oss som hittade i stan. Var en speciell stämning att gå genom stan och möta så mycket folk som gick till fots, lugnet efter stormen nästan. Vid sveavägen/frejgatan så splittrades vi upp åt olika håll, vi önskade varandra trevlig helg, glad påsk och att vi skulle ta hand om varandra. Vi gick in på Kokyo för att köpa mat och där möttes vi i dörren av en av ägarna som annars brukar stå bakom kassan och inte vara särskilt pratsam. 

Han ville visa att vi var mer än välkomna och att vi fick sitta där så länge vi ville... Alla var tagna och omskakade. Det var så tydligt när jag gick i stan att alla gick med samma känsla i bröstet - en konstig blandning av skräck, tacksamhet och mjukhet emot varandra. Satt hemma hos min kille och hans kompisar ett tag och vi fick umgås med varandra och prata ut om dagen. Alla reagerar på olika sätt så det var skönt att få den möjligheten att skratta och tänka på annat, om ens för en minut, innan det åter gick upp för en vad som hänt.. Klockan 21 var trafiken på Sveavägen som vanligt och jag kunde börja bege mig norrut och hem. Det tog ungefär en timme, men det gjorde ingenting. Det läskiga var över och jag var trygg. Väl hemma kunde jag slappna av och då kom tårarna. Jag grät och grät. Alla anhöriga. Alla skadade. Alla som befann sig på platsen. Jag kunde inte(kan fortfarande inte) förstå att någon kan göra så här. Det är så otäckt.

Jag jobbade hela helgen och när jag vaknade i lördags så började jag gråta på en gång. Jag har aldrig velat sjukanmäla mig så mycket. Hur skulle jag orka mig ut? Hur skulle jag orka jobba hela dagen? Jag ville bara få dagen på mig att sörja och krama om mina nära. Helst av allt ville jag att min 7åriga son skulle vara hemma från Göteborg så att jag kunde få snosa på hans lilla huvud och bara krama om honom... Pratade med honom över telefon och frågade vad han visste om vad som hänt. Han visste att det var en lastbil som kört över folk och in i en affär men han visste också att det inte var någon han kände som skadats.

Lilla, lilla fina barn <3 Lovade att jag skulle lägga rosor eller tända ljus från honom också när jag skulle till stan senare. Väl på jobbet så stod jag och min kollega och pratade om hur fredagen påverkade oss på olika sätt. Vi tog oss tid att lyssna på varandra och att få ventilera sig. Trodde det skulle vara tomt med folk i centrumet men tror att dom flesta ville göra vanliga saker för att inte gå under av sorg och oro. Kunderna var trevliga på ett helt annat sätt och det var så skönt att bara finnas där för varandra. Många kunder pratade om vad som hänt för att dom också behövde få utlopp för känslor och tankar. När jag slutade så satte jag mig på tunnelbanan och åkte in till centralen. Mötte upp min kille så gick vi gemensamt för att köpa blommor att lägga vid Åhlens. På Coop var alla blommor förutom påskliljorna slut. Gick in till den lilla blomsterhandeln som ligger nästan uppe vid pendeltågen vid Centralstationen och dom hade några rosor kvar. Hon som jobba sa att nästan alla rosor i hela stan var slut och vi båda konstaterade att det var hemskt men också fint, för att det visar bara att så många människor känt ett behov av att hedra och sörja.

Väl uppe på Klarabergsgatan så blev jag tagen av stämningen. Var helt tyst. Att se alla blommor, brev, nallar och ljus gjorde det så otroligt verkligt. Att mötas där och då, främlingar för varandra, med tårar i ögonen var så stort. Jag grät tyst medan jag la rosorna från mig och min son. Vi stod kvar en stund i tystnad innan vi gick hem.

På söndagen jobbade jag också men vi kopplade in mobilen i högtalaren så att vi kunde lyssna på minnesmanifestationen från Sergels torg. Vi hade en tyst minut i butiken tillsammans jag och min kollega och fast vi inte kunde vara på plats så betydde det mycket i alla fall för mig att jag på annat håll deltog. Det var så fint och det var så otroligt mycket folk som samlats. Fy fan, vad jag blir rörd av denna medmänsklighet som vi Stockholmare visat! Jag blir så stolt över att vi bemötte det här fruktansvärda med kärlek och värme istället för med hat! Stockholm kommer för alltid vara världens bästa stad <3

Jag har länge lidit av ångest och har många gånger tänkt på att något sånt här skulle kunna hända (men i min hjärna så har det varit domedagsliknande) och jag har i omgångar undvikit vissa delar av Stockholm. Men nu när det har hänt så ville jag bara ta mig in till stan för att "reclaima" min stad. Men visst, jag tror att en sån här händelse påverkar ens liv mer än vad man kanske tror. Jag kommer inte att gå lika obrytt på stan med hög musik i öronen, blicken ner i marken. Jag kommer att tänka en gång extra innan jag tar med mig min son in till stan för att gå i affärer eller hälsa på kompisar.

