eleonoregustafsson - Tumblr blog

[eleonoregustafsson]

Böcker jag läst 2016-2019

På den här bloggen har jag varje år lagt ut en lista på alla böcker jag läst ut från pärm till pärm under året som gått. Men 2016 blev det inte av, inte heller 2017 eller 2018. Framförallt för att listan inte kändes representativ. Under dessa år har olika jobbprojekt gjort att jag behövt ägna mig åt research där jag tvingats läsa utvalda delar i olika böcker istället för enskild bok i sin helhet. Under 2016-2017 läste jag t.ex. mycket om anabaptismen, men det är inget som märks i listan. Men nu har jag ändå bestämt mig för att lägga ut den. Kolla gärna in taggen #aureliaguläser på Instagram, där lägger jag ibland ut boktips och små recensioner (och där syns även de böcker jag inte läst från pärm till pärm utan bara utvalda delar). 

2019: 40 böcker

Böcker om Bibeln Sitting at the feet of Rabbi Jesus av Ann Spangler och Lois Tverberg A Life that’s good av Glenn Pemberton (om Ordspråksboken) Phoebe – a Story av Paula Gooder Hebrews av Mary Healy Priscilla av Ben Witherington III The Torah’s Vision of Worship av Samuel E. Balentine Reading Backwards av Richard B Hays

 Kristen ledarskapslitteratur If You Love Me av Matthw The Poor (på arabiska Matta-Al-Miskin) A Pastoral Rule for Today av Burgess, Andrews & Small

 Kristen uppbyggelselitteratur The Arena av Ignatius Brianchaninov How to be a Sinner av Peter Bouteneff 

Teologisk litteratur Paradiset åter av Tomas Einarsson Journyes of the Muslim Nation and the Christian Church av David W Shenk 

Kyrkohistoria The Patient Ferment of the Early Church av Alan Kreider 

Reportageböcker och dylikt Med Guds hjälp av Gabriel Byström Skärmhjärna av Anders Hansen Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj En piga bland pigor av Esther Blenda Nordström Tidens second hand av Svetlana Aleksijevitj A Time to Die av Nicolas Diat

 Romaner Beckomberga av Sara Stridsberg Bränn alla mina brev av Alex Schulman De kommer drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru Vända hem av Yaa Gyasin Din stund på jorden av Vilhelm Moberg Den svalgula himlen av Kjell Westö Längtans flöde av Alva Dahl Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri Sveas son av Lena Andersson Arv och miljö av Vigdis Hjort En dag i Ivan Deniosovitjs liv av Alexander Solsjenitsyn Konturer av Rachel Cusk Testamente av Nina Wähä Jag for ner till bror av Karin Smirnoff

 Biografier och självbiografisk litteratur Utan nåd – en rannsakan av Fredrik Virtanen Allt jag fått lära mig av Tara Westover Konsten att feja arabiska av Lina Liman Löparens hjärta av Markus Torgeby Vilket jävla solsken av Fatima Bremer En bokhandlares dagbok av Shaun Bythel

2018: 28 böcker

Romaner Never let me go av Kauzo Ishiguro Min kamp 3 av Karl-Ove Knausgård Mitt liv och ditt av Majgull Axelsson Min kamp 4 av Karl-Ove Knausgård Min kamp 5 av Karl-Ove Knausgård Min kamp 6 av Karl-Ove Knausgård Sågspån och led av Vibecke Olsson Amerikauret av Vibecke Olsson Själasörjaren av Christine Falkenland

 Kristen uppbyggelselitteratur Helig rot av Peter Halldorf (för 3e gången?) Hädanefter blir vägen väglös av Peter Halldorf  (för 4e gången?) Bottenkänning av Fredrik Lignell Through, with and in him av Shane Kapler 

Teologisk litteratur Välkomna varandra av red. Tomas Poletti Lundström 

Böcker om Bibeln Korsets mysterium av Agne Nordlander 

Kyrkohistoria The Forgotten Desert Mothers av Laura Swan Biskop Lewi Pethrus av Joel Halldof

 Självbiografisk litteratur Sorgens gåva är en vidgad blick av Patrik Hagman När livets stramas åt skärps blicken av Sofia Camerin När träden avlövas ser man längre från vårt kök av Tomas Sjödin (för 2a gången) Välkommen in i min garderob av Anton Lundholm Kristunge av Malin Aronsson En shetel i Stockholm av Kenneth Hermele Hur jag lärde mig att förstå världen av Hans Rosling Katolska läror av Gunnel Vallquist Livets ord: mina tio orimliga år som frälst. Del två, Förnyad & befriad av Tomas Arnroth 

2017: 32 böcker

Romaner Ta itu av Kristina Sandberg Den döende detektiven av Leif GW Persson Gilead av Marilyone Robinson De polygotta älskarna av Lina Wolff Tystnaden av Shusaku Endo Utvandrarna av Vilhelm Moberg (för 2a gången) Invandrarna av Vilhelm Moberg (för 2a gången) Nybyggarna av Vilhelm Moberg (för 2a gången) Bricken på Svartvik av Vibecke Olsson Min kamp 1 av Karl-Ove Knausgård Sista brevet till Sverige av Vilhelm Moberg (för 2a gången) Hemma av Marilynne Robinson Min kamp 2 av Karl-Ove Knausgård

 Reportageböcker och facklitteratur Halleluja Brasilien av Kajsa Norell Två systrar av Åsne Seiersdal Rom – en stads historia av Eskil Fagerström

 Självbiografiska böcker och biografier Letters from the Desert av Carlo Carreto Bonhoeffer av Eric Metaxas Det finns annan frukt än apelsiner av Jeanette Wintersson Livets ord: mina tio orimliga år som frälst. Del ett: de första åren av Tomas Arnroth Brev från en klostercell av Hans Gunnar Adén Århundrades kärlekshistoria av Märtha Tikanen

 Ledarskapslitteratur När du leder av Josefin Arenius Ledarens hantverk av Lennarth Hambre

 Kristen uppbyggelselitteratur Klostret av James Martin SJ (egentligen en roman) Kristliga råd och betraktelser av Fénelon Becoming Who You Are av James Martin SJ

 Teologisk litteratur Inte allena av Patrik Hagman & Joel Halldorf Martin Luther – hans liv, lära och influytande 500 år senare av Stephen J Nicholas Att älska sin nästas kyrka som sin egen av Peter Halldorf 

Böcker om Bibeln The Theology of the Letter to the Hebrews av Barnabas Lindars SSF

 2016: 38 böcker

Romaner Torka aldrig tårar utan handskar: Sjukdomen av Jonas Gardell Torka aldrig tårar utan handskar: Döden av Jonas Gardell Levande och döda i Winstord av Håkan Nesser Innan floden tar oss av Helena Thorfin Århundrades kärlekskrig av Ebba Witt-Brattström  Drömmen om Elim av Vibecke Olsson De ensamma av Håkan Nesser Flickvännen av Karolina Ramquist En mörderska bland oss av Hanna Kent Flykten av Jesús Carrasco De oroliga av Linn Ullman Glöm mig av Alex Schulman

