imaginedobscurities

[imaginedobscurities]

SAD CAT CLOUD

Text under uppbyggnad.

[imaginedobscurities]

DEN SMINKADE KOSSAN

Om djur levde som människor, skulle då kossan sminka sig? 

Kliva upp ur halmen på morgonen, kika på sig själv i spegeln och känna att den inte var komplett. Skulle den måla på läppstift på sina läppar, pluta med läpparna och känna sig mer komplett. Smeta rouge på kinderna och limma fast långa lösögonfransar längs sina ögonlock.

Markera sina horn med lack. Kamma tofsen på svansen och  sätta en rosett runt den. Slipa sina klövar och måla dem i en ny färg. Spruta in botox i sin juver för att den skulle se större ut. Måla i sina fläckar och täcka de vita pälsstråna som bryter av det svarta. Tänka att: fan vad ful jag känner mig idag. Gå till mjölkmaskinen och arbeta hela dagen.

För att sedan komma hem. Ta av sig sminket, ta på sig pyjamasen, sätta sig i soffan gjord av halm och scrolla igenom kanske tusen smink tutorials på sin smarta telefon. Tänka att: tänk om jag bara såg ut så där som de andra, då hade jag känt mig komplett.

[imaginedobscurities]

PMS-RÄKAN

Text under uppbyggnad.

[imaginedobscurities]

DEN OMVÄNDA SJÖJUNGFRUN

Cowboyfisken som blev en tatuering under ett performance och utställning på Gathenhielmska huset i Göteborg.

Konstnären som tovade Den Omvända Sjöjungfrun, tatuerade även in motivet på sitt ben under utställningen. Likt som att den tovade fiskens ull är permanent nåltovad in i skumgummit är bläcket permanent instucket i konstnärens hud. Förevigat på hennes ben.

Ett intressant möte mellan tvådimensionell bild och ett tredimensionellt objekt.

[imaginedobscurities]

RÅTTAN SOM BLEV TVINGAD OVAN JORD

Det var en gång en existens under jord. Nedanför höga byggnader, under den asfalterade marken, under jorden och förbi mullvadarna, genom de illaluktande rören fyllda med mänskligt skräp. Där bor det en blå råtta. Råttan har inget namn. På grund av det faktum att råttan inte har något namn kanske du inte kommer känna någon sympati för den. Det är okej. Råttans saga ska ändå förtäljas, om så något kortfattad. Råttan utan namn lever i den underjordiska världen, det må vara mörkt, det må vara fuktigt och illaluktande, men det är hens hem. På grund av att det är en mörk, fuktig och illaluktande plats så kan en tänka att de flesta varelser vill hålla sig borta från detta smutsiga paradis. Det var i alla fall vad råttorna som bodde i kloakerna trodde. 

KABOOOOOM!!!

Damm fyller kloakerna. Väggarna skälver, rören skallrar från sina reglage som ska hålla dem stabila. Kloakvattnet darrar och ringar sprids på ytan, likt covid-19 pandemin spreds hos människorna 2020-2022. Ödlorna, ormarna, grodorna, mullvadarna, kackerlackorna, mössen och råttorna skingras för sina liv. De har ingen aning varför detta jordskred sker, men svaret är uppenbart: människan. Dessa två-benta, tror-de-är-graciösa-smakfulla-smarta-varelser, utan någon som helst päls eller fjäll; människan. För det mesta håller de kaoset på jordens entréplan. Men nu plötsligt bestämmer människorna att kloakerna inte längre är hem åt de bortkastade mörka varelser de håller. I tron om endast deras egna existens på en delad planet. Djuren behöver nu fly långt bort från sin trygga underjord, vissa må kalla det för det första lagret i helvetet, men djuren som har sin tillvaro här anser att det inte är en rättvis beskrivning av deras hem.

Mitt i allt damm lämnades en blå råtta kvar som blivit förstenad av tumultet. Den blåa råttan som lämnades kvar i sitt nu ödelagda hem, vaknar från sitt förstenade tillstånd och inser att det här bara var början av människans förstörelse om den känner mänsklig erövring rätt. Råttans första instinkt är att fly upp genom rören. Råttan krälar längre och längre upp genom rören och blir plötsligt förstenad igen, då hen möts av sin tjugotredje kusins syssling på sin fars systers sida genomborrad av fjorton spjut från en elektronisk fälla. Benen sticker ut utanför kroppen, blodet droppar från det tomma skalet som var en råtta, nu kallad ett lik. Utan förvarning hör råttan, med tårar rinnande längs kinderna som små daggdroppar, ett splashande komma farande i obeskrivlig hastighet. Underförstådd med att detta varken är tidpunkten eller platsen för sörjande, vänder sig råttan neråt återigen, nu tävlande med det forsande vattnet som sprutar genom rören. Dess döda kusin spolas tillbaka ner i underjorden dit den hör hemma. Ironiskt nog återvänder den döda råttan till platsen som människan tvingade den att fly ifrån. 

