f-fools

[f-fools]

Zacharias.

Lät Viktor möjligt förvånad över att Zacharias känt saknad efter sin barndomsvän? Absurt, om man frågade Zacharias själv. Det var väl ändå en självklarhet att han saknat Viktor! Han hade ju varit en stor del av Zacharias liv i så väldigt många år. Det brukade knappt passera en dag utan att han talade med sin bästa vän. Om man nu inte räknade med alla de sommarsemestrarna Viktor åkte på medan Zacharias fått stanna hemma i tråkiga, gamla Stockholm tillsammans med sin mamma. Efter tolvårsåldern kunde hans tre yngre systrar också räknas in. De hade aldrig  haft pengar att åka på semester trots att Alexa jobbade mer än sin heltidstjänst som vårdbiträde. Faktiskt så kunde Zacharias inte minnas sist hans mor tagit ett par veckor semester innan hon mött sin nuvarande pojkvän. Adam. Det var en fin man på alla sätt och vis, det var dessutom den enda Zacharias tyckt om av alla män som kommit och gått. Adam var dessutom pappa till den yngsta i familjen. Cornelia. Hon var ynka tre år gammal så hon hade nog inget minne av sin enda bror och sitt äldsta syskon. Hon hade fötts bara ett par månader innan Zacharias flytt landet. Så den enda som inte rusat in i den unga mannens armar när han klivit över ytterdörrens tröskel hade varit hon. Blygt hade hon kikat ut från köket som angränsade till hallen för att titta vad och vem som orsakat de äldre flickornas glädjetjut. När hennes blick landat på Zacharias hade hon vänt på klacken för att rusa därifrån. Än hade hon inte vågat yttra ett ord åt sin bror utan hade bara suttit uppkrupen i sin fars trygga famn och gömt ansiktet mot hans bröstkorg. Men hon hade så diskret hon kunnat försökt snegla på Zacharias när hon trott att han inte kollat. Viktors ord fick det nog att hetta lite om Zacharias redan röda kinder. I tystnad tackade han de högre makterna för det kyliga vädret annars hade han nog inte kunnat dölja det faktum att han blivit lite generad över vad Viktor sagt. En ljudlös suck fylld av lättnad flög ut genom Zacharias näsborrar när Viktor avbrutit den nästintill stela tystnaden som lagt sig mellan dem. Zacharias skrattade lite. Han skulle berätta allt. Det var ingen tvekan om saken. Lite trevande klev han över tröskeln in i vad som var Viktors bostad. Medan han bet lite frenetiskt på sin underläpp såg han sig omkring, så långt han kunde i alla fall. Lägenheten var fylld av den så välbekanta doften av Viktor tillsammans med något annat av vad Zacharias förmodade var Alexs lukt, men Viktors genomträngde den och lämnade bara ett litet os kvar av pojkvännens. "Innan jag säger någonting så vill jag att du ska berätta för mig hur livet ser ut för dig." Zacharias trampade av sina oknutna skor för att sedan med ena foten skjuta dem åt sidan. "Hur har du haft det utan mig? Dötråkigt förmodar jag." Ännu en gång lämnade ett skratt Zacharias mun. Egentligen så hade han nog helst av allt vilja fråga om Viktor kommit över vad Zacharias misstänkt ha varit en förälskelse för honom. Men det var synnerligen opassande. Svaret på den frågan var ju egentligen glasklart. Givetvis hade Viktor kommit över honom. Han hade ju trots allt pojkvän. Zacharias hade väl varit en sån där tonårsförälskelse. 

[f-fools]

viktor.

