lillamythings-blog

[lillamythings-blog]

Snipp snapp Mumin

Jag avslutar denna session av Mumin och Tove bloggandet med en liten utställning av min egen lilla kollektion och bevis på att jag är ett helhjärtat Muminfan. I väntan på bidrag till min samling...

Bilder från min egen lilla Muminfilm samling. Att en mörk och ruggig dag, vare sig det är fråga om väder eller humör, slänga sig i soffan och lägga på ett Muminavsnitt... Ja vad ska jag säga. Det slår aldrig fel.

Ps. Sa jag förresten att min nästa favorit är Bisamråttan. I wanna party with him. Nedan det roligaste avsnitt i hela Muminberättelserna, då Muminpappan träffar Bisamråttan denna förklarar för familjen om rymden med dess oändlighet:

”För en filosof är det alldeles detsamma om han lever eller dör men efter den här förkylningen är det mycket osäkert hur det ska gå med mig...”

-Bisamråttan i Kometen kommer, s. 19

[lillamythings-blog]

Ursäkta My-spammande men jag måste ännu lägga upp ett av mina favoritklipp av henne. I klippet berättar hon en dramatisk historie om den försvunna fyrvaktarens öde enligt hennes egen teori och klippet är taget ur avsnittet “Fyrvaktaren”

[lillamythings-blog]

Sagt ur Muminmun

Världen enligt Muminpappan, Världen enligt lilla My och Allting som är trevligt är bra för magen: tänkt och sagt i Mumindalen är fynd jag gjorde i biblioteket. Jag visste inte att det fanns sådana böcker och jag var otroligt nöjd över att jag hittade dem. Här har författarna[1] samlat ihop citat från alla muminböcker, de förstnämnda är dessutom gjorda med en karaktär per bok. Det bästa med muminböckerna är enligt mig karaktärernas repliker och det de tänker. De är så humoristiska och Tove har på något sätt lyckats med balansen mellan ironi och betydelsefull genomtänkhet i allt som sägs. Dessa får alltså fungera för mig som dassböcker eller som något jag kan titta i när jag vill ha ett gott skratt och inte för tillfället har lust att läsa igenom hela böckerna.

Källor

[1] Jansson Tove & Malila Sami, Världen enligt muminpappan, Schildt, Helsingfors 2010; Jansson Tove & Malila Sami, Världen enligt lilla My, Alfabeta, Stockholm 2010; Jansson Tove & Svensson Helen, Allting som är trevligt är bra för magen: tänkt och sagt i Mumindalen, Schildt, Esbo 2002.

[lillamythings-blog]

Om man är arg så är man arg, konstaterade lilla My och skalade sin potatis med tänderna. Man ska vara arg ibland...

Pappan och havet, s. 11

Totaldyrkar lillfröken och hennes idéer. Jag undrar om det finns en baktanke med att mitt kaffemuggsskåp ser ut på detta sätt? Obs! Jag har inte köpt en enda av muggarna själv...

Ett av de bästa med lilla My är ju faktum att hon är fullt medveten om hurdan hon är och är nöjd med den pyttelilla ilksna retsticka hon är.

[lillamythings-blog]

Mumin och skaparen - Likheter?

Lite bekräftat blev mina aningar om likheter mellan Janssons pappa och Muminpappan och hennes mamma och Muminmamman i och med Öhrns beskrivning av hippor hos Jansson familjen där mamman är en förutsättning för pappans manliga tillställningar trots att hon i princip kommer lite i skymundan.

[lillamythings-blog]

?Förstummande iakttagelser?