 Facklitteratur Kunskapens frukt av Liv Strömquist

Reportageböcker Det heliga berget av William Dalrymple 

Självbiografisk litteratur, biografier, memoarer eller dylikt Brännpunkter av Thomas Merton  Jag sökte Allah och fann Jesus av Nabell Quresh Cigaretten efteråt av Horace Engdahl 96 lampor – om oss som brann och försvann av Jacob Langvik Min pappa Ann-Christine av Ester Roxberg Den sista grisen av Horace Engdahl Älskade terrorist av Anna Svadberg och Jesper Huor Och i Winerwald står träden kvar av Elisabeth Åsbrink Halvvägs av Fredrik Reinfeldt

 Kristen uppbyggelselitteratur Mellan skymning och mörker av Peter Halldorf Den brinnande busken av Lev Gillet Spår av den osynlige av Mikael Hallenius Den helige Ande i den kristnes personliga liv av Kallistos Ware Tron Allena av Bo Giertz (för 2a gången) Gud och intet mer av red. Ulrika Ljungman Contemplating the Trinity av Raniero Cantalamessa Du brinnande kärlekslåga av Peter Halldorf Den som hittar sin plats tar ingen annans av Tomas Sjödin

Kyrkohistoria Following in the Footsteps av Christ av Arnold Snyder Vindarna från väster av Per-Eive Berndtsson A Brief History of Spirituality av Pilip Sheldrake

Teologisk litteratur Som om allt förvandlats – Ekologi, ekonomi och eukaristi av William T Cavanaugh

[eleonoregustafsson]

En liten vägledning till adventsfastan

Adventsfastan Tiden mellan första advent och julnatten är egentligen en fastetid. En tid av förberedelse inför julfirandet som egentligen inte startar förrän natten mellan julafton och juldagen. Julfirandet pågår fram till trettondagen.

Hur skall man fasta? Om man brukar fasta inför påsken bör man välja en lättare fastevana för adventstiden än den man brukar hålla under fastan inför påsken. Adventsfastan kallas traditionellt för lilla fastan, medan fastan inför påsken kallas för stora fastan. Påskfastan är en tid av omvändelse medan julfastan är en tid av träning i vaksamhet och förväntan. Inför påsken omvänder man sig från sin synd och under adventstiden odlar man sin längtan efter Jesu ankomst. Om man t.ex. fastat från en matprodukt under påskfastan, t.ex. socker eller kött kan man under adventsfastan avsätta tid för tystnad och på vissa tider avstå från media.

Vilka ämnen reflekterar man över under adventstiden? Kyrkans nyårsdag är första advent, den söndag som avslutar kyrkoåret är domsöndagen, eller som den kallas i alla andra länder: Kristus konungens dag. Kyrkoåret är egentligen ingen sluten cirkel utan skulle kunna liknas vid en spiral, den hjälper oss att fördjupa vårt andliga liv. Varje år får vi möjlighet att fördjupa oss i de olika händelserna i Jesu liv. Länken mellan domsöndagen och första advent är viktig. Vid domsöndagen påminns vi om Jesu återkomst, om hur han då kommer att ställa världen till rätta genom dom och omskapelse av den här världen. Advent betyder ankomst, under advent mediterar man över Jesu ankomst utifrån flera nivåer:

·      hans första ankomst genom Maria

·      hans ankomst i mitt dagliga liv där jag blir allt mer lik honom

·      hans ankomst genom Guds rikes växt i världen just nu

·      hans ankomst vid yttersta dagen då Guds rike når sin fullkomning

Under adventstiden ber man att få ett hjärta som är förberett, redo och vaksamt, man ber också om att få ett hjärta som längtar efter hans ankomst. Man ber inte bara för sitt eget hjärta utan också för kyrkan och världen skall vara redo inför Jesu återkomst. Under adventstiden kan man läsa både de profetior som talar om Jesu ankomst, både de i NT och de i GT.

Bibelläsningsplan för advent 2017

Denna bibelläsningsplan är tagen ur andaktsboken ”Seeking God’s Face – Praying with the Bible throug the year” av Philip F. Reinders

Första advent 3-9 december

sön Jer 33:14-16

mån Matt 24:36-42

tis 1 Kor 1:3-9

ons Mark 13:32-37

tor Jes 63:16; 64:1, 6-9

fre Rom 13:11-4

lör 1 Thess 3:12-13

Andra advent 10-17 december

sön Jes 11:1-5

mån Luk 3:1-6

tis Pet 3:8-13

ons Luk 1:68-79

tor Rom 15:5-7, 13

fre  Malaki 3:1-4

lör Jes 40:1-5

Tredje advent 17-23 december

sön Jes 9:2, 6-7

mån Luk 3:7-9, 15-17

tis Jes 61:1-3

ons Jes 35:1-10

tor Jak 5:7-11

fre 1 Tim 2:1-6

lör 1 Thess 5:16-24

Första julveckan 24-30 december

sön Matt 1:18-25

mån Luk 2:1-14

tis  Joh 1:1-5

ons 1 Joh 1:9-14, 16-18

tor Luk 2:15-20

fre Luk 2:25-35

lör Luk 2:36-40

Andra julveckan 31 december – 6 januari

sön 4 Mos 6:22-27

mån Pred 3:9-14

tis Gal 4:4-7

ons Tit 2:11-14

tor Tit 3:4-7

fre Heb 2:14-18

lör Matt 2:1-5, 7-12

sön Luk 2:25-35

[eleonoregustafsson]

Att lära sig att säga “ja” och bli en Ordets tjänare

För ett år sedan höll jag ett föredrag för kvinnor som identifierar sig som predikanter. Jag ville peppa dem att alltid säga “ja” när någon frågar om de vill komma och predika. Idag läste jag ett Facebookinlägg som påminde mig om tankegångarna jag då hade. Här är ett utdrag från mitt manus. Observera att det är ett manus anpassat efter talspråk:

Jag tror vi måste påminna varandra om att vårt uppdrag är att förmedla Bibelns budskap, inte att tala i egen sak. Och detta kan faktiskt ge oss mod! Att veta att det är inte min röst som skall höras utan Bibelns röst.

Så när någon ringer och frågar ”kan du komma och predika då och då” så behöver du inte fastna i frågan ”har JAG något intressant att säga?”. Tänk istället, ”hinner jag studera texten till dess?”

Och om du har tid, svara: JA

Som Jesus sa i Matt 5:42 ”Ge åt den som ber dig och vänd inte ryggen till den som vill låna av dig”

Ber dom dig predika: svara ja!

Och ja, ibland kommer folk tycka att du är tråkig. Men då är det för att de inte vet vad som gagnar dem. Be Gud att du blir fri från deras tyckande, be att du blir Ordets tjänare, inte lyssnarnas tjänare.

”Men jag vet inte om jag är så kompentent att utlägga Ordet” – kanske du tänker. De borde fråga någon som vet mer om Bibeln än jag.