Viktor visste inte vad han hade väntat sig till svar. En del av honom var nog rädd att Zacharias bara skulle be om att få låna något trivialt som en kokbok och sedan försvinna igen likt den dröm han var. En annan del av honom (den del han inte ville låtsas om, den som han försökt kväva sedan dagen han insett att den fanns) hade redan byggt upp skyhöga förväntningar och hoppades naivt på något i stil med en kärleksförklaring. Svaret han fick landade någonstans däremellan. "Du har... saknat mig?" Viktor ville låta sarkastisk, elak - likgiltig - men istället hörde han sin egen röst gå från osäker till försiktigt hoppfull och med det förstod Viktor att han redan var snärjd igen. Han kunde omöjligt backa ur det här. Det var för sent, skadan var redan skedd. Tre år utan så mycket som ett ljud och Zacharias behövde inte mer än att lätt vidröra en känsla för att göra Viktor beredd göra allt för honom igen. Han hade redan vant sig vid mannens närvaro. Han var redan hög på bekräftelsen som nonchalant lämnat Zacharias läppar. Nu ville han bara ha mer. "Jag har saknat dig också." Innan Viktor kunde hindra sig själv hade han sagt just det där som han absolut inte ville säga, och han kunde inte låta bli att bli lite varm om kinderna. För det var med plågsam klarhet han mindes hur han i flera månader efter Zacharias avresa undvikit att texta ut sin olidliga saknad efter mannen. Till slut hade han samlat ihop allt mod han haft och skickat iväg meddelandet - endast för att lämnas bortgjord och utan svar. Viktor ruskade på sig och fick till ett leende. Han ville inte prata om det där som smärtade. Han ville inte dra upp någonting som kunde göra Zacharias bekymrad eller obekväm, för om Zacharias bestämde sig för att försvinna igen ville han hellre minnas honom leendes. Så Viktor fuktade läpparna, lade band på sig själv och valde noggrant ut de lättsammaste frågorna han kunde tänka sig. Om han bara kunde hantera det hela någorlunda professionellt så kunde han gå sönder i sin ensamhet senare. "Var har du varit? Hur har du haft det?" Han kunde ju alltid låtsas att han inte den första tiden studerat varenda foto och tecken på liv från Zacharias sida i minsta detalj och memorerat dess alla nyanser. Viktor släppte ner armarna och gjorde sig fri från sin defensiva position. "Kom in", sade han och nickade in mot lägenheten. "Du måste berätta allt." Han försökte vara lättsam, som om Zacharias just kommit hem efter tre veckors semester på Kreta och inte efter att ha gömt sig på andra sidan Atlanten under tre års tid.

[f-fools]

Zacharias.

Det skulle väl ta en väldans tid innan Zacharias kunde höra ljudet av hur låset vreds om på andra sidan dörren. Egentligen hade det inte gått mer än några ynka sekunder men det hade känts som en halv evighet när han stod där och vägde fram och tillbaka på sina ben. Till sist öppnades dörren. Vad han skulle kommas se fick det allt för snabba pumpandet innanför hans bröstkorg att slå en frivolt innan det fann ny fart. Det var på sätt och vis inte samma man som han för tre år sedan lämnat utan att ha yttrat ett ord. Viktor hade minst sagt växt i kostymen. Hans anlete hade tagit vid en mer markerad form. Det var inte längre en kille i sina sena tonår. Inbjuden i Viktors hem blev han i alla fall så han kunde väl hysa ett allt för stort agg över att Zacharias lämnat honom vind för våg. Att döma av Viktors uppsyn kunde Zacharias nästan tro att han inte var igenkännlig. Hade han själv förändrats så markant under dessa år? Förundran över sitt eget yttre blåstes bort när Viktors föll in i hans famn. Ett skratt av lättnad lämnade Zacharias strupe och sina armar lät han slutas kring mannens midja. Inte förrän nu kunde han begripa att saknaden efter bästa vännen varit enorm. Livet i Miami hade varit så pass händelserikt att han aldrig hunnit stanna upp för att ägna allt för många tankar på bästa vännen. Men Viktor hade ju alltid befunnit sig vid hans sida så det hade varit ett mindre mirakel att han klarat sig utan honom under så pass lång tid. Det kändes på något vis tryggt att stå där i Viktors armar och Zacharias kunde inte undgå att känna en impuls av att vilja gömma sitt ansikte i utrymmet mellan mannens axel och hals. Givetvis valde han att avfärda ingivelsen som fallit över honom. De betryggande armarna lämnade allt för snarligen honom men Zacharias lät sina armar falla till sidorna utan protest. Han kunde inte påstå att Viktors mimik antydde på att han var glad över sin oanmälda besökare. Men han var givet i en smärre chock. Från ingenstans hade Zacharias dykt upp utanför hans dörr. När Viktor till slut öppnat munnen för att orda lät han ömklig. Zacharias behövde ju bara tillbaka sin vän några andra intentioner hade han inte haft. “Jag tänkte..” för ett par sekunder tystnade Zacharias. Ja, vad hade han egentligen tänkt? I själva verket så hade han ju inte alls tänkt. Lite trevande bet han om sin underläpp innan han fortsatte: “Äh, fan.. jag har bara saknat min kompanjon!” ett tvivelaktigt leende spelades nu över hans läppar för visst var han lite ängslig över att få sig en riktig utskällning.

