fiktiva

[fiktiva]

Untitled run

By Mårten Vennelin

First published in Like The Wind Magazine. 

I tell ya' she had them runners legs and all my feminist acquaintances rush to tell me about the male gaze. Yes, I say, you are completely right. I was fifteen and had confused my eyes with my mouth, devouring her, running five feet slightly behind, looking at her body like Hollywood had taught me how. Possessed with the false notion of possession. You should have seen those calves, you would understand then, how they flexed with each push of the feet, guiding your eyes to the rock-hard thighs. You would have felt the same longing too as she, step by step, got further away from you until finally, she was gone.   About a year after our first chance encounter (carefully planned and masterly executed by yours truly), she came running up from behind telling me to pick up the pace. We’d known each other since we were kids, but never really talked before. After that time. Almost every day. For two month straight I had been training for that moment, running every day to get in shape in order to be able to keep up with her. I like to say that my love for running was born out of actual love. While literally chasing my dream I learned to appreciate the simplicity of putting one foot before the other. Even though she was the reason, running had become a part of who I was by the time our paths crossed and I didn’t feel the least bit insincere presenting myself as a runner. In the beginning we just talked about people we both knew or about running, kept it in shallow and common waters, careful to keep it pleasant. But you can only talk about sore feet and the necessity of interval running for so long before you start repeating yourself, and it wasn’t long before shit got personal. That’s when I learned the difference between love as attraction and love as a feeling of genuin care. And how I was able to feel both at the same time. She was wise beyond her years, almost had me believing in reincarnation ’cause there was no way she could have picked up all of that in just fifteen laps around the sun. I mean, this one time she says that grownups have all this experience, all the tools available to accomplish anything, to change the world, but that the same years who have provided them with it, have made them tired and to comfortable to do anything. While young people have all the drive, all the ambition and energy but don’t know what to do with it. We just lack the competence, she said. There was no way she could know this, but as she said it I knew she was right. And I definitely know it today: adulthood is wasted on adults. Must have been all them books she liked to read. Some Saturdays we would go out and run the whole day, exploring the nature of the north of Sweden where chance, bad luck or whatever had put us at birth, and she would have a book with her to read during rest stops. If I wanted her to talk, all I had to do was to ask about what she was reading and she’d talk for hours about how Steve Biko fought apartheid, how Patricia Highsmith reinvented the suspense novel, how the last chapters of The Celestine prophesy was a crock of shit or whatever she was reading that day. She was scientific in her approach. Like, we where both into this group called the KLF. Me, I just liked the sound and the visuals you know, but I didn’t put much thought to it, why should I? It was dance music. But she, she got curious about the mythology of their videos and songs. So she goes to the library and digs out every interview they ever made in Melody Maker, NME and the likes, and so she learns about Robert Anton Wilson and Robert Shea's The Illuminatus! Trilogy and next thing you know, she’s reading that. And then she would read everything she could find by Robert Anton Wilson and get curious about his references and inspirations and explore them. And so it would go on, all the while telling me about it. So I got a schooling in literature while running slightly behind her looking at the muscles get tense and push, then relax before hardening again, making her fly above ground more than connecting with it. It was a beautiful time and it shaped my relationship with running. Somewhere in my subconscious, whenever I go out, on every trail, in every competition, I have her 5 feet in front of me. In many ways it all starts with her, my interest in literature, my fetish for running clothes (the old school cotton t-shirt, shorts and knee high white socks kind, not the functional stuff of today), my constant feeling of dissatisfaction. The inability to stop running away from everyone and everything. Show me the perfect place, bring me the perfect relationship and I will find a reason to put on my shoes and run away from it. I don’t even need a reason. I never wanted our runs to end. I felt more at home running with her, than I ever did hanging out with friends or, you know, being at home. Intervals were my favorite. First we would push past our limits and run like the storm for a full minute, and then walk back to the starting point. After that the challenge was to get further on the next run, or at least get to the same spot, and then again on the next and so forth for 30 minutes. She was both faster and had more stamina than I, but that suited me fine. I loved giving it all, trying to push past her and never quite getting there whilst enjoying the soundtrack of our feet kicking the ground and our breaths singing the duet of sweet fatigue. But the best part was walking back, talking with heavy breaths about anything and everything. It was like the fixed routine of the practice made it easier to open up for both of us. You knew that if anything felt awkward the next lap would soon come to the rescue with an excuse to shut up and on the walk back you could easily change the subject to sore feet or how important this interval practice actually was. It was during intervals I learned about her fear of talking in front of an audience and why she tried to do it as often as she could. It was during intervals I learned how she hated that she became moody during menstruation 'cause it seemed like such a stereotype. She told me of her hopes and dreams for a future I could easily fit myself into. I would have told her about my dreams too, except I was living them there and then so I had to make something up just to sound as earnest as her. It was on one of our walk backs she talked about how immature she thought a lot of the boys in her school were, how annoying it was when they couldn’t keep their hands to themselves and tried to grab her tits and ass. She told me I was one of the few from the male species who didn’t view her as a piece of meat. I do too, I protested  – and got a hard punch on the arm. But you forget I’m a vegetarian. She laughed. I don’t even know how to interpret that, she said. What? You wouldn’t want to eat me? Is that what you’re saying? I blushed and counted the steps to the next lap. It was during intervals I told her about the future partner of my dreams, slowly detailing her every feat, trying not to be too obvious but at the same time hoping she would make the connection. She didn’t. Instead she told me I had way too high a standard. There isn’t a person walking on this here earth that perfect, she drawled in a mock accent. You’ll need to lower your standards or you will be lonely, disappointed or probably both your whole life. Now. I firmly believe that we as humans are all master storytellers. It’s how we survive, how we make sense of things and filter the billions of impressions fed to us every second by the universe, the earth, the internet machine and even our own bodies and minds. If we were to take it all in at all times we wouldn’t be able to process it and our brains would freeze, implode or shut down. So the right side of the brain just picks out what fits our personal story and beliefs and so the saga begins, or continues… or ends, depending on what is needed at the time. And then the left side comes in and start reasoning, start to make sense of the stories the right side comes up with, finding evidence to support the claims made, creating explanations and connecting the dots. It’s how we work; if you don’t believe me just watch the next time one of your friends loose their job or are left by their spouse. Just watch how his or her brain will begin the story of how it all was for the best, yes I lost my job and the love of my life left me for a rich supermodel, but it was all for the best because now I’m stronger and living the life I always wanted for myself and blah blah blah. Yeah right; you’re living the dream. Or never mind those who loose something, look at the ones staying at jobs they hate and in relationships that bring them nothing but misery. Ask them about their situation and watch the right brain get busy creating the story and the left brain providing the evidence for why staying at their shitty job and by the side of their evil spouse, at least for now, is the best thing to do. You won’t get creativity like that even if you pay the most award-winning marketing agency big money. My story, of course, was that she and I were meant for each other. And as soon I had that idea in my head, the collecting of evidence began. Exhibit a) the fact that we started hanging out and running together. Exhibit b) she was nice to me (yes, I know it’s wrong but it's not like I’m the first guy in the world to confuse kindness with love). And so the collecting would go on, every smile, lip pout or stretch made in front of me would go in to the evidence bag. Intimate confessions? Bag 'em. Her touching me? Bag it! Jokes, conversations, new tight running shorts? Bag and tag 'em. Her asking if I wouldn’t want to eat her? Well members of the jury, I would like to present to you the smoking gun, no?   Within a year from that first encounter I was confident that we had something going. A lawyer, of course, would have called my evidence highly circumstantial. Well, that’s love for you counsellor. A circumstance leading to the next circumstance until circumstances are just right. And in my mind, the sun and the moon where aligned in order for me to read the stars, and they told me the right time was approaching. But waiting for the right time is like a rock climber waiting for the mountain to adjust itself for an easier climb. It wasn’t going to happen. We had arranged to meet by a large meadow that lead to a forest where you could run and never have to take the same path twice. The early morning sun had just begun to burn the damp of the grass, creating a thin dreamy mist just above ground. We arrived at almost the same time from not quite opposite directions and she asked me what was wrong. Nothing, I said, just tired. She smiled and I followed her towards the forest, the shadows rising as we got closer. I allowed my eyes to wander from the shoes up to her naked calf marking the beginning of a beautiful muscular leg that seemed to go on forever before the shorts and the T-shirt left the rest for my imagination to fill in the blanks... which it easily did. The first hour passed with me trying to figure out how to say it, show it, make it happen or however these things happened. I was too nervous to talk but she didn’t mind. We often ran without words, especially on long runs where we needed to save all the energy we could. We had a saying: big runs kill small talk. But they don’t kill indecision thats for sure, not when the subject of your conundrum is running in front of you. I picked up the pace and came up beside her, secretly put her smile into an evidence bag while zooming in on her lips as they began to form a word, her tongue slowly moving to the front of the roof that separates the oral and the nasal cavity. Time for a break? Yeah, I exhaled. As we stopped she used my shoulder for support while stretching the legs. She did it like it was the most natural thing in the world, like she didn’t notice at all the electrical shocks shooting out from her touch that completely fried my body. I gasped her name, she gave me a confused look and hesitantly said... yes? Nothing, I said and cursed myself. Yes something! That was the mountain adjusting itself you stupid, stupid, poor excuse for a living being. Say it now! Say what now? I don’t know what to say. What do I do? Ask her out? Ask permission to hold her hand? What? Just say something! No! Then kiss her stupid – just kiss her. Do it now or regret it forever. So I did. Here’s a little piece of non-running-related advice I would like to pass on to the younger generation: that screaming voice in your head? The one telling you to go against your natural impulses, the one telling you to just live a little? It is not the voice of reason. In my mind I would slowly bend forward and she would meet me for a kiss on the lips. In reality my haste and confusion caused me to butt her nose with my forehead. She let out a small scream and held her nose, a drop of blood sliding out from her left nostril. What are you doing? her voice was more annoyed than angry. Sorry, I said, I didn’t mean to... Well, what then? I took a deep breath and quickly exhaled: IwasgoingtogiveyouakisscauseIloveyouandIalwayshave. That was the tipping point. Her face, her shoulders her whole upper body just dropped like if the betrayal of my love made gravity stronger. She had already forgiven me for the nosebleed but somehow those words hurt more than anything. I could sense the change immediately; my words were like the twist at the end of a 1990s movie, exposing the story from a different angle, changing the narrative completely. It wasn’t like it ended there and then, but from there on she was more self-conscious around me. A neutral observer probably wouldn’t have noticed the change, but she made small adjustments in her behavior around me. The smiles looked different, she never again used me as support while stretching and the conversations changed, became perhaps friendlier in a shallow way, but less hearty and not as open. Eventually we ran less together, the official reason being different routines, school and new friends that took a lot of time. Finally I would meet her while running, we would nod and smile and that would be it. The closing credits could have rolled there with me telling her I loved her, she looking down in the grass, closing her right nostril with her indexfinger, blowing blood out of her nose. Look, she said, listen. I'm just gonna say no, OK? And then perhaps we can leave it at that? No. You hear? Yes, I said looking away. Yes, of course. She said she wanted to run as fast as she could. I tried to keep up for a while, not really knowing what else to do, but she was too fast and, step by step, I fell behind. At one point I stumbled and had to stop so as not to fall. She was already to far ahead to notice and kept running. I stood there, taking deep breaths and wiping sweat of my forehead, looking at her legs moving, savoring the moment, devouring her with my eyes, eating big chunks with my gaze, like if it was for the last time.

[fiktiva]