Men så tänker alla: det finns alltid någon som kan mer än jag. De flesta lider av någon sorts mindervärdeskomplex. Även de som doktorerat. Alla jämför sig med de som kan mer än en själv.

Och så är det alltid, det finns alltid någon som kan mer än mig.

Men nu var det mig dom frågade. Och Jesus sa ”Ge åt den som ber dig.”

Var tjänstvillig! Tänk inte på vad folk skall tycka. Tänk på att du är Ordets tjänarinna!

Är du rädd för att stå där som en villolärare kan du ju alltid be någon att granska din predikan innan.

Och jag tror att det finnas en poäng med att alla predikanter inte är experter på allt som står i Bibeln, för om det var så skulle åhörarna tro att man måste vara expert för att överhuvudtaget kunna läsa Bibeln.

Om du tycker att du inte kan så mycket så kan du med din brist på utbildning visa att även en vanlig bibelläsare kan ge röst åt Bibelns budskap och lägga ut Ordet.

[eleonoregustafsson]

Aftonbön i Berga

Jag leder en församlingsplantering i stadsdelen Berga. Så här ber vi ibland när vi ses: 

Aftonbön i Berga

Innan bönen börjar är vi i tyst bön. Vi försöker landa i insikten om att vi är inför Guds heliga närvaro. Att Jesus Kristus är mitt ibland oss och att Anden är utgjuten. Överlämna dagens bekymmer till Gud och ta emot av hans frid.

A = alla

L = den som leder bönen

* = en kort paus

K = kvinnor

M = män

L: Herre öppna min mun till ditt lov

A: Så vill jag förkunna din ära

L: Gud kom till min räddning

A: Herre skynda till min hjälp

A: Ära vare Fadern och Sonen och den heliga Anden

    Nu och alltid och i evigheters evighet amen 

Sång

L: Hylla Herren, hela världen

A: Tjäna honom med glädje (ps 100:1-2)

Psalm 113

K: Prisa Herren, ni hans tjänare, *

    Prisa Herrens namn

M: Lovat vare Herrens namn *

    nu och för evigt!

K: Från öster till väster *

    skall Herrens namn bli prisat.

M: Herren är upphöjd över alla folk, *

    Högre än himlen når hans härlighet.

K: Vem är som Herren, vår Gud, *

    han som tronar så högt,

M: han som ser så djupt ner -  *

    vem i himlen, vem på jorden?

K: Den hjälplöse reser han ur gruset, *

    den fattige lyfter han ur dyn.

M: Han ger dem rum bland furstar, *

    bland furstarna i sitt folk.

K: Han ger den ofruktsamme ett hem *

    som lycklig mor till söner.

 A: Ära vare Fadern och Sonen och den heliga Anden,

    nu och alltid och i evigheters evighet, amen

 A: Hylla Herren, hela världen, tjäna honom med glädje

 Bön för Berga

L: Du som är upphöjd över allting

A: Du som steg ner och blev människa

L: Du som håller hela världen i dina händer

A: Du som utgjutit din Ande över hela jorden

L: Lär oss att se att du är mitt ibland oss

A: och lär oss att se att du är närvarande i Berga

L: Hjälp oss att se vart du går

A: och ge oss modet att gå efter

L: Hjälp oss att samarbeta med dig

A: och inte gå i egen kraft

L: Hjälp oss att tro att du finns mitt i svagheten,

A: där kraften är som störst

L: Vi bor bland människor som kommer från krig och konflikter

A: och vi bekänner deras hat och oförsonlighet

L: Vi ber om kraft att kunna älska våra fiender

A: och vi bekänner vårt eget hat och förakt

L: Vi bor bland människor som bär på sjukdomar och trauman

A: och vi ber om helande, för dem och för oss själva

L: Vi bor bland människor som förtrycker varandra

A: och vi ber om kraft att kunna bryta onda strukturer

L: Vi bor bland människor som inte känner dig

A: och vi ber dig: uppenbara dig för dem!

L: Vi ber om hjälp att kunna vittna om dig

A: på ett sätt som gör att de förstår

L: Vi vill vara dina händer och fötter

A: Hjälp oss att förkroppsliga evangeliet

L: Gud för dig är ingenting omöjligt

A: Lär oss att helt förtrösta på dig

 Tyst bön i 5 minuter – var inför Guds ansikte och låt Anden tala till dig!

 L: Herren Jesus är mitt ibland oss

A: I hans namn vill vi be

 Fri bön, framförallt för Berga. Be kort eller långt. Nämn gärna bara ett böneämne per bön

 L: Vår Fader

A: du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat.  Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden, så som i himlen.

Ge oss i dag det bröd vi behöver. Och förlåt oss våra skulder,

liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.

Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda.

Ditt är riket, din är makten och äran, i evighet. Amen

  L: Herrens Ande är över mig

A: ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga (Luk 4:18)

 Marias lovsång från Luk 1:46-55

K: Min själ prisar Herrens storhet, *

 Min ande jublar över Gud, min frälsare:

M: han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna. *

 Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig:

K: stora ting låter den Mäktige ske med mig, *

 hans namn är heligt,

M: och hans förbarmande med dem som fruktar honom *

 varar från släkte till släkte.

K: Han gör mäktiga verk med sin arm, *

 han skingrar dem som har övermodiga planer.

M: Han störtar härskare från deras troner, *

 och han upphöjer de ringa.

K: Hungriga mättar han med sina gåvor, *

 och rika visar han tomhänta från sig.

M: Han tar sig an sin tjänare Israel *

 och håller sitt löfte till våra fäder:

K: att förbarma sig över Abraham *

 och hans barn för evigt

 A: Ära vare Fadern och Sonen och den heliga Anden,

    nu och alltid och i evigheters evighet, amen

 A: Herrens Ande är över mig ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga

 L: Vi ber dig: ge oss det öga som kan se Jesus, det öra som förstår hans ord, och ett hjärta som vidrörts av hans kärlek, och lär oss att leva i överlåtelse och förtröstan, i Jesu namn

A: Amen

[eleonoregustafsson]

Böcker jag läst under 2015

För andra året i rad lägger jag nu upp en lista på de böcker jag läst ut under 2015. En av böckerna har jag inte läst ut ännu, men den är så bra så att jag ville få med den på listan i alla fall (en av ledarskapsböckerna).

Alla böcker var bra (de som inte var bra läste jag aldrig ut), men de i fetstil är de som var bäst! 

