fiddepirre

[fiddepirre]

Hemsjuk

Har inte ens lämnat innan det känns jobbigt att lämna, extremt ickeorginell känsla. Separationen som kommer att ske är så påtagligt nära nu. Tre dagar. Ska hinna träffa och göra, men just i detta ögonblick vill jag helst av allt bara vara i Åkersberga med min familj. Pappa tycker inte det är jobbigt, han har kommit över det där för länge sen säger han. Valid. Men jag själv har hunnit vänja mig vid deras närvaro. Att åka kommunalt 45 minuter och vara hos dem, när jag kan och vill. Kanske färre gånger än jag tänker mig men att veta att det är 30 minuter bilfärd till dem har betytt så otroligt mycket. Jag kan inte ens formulera mig på ett behärskat sätt. Nu är det snart flyg för att komma hem. 

Jag vill tro att det här inte kommer påverka någonting. Jag ska ringa dem varje dag om det behövs. Jag har 8 år efter utflytt aldrig känt mig mer smärtad över att lämna. Tror det är för att jag vet att det är denna gång jag aldrig kommer komma tillbaka. Aldrig mer bo nära. Bara hälsa på. 

[fiddepirre]

vs.

Mitt i storstaden slår insikten som en våg rullande över min rygg, fram över mig, sköljer över mig. Ett svartkontrakt in i vuxenlivet, men jag behöver inte bli större för det. Besluten blir alltid större och större, men det jag valt nu är som en punkt i mitt dåtida velande, då jag utan att bestämma mig för någonting bara gjorde. Det är som en icke existerande gräns, en markering på tidslinjen. Det gick upp för mig idag, påväg upp för tunnelbanetrapporna, två steg i taget så ingen hinner ikapp mig. Jag har köpt en svartbiljett till framtiden. Commit’at med någon, vi ska vara med varandra. Hyreshuset är inte bara stort i sig. 

Jag är inte rädd, för första gången. Piller eller inte kan vara svaret, men jag är inte rädd längre. Det gnager i huvudet åt båda hållen, vill inte bli som alla andra, vill inte att de ska komma ikapp mig. Vill jättegärna ha allt jag har just nu precis som det är utan att falla ur ledet. De står inte på samma planhalva, men det är nu det avgörs och jag hejar inte på någon. 

[fiddepirre]

alla mina vänner pt 2

känner mig så lätt hotad bland dem jag umgås med, kanske är det för att mina umgängeskretsar ofta byter riktning och form. jag känner mig aldrig bekväm så länge det är flera personer runtom mig. Jag har alltid varit en strövare i klasser och olika gruppsammanhang, knyter aldrig an till någon speciell grupp, kommer överens med alla, tyr mig inte till någon. Som en ensamvarg med bekräftelsebehov.  Jag kan fortfarande bli jättenära enskilda personer, och jag har vänner, absolut. Men i grupp känner jag mig hotad och liten, och i vissa fall kan jag ibland känna mig oönskad, som att jag inkräktar på gruppen och inte borde vara där. 

desto äldre jag blivit desto mer framgår problemen i detta. när jag gick i skolan så var det ett rätt bekvämt sätt att ta sig an dem i sin omgivning, driva runt som en luffare bland de olika gängen och aldrig förvänta mig något av dem. inte vara tillräckligt nära för att känna mig jagad därifrån. Men nu känner jag mig ändå ganska ensam. Ser på de jag växte upp med som fortfarande umgås, andra nyvunna vänskaper som bildat så otroligt starka band till varandra, känner mig sorgsen över att jag inte passar in där.

På redovisningar sätter jag i halsen av nervositet, i grupp känner jag mig som en åskådare mer än innesluten, som att allt mitt slit och jobb att slippa tillhöra har gjort mig immun mot att känna mig delaktig. När någon visar mig någon form av respektlöshet eller oärlighet så dör min tillit och jag måste fly. litar inte på att någon vill ha mig där, som att jag har synat hur de egentligen inte bryr sig om mig. Ständigt på jakt efter mig själv.