[f-fools]

viktor.

Någonstans i en neråtgående spiral och med fejkade skratt i bakgrunden hade Viktor somnat, men inte ens i sömnen var han förskonad ifrån minnen och fantasier om Zacharias. Zacharias hit och Zacharias dit. Zacharias som skrattade och Zacharias som lekte kurragömma och vägrade komma fram hur mycket Viktor än ropade hans namn. Det var drömmar som Viktor kunde utantill vid det här laget, men som trots det aldrig lämnade honom opåverkad. Därför kände den unge mannen inget annan än total lättnad då ett försynt knackande på hans ytterdörr drog honom tillbaka till medvetandet - ju mindre tid han spenderade med Zacharias skugga desto bättre. Viktor sträckte sig efter mobilen. Axel hade inte skrivit något om att komma hem tidigare - och varför skulle han ens knacka? Viktor väntade inte besök, varpå han i sitt yrvakna tillstånd kände sig smått förvirrad då han reste sig från soffan och gick ut i hallen. Kanske var det Jehovas vittnen som var där för att erbjuda frälsning till hans själ? Axel hade nämnt att han sett dem smyga omkring i närheten tidigare under veckan. Medan Viktor lirkade upp det tröga låset som hade en vana att fastna lade han ett 'tack, men nej tack' på plats på tungan. I dagsläge tog det honom knappt tio sekunder att låsa upp dörren, men som nyinflyttad och orutinerad hade det kunnat ta upp mot en minut. När han nu såg vem som stod utanför dörren önskade han dock att han ännu inte lyckats överlista låset, för bara några sekunder till i relativ frid hade han välkomnat med öppna armar. Det vänliga men bestämda avfärdandet Viktor förberett för Jehovas vittnen fastnade i halsen. Han visste nog att han gjorde bäst i att stänga dörren igen, krypa ner under täcket i sitt mörka sovrum och ensam hulka sig igenom smärtan av de dolda såren som på två sekunder rivits upp och återfått sin fulla prakt igen, men istället bjöd han in barndomsvännen i lägenheten. Trots att Viktor visste att han stirrade likt en osund person kunde han inte låta bli. Med sina rosiga kinder såg Zacharias mer levande och verklig ut än någonsin och Viktor insåg att hans drömmar inte gjort mannen rättvisa på långa vägar. Viktor ville skrika, gråta, men istället föll han bara fram till Zacharias och slog armarna om honom, trots att han inte visste om han fick. Zacharias luktade cigaretter och kyliga vindar, men någonstans där under fanns doften av bästa vännen kvar och ingenting hade någonsin känts mer rätt. Han kände sig inte helt bekväm i att släppa taget om mannen nu när han äntligen fått tag på honom igen (vore det inte fint om han kunde hålla kvar honom för alltid?) men tillslut lossade han ändå sin nästan krampaktiga omfamning. Förläget tog han några steg tillbaka som för att släta över sin attack. Det fanns så många frågor han ville ställa att han inte visste var han skulle börja. Dessutom visste han inte ens om han ville fråga något alls av rädsla för oönskade svar. Att faktiskt höra Zacharias säga ord som bekräftade Viktors alla osäkerheter och farhågor vore så mycket värre än att bara ha rädslorna snurrandes i huvudet. Viktors egen röst var oviktig, Zacharias röst var lag. Viktor svalde hårt, drog upp armarna och lade dem i kors i ett försök att distansera sig själv från vad som skulle komma. "Vad gör du här?", fick han fram. Halsen var torr och rösten lät ynklig. Han kände sig ynklig. Ynklig och obekväm i sin tråkiga t-shirt och sina fula jeans. Viktor harklade sig. "Behöver du något?"