Bad boy badminton

Av Mårten Vennelin

Bad, bad boys come with me, come with me /Midi, Maxi & Efti

Mats Andersson, vinnare av ICA Galaxens Lasse Kronér look-alike tävling 2002, kände att han var helt rätt klädd. Grå träningsbyxor i bomullstyg som hängde löst från benen, en gammal t-shirt med reklamtryck och sina slitna löpskor. Fanns ingen anledning att göra sig till. Snart skulle han ändå svettas som  en gris. Det här var idrott för i helvete. Eller, det var vad utövarna påstod i alla fall. Och varför inte? Vem var han att opponera sig? Det fanns de som kallade innebandy för en sport så varför skulle inte badmintonspelarna få leva i samma illusion? Terje, däremot, var inte rätt klädd, tänkte Mats och kliade sig med sidan av pekfingret under näsan medan han drog in luft. Killen såg ut som om han klivit direkt ut på planen från en 90-tals version av 60-talet, toppat med fjärde säsongen av Mad Men och några skopor fjolla. Hans tjocka mörka lockar hölls fast med ett pannband så som Björn Borg patenterat det. Den vita pikétröjan var en sort som Mats själv bar till vardags, skorna var vintage i stilen men knappast i priset. Troligen specialbeställda från Tokyo via någon affär i New York. De tighta, små bomullsshortsen hölls uppe av ett litet skärp med tre ränder i olika blå nyanser som matchade någon designers tolkning av tubsockor. Underpresterare överklär sig alltid, muttrade Mats och svingade sitt racket. Va? ropade Terje. Håll käften och serva, svarade Mats. Mats var grundare och, fram till nyligen, enda ägare av Mats-point. Ett företag som blev så framgångsrikt på så kort tid att han var tvungen att sälja av några andelar för att ha råd att växa. Försäljningen hade lett till att det nu fanns en styrelse, ett management, med en massa åsikter de grundade på undersökningar. En åsikt de hade var att Mats var den minst populära personen i hans företag. 75% av de anställda var missnöjda eller mycket missnöjda med den högsta ledningen: Mats. Otacksamma jävlar. Här hade han skapat ett framgångsrikt företag som såg till att varenda en av dem kunde duka upp gourmémiddagar till vardags och sedan hade de mage att vara missnöjda med hur han drev det? Va?! Bort skämd a. Den nya ledningen tyckte att Mats skulle börja röra sig mer bland sina anställda. Se dom. Lyssna till dom. Bli en av dem. Fan. Man blev inte number one på att vara ett med sina anställda. Rädsla och respekt var vad de jävla fjollorna behövde. Han hade god lust att ge dom sparken allihop, det skulle lära dom att snacka skit om honom i anonyma undersökningar. Han skulle rada upp dom mot väggen och peka på dom med kuken. Du har fått sparken, och du har fått sparken och du och du har också fått sparken. Motherfuckers. Men svensk lagstiftning skulle ha motarbetat honom på alla punkter. Okej att man inte fick sparka sina anställda hur som helst, det kunde han väl kanske låtsas att han förstod med lite ansträngning, men att det var olagligt att peka mot dem med sin penis… Så han hade bitit ihop och lovat att börja umgås med personalen. Valt ut en populär medarbetare, som kanske kunde påverka de andra och övertyga dem om att Mats var boss of the day. Every fucking day. Terje din lyckliga jävel, hade han ropat över kontorslandskapet där kadavren satt framför datorerna, du ska få äran att umgås med mig! Vad vill du hitta på? Terje såg upp från vad det var han höll på med och sa: Va? Just det, sa Mats, det låter för bra för att vara sant men de nya slavdrivarna tror på den platta organisationen, själv tror jag att den platta organisationen är exakt vad den heter men, va fan, nu är det som det är och vi får göra det bästa av situationen, eller hur? Va? sa Terje igen. Fritiden! Skrek Mats. Vad gör du på den? Öh, sa Terje. Har du någon hobby? Utövar du någon sport? Försökte Mats. Kom igen här nu, hjälp till lite. Tja, sa Terje försiktigt, jag spelar Badminton. Hur så? Va! skrek Mats. Är du bög? Jag… va? sa Terje. Bögjävel! Skrek Mats nu också. Han hade lätt svarat på den första serven med en snygg lobb som Terje sedan kontrade med en smash rätt ner i golvet. Omöjlig för Mats att hinna på. Terje log vad som bara gick att tolka som ett överlägset leende. Är det så du vill spela så är det så vi ska spela, sa Mats. Det hade inte varit helt enkelt att få till en match. Mats hade börjat ta kaffe i personalrummet med de andra vid 9:30 och varje gång han pratade med Terje såg han besvärad ut. Sa att han inte hade tid just den här veckan, att det var mycket nu. Sa att han skulle tänka på saken. De andra gav varandra menande blickar när de trodde att han inte såg och log stelt mot honom annars. Mats tog det inte personligt. Det hörde till den svenska arbetskulturen att vara obekväm kring chefen. Det var som det skulle. Med rädsla, respekt och obekväma situationer skapades succé. Till slut hade han bokat ett datum själv. På torsdag är det du och jag som spelar fjolltennis om du har något som helst intresse av att avancera inom det här företaget, hade han sagt och med det fått den lilla jävelns uppmärksamhet. Det är ingen fjollsport, muttrade Terje. Visst, sa Mats, och bollen är inte klädd i fjäderboa heller, va? Är du med eller är du med? Jag är med, sa Terje. Det blir kul. Så ska det låta, sa Mats och gav Terjes jeansrumpa en hård klatch. Din lilla streber där. Nu skrek han: Faaan! Det var den tredje bollen han förlorade. Terje lekte med honom, fick honom att springa från kant till kant och hela tiden arbeta defensivt. Mats ogillade att arbeta från defensiven. Han var den attackerande sortens man, en som ledde och pekade ut riktningen. Flåsande gick han fram till bollen. Okej, sa han, slut på uppvärmningen, nu kör vi. Vadå uppvärmingen? sa Terje, det är tre noll till mig. Jag börjar känna mig varm nu. Vi kör va? Jag servar. Mats väntade inte på svar utan gick och ställde sig vid höger ruta. Terje muttrade något han inte kunde höra men placerade sig snett emot, redo för spel. Felserve, ropade Terje. Vaddå felserve? Man servar nedifrån, det är inte tennis. Nej, det är det verkligen inte, sa Mats. Han svingade sitt rakett irriterat. Menar du att jag måste serva som nån jävla brud? Man håller rakettet rakt nedåt vid serve, sa Terje och sköt tillbaka bollen över nätet. Vilken fjollsport, sa Mats och skakade på huvudet, vilken fjollsport. Han plockade upp bollen och servade nerifrån i en överdriven rörelse med ena benet ut åt sidan. Terje svarade med att tvinga över honom på andra sidan planen. Var Mats än sköt bollen så stod Terje och väntade och svarade med att tvinga honom till en plats i rakt motsatt håll. Han svettades och kämpade, han var en fighter, han var number fucking one, han var vinnaren och han skulle inte förlora. Bollen studsade i backen och det var som att Mats kunde höra den dunsa när han sprang förbi oförmögen att bromsa sin tunga kropp. Han föll framåt och rullade över på rygg. Taket var av trä med synliga stolar och var tredje meter fanns ett fönster där ljus släpptes in. Han suckade djupt. Om det här hade varit tennis hade det sett annorlunda ut. Badminton var en för vek sport för en alfahane. Ett noll då, sa Terje. Mats vände sig hastigt mot honom. Såg hans fläckfria skor, följt av strumporna och de bruna benen. Ett par perfekta ben med perfekt lagom behåring. Det var inte bara mängden hår, utan tjockleken på varje individuellt hårstrå var också perfekt. Strånas längd var perfekt. Det var som om någon tagit benen och kört dom genom varje program i den senaste versionen av Creative suite. De var lite för perfekta in i minsta muskulös detalj. Mats blick fortsatte uppåt dit där de möttes. Inte ett noll, sa han argt. Det var i min serve. Du får inga poäng i min serve. Den regeln tog de bort typ 2006, sa Terje och flinade. Ett noll. FAAAAN! skrek Mats igen så att alla vid de andra planerna vände sig mot honom. Han brydde sig inte. Mats Andersson kunde köpa och sälja dem allihopa, om han kände för det. Han gick till sin väska som stod på sidan av planen vid nätet. Medan han gick raljerade han. Menar du att man ändrar reglerna? Det bevisar bara vilken underlägsen sport det här är tennisen, du vet där man har riktiga rakett, med tyngd i, och där folk vet vad de bästa spelarna heter och där man inte håller på och ändrar de jävla reglerna! Han tog upp en vattenflaska och sin snuffdosa. Hans snuffdosa var genialisk. För ett halvårsen hade han börjat använda den offentligt, pratat om snuff och demonstrerat för alla som var intresserade och inte intresserade av vad det var. Pratat om hur han försökte sluta röka och inte ville snusa, och hur nicotintuggumin bara var för fjollor och brudar. När alla vant sig vida hans snuffande bytte han ut innehållet i dosan mot kokain. Färgen var i och för sig helt annorlunda men det var det ingen som kollade ändå. Så nu kunde han dra en Björn Borg när helst han kände för det utan att någon reagerade. Han pickade ut en vit hög på pekfingret och drog upp den i näsborren, pickade ut en till och tog den i andra sidan. Sköljde ner allt med lite vatten och gick tillbaka. Han var illröd i ansiktet och han kände sig mer redo än någonsin. Han skulle tvätta bort det där överlägsna flinet på sin motståndare. Han skulle visa vem fan som var chef. AAAARGHH, sa han. För varje boll han vann såg Terje desperationen i chefens ögon växa sig större. Ansiktet blev rödare med varje tur till väskan där han drog i sig amfetamin eller kokain eller något annat liknande. Chefens snuffdosa var ökänd på kontoret och föremål för många samtal och skämt bakom ryggen på honom. Den och hans förträngda homosexualitet. Fast där brukade Terje försvara Mats eftersom diskussionen alltid tog en homofobisk inriktning. Kontentan blev mest att Mats antagna homosexualitet var ytterligare ett bevis på hans uselhet. Terje brukade hävda att den sexuella läggningen inte hängde ihop med resten av en människas personlighet och att han i så fall snarare trodde att det var självförnekelsen som var orsaken till många av deras chefs brister. Sådana argument hade man inte mycket för på Terjes arbetsplats. Det var 2011 och fortfarande använde man människors ursprung, kön och sexualitet som en ursäkt att hela grupper över en kam, tänkte Terje. Något som fick en del människor att förneka sig själv, må dåligt, och behandla sig själv illa. Och i vissa fall andra. Det var en ond nedåtgående spiral som skulle kräva något drastiskt för att brytas. Han vann ännu en boll och Mats såg ännu rödare ut. Snart skulle Terje ha en hjärtattack på halsen om det fortsatte så här, så han började försöka skänka bort några bollar. Men det gick ju inte. Mats var så jävla värdelös på badminton att man kunde lobba en boll långsamt rakt mot honom och han lyckades ändå snubbla över sig själv i sitt försök att ta emot den. Han förstod inte varför Mats envisats med att spela badminton? De kunde bara ha gått till en pub eller nått. Tankarna rusade i Mats huvud, han hade redan lagt grunden för tre nya företag, strukturerat en idé på en stiftelse för unga företagare som dels skulle skapa ett stort nätverk, dels ge honom en liten extra hacka, och allt det här medan han spelade som en gud - och även om han förlorade just den här matchen så vann han, vann han på det stora hela, men det var såklart ett jävla helvettes irritationsmoment att Terje lekte med honom på planen, precis som den nya styrelsen lekte med honom och hans företag som om det var de som byggt upp succén från grunden men fuck em all, en alfaochomegaman med hans talang kunde göra om samma bedrift hundra gånger om, det gick inte att stoppa honom och FAAAAAAN! Han föll framlänges ned mot det mörkbruna, blanka trägolvet med en duns. Andades häftigt och mumlade, jag ska visa er era jävlar. Terje böjde sig under nätet och närmade sig sakta steg för steg. Ska vi lägga av? frågade han. Aldrig, sa Mats. Jag ska visa er. Jag ska visa dig din jävel. Terje skrattade genom näsan och sa, okej. Du ska få känna på den riktiga Mats Andersson, sa Mats. Det ser jag fram emot, sa Terje och sträckte fram sin hand. Mats lät sig dras upp till sittande position, hans huvud hamnade en halvmeter från Terjes skrev. De blev kvar så, hand i hand, i en långt utdragen sekund tills Terje släppte greppet och hämtade vattenflaskan åt honom. Utklassning, sa Terje när de gick genom korridoren till omklädningsrumet. Mats såg surt ner i golvet och sa, äh. Du hade tur att jag skadat vristen, muttrade han, och inte kunde ge hundra procent. Annars hade du fått se. Terje höll upp dörren och flinade. Visst, sa han. Käften, sa Mats. Du är min chef och allt men ingen kan förneka att du var min slav där ute, sa Terje. Mats blick svartnade och hans händer knöt sig. Men smällen som var så påväg att Terje kunde känna den blev hängande i luften medan Mats gick igenom tre övningar i självkontroll. Jag har aldrig varit någon lokalvårdare, fortsatte Terje, men idag sopade man ju mattan rejält i alla fall. Han skrattade när Mats högröd gick till sitt skåp utan att säga något. De klädde av sig och gick mot duscharna. Mats kände för att slå den smala, hälsosamma och seniga kropp som gick framför honom. Slå tills den jämna solbrännan var fläckig och svullen. Han kände sig hyperkänslig och medveten om allt, särskilt sin egen kropp. Terje däremot var helt omedveten om sin nakenhet, som om den var något naturligt. Mats följde honom med blicken när han ställde sig under en dusch och lät vattnet falla över det mörka håret. Snart hade han en tunn våt yta över sig som fick hans hud att blänka. Jag måste… kommer snart, sa han och gick tillbaka till skåpet. Efter några hastiga indragningar med näsan återvände han med två öl och full kontroll. Så vadå om Terje vann matchen? Mats ägde hela jävla spelet. Även när han förlorade så var han vinnaren. Terje arbetade för honom. Terjes segrar var hans segrar. Han kunde inte förlora. När han startade duschen visste han exakt vilken droppe som skulle träffa var, han visste alla Sveriges kungar och statsministrar och han visste vilka nästa års alla trender skulle vara, han visste att han skulle knocka Terje om han fortsatte skryta och han visste exakt vilket vin han skulle plocka upp från källaren ikväll för att fira att han var han. Nu bastar vi, sa han. Bastun stod i stark kontrast till det ekande, vita och stela duschrummet. Den dova tystnaden slog emot dom lika mycket som den fuktiga värmen när de klev in. Det fanns utrymme för kanske tio personer men de var de enda där. Terje började klättra upp för raderna av bänkar. Jag tar mig väl upp till första plats, sa han. Mats räckte över den ena ölburken till honom. Jag varnar dig, sa han. Ett ord till och jag blir tvungen att radera den där självgodheten och visa dig vem som är chef. Du har väl inte glömt vem som är chef? Terje sa att normalt är det du, men idag var du mest min bitch. Det var då Mats höll vad han lovade. Terje hade ryggen vänd mot honom och märkte inte vad som hände förrän ölburken träffade honom i bakhuvudet. Han tappade balansen och föll framåt. Mats var snart uppe bredvid och tog en handfull av hans hår och drog upp honom, för att sedan snabbt och hårt slå ner ansiktet mot träbänken. Ljudet av hur något krossades mot planket fick adrenalinet att pumpa på Mats. Hans kuk styvnade och han böjde sig ner och viskade.Vem vinner nu då va? Vem vinner nu? Han boxade i sidorna och varierade sig genom att då och då drämma ned båda händerna i korsryggen på sitt offer. Terje låg framåtböjd med knäna på den mellersta bänken och bröst och huvud på den översta. Varje gång Mats slog sina krokar så gjorde rörelsen att han smiskade Terjes skinkor med penisen och när han höjde armarna över huvudet, för att göra korsryggsslaget, pekade den in i skåran. Det blev som en lek. Smisk, smisk, pek och sedan hoppade hela kroppen på Terje när han lät nävarna slå ner i ryggen. Smisk, smisk, pek, hopp. Repetera. När han tröttnade böjde han sig flåsandes fram över sitt offer. Blod rann ur Terjes näsa och han såg ut att sakna några framtänder. Mats gav honom en till smäll över ögat, mest för att han kunde, Terje gnydde som en sparkad hund och stönade när Mats föll över honom och, till sin egen förvåning, in i honom. Hupp, tänkte Mats, vad händer nu? Han testjuckade lite, när han ändå var inne, och konstaterade att det var skönt. Han fylldes med en enorm maktkänsla. Mats Andersson tog vad fan han ville ha och gjorde vad fan han ville göra. När han ville. Han tog ett fast grepp runt höfterna och trängde in helt. Det var förvånade hur lätt han gled in, nästan som om Terje varit inoljad. Han började stöta aggressivt och kom nästan med en gång medan han slog Terje hårt i sidan. Kokainet verkade funka som Viagra på honom för han slaknade inte. Det var lika bra att fortsätta mot en andra orgasm. Det tog lite längre tid den här gången, han svettades och stånkade. Böjde sig framåt och kysste Terjes blodiga ansikte och andades tungt i hans öra. Sträckte på sig för att ordentligt kunna knulla av sig alla aggressioner. När han äntligen tömde sig andra gången föll han framåt av utmattning. Han blundade och kände hur han sakta gled ur när blodet slutade pulsera i kuken. Det här var det absolut skönaste, bästa sex han någonsin haft, tänkte han. När han öppnade ögonen såg han rätt in i Terjes sönderslagna, blodiga… och leende ansikte? Vad är det här? tänkte Mats. Egentligen borde han slå in knytnäven i det där leendet men två orgasmer hade gjort honom trött och blödig. Det var ett vänligt, nästan kärleksfullt leende. Terje måste ha förlorat förståndet, tänkte Mats. Chocken av att möta sin överman så nära hade fått honom att gå in i en egen värld. Det bubblade blod ur munnen och det kom ett väsande gurgelljud. Mats vände örat mot Terjes mun för att höra vad han försökte säga. Terje la en svag hand på Mats huvud och samlade alla sina krafter. Det blev lite aggressivt, viskade han genom trasig mun, men tillslut fick jag dig dit jag ville.

[fiktiva]

En rakad fitta

Av Mårten Vennelin

Lägenhet - morgondis

Tona in.