Enligt Orlov finns det i Muminböckerna ett samband mellan svansar och tänder, vilket bl.a. förekommer i Muminpappans bravader skrivna av honom själv. Där tuggar klippdassen av ankartrossen som kan ses som en ”svans” och för äventyrarna öppnar sig nu oändliga möjligheter då det kommer till riktning för båtfärden. Likaså finner Orlov i episoden där bisamråttan i Trollkarlens hatt lägger sina löständer i trollkarlens hatt något av väsentlighet som jag inte kan sätta fingret på. Också Snorken tillverkar löständer av apelsinskal som signalerar hot samtidigt som tänder betonar att dölja något. Också Mårrans tänder i illustrationer samt i attacken mot Mårran där Knyttet biter Mårran. Därmed gör användandet av tänderna mot svansen Knyttet synligt, på samma sätt som det osynliga barnet Ninni använder sina mot Muminpappans svans. Inte minst Lilla My bits, men hon gör det, tvärtom för att göra sig synlig, för att avreagera och för att skydda och försvara. Däremot får hon smaka sin egen medicin då karaktärerna hittar en liten drake som biter Lilla My i handen eftersom den inte tycker om henne. Tandsymboliken knyter an till berättandet och begreppet barndom, även i Sent i november är det Toft som visar tänderna vid ett vredesutbrott eftersom han tar inspiration av ett urtidsdjur med liknande beteende. Dock inser Toft för sig själv att han inte kommer att kunna bita de andra (för någon orsak jag inte förstod). Bitandet handlar i Muminböckerna om frigörelse och förändring samt integritet och kreativitet.[1] Tänder och bett, det är kanske inte det första som skulle dyka upp i mitt intresse för studier om Muminböckerna, men visst det var ju däremot ett nytt perspektiv för mig och kanske en insikt i bitandets bakgrund som jag kan använda mig av i arbetet på daghemmet. Fy skäms är det enda svar jag skulle säga till bitande men kanske det har en inre förklaring, ta den med ettåringen.

 Likt tändernas betydelse är även Hattifnattarnas perspektiv något jag inte direkt gått och begrundat under läsningen av Muminböckerna. Om man ser från en Hattifnatts perspektiv är skildringen ganska dyster. Hattifnatten är känslolös och självisk, främmande och hotfulla, primitiva och mystiska. Hattifnattarna avindividualiseras...[2] Och där tog intresset för empatin för Hattifnattarna slut. Visserligen var det intressant att läsa om studiet av Hattifnattarna som mystiska varelser i berättelserna, men suck vad jobbigt det var med denna överdrift. Texten skriven som at en Hattifnatt och som refererar till andra Hattifnattars vetenskapliga insikter. Jag tappade bort mig och mitt intresse.

Bild från Hur gick det sen?

Källor

[1] Orlov Janina, Bettets betydelser. Tandtrådar i Tove Janssons texter, I litteraturens underland. Festskrift till Boel Westin. Maria Andersson & Elina Druker (red.), 2011, 409-414.

[2] Stark Ulf, Skriv om oss, tack! En hatifnatts berättelse. I litteraturens underland. Festskrift till Boel Westin. Maria Andersson & Elina Druker (red.), 2011, 385-396.

[lillamythings-blog]

Muminpappan och maskulinitetsfenomenet

”Som jag ser problemet är man hela tiden omgiven av massor med viktiga och betydelsefulla saker som borde upplevas och tänkas ut och erövras, det finns så fullt av möjligheter att nackhåret reser sig på ända när jag tänker på dem – och i mitten av alltihop sitter jag själv och är naturligtvis det allra viktigaste.”

Muminpappan i Muminpappans memoarer, s. 77

 Muminpappan är enligt Öhrn ett tacksamt objekt för studier av genusperspektiv i Muminböckerna. Bland annat är Muminpappans skrift en drift med den manlige memoarförfattaren och självberättande, vilket enligt mig syns på långt håll i både Muminpappans memoarer och Pappan och havet. Såväl i böckerna som i filmerna. Öhrn har även hittat signaler på äldre patriarkal pappatyp hos Muminpappan i och med att han faktiskt inte har ett namn och att han titulerar sig själv som ”Familjefader och husägare”.[1]  Jag har inombords alltid haft ett litet förakt för Muminpappan. Enligt mig visar han tydligt på en medvetenhet av min överordnade position i familjen och hans impulsiva beslut följs alltid av den medgörliga familjen, se bara citatet ovan. I Pappan och havet får inte pappan den bekräftelse av sin familj han känner sig behöva för en viss status och känner sig därmed onödig. Denna typ av manligt ideal, alltså status, är kanske inte så synligt idag då det istället ersatts av den delaktiga pappan.[2]