[f-fools]

Zacharias.

Atmosfären som låg över Stockholm var en helt annan än den i Miami, staden vars siluett uppkommit tack vare kokainepidemin under 70- och 80-talet. Sveriges huvustad var monotont i jämförelse till den brokiga stad Zacharias för två ynka dagar sedan lämnat efter att ha varit bosatt i dess tropiska klimat i hela tre år. Även om han funnit sig trollbunden vid staden så hade hemmet till slut kallat på honom. En mamma som så förtvivlat sörjt över att hennes förstfödde och enda son skulle flyga över havet och stanna på obestämd tid hade känt sig som om hon befann sig i sjunde himlen när han förtäljt att en hemresa var bokad. Tårar hade fällts när han åkt och lika så när han kommit tillbaka. Men inte från Zacharias sida. Alexa som var hans mors tillkallelsenamn hade med skräckblandad förtjusning granskat sitt eget kött och blod ut till fingerspetsarna. Han hade lämnat som en nästan tom canvastavla med hud som inte var täckt av svart bläck till att nu av den synbara hud över händer och hals var prydda med tatueringar. Som om det inte hade räck så hängde nu en metallring i hans ena näsvinge. Även av bilder hon beskådat så hade hon levt i en sorts förnekelse över hans val att täcka sin kropp med permanent konst. Hon var alltså inte ett stort fan av varken tatueringar eller piercingar. Men trotts det så hade hon ändå låtit hans underläpp bli penetrerad av en kanyl hela två gånger under året han varit sexton. Hur skulle hon någonsin kunnat neka honom något sådant? Med ens Zacharias gjort sig hemstadd i sitt sovrum som stått obebott i hela tre år så hade han tagit reda på var barndomsvännen höll hus. Viktor. Visst skulle han ljuga om han sa att han inte saknat honom. De hade varit som ler och långhalm trotts att de var ett omaka par. Viktor var nu sambo med en man vid namn Alex, i alla fall enligt vad som stod skrivet på hitta. Fast det visste han ju egentligen redan för han kunde ju minnas när han scrollat genom sitt facebook flöde att Viktor ändrat sin relationsstatus. Zacharias kunde inte annat än glädjas för hans skull. Det hade varit tydligt att Viktor haft någon sorts förälskelse i sin vän men det var ju inget han någonsin uttryckt. Där och då med telefonen i handen vars display textade adressen som Viktor nu bodde på så beslutade Zacharias sig för att bjuda in sig själv. Han ville veta hur han mådde, hur livet såg ut för honom. Det var ju år sedan de talats vid. Klockan hade närmat sig sex på kvällen. Var det kanske oanständigt att vid denna tid oanmält besöka någon? Det blev ett par ögonblick utav velande innan han bestämde sig för att traska iväg ut i höstvädret. Kylan bet i hans kinder och gav dem en nästintill rosenröd färg. Han hade ju inga kläder för Sveriges höstväder så jackan av fejkläder värmde inte det minsta. Kanske kunde han också skylla på att åren utav rökning inte hade haft en så positiv påverkan på hur blodet forsade genom hans kropp. Det tog inte mer än en kvart för honom att promenera till lägenhetshuset där Viktor skulle bo. Visst var han väl lite nervös. Hjärtat pumpade friskt på innanför hans bröst i ett par frekvenser högre än det brukade. Nåväl, tänkte han när han släppt ner cigaretten vars glöd snart nått dess orangea filter. Ett djupt andetag drogs in genom hans näsborrar för att fylla lungorna med luft för att sedan släppa ut den genom munnen innan han klev in genom lägenhetsporten. Enligt den tavla som hängde precis innanför porten så skulle Viktors lägenhet ligga tre våningar upp. Så han fick helt enkelt klättra de trappor som ledde honom dit. Till den dörr som ledde in till lägenheten stod Viktors efternamn, Wallin. Ett par lätta knackningar placerade han på trädörren. Kanske Viktor inte ens var hemma. Det återstod att se.