Romaner

Att föda ett barn av Kristina Sandberg

Sörja för de sina av Kristina Sandberg

Liv till varje pris av Kristina Sandberg

Fader Elia: En apokalyps av Michael O’Brien

Mot ljuset av Elin Boardy

Vådan av att vara Skrake av Kjell Westö

Twist av Klas Östergren

Bitterfittan av Maria Sveland

In i labyrinten av Sigge Eklund

Stoner av John Williams

Utan personligt ansvar av Lena Andersson

Masja av Carola Hansson

Torka aldrig tårar utan handskar – Del 1: Kärleken av Jonas Gardell

Lila av Marilynne Robinson

  Biografier

Predikare-Lena av Tore Zetterholm (handlar om en av Sveriges första kvinnliga predikanter, hon kedjades fast i ett mentalsjukhus i många år på grund av sin förkunnelse)

Ökenblomman återvänder av Waris Dirie

Texter, meditationer och brev av Broder Charles av Jesus

Silvermasken av Peter Englund

  Kristen litteratur

Nästa generations ledare av Andy Stanley

The Making of a Leader av Robert Clinton

Deep Mentoring: Guding Others on Their Leadership Journey av Randy D. Reese & Robert Loane (innehåller samma tester som i Clintons bok, men är beskrivna på ett mer lättillgängligt sätt)

 Ljusa framtidsutsikter i en mörk tid av O. Hallesby (predikosamling)

Att komma hem av Henri Nouwen

Hoppets väg: Ett evangelium från fängelset av Francis Xavier Nguyen Van Thum

Kristus är mitt ibland oss: Brev från en biktfader i Valamo kloster av Fader Johannes

 Jag tror på de ondas nederlag av Michael Green

Ett rikt kristenliv av Watchman Nee

Weeds Among the Wheat – Discernment: Where Prayer and Action Meet av Thomas H. Green SJ

Vinna mark: Bönestrategier för en genomgripande samhällsförvandling av Martin Scott

Feminism av kyrkan av redaktör Lina Mattebo

Som om Gud inte finns av Magnus Malm

Vilket himla liv: Om gemenskap, kloster och nya kommuniteter av Syster Sofie O.P.

Att vara enastående – En bok för de frivilligt eller ofrivilligt ensamma av Heather Wraight

Söndag: Gudstjänst för en ny tid – redaktörer Eriksson, Halldorf & Eriksson (jag har skrivit ett av kapitlen!)

  Religionsdialog mellan islam och kristen tro

Ismales barn av anonyma författare

Hemlig frihet: Vad som händer när muslimer följer Kristus av Broder Andrew & Al Janssen

Teatime in Mogadishy: My Journy in the World of Islam av Ahmed Ali Haile

A Muslim and a Christian in Dialogue av Badro D. Kateregga & David W. Shenk

Jesus och Muhammed: Den sannare gudsbilden av Johannes Sandgren

  Övrigt

Mellan klan och stat av Per Brinkemo

Dumpad av Per Brinkemo

Sapiens av Yuval Noah Harari

Det gudlösa folket: De postkristna svenskarna och religionen av David Thurfjell

[eleonoregustafsson]

Konsten att dö

Hösten 2014 hade jag två predikningar i Ryttargårdskyrkan på temat “Konsten att dö”. Idag önskar sig de flesta sig en snabb död. Så tänkte man inte förr. Man ville ha en långsam död så att man hann förbereda sig. 

Det tar ofta tre år att dö, från det att man fått en diagnos till det att man dör. Hur skall man förvalta dessa tre år? Hur dör man kristet? Vi som följer en korsfäst Gud borde ha tydliga svar på det, men tyvärr är dessa ämnen tabu även i kyrkan. Tråkigt! För detta ämne är så fullt av rikedom!

Döden för oss kristna är en tillfällig skilsmässa, från våra anhöriga och från vår kropp. Det är en smärtsam skilsmässa, men det är en tillfällig skilsmässa, vi tror på ett återseende och en kroppslig uppståndelse. Hur skall man förbereda sig och hantera denna skilsmässa? Den första predikan handlar om skilsmässan från våra anhöriga och den andra om kroppen. 

Del 1: 

http://www.ryttargardskyrkan.se/ljud//get.php?web=j66.mp3

(jag fann bara en nedladdningslänk, men om du bläddrar i Ryttargårdskyrkans ljudarkiv fram till 12 oktober 2014 finner du en mediaspelare att spela upp den med om du inte vill ladda ner filen)

Del 2:

(mediaspelaren)

http://www.ryttargardskyrkan.se/ljud//index.php?id=67

eller: 

(ladda ner)

http://www.ryttargardskyrkan.se/ljud//get.php?web=j67.mp3

En av de böcker jag läste inför detta tema hör till en av de bästa teologiska böcker jag läst. Den analyserade samtiden, kyrkohistorien, bibeltexterna och kyrkans praktiker utifrån temat “konsten att dö”. Den heter “The Christian Art of Dying: Learning from Jesus” och är skriven av Allen Verhey. 

I en av predikningarna finns ett citat från Selma Lagerlöf, “Gud låt min själ mogna innan den skall skördas”. Det är hämtat ur en intervju med Henning Mankell om hans svärfar Ingmar Bergman, du finner dialogen här: 

http://eleonoregustafsson.tumblr.com/post/130616696227/på-tal-om-henning-mankell

[eleonoregustafsson]

På tal om Henning Mankell

Inför ett föredrag om helande och sjukdom bläddrade jag i mina predikomanus från hösten 2014 på temat “konsten att dö”. Du finner predikningarna via Ryttargårdskyrkans ljudarkiv. 

Här är ett urklipp ur ett av mina manus: 

I september så såg jag en intervju av Anna Hedenmo med författaren Henning Mankel, ni vet han som skrivit böckerna om kommissarien Kurt Wallander. Han var ju filmaren Ingemar Bergmans svärson och i intervjun så kommer de in på alla de konflikter som Ingemar Bergman hade med folk:

“Henning: Det är klart att han betedde sig taskigt mot folk, och det visste han ju själv

Anna. Pratade ni om det?

Henning: Ja.

Anna: Höll han med om den bilden?

Henning: Ja, han började väl göra det mer och mer.  Han ägnade nog mycket tid vid sin ålders höst åt att försöka försonas. Det finns ett citat ur Körkarlen av Selma Lagerlöf som han ofta återvände till, ’Gud låt min själ mogna innan den skall skördas’, det ligger en djup stor sanning i det, och det kan ju bland annat vara det att man tillåter sig att ångra sådant som man har gjort eller inte gjort.”

”Gud låt min själ mogna innan den skall skördas” – ber du den bönen?

Försoning är viktigt för att livet här och nu skall bli som bra som möjligt men försoning är också viktigt inför vårt möte med Gud på andra sidan döden. Det som du har på ditt samvete måste du göra upp med!

Försoning handlar både om att du ber om förlåtelse för vad du har gjort men också att du förlåter det som andra gjort mot dig.  

[eleonoregustafsson]

Att be tidegärden utan tidebönsbok

Denna lathund är för dig som redan är bekant med att be tideböner. Om du inte är det rekommenderar jag dig att läsa förordet i någon av alla de tidebönsböcker som finns. Du behöver också ha bestämt dig vad du gillar med tidebönstraditionen, vilka moment du vill ha med och vilka du vill ta bort:

·      Ingångsord

·      Sång

·      Psaltarpsalmer

·      Bibeltext

·      Förbönsämnen

·      Sakarias, Marias eller Symeons lovsång

·      Slutbön

Stommen i tidegärden är de böner som finns i Bibeln, både de i Psaltaren men även de som finns i andra bibelböcker. Jag har valt att bara be dem som finns i Psaltaren. Det gör att de nytestamentliga lovprisningarna saknas, de som utgår från att Jesus är världens frälsare. Därför bör man se till att den fria bönen präglas av det här perspektivet.