Halvliggandes i den grå vardagsrumssoffan med ögonen slutna i förväntansfullt pre-njutningstillstånd är Eleanor Park. Klädd endast i en vit T-shirt med texten Every sin is all right i rött och en pojkväns huvud mellan benen är hon redo för meditation. Hennes bruna lockiga hår, klippt i en liten båge precis ovanför ögonen i en praktisk lugg, som pojkvännen envisas med att kalla porrig, ligger utspritt över ryggstödet. Hennes ben är särade längs soffkanten. Det ena höjs och sänks i lugn takt till någon inre melodi, endast tillgänglig för henne. Eleanors vänstra hand vandrar i en enda rörelse upp över bröstet, smeker hennes ansikte och fortsätter ut i håret samtidigt som hans tunga äntligen hittar hennes Julia Roberts. Hon skrattar till och höjer bröstkorgen. Lägenheten är, enligt mäklarbeskrivningen, modern, ljus och i skandinavisk stil. Precis som pojkvännen. Det är en fyra på 124 kvadrat med många, stora fönster - vad inredningstidningarna kallar för ljusinsläpp - och mycket insyn. Men varken Eleanor eller bakhuvudet mellan hennes ben bryr sig om, eller ens tänker på det. Det är en fyra därför att den köptes med framförhållning. Med framtida barn i åtanke. Hon ger ifrån sig ett litet mmmh, för att visa att han är på rätt väg, och ler stort. För sitt inre ser hon samma scen som utspelar sig i verkligheten, fast utan skavanker och med snygga inzoomningar. All diskbänksrealism försvinner i motljus och photoshop när hon sluter sina ögon. Långt borta någonstans hör hon hans röst. ”Du...” Han säger det lågmält och med ett litet frågetecken efter. Hon hör det utan att förstå att han har slutat. ”Mmm,” säger hon utan att öppna ögonen. I bakgrunden säger han något igen. Det är dovt som om det sägs genom en kudde. ”Va?” säger hon. Något mer medveten. ”Kan du inte raka dig?” upprepar han. ”...?” Eleanors ögon öppnar sig sakta. Taket är ur fokus och känns oändligt, som en vit rymd, ett stort, evigt ingenting. Samtidigt som skärpan återkommer försvinner det dova locket från öronen och allt blir på en hundradels sekund klart och hon är tillbaka i verkligheten. ”Va,” säger hon. ”Kan du inte raka dig?” upprepar han igen. Hon blinkar sakta, öppnar och stänger munnen, ser ut att överväga något innan hon tillslut frågar: ”nu?” ”Ja,” säger han mjukt. ”Eller så kan jag göra det åt dig.” Hon öppnar munnen och släpper ned tungan från gommen så att ett vått, utdraget klick hörs. ”Nu?” Han stryker över hennes könshår och säger ja. ”Vadå? Vad är det för fel?” säger hon och sätter sig upp medan hennes hand sakta vandrar ned mot hans. Han ser upp mot henne med sina hundögon och sitt vänliga leende. ”Det är inget fel,” säger han. ”Det vore bara häftigt om du var rakad.” Hon suckar och låter huvudet falla tillbaka mot ryggstödet, tillbaka till hennes stora vita ingenting. Han säger att det dessutom brukar fastna könshår i halsen på honom. ”Häftigt,” säger hon som om hon smakade på ordet. Efter en lång paus harklar hon sig. ”Är du allvarlig?”   ”Ja,” säger han och ler. ”Nu? Du vill att jag går och rakar mig nu?” ”Ja.” ”Och sedan ska vi... fortsätta?” ”Ja.” Hon nickar för sig själv. Höjer avslappnat axlarna och sänker dem lugnt i en utandning. ”Okej.” Hon reser sig och går mot badrummet. Han vill följa med in men får vänta utanför. ”Du kan väl underhålla dig själv,” säger hon.  Hans stånd syns genom jeansen, fan, hans stånd syns i hans blick. Samma blick man brukar möta hos salongsberusade män vid barkanter världen över. En längtansfull blick blandad med mani och en mystisk form av frånvaro. Det är en blick som bland annat säger två saker: Han undrar inte alls vad du jobbar med och du kommer inte behöva plocka upp plånboken för det där glaset du nyss beställde. Det är den där världsomspännande, allmänt kända jag-vill-knulla-dig-i-munnen-medan-jag-får-ett-finger-i-röven blicken. Blicken som säger emot alla ord och nekar alla löften. Pojkvännen skrattar kort i upphetsning och går tillbaka mot soffan. Enligt mäklaren har badrummet spa-känsla. Ett rymligt, ljust badrum i vitt kakel där den tysta tvättmaskinen och torktumlaren, side by side, inte stör den genomgående spa-känslan. För att vara exakt. Framför badrumsspegeln plockar Eleanor fram en sax, en rakhyvel och en ny bladsats som hon monterar på rakhyveln. Hon möter sin egen blick i spegeln och för sakta upp sin ena knytnäve framför ansiktet och höjer sedan långfingret medan hon format orden ”fuck” och  ”you” med munnen. Medan duschen blir varm klär hon av sig och hoppar in med saxen och rakhyveln i beredskap. Hon ställer sig rakt under duschen, blundar och stänger ut resten av världen. Så här kunde hon fastna i timmar när hon var tonåring, om det inte hade varit för att hennes föräldrar satte en gräns på en halvtimma. Det var som att tid och rum försvann, hon kunde stå där utan att tänka på något, tillåta sig att bara glida bort, tills det knackade på dörren och hon var tvungen att snabbt tvåla in sig, skölja och hoppa ut. Nu tillåter hon det inte längre. Innan vattnet för bort henne drar hon händerna över ansiktet bak mot håret och tar ett steg fram så att strålarna hamnar på ryggen istället.  Sakta börjar hon klippa håret i hopp om att det ska förenkla rakningen. Det faller och klumpar ihop sig vid golvbrunnen och av någon anledning blir hon på bättre humör. Hon vet inte om han menade helt rakat eller att hon skulle spara lite men det blir helt bestämmer hon. Med jämna mellanrum sköljer hon knivarna och drar långa, långsamma drag med hyveln åt alla olika håll för att inte missa något strå. Då och då drar hon med fingrarna över den nyrakade huden och kan inte låta bli att le åt känslan i det sträva motståndet som blir där. Det här kan bli ett beroende, tänker hon och fortsätter. Eleanor Park tillhör ingen religion, men hon misstänker att det hon känner just nu är vad religiösa människor misstar för meddelanden från gud. Vad Eleanor Park upplever i duschen, med rakhyveln i handen, är en stund av total klarhet. Hon ser sig själv med ärliga ögon för vad hon tror är första gången. ”Va fan?” viskar hon. Hon öppnar dörren och kliver ut i hallen. Förutom den vita handduken som är virad som en turban runt huvudet så är hon helt naken. När hon stänger badrumsdörren bakom sig saktas allt ner till slow motion. Hennes hand lämnar handtaget samtidigt som hennes vänstra ben sakta höjs i ett steg in mot vardagsrummet. Pojkvännens huvud vänder sig mot henne och hans ansiktsuttryck går från exalterat till förvånat när hon stannar, halvvägs inne i rummet, med händerna i sidan och fötterna bredvid varandra i axelbredd. Pojkvännen söker efter något att säga och samma stund som han börjar prata återgår allt till normal hastighet. ”Ångrade du dig?” säger han försiktigt. Eleanor Park möter hans vilsna blick och svarar med ett nyreligiöst leende. ”Nej.” ”Men..” säger han och hon följer hans blick ner mellan sina ben. ”Jasså där, nej, där tog jag bara bort det värsta på insidan av låren.” ”Men var,” han avbryter sig själv när han inser. Det är inget frivilligt avbrott, det är bara det att han inte kan avsluta meningen.

Första gången han såg henne för åtta år sedan, var det Eleanors tjocka, glänsande, kastanjehår som fick hans blick att fastna. Hon satt på ett kafé tillsammans med några vänner och varje gång hon rörde sig, varje gång hon log, så gick det vågor genom håret bort till honom. När någon annan pratade satt hon, omedveten om sina egna rörelser, och drog fingrarna genom det. Han kunde inte slita blicken från henne. Han var där med några kompisar, de satt och pratade musik eller något, troligen om hur de borde starta det där bandet någon gång. När hon reste sig för att gå så följde han efter. ”Var ska du?” frågade någon. Han visste inte. Han var bara tvungen att se var hon tog vägen. ”Va? Jag... En grej. Bara.” sa han och drog handen genom håret. ”Vi ses.” Han fick på sig jackan och snubblade ut i novemberkvällen. Snömodden låg slaskig och grå likt en skandinavisk gubbe över den överrumplade tonårstjej som var staden. Folk hoppade undvikande fram, som om de lekte inte nudda golv, för att inte blöta ner sina skor. Hon försvann runt ett hörn in mot centralare delar av centrum. Han skyndade efter, höll på att halka men återfick balansen och sprang vidare. Hon tog det lugnt, strosade från skyltfönster till skyltfönster mellan folkmassorna. Han fastnade själv i ett skyltfönster och tappade bort henne, var nära att ge upp när han åter fick syn på hennes hårsvall på väg att kliva in i en buss. Han skyndade sig efter, klev på bussen och satte sig bredvid där hon satt och knappade på sin mobil. ”Hej,” sa han och nickade. ”Hej,” sa hon och såg mot alla tomma säten omkring dem. Han bestämde sig för att satsa allt. ”Om det någon gång blir du och jag, så ska jag,” han insåg att han glömt bort att andas och var tvungen att ta en paus innan han fortsatte, ”kamma det där håret med mina fingrar varje kväll.” Hon såg skeptiskt mot honom, log, men det var inget välkomnande leende. ”Är du ett psyko?” frågade hon. Han skrattade. ”Ja, det måste jag vara för jag följde dig från kaféet och hit.” ”Just det,” sa hon, ”du satt där i hörnet med två andra killar, jag såg dig.” ”Och sedan satte jag mig här bredvid dig,” fortsatte han, ”utan att veta vad jag skulle säga och...” ”Och nu hoppas du att du ska få ligga med mig,” avbröt hon. ”Ja,” sa han och sedan registrerades det hon sagt. ”Nej! Eller, jo visst, nångång, men...” Han skrattade igen.” Vad svarar man på ett sånt påstående? Blir ju fel vad man än säger.” Nu skrattade hon också. ”Så du säger att du följt efter mig för att ligga med mig? Låter ju inte alls creepy.” ”Nej, vet du vad?” Sa han och tog telefonen ur hennes hand. ”Vad gör du?” sa hon argt. Han började knappa in sitt nummer medan han pratade. ”Det här blev ju helt fel, det var dumt av mig men jag kunde inte bara låta dig försvinna. Om du nånstans känner att jag faktiskt är en trevlig kille och att du skulle vilja låta mig bjuda dig på middag, fika, en öl eller bio eller vad som helst så kan du väl ringa?” Han tryckte på stoppsignalen och gav tillbaka telefonen. ”Jag hoppas du ringer,” sa han och gick mot dörrarna. Han trodde aldrig att hon skulle höra av sig. Två minuter senare ringde hon.

Nu för hon sakta upp sin hand till handduken. Ler stort mot honom och virar av den. Skakar huvudet som för att få bak allt hår. Om hon nu hade haft något hår. Pojkvännen blundar hårt och sätter upp armarna för att avvärja den visuella attacken. ”Nej, men vafan” stönar han. Eleanor skrattar. Han ser mot henne men måste slå undan blicken lika snabbt. ”Vad har du gjort?” ”Rakat mig,” säger Eleanor glatt. Han bara står där utan att säga något och skakar på huvudet, suckar. ”Varför?” får han fram tillslut. ”Du sa ju det,” säger Eleanor. ”Men...” ”Och jag är glad att jag gjorde som du sa,” fortsätter hon. ”För jag mår toppen, det här kan vara det bästa jag har gjort. Jag är anti-samson, jag försvagades av håret och nu har jag återfått styrkan.” ”Vad pratar du om? Det här är inte bra, du ser sjuk ut,” Eleanor är säker på att hans ögon håller på att tåras. ”Varför?” ”Det var ju du som sa att jag skulle göra det,” säger Eleanor och flinar. ”Du vet mycket väl att jag inte menade skallen,” säger han argt. ”Jasså?” ”Ditt hår är ju så vackert.” ”Jag är inte intresserad av vackert längre.” ”Men jag är det! Ditt hår är ju vad som gör dig till kvinna.” Hon tittar tveksamt på honom, han vet att han sagt något fel, men han kan inte rå för det, han sa bara vad han känner. ”Menar du?” säger hon lugnt med dov röst. ”Att jag kan raka bort håret mellan benen, och fortfarande vara kvinna, men inte raka skallen och vara det? För själv tycker jag att långt hår och kal kussimurra låter som vilken rosaklädd, Justin Bieber älskande, Twilight tittande liten 13 åring som helst. Är det en sån du vill ha?” ”Säg inte kussimurra,” ber han. ”Vill du ha en liten13 åring? Eller är det för gammalt?” ”Lägg av. Och snälla säg inte kussimurra.” ber han. ”Kussimurra!” Hockeyklackar hon. ”Kussimurra! k-u-s-s-i murra!” Han var påväg att säga något men tystnar och ser ner i marken. Hans ansikte förvrängs i en grimas nävarna knyts. ”Varför gör du så här.” Säger han tyst efter en lång paus. ”Gör vadå?” frågar hon. ”Det här är inte du.” ”Vad vet du om det?” säger Eleanor samtidigt som hon tappar intresset för hela diskussionen. Hennes blick glider av honom, förbi och ut genom glasdörren och balkongen. Vad mäklaren kallade för en modern blandning av betong och transparens. I lekparken nedanför är barnvagnarna parkerade medan familjerna leker. Det är inget som stör henne. Han tar ett djupt andetag, blundar och klämmer med tumme och pekfinger på näsbenet uppe vid ögonen medan han bestämmer sig för ett taktikbyte. ”Eleanor,” säger han lugnt och myndigt. Låter hennes namn hänga i luften en stund, i hopp om att det ska bli som en bro mellan dem. ”Eleanor, jag vet att du mår dåligt. Jag mår också dåligt. Men jag tror det är viktigt att vi inte tar ut det på varandra.” Hon lägger sitt huvud på sned, iakttar honom nyfiket medan hon väntar på att han ska fortsätta. ”Vi vill inte skapa onödiga slitningar genom att rikta vår frustration åt fel håll, eller hur?” ”Oj! Det där lär verkligen... vuxet?” säger hon. ”Vad tråkigt att du mår dåligt, men du lyssnar inte på mig: jag mår toppen.” ”Det gör du inte,” protesterar han. ”Jo, för varje hårstrå som försvann från skallen kände jag mig lättare, jag kom närmare mig själv. Bort från den roll som skapats åt mig och som jag har varit med att skapa själv.” ”Vad pratar du om? Det är ju tydligt att du mår dåligt, det här är ju Britney Spears beteende, galenskap. Vadå bort från en roll? Vadå för roll? Det är ju nu du spelar något du inte är.” ”Jonas,” assimilerar hon lugnt och myndigt. ”Det du tolkar som symptom på sjukdom... Det är jag som håller på att bli frisk.” ”Men du var så vacker i ditt långa hår!” ”Bah, vacker. Jag är inte intresserad av vacker.” ”Men jag är intresserad av vacker, jag gillar när du är vacker.” ”Men jag kanske inte är intresserad av dig längre heller.” Han skakar på huvudet, mumlar något. ”En jävla vad för något?” undrar hon. ”En jävla fitta helt plötsligt,” säger han och ser upp mot henne. Eleanor skrattar. ”Jag trodde det var det du ville ha? En rakad fitta?” ”Jag orkar inte med det här.” ”Betyder det här att du inte tänker gå ner på mig?” ”Lägg av.” ”Har du någonsin gått ner på en flintskallig tjej?” ”Lägg av.” ”Saker du bör ha gjort innan du dör: plats 269 ha sex med en flintskallig tjej.” ”Lägg AAAVV!” Han smäller igen toalettdörren bakom sig och hon skrattar. Jävlar! Vad hon mår bra. ”Jag tycker du överreagerar,” säger Eleanor Park. Hon har haft ett uppvaknande, en uppenbarelse. Hon var tvungen att hitta den låten, vem var det som sjöng den? ”I can see clearly now, the rain is gone,” sjöng hon. Hon hittade ipaden och googlade. Johnny Nash. Bra jävla låt. Hon skrev in hans namn i Spotify och snart strömmade musiken ut från högtalarna. ”It’s gonna be a briiight, brightbrightbright. Sun shiny daay,” sjöng hon med. Klockan var inte ens sju men det kändes som att halva dagen hade gått. Så mycket hade hänt. Hon hade vaknat redan klockan fem, av att Sydsvenskan landade med en duns på hallgolvet. Hon plockade upp tidningen. Det var ingen av dem som läste den längre, den bara landade med en duns varje morgon av gammal vana, som en deduktionspremiss. Därefter hade hon gått upp och gjort frukost. Inget speciellt: kaffe och knäckebröd, men ändå ganska speciellt: kaffe från det lilla rosteriet Koppi i Helsingborg och hembakat knäcke. Hon hade ätit lugnt i soffan och svept fingret över ipaden , läst nyheter via Flipboard och gillat några Facebookinlägg från igår. Någon gång efter sex hade han vaknat och det hade varit en bipolär åktur sen dess. Nu. Nu var hon lugn, varenda kemikalie i kroppen hade lagt sig till rätta och hon kände sig nästan spirituell. Det var det bästa ordet hon kunde komma på för att beskriva sin sinnesstämning. Så fort han gått till jobbet skulle hon meditera. Inte för att hon visste hur man gjorde men just nu kändes det rätt. Fan, det måste finnas någon funktion med att göra det, tänker hon, så gott som alla religioner har med det i sitt program. Från Hinduismen och Budismen till Judendomens Kabbala. Till och med Kristendomen och Islam har sina böner, och vad är inte det om ett slags mantra? För att inte tala om katolikerna, Ave Maria in absurdum medan man för fingrarna över sitt radband. Allt för att koppla bort hjärnan från vardagens tankar och bara sitta still. Religion, enligt Eleanor, var i sin grund den primitiva människans system för att göra rätt. Det var hela grundtanken, sedan hade det korrumperats och blivit en maktfaktor med tiden där präster, imamer och andra ledare gjort sig själv till tolkningsföreträdare och missbrukat sin position. Men i grunden var religion inget annat än ett sätt för en outvecklad hjärna att inte klanta sig för mycket. Sen hade religion ersatts med lagar, den något mindre primitiva människans rättesnöre, och i framtiden skulle även dessa ersättas med regler och sunt förnuft. Hon hade känt det med hela sin kropp i duschen: gör vad du vill är den enda lagen. Men för att nå dit var det ändå nödvändigt att lyssna till den primitiva människans instinkter som de presenterades i alla religioner. Och det var därför hon skulle ta sig an hela den här meditationsgrejen. Hon var tvungen. Det var den väg hennes nya jag vandrade. För hon var på väg mot något nytt, något annat. Hon skulle lämna honom, tanken dök upp nu men hon blev inte överraskad. Den hade legat där och väntat på rätt tillfälle under en lång tid. Det var inte det att hon inte älskade honom, deras band var alldeles för starka för att inte hålla i all evighet - de hade, trots allt, misslyckats med att begå självmord tillsammans, för att nämna en grej. Det var bara det att hon inte brydde sig tillräckligt längre om det här, deras gemensamma lägenhet, deras gemensamma prylar, deras gemensamma liv. Hon var i förändring, och det var han också även om han inte kände det lika tydligt som henne. Men hon märkte det. Han hade blivit trygghetsnarkoman, mer konservativ och allmänt medioker i sin inställning till livet. Medan hon själv... själv hade hon gått från att igår varit en skugga av en person hon aldrig riktigt kunnat stå för. Till att idag vara mer än sina högsta drömmar: en rakad fitta.