[f-fools]

viktor.

Stockholm hade bytt ut sina sommarfärger mot rött och gult. Himlen hade tagit sig an en grumligare nyans och människorna hade motvilligt bekänt sig underlägsna kylan och plockat fram sina varma jackor. Av gammal vana hade Viktor ingenting emot hösten. Tvärtom - det var sommaren med obligatoriska utlandsresor och flera veckor på Gotland som varit rena lidandet. Hösten hade varit lika med skolstart, vilket betytt att Viktor fått träffa Zacharias varenda dag. Att befinna sig runt människor som inte kändes vid hans existens hade varit ett pris värt att betala så länge han fått se Zacharias. Det familjära lugnet som hösten och de rasslande träden förde med sig var på något vis kvar, även om Zacharias inte längre var det. Viktor tog fram halsduken ur väskan och styrde stegen mot parken. Det fanns egentligen en kortare väg på drygt fem minuter från stationen till hans lägenhet, men likt vilken annan fredagseftermiddag som helst hade tunnelbanan hem varit överfull så det var bara skönt med lite extra luft. Dessutom hade han inte bråttom hem, för Axel, Viktors pojkvän, skulle ut och äta med några vänner och skulle inte komma över förrän mycket senare ikväll. Lägenheten, som låg på tredje våningen, hade varit Viktors systers tills hon flyttat till en större lägenhet med sin man för två år sedan. Den fungerade alldeles utmärkt för Viktor, men för två personer som väntade barn var den klart en aning trång. Viktor hängde av sig ytterkläderna i hallen, ställde på teven för bakgrundsljud och hällde upp flingor i en skål. Medan han åt sitt mellanmål passade han på att svara på ett mejl och ringa sin mor. Hon frågade om hans dag, han svarade att inget särskilt hade hänt. Hon undrade om han ville komma över på middag, han förklarade att han hade en ny bok han gärna ville läsa. Hon bad honom att hälsa Axel, han bad henne hälsa hans pappa. Viktor lade sig bekvämt tillrätta i den mörka soffan och öppnade sin bok. Innan han ens hunnit igenom första sidan stängde han den dock snabbt igen och lade den ifrån sig på soffbordet. Han behövde inte läsa ett ord till för att veta att den inte var något för honom. Böcker idag kunde nämligen delas upp i två kategorier. Det var dels de böcker som Viktor läste, men det var även de böcker som han inte ens ville titta åt - de böcker som påminde om Zacharias. Viktor ville gärna tro att han inte längre formade sitt liv efter sin barndomsvän, dåtida bästa vän och kärleksfantasi, men sanningen var den att Zacharias frånvaro styrde i Viktors liv minst lika mycket som hans närvaro hade gjort. Viktor lade en tidning över boken för att slippa se den och bytte kanal på teven. Han försökte se det roliga i skämten i den amerikanska komediserien, men misslyckades. Alla skämt var smärtsamt bleka i jämförelse med Zacharias.