Urvalet av psaltarpsalmer har gjorts på följande sätt:

Morgonbönen består av:

1.     En psalm om Guds makt eller en tackbön

2.     En psalm om att gå Guds väg

3.     En bön om hjälp

Kvällsbönen består av:

1.     En psalm som uttrycker förlåtelse eller psalm 4 som handlar om att inte vredgas inför natten (dessa psalmer är bara 6 till antalet och upprepas därför gång på gång)

2.     En psalm som uttrycker tacksamhet

Psalm 18, 78, 89 och 119 är väldigt långa. Därför har jag delat upp dem i flera delar. Psalm 18 i tre delar, 78 i två delar, 89 i tre delar och 119 i nio delar, du får på egen hand göra indelningen i din Bibel.

Den här uppdelningen gör att man ber igenom hela Psaltaren på 39 dagar. 

Morgonbön: 

1.     2, 1, 10

2.     29, 5, 7

3.     3, 11, 12

4.     9, 119 A, 35

5.     23, 15, 13

6.     20,16, 41

7.     25, 119 B, 17

8.     21, 19, 52

9.     27, 24, 22

10.  33, 119 C, 54

11.  46, 34, 28

12.  45, 36, 55

13.  61, 37, 31

14.  72, 119 D, 42

15.  62, 40, 56

16.  76, 49, 44

17.  63, 119 E, 58

18.  77, 53, 44

19.  71, 86, 57

20.  48, 90, 59

21.  78A, 119 F, 70

22.  78B, 125, 131

23.  84, 95, 60

24.  73, 101, 85

25.  82, 119 G, 64

26.  87, 127, 88

27.  1123, 128, 69

28.  89 A, 129, 74

29.  89 B, 119 H, 102

30.  89 C, 133, 78

31.  93, 14, 120

32.  91, 119 I, 50

33.  97, 26, 130

34.  121, 50, 83

35.  99, 115, 137

36.  110, 119 J, 109

37.  122, 141, 142

38.  132, 143, 94

39.  126, 150, 139

 Kvällsbön: 

1.     6, 8

2.     32, 18 A

3.     38, 18 B

4.     39, 18 C

5.     51, 30

6.     4, 47

7.     6, 65

8.     32, 66

9.     38, 67

10.  39, 68

11.  51, 75

12.  4, 81

13.  6, 92

14.  32, 96

15.  38, 98

16.  39, 100

17.  51, 103

18.  4, 104

19.  6, 105

20.  32, 106

21.  38, 107

22.  39, 108

23.  51, 111

24.  4, 112

25.  6, 113

26.  32, 114

27.  38, 116

28.  39, 118

29.  51, 124

30.  4, 134

31.  6, 135

32.  32, 136

33.  38, 144

34.  39, 145

35.  51, 146

36.  4, 147

37.  6, 148

38.  32, 149

39.  38, 117

[eleonoregustafsson]

"ReadKeeper" 2014

Allt som oftast dyker det upp löparresultat i mitt flöde på olika sociala medier. Ofta via appen RunKeeper. Hösten 2013 slutade jag träna. Och jag märkte att jag mådde bättre, både fysiskt och psykiskt, av att lägga tiden på läsning istället. 

Så här kommer min motsvarighet till RunKeeper - ReadKeeper (ingen app utan en lista på ett helt vanligt papper som jag nu "konverterat" till en bloggpost). Sammanlagt blev det 46 böcker lästa under 2014. 

De böcker som är fetmarkerade och kursiverade är böcker jag rekommenderar varmt

  Romaner

Där vi än gång gått av Kjell Westö

Egenmäktigt förvarande av Lena Andersson

Edward Finnigans upprättelse av Roslund och Hellström

Jag är den som skall komma av Johanna Nilsson

Jag är Leopard pojkens dotter av Johanna Nilsson

Var det bra så? av Lena Andersson

Det finns ingenting att vara rädd för av Johan Heltne

Livet efter dig av Jojo Moyes

Röde orm av Frans G. Bengtsson

Det elfte budet av Annika Lantz

Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson

När duvorna försvann av Sofi Oksanen

Hägring 38 av Kjell Westö

Livets pris av Ivar Lundgren

    Biografier och memoarer

Augustinus bekännelser

438 dagar av Johan Persson och Martin Schibby

Evangelium enligt Marucs av Marcus Birro

Giv mig min son ditt hjärta av Eskil Franck

En såningsman gick ut av Lewi Pethrus

Gustafs grabb av Leif GW Persson

Från Willow Creek till Sacred Heart av Cris Haw

Georg – revolutionären av Ivar Lundgren

Georg – visionären av Ivar Lundgren

    Kristen uppbyggelselitteratur

Glädjebudbärare av Sven Lidman

Det händer när du vilar av Tomas Sjödin

Det nya vinet av Wilfrid Stinissen

A City not Forsaken – Jerusalem Community Rule of Life

Great Lent – Journy to Pascha av Alexander Schmemann

Eremitaget av en anonym munk

Den inre friheten av Jacques Philippe

Sök friden och bevara den av Jacques Philippe

The Art of Dying – Living Fully into the Life to Come av Rob Moll

Mitt namn är i dig – om Jesusbönen av Wilfrid Stinissen och en munk från östkyrkan

En rysk pilgrims berättelse av en anonym författare

Det vidgade hjärtat av Johannes Cassianus

    Teologisk litteratur

Beyond Tithing av Stuart Murray

Tillbaka till framtiden av Mikael Tellbe

The Christian Art of Dying – Learning from Jesus av Allen Verhey

Efter folkkyrkan av Patrik Hagman

Urgamla stigar av Ulf Ekman

Med hela ditt liv – Sexualitet i Bibeln och kyrkan av Leif Carlsson och Hanna Möllås

Textens tilltal av Jesper Svartvik

Eftermötet i Skriftens ljus av Fredrik Fransson

Församling med mål och mening av Rick Warren

Church  3.0 av Neil Cole

    Övrigt

 Ledarskap – 200 råd av Percy Barnevik

[eleonoregustafsson]

Böcker jag läst två gånger eller mer

Här är en lista på några av de böcker jag läst minst två gånger. Antar att denna lista säger något om min själ...

Kristen litteratur

Stengrunden av Bo Giertz

Tron allena av Bo Biertz

Det rena hjärtat av Johannes Cassianus

Vägvisare av Magnus Malm

Hädanefter bli vägen väglös av Peter Halldorf

Helig rot av Peter Halldorf

Sandens söner av Peter Halldorf

Ett brustet halleluja av Tomas Sjödin

När träden avlövas ser man längre från vårt kök av Tomas Sjödin

Att ta ansvar för Gud av Ylva Eggehorn

Synd och sanning av Frank Mangs

Liv i gemenskap av Dietrich Bonhoeffer

Skönlitteratur 

Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf

Ängen i skivans mitt av Göran Sahlberg 

Glaskupan av Sylvia Plath

Min faders hus av Kerstin Norborg

Godnatt mister Tom av Michelle Magorian

Den bok jag läst flest gånger är naturligtvis Bibeln, som ju egentligen är en samling böcker. Psaltaren och Johannesevangeliet hör till de mest tummade sidorna i min Bibel. Tätt följt av Efesierbrevet, Markusevangeliet och Matteusevangeliet. 