[fiddepirre]

mina vänner

det är så konstigt egentligen, hur jag har lämnat saker genom åren. alla gör vi ju det, till viss del. vissa mer än andra. 

kanske har det att göra med hur långt ifrån man hamnar, om man aldrig lämnar så är det svårare och lättare att fastna. eller så handlar det bara om viljan, vad är jag för person då, blir ledsen ibland när jag tänker på det. det var ändå starka band som föll isär, anledningarna skiljer sig men slutsatsen är densamma. jag har tappat mina vänner. 

samtidigt är jag inte ensam. jag träffar nya människor, underbara människor, som jag tycker otroligt mycket om. jag vet ju att allt lever kvar genom dem, fast i nya versioner. men kan fortfarande sakna de gamla även fast jag vet att det inte alls skulle bli detsamma.

för vänskap är inte för evigt, samtidigt som den är det, vänskap är svårdefinerad. för även de jag har, de som finns i mitt minne och de som har andra liv än mig är ju här. de är alla en del av mig, de är alla fantastiska, är tacksam för mina vänner. 

[fiddepirre]

käften

nu när det går bättre så kommer de direkt, de där fittkommentarerna. efter alla jävla år av krig för att få hjälp av psykiatrin, alla år av tvivel. Det är rätt så jävla sjukt ändå, att efter att ha tvivlat så otroligt på sig själv och sina egna känslor, levt i någon slags dimma av destruktiv självbild och ångest, så säger de så hemska saker till en. 

för visst har det vänt nu, efter tre månader av medicinering, svimningskänslor, tinnitusringningar och ögonryckningar. betyder det att jag passar in i eran bild av ungdomar med identitetskris för det? jag blir så otroligt arg inombords av att höra er säga “det är många ungdomar som känner som du” och “du har bara inte hittat rätt spår i livet än” som att det här är någon fas som jag går igenom. de har inbillat sig att det ska vara skönt att höra, som när mamma sa att jag “har det svårt just nu”, vill spåra ur och gå sönder och samman bara för att de ska förstå att det här har varit jag hela mitt liv, alltid så kritisk och kvävd av mitt eget psyke. 

för jag är inte rädd längre för att erkänna det, jag har nu accepterat det. jag kan prata öppet om min ångest och över mina depressioner, det är så jävla stort av mig. oavsett om jag förtjänar att må dåligt eller inte så skäms jag inte alls som jag gjorde förut, och det ni gör när ni säger att jag får hjälp med min tillfälliga livskris är att ni underminerar min egen acceptans av mig själv. ni bryter bara ner mig. hur svårt kan det vara att förstå att någon som sökt hjälp i tre år och mått dåligt i tjugo men varit för trasig för att förstå det inte vill veta vad du i din professionella position tror om mig och min situation efter ett äckligt jävla möte på 15 minuter och ett depressionsformulär med orelevanta frågor. 

lär er handskas med människor som mig, tack. kriget fortsätter för oss för alltid och ni vet ingenting. 

[fiddepirre]

perspektiv

lamotrigin och venlafaxin ger mig distans till mig själv, som ett andrum. hur sjukt är det inte egentligen att hela mitt liv varit nån sorts kamp för att komma ur mina känslor, så var allt som behövdes några piller klockan 12 på dagen. nä. det finns ju fortfarande där, den där gnagande känslan av att ingenting finns på riktigt, att det är såhär det kommer vara. en enda lång plåga till mållinjen, som inte innebär någonting annat än mörker. 

det finns säkert anledningar till det, min enda stora förvirring till barndom eller mina föräldrars relation som bara blev sjukare med åren, min mamma som bara blev sjukare med åren. men hur trött är man inte på den där förklaringen, den ger mig ingenting. kan inte precis pusta ut av att höra det, för det spelar absolut ingen roll längre vad som gjorde mig till den jag är. om jag ska vara brutalt ärlig så känns det inte som att jag kommer sluta känna såhär, hela livet kommer vara en uppförsbacke. ibland kommer det gå okej några veckor, sen kommer jag ligga inne i några dagar på duschgolvet och låta känslorna ta över mig. kommer alltid vara en börda för de runtom mig och min arbetsplats, har svårt att se mig själv ha barn eller ens en relation med någon som funkar i längden. 