[fiktiva]

Världens mest misslyckade familj

av Mårten Vennelin

Okej. 


Så han till höger, han som ser ut som en komplett idiot.


Det är jag.


Jesper.


Det är här allt börjar, alla drömmar vi har haft och alla farhågor. Nu ska de testas mot verkligheten. Anledningen till att jag ser ut som en idiot, förutom att jag är en, är för att jag precis har bevittnat en födsel och har fortfarande lite svårt att greppa hela situationen. Jag antar att det man är mest rädd för när man väntar barn är att man ska bli en kass förälder. Det var den första tanken jag hade när min tjej berättade att hon var gravid: hur fan ska vi klara av att vara föräldrar?

Men här är vi nu.

Han till vänster om mig, han som ser ut som en sjuksyrra och som lägger en bebis på ett skötbord. Det är syster Hasse, som ska göra en rutinkoll. Jag vet inte vad han heter i efternamn för jag träffade honom för första gången idag och koncentrerade mig så mycket på mitt eget namn, som jag planerade att säga till honom direkt efter att han sagt sitt, så jag glömde att lyssna på honom. Dessutom hade jag nyss fått höra att min flickvän hade ”öppnat sig” 6 cm. Jag stod och försökte tolka det som en spirituell metafor, istället för den fysiska splitt på mitten man menade, när Hasse kom in och sa hej. 
Det är ett under att jag minns förnamnet och det är bara för att han kallade sig syster Hasse. Bebisen han gör en rutinkoll på är min son, något som jag själv inte helt kan förstå. Men som sagt.

Här är vi. Min partner i livet, Therese, det är hon som ligger leende på sängen och ser ut som om hon har fått stryk inifrån. Något som jag tror är en ganska exakt beskrivning på vad som har hänt. Om man med stryk menar att man sakta trycker, typ, två knytnävar ut genom underlivet på någon. Just det, 6 cm, det var bara början. Bebisar kanske ser små och gulliga ut när man ser dem, men de börjar livet som ångvältar. Det låter alltid som en kosmisk metafor när mammor säger att deras barns födsel var det största som har hänt dem. Men vi som har stått bredvid i några timmar och sett på medan det händer, vi vet att de egentligen menar det ordagrant. Det spelar ingen roll hur välhängd du tror att du är. Din egen son eller dotter kommer för evigt att vara det största som har hänt din partner.

Jag försöker inte säga att det inte är ett mirakel, klart det är fantastiskt, det är bara det att det uppenbart är något smärtsamt och jobbigt fantastiskt. Dessutom är det ett mirakel du inte riktigt kan tillgodogöra dig. Den som föder är domnad av smärta och lustgas (eller kanske ännu starkare saker) och den som står bredvid är domnad av ren oförståelse för vad som händer. Jag tror att jag ligger något över medel när det gäller intelligens (och ja, jag vet att alla tror att de är något över medel i IQ och att det är helt omöjligt eftersom de flesta ligger kring medel, det är därför det finns ett medel, men jag vill gärna tro att när det gäller mig så stämmer det), förutom när det gäller de här senaste timmarna. Då har jag varit rent ut sagt dum, under medel, ointelligent. Det hade inte spelat någon roll om jag varit förlossningsläkare, även om jag hade de exakta kunskaperna om vad som händer rent biologiskt, vetenskapligt, och allt, så finns det vissa saker som man inte klarar av att riktigt greppa. Jag menar: det är ett jävla liv som ligger här på ett skötbord framför syster Hasse och mig. Och det livet började i min pung och sen... jag menar det går från cellstadiet till människa på 10 månader, miljoner år av evolution komprimerat till mindre än ett år, jag menar... äh skit samma, det är som att tänka på punkten där universum tar slut, eller där det börjar.

Jag vänder mig mot Therese och kysser hennes panna.

"Oj, oj, hur ska det här gå?" viskar jag. "Vi kommer bli usla föräldrar."

Hon är för utmattad för att skratta men ler mot mig. "De sämsta," viskar hon svagt och ser mot barnet på skötbordet. Syster Hasse säger något om svag andning till en kvinna som står med huvudet där bara jag borde få ha det. Det är barnmorskan som håller med Hasse om att det troligen bara är lite vatten i lungan och lugnt säger till Therese att de lagom hinner sy henne tills jag och Hasse kommer tillbaka med det lilla knytet från rutinkollen. Therese är helt utmattad, efter att hon fick bebisen vid sitt bröst direkt efter födseln, såg hon nöjd ut och slocknade mer eller mindre, med ett stort leende på läpparna. Vi går ut i korridoren i en lugn takt som matchar syster Hasses foppatofflor och svänger höger direkt efter en liten köksdel med ett bord och några stolar för oss besökare. Det är tyst och stilla i korridoren, som om vi var de enda här. Sjukhusljuset gör det omöjligt att säga vilken tid på dygnet det är. Vi kom in på eftermiddagen, det var dags att starta födseln för Therese hade gått två veckor över tid. Sedan upptäckte de att det nog var på gång ändå och bestämde sig för att vänta lite. Det betyder vänta länge för oss som inte gör det här varje dag, året om. När det väl startade så vet jag inte hur lång tid det tog. En timma? Fem? Jag tittar ner på min son (min son!!!) som ligger helt stilla och tyst i syster Hasses famn. Han säger något, Hasse alltså, inte sonen (även om jag inte hade blivit förvånad med de där generna), men jag är alldeles för omtumlad för att höra vad det är. Jag bara ler och gapar och ser ut som en idiot.

En släng av vad som brukar kallas nybliven-pappa-syndromet.

Jag är i det tidiga stadiet, när man är sliten och omtumlad, det är helt normalt och tillåtet att vara en leende idiot då. Det är de senare stegen man måste passa sig för, de där man slutar träna, slutar intressera sig för kläder, tar bilen överallt dit man ska, blir lönnfet och tappar håret. Det där levande-zombie-stadiet som man har bevittnat vänner och kollegor sakta finna sig tillrätta i. Jag tänker inte hamna där, icke, vi har redan köpt en vagn för löpning så den här lilla grabben och jag ska ta många långa turer tillsammans. Jag och Therese har haft flera månader på oss att planera inför det här så även om han bara har funnits i fem minuter så är schemat fullspäckat. Jag ser på honom och även om jag inte riktigt förstår det så känner jag att han är min, man talar alltid om modersinstinkter men det borde bara heta föräldrainstinkter rakt av, kärlek till ett barn är inte genusbetingat. Syster Hasse har slutat småprata, han gav väl upp när jag aldrig svarade, men hans steg har ökat i takten. Vi småspringer och han har något jagat i blicken. Min son, jag måste upprepa det hela tiden för att fatta det själv, ligger tyst och lugn i hans famn och stirrar storögt i taket. Jag hade väntat mig massor med skrik när han först kom ut, men han bara gnydde lite innan han lugnt fann sig i sin nya situation. Han ser inte ens ut att undra vad som händer, utan mer bara ta in hela flödet. Jag undrar var den förmågan tar vägen när man blir äldre? "Är det något fel?" frågar jag och även om halvspringandet och den jagade blicken gör mig orolig, så väntar jag mig att syster Hasse ska säga något lugnande. Som att han alltid springer i korridorerna och att han bara är väldigt sugen på en mentholcigarett. Istället ser han bara sammanbiten ut och säger "Ja."

!

?

?!!! Vadå ja? Hur lång är den här korridoren egentligen? Det känns som att vi har gått i en evighet och nu börjar vi springa på riktigt. Hasse ropar något kodat till en annan vitrock längre ner i korridoren och hon försvinner snabbt in i ett rum. "Är något fel?" frågar jag igen. Jag vet inte varför, jag hörde hans svar första gången men det var fel svar och jag tänker att om jag bara frågar igen så kommer han nog på rätt. Fast jag har inte riktigt tålamod att vänta på rätt svar så jag går direkt in i argumentation istället. "Men det var bara en rutinkontroll sa du," jag använder hans egna ord mot honom, he he, smart, då kommer han att vara tvungen att backa. "Allt verkade bra förutom att han var lite slapp. Det var väl så vi sa? Lite vatten i lungan. Rutin. Vadå fel?" Jag kände ingen panik innan, men när jag hör den i min egen röst är det som om någon drog fingrarna över en oändlig griffeltavla i mitt huvud.

"Jag vet inte," säger Hasse, "Vi får skynda oss."

För det är inte längre rutin. Vi rundar ett hörn och kommer in i ett rum med maskiner och det visar sig att det kanske fortfarande är rutin, fast av en helt annan sort. Hasse ger order till höger och vänster och en massa människor börjar röra sig med vad jag antar är effektivitet. En kvinna kommer in och tar över både barn och orderutdelning från Hasse. De lägger upp min son (jag har fortfarande riktigt vant mig vid det konceptet, så den här nya utvecklingen är väldigt mycket en abstraktion på en abstraktion) på ett operationsbord, mixtrar med maskinerna och snart är vita rockryggar det enda jag ser. För mig är det verkligen inte rutin, men det har det inte varit sedan vi anlände här, så på det viset skulle det här kunna vara normaltillståndet för en födsel. Men det här är inget de gick igenom på föräldragruppen. Det pratades absolut om komplikationer kring födseln, men aldrig något värre än att det kunde lösas med lite bedövningsmedel i ryggraden på mamman. Det här med att springa runt i korridorer med allvarliga miner och rada upp ett helt gäng vita rockar, det var det ingen som sa något om. Det påminner inte heller om någon av de berättelser folk har känt sig tvungna att berätta för en sen det blev offentligt att Therese var gravid. Eller att vi blev gravida, som en del envisas med att säga. Jag har inte känt mig särskilt gravid, lite gasig i magen ibland men inget mer. Om jag blev med något, så var det att jag blev med en gravid partner, något som kan vara en nog så stor börda ibland. Men att hävda att båda blir gravida är bara rakt av fel. Therese blev gravid. Jag drack vin och hade inte en foglossning på hela tiden. Det här kanske är konstiga saker att stå och tänka på medan ens nyfödda barn ligger på ett operationsbord en och en halv meter bort, men jag måste döva ljudet av naglar mot griffeltavla med något. Jag måste fylla det där avdomnade tomrummet i mitt huvud med någonting, för det börjar bli mörkt här inne nu och jag vet inte vad som händer om jag låter det ta över. Det är dunkelt i rummet också, jag har ingen aning om vad klockan är. Det står två unga tjejer i ett hörn. De har vita rockar men de är inte med i arbetet. De tittar på mig. Något som inte kan vara så intressant för det enda jag gör är att klia mig i huvudet och dra handen över ansiktet. Den ena kommer fram och leder mig tyst in i gruppen som arbetar febrilt med min son. Jag vill inte vara i vägen för deras arbete och backar ett steg. Där ligger han, stilla, rör en arm lite, accepterar allt som händer med honom. En äldre man, som helt uppenbart är någon form av inkallad specialist, kommer inrusande i rummet och blir uppdaterad av kvinnan som tidigare tog över från syster Hasse. Jag hamnar lite i ett hörn men kan se min son ligga där med en mask spänd över ansiktet. Från masken går en slang som slutar i en handpump som kvinnan trycker på så att han får luft, medan hon fyller i vad den nya mannen har missat. Jag tror att han presenterar sig för mig och att jag säger hej, vad jag heter och jag vet inte om det är han eller jag som identifierar mig som barnets far. Jag tror att han ställer frågor och att jag svarar på dem, sedan tror jag att jag ställer någon fråga i stil med, vad händer? Och att någon kanske svarar någonting, men jag är inte säker. Om du ber mig återge allt nu så skulle det redan vara borta. Efter en stund tar en ny sjuksyster tag i mig och ser till att jag kommer fram och får hålla min son i handen. Det är en ofattbart liten hand. Kommer du ihåg känslan av när ditt barn knep sin lilla hand runt ditt pekfinger för första gången? Jag väntar fortfarande på den för något sånt vill inte den här krabaten bjuda på. Han ligger lealös. Hans ögon är öppna, levande, och vi tycks vara på ungefär samma nivå vad det gäller att förstå vad som händer. Jag böjer mig fram och vi ser in i varandras ögon en stund. Det är vad jag vill tro att vi gör i alla fall. Jag undrar om han kan förstå att jag är hans pappa? I så fall är han smartare än vad jag är för jag kan knappt fatta att jag är det. Kanske han kan känna det, så som jag känner att han är min. Läkaren säger att hon får kramp i armen av allt pumpande och specialisten tar över. "Du bör nog förbereda dig på det värsta," säger han till mig medan han börjar pumpa luft. "Det värsta?" frågar jag, vad skulle det vara? Att han är en reinkarnation av Hitler? Att han är resultatet av ett implantat rymdvarelser placerat i Therese livmoder? Att han är en biologisk bomb, som just nu gör sig redo för att spränga hela sjukhuset i luften? Eller en kombination av alla tre? The alien Hitlerbomb experiment? "Ska han dö?" "Det är för tidigt att säga, men det ser inte hoppfullt ut," säger han. Jag klämmer löst den lilla handen och klappar den mörka lilla kalufsen på hans huvud. Jag förstår inte. Vi har ju något på gång här. Hemma väntar en ny spjälsäng, gosedjur och kläder. Vi har packat en väska med noga utvalda kläder att tillbringa din första tid i. De finns planer för de närmsta åren och vilka TV-spel vi ska spela tillsammans. Det här är inte något du vill missa. Jag vill viska allt det här till honom, men vågar inte ifall mitt huvud hamnar i vägen för deras arbete då. Någon mumlar något om att mamman är på väg innan en sjuksköterska kommer fram till mig och säger att Therese är utanför. Jag går ut i korridoren där hon sitter i en rullstol som skjuts framåt av barnmorskan som varit med genom hela förlossningen. Therese ser lycklig ut. Förväntansfull.