[eleonoregustafsson]

Djupare än en tum

Vart är frikyrkan på väg? Det har många frågat sig efter beskedet att Ulf Ekman kommer att upptas som medlem i den Romerska Katolska Kyrkan. Tidskriften Nod gjorde 2012 ett nummer (nr 2) på temat "Frikyrkan", ett nummer som utgick från den så kallade "Demingerdebatten" som handlade om frikyrkans gudstjänstliv. Jag hade med en artikel som utgick från min egen brottningskamp, en artikel som jag fått tillstånd av redaktionen att få sprida på detta vis. 

Om du vill läsa de andra artiklarna kan du beställa numret här.

Slutsatsen i artikeln är att om man har en romersk katolsk kyrkosyn bör man överlåta sig till den kyrkosynen och bli medlem i romerska katolska kyrkan, men har man en frikyrklig fyrkosyn bör man överlåta sig till den frikyrkliga gemenskapen. Jag var valt att stå fast vid min överlåtelse till den frikyrkliga gemenskapen. 

Här finner du artikeln: 

DJUPARE ÄN EN TUM

              Man brukar säga att kristenheten i Afrika är en mil bred och en tum djup, den växer i antal men inte i mognad och efterföljelse. Ibland undrar jag om man inte kan säga på samma vis när det gäller frikyrkligheten, medlemsantalet växer explosionsartat (ur ett globalt perspektiv) men mognad är en bristvara. Frikyrkligheten har inga helgon att se upp till, eller snarare, våra helgon har inte skrivit några böcker, de har varit fullt upptagna med att genom ord och handlig göra människor från nya folkgrupper till lärjungar. De har dött utan vittnen i främmande land, ingen har kunnat teckna ner deras levnadsvisdom. I maj hade det samfund jag tillhör, Evangeliska Frikyrkan, kongress i tre dagar. Där påpekades det gång på gång, det sker mycket på missionsfältet som vi inte kan berätta på grund av säkerhetsläget. Kyrkans martyrtid ligger inte bakom oss, den pågår just nu. Våra helgon förblir dolda tills Jesu återkomst.

              Frikyrkans styrka har varit kulturanpassningen, det har samtidigt varit vår svaghet. På missionsfältet är det en styrka, men på hemmaplan en katastrof. Varför? På missionsfältet görs det väl och med kärlek. På hemmaplan görs det slarvigt och med egoistiska förtecken. På missionsfältet leder det till att nya människor kommer till tro, på hemmaplan leder det till ett musikkrig. För eller mot orgel, för eller emot lovsång, för eller emot trummor – allt detta får mig att kräkas, snälla, låt oss se bortom dessa cykelställsfrågor och se lite längre! Låt oss istället fundera på vad det är för slag tro våra sångtexter fostrar.

              Ytterligare en styrka i frikyrkan är innerligheten, och precis som med kulturanpassningen är det både en styrka och en svaghet samtidigt. Det var sången ”en enkel kärlekssång till dig, vill jag sjunga, dyre Jesus”, som fick mig att bli vän med Jesus och börja följa honom som barn. Jag var SMU-scout och satt på golvet i en lada, en av de andra scouterna frågade ledaren om vi inte kunde sjunga den här sången, hans önskan fick mig att förstå vad tron handlade om och jag gav mig själv åt denna relation. I frikyrkan har vi varit duktiga på att sjunga kärlekssånger, vi har sjungit om saligheten, om sällheten, om längtan efter Gud och om kärleken till Jesus. När jag begrundar den sortens sånger som min församlings sjunger så blir jag orolig. Hur skall orka sjunga dessa sånger i femtio år till? De är inte slitstarka, det är därför de bara sjungs i något år för att sedan bytas ut, melodierna är förändrade men textinnehållet detsamma. Tänk om vi skulle bytta ut textinnehållet istället för melodierna? Låt oss börja lovsjunga Gud utifrån vad han har gjort genom historien och utifrån vem han är, inte bara utifrån vad vi ”känner” i mötet med honom. Innerligheten hjälper människor in i relationen till Jesus, men den hjälper henne inte vidare på korsets väg.

               I tidningen Dagen den 3 februari deklarerade pastorn och teologen Sigfrid Deminger att han hellre firar mässa i Svenska Kyrkan än delar bönegemenskapen i den frikyrka han fortfarande är medlem i. Han beskriver frikyrkligheten som ett sjunkande skepp, den äger inte längre någon bärkraft, därför gör man bäst i att lämna. Han är inte ensam om att känna så, många i min bekantskapskrets har, eller står i begrepp att lämna frikyrkan för att istället bli högkyrkliga lutheraner, katoliker eller ortodoxa. Jag själv har varit frestad att lämna många gånger. Jag firar också hellre mässa än delar bönegemenskapen i min frikyrka, i mässan finner jag sånger och böner som håller att leva på. Men inte bara det, mässans estetik tilltalar mig, valven, kyrkklockorna, musiken, rörelserna, textilierna, växelbönerna, allt detta stämmer mitt hjärta till lovsång, men ingen av de församlingar där dessa mässor firas kan bli mitt andliga hem eftersom jag inte finner stöd för deras dop- och ämbetssyn i Bibeln. Jag kan inte överlåta mig till deras sätt att vara kyrka. Det tycks inte bekymra Deminger.

              Varför lämnar Deminger? Han menar att frikyrkan har fullbordat sitt uppdrag, han skriver: ”Folkväckelsen, och trossamfund som var dess arvtagare, hade en stor uppgift. Det gällde trons framtid i Sverige och det svenska samhällets utveckling. Det fanns en tid då starka motiv gav den svenska frikyrkligheten den legitimitet den behövde. I dag är situationen en annan.” Han avslutar artikeln med att fråga: ”Vilken slutsats kan man dra av allt detta? Kanske att frikyrkligheten haft sin tid. Att den fullgjort sitt uppdrag.” Deminger nämner aldrig ordet ”frikyrka” i sin artikel, han skriver konsekvent om ”frikyrkligheten”, eller ”folkväckelsen” som han också kallar den. Jag är beredd att hålla med Deminger, frikyrkligheten bär inte, det gör däremot frikyrkan! Deminger nämner aldrig ordet ”frikyrka” i sin artikel, han skriver konsekvent om ”frikyrkligheten”, eller ”folkväckelsen” som han också kallar den.

              En väckelserörelse kan aldrig bära en människa hela vägen. En väckelserörelse väcker till liv, men den håller inte vid liv, det gör däremot en kyrka. Deminger tycks tro att den svenska frikyrkligheten aldrig har var något annat än väckelserörelser, sällskap och samfund som hade till uppgift att reformera samhällslivet och blåsa liv i Svenska Kyrkan. Allra sist i artikeln skriver Deminger: ”Ytterst är naturligtvis kyrkan en. I Sverige är Svenska kyrkan, med all dess rikedom och all dess brist, den naturliga orienteringspunkten.” På vilket sätt är Svenska Kyrkan den naturliga orienteringspunkten för en baptist?