vill helst inte utsätta någon för mig, men kan inte ta mitt liv eller ta tungdroger o bli eskort i frankrike eller nåt annat självdestruktivt, för jag kan inte utsätta mina nära för det. samtidigt som jag sitter och funderar över om det ens är värre än att de ska behöva ha hand om mig hela livet. för nu känns det som att det kommer bli så. 

jag har mått bra idag, alltså att jag har stått och gått och pratat idag. har inte legat i mitt rum under täcket och bara blundat. men det kommer fortfarande, ofta plötsligt. det är så himla svårt att planera ett liv efter att bli plötsligt sängliggande i flera dagar. 

det är sjukt hur lite det är synd om mig, jag har allt jag hade kunnat önska mig, men jag kan inte uppskatta något av det. jag tror inte det går att förstå vilken kvävande sak det är. att aldrig sätta krav på sig själv, alltid göra det roligaste man kan tänka sig, och ändå vilja lägga sig ner och dö. aldrig leva i nuet och njuta över någonting. det är väl synd ändå. hoppas verkligen att det vänder nån gång.

[fiddepirre]

Spännande ändå att jag är glad över tatueringarna jag aldrig gjorde, tycker att det var bra att jag struntade i de motiven eller texterna. Men ångrar samtidigt inga av de jag gjort. För de är en del av mig, även om jag nödvändigtvis inte hade gjort om dem idag.

moi

[fiddepirre]

rockklassiker och blåa knän

blir helt matt av att jag ens behöver skriva det här, men det är inte lätt när allt jag någonsin gör är att fly från den här sanningen. jag är livrädd för att anförtro mig till någon annan, för jag har absolut ingen kontroll på mig själv. 

Oavsett hur mycket jag tycker om en person eller en situation så är jag fast i en loop, tänker på mamma när hon sitter och gråthulkar med snor och tårar som i en massa runt hennes kinder och rinnandes nerför hennes hals, hur hon slängde saker omkring sig som på film, hoppade upp och ner och skrek om hur jag inte levde upp till hennes förväntningar om tröst och förståelse, hur hon satt och krampaktigt höll fast Isac så att pappa fick köra hem till henne och bända loss honom ur hennes grepp, medan hon slog honom i ryggen så han var helt öm efteråt. Jag tänker på hur Linus inte kan spela basket eller kompisbrottas med någon, utan att risken finns att hans hjärta blir överansträngt och han svimmar. kanske märker ingen av det och fortsätter, så han stillsamt slutar andas. Eller hur han tar allt vi ger honom och slänger ut det samma väg, inte tar hand om sig själv, får en att känna sig skyldig för hur sämst allt är för honom. Det är som att ha en tickande sten på sina axlar konstant, som tynger ner en och samtidigt kan explodera om man ställer ner den och då orsaka så mycket mer smärta. 

Jag rättfärdigar verkligen inte mitt beteende för det, snarare tvärt om, det enda jag gör är att gå runt och smutskasta mig för att jag inte klarar av det. för att det påverkar mig så mycket. När jag ringde pappa i våras och grät och kved och sa att jag är så rädd att bli som mamma. Det är ju så jag känner. Och den ständiga molande smärtan av att jag kanske kommer förlora min lillebror. Det är inte så långt borta som det verkar utifrån sett. Men ändå så är det bara enstaka gånger som att jag skyllt på det, inte för att jag är en öppen person som delar med mig utav mina tillkortakommanden ofta men jag vet att jag är lite speciell i mångas ögon. 

Det som är fucked up är ju att allt jag vill ha är min egen bekräftelse, jag skiter egentligen fullständigt i vad alla andra tycker om mig, min största fiende är jag själv. Jag tillåts inte må dåligt, inte skrika, inte visa kärlek, inte göra det jag innerst inne vill för att det finns någon röst som säger att du är helt värdelös ändå så varför försöker du. Istället kommer alla mina önskningar, tankar, känslor ut i kvävda skrik och panikångest. Som läckage i mitt system jag byggt kring mig själv. 