Jag ser klippet från butiken när lastbilen dundrar förbi och jag skräms över hur snabbt den kör! Jag hade nog inte hunnit undan. Hade jag orkat springa med min son i famnen? Jag kan inte ens närma mig den tanken så ja - jag tror att det här kommer påverka hur jag lever i staden och jag tror det påverkar många mer eller mindre. Men jag kommer inte leva med rädsla. Åtminstone ska jag verkligen försöka att inte göra det!

Stockholmarna visade väldigt tydligt att vi inte kommer splittras eller skrämmas, det vi har är starkare än så. Och jag hoppas att den här känslan av medmänsklighet och kärlek håller sig kvar länge och att vi värnar om den. Utan den så hade helgen varit mycket värre och framtiden hade känts dystrare. Trodde det skulle vara fler människor som skulle uttala sig hatiskt och islamofobiskt i helgen men det är som att alla gemensamt bara sagt "Vi har inte plats för ditt jävla bullshit!" och satt handen för deras munnar. Vi har inte gett dom utrymme! Och om vi fortsätter på det sättet så kommer inte Stockholm att förändras till det sämre.

Jag är så otroligt imponerad över alla insatser från våra poliser, sjukvårdare, läkare, brandmän och även dom människor som utan yrkesträning eller eftertanke bara agerat för att rädda och hjälpa andra människor. Tycker att vår regering har visat att vi klarar av något sånt här och att dom är av rätta virket. Så mycket skit som polisen, sjukvården och regeringen har fått den senaste tiden, och så händer det som inte får hända, men dom agerade otroligt proffsigt och beundransvärt. Mitt förtroende för polisen och regeringen har ökat efter helgen.  Grynet Grynet

[dokumentation1453]

I Syrien sänds bokstavligen bomber ner över människorna, hur många gånger man än hört om detta, så är detta deras verklighet.

Jag var i Jakobsberg tågstation när dådet inträffade. Mitt tåg var försenat så jag försökte hitta information på nätet om vad orsaken var och när tåget skulle komma. Då tror jag (osäker på ordningsföljden) att det stod att tågen avstannat på polisens begäran. Jag gick in på Aftonbladets hemsida på min iPhone och såg att det stod (något i stil med) att en lastbil kört in i folkmassor. Jag klickade på play på livevideon som spelades och möttes av en bild av ett panikslaget Stockholm, till och med reportern var skakig och hade nära till gråt. Det rapporterades i live-videon också om skottlossning på Hamngatan och det var som att människorna där var på spänn och väntade på nästa attack. Då fick jag panik en kort stund eftersom att det var så osäkert om vad det var som kunde hända näst. Man visste liksom inte om det skulle bli ännu värre, alltså om det skulle ske ytterligare en attack eller om det nu var över. Bilderna på det utsmetade blodet på Drottninggatan var hemskt.

Man höll såklart kontakt med syskon och vänner som befann sig nära området och inte kunde ta sig hem med kollektivtrafik och försökte hjälpa dem med resväg och så vidare. Jag tänkte på sättet som media porträtterade händelsen och tänkte att det var ett sådant exempel på sensationsjournalistik, speciellt kolumnerna och ledarna där individer inom tidningsbolagen fick spekulera vilket jag tyckte gjorde det hela värre.

Om jag kommer att påverkas av kollektivtrafiken beror på om tågen försenas/ställs in eller ej. Jag har dock sett att många muslimer blivit hotade och attackerade verbalt, fått hatiska blickar och så vidare, och tänkt att media måste göra sitt jobb med att fokusera mer på fakta och sammanhang och inte bara på konkurrensen i mediemarknaden.

Jag tycker att den här händelsen har visat på vår dubbelmoral i västvärlden. I Syrien sänds bokstavligen bomber ner över människorna, hur många gånger man än hört om detta, så är detta deras verklighet. Båda situationerna är hemska, men blundar vi för en över en annan? Vilka liv värdesätter vi mer?

Athaar