              Baptismen har aldrig varit en väckelserörelse kallad att reformera befintliga kyrkor. Baptismen har förstått sig själv som en egen kyrka, en kyrka som består av människor som själva valt att följa Jesus. Begreppet frikyrka har flera olika betydelser. Ofta har man använt ordet frikyrka i kontrast till stadskyrka, idag är det inte längre lika aktuellt. Men man kan också använda begreppet frikyrka i motsats till folkkyrka. I en folkkyrka är det ämbetsmännens sakramentsutövning som konstituerar kyrkan, i en frikyrka är det medlemmarnas mottagande av sakramenten som konstituerar kyrkan. I folkkyrkan delas dopet ut, i frikyrkan tas det emot - en frikyrka utgörs av människor som i tro tagit emot dopet, i en folkkyrka är det troende människor som delar ut dopet, det är två helt olika sätt att vara kyrka, men som tyvärr många inte tar hänsyn till när de väljer församlingstillhörighet. 

              Vi lever i en individualistisk tid som dessutom är präglad av konsumismen, man väljer kyrka efter vilken gudstjänstform som känns bäst för stunden. Men det är inte gudstjänsten som skall bära min tro utan gemenskapen, människorna som utgör församlingen. Ytterst sett är det naturligtvis Gud som bär, kanske är det just det man upptäcker när man trots församlingens bristande bärkraft vågar stå kvar. I svagheten blir kraften som störst.  Men vem vågar idag vara kvar så länge? Individualismen och bristen på trohet gör att få människor upptäcker den Gud som finns gömd i gemenskapen sådan som den är i all sin brist och synd. Kristus finns i de döptas gemenskap, den som lever i överlåtelse till gemenskapen upptäcker tillslut denna rikedom.

              Överlåtelsen till gemenskapen ser olika ut i de olika traditionerna. I den episkopala kyrkan består överlåtelsen av att man underordna sig den prästerliga hierarkin medan överlåtelsen i en kongregationalistisk kyrka består av att man underordnar sig församlingens gemensamma vilja (församlingsmötet). Detta är två olika sätt att vara kyrka som också är synligt i deras olika sätt att fira gudstjänst. Mässan leds av en präst, den enskilde församlingsmedlemmen måste underordna sig mässans ordning som slagits fast av den prästerliga hierarkin genom tiderna. Men i den frikyrkliga gudstjänsten måste den enskilde underordna sig församlingens gemensamma vilja. Det är lättare att underordna sig mässans ordning, den är skriven och utvärderad av teologer, man vet på förhand vad som kommer att hända och vad man kommer att be. Som någon sa, ”jag vet att jag alltid kan säga amen till de böner som beds”, det kan man på förhand inte veta i en frikyrklig gudstjänst. Som teolog har jag många gånger inte kunnat säga amen till de böner som beds i min församling, antingen de är inte förenliga med den kristna trosbekännelsen eller så uttrycker de önskningar som inte är förenliga med Guds rike. I mässan är utmaningen att underordna sig en hierarki, i frikyrkan är utmaningen att inte förakta alla dessa som i bön, sång och vittnesbörd uttrycker sig vanvördigt eller taffligt, utmaningen är att älska sina syskon i den gudstjänstfirande församlingen. Naturligtvis är det en utmaning för varje kristen, vilken tradition hon än tillhör, men utmaningen är större i en frikyrklig gemenskap där man mycket tydligare utsätts för varandras brister och svagheter.

               Det finns mycket att sucka över när det gäller svensk frikyrklighet men ingen kyrka är så reformvänlig som frikyrkan. Hon är varken bunden till den prästerliga hierarkin eller skrivna dokument (förutom Bibeln förstås), det sämsta man kan göra är att lämna om man vill frikyrkan väl, det bästa man kan göra är att delta i reformarbetet. En del skulle hävda att just denna öppenhet för förändring och reform är frikyrkans svaghet, men då är man inte längre frikyrklig om man påstår något sådant, då har man redan sett värdet i att vara en kyrka som är bunden till en bestämd form, och då är det lika bra att man lämnar frikyrkan eftersom man inte längre tror på en fri–kyrka. Att stå med ett ben i varje kyrka leder inte till något gott. Vill jag att kyrkan skall bära mig så måste jag också överlåta mig till dess sätt att vara kyrka.

              Slutligen, jag är frestad att lämna frikyrkligheten för att istället bli en del av den kyrka som har mystikerna till helgon, alla dessa som lärt mig om själens dunkla natt, om utblottelsen, om Kristi närvaro i lidandet, om djupen i Gud. Jag vill vara en del av en kyrka som är djupare än en tum. Samtidigt vet jag att mognad stavas trohet, att mognad innebär att kunna älska min nästa, hur mycket han eller hon än klagar över musikutbudet i gudstjänsten. Samtidigt vet jag att de riktiga helgonen, det är dem som låter sina liv bli vetekorn som dör mitt ute på missionsfältet. Jag väljer att vara kvar, mystikerna får vänta, vi får mötas i det nya Jerusalem istället. 

[eleonoregustafsson]

Evangelistens förkunnelse

  I samband med min medverkan i ett panelsamtal på Evangeliska Frikyrkans Medarbetardagar valde jag att härmed dela med mig av en uppsats jag skrev under min studietid på Örebro Teologiska Högskola. 

Panelsamtalet hade rubriken: 

"Måste man ha syndanöd, räcker det inte med att tro på Jesus? Vad skall en evangelist predika i dagens Sverige? Blod och död eller kärlek och gemenskap?"

Uppsatsens titel är “Två nutida evangelisters predikostrategi i kontrast till Mangs förkunnelse på 30-talet”

Du hittar den här:

https://drive.google.com/file/d/0B5GtoOgdO24HM0loTk9maWhMNUU/edit?usp=sharing

Den är full av stavfel och skrivfel - men personligen tycker jag ändå att den är läsvärd :) 

[eleonoregustafsson]

Tankar om eftermötet

Jag deltar i ett skrivprojekt om den frikyrkliga gudstjänsten. Har du några idéer, tankar eller boktips? Maila gärna till eleonore.gustafsson@ryttargardskyrkan.se eller hör av dig via twitter, mitt namn där är @aureliagu

Så här ser min inledning ut för närvarande: 

Ordet ”eftermöte” gjorde sitt intåg i svensk frikyrklighet vid förra sekelskiftet, under de senaste årtiondena har ordet nästan försvunnit, istället säger man t.ex. ”förbönstunden” eller ”inbjudan”. Låt mig ge två bilder av denna förbundsstund. Den första bilden är tagen ur boken ”Frank Mangs i närbild” (red. Berthil Paulson), där berättar församlingsledaren Simon Thors vad som hände när evangelisten Frank Mangs kom till Oslo under 30-talet. Han berättar om hur han själv, möte efter möte, kände sig manad att gå fram till förbön efter att Frank Mangs predikan, men han visste att det inte passade sig eftersom han var med i församlingens styrelse. Tillslut blev pressen för stor, hans själsliga nöd får honom att falla till marken med ett skri och pastorn i församlingen griper in:

-       Vad är det med dig broder Thors?