Jag är verkligen ingen cool tjej, jag känner mig uppfattad som det, som igår i den där bilen nedanför våran backe, 5 noccoburkar med rödvin senare, när han som satt där med mig sa att jag “inte bryr mig” om nåt och att jag är en sån som folk kommer tänka på senare i livet när de sitter där med sina gravida alldagliga kvinnor och ba “hon var riktigt intressant, rolig och smart den där Liza” men han fattar ju inte att jag är ingenting av det för jag sätter stopp för mig själv, och jag kommer aldrig bli någons roliga intressanta tjej eller fru för jag har så sjukt bottenlösa hål i mig som suger till sig alla tillstymmelser till känslor jag har och kväver dem i mörker. Jag kommer vara ensam. Om jag inte är det så är det en lögn som jag sedan vaknar ur förr eller senare och så kommer jag välja ensamheten. Fyfan. 

För jag tänker faktiskt på honom varje dag, han som är 666 km bort. Jag bryr mig om honom, jag blir glad av honom, jag vill vara med honom. Men samtidigt måste jag vara själv, för jag mår inte bra. Jag och miriam bryant. Fast i våra sjuka humörsvängningar och skeva självbild som säger att ingenting vi gör spelar roll. Så jag fuckar upp det medvetet, jag vill ge honom en anledning att hata mig fast det skulle göra så jäkla ont i mig. För det känns inte på riktigt. Det är som att mitt psyke har framställt någon sorts hybrid mellan kärlek, instängdhet och besatthet, typ som ett beroendebeteende, och använder det för att diciplinera mig. Få mig att känna mig svag och otillräcklig. Jag gör uppror mot mig själv genom att göra precis tvärt emot vad jag tror att jag vill, som för att call’a min egen bluff. Försöker väcka mig själv. 

Men jag vet inget egentligen, mina försök gör ingen skillnad, känner ändå ingenting som är på riktigt. Ångesten blir inte ens värre av mina utsvävningar, samma dova mullrande som alltid. Jag vet inte ens vad jag vill komma till, mer än att jag är fucked. Förlåt för mig. 

[fiddepirre]

Allt jag är

I mitt huvud är jag inte så stor som jag är. I mitt huvud är jag inte så samlad som jag är. Om jag blundar ser jag hur jag snubblar fram i snåriga stigar och på ojämna vägar, röker cigg och otänksamt spiller ut mitt inre till alla vänner som jag så varsamt stänger ute. Jag är saker, saker som jag knappt vågar drömma om. Jag spelar skivor och ritar bilder, kastar mig ut i osäkerhet, litar inte på någon, paradis. Jag är orädd, jag tror på mig. I verkligheten känns det så svårt, och jag är så otillräcklig. Du är rädd att vara ensam säger hon, men jag är ju alltid ensam, alltid så himla ensam. Väljer ensamheten så fort jag kan, vill egentligen inte fast jag väljer. Det känns som att allt har lett fram till detta, alla händelser, alla gånger jag svikit de jag tycker om, alla misslyckanden, alla skador. De känns som inbrända i mig, som om det är allt jag är nu, allt jag blivit. Jag är ett skal, som samlar sig och samlar sig för att inte falla ihop, fast jag vill se och göra och upptäcka så vågar jag inte. Och allt jag hör och alla jag ser påminner mig bara om hur omöjligt allt är, att jag är fast här. Hamnar i ett mörker, ser allting klarare än någonsin, det är som om att i botten ser man allt genom det tjocka glaset, skymtar ljuset alla andra upplever. Jag känner mig för tung för att lyfta därifrån, för stor. Försöker ibland, men yttre omständigheter trycker på något sätt ner mig igen, huvudet dånar, kroppen molar och ömmar, ångestväggen slår ner mig. Det är så svårt, att allt jag är är ingenting av det jag ser när jag sluter ögonen, som om allt som varit förskjutit mig ut ur mig själv på ett sätt som inte går att få ogjort. Känner ingen ork längre, känner mig hopplös, värdelös, stor. Jag vill inte vara den jag är, vill inte bli den jag blir. Är det här allt vill jag inte.