Den blå råttan, springer, gråter, har panik, allt på samma gång, underförstådd med att kloakerna inte längre är dess hem. Hen svänger mot öst sedan norr, vattnet fortsätter söderut. Långsamt ser råttan en liten boll av ljus komma mot den, eller kanske är det råttan som rör sig mot ljuset, råttans perception om sin omgivning är bara så omfattande. Hursomhelst så rör sig ett ljus närmare. Ljuset är i själva verket ovan mark. Stora cementblock med glas-kvadrater, några större än andra täcker jordens yta. Människor utan päls eller fjäll draperar sig i vävda och stickade kluster av trådar, uppenbarligen för att hålla dem varma, spatserar omkring bland stenblocken. En person i en lång pälsbeklädd kappa ser den blåa råttan och börjar plötsligt göra ett egendomligt ljud, inte som att prata och inte med ord, utan ett gällt skrik. Råttan förstår inte vad detta betyder och står helt stilla, människan i den pälsbeklädda kappan springer iväg fortsatt utförandes detta underliga ljud, fladdrar med armarna och försvinner. Det här är ingen plats för en råtta. Människa efter människa, reagerar på dess närvaro, alla på samma sätt som den första, antingen gör de märkliga ljud eller genom att ändra sina minspel till vad som endast kan bli beskrivet som förbittring. Den blåa råttan känner sig avvisad och ensam ovan jord.  Den vandrar mot en plats där marken är täckt av gröna strängar och gula, orangea, röda och bruna ark (människor känner dessa fenomen som gräs och löv). På vägen känner den blåa råttan den ljuvligaste doften nära ett don fyllt av hopskrynklat papper, gammalt snus och fimpar, hundbajspåsar, pantburkar och annat bös. Precis nedanför detta don ligger en triangel täckt med en gul seg massa och små röda runda former. Denna triangel doftar det härligaste råttan någonsin känt. Den plockar med sig triangeln och vandrar vidare mot platsen av gröna strängar och färgade ark. I fjärran ser den, den mest vackra varelse en kan föreställa sig. Varelsen står på två ben och liknar en människa men utan de syntetiska pälsarna, detta väsen är täckt av något som kan liknas av kloak rörens inre material, vad det nu kan bestå av. Den blåa råttans nu fyllda mage fylls än mer upp av fjärilar. Sakta tassar råttan närmare den magiska varelsen. Det var den första interaktion med ett människoliknande väsen som inte slutade i skrik och flykt. Bortom råttans vetskap var denna anmärkningsvärda varelse i själva verket en staty i brons ståendes bland gula löv fallna under höstens intåg. Och det var så här den blå råttan som blev tvingad ovan jord blev kär.

[imaginedobscurities]

FÅGLAR KAN OCKSÅ RIDA

Om fåglar kan flyga så kan de säkert också rida.

[imaginedobscurities]

HÄSTTJEJ 4-EVER

Jag är uppvuxen med halm innanför tröjan, evig doft av häst, leriga stövlar och hästhår på alla mina kläder. I stallet kände jag mig fri. I stallet fann jag mina bästa vänner. Det var en plats som ett ungt tonårshjärta fick plats att vara sig själv på. 

Hon glömde bort känslan av att vara utanför. Hon bar på hösäckar, mockade hästbajs och ledde de små knattarna på lördagarna. Hon visste precis vilken häst som en lugnt kunde gå in till och vilken häst som kunde bitas eller sparkas. Hon växte upp orädd för dessa stora djur. Hon växte upp som en av dem, vild,  lite gränslös och väldigt envis.

 I stallet fanns andra regler än i den vanliga världen. Det var i stallet den stränga tanten styrde med järnhand. Kvinnor och flickor var i majoritet. En utopi där kvinnan bestämde. 

Tidiga morgnar och sena kvällar. Lunch från det lokala “korv me mos”-haket. 

Faxi, Foxxy, Shaggy, Jasmine, Thalia. Ingen lever idag men de finns för alltid med i det bultande tonårshjärtat.

