graspofsheats

[graspofsheats]

Jag kan inte sitta i två timmar och vara kissnödig. Hon kisade längs med gången, alla passagerarna satt med blickarna mot en skärm vad det nu spelade för roll. Jag är ju en vuxen människa, eller ska föreställa att vara en åtminstone, då kan man inte hålla sig i två timmar bara för att man åker tåg. Men kanske kunde man hålla sig i åtminstone en till.

Gultorra fällt rann oavbrutet utanför fönstret och hon önskade att det hade varit raps istället.

Hon kunde inte hålla sig. Hon behövde vara en person som lätt och ledigt gungade genom tågångarna och hittade en toalett, en som inte oroade sig hur folk skulle kolla på henne eller något så besynnerligt som att vara rädd att inte hitta tillbaka till sin plats och sina otympliga väska. Det var bara hon som tänkte så besynnerliga tankar, oroade sig för sådana världsfrånvända absurtideter.

[graspofsheats]

Jag saknade mamma mest först, för hon hade ju faktiskt existerat i min värld. Traskat runt i köket i sina silkeslena tofflor med mycket päls i och inte yttrat ett ord innan frukost. Jag saknade hur det doftade när jag satt i hennes knä när hon hade sin morgonrock på sig och jag kröp ihop där hennes hud och tyget möttes. När jag blev lite äldre saknade jag mamma mindre och lillasyster mer vilket förvirrade mig till en början. Jag kände henne inte och kunde knappast veta något om henne, men jag saknade allt det jag inbillade mig att hon skulle varit med mig, kanske också för mig. Jag saknade känslan av att hålla om henne när hon var ledsen och följa henne till skolan, att ha en egen liten hand att hålla i min. Jag saknade idéen om att bråka om att hon var i mitt rum och att i samrådan himla med ögonen åt dig pappa.

[graspofsheats]

Det var precis som jag föreställde mig det. Jag stod i rummet som var främmande, en främling i ett själsfattigt gulmålat rum. Det skulle bli ditt hem. Fint ljus, sa jag till den ansvariga som egentligen inte hade tid för mig och visningen. Ja verkligen, ja visst är det, hon sa allt för glättigt, högljutt. Överdrivet tonsatt för att dölja hennes totala brist på engagemang. Ingen del av mig klandrade henne, vem hade tid att vara en deltagare om man jobbade inom äldrevården. Jag önskade att jag hade blivit lämnad ensam. När vi klev ut i korridoren till en annan färg av linoleum städades ett rum ur. Det sprejades med starka desinfektionsmedel, någon släpade ut en säck med sängkläder. Görel såg ut att vilja skyla det, kollra bort mig som man gör med små barn. Det var dödsstädning. Har någon just gått bort frågade jag, för att adressera den enorma alkoholluktande elefanten mellan oss. Ja, ja. Svarade hon svävande. En äldre boende. Det händer ju. Fortsatte hon och bläddrade i pappas intagningspapper. Jag skrapade det hjulmärkta golvet med min sko, såg till klockan och insåg att jag behövde snabba på alltsammans om jag skulle hinna till Stockholms Sjukhem i tid. Vi tar det, sa jag och kände i det djupaste djupet av min maggrop hur jag svek dig.

[graspofsheats]

Jag kommer ihåg att det kändes som det största misstaget i världen, att jag inte var där. Kanske misstag blir fel ord, det var fel. Jag borde bosatt mig bredvid dig och slagit läger intill den hemska sängen med ”stängsel” som skyddade sig från att ramla eller klättra ut. Som ett spädbarn. Men sanningen var den att när jag ens var där för någon timme hade vi aldrig något att säga varandra. Det var inte så illa som det låter, vi var i stillhet med varandra, ordlösa umgängen. Men trots allt kände jag mig stundvis överflödig, min närvaro hjälpte dig knappt. Ändrade inget. Trots det borde jag varit där, när du slutade finnas till men den dagen stod jag i kö på Ica och grubblade över något som inte handlade om dig.

[graspofsheats]

Pappas arv

Jag ser dig varje gång jag tvättar ansiktet och granskar det i spegeln. I kindbenen som så tydliga understryker ögonen, dem som bara vi två hade. Jag ser dig i amorbågen i läppen och näsans raka linje. Din var knäckt, men inte från början. När mina tänder undersöks av tandläkaren är det dina gener som får beröm. Min tunna hud som klarade sig från finnar rätt bra och min höga panna. Min tjocka ögonlock som blir svunnen på morgonen, glipor som läser morgontidningen. DinaMina sega lemmar. Allt det som är arvet från dig.