[fiddepirre]

det är inte jag

vad har vi någonsin sagt till varandra, egentligen. vad säger vi någonsin till någon. ingen fattar ju. de som man öppnar upp sig för lyssnar, men det de hör är sina egna problem och situationer i någon annan tappning. Fatta att vi nu sex månader senare sitter i varsin ände av en lägenhet mitt i natten och egentligen inte pratat om någonting. jag tycker om dig, för du är okomplicerad, men det i sig är ju så sjukt komplicerat. du och jag funkar, men inte mycket mer än så. när du ser på mig så ser jag ingenting, för du vet inte vad du egentligen ser på. du känner inte mig. jag känner inte dig. får en sorglig men troligtvis ganska rättvis bild av att det inte finns så mycket att lära sig om dig. och det är kanske därför du är så lätt som du är. men jag är fan inte lätt alls, och det hade du vetat om du frågat mig om det, visat något intresse. jag har intressen du inte bryr dig om, talanger du inte uppmärksammar, problem du inte frågar om. jag är så himla många saker, och du har mig i en för dig passande behållare med lock på. en form av mig du kan hantera. 

det är det här som är tvåsamhet för mig, jag tog lätt på det, för jag tar lätt på dig, lättsamheten var överväldigande. och nu är det just det som gör att rummen framför mig krymper för du vet ingenting och jag vill inte berätta för dig heller. jag är tio gånger så mycket som behållaren du har mig i, du förtjänar inte hela mig. Så jag ska spela med for now. sommaren går fort. jag överlever. har varit instängd förut. i början på september så går vi åt olika håll, välkända främlingar för varandra. 

[fiddepirre]

stora drömmiga ögon

ja jag är ensam, men är inte du också det. Är inte alla helt lost och ensamma. när du träffade honom, han med de stora drömmiga ögonen, vad drev dig framåt. självklart var han väl vacker och attraktiv, men självklart var du ensam. han och hans stora drömmiga ögon håller om dig inatt. 

ni har väl ett jättebra förhållande, ni är väl mer än vad jag kan förstå. jag vill inte heller vara ensam, tänker på pojkar med långt hår som jag kan vakna intill, så jag kan lägga min mage mot pojkens rygg näranära och andas in. förhållandet till den känslan är kanske värt förhållandet i sig, förhållande är synonym till villkor. ett förhållande är en omständighet med villkor skapad av en situation ledd till ett tillstånd. 

omständigheten att du gick på tillställning i hopp om att dagen skulle få mening, kanske hade du inte gjort någonting annat den dagen, fann ett par drömmiga ögon, din insida avskild från din utsida, hoppades på att livet skulle få mening. men i den stunden är han väl ingenting för dig, förutom klor till för att riva ner dämpningen i isoleringen. och vad är du för honom. 

jag fumlar bara nu, hoppades nästan på att du skulle förklara för mig och inte tvärt om. för den enda andra lösningen förutom ensamhet är kärlek, lika främmande och magisk som insidan av en kraftledning. ser upp till kärlek som de mörka avstånden mellan stjärnorna på himlen, tänk om han med de drömmiga ögonen förklarade det för dig, då är ju du inte ensam längre. då är det bara jag som är ensam.

[fiddepirre]

Konsten att släppa taget

Fyfan. Gör vad du vill.

[fiddepirre]

Ett ord tre bokstäver

Jag är trött, så himla himla trött. Trött på att aldrig få vara trött. Trött på alla halvlästa böcker och oavslutade kapitel, alla halvfärdiga målningar och halvdana färdigheter. Jag är färdig med att aldrig bli färdig, att aldrig få sinnesro.

Är less på att alltid känna tio olika saker samtidigt, att älta tio olika snedsteg samtidigt, att försöka och sedan bli distraherad av en rörelse, ett ljud, en vindpust eller självaste distraherandet i sig. Ond cirkel som loopar in i sig själv och blir till ett enda trassel som jag kan vira in mig i hur långt bortom räddning som helst utan att det egentligen spelar någon roll för sista kapitlet har jag fortfarande inte läst. 