[imaginedobscurities]

LUCKY/UNLUCKY

Hästskons vidskepelse uppkom under medeltiden. Järn ansågs ha en förmåga att hålla onda andar borta. Hästskor är gjorda i järn med sju söm, sju är den heligaste siffran därför blev det att just hästens skor bringade tur. Det finns en legend om en smed på 900-talet som träffade djävulen vars häst tappat en sko. Smeden Dunstan lurade djävulen och skodde honom istället, för att ta bort skon sa han till djävulen att han aldrig fick kliva in i ett hus med en hästsko ovanför dörren. Ur den myten föddes vidskepelsen om hästskons förmåga att bringa tur. Hänger den med ändarna uppåt fylls den med tur men hängs den med ändarna nedåt rinner turen ut.

[imaginedobscurities]

ORMEN & DEN STULNA STÖVELN

I öknen rider cowboy’n. 

I öknen krälar ormen. 

Fjäll som dras mot sand. 

Hovar lämnar spår.

Cowboyen finner vatten. 

En oas mitt bland miljarder sandkorn. 

Kliver av sin häst. 

Svalkas av nyfallet regnvatten.

Ormen slingrar. 

Finner spår av hästskor. 

Slingrar 

ssssssss

ssssslingrar

Eld tänds.

En cowboy som somnar. 

Smattrande ved i natthimmeln.

Orm som slingrar närmare. 

slingrar 

ssssssss

sssssslingrar

Stövel i sand.

Varm av dagens solsken.

Reptilen krälar in.

Tar stöveln med sig i nattens dis. 

slingrar 

ssssss

sssssslingrar

[imaginedobscurities]

FÖRSÖKSKANINEN

Masterexamensarbete i fyra delar. Baserad på ett barndomsminne.

Del 4. 

En del barn har ett väsen som vakar över dem. Somliga träffar på dem mitt i otursdrabbade ögonblick. De dyker endast upp som hemliga skuggor. När jag föll från min falske vän trädet, mitt i mörkret, där möttes vi. I en livstid kort som ett ögonblick lärde jag känna henne. Hon hade vingar som vilken fjuttig blåmes som helst. Hon hade en näbb som vilken gräsätande and som helst. Hennes fjäderdräkt lyste genom de grönskande bladen som vilken ståtlig papegoja som helst. Hon lät min kropp landa, så gott som hel på marken, men inte utan påverkan. Fallet tog ifrån mig det barnsliga modet, men det gav mig även något i utbyte. När min panna öppnades och blodet rann likt en flod genom mitt hår, där rann det även som små skepp av väsen. Väsen som seglade över det svallande håret, täckt av den röda sega sörjan. Dessa varelser lade ankar vid mina axlar, där de kunde svänga som lianer i hårslingorna för att tyst viska hemligheter i mina öron. 

[imaginedobscurities]

FÖDELSEDAGSTÅRTAN

Masterexamensarbete i fyra delar. Baserad på ett barndomsminne.

Del 3. 

Jag vaknade trasig på marken, likt en mjuk tårta som blivit uppskuren vid helt fel tillfälle på en formell tillställning. Trädet hade svikit mig och mitt mod. Mitt hår var blött, något rann från min panna, och kroppen var bortdomnad. Jag viskade lugnt till min hysteriska mor att det bara var en dröm, att allt skulle bli bra. Trädet såg ned på mig självbelåtet, nog hade hen lärt mig en läxa: var inte kaxig med din dödlighet. I fjärran hörde jag ljudet av en ambulans, hoppas den skadade klarar sig hann jag tänka, innan jag insåg att den kom för att hämta upp mig och min trasiga kropp. Ambulansen flög fram i all hast. 

Hög på morfin såg jag min familj, mina mostrar med partners och kusiner stå ovanför mig. Alla med tårar i ögonen och min vänstra hand i deras. Dessa minnen är vaga, allt efter fallet och före operationen är en enda drömsk sörja. Efteråt fick jag veta att min högra handled gått itu, men jag är vänsterhänt, där var turen på min sida. Huden i min panna hade fått sys igen med nål och tråd. Min hjärna var omskakad. Senare kom jag att lära mig att det fanns en dold spricka i mitt bäcken.Trädet som en gång var min kumpan och vän, var nu min fiende. Jag hade fallit från sju meters höjd från ett träd med ett staket omkring sig.