Jag granskar siffrorna på sparkontot. Om en person saknas kommer de granska mina kontoutdrag och spåra mig till Statoilmacken och kaféer. Jag behöver ta ut pengarna, men det finns inte en chans att jag kan ta ut hela ditt arv i en omgång. Jag pillar på på sockerpaketet intill koppen och grubblar. Hur får man ut sina pengar? Tiden känns dessutom knapp.

[graspofsheats]

Det har blivit 20 grader, en lätt svalka i brisen som flyttar upp min klänning från låret. På armen är det brännande hett och mina fötter svettas i sina strumpor. Jag tänker på den där junijulidagen då vi för äventyr skull satt i Kungsträdgården. Det blommade precis överallt, det som hade slagit ut i maj hade skrumpnat och lämnat rum för nytt. Fontänen porlade så att man nästan kunde låtsas att det var vattnet vid slottet man hörde. Du smekte min hand, det var bekant och vanligt. Bordet vinglade i gruset och du kommenterade det för femte gången sedan vi satt oss. Kaffet blev ljummet i de charmlösa kopparna, men aldrig kallt. Jag frågade varför vi aldrig gifte oss. Kanske skulle du inte minnas att jag frågat det idag, men för mig var det avgörande på något vis. Vi ser väl inte riktigt poängen, hade du svarat. Det är ju ingen skillnad och du harklade sig, tittade på sparvarna vid våra fötter som åh smulor från torra mackor. Jag tog det aldrig vidare, ditt användande av vi som så självklart gjorde oss till en enhet med en tanke och en åsikt. Jag har inte tänkt på det sedan dess men det doftar nästan likadant i den här parken som det gjorde då. Och solen känns precis som då. Jag hade velat gifta mig. Jag tror det finns hundratals saker jag önskar, skeenden jag skulle vilja minnas som jag gått miste om. Varför har jag aldrig tänkt så förut? Jag har bara låtit mina önskningar drunkna, reflekterat mig i andras spegelbilder och låtit det bli min. Jag minns inte senaste gången jag kände efter vad jag önskade mig utan att ta er alla i beräkning. Det är osjälviskt sägs det, men bara om man står ut och det gjorde jag ju tydligen inte. Varför skulle jag annars sitta här? Tillslut blir en osjälvisk handling till tusentals och i slutändan leder det till det mest själviska man kan göra, att överge. Jag gjorde livet fel förut, för jag borde gjort det med måtta men istället överdoserade jag och nu har jag lämnat er bakom mig. Men, vad gör det egentligen för skillnad? En mindre människa som speglar sig i er, men inte mer. Jag är inte den bärande väggen i huset, jag är den man slår ut för att man ska få mer utrymme för köket. Jag fattas en inte. Jag är blindtarmen. Jag finns utan vidare funktion och när era sår läkt kommer bara det bleka ärret påminna vagt om att jag funnits.

[graspofsheats]

Nora, sa hon och räckte mig handen. Den var inte så delikat som resten av henne. Hon tryckte hårt min hand i ivriga skakningar och släppte sen abrupt så att jag knappt hann med att fånga min egen hand som föll till sidan. Fint att träffa dig, det här är Jossan och Mina. Jag har just stängt fiket, sa Jossan eller Mina och pekade på den nedsläckta lokalen bakom oss. En svensk alltså, jag trodde ni hade åkt hem allihop skrattade den röda klänningen som hette Nora. Jag kom precis fyllde jag i. Då har du inte sett mycket då, sa Jossan eller Mina. Nej, erkände jag, inget alls typ, eller jo Johann visade mig något brunchställe och när jag sa namnet rynkade alla tre på näsan. Vem är Johann frågade Nora, min temporära hyresvärd. Jag försökte dra in röken men det blev bara munbloss. Vi ska ta en öl på —-, ska du med? Ja, gärna sa jag och vips var vi redan på gående fot genom en trång sidogata.