-       Jag är inte frälst, sa jag.

-       Kom ihåg att du är en styrelse-broder

-       Ja, vad hjälper det om jag är styrelse-broder och inte är frälst? Jag har ju inte nöd för en enda själ. (s54f.)

Mötet med Mangs hade fått Thors att inse att han saknade kärlek till sin nästa, han hade ”inte nöd för en enda själ”, Thors hade insett att han behöver förbön för att få ett varmt hjärta, men det var bara ofrälsta som erbjöds förbön och det fanns heller ingen förståelse för att ett kristet liv en är ett liv i process, ett liv som omfattar flera omvändelser och kriser, i hans spiritualitet fanns det bara plats för en kris och en omvändelse, därav hans svar på pastors fråga ”jag är inte frälst”.

Den andra bilden är tagen ur en gudstjänst i Ryttargårdskyrkan där jag för närvarande tjänar som pastor. Vid varannan nattvardsgudstjänst kommer barnen tillbaks från sin söndagsskola efter predikan, de får då möjlighet att gå fram till nattvarden tillsammans med sina föräldrar och syskon. Vid dessa gudstjänster tas nattvarden emot stående vid olika stationer, sedan får man, om man vill, gå fram till olika bönestationer. En av dessa är en stor röd matta där man får falla på knä inför ett kors. Denna gudstjänst har en pappa fallit på knä inför korset. En av hans söner, omkring åtta år gammal, faller på knä bredvid, sonen studerar sin pappas kroppshållning och gör likadant, han knäpper händerna och blundar en stund.  

Mycket har hänt sedan 30-talet, möjligheten till och sätten för överlåtelse har förändrats. Eftermötet har blivit vardagligare och sätten att uttrycka sin bön har blivit mer varierat, botbänken eller bönrummet vid sidan av kyrksalen har ersatts av bönelådor, klotterplank, klagomurar, stenrösen, ljusbärare, knäfall och förbön längs med väggarna. Men får krisen plats? Är det möjligt att göra rum för de små stegen utan att osynliggöra de stora besluten?  

[eleonoregustafsson]

Sommarakademin

Här finner du häftet "Att vandra med Jesus" som jag refererade till i en föreläsning på Sommarakademin i Örebro 2013.

Tryck på länken nedan, eller klistra in adress i webläsarens adressfält:

https://docs.google.com/file/d/0B5GtoOgdO24HajV2ZUpNRVBwMk0/edit?usp=sharing

Länken finns tillgänglig t.o.m. 18 augusti 2013

[eleonoregustafsson]

Till minne av Hans Johansson

Den 29 februari år 2008 avled pastor Hans Johansson. Han var då verksam vid Nya Slottet Bjärka-Säby. Då var jag en av systrarna i kommuniteten på slottet, vid pingsthelgen hade vi en minnesgudstjänst, här är det tal jag då höll:

  Tal till Hans Johanssons minne vid minnesgudstjänsten i Vist kyrka, Sturefors,

den 11 maj 2008 av Eleonore Gustafsson

När Hans tog kyrkans gamla ord i sin mun vid nattvardsliturgin fanns både själ och hjärta med. För Hans var gudstjänsten ingen teater utan på riktigt, det märktes i hans röst och i hans ansikte men framförallt i hans förmåga att kunna skämta mitt i liturgin. En gång då en förvirrad broder frångick ordning och utbrast ”nu är frälsningens dag” på fel ställe i mässan, vände sig Hans om och sa ”frälsningens dag är det ju i och för sig alltid men det var inte det du skulle säga”. Och så kom skrattet. Hans älskade sådana där stunder eftersom det fick oss att förstå att det bara är i en teater man behöver en undangömd sufflör, gudstjänsten är bön inför Guds ansikte, ingen föreställning för människor – Hans önskade att svensk frikyrklighet skulle förstå det!

Hans ägde inte bara förmågan att kunna skratta mitt i liturgin, utan märkligt nog också i bikten. Jag hade Hans som andlig vägledare, en relation som bara varade i ett år. Men det var ett dyrbart år och en vänskap som jag håller nära mitt hjärta. Det hände vid ett flertal gånger att när jag skulle berätta om de sidor hos mig själv som jag var allt annat än stolt över så började Hans att skratta, till min stora förvåning. Hans kunde skratta åt det som är fulit i livet eftersom han visste att Gud gör det fula till något vackert, genom nåden. Hans kunde jubla i äkta glädje när någon tog steget och vågade se och berätta om sina egna synder för han visste vilken befrielse det innebar.

Många i kommuniteten som hade Hans som andlig vägledare kan vittna om vilken god själasörjare han var. Goda predikanter finns det många i vårt land – men goda själasörjare är det ont om. Hur kom det sig att Hans tillhörde denna lilla skara, vari bestod hans skicklighet? Flera gånger märkte jag att Gud liksom avslöjade min väg och mina tankar för Hans, han kunde se vad som rörde sig i min själ. Varför avslöjade Gud min hemlighet för Hans? Hur vann han detta förtroende? I psalm 25:14 står det att Herren är förtrolig med dem som fruktar honom. Och visst ligger det något i det. Hans bar det för många glömda ordet ”gudsfruktan” i sitt hjärta. För det andra tror jag att det var hans sätt att förvalta dessa hemligheter som gjorde att han vann Guds förtroende. De gånger han såg att jag var på väg åt fel håll gav hans förmaning mig kraft, inte modlöshet, eftersom förmaningen rymde både kärlek och ödmjukhet. Om konsten att som själasörjare kunna förmana på ett fruktbart sätt skriver den gamla andliga traditionen mycket om, det var en förmån att få se den gåvan förkroppsligad i Hans.

Mitt sista möte och samtal med Hans, två dagar innan han dog, handlade om en sorg över att lovsången om Guds frälsning ofta är så smal och så intetsägande i våra gudstjänster. Han längtade efter att korsets dårskap skulle bli till en Guds vishet i församlingens liv. Nu ligger den uppgiften i våra händer och vi får be att Herren skänker oss samma mod som Hans ägde i sökandet efter det levande evangeliet. Hans sista ord innan vi skildes åt var ”det känns att jag inte får fira mässa med er på en hel vecka”, han skulle ut på andra uppdrag Det blev inte som han hade planerat, istället får vi ta hans ord i vår mun och säga: Hans det känns att du inte är ibland oss längre….  

[eleonoregustafsson]

Eleonore Gustafsson

Här kommer jag, Eleonore Gustafsson, att dela med mig av en del texter jag skrivit. Jag är omkring 30, uppväxt på Donsö i Götaborgs södra skärgård och bor numera i Linköping där jag arbetar som pastor i Ryttargårdskyrkan.