”Han kommer att dö,” hör jag mig säga och i och med det förstår jag också att det är sant. De har inte sagt det definitivt ännu, men jag vet. Jag vet. Therese ler.

Hon vill se honom. Reser sig på ostadiga ben. Jag följer henne in i operationssalen. En lampa hänger i fönstret, nedanför står två stolar och ett litet bord. Jag ser detaljer som jag inte sett innan. Jag ser att det är mörkt ute, men ganska ljust här inne. Hittills har jag bara uppfattat ljus över operationsbordet och allt annat som dunkelt, men nu ser jag att ljussättningen är sjukhusstandard även här.

"Min son," hör jag Therese säga lycklig. Hon är hög på endorfiner, lustgas, morfin och vad de nu givit henne ytterligare. Tillsammans står vi där och ser på honom, följer händelseförloppet utan att säga något.

Efter en lång stund, jag vet inte exakt hur långt senare men det är länge, vänder sig specialistläkaren mot oss. Han vill prata med oss, säger han. I mitt huvud är det nu en hel skolklass som drar naglarna mot svarta tavlan. Det är ett ljud som om rivsår kunde skrika här inne. Samtidigt känner jag ett tryck utifrån, runt hela huvudet, som en hjälm. Bakom operationsrummet finns ett mindre rum, någon blandning av kontor och förråd som har fönster mot operationsrummet så att vi kan stå avskilt men ändå se vad som händer. Han vilar sina händer på en varsin axel på mig och Therese. Ser rakt mot oss och talar lugnt. Han säger att de kan försöka hur länge som helst men att de inte kommer lyckas. Vår son kommer att dö hur de än gör. Läkaren säger att de bara orsakar bebisen onödig smärta genom att försöka hålla honom vid liv. Att det bästa är att låta honom dö. Och även om det här är en helt ny och overklig situation för mig, så vet jag exakt hur den ska spelas ut. Jag har sett det i filmer och framförallt i TV-serier, herregud, det spelar ingen roll om det är Cityakuten, Scrubs eller House, bara det finns några vita rockar med i handlingen så kommer jag sitta klistrad framför rutan, eller skärmen om du är under 30. Så jag vet vad som förväntas här och allt jag kan säga är att den här doktorn behöver stanna hemma lite oftare och se på TV, för hans leverans är helt utan dramatik. Hela den här situationen, när jag tänker efter, har varit befriad från drama. Sakta börjar jag inse något, det här händer på riktigt. Jag har försökt dramatisera det genom att köra den här berättarrösten i mitt huvud, försökt formulera det omöjliga med en födsel och sedan den minst lika omöjliga döden genom att göra det till en berättelse. Men det här är något väldigt avdramatiserat. Så som bara den direkta verkligheten kan vara. Visst, han ser seriös ut när han förklarar att vårt barn ska dö, och det är inget tvivel om allvaret i situationen, men det är en helt vanlig vardagsseriositet. Som när en polis ber om ditt körkort. Det sägs, och det kommer att hända. Och även om jag vet att det nu är min tur att ta ett hårt grepp i den vita rockärmen och med stor intensitet leverera: "Men det måste finnas nått vi kan göra!" Så gör jag inte det. Jag frågar "Finns det inget mer vi kan göra?" Men det är mer för att ha sagt det. Jag förstår ju att de i så fall hade försökt göra det. Att de redan har gjort det, och mer utöver det. Läkaren säger att enligt hans bedömning så kommer barnet inte gå att rädda, att syretillförseln är för låg så att även om de tog ambulansen till ett annat sjukhus, där det finns bättre utrustning och fler experter, och fortsatte med handpumpen hela vägen, och om de gjorde en operation och den lyckades, så skulle han ändå vara sängbunden, gravt utvecklingsstörd och troligen bara kunna hållas vid liv med maskiner. Han skulle inte få ett liv att tala om, och det är om allt går över förväntan. Han säger att om vi vill försöka rädda vår son så kommer han inte neka oss, då kommer de göra allt de kan. Men då måste vi uttryckligen kräva det. Hans bedömning är att det bara skulle vara att förlänga lidandet som de här livräddningsförsöken innebär. Annars, om vi inte protesterar, slutar de nu. Plockar bort alla slangar och verktyg, gör ren vår son och låter honom somna in hos oss. Utan mer lidande. Beslutet är vårt. Barnets föräldrar. Så även här går vi emot instruktionerna. Vi borde säga att vi vill försöka rädda honom, att vi har hopp och tro och framför allt kärlek till vårt barn. Och att bara genom att kämpa lite till, göra det där lilla extra, så kommer vi att lyckas. Mirakulöst kommer han att återhämta sig och bli en fullt frisk och normal pojke. Om man inte vet att det är så världen fungerar så har man inte vuxit upp i det moderna västerländska samhället. Tro, hopp och kärlek. Det är allt du behöver för att lyckas i livet. Om populärkulturen har lärt oss något så är det väl det? Och vi känner kärlek till det här barnet, det är helt otroligt hur snabbt man kan börja älska någon. Det är därför vi hoppas att i gör rätt beslut när vi väljer att tro på läkaren och gå med på hans beslut att avsluta livräddningsförsöken. Han frågar om vi har något namn, om vi vill ha en präst som döper honom innan de upphör med att hålla honom vid liv. Vi svarar Otto och nej. Vi går tillbaka till operationsbordet. De slutar med allt, plockar bort masken som lämnat blåmärken kring Otto mun och torkar av honom med en handduk. Läkaren dikterar att beslutet att upphöra räddningsförsöket har skett i samråd med föräldrarna. Vi står så och håller honom i varsin hand, klappar honom på kinderna och efter en halvminut läser läkaren upp tid och datum då vårt barn, Otto, dog. Han beklagar sorgen, ger oss en varsin varm kram och går undan för att göra pappersarbete. Therese får sätta sig i fåtöljen vid fönstret med Otto i famnen. Hon ser ut som vilken lycklig, omtöcknad och stolt mamma som helst. Den kvinnliga läkaren som pumpade tills hon fick kramp i armen förklarar att det finns reflexer i kroppen som fortsätter att fungera en stund även efter att man har dött och att Otto kanske kommer att röra sig lite, eller kanske göra en inandning och att vi inte ska missuppfatta det som ett livstecken. Hon betraktar oss för att se om vi förstod vad hon sa innan hon kramar om oss och lämnar oss ifred.

”Otto,” viskar Therese och kramar om honom, ”min son.”

Hon ler fortfarande så jag frågar om hon förstår att han är död. Hon säger att hon gör det men att hon känner sig så lycklig över att ha fött honom. Sedan börjar hon gråta. Ljudet i mitt huvud är borta och jag känner mig mer lugn och avslappnad än jag någonsin gjort. Jag känner mig inte längre vilsen och oförstående, jag vet exakt vad som har hänt. Vi befinner oss på en plats där lycka och sorg är samma känsla, och jag känner en helt annan version av kärlek än den jag känt förut. Både mot Otto och Therese. Det är inte bara en människa som har dött här ikväll (eller natt, eller morgon, eller vad det nu är). Det är allt vårt hopp, alla våra drömmar och planer för våra liv tillsammans med den här lilla krabaten, som i ett avslutat andetag förvandlats till minnen. Det här är döden från fel håll. När du första gången ser ditt barn så älskar du det på en gång, relationen känns direkt lika djup som om ni känt varandra i flera år. Men ni har inga gemensamma minnen att se tillbaka på, allt jag har är några timmar vid ett operationsbord och Therese har den tid hon känt honom i magen och en stund vid bröstet innan han bars iväg. Det enda vi egentligen har är drömmen om Otto som ligger död i hennes famn. Och den drömmen kommer att utgöra majoriteten av våra minnen av honom. Vänta! Det är otroligt men han tar ett andetag. Han lever, jag svär, det är ett jävla mirakel! Jag rycker till i hela kroppen och är på väg att resa mig när jag inser att det var det här läkaren nyss berättade om, och jag sätter mig på armstödet bredvid Therese igen.

"Jag visste att vi skulle bli usla föräldrar," säger jag.

"De sämsta," säger hon och ler innan hon åter vänder sig mot vårt barn. Så blir vi sittandes. Världens, just nu, mest misslyckade familj. Tragiska. Lyckliga. Förvirrade.

[fiktiva]

Pissbäcksrampen

av Mårten Vennelin

New York 1986 kom till Björksätra 1989.

Han var 14 år och Pissbäcksrampen var samlingspunkten för alla som var något. Rättelse. Alla som var något i  hans värld. Ingen visste vem som hade byggt rampen, den var en rest från den förra Skateboardvågen och nu hade någon upptäckt den igen. Ryktet spred sig bland alla som hade en bräda, och så småningom vidare till andra som bara gillade att ligga i gräset med en folköl och titta på medan andra slog sig i misslyckade försök på tricks. I början av sommaren var det inte ens tricks, då handlade det mer om vilka som

vågade droppa in och vem som pumpade högst. Det var inte bara att den var hög och brant, den hade skarvar mellan plywooden som var så breda att de som ville öva på att droppa in från en lägre höjd kunde klämma in brädan där och sedan kliva upp på den. Det var en gammal och sliten ramp med det var inget som någonsin skulle hindra någon.

För många av oss skulle den här platsen komma att representera mer än bara sommaren vid bardomens slut. Det var här vi hade vår första fylla och vår första kärlek, här var fest, dans och samtal som skulle forma de personer vi sedan blev. Men det var mer än så, det var en hel kultur, jag hatar att säga det, men en livsstil, en helt egen värld där vi levde efter våra egna regler kring en medelpunkt av plywood och masonit. Det var här jag för första gången såg andra ha sex ogenerat i en folksamling, det var här jag smakade min första joint och för första gången såg någon injicera heroin, och allt bara hände i ett konstant flöde av upptäckarglädje. Det fanns inga bra eller dåliga erfarenheter, allt var erfarenhet, punkt.

Alla har en plats, en tidpunkt, där de placerar nålen i kartan över sitt liv. En plats dit man nostalgiskt kan peka och säga att det var där jag definierades som människa. För oss var det Pissbäcksrampen vid gränsen mellan Stensätras villaområden och miljonprojekts- byggnaderna i Björksätra. Det var en perfekt plats, helt undangömd från resten av världen. Bortom bäcken låg en skog som mest användes av hundägare, åt de andra hållen låg en äng följt av fotbollsplaner, en liten skog till och runt rampen ett grönområde som ingen skötte om. Det blev som en egen liten isolerad värld där vi inte störde någon, och aldrig blev störda.

Pissbäcksrampens etymologi är inte så komplicerad när man känner till den. Tre ord sammanskrivna till ett. Ramp är en ren beskrivning av vad det var, du vet, en skateboardramp. Bäck handlade mer om var den var lokaliserad. Även om bäck kanske skapar fel mentala bilder, det var mer ett stort dike som alltid var fyllt med vatten i olika bruna nyanser. Hur som helst så låg rampen bredvid detta vattenhål som vi alla hade valt att kalla för en bäck. Närmare bestämt en pissbäck, eftersom den också tjänstgjorde som urinoar så fort någon kände ett tryck i blåsan (mest killar men inte bara). Piss var med andra ord en handlingsförklaring. En ramp som låg vid en bäck som alla pissade i.

Pissbäcksrampen motherfucker.

Det var ingen bäck någon frivilligt badade i, med det inte sagt att det inte regelbundet badades i den. Att bli islängd i Pissbäcken var något som alla var nervösa för, samtidigt som många i hemlighet hoppades på att bli det eftersom det betydde att man var initierad. Exakt vad man var initierad i och varför man blev det av att åka ner i det bruna äckliga vattnet var aldrig helt klart, det var mer en allmän känsla som handlar om något som uppstår på platser där ungdomar kan umgås utan att vuxenvärlden visar sig för mycket. Vad det i praktiken innebar var att de äldre jagade någon av de yngre för att kasta ner personen i bäcken. Det var alltid en massa motstånd från den som skulle i, men det var aldrig någon som kom undan eller som försökte fly bort från området. Det bara jagades kring rampen tills den tilltänkta oundvikligen åkte i. Efteråt var det aldrig några sura miner, bara överlyckliga klagomål från offret.

I Hans (det är Han, som i Han Solo) minne så släptes Beastie Boys License too ill, Run Dmcs Raising Hell och Tougher than leather, LL cool Js  Bigger and deffer och Walking with a panther, Public Enemies, It takes a nation of millions to hold us back och Anthraxs State of euphoria och Among the living alla den sommaren 1989. Det var de skivorna som var på blandbanden som spelades i bergssprängarna i gräset och det var de han lyssnade på hela tiden, om och om igen, på kassettband i sin gula Sony walkman Sport, den vattentäta modellen, som han fäste i sina neonfärgade surfshorts medan han åkte bräda. Det var bakgrundsmusiken till allt han gjorde, hela tiden, till och med när han satt och pratade med någon hade han hörlurarna i öronen med musiken på lägre volym så att han skulle höra vad den andra sa.

”Va?” sa han medan L.L. berättade om vad han var för sorts kille i jämförelse med någon annan kille som hade en tjej L.L. hade erövrat eller planerade att erövra. Sofia slog irriterat på sladden så att hörluren åkte ut ur örat. De satt uppe på rampens ena platå med copingen i knävecken för att se solen stiga upp. Och för att de dagen innan hade insett att de aldrig hade upplevt platsen utan andra människor omkring, och tidigt på morgonen var det störst chans att få vara ensamma.

”Jamen, ta ur de jävla hörlurarna ur öronen någon gång så kanske du hör vad man säger,” sa hon.

Han skrattade och härmade henne. ”Bubu, bu bu bu bubu bububububu bu bububu bubub bu bubu bu bub bub bub bubu.”

”Äh,” sa hon.

”Vad sa du då?”

”Jag sa: vad vackert det är.”

Han såg bort mot horisonten och nickade instämmande. ”Den här färgdoften känns lite fel i sammanhanget bara.”

”Ja, den stör lite,” instämde Sofia. ”Och det där pysande ljudet som varvas med det som låter som en kula som åker upp och ner i en metallbehållare är inte heller helt passande?”

”Nej, det känns inte helt naturligt,” sa han.

De blev tysta igen, satt och såg ut mot fotbollsplanerna och himlen. De hade precis börjat lära sig röka och Sofia plockade ovant upp en cigarett och tände den tillgjort. Sedan satt de och delade den ansträngt mellan varandra, spottade och försökte göra rökringar utan att lyckas. Det var rökning för sakens skull, så som vi alla börjat en gång, inte för att det var gott eller på grund av något beroende.

Ska vi göra ett inbrott?” sa Sofia.

”Va? Nu?” frågade Han.

”Varför inte?”

”Ja, det är såklart en fråga,” sa han. ”En annan är: varför?”

Precis som honom var hon klädd i en sweatshirt (fast de kallade det tjocktröja) och neonfärgade shorts, jag vet inte om du kommer ihåg modellen, de som hade ett nästan decimetertjockt resår med företagets namn på, alltid med surfmotiv så att ingen skulle undgå att förstå att det var surfshorts det handlade om. På fötterna hade hon basketkängor och på huvudet en nätkepa som det stod, If I had more arms, I’d drink more beer och sedan en illustration med en sexarmad man med lika många ölbägare. Hon tog av sig den och skakade ut håret över axlarna. ”Därför att det skulle va kul.”