[graspofsheats]

Jag tänkte på arbetsplatsen dit jag gått varje dag hundratalsdagar och där jag suttit och stått tusentals timmar. Det kändes konstigt att se att det var måndag på nytt under klockslaget på mobilens display. En av de få måndagarna som jag inte vädrade böcker och sten utan kall tågperrong, urin, folköl och gräs. Fukten låg kvar som pärlor i gräset, där naturen inte trampats ned och fimpats sönder i parken intill stationen. Jag hade bestämt mig för att inta min frukost där istället för med Johann på kaféet. Han hade obekvämt hållit kvar om min midja medan mina armar sedan länge släppt, dragit in min doft med en högljudd sniffning som var helt missplacerad. På sin höjd hade det känts rimligt om jag sovit i hans säng men allt vi gjort var att vi drack vin tills det blev gryning. Det hade känts klyschigt, nästan smärtsamt krystat. Det fanns mycket gott i Johann bakom all hans pretention. Han drog i luggen på samma sätt som Nora gjorde det, och aldrig som Johan ruskade om sin kalufs. Han hade frågat vart jag skulle och jag hade ljugit om att jag skulle besöka släkt i Frankrike, ta tåg efter tåg tills jag nådde Paris. Kan du franska? Nej inte alls faktiskt och den sanningen hade gjort lögnen rundare. Johann tömde sitt glas på sina sista röda stänk, sa att jag var vacker. Jag hade skrattat förläget, klämt lite på mina armar, dragit i kjollängden. I många år hade jag aldrig andats ut med magen som jag gjorde nu. Det var som att jag dragit ur sovsäcken ur dess minimala påse och nu kunde den aldrig mer platsa där i igen. Jag hade dragit min hand över magens lilla bula och känt på skåran där valk mötte valk. Trots att detta helt uppenbart var synligt för Johann tyckte han att jag var vacker. Kanske var jag vackrare i Köpenhamn just för att jag satt naturligt och inte spände mi, vinkade och skymde för. Här är jag, hade min kropp sagt vid ans rangliga matbord och den kroppen var enklare att tycka om. Så tänkte jag inatt, idag med en torr smörgås som smular sönder i handen tänker jag att Johann druckit mer än en halv flaska vin. Allt är vackert då. 

[graspofsheats]

Vet du en sak? Sa jag alltid när jag var liten, ibland utan att ha en fortsättning att komma med. Nej vaddå sa du och jag blev tyst. Tuggade ostmacka och drack upp mjölken. Du krävde aldrig en fortsättning, och varje gång jag frågade om du visste en sak så svarade du så.

Nu vill jag säga det till dig igen, vet du en sak? För nu har jag något att få ur mig. När jag just blivit tjugofem och du just hamnat på boendet så hände något med hur jag formulerade dig i mitt huvud. Lilla pappa, stackars lilla pappa. Aldrig för minskande, aldrig. Bara ett sätt att landa i att du just blivit min lilla pappa på samma sätt som jag i alla år varit lilla Lena. Jag blev aldrig riktigt stor, fick vara liten med dig hur gammal jag än blev och så kom stroken och jag blev stor med dig och du liten med mig över en natt. Lilla pappa. Jag önskar vi hade talat om det.

[graspofsheats]

Röd klänning

Hon drog fingrarna genom sin lugg, förflyttade den från ena sidan till den andra. Hennes ögonbryn var grova och jag tänkte på Kahlo fastän tjejens i gränden inte möttes i mitten. Mina var tunna streck, ett drag över pannan med akvarellpensel. Lika bleka var fransarna, jag inbillade mig att vi la våra huvuden jämte varandra, mitt utspädda bredvid hennes tydliga konturer. Jag sa hej på svenska fastän det lät fel i sammanhanget. Hon vände sig och granskade mig från topp till tå, räckte mig tändaren utan att jag bad om den. Cigaretten var inte gjord för mina läppar, jag höll den som man håller en synål i munnen. Vad gör du i Köpenhamn då? frågade den röda klänningen och slängde lite mer med luggen. Fann hon aldrig en plats där den passade sig? De andra tjejerna blev suddiga i konturerna och jag lät dem inte komma in i samtalet. För första gången blev jag konfronterad med mina skäl till Köpenhamnresan. Jag är här på semester sa jag och tänkte hur fantasilöst det var. Luggen guppade när hon nickade. Av någon anledning kunde jag känna mannen från tobaksbutiken i ryggen, hans blick var varm över min ryggtavla, kanske var det att jag vred på mig som gjorde att hon i rött skrek något grötigt över kullerstenen åt hans håll. Jag vände mig med hennes rop, han stod och smilade stort. 