[imaginedobscurities]

MARAN

Masterexamensarbete i fyra delar. Baserad på ett barndomsminne.

Del 2.

Efter middagen som bestod av en hemmagjord gnocchi med tomatsås och mozzarella, som senare kom att spys upp på sjukhuset, sprang jag snabbt ner till min nya kumpan. Världen på marken var plötsligt torr, trist och tramsig. Världen högt däruppe bland sammetslena blad var ny, nervkittlande och naturlig. Jag klättrade det högsta jag bara kunde. Plötsligt skälvde något under mig. 

Grenen på min nyfunna vän ville inte längre hålla mig i sin famn. I hopp om att mina reflexer var snabbare än hastigheten jag skulle falla i, sträckte jag mina armar så långt jag bara kunde, men förgäves. Mina fingertoppar snuddade retsamt vid grenen ovanför mig. Det var som att trädet gjorde narr av mig och min naiva självsäkerhet. Ett mörker omfamnade mig som en vagga. Det var ett fridfullt mörker, och rädslan kom inte åt mig där.

[imaginedobscurities]

SIGRID

Masterexamensarbete i fyra delar. Baserad på ett barndomsminne.

Del 1. 

När jag var elva år var jag en annan person. Den sommaren förändrades något. Det var en av de där varma men ändå ljumma sensommarkvällarna. Solen brann i guld och kvällen bar på hemligheter och sattyg. Mina klena beniga klor till fingrar och detsamma taniga men smidiga ben klamrade sig fast vid den stora eken nedanför min mosters hus i Pixbo. Omkring eken fanns där ett djävulskt staket i trä. Jag ville se världen, uppifrån, högt uppifrån, nej ännu högre. Barnets dunkande hjärta var orädsligt, odödligt. Min mamma sade till med skarp ton vid middagsbordet att jag skulle lova att inte klättra något mer i min nyfunna vän till träd. Jag lovade med korslagda fingrar bakom ryggen. Mitt naiva barnasinne tänkte: "Varför skulle just jag, vid just detta tillfälle, trilla ner från just detta träd?”.

[imaginedobscurities]

ELDSLUKERSKAN

Det här är en hyllning för alla vänskaper i mitt liv. Det här är en uppskattning för deras tålamod och förtroende. Det här är för vänskaper, mina vapendragare. Det här är ett verk för att fira alla er. Det här är för de vänner som svarar lugnande på meddelanden i mitten av natten när jag glömt stänga av ett torkskåp i skolan, rädd för att vara ansvarig för att bränna ner hela byggnaden. Det här är för de vänner som utan tvekan öppnade upp sina hem för mig när jag inte hade någonstans att ta vägen. Det här är för de vänner som låter mig vara den rastlösa kaotiska person jag är. Det här är för de vänner som gav mig en tumme upp när jag hånglade med en främling på ett dansgolv. Det här är för de vänner som köpte blommor till mig när jag blivit dumpad. Det här är för de vänner jag gjorde en break-up tårta med. Det här är för de vänner jag inte längre har kvar. Det här är för de vänner som litar på mig med sina sorger och hemligheter. Det här är för de vänner som hjälpte mig packa ihop livet från mitt ex lägenhet. Det här är för de vänner som låter mig gråta i deras famn. Det här är för de vänner som skickar videos över dum skit på internet. Det här är för de vänner som svarar på fåniga meddelanden, allvarliga meddelanden och oviktiga meddelanden. Det här är för de vänner som ger stöd oavsett vad. Det här är till er. Ni är alla fantastiska. Det här är för alla vänskaper. 

[imaginedobscurities]

ANTI PRINSEN & ANTI PRINSESSAN

Det var en gång en prinsessa som letade efter sin prins, en dag kom hon över en groda. Hon gav grodan en kyss, med prinsessans kärlek förvandlades grodan till en prins och de levde lyckliga i alla sina dagar. Däremellan finns det kanske en och annan drake eller varför inte en ond häxa i ett mörkt slott som försöker förhindra prinsessans och prinsens saga. Men de onda krafterna besegras och kärleken vinner. Slutet gott allting gott. Eller…

Ponera att grodan inte ville bli till en prins. Tänk om grodan ville leva i sitt träsk. Tänk om grodan ville lägga sina ägg i sitt icke-slott i det stora fuktiga mossiga träsket. Tänk om grodan ville vara sin egen och ingen prinsessas förtrollande saga. Anti Prinsen kommer för evigt att få vara en groda. Han är lyckligast så. Han vill ta hand om sina grodyngel. I sitt träsk. För sig själv. Det skulle för tusan inte få komma en högtidlig högaktningsfull brud och störa hans frid.  