”Tror du?” sa han och såg ut som om han övervägde hur kul det egentligen skulle vara. ”Tja, kanske det? Var?”

”Jag vet inte, kanske Hedåskiosken?”

”Fast det är väl vid den här tiden hundägarna kommer ut, tror du inte många går där vid skogskanten och ser ut över sjön? Och vad finns det att sno i en jävla strandkiosk? Jag tror inte att de lämnar kvar några pengar vid slutet av dagen.”

Sofia la sig ner och såg upp mot himlen som var vinterblå trots att det var mitt i juni. ”Jag vet inte, glass? Det spelar ingen roll, det är inte vad vi får med oss som är det viktiga. Det skulle bara vara kul att göra ett inbrott. Men du har kanske rätt, det kan vara för sent, eller för tidigt, eller vad man säger.” Hon satte sig hastigt upp, Han höll precis på att sätta in hörluren i örat men tappade den när hon plötsligt satt bredvid honom igen med sin mun där han nyss haft hörluren ”Jag vet!” viskade hon.

”Vadå?” frågade han med en ofrivillig irritation i rösten.

Sofia noterade inte ens tonläget. ”Vi borde göra inbrott i en villa ut...”

”Jag vet inte om jag vill stjäla av... du vet, folk” avbröt han.

”Nej! Det var det jag skulle säga,” fortsatte hon, ”vi ska ta oss in hos någon utan att för- störa något och utan att stjäla något. Helst medan de är hemma, bara smyga in och kanske möblera om lite, placera saker lite fel. Så när de vaknar kanske de inte ens förstår att vi har varit där utan bara undrar varför de la bilnycklarna i kylskåpet.”

Han log åt idén. ”Eller göra ett konstverk som vi hänger upp på väggen.”

Sofia skrattade. ”Ja!” Hon applåderade exalterat. ”Vi måste göra det, vi gör det nu.” Hon vände sig om och hävde sig ner över kanten, så att hennes fötter hamnade i början av böjen, och släppte. Det dånade i hela rampen när hennes fötter springbromsade över plywooden i fyra distinkta steg. Han fick in hörluren i örat och följde efter genom att åka kana ner.

”Aj,” sa han när skarven passerade under rumpan, reste sig upp och borstade av sig. Hoppade ner och plockade upp  sin skate.

”Ska du med?” Sofia följde efter honom och plockade upp sin bräda.

”Nej,” sa jag och skakade om färgburken, mer för att jag gillade känslan och ljudet än för att det behövdes. Min röst blev dov av gasmasken men jag orkade inte ta av mig den. ”Det låter roligt, men jag vill göra färdigt målningen.”

”Okej, vi kommer tillbaka sen och ser om du är kvar” sa Sofia och började gå. Han vinkade och följde henne.

”Kom ihåg,” sa jag.

”Ja, ja, din hemlighet är säker hos oss,” sa Han, ”vi säger inget om inte du säger till någon vad vi ska göra.”

Jag skakade burken och undrade om de blivit besvikna över att inte fått vara ensamma trots att de stigit upp så tidigt. Men jag hade planerat den här målningen i veckor och det skulle bli min bästa hittills. Nu för tiden ville alla vara graffitimålare, Bensinmackarna hade till och med låst in sina sprayburkar i ett skåp med skyltar som förklarade att det berodde på de ökade stölderna.

Alla ville måla, men ingen hade råd med färg.

Det hade gått så långt att väggmålningar hade utnämnts till det största samhällsproblemet i stan och en stor del av polisens resurser det året gick till att försöka förutse var nästa målning skulle göras och sedan haffa konstnären i akten. Så Sofias och Hans oskyldiga lilla villainbrott skulle nog inte vara någon fara.

Hela den här graffitivågen började med en, enligt en av de två lokala morgontidningarna, spektakulär målning ovanför Björksätraskolans stora entré. Någon hade skrivit Din framtid är värd att gråta för i stora bokstäver med komplicerade serifer. På vardera sida av texten var karikatyrer av skolungdomar. Dagen efter den målats var det stora samtalsämnet på skolan vem som var upphovsmannen bakom tagen Tear eyed Goofy. Utöver de vanliga vandalerna fick de killar som visat minsta lilla talang på bildlektionerna också prata med rektorn den här gången, de flesta verkade smickrade över att vara misstänkta, den enda som var upprörd var bildläraren. Hon gick runt i korridoren bland alla elever och beklagade sig över hur hon varit tvungen att lämna in en lista över alla med talang nog för att kunna ha gjort målningen. Man kan tycka att det var konstigt att även om de inte hade någon aning om vem som hade gjort det så var de säkra på att det var någon som gick på skolan, det var i alla fall den teorin de arbetade utifrån, och de jobbade verkligen på det. I normala fall hade de väl nöjt sig med att kalla in alla misstänkta till rektorn, tvätta bort graffitin och det hade varit det. Men lokaltidningarna valde att göra ganska stora reportage om det och en journalist från kultursidorna i GD råkade använda positivt laddade ord när han kommenterade de konstnärliga meriterna i målningen.

Utöver att artiklarna drog igång en skittråkig debatt om vad som var konst eller inte, så blev det en prestigegrej för rektorn och polisen att få fast den skyldiga. Saker blev inte bättre av att nästa målning dök upp på polishuset. De hittade aldrig den som gjort det och därefter dök en ny målning upp ungefär en gång i månaden och det följdes alltid av spekulationer om vem det var som gjorde dem. Och alla gillade verkligen målningarna. Tear eyed Goofy var en stjärna bland de som var under trettio i Björksätra. Jag är övertygad om att myten i sig var det som gjorde att så många tog honom (skolan och polisen hade slagit fast att det var en han) till sitt hjärta, känslan av att det kunde vara vem som helst av oss gjorde att alla engagerade sig i målningarna. Att han i debatterna, som följde den första positiva recensionen, i de flesta fall avfärdades som en vandal av en enad vuxenvärld gjorde ju inget för att minska populariteten hos den yngre generationen. En gång la Tear Eyed Goofy sig i debatten på insändarsidorna med en kort maskinskriven text.

Bästa politiker, poliser, rektorer, lärare och belackare. På relativt kort tid har jag gjort något som ni inte har lyckats med under en livstid. Jag har engagerat hela vår underbara stad, och samtidigt gjort den vackrare. Varsågod.

Tear Eyed Goofy

Konstnär och samhällsförbättrare.

Svaret blev en lång text, gemensamt undertecknad av representanter från skola, polisen och alla ledande politiker i kommunen, som fördömde Tear Eyed Goofy och talade om lagar, regler och samhällsansvar. Populariteten och myten växte. Ibland dök månadens målning upp på ett uppseendeväckande ställe, som de två första, ibland på mer undangömda och svårtillgängliga platser. Teorin verkade vara att platserna inte bara var slumpmässigt utvalda, utan att de hade en betydelse för den som valde ut dem, men vad var svårt att veta när man inte visste vem, och vem hade varit helt och hållet okänt för alla utom den som gjorde målningarna. Fram till nu.

Jag hörde inte när de kom och han inte gömma mig innan jag hörde Sofias röst bakom mig. ”Jasså det är du som är Teg?” Först kändes det som att allt var över. Jag trodde inte att de skulle sätta dit mig men jag har nog alltid tänkt att en hemlighet mellan tre personer inte är någon hemlighet och att ryktet därför snart skulle sprida sig. Det märktes snart att det inte skulle vara någon fara. De verkade närmast besvikna över att ha avslöjat myten, eller om det var för att de inte fick vara ensamma vid rampen. Jag gillade att hon sa Teg, jag hade de senaste målningarna förkortat tagen till TEG och det här var första gången jag hörde någon använda den. Det var ingen idé att försöka förneka heller, min stil var lätt att identifiera och de sa att de direkt förstått vem det var de såg.

Eftersom jag hade fått något av ett följe där folk letade upp de senaste målningarna och tipsade varandra om var de var hade jag tänkt att leka med det konceptet. Det var därför jag hade valt rampen att måla på den här gången. Målningen skulle snabbt upptäckas men tanken var att ryktet inte skulle sprida sig lika fort eftersom alla som hade Pissbäcken som sin plats ville att den skulle hållas till den redan invigda cirkeln. Nykomlingar sågs på med skepsis. Därför skrev jag Can you keep a secret med en tjej, kurvig som en indisk gudinna, bredvid som höll upp sitt pekfinger framför putande läppar för att visa att åskådaren skulle vara tyst. Den här målningen var för Pissbäcken locals only.

Sofia och Han kom tillbaka samtidigt som jag la de sista outlinesen på målningen. De sköt besvikelsen framför sig med böjda huvuden.

”Snygg” muttrade, Sofia. Jag la taggen, slängde ner sprayburken och gasmasken i min väska och såg upp mot dem.

”Tack!” sa jag. ”Hur gick det för er?”

”Äh, det var för ljust och på många ställen var folk redan uppe,” sa Han.

”Folk var ute med hundarna,” sa Sofia.

”Så vi fegade ur,” sa Han.

”Det kommer fler chanser,” sa jag och drog igen dragkedjan på väskan. Plötsligt prasslade det till i buskarna och en kortväxt spinkig kille med fräknar och kort, rakat hår kom dragandes på en cykel med en Santa Cruz bräda på pakethållaren. Skaten var svart, med neongröna speedskinshjul och Screaming hand motiv på undersidan, det var min drömbräda, jag tyckte den var så cool. Det var Kilberg, en rätt så rolig kille men några år äldre än oss, ingen jag umgicks med. Han verkade känna honom bättre och de hälsade på varandra. Kilberg var klädd i rutig skjorta, stora Rockyjeans i bagymodell som han klippt av vid knäna så att de nu var ett par shorts och på fötterna ett par svarta, knubbiga Visionskor. En matchande svart hjälm hängde runt cykelstyret.

”Är ni redan här?” sa Kilberg men det var mer ett konstaterande än en fråga. ” Jag hade tänkt öva lite innan alla dyker upp och ockuperar rampen.” Han fick syn på målningen, blev tyst och drog in doften av nylagd sprayfärg. Sedan såg han storögt från målningen mot oss. Eller rättare sagt, han såg mot Han.

”Vi hade också tänkt få några åk, men så var den där här när vi kom,” Han nickade mot målningen. ”Och den är inte ens torr.”

Kilberg såg skeptiskt mot oss. ”Är det en Goofy?”

”Det ser du väl,” sa Sofia.

”Vi måste precis ha missat honom,” sa Han.

Kilberg såg upp mot målningen. ”Mmhm.”

”Jag tror jag går hem igen,” sa Sofia, ”jag vill inte åka över den för än den har torkat.”

”Jag med,” sa Han.

”Vi ses,” sa jag och försökte se naturlig ut när jag försiktigt plockade upp väskan för att burkarna inte skulle höras.

Kilberg spottade. ”Jag tänker åka iallafall. Jag skiter i lite färg på hjulen.” Han såg noga på oss för att se om eller hur vi skulle reagera. Jag rykte på axlarna. Sofia och Han började gå igen.

”Vi ses,” sa jag.

”Ja, visst, och till dess har jag hunnit berätta för alla att det är ni som är Tear Eyed Goofy,” sa Kilberg med ett irriterande flin som man direkt ville tvätta bort med knogarna.  Jag ville protestera men Han fann sig snabbare och körde en annan taktik.

”Gör det,” sa han. ”Folk får gärna tro att det är jag, jag önskar jag kunde ha gjort det där.” Jag kunde inte låta bli att le åt komplimangen men slutade snabbt när jag såg att Kilberg stirrade mot mig.

”Du kanske inte kan,” sa han till Han utan att ta ögonen från mig. ”Men någon annan kanske. Vad har du i väskan Eleanor?” Jag knöt handen hårdare runt handtagen.

”Inget,” sa jag.

”Jasså,” sa Kilberg. ”Vet ni? Jag och Ricky var ute och skulle lägga en målning själva.”

”Skiter väl vi i,” sa Sofia.

Kilberg fortsatte som om han inte hört henne. ”Vi har hållit på ett tag och målat, innan alla skulle göra det, innan någon jävla Tear Eyed Goofy dök upp. Nu hinner man knappt göra en målning för än någon annan går över den, plötsligt tror alla att de är Puppet.”

”TEG är bättre än Puppet,” sa Han men Kilberg ignorerade honom också.

”Men ännu värre än alla Toys är att snutarna är överallt, går igenom ens ryggsäck, de bevakar till och med industriområdet vid tidningstippen, som om det spelar någon roll att någon målar där. Det var där jag och Ricky precis hade börjat lägga grunden för en silverpiece när de tog oss,” fortsatte Kilberg. ”De hade följt oss länge och bara väntat på att få ta oss på bar gärning, skröt de. De såg två killar med ryggsäck och det var allt de behövde för att följa oss hela kvällen och nu väntar en rättegång. Min farsa är ursinnig, jag får inte vara här på kvällstid längre, måste rapportera var jag än går. Hon som ska försvara mig säger att de är ute för att statuera exempel av alla målare de får fast. Jag kan få fängelse till och med! Allt bara för Tear Eyed jävla Goofy.”

”Tror de att du är Tear Eyed Goofy?” frågade jag. Det var en förolämpning. Kilberg och Ricky hade målat i säkert tre år och aldrig kommit förbi kondomstilen. Jag antar att det inte var något fel på vad de gjorde, jag menar,  de var seriösa och så men det är inte ens att skryta när jag säger att jag var tusen gånger bättre.

”Nej, det sa att de var tydligt att vi inte var Tear Eyed Goofy.” Kilberg såg generad ut och jag gjorde allt för att dölja hur nöjd jag blev. ”Men de sa att om vi kunde berätta vem det var så kunde de tänka sig att släppa oss. Vem vet, kanske erbjudandet står kvar?” Han såg mot mig med ögon som nu var fyllda av hat. ”Jag kan ju börja med att berätta att de slösar sin tid med att trakassera killar.”

”Ingen här är TEG,” sa Sofia.

”Vi får väl se,” sa Kilberg och kastade sig mot väskan. Jag reagerade instinktivt och ryckte snabbt undan den så att varenda burk där i skakades om mot de andra. Han försökte inte ens ta den en andra gång. Bara flinade som om han redan hade alla bevis han behövde.

Kilberg plockade upp sin skate och gick mot cykeln, kollade på målningen och skrattade. ”Knappast din bästa va?”

”Vad tänker du göra?” ropade jag efter honom.

”Jag tänker inte straffas för att du har provocerat snuten och alla andra,” sa han.

”Tänker du gå till polisen?” Jag kunde inte tro att det var sant. Här går allt felfritt i ett år och så går jag och blir upptäckt två gånger på samma dag, och nu tänkte han lämna över mig till polisen också. Plötsligt kändes allt så allvarligt på ett overkligt sätt. För att få någon form av grepp på situationen sprang jag fram och tog tag i hans cykel. Han fick inte åka för än jag visste att han inte skulle göra det.

Kilberg bara flinade och knuffade mig hårt ner i gräset. ”Flytta på dig.”

Han sprang fram och skulle hindra Kilberg medan jag reste mig upp, tydligen var det värre än att jag försökte hindra honom för Kilberg skrek ”Släpp mig kinesjävel,” och flög över honom och började servera knogmackor, slarvsylta och ett rejält kok med stryk. Det gick så snabbt, ena sekunden kommer Han springande och nästa ligger han på backen och blöder medan Kilberg bara slår och slår och slår honom i ansiktet. Men ändå var inte det någonting jämfört med vad som hände efter. Jag hann inte ens se det. Hörde bara ett ljud som var en blandning av styvt trä och metall plus något dovt svårdefinierat jag inte kunde placera. Så här i efterhand har jag tänkt att om en konstnär bestämde sig för att göra ljudlogos för olika saker som mord eller misshandel, så hade nog det där ljudet kunnat vara ljudloggan för våldtäkt. Det var ett skrämmande ljud, samtidigt köttigt, illamåendeframkallande. Men det är en efterkonstruktion, där och då kunde jag inte alls placera det. Troligen för att jag aldrig tidigare hade hört någons skallben krossas av undersidan av en skateboard.