[graspofsheats]

När du försvann

GDPR, personlig integritet, du kunde vara under personskydd och jag kunde vara en förrymd galning som ville hitta dig. Som ringde och sökte dig på vart enda sjukhus och alla akutmottagningar som min telefons Google kunde komma fram till. Jag ringde, stod lamslagen mitt på gatan och ringde dem, allihopa. Integritet, aldrig har var enda människas rätt till det tett sig så absolut irrelevant. Så sa jag tillslut, till en av de sömniga rösterna på andra sidan luren, om det var din pappa vad skulle du göra då? Det var ingen anklagelse, det var en uppriktig fråga, ett kvidande gnäll efter hjälp. Vad skulle du göra? Rösten hämtade luft, blåste ut i luren så att det kändes som att det fläktade mot mitt ansikte på andra sidan stan. Vad hette han, din pappa? Hur ser han ut? Och jag beskrev dig. Med namn och sista siffror och hårfärg och hudfärg och ögonfärg och när jag började beskriva hur du såg ut när du log eller satt eller stod eller skrattade så avbröt hon mig. Ring upp om en stund, så ska jag se vad jag kan göra. Jag satt en stund, en stund kunde inte vara längre än 60 sekunder innan jag ringde igen.

[graspofsheats]

När jag blev lite äldre försökte jag tala om för dig att du nog aldrig blev riktigt hel efter den där decembernatten. Pappa, du blev nog aldrig hel igen. Och du sa att ja, så är det säkert. Pappa du är halv, eller kanske bara en fjärdedel. Ja, så är det nog. Och det tickade en liten frustration i mig så jag fortsatte säga det till dig fram till den dag då du tog en klunk kaffe och bläddrade i tidningen och återigen sa att ja, så är det nog. Och jag slutligen insåg att om jag hade sagt något annat om hur du var så hade du nog instämt med det med. Pappa, du är en bläckfisk, ja så är det nog. Jag kände ingen mera tvångsmässig lust att få dig att hantera. Du brydde dig inte värst mycket hur andra såg dig. Det fick stå för oss. Du var du, och det var bra med det.

[graspofsheats]

När jag blev lite äldre passade min hand inte lika självklart i pappas stora näve om vintrarna. Istället började jag hålla ett stadigt grepp om hans lillfinger, det rymdes bekvämt i min lilla hand. Om jag försökte hålla i hela hans hand drunknade min, blev lika liten som en båt blir på ett horisontlöst hav. Pappa gick oftast tyst bredvid mig när han följde mig till skolgården varje dag. Det var som att jag inte gick av egen maskin utan drogs fram av hans steg, som om jag sällan ens nuddade vid marken. När jag släppte fingret utanför skolans grindar blev det så mycket tyngre att gå. Det luktade mest grus på skolgården, sällan något annat. Jag släpade fötterna över asfalten och slappnade av när jag kom in i den omslutande värmen i trapphuset. Där doftade det sten. Min skola låg i ett mycket gammalt hus hade jag fått höra, äldre än den äldsta personen jag kände. Trappstegen var i sten de med och hala då de slipats ned av miljoner fötter genom alla år, som sand blir len av havet. Här och var syntes vita cirklar och underliga former, som tydligen var fossiler från gamla djur som dött och stannat i stenen i hundra år. Jag undvek alltid att trampa på dem.

[graspofsheats]

Lövverket har blivit tätt, fylligt grönt. Jag ger det föga uppmärksamhet, skuggar ögonen med handen i pannan, scrollar genom färgglada och svartvita flöden, chiagröt och spenatsmoothis. Jag undrar om alla tycker att det är godare än grillade mackor med ost eller om det är som när jag gick får liten till lite äldre och i skolkorridoren sa att jag föredrog frukt framför godis. Observatorielunden, Tegnérlunden. Det finns en kyla bakom värmen, som vid mejeridisken på Ica varje gång solen går i moln. Det är inte fullskalig sommar än. Även när den kommer finns alltid den överhängande risken för skyfall och snabbt sjunkande grader i Sverige. Det är den skräcken som gör att alla badar fastän det kanske är lite för kallt, för tänk om 20 grader blir till 12. Och alla trängs på handdukar och filtar, klär av sig och ligger i underkläder precis intill högtrafikerade gator i innerstan. Egentligen är folk rätt skygga och blyga med sina kroppar, man diskuterar kjollängd men ingen lyfter på ögonbrynen när man går runt i butikerna utan t-shirt på sommarhalvåret. Det har alltid kliat i mig, alla de är små orättvisorna i samtal och diskussioner. Jag kastar en blick som snabbt registrerar rörelsen i allt det gröna. Om jag hade sämre syn skulle jag inte kunna urskilja grässtrån från trädkronor, i maj har all grönska samma färska färgsättning. Om bara några veckor kommer det vara hundra nyanser av grönt i parken. Inget är vackrare än det andra.