Det jag finner nästan mest irriterande hos Muminpappan är också något som Öhrn redogör för, nämligen att han själv inte är medveten om vad som driver honom. Detta är alltså intryck skaffade från Pappan och havet, Småtrollen och den stora översvämningen och Muminpappans memoarer men som naturligtvis också uppträder i de andra Muminböckerna, men kanske inte med lika stort fokus på pappan. Öhrn menar att de manliga karaktärerna oftast inte är statiska i Muminböckerna, vilket man ser i bl.a. Fredriksson, Rådd-djuret och inte minst Muminpappan som går från drömmande äventyrare till ”Familjefader och husägare”.[3] En enligt mig ironisk manlighetsmarkör, eller kanske mer pojkighetsmarkör, är pappans motstridighet med Hemulen på barnhemmet som ständigt vill tvätta barnen medan åtminstone den pojkaktiga (numera) pappan hellre vill vara smutsig.[4] Trots detta nedtryck av pappan måste man ju ändå medge att han gör det mesta för att inte bara tillfredsställa sig själv, utan även för att underhålla sin familj som får vara delaktiga. Pappan vill dela med sig av sina berättelser för familjen och han vill ha dem med på sina kommande äventyr som kanske osynligt för familjen handlar om att fullborda pappans manlighetsstatus.

Källor

[1] Öhrn, Magnus, Vem drar i muminpappans svans? Om manliga förebilder och homosocialiet i Mumindalen. I litteraturens underland. Festskrift till Boel Westin. Maria Andersson & Elina Druker (red.), 2011, 420-432.

[2] Öhrn, 2011, s. 421.

[3] Öhrn, 2011, s. 423.

[4] Öhrn, 2011, s. 425.

[lillamythings-blog]

Dans och rörelse i Mumindalen

I muminböckerna är det ofta fest och då dansas det. I såväl bilderböckerna som i illustrationerna till muminromanerna ser man tydligt rörelse, ett sätt som Jansson tecknat på sen hon var barn. Dansen uttrycker i böckerna livsglädje och frigörelse. Också fåfänga kan kopplas till dansen i åtminstone Kometen kommer där Snorkfröken bryr sig mer om att dansa än att fundera på den hotfulla kometen. Intressant är också att olika figurer i Muminböckerna rör sig i dansen på olika sätt. Till och med Mårran dansar i Pappan och havet. [1]

Bild till vänster en illustration från första versionen, Kometjakten, och andra versionen, Kometen kommer, där även Snusmumrikens rörelser ändras i bara de olika versionerna av samma bok.

Källa

[1] Happonen Sirke, Den dansande mumindalen, Spralliga språng och existentiellt rörelsespråk. I litteraturens underland. Festskrift till Boel Westin. Maria Andersson & Elina Druker (red.), 2011, s. 397-403.

[lillamythings-blog]

Och så till det bästa - Illustrationer

Jansson har en otrolig förmåga att förena bild och ord och har planerat böckerna som helhet, inte enbart texten. Hon har inspirerats av Beskow, Bauer och Doré (namn jag inte hört tidigare men som efter googles hjälp klargjorde bilden av dem eftersom jag visst har sett deras verk).[1] Förståelsen för varför inspirationen tagits av dem är självklar, åtminstone för mig. Enligt Happonen lär de viktigaste motiven som inspirerat Jansson i sina illustrationer vara skogen, blommorna och skräcken. Blommorna gjorde hon dock mer friare och fantasifullare till formen (något som jag planerar utnyttja vid förfining av min kära Lilla My, se bild i posten “Identitetsmarkören”. Själv måste jag medge att jag älskar Janssons blommor och att det är något som jag fastnad vid under läsningen av Muminböckerna, alltså överflödet av blommor och att de har tropiska drag trots den europeiska naturen. Blommornas betydelse och intresset för blommor har också ett personligt värde och satte spår bl.a. på deras ö Klovharun där Jansson och Pietilä åstadkom blomsterplanteringar.[2]

Som jag antydde i min läsdagbok är slutet i Hur gick det sen? ett exempel på att blommor är uttrycket för blomstring och glimten av hopp även i själva berättelsen. I ovannämnda bilderbok tar sig Mumin, Mymlan och Lilla My sig igenom hotfulla situationer som avlutas med att de hittar Muminmamman och omslaget täcks av röda rosor.

Bild från Hur gick det sen?