Det är löjligt hur snabbt allt gick, jag skulle precis resa mig när Han kom springande och, kinesjävel, så ligger han med Kilberg över sig och så smack, konstigt ljud, så är Kilberg borta och Sofia står där med en skateboard i handen och jag skulle fortfarande precis resa mig.

”Du är ju faktiskt från Taiwan,” sa Sofia till Han men kom av sig när hon såg Kilberg.

Jag reste mig upp, Kilberg låg orörlig bredvid Han med ansiktet i marken, det få milli- metrarna hår som fanns var blött och rött. Vi såg mot Sofia som stod med handen för munnen och stora ögon. ”Å shit,” sa hon. Han tryckte med handen i sidan på Kilberg utan att få någon respons.

”Andas han?”  frågade jag.

”Vet inte,” sa Han och satte sig på knä för att rulla över Kilberg på rygg.

”Åh shit, åh shit,” sa Sofia.

Det fanns inga tydliga livstecken när Han rullade runt honom, hans armar låg utsträckta, ögonen var slutna och ansiktet helt avslappnat. Efter en stund kunde vi konstatera att han andades men det var inte mycket mer.

”Vi måste få honom till sjukhuset,” sa jag.

Han såg upp mot Sofia som stod och skakade på huvudet i chock. ”Vi måste det,” sa han.

”Jag tänkte inte,” sa Sofia ”Jag menade inte, han bara slog dig så jag,” hennes röst tonade bort.

”Jag springer och ringer,” sa jag eftersom det här hände i ett annat årtusende när saker som mobiltelefoner inte fanns i var mans ficka, utan man var tvungen att ta sig till ett hus för att ringa. Jag lyckades förklara mig för en förvirrad äldre kvinna, som inte var helt pigg på att släppa in mig i sin bostad, och efter vad som kändes som en evighet fick jag låna en telefon med snurrplatta och undrade vad det var för geni som hade kommit på att det nummer som används i nödsituationer ska börja med siffran som tar längst tid att slå.

”Kunde de inte ha valt 00000,” sa jag till tanten som bara såg misstänksamt mot mig. Jag lyckades förklara för kvinnan på alarmtjänst att jag och Sofia hade hittat en medvetslös kille vid pissbäcksrampen.

”Var sa du?” frågade rösten i luren.

”Rampen vid Pissbäck... äh, vad är det för adress hit?” frågade jag tanten som inte såg så glad ut över att få reda på att hon bodde i närheten av något som kallades pissbäcken.

”Vad ska du med min adress till? Jag vill inte bli in...” sa damen.

”Gatan,” sa jag, ” Vad heter gatan så att ambulansen vet var de ska köra? Är det Alabastergatan?”

”Silverslingan,” medgav hon motvilligt. Jag vidarebefordrade informationen och blev lovad en ambulans. ”Skynda er.”

Sofia gick oroligt fram och tillbaka och frågade allt och ingen vad hon hade gjort, Han satt på kanten av rampen och såg uppgiven och blåslagen ut. Det skulle gå snabbt för vem som helst som såg det här att lista ut vad som hänt. Jag skyndade mig fram till Kilberg, kollade så att han fortfarande andades och lyfte upp honom under armarna samtidigt som jag skyddade mig från blodet i hans hår. ”Hjälp till, ta benen.”

Han tog tag i benen och försiktigt styrde jag oss mot rampen, vi placerade honom alldeles bredvid böjen i gräset så det skulle se ut som att han ramlat ner.

”Vad gör du?” sa Sofia.

”Sofia, du stannar här med mig,” jag talade auktoritärt i korta meningar. ”Du och jag kom hit för att få öva ifred innan killarna tar över rampen. Väl här hittade vi Kilberg. Han låg medvetslös när vi kom.”

”Men,” sa Sofia.

”Han,” avbröt jag. ”Du går hem och tvättar av dig. Du har inte varit här. Om du inte får ner svullnaden så har du ramlat ned för ett träd eller nått. Hitta på något.”

”Men,” försökte Sofia igen. Hon var nära att bryta ihop och rösten bröt sig direkt.

”Det var självförsvar Sofia. Du har inte gjort något fel. Du hjälpte Han, du var rädd för hans liv.” Jag tog lite blod från baksidan av hans huvud och smetade på kanten av copingen. Sirener hördes någonstans långt borta. ”Men glöm det, den riktiga versionen är att du och jag kom hit, hittade honom här, ringde ambulansen. Slut. Han du har aldrig varit här, stick hem och tvätta bort blodet från ansiktet.”

”Men om han vaknar?” fick Sofia ur sig tillslut.

”Tänk om han inte vaknar,” jag såg allvarligt mot henne och vände mig sedan lugnt mot Han. ”Du. Är. Inte här. Stick” Han förde in hörlurarna i örat och sprang därifrån. Vi kunde höra hur ambulansen körde in på Silverslingan och ner mot oss, instinktivt vände jag mig mot ljudet men där var bara en lummig skogsdunge med en stig. Jag kände en hand glida in i min och Sofia såg på mig med jagad blick.

”Kom,” sa hon, ”vi får möta dem.” Tillsammans började vi gå mot ambulansen där de höll på och plockade fram en bår medan de höll utkik efter oss. De var vänliga men kortfattade, mer fokuserade på uppgiften än på att prata med några ungdomar.

”Och kolla, där hänger hjälmen,” sa ena ambulanskillen och skakade på huvudet medan vi med raska steg närmade oss Kilberg. Hans kollega på andra sidan båren såg med bister min mot Kilbergs cykel där hans svarta hjälm hängde kvar på styret.

”Där gör den ju stor nytta,” sa hon och vände sig argt mot mig och Sofia. ”Vad är det för mening att släpa runt på hjälmar om ni ändå inte använder dem?” Skällde hon, Sofia klämde hårdare mot min hand och jag svarade med att klämma tillbaka.

Ambulansförarna satte igång att arbeta, de var snabba och effektiva, kommunicerade med hjälp av korta instruktioner, som E1, grymtningar och tecken. Snart hade de Kilberg säkrad på båren, redo att transporteras in i det svenska sjukvårdssystemet.

”Är det en vän till er?” frågade ambulanstjejen.

”Vi vet vem han är,” sa jag, ”men vi brukar inte umgås om det är det du menar.”

”Jag vill mest veta vilket namn han svarar till,” sa hon.

”Alla kallar honom Kilberg, är inte säker på förnamnet, tror det är Lasse,” sa jag.

”Ja,” bekräftade Sofia, ”eller Lars. Lars Kilberg.” Ambulanstjejen nickade och de började försiktigt gå över den vildvuxna gräsplätten på väg mot skogsdungen.

”Ni två väntar här på polisen så ni kan berätta hur ni hittade honom,” beordrade ambulans- killen. Vi nickade och stod sedan där och såg mot dem medan de sakta försvann bort med Kilberg sovandes mellan sig. Sedan stod vi stilla så, hand i hand, med Pissbäcksrampen bakom oss, utan att säga något. En stund efter att ambulansen kört iväg, utan sirener den här gången, hördes en bildörr slås igen. Därefter en liten paus följt av samma dova ljud ännu en gång. Några röster hördes samtala och så dök två polismän upp i dungen. Vi stod tysta och såg på medan de lugnt gick fram till oss över gräset.

”Hallå tjejer,” sa en av dem.

”Hej,” sa vi i kör.

De såg sig omkring, såg ut att ta in platsen, innan en av dem slutligen sa ”Sååå, ni såg vad som hände. Är det korrekt?”

”Nej,” sa jag. ”Vi hittade honom här.”

”Okej,” han antecknade i sin lilla anteckningsbok. ”Och hur såg det ut?” Han höjde sin blick mot oss och log vänligt.

”Han låg där,” sa Sofia och pekade mot platsen där vi lagt Kilberg.

”Mhmm,” sa polisen och väntade på att vi skulle säga något mer.

”Vi trodde att han sov eller var död och sen såg vi blodet så då trodde vi att han var död,” sa jag snabbt. ”Sedan såg vi att han andades.”

”Är det där en Tear Eyed Goofy?” sa den andra polisen och såg mot min målning. Han gick mot den och drog luft genom näsan. ”Den luktar fortfarande.” Det var då jag kom på att jag hade väskan med alla sprayburkar vid Kilbergs cykel och att jag hade spraydam på både händer och kläder. Jag smög långsamt ner händerna i fickorna. Polisen som förhört oss gick bort och satte sitt finger på målningen och nickade eftertänksamt när det färgade av sig.

”Såg ni någon annan här, eller hörde ni något innan ni kom fram?” Vi skakade på huvudena till svar. De började se sig omkring och tänka högt fram och tillbaka.

”Det kan vara han, då har vi honom på sjukhuset.”

”Eller så kom han hit när någon målade och det blev bråk.”

”Om det var han så borde burkarna finnas kvar, här är tomt.”

”Så någon annan alltså, som vi nu också jagar för mordförsök.” sa den ena och Sofia klämde hårdare kring min hand. Han skakade huvudet. ”Skateboardåkare, passar profilen.”

”Där är en väska,” sa den andra och jag klämde hårdare kring Sofias hand. Tusen tankar och scenarion spelades upp för mitt inre. ”Är det eran?”

Sofia skakade på huvudet och jag sa nej. Jag ville inte åka fast, men jag ville inte heller att Kilberg skulle få äran för mina målningar. Samtidigt ville jag inte att de skulle börja jaga Tear Eyed Goofy för mordförsök, det skulle förstöra allt som byggts upp kring namnet, och hur det än var så skulle allt vara över när Kilberg vaknade på sjukhuset. Innan jag hunnit bestämma mig ryckte polisen upp väskan från marken och alla burkar skramlade i den. ”Bingo, han ligger på sjukhuset och väntar på oss” sa han och skrattade. De öppnade väskan och kikade ner på kanske 10 burkar och en gasmask, alla bärandes spår från mig, men inga synliga. De drog snabbt sina egna slutsatser och tappade intresset för oss. Tog bara våra namn och kontaktuppgifter ifall de behövde komma i kontakt. I deras värld var mysteriet så gott som löst och vi var bara ett par statister.

Vi gick därifrån med varsin sorg i våra hjärtan, Sofia försökte formulera för sig själv hur det kom sig att hon hade skickat en människa till sjukhuset medan jag försökte landa i att när Kilberg vaknade upp så skulle jag vara fast och om han inte vaknade upp fick jag acceptera att han fick äran för allt jag hade skapat, eller bli jagad för både målningar och mord. Jag blev arg på mig själv för jag ville oroa mig för Kilbergs hälsa och strunta i det andra, men det var bara det andra jag kunde tänka på.

”Ledsen att du blev av med dina grejer,” sa Sofia.

”Det var inte ditt fel,” sa jag. ”Så klantigt av mig bara, jag skulle ha gömt väskan innan de kom.”

”Finns det något som kan leda dem till dig?”

”Nej, mina fingeravtryck kanske?”

”Jag måste till sjukhuset,” sa hon och brast i gråt. ”Jag måste se honom.”

”Vi går hem först,” sa jag. ”Gå hem och duscha, ta på dig nya kläder, ät lite och ta det lugnt. Så kan jag följa med dig ikväll om du vill.”

”Okej,” sa hon.

”Och det var inte ditt fel.”

”Det känns som att det var det.”

Vi skrev våra telefonnummer på varandras armar och skiljdes åt. På kvällen mötte vi Han och cyklade till sjukhuset (som fortfarande fanns kvar i Björksätra på den tiden), han hade gjort ett bra jobb med att städa upp sitt ansikte och om man inte visste hur han såg ut annars så syntes ingen svullnad. Det var med en känsla av vemod som vi klev in i väntrummet, jag för att jag bestämt mig för att det var över för Tear Eyed Goofy, hur det än gick. Sofia var mer än vemodig, hon var förstörd av skuldkänslor och ett nervrak inför vad de skulle säga om Kilbergs tillstånd. Han var vemodig, har han berättat i efterhand, för att han blivit kär, blixtförälskad, men kände att det inte var läge att berätta det för mig. Han kände att han borde stötta Sofia och kanske oroa sig för en massa saker som kunde hända, men han var kär och det var allt hans hjärna ville fokusera på, och det gjorde honom vemodig.

Vi förklarade vilka vi var, att det var vi som hittat Kilberg och att vi ville veta hur det var med honom. De sa att det kunde dröja länge innan någon kunde prata med oss men att vi fick vänta om vi ville. Vi satte oss på rad under tystnad, klockan var strax efter 18. Ett par i 30 års åldern och en medelålderskvinna i blå klänning satt också och stirrade ut i tomma intet, väntandes på besked om berättelsen skulle få ett lyckligt slut för deras del, eller om det var en tragedi de hamnat i. Eller kanske något mittemellan, livet är sällan bara det ena eller det andra. Har jag lärt mig. Efter en timma kom en läkare och hämtade kvinnan i den blå klänningen. I korridoren pratade han tyst med henne medan hon protesterade ljudligt. Jag såg först mot Han, som satt med halvöppen mun och stirrade rakt ut i tomma intet. Sofia satt och snurrade sitt hår med en en ängslig blick som flackade runt i rummet. Jag kunde inte tro det var sant att vi tre aldrig hade umgåtts innan, bara passerat varandra tillräckligt många gånger för att till slut börja hälsa. Sedan träffades vi på morgonen och gick igenom en livstid på några timmar. I den stunden kändes de som mina äldsta och bästa vänner och jag ville inte att något skulle hända dem. Jag slöt mina ögon och önskade att Kilberg aldrig skulle vakna. Hon som tagit emot oss och bett oss vänta närmade sig där vi satt och spänningen steg mellan oss för varje steg hon tog.

”Vem var det ni undrade över?” frågade hon.

”Lars Kilberg,” sa Sofia snabbt och oroligt.

”Ja, jag är ledsen men han är inte kvar här,” vi drog alla hastigt efter andan och hon skyndade att lägga till. ”De var tvungna att transportera honom till Uppsala, det är den närmsta neurokirurgiska kliniken.”

Vi satt tysta en stund tills Sofia frågade ”Var det allvarligt?”

”Jag har inte alla uppgifter men när en patient måste flyttas är det för att de har åkommor som inte går att behandla här,” hon lät svaret hänga så, öppet för tolkning. ”Ni är hans vänner förstår jag?”

Fast om sanningen skulle fram så var vi inte det, vi var de som slog en skateboard i huvudet på honom. Vi var de som ringde 90000 och väntade på ambulans och polis, vi som gav våra korta påhittade vittnesmål och aldrig kontaktades igen. Vi var de som gjorde honom till en myt och en martyr som hölls vid liv med maskiner i väntan på uppvaknande och rättegång. Vi var de som grät i hemlighet när de efter tre år stängde av maskinerna och lät Kilberg somna in helt. Vi var de som lät honom uppstå med en jättemålning på rådhuset ett år senare, med texten Jag är ledsen för allt och en bild av pissbäckrampen vid sidan, signerad Tear Eyed Goofy. Vi var de som möttes en morgon och knöt ett band för resten av livet.

Sofia drog efter andan och öppnade munnen för att svara.

”Det var vi som hittade honom,” sa jag.

