frosch888

[frosch888]

Mitt liv här kan liknas vid en eld. En konstig eld; endast blå i början och i slutet av dess korta liv. Den har varit intensiv, brännande, delvis livsfarlig. Men istället för att avliva, eller permanent förkolna, lämnade den mig oskadd; delvis densamma. Endast mamma är här. och pappa är i Stockholm. är på en främmande plats; på ett sätt välbekant, men utom räckhåll och utan vilja. Skillnaden är att jag också är här, men i slutet av stubinen. Det håller på att brinna ut, rinna ut i sanden, och förbli detsamma som för fem år sedan. Snart, snarare än jag kan ana, kommer jag befinna mig där. Fortfarande otillfredsställd, ständigt med en domedagskänsla in-präglat i bröstkorgen. Förmodligen fortfarande undrande, hoppandes, om gräset är grönare på andra sidan. ”Kanske inte, men med bättre förutsättningar att göra det det”. Nej, det lilla och intensiva kommer förbli förevigt. Först, om många år, när jag springer, halkar och ramlar, ned i graven kommer jag kunna slappna av. Efter mina ben skakats och slängts, efter mitt hjärta slagit ett par sista slag; inte av liv, utan av vana och tvång, kommer jag att andas ut.