Blir ledsen så lätt, för hur ska man kunna hålla humöret när man konstant påminns om de där tio snedstegen, eller varför inte de tio relationerna man släppte i marken och lämnade där. Brända broar. Varför. Därför. En liten sak händer och det blåses upp bortom igenkänning, och jag kan inte sluta, jag blåser och blåser tills det spricker i sömmarna och massan ser bekymrat åt mitt håll, sedan kanske de går därifrån. Jag skrattar, ler, dansar, fuck dom. Jag testar dem bara, tänker jag. Fuck dom allvarligt om de inte klarar testet.

För fyfan vad osäker man är när man aldrig gör någonting på riktigt. När man vill göra men inte kan för att hjärnan går på högvarv och inte kan ta in mer. Att vilja och sedan snubbla på startlinjen. Att börja någonting och sluta någon helt annan stans. Att bli så arg att man vill bryta ihop och lägga sig raklång på marken, hålla in hemknappen och startknappen i så många sekunder att systemet tvångsavslutas. Att alltid vara på gränsen till att bryta ihop. Vrida sig i mörkret och aldrig somna.

[fiddepirre]

Jag kommer aldrig få barn.

Mark my wrist. Jag kommer vara den där mamman som har mer problem att växa upp själv än mina barn. Mamman man skäms över men samtidigt tycker synd om. Kommer vara den där mamman som drar årtiondets medelålderskris och förstör allt för alla. Kommer vara mamman som flyttar runt, som har svårt att settla ner på ett ställe. Kommer vara mamman som är besatt av mina barn. Kommer vara mamman som går sönder inombords när mina barn för första gången skriker att jag är värdelös och att de hatar mig. Kommer vara mamman som till slut lämnar, mamman som till slut tar sitt liv. Så jag kommer aldrig få barn.

[fiddepirre]

Proud tummyowner, eller Tänk om jag bara var stolt över mig själv och hur jag är skapt. Jag har alltid strävat efter att vara kortare, att vara mindre. Känt mig stor, haft underhudsfett att tala om. Än idag står jag och mäter och googlar och försöker få någon sorts bekräftelse på att jag har fel. Om du håller dessa centimetermått så är det lugnt tjejen! Dina lår är inte överpropotionenliga, du ser inte bred ut i tighta tröjor!! Sanningen är att det finns väl egentligen ingenting som heter överpropotion, heller ingenting som heter underpropotion. Allt som finns är personer, och kroppar, och de är som de är. Visst kan man modifiera, men samtidigt så är det väl bara att acceptera att jag har en viss standardbyggnad som jag förr eller senare alltid kommer falla tillbaka till. Att lära sig att tycka om den standarden är det enda som kommer göra någon skillnad. Bara man lär sig tycka om sig själv. För vad vinner man egentligen av att dölja bilringarna på magen, eller dölja sina överarmar och lår. Ingenting alls. Det känns som att allt jag vill ha är bekräftelse från andra. Att om någon annan skulle påpeka att jag är snygg på och då så skulle allt genast bli bättre. Om mamma, istället för att då och då under mina stunder av självförakt mumla "men gumman du är jättesöt.." på ett så uppenbart framtvingat sätt, skulle överösa mig med kommentarer om hur vacker jag är. Och även om man ska älska sig själv, är inte det ett rätt bra steg på vägen? Att uppmuntra varandra? Det är väl svårt att säga till andra att de mig mer komplimanger. Men det har ändå fått mig själv att utbrista "gud vad snygg du är??" när någon uppenbart ansträngt sig för att vara snygg, eller om någon bara är det. För om vi istället för att hålla dessa åsikter för oss själva skulle låta andra få veta att de är vackra, skulle inte det göra världen så himla mycket lättsammare och finare? För den där helt otroligt vackra tjejen eller killen du gick förbi idag kanske, precis som jag, har sina osäkerheter och inte alls vet om att de är precis så otroliga som du upplevde dem. Skulle inte det ha gjort din dag om du fick höra någon säga att du är vacker precis som du är?