Ponera att när prinsessan kysser grodan förvandlas inte han till en prins, för han vill inte. Utan hon förvandlas till en snigel. En prinsessa som blir lyckligare i träsket med sin anti prins, hon blev helt plötsligt en anti prinsessa. Tillsammans levde de lyckliga i alla sina dagar.

[imaginedobscurities]

PIZAZZ POODLE

Har du någonsin hört legenden om pudelklanen som bor under jordens yta, nere i kärnan, det blod pumpade hjärtat av Tellus? För er som inte varit där, låt mig berätta. Men först, låt mig förtälja hur en tar sig dit. Det lättaste men svåraste sättet att ta sig dit är genom de undangömda tunnlarna. Dessa tunnlar kan bara bli funna av de legendariska pudlarna. Människan bör inte ta sig hit, det är inte en plats menad för en sådan varelse. Tunnlarna omringas av orm-liknande törnen. Enbart pudlarna kan passera dem, tack vare deras lila radioaktiva päls är de immuna mot växterna. Det kan verka som att tunnlarna varar för evigt. Ju längre en kommer, desto aggressivare blir törnena. Fångas du av törnena är du förlorad för alltid, det finns inget lyckligt slut för den i de ormliknande törnernas vassa grepp. 

Om du skulle komma så långt att du tar dig förbi de ormliknande törnena i tunnlarna, skulle du mötas av det köttätande slajmet som omringar jordens kärna. Slajmet skiner av pigment med hypnotiserande glitter. Tittar du in i glittret längre än nödvändigt blir du som besatt av att kliva in i den vackra geggan. Tänk dig att långsamt falla in i det största tuggummit du någonsin skådat och bli konsumerad såsom en skulle konsumera en godisklubba; långsamt förtvinas du. Pudlarna tar sig enkelt genom det skinande slajmet, du ser, deras vikt är omätbar i vår värld. De spatserar lätta som fjädrar, slajmet ligger som det lugnaste av vatten och bär pudeln till jordens kärna. Ingen vet hur många pudlar som har sitt hem här, det kan vara ett dussin, det kan vara flera biljarder. Det är mycket ovanligt att finna en lila pudel ovan jord, som att människan inte kan vistas länge under jord, likväl kan inte pudlarna vistas länge ovan den. En kan jämföra dem med bikupor, drottningen i detta fall är den varma pulserande kärnan i centrum av alltet. Den är både hjärna och hjärta av vår kära hemplanet. Kärnan omsluts av en rosa flammande eld. Elden är varken varm eller kall, tar du på den, både bränns och frys du. Innanför kärnans förvånansvärt tunna ytskikt finns en grön snorig substans som ger näring åt pudelvalpen som förvaras där inne. Där förvaras hon i sitt stilla mörker tills dagen då hon vaknar. Så länge jorden funnits så länge har hon grott här. Hon är egentligen inget särskilt i jämförelse med de andra pudlarna förutom att den dag då hon vaknar kommer inget någonsin att vara sig likt igen. Allt kommer att vara inget och inget kommer att vara allt och pudlarna kommer att fara till nästa nyfödda planet och bebo dess kärna tills dess att dennas planets imaginära överlägsna art kommer att befolka dess yta. Pudlarna är galaxernas och planeternas gudomligheter. De är ädla bestar med nosen högt i vädret, de är stolta spatserande pudlar rika på pizaaz och flärd i jordens kärna.

[imaginedobscurities]

(O)HELIGA HEDDA

Det är som att du, samtidigt som du är helt empatilös, också är lite gullig. Fast du bryr dig liksom inte om någon alls. 

Heliga Hedda är ett varsel som vid första anblick ser oskyldigt ut. Det går inte att veta vad hon gömmer för hyss, så fort du vänder dig om ser hon till att du snubblar eller slår i den där ömma punkten på din armbåge. Släpper du henne med blicken och slappnar av kanske hon får dig att spilla ut kaffet, får punktering på cykeln, glömmer paraplyet mitt i ett ösregn, gör hål på din nya strumpa, gör så du råkar fisa på första dejten, trampar i hundbajs eller att du har en bit mat mellan framtänderna en hel dag. Hon har en agenda fylld av rackartyg men det vill hon såklart inte att du ska veta. Hon är nog inte så helig som hon först kan verka.