Ett för mig nytt och intressant inslag som jag inte reagerat på under läsningen är jagberättarens reflektion av den bauerska skogen i Bildhuggarens dotter. Där redogörs för skapandet av illusionens gränslöshet, vilket fascinerade Jansson och som hon har använt sig av i sina illustrationer i bl.a. Hur gick det sen? och Trollvinter. Det slog mig också när jag läste Den farliga resan att bilden på Susanna vid träsket påminner mycket om prinsessa Tuvstarr, dock först efter läsningen av Happonens artikel.[3]

Bild från Kometen kommer

I bl.a. Kometen kommer finner Happonen en bild (se ovan) som influerats av Dorés illustrationer, nämligen illustrationen av uttorkade havsbottnen där intrycket är mörkt och illusionen av djup är stark. Tekniken som användes kallas trästicksteknik. Jansson menar också att hon använder sig av en teknik som lockar fram barnets egen förtrollade farlighet.[4] Jag ser själv Janssons barndomsfantasier som mycket starka och intensiva, vilket framträder och skildras i Bildhuggarens dotter.

Källor

[1] Happonen Sirkke, Blommor, skräck och den bauerska skogens doktrin. Tove Jansson och illustrationens konventioner, Historiska och Litteraturhistoriska studier 89 Jannika Tylin- Klaus och Julia Tidigs (red.), 2014, s. 37-54.

[2] Happonen, 2014, s. 42.

[3] Happonen, 2014, s. 49.

[4] Happonen, 2014, s. 49–52.

[lillamythings-blog]

Äventyr och längtan utanför den utopiska dalen

Karta över Mumindalen. Jag älskar att böckerna innehåller flera olika kartor beroende på årstiden i dalen.

Trots det som nämndes gällande muminfigurernas beroende av ett tryggt och idyllisk boendeomgivning handlar likväl alla berättelser i muminserien om resor bort från dalen, bort från hemmet och tryggheten. Det är främst den äventyrslystne Muminpappan som drömmer sig bort eftersom han tänker sig tillbaka till ungdomen som till största del bestod av farliga och spännande äventyr. I dessa råkar Muminfamiljen ut för olika motstridigheter om det så består av främmande och mystiska kreatur som Hattifnattarna, naturkatastrofer eller relationsproblem.[1]

Källa

[1] Jaques, 2014, s. 211.

[lillamythings-blog]

Omgivning och naturalism i Muminböckerna

Efter läsningen av Jaques artikel om idyllisk nostalgi och natur i Småtrollen och den stora översvämningen började jag fokusera allt mer på naturen och dess stora roll i muminböckerna. Det är ju av stor relevans som Jaques redogör för gällande naturen och dess betydelse i berättelserna och i synnerhet hur naturen visar både en god och katastrofal sida för varelserna i muminvärlden. Redan i titlarna Småtrollen och den stora översvämningen, Kometen kommer, En farlig midsommar, Trollvinter och Pappan och havet framkommer det tydligt naturalistiska anspelningar och att omgivningen är betydelsefull.[1]

 Bild från Trollvinter

Muminfamiljen är i princip i alla böcker en del av någon form av naturens opålitliga framfart från katastrofala förödelser som en komet och översvämning till hemska oväder till sjöss. Dessutom noterade jag att Jansson ofta använder sig av skrämmande kreatur ur naturen som dels kunna likna motsvarigheter i vår egen värld, så som den köttätande angosturan och den stora bläckfisken i Kometen kommer och jätteormen i Småtrollen och den stora översvämningen. Andra skrämmande naturrelaterade kreatur som jag alltså kopplar till resonemanget att Jansson har skapat en natur som är rätt så opålitlig och farlig är bl.a. Mårran, Edward, sandlejonet och isfrun. Som även Jaques konstaterar finns det ju förstås en harmlös och skön sida av naturen i muminvärlden. Det sker bl.a. i Muminpappans Memoarer då pappan nyligen rymt från Hemulens värd och nu njuter av sin frihet: ˮNär jag vaknade såg jag rätt upp i en ny, alldeles grön värld [...] Vems vackra plats är det här?...ˮ (s. 25). Utgående från ytterligare läsning av Janssons böcker noterar jag att naturen oftast upplevs som skön och harmonisk. Trots oväder och strapatser är det ändå det dramatiska som är grädden på tårtan då allting lugnat sig och en stillsam ro lägger sig över allting och man kan återigen njuta av omgivningen.