[fiddepirre]

Ingenstans

Jag finns inte, så känns det. Jag vill så mycket men jag kan ingenting, jag vill vara överallt men jag är ingenstans. För nu har bägaren runnit över, linjen är korsad och stupet har blottat sig och svalt oss, telefonen som tappats i golvet så många gånger spruckit tillslut, och allt jag vill göra är att plocka upp, trycka tillbaka, torka, laga. Men jag kan inte. Jag vet inte hur man gör. Det är tanken som räknas - säger alla som inte sett det jag ser just nu. Hon som skriker och gråter så hon sätter i halsen, kastar saker, slår, stampar, hyperventilerar. Säger att du ska fan inte tro att du kan komma hit med en tanke, jag behöver ord, närhet, känslor. Allt det där som jag inte kan leverera. Och jag blir till ingenting. Mina vänner är inte här, mitt liv är allt annat än här, allt som jag har här är den där tanken, som jag trodde skulle kunna laga någonting. Men det går inte. Men jag kan inte vara någon annan stans än här just nu, så jag är ingenstans.

[fiddepirre]

Alla dessa människor

Människor som cirkulerar, tumlar runt i min omgivning, i mitt sinne.

Vissa har jag inte ens pratat med, andra har jag omfamnat på ett svettigt dansgolv och gråtit tillsammans med. Men på något sätt så är de alla där innanför pannbenet på mig. Tar upp i stort sett all min tankekraft. 

"Vad är du utan de i din omgivning?"

Livet blir en speciell plats när man knappt har någon tid för sig själv, man blir på något vis alla andra och inte sig själv. Man tappar sin identitet i dessa andra identiteter man konstant har omkring sig. 

Vilket gör det svårt att inse vilka som gynnar en och vilka som inte gör det. Det känns som att allt jag någonsin varit har blivit undanstuvat någonstans långt bak för att göra plats åt all denna nya information och alla dessa nya människor i mitt liv. Det blir så konstigt, det blir som en drog, att syresätta mitt tömda sinne med nya människor att tänka på, prata med, kyssa, hata, älska. För de är allt jag är. 

Och så kom du, du bara stod där. Jag blev beroende direkt, ville fylla hela mitt sinne med endast dig, och när du fattades i människohavet kändes det konstigt. Meningslöst. Och på något sätt så såg du mig med. Plötsligt står vi på ett dansgolv och kysser varandra till någon svensk raplåt. Och du går hem till mig, och vi skrattar ihop, och pratar, och kysser varandra lite till, och klär av varandra, och håller om varandra. 

Efter det följer sju dagar av det närmaste kärlek jag kommit på länge, vi satt typ ihop, och du höll om mig varje natt, och på dessa sju dagar hann jag komma på att vad händer med alla dessa människor? Alla människor som definerar mig, vad händer om jag tar bort dem, ersätter dem med dig, är det tillräckligt? Jag blev rädd, nervös över att plocka fram min egen identitet bakom detta hölje av människor som jag använt istället. Vad kommer hända om jag släpper fram mig själv. 

Sen åkte du hem, det kändes som en lättnad, som att jag slapp ta ett jobbigt beslut. Jag slapp mig själv, kan fortsätta söka nya människor nya liv nya identiteter att tänka på, prata om, vara med. Men lättnaden blev snabbt en klump i halsen, när du frågade om jag blev kär i dig på riktigt, på trettonhundra kilometers avstånd. Och jag insåg att jag inte kunde svara nej, för att jag låg i en soffa med massa andra människor som skrev med dig, saknade dig, men jag var samtidigt inte beredd att svara ja. 

Mitt i allt detta tvekar jag ännu mer, på grund av alla dessa människor, som cirkulerar, tumlar runt i min omgivning, i mitt sinne. Jag är rädd att jag inte vet, att det är de som vet. Jag är rädd att jag tappat mig själv för mycket för att kunna definera vad jag känner för dig. 

Men nu är klockan 01.45 och jag sitter och skriver om dig ut i tomma intet, och hoppas att du ska höra av dig. Trots alla dessa människor.