[graspofsheats]

De sa hela tiden till dig att du behövde sätta in annonsen i tidningen. Du nickade ljudlöst över matbord och i butikerna och i telefonen så att den på andra änden inte visste om du svarat och bara sa samma sak igen. Tillslut satte farmor in den. Mamma stod med alla sina namn, utom sitt smeknamn som bara ni uttalade, som om det var ett egna språk som inga andra kunde. Lillasyster hette bara lillasyster i de snirkliga bokstäverna. Lillasyster, när jag strök över henne fick jag tryckfärg på pekfingret och kunde sätta mitt fingeravtryck på tidningens vita marginaler. Pappa bläddrade i den, det prasslade lika hemtrevligt som alltid fastän deras namn stod där i. När han kom fram drog hans enorma tumme över mina små avtryck, han såg upp på mig där jag halvlåg över matbordet och iakttog honom. Så log han. Inte ledset och inte glatt utan bara log, klappade min hand, drick upp din oboy så går vi sen sa han.

[graspofsheats]

Hur mår pappa? Frågade Mikas mamma, och fröken, och Katarina i biblioteket, och Rossi i vaktmästeriet. Och när de frågade så höll de sina armar omkring sig som en kram och lutade huvudet lätt till höger. Det var som om de värjde sig för mig, gömde sig bakom underarmarna som kringlor över brösten. Jag svarade att du mådde bra och de kollade på mig med samma ledsna ögon, ett ledset leende att ha till. Innan allt det där hade jag bara sett hur människor log när de var glada, efter allt det där log folk nästan bara ledset när jag var med. Som att de kunde le glada leenden och så klev jag in i klassrummet, alltid kallt då elementen aldrig värmde så stora rum, och så blev de ledsna. Ibland klappade de mig på kinden. Göran i köket höll aldrig armarna om kroppen och han frågade aldrig om dig. Han frågade om jag skulle ha en kaka och så lyfte han upp mig på bänken. Jag satt bland morotskal och potatisklyftor, han ställde plåtburken med avtaget lock intill och jag fick ner halva armen i den. Jag hade aldrig sett botten för allt kakor. De med röd sylt i mitten var de bästa så de tog slut ibland. Nästa gång jag stod i dörröppningen till Görans kök, som egentligen var skolans, och han vinkade in mig fanns det syltkakor igen. Det lät plopp varje gång en potatis föll i vattnet. Kastrullen var nästan lika stor som mig och Göran var så liten, men han kunde bära den hur lätt som helst ändå.

[graspofsheats]

Pappa, sa jag och smög in min hand i hans stora. Knöt min lilla näve till en liten knut, den passade alldeles perfekt i hans stora. Han fortsatte titta gatan fram. De ojämna kullerstenarna fick oss att vingla till ibland. Grå, grå, grå, lite grus emellan. De låga husen i pastellfärger hade alla stängda fönster så det var säkert höst. Pappa, sa jag igen, och då kramade han om handen så att min omringades av ett litet hjärtslag. Han var alltid varm, det var för att han hade högt blodtryck sa han. Jag tyckte det lät praktiskt, för han behövde aldrig handskar om vintern vilket dessutom var tur för det tillverkades nog aldrig tillräckligt stora. Lilas föräldrar går till kyrkogården nu på hösten. Pappa grymtade som svar, en indikation att jag kunde fortsätta. De går till kyrkan för att hälsa på Lilas mormor, fortsatte jag. Jag tittade upp på pappa stora huvud som guppade just ovan den svarta rockens robusta krage. Så såg han med och mötte mina blå ögon med sina. Vi hade precis likadana. Precis exakt samma, som att det gjorts två par. Mamma hade inte sådana på något av fotografierna. Varför går inte vi till kyrkan? Och hälsar på mamma och lillasyster? Jag kom aldrig ihåg vad han svarade på det, men det var ett tillräckligt bra svar för att jag skulle sluta grubbla på det. Vi kom runt krönet på gatan och hela Stockholm låg under våra fötter. Det var svindlande på Fjällgatan. Jag stod på gruset som raspade under skosulorna, pappas skosulor var ljudlösa i gummi. Det drog kallt om smalbenen som stack fram under min kappa, den fladdrade i vinden en sekund innan den la sig som ett stillat segel. Inte en enda båt rörde sig ute på den blanka vattenytan. Vi kunde inte se en människa, trots att vi såg hela staden. Pappa och jag, tänkte jag då. Pappa och jag, tänker jag än.