 Mumintroll är inte heller helt anpassade till naturen så som den är och är alltså i ständigt behov av och strävar efter bekvämligheten.[2] De klarar inte kyla utan måste ha ett bo åtminstone under vintern och de är dessutom rätt rädda av sig då det kommer till främmande och hotande situationer, vilket framkommer i Småtrollen och den stora översvämningen där Muminpappan skrivit en flaskpost och beskriver sin ensamhet och ängslan efter att översvämningen förstört hans hus och är nu i nöd och behöver hjälp. På basis av brevet han skriver i flaskposten som hittas av Muminmamman inser jag att Muminpappan kan vara en riktig hjälplös fegis trots att han ibland framstår som så händig och stabil. Se sid 20 i boken.

Bild från Småtrollen och den stora översvämningen

Källor

[1] Jaques Zoe, ”Tiny dots of cold greencitattecken” Pastoral Nostalgia and the State of Nature in Tove Janssons “The Moomins and the Great Flood”, 2014,. s. 200–201.

[2] Jaques, 2014, s. 203.

[lillamythings-blog]

Mumin

Tove skrev till en början muminböckerna för sig själv, för att komma bort från kriget och verklighetens grymhet. Efter att hon skrev den första halvfärdiga muminboken tog det några år innan Toves pojkvän uppmanade henne att skriva vidare och illustrera boken eftersom den enligt honom kunde bli en barnbok. En spännande tanke är ju att själva Mumin namnet kommit till då Toves morbror försökte skrämma bort henne från skafferiet genom att intala henne att ”mumintroll” kommer och tar henne. Själv gör jag antydningar till mumier när jag funderar hur själva benämningen kommit till. Eftersom Tove också menar att de från början kanske i en åtanke var ämnade som skrämmande varelser, är ju mumier inte långt i från beskrivningen. Förståeligt är ju att Tove själv har svårt att sätta datum på när mumin figurerna egentligen kom till, det var en lång process där åtminstone utseendet har utvecklats mycket från de första illustrationerna av dem. Den första boken Småtrollen och den stora översvämningen är enligt Karjalainen en typisk vandringssaga som föddes ur en katastrof, översvämningen. Stämningen i den verkliga världen var hotfull vilket naturligtvis påverkade boken.[1] Efter muminböckerna gjordes en hel del annat kring de älskade figurerna: teater, tv-serier, film, animationer, målningar, seriebilder och mycket mer.

Källa

[1] Karjalainen Tuula, Tove Jansson: arbeta och älska, Schildts & Söderströms, Helsingfors, 2013, s. 133–135.

[lillamythings-blog]

Denna bild av Tove och Tooti på maskerad är ju bara så härlig!

Femsnabbafakta om Tove

Tyckte mycket om att skriva brev och att de var mycket betydelsefulla för henne. Hon skrev ofta till familj, vänner och kärlekar. Även några av hennes romaner handlar om brev och i Brev från Tove Jansson har Westin och Svensson valt ut och kommenterat brev som hon skrivit där hon skriver om sitt liv. Breven är skrivna mellan 1932–1988 och har återgetts ortografiskt efter de handskrivna breven.[1] I dem noterar jag att Tove tydligt är mycket dedikerad till att hålla kontakt med sina närmsta och att de betyder mycket för henne. Hennes språkstil i breven är enligt mig väldigt humoristiskt och innehåller till och med uttryck som svordomar.

Tove tyckte inte alls om att gå i skolan eftersom hon ansåg att det var tråkigt och dessutom blev hon mobbad. Trots detta var hon flitig och läraren uppmanade henne att söka till Konstakademien i Stockholm. Intressant notering av Karjalainen i Tove Jansson: arbeta och älska; det finns ingen skola i Mumindalen! Detta var en stor aha-upplevelse, tack Karjalainen.[2]

Karjalainen skildrar Toves bergochdalbana av känslor då hon ibland var så deprimerad att till och med skaparlusten var som bortblåst. Hon funderade mycket och kvalade över kärlek och livslycka. Kriget och dess förödelse med förlorade vänner och bekanta som stupat låg som en grå dimma i människornas huvud, inte konstigt att även konstnärer tappar lusten för sitt arbete. Hon hade pacifistiska värderingar och begrundade ofta krigets mening. När freden kom kunde hon äntligen känna sig lugn och lycklig och fick lust och kraft igen.[3]