[fiktiva]

MOUNTAIN

by Mårten Vennelin

First published in LIKE THE WIND #4 2015

"It's a mountain," I said weary eyed to Martin. "And 50 km is a long way, I don't know if I will make it. Maybe I should just skip it, you know? Give my ticket to someone else." "I know it's a mountain," Martin said, his patience trembling at the edges, like an high wire dancer about to fall. "That's one of the main reason we entered, the nature, the adventure, the freaking mountain." "Did you just say freaking?" I said. ”Yes," he exhaled, "I'm sorry for that, but you need to stop worrying. You are fit, You're a runner!" Yes, and that's the problem right there. You see, I don't really consider myself a runner.  I do not post on runners' forums or hardly ever read them (except every five years or so, when it's time to buy new shoes). I don't own a special runners backpack or a headlamp; I'm not part of any group of runners and I have never entered a race because like the Jungle Brothers said: No competition and nothing to prove. I'm just a guy who runs. I put on my shoes, and I run: usually about 10 km, sometimes a little longer. Running fits well with the rest of my lifestyle. I can run when I feel like it and there's time left to do so. I don't have to show up at a certain hour or place to get my exercise, all I have to do is get out there and discover my surroundings while my feet drum their mantra to the ground. This usually happens at night, with the kids and spouse sound asleep and me sitting in front of the computer, trying to get some work done (and not really able to), looking out through my window at dark raindrops falling from the side thinking ”Looks like there might be a storm, maybe I should go for a run." And then I do. On flat ground. Because I live in the south of Sweden where elevation is a myth, and mountains are the stuff of old Chinese paintings. This is what I love about running. It's not minimalist, like those purists in £1oo moccasins will have you believe. It's Rothkoian. Around 1950 Mark Rothkos paintings had evolved into his now famous rectangular style. He reduces the complexity of human emotions into two (or more) soft squares in different colours, positioned one above the other against a monochrome backdrop. One square represents the instinctual, emotional, Dionysian side, the other symbolising the Apollonian counterpart with rationality and discipline. The left versus the right brain, two separate parts, antagonists yet dependent on each other – in Rothko’s paintings they work perfectly and harmoniously together. When you see them you don't have think about them. They're just beautiful to look at; you get them right away and so your mind can wander. Running, to me, is the complexity of a workout reduced to its bare essentials. You don't have to think about it, you get it right away. You just go out there, feel the elements, run and let your mind wander. It's discipline and instinct in perfect harmony, and it's natural. People who call themselves ”minimalists" are trying to make a statement, while people who go out for a run are the statement. So that's how I feel about running, and that's how this whole exotic mountain trail running 50 km thing started. It's a race but it's not so much about winning. It's more about the nature, the elements and the feet moving and the mind wandering. It seemed to sum up everything I love about running and so, together with my friend Martin, I entered. And now, to his dismay, I'm having second thoughts. Because at the most I have run about 20 km in one go but, even more than that, this thing is forcing me to buy a special runners' backpack and a headlight, among other things. In other words, it's forcing me to become a runner. Am I a runner now? And it's 50 km: that's a long distance – and it's over a large mountain. Did I mention that? ”YES." Martins voice was loud yet calm (like a Rothko painting). "You're a runner. It's a mountain. Get over it."

[fiktiva]

Piano

av Mårten Vennelin

I nio fall av tio när jag berättar om min pojkväns död så börjar folk att skratta, något som gör att jag nästan aldrig berättar vad hans sista ord var.

Sedan, när de ser min reaktion, så brukar de be om ursäkt och säga att det inte var meningen. Att det självklart är fruktansvärt att jag har förlorat mitt livs kärlek i en olycka, men att jag nog förstår varför de började skratta. Då brukar jag avbryta dem och säga att de har fel, att jag inte alls kan förstå vad som är komiskt med att min älskade plötsligt slets från mig mitt i en fotograferings-sejour. Att han mot slutet av en mening, när han regisserade hur jag skulle stå för att skuggan skulle falla exakt över halva ansiktet i en diagonal, plötligt krossades av ett piano som föll från femte våningen.

Jomen, brukar de försvara sig, det måste jag väl ändå förstå. Det är ju en sådan klassisk filmscen i komedier eller tecknade filmer; där någon kommer springande och plötsligt… De flesta stannar där, utan att avsluta meningen.

...får ett piano i huvudet? Avslutar jag åt dem och iakttar medan de anstränger sig för att hålla ner mungiporna och inte låta skrattet komma tillbaka.

Oftast, om jag orkar, brukar jag be dem nämna en film de kan minnas där det har hänt. Ingen har lyckats hittills men hundra procent brukar säga att jag vet. Att det är en sådan klassisk filmscen. Som är rolig. Alla ser allvarliga ut vid det här laget, för att inte såra mig, men deras ögon brukar lysa av skrattet de döljer inombords. 

Klassisk scen, jag antar att det finns värre sätt att dö på än i en klassisk scen. Det är ännu vanligare, i tecknade filmer, att någon spränger någon annan med en bomb, att folk springer ut för stup eller att de stryper varandra så att ögonen hoppar ut en halvmeter framför ansiktet. Ingen av de som skrattat åt min pojkväns död har erkänt till att göra samma sak när de hör talas om människor som dött av explosioner, fall eller strypning. De är också alla överens om att det inte är samma sak.

Det är inte samma sak, säger de, nu med en något ökad aggressivitet i rösten. Det finns inget komiskt i verkliga explosioner, eller om någon faller från ett stup, eller om någon blir strypt till döds. Det finns ingen humor i det.

Men min pojkväns död. Den var rolig?

Nej, det är klart att den inte var. Lyssna, jag förstår att du sörjer och det är supertragiskt att han dog. Jag saknar honom också, han var min vän också! Saknaden är verklig. Men du måste väl kunna se, att från ett utifrånperspektiv, om man bortser från allt det tragiska - som är verkligt - men om du för en stund kopplar bort det, så ser du väl att det finns något komiskt där?

Nej, det kan jag inte. Och inte kan jag bortse från det tragiska. Vet du vad ett piano som är cirka hundratrettio centimeter högt och sjuttio centimeter djupt väger? Mellan tvåhundrafemtio och trehundra kilo. Om det faller från femte våningen är det mellan femton och tjugo meter ner till marken, en hastighetsökning på nästan tio meter i sekunden betyder att det har en hastighet på 50-60 km i timmen när det slår i marken. Vet du vad det gör med en människa som står mellan marken och det fallande pianot? Det vet jag och det är fan inte kul.

Ena sekunden står jag och poserar och skrattar åt det han säger samtidigt som han för kameran mot sitt ena öga för att sikta ordentligt. Han använder aldrig skärmen utan vill knäppa som de stora fotograferna gjorde förr i tiden. Han har ett par tighta blå jeans och sin Robert Crumb T-shirt på sig. Han älskar Robert Crumb och pratar alltid som i den svenska översättningen av Fritz the Cat, där amerikanska uttryck som ”Peace” har ersatts med sjuttiotalssvenska uttryck som ”Fridens liljor”. Så jag står där och försöker posera enligt hans instruktioner samtidigt som jag har tröttnat och vill gå. Jag försöker skynda på ett avslut och han säger något av sina löjliga uttryck så att jag skrattar till. I nästa stund försöker jag förstå varför han ligger på marken med en krossad skalle som är vriden åt helt fel håll och har en massa delar från ett piano omkring sig. Ingen av de som befann sig i närheten kunde se något komiskt i det. Tvärtom, de flesta verkade tycka att det var hemskt. En av de ansvariga på femte våningen kräktes till och med och lyckades på det viset addera en förolämpning till skadan han redan orsakat. Men det var inte meningen.

Här är det konstigaste: dagen fortsatte efter det. Först fick den ett naturligt avbrott, jag stod kvar i porten där han hade placerat mig för fotot och såg med förskräckelse hur det sista pianosplittret la sig tillrätta på marken medan fingrarna på hans ena hand gjorde små ryckningar som fick mig att tro att han fortfarande levde. Några människor kom springande för att hjälpa till men blev stående en bit ifrån, handfallna av den makabra scenen framför dem och av spyan som en kort stund regnade ner ovanifrån. Det bildades en klunga av människor som kom och gick. Nyfikna på att se vad som hade hänt men för upptagna med sina egna liv för att stanna. En kvinna i femtioårsåldern kom fram och pratade lugnt med mig, höll mig i sin famn medan jag totalt misslyckades med att svara på hennes frågor. Två personer, en äldre man och en kille i min egen ålder kom ut från porten och den äldre mannen bröt ihop mitt på gatan framför min pojkvän. Förlåt, sa han gråtandes, förlåt förlåt förlåt. En stund senare kom en tredje man ut efter dem. Han var mellan 60 och 70 år och stod mellan mig och de två första männen med armarna i kors och skakade på huvudet med bister min. 

Fruktansvärt, sa han efter en stund till den yngre av de två första männen. Det var ett Steinway-piano också. Som har funnits i min släkt sedan 1940… Oersättligt. Han stod tyst en stund innan han fortsatte. Och ni har dödat en ung man också. Det här är inte bra. 

En polisbil stannade i närheten och två poliser började dirigera folksamlingen och sortera vittnen från åskådare. En av dem kom fram till mig och frågade om jag kände offret. Jag nickade och polisen växlade några ord med kvinnan som höll om mig. Mannen som tidigare bad om förlåtelse satt fortfarande på knä men nu bad han om att bli arresterad. Sa att det var hans fel. Den andra äldre mannen höll med och påpekade att han hade varit vittne till slarvet och att han ville polisanmäla förstörelsen av hans egendom, det oersättliga Steinway-pianot som nu låg krossat tillsammans med min pojkvän. Den gråtande mannens yngre kollega blev arg och tog tag om gubben medan han skrek att en människa var död och att han sket i gubbens jävla piano. Poliserna särade på dem och förde sedan mannen som ville bli arresterad till polisbilen där han fick sitta tillsammans med sin kollega medan poliserna fortsatte med sitt arbete. De dokumenterade förödelsen med sina telefoner, precis som många i klungan gjorde, innan de la en filt över min pojkvän. Efter en ganska lång stund dök en ambulans upp.

Ambulanspersonalen konstaterade snabbt att det inte fanns så mycket att göra. En stunds dividerande med polisen och ett telefonsamtal senare la de honom i en stor plastväska och bar in honom i ambulansen.

Därefter vände de fokus mot mig. Jag minns inte vad de sa eller frågade men de hade lugna och vänliga röster som fick mig att börja gråta och för första gången inse vad som hade hänt. Efter att polisen tagit mina kontaktuppgifter fick jag åka med i ambulansen till sjukhuset, troligen mest för att de inte visste vad de skulle göra med mig annars. Alla i den stora klungan iakttog mig med allvarliga och fascinerade blickar, ingen såg ut som att de tyckte att det fanns någon 
humor närvarande.

Vid sjukhuset fick jag prata med en läkare som inte hittade något fel på mig, såklart, det var inte jag som fått ett piano i huvudet. Istället frågade hon om jag ville prata med en kurator som var på plats. Jag sa nej men läkaren och en sjuksyster tyckte att jag skulle bli presenterad för henne åtminstone, boka en tid för ett besök längre fram. De sa att de helst ville behålla mig över natten men att det egentligen inte fanns någon plats och när jag sa att jag hellre ville gå hem och ringa mamma såg de lättade ut.

Senare, när jag gick hem, var det mest slående just hur dagen bara fortsatte. Jag hade cirka tjugo minuters promenadväg till vår lägenhet, en etta som vi tillslut hade övertygat banken att ge oss ett lån för att ha råd med. På vägen gick jag genom en park där föräldrar såg ner i sina telefoner medan deras barn lekte och slogs i solskenet. Överallt var det liv och rörelse och ingen av de jag såg hade påverkats i det minsta av vad som hänt för kanske bara ett par timmar sedan. Jag säger kanske ett par timmar, för jag hade knappt någon tidsuppfattning, allt var ett vakuum. Som om det inte längre var tid och rum, utan att tiden var rummet. Jag var fast i den tusendel av en sekund när han plötsligt inte fanns mer. Den var väggarna i det lilla rum där jag hela tiden befann mig.

  Människor låg i gräset och njöt av värmen som fortfarande kändes ny och spännande efter en kall och mörk vinter följd av en regnig vår. Jag grät inte när jag gick där eftersom en stor del av mig fortfarande trodde att han var hemma och väntade. Förväntningar i kroppen som de senaste åren hade blivit en del av mig jag inte registrerade men som nu blev den drivande känslan i mina steg. I sex år hade vi haft kontakt i stort sett varje dag och de senaste tre månaderna hade vi till och med bott tillsammans, så det var omöjligt att han inte skulle dyka upp idag också. Han var alltid hemma när jag klev innanför dörren, alla hans kompisar var sextio mil ifrån oss eftersom han hade följt med mig när jag fick jobb. Han höll lägenheten städad, kylen fylld och maten färdig. Det var min vardag och det skulle inte funka på något annat sätt, självklart var han hemma. Jag kände det med hela min kropp, önskade det med hela min förmåga men samtidigt var de där väggarna där för att påminna mig om att något var fel.

Det första som slog mig när jag klev in innanför dörren var doften. Det var hans doft, jag hade aldrig tänkt på det förut men hela vårt hem doftade av honom. Jag hindrade mig själv från att ropa hallå men kunde inte låta bli att lyssna efter ljud. Och det fanns ljud. Ljud som kunde komma av att någon rörde sig inne i lägenheten. 

Hallå? sa jag tyst men skrämde ändå mig själv med hur högt det lät. Jag fick inget svar och inga ljud hördes längre. Jag tog av mig skorna och gick runt i lägenheten och det tog en stund att förstå att ljuden jag hörde kom från mina rörelser. I vårt sovrum slog det mig hur ensam jag var och jag la mig på hans sida av sängen med ansiktet nedborrat i kudden. Döm mig om du vill men jag tror att jag grät mer för min egen ensamhet än över att han var död.

Jag dömer dig inte, säger kuratorn när jag tillslut har tagit mig dit, sju veckor senare. Du beskriver själv att du ännu inte riktigt kan förstå att han är borta så det är väl bara naturligt att du grät över det du kunde förstå?

Ja, du kanske har rätt, säger jag och ser ut genom fönstret från hennes kontor på fjärde våningen i en lugn del av sjukhuskomplexet. Det är skönt att få prata med någon som inte har ett behov att berätta för mig hur jag ska känna, eller som säger att jag måste kunna se det komiska i tragedin, utan istället bara bekräftar mig i mina känslor.

Du sa att du nästan aldrig berättar vad hans sista ord var, säger hon.

Nej, säger jag, de flesta tycker redan att det finns något roligt i situationen och det skulle bara göra saken värre, han och hans jäkla sjuttiotalsuttryck. 

Du kanske kan berätta här? säger hon.

Jag suckar och skruvar lite på mig i stolen. 

Vi stod där vid trappuppgången, jag började bli rastlös och ville gå men han hade inte lyckats få den bild han ville ha.

Prova att se förvånad ut en gång, sa han. Stå så som du gör nu och se förvånad eller överraskad ut.

Vilket av dem, sa jag, förvånad eller överraskad?

Prova båda, nej stå så som du gjorde precis. Skuggan faller så fint över halva ansiktet då.

Kan vi gå nu?

Ta det piano, se förv….

Var det hans sista ord? frågar kuratorn efter att jag tystnat. Ta det piano?

Du tror inte på mig, ingen gör det, säger jag och ser ner i mina händer. Besviken över att jag berättade.

Jo, det är klart att jag tror dig, säger hon, det är bara… att säga så, och sedan händer det…

Jag vågar inte lyfta blicken mot henne, vill inte se hennes ansiktsuttryck. Hon ursäktar sig och säger att hon snart kommer tillbaka. En kort stund efter att hon har stängt dörren bakom sig hör jag ett skratt från korridoren, jag vet inte om det är hennes eller om det bara är ett sammanträffande. Jag fortsätter att se ner i mina händer.