helkroppsmustasch

[helkroppsmustasch]

Svensklektion på morgonen

Min vänstra sida blir varm, men luften i rummet är svalt. Vintersolen mjukar upp min kropp som en åkerbrasa och allting är blått utanför fönstret. Texten framför mig ligger platt, den vill inte ha mig och jag vill inte ha den. Kaffet i pappersmuggen svalnar, jag hör hur mina klasskamrater vänder blad och markerar med blyertspennor.

Lynda har något i näsan, det hörs när hon andas. Hennes armbåge är lutad och vilar på min bänk, hennes råttfärgade hår flyter ner över hela ryggen.

För svenskläraren, Hannes, är det okej att lyssna på musik när man läser men jag har glömt hörlurarna hemma. Han harklar sig, 10 minuter har gått och vi ska prata om den tråkiga texten.

Han är relativt ung, kanske runt 35. Pretentiös, studentikos och lite alternativ men ocharmig. När jag började på universitetet skulle jag tänka tillbaka på dessa lärare och känna en gnutta medlidande. Jag ser upp till auktoriteter som kan mycket om mina intressen, men de är ändå utbytbara. Nu när jag själv är i den åldern ryser jag av en hemlig skam. Varför såg jag upp till dem så mycket? Jag behövde det då, för inspiration och jag behöver det nu men jag kommer nog aldrig att hitta en motsvarighet. Kontextlös frihet är väl bara ensamhet.

[helkroppsmustasch]

Det finns en gränd

För tre månader sedan, när jag flyttade in i min nya lägenhet på Mollvars backe, såg jag väggen för första gången. Jag gick över innergården, de stora wellpapparken stretade mot mina knyp och ville från mig som ett trotsigt barn. När jag böjde mig för att plocka upp dem innan de blev genomblöta av snön såg jag hur någonting gömde sig bakom murgrönan som täckte väggen bakom återvinningsstugan.

Ett ensamt ljus, orange och varmt som en låga, dansade försiktigt bakom bladverket. Solen hade nyss gått ner och jag hade varken ytterkläder eller ordentliga skor på mig. Jag såg mig omkring medan röken från min andning steg mellan de singlande snöflingorna. Det var tänt här och var i lägenheterna som omgärdade mig, men ingen människa syntes till. Det enda ljud som nådde mig var bilarna från motorvägen och musik från någon av mina grannars hem.

Det fanns inga fotspår fram till väggen och murgrönan tycktes orörd. Wellpappen fortsatte att streta emot och jag brottade mig fram mot dörren till återvinningen. När jag kom ut på gården igen tittade jag mot väggen men ljuset var borta. Snöslakset trängde sig in i tofflorna och jag skyndade mig tillbaka till porten.

[helkroppsmustasch]

Helium i skogen 1

Ingenting händer. Hela ryggen, bakhuvudet, låren, vaderna är blöta. Någonting har letat sig in under skjortan och kryper på magen, ner i naveln. Riset kittlar mot kinderna.

Jävla pissröv. Fittpisskukasröv. Väntar lite, det kanske kräver lite tid. Jag borde ha läst på mer om hur man gjorde exakt.

En kråka skriver ovanför mig, myggen inar och bäcken porlar. Jag kan inte låta bli och öppnar ögonen. Där är du, igen. En vitgrå kupol som trycker ner skogen och mig. Kom igen.

Sekunderna går, snabbt och långsamt. Jag sätter mig upp och ser på heliumtuben som ser ut som ett stort dumt lingon. Ballongerna ligger utspridda, sm�� blanka giftsvampar i mossan. Mmmmmmmmm. Åhhhhhhhh.

En gång till. Jag rafsar åt mig en gul ballong med en smiley, sätter mynningen mot munstycket och lättar på tuben. Ballongen fylls till en nektarin, tuben pyser och sedan tar det stopp. Kråkan skriker för mig.

Ballogen stängs, binds fast i ett snöre från partykittet, knyts runt handleden. Cigarettetuit och tändaren fiskas fram från kavajens innerficka. Tobaksröken stiger mellan björkkvistarna och askan göms i laven. Slipsknuten lossar.