Tove hade några förhållanden också med män innan sina homosexuella relationer. En av dem, Atos Wirtanen, hade stort inflytande på och uppmuntrade Tove att göra Muminserien. Hennes förhållande med ”marinmålaren” lät mycket spännande och mystiskt. Karjalainen redogör för ett brev där Tove 1946 skriver åt sin vän att hon blivit förälskad i en kvinna, Vivica Bandler, och att hon kände sig mycket fri och stolt. I breven märker man hur lycklig hon är men att hon fortfarande inte ansåg sig vara lesbisk, att det bara var just denna kvinna som gällde. Vivicas förlaga blev Vifslan och Toves Tofslan som sedan blev nya varelser i Mumindalen.[4]

Tove kämpade med sin homosexualitet i och med att familj och vänner, för att inte tala om samhället, inte fullt ut accepterade eller förstod sig på detta. 1955 träffade Tove sin livskompanjon för resten av livet. Tuulikki Pietilä som Tove gav smeknamnet Tooti. Det var kärlek från första träffarna. De byggde en egen stuga på Klovharun, ett litet skär och bodde där i fred. Tuulikki utgör en ny karaktär till Mumindalen: Too-ticki, som påminner till sätt och utseende om Tooti. Tove och Tooti var de första lesbiska paret som officiellt tillsammans deltog i presidentens självständighetsfest.

[1] Westin Boel & Svensson Helen, Brev från Tove Jansson, Schildts & Söderströms, Helsingfors 2014.

[2] Karjalainen, 2013, s. 29–31.

[3] Karjalainen, 2013, s. 52.

[4] Karjalainen, 2013, s. 89–94, 105–107.

[lillamythings-blog]

Femsnabbafakta om Tove

Tyckte mycket om att skriva brev och att de var mycket betydelsefulla för henne. Hon skrev ofta till familj, vänner och kärlekar. Även några av hennes romaner handlar om brev och i Brev från Tove Jansson har Westin och Svensson valt ut och kommenterat brev som hon skrivit där hon skriver om sitt liv. Breven är skrivna mellan 1932–1988 och har återgetts ortografiskt efter de handskrivna breven.[1] I dem noterar jag att Tove tydligt är mycket dedikerad till att hålla kontakt med sina närmsta och att de betyder mycket för henne. Hennes språkstil i breven är enligt mig väldigt humoristiskt och innehåller till och med uttryck som svordomar.

Tove tyckte inte alls om att gå i skolan eftersom hon ansåg att det var tråkigt och dessutom blev hon mobbad. Trots detta var hon flitig och läraren uppmanade henne att söka till Konstakademien i Stockholm. Intressant notering av Karjalainen i Tove Jansson: arbeta och älska; det finns ingen skola i Mumindalen! Detta var en stor aha-upplevelse, tack Karjalainen.[2]

Karjalainen skildrar Toves bergochdalbana av känslor då hon ibland var så deprimerad att till och med skaparlusten var som bortblåst. Hon funderade mycket och kvalade över kärlek och livslycka. Kriget och dess förödelse med förlorade vänner och bekanta som stupat låg som en grå dimma i människornas huvud, inte konstigt att även konstnärer tappar lusten för sitt arbete. Hon hade pacifistiska värderingar och begrundade ofta krigets mening. När freden kom kunde hon äntligen känna sig lugn och lycklig och fick lust och kraft igen.[3]

Tove hade några förhållanden också med män innan sina homosexuella relationer. En av dem, Atos Wirtanen, hade stort inflytande på och uppmuntrade Tove att göra Muminserien. Hennes förhållande med ”marinmålaren” lät mycket spännande och mystiskt. Karjalainen redogör för ett brev där Tove 1946 skriver åt sin vän att hon blivit förälskad i en kvinna, Vivica Bandler, och att hon kände sig mycket fri och stolt. I breven märker man hur lycklig hon är men att hon fortfarande inte ansåg sig vara lesbisk, att det bara var just denna kvinna som gällde. Vivicas förlaga blev Vifslan och Toves Tofslan som sedan blev nya varelser i Mumindalen.[4]

Tove kämpade med sin homosexualitet i och med att familj och vänner, för att inte tala om samhället, inte fullt ut accepterade eller förstod sig på detta. 1955 träffade Tove sin livskompanjon för resten av livet. Tuulikki Pietilä som Tove gav smeknamnet Tooti. Det var kärlek från första träffarna. De byggde en egen stuga på Klovharun, ett litet skär och bodde där i fred. Tuulikki utgör en ny karaktär till Mumindalen: Too-ticki, som påminner till sätt och utseende om Tooti. Tove och Tooti var de första lesbiska paret som officiellt tillsammans deltog i presidentens självständighetsfest.

[1] Westin Boel & Svensson Helen, Brev från Tove Jansson, Schildts & Söderströms, Helsingfors 2014.

[2] Karjalainen, 2013, s. 29–31.

[3] Karjalainen, 2013, s. 52.

[4] Karjalainen, 2013, s. 89–94, 105–107.

[lillamythings-blog]

En snabb överblick över karriären

I över sjuttio år var Tove verksam som författare och bildkonstnär efter att ha debuterat 1928, bara 14 år gammal, med illustrationer i tidskrifter. Hennes bilder ställdes ut på galleri och hon gjorde egna bilderböcker, skämtteckningar och skrev noveller. Den första muminboken kom ut 1945, Småtrollen och den stora översvämningen, men det var först efter Kometjakten (1946) och Trollkarlens hatt (1948) som hon blev känd som romanförfattare. På 1950-talet slog hon igenom på allvar med muminböckerna och de diskuterades på kultursidor och universitet, blev kända internationellt och berättades om för barn.[1]

 Tove hade en ständig kamp mellan plikten och lusten samt ansvaret och viljan. I sina anteckningar återkommer hon dock oftast till lusten, som är det viktigaste för henne.[2] Westin kallar Tove för ”universalgeni”, ett uttryck jag kan hålla med om. Jag hade ingen aning om exakt vad allt som Tove skrivit och målat. De flesta ”vanliga dödliga” känner ju mest igen henne från muminböckerna. Westin menar också att Tove arbetade ”för sig själv”, alltså att hon genom sin konst och litteratur avbildar sig själv och alltså inte arbetar för någon annans skull.[3]

Källor

[1] Westin, 2007; Karjalainen, Tuula, 2013.

[2] Westin, 2007.

[3] Westin, 2007.

[lillamythings-blog]

Jansson familjen

Toves mamma: Signe Hammarsten från Stockholm, tecknare

Toves pappa: Viktor Jansson från Helsingfors, skulptör

Pappan älskade sin familj och drömde om att sin dotter skulle bli konstnär. Mamman tog med Tove till museum för att titta på utställningar. Tove bedårades av föräldrarna som tog en massa bilder på och målade av henne ända från spädbarn. Då hon var ett litet barn var hon mycket benägen att teckna och gjorde detta flitigt från tidig ålder.[1] Det var Toves mamma som var den mest betydelsefulla personen i hennes liv och som hade stort inflytande över hennes framtid. Mamman lärde Tove att teckna. Tove hade två småbröder som också fick en framtid inom konst: fotografi och författare. Båda bröderna har dessutom samarbetat med Tove i skapandet av muminböckerna.[2]

Källor

[1] Westin Boel, Tove Jansson: Ord, bild, liv. Bonnier, Stockholm 2007.

[2] Karjalainen Tuula, Tove Jansson: arbeta och älska, Schildts & Söderströms, Helsingfors 2013.

[lillamythings-blog]

Vanligtvis redogör man ju i vetenskapliga syften för personer genom att hänföra till efternamnet. I denna blogg ser jag det som lite stelt att skriva om Tove Jansson som ”Jansson”, jag föredrar att benämna hennes förnamn eftersom det blir personligare på det sättet. Dessutom älskar jag hennes förnamn, det klingar så vackert, vilket nu var en liten parentes. Jag har medvetet valt att inte ta med allmän fakta så som skolor Tove gått, arbetsplatser hon arbetat på eller länder och städer hon bott i och besökt en längre tid eftersom det är fakta man kan använda Google till för att läsa om man så vill. Istället har jag snappat upp sådant som för mig varit intressant och nytt som jag inte hört tidigare.