lovisolsso

[lovisolsso]

Vilken mejladress?

?

[lovisolsso]

hej från karantänen

Som ni vet har situationen med den varianten av coronaviruset som i december hittades i Hubei, Kina, inte direkt trappats ned. Till följd av att antalet smittade här i Sydkorea ökade beslöt RYE Korea att sätta oss utbytesstudenter i huskarantän. Beslutet om officiell karantän togs den 29 Februari, och vi har sedan dess inte kunnat till exempel åka till stan, träffa vänner eller röra oss fritt. Som tur är kan vi gå på promenader, men det verkar vara allt. För min del och vad just min värdfamilj har sagt så godkänner de att jag går ut på promenader bara jag håller mig nära lägenhetskomplexet. Jag får förutom korta promenader också gå till den lilla mat affären som ligger ett par meter utanför vår port. Hur mår jag? Jo det är väl helt okej. Börjar bli lite trött på situationen och inte kunna uppleva mitt utbytesår fullt ut, på det sättet jag vill och det var tänkt dvs. Men det finns inte mycket jag själv kan göra åt situationen än att följa lokala myndigheter, tvätta händerna, använda mask när jag går ut och INTE RÖRA ANSIKTET(vilket jag verkar ha problem med). Så som jag ser det är detta en sådan situation där det enda man riktigt kan, eller rättare sagt måste göra varesig man vill eller inte, är att vänta och låta tiden reda ut det. Att vara tålmodig är ytterst viktigt just nu. Det är många som kan tänka sig att man blir mer produktiv när man sitter i karantän då man inte har något att göra. Men nej till både min och antagligen andras förvåning när jag skriver detta, är det inte fallet. Vilket inte bara jag själv upptäckt utan även mina andra utbytesvänner som just nu sitter i karantän kan vittna om. Man blir mindre produktiv, lat och minst sagt tålmodig. Kanske till och med rastlös skulle jag vilja säga. Trots att det finns så otroligt mycket som jag skulle kunna göra och vet att jag nästan behöver göra. Det jag tror hindrar mig från att göra det jag vill är 1. Min otroligt upptränade och slipade förmåga att bli distraherad av nästan vad som helst. 2. De otaliga obesvarade frågorna och funderingarna som alltid ligger gnagande i bakhuvudet på mig. Om inte bara viruset och chansen att jag blir hemskickad, men också andra frågor och tankar som nu får chansen att växa till sig genom ännu av mina bästa förmågor, dvs övertänkande. 3. Att jag är den(självvalda)prokrastineringsmästaren som jag är. Jag är glad att det finns människor runt mig som fortfarande orkar kontakta mig och skicka meddelanden när jag inte har energi för det. Att sitta i karantän är inget jag kan rekommendera. Men det är inte så hemskt som det låter. Det är bara jag som är bra på att klaga och på att undvika lösningar rakt framför mig. Som den människa jag är viker även jag mig för att ibland bara slappna av lite för mycket. På tal om att slappna av för mycket. Teknologin vi har runt oss som datorer, mobiler och med det alla appar, är något som om det används på rätt sätt kan bidra en stor del till produktivitet och som verktyg till t.ex att studera. Men många gånger ramlar även jag ner i de andra hålen som endast är skapade till att just få folk att ramla ned bland de avsedda "app-grottorna" och låta sig själv och sitt belöningssystem omslutas av den oändliga tillgången av endorfiner som dessa appar ger oss. Som myror dras till socker, en annan bild jag också får föreställer flugor och insekter som sätter sig på kanten av en köttätande växt formad som en upp och nedvänd gammal kyrkklocka. Det var kanske ganska så specifikt men förhoppningsvis förstår ni vart jag försöker komma med detta. Nu för tiden har jag börjat tänka mer på vad jag tycker om att göra och vad jag skulle vilja fördjupa mig mer med i framtiden. Min lista består just nu av en punkt, vilket är skrivande, inget specifikt eller så utan skrivande i vilken form som helst egentligen. Något som jag under de 28 dagarna i karantän har hunnit reflektera över är att jag gillar och är intresserad av många många saker. Det behöver ju inte vara negativt, men det hjälper inte direkt heller en person som mig som antingen är noll eller hundra. För att kunna bestämma mig för något måste jag vara 100% säker och engagerad. Det har ju förstås sina fördelar, men kanske inte när det gäller just det första steget att välja saker. Något som plötsligt kastades under min radar en dag när jag satt och pratade med min kompis Enella från Brasilien, som är en utav de utbytesstudenter jag spenderat året med, var att herregud jag måste börja tänka på universitet och linje och hela tjohejet. Jag lämnade liksom mitt huvud och dess utveckling angående universitet och vidareutbildning i ettan på gymnasiet. Att jag ska fortsätta till universitetet är det ingen fråga om då jag älskar utbildning och jag har så mycket jag vill lära mig. Men det är alltid som att själv valet och när jag ska börja välja alltid har lagts åt sidan. Inte oavsiktligen kanske men det dök upp i mitt huvud att herregud vid den här tidpunkten nästa år är jag nästan vidarekastad till universitetet. Detta utbytesår har varit bra för utveckling av många saker, men vad gäller tankar på universitetsfronten har det ju inte gått så långt kan man säga. Hur som helst är jag inte orolig och det är väl dels varför jag kännt att jag inte behövt lägga så mycket tid på det. Jag har liksom alltid varit säker. Tankarna om universitetet var väl mer av en upptäckt och uppenbarelse än något helt nytt att tänka på. En ny vinkel helt enkelt. Att börja i universitetet är något som jag hela mitt liv sett fram emot, det är efter utbytet jag är på just nu min nästa dröm att ta tag i. Trots att jag vet att jag kanske inte borde lägga så mycket tid att tänka på vad jag kommer göra när jag kommer tillbaka tills Sverige och hur det kommer vara, kan jag inte rå för det. För det första finns det till mitt försvar inte mycket annat att göra. Och för det andra är det vad mitt "riktiga liv" är, vad jag lever just nu känns för det mesta bara som en dröm egentligen. Kanske för att det så länge för mig bara varit just det, en dröm. Min nästa dröm efter universitetet är att få jobb på UD, göra något jag är intresserad och tycker om att göra. Om jag helt plötsligt blir trött på det och inte vill det längre, får jag väl hitta på något annat. Det känns på något sätt lite som att jag har glidit på en räkmacka hela mitt liv. Turen jag har haft när det gäller skolor, umgänge och familj har varit större än vad jag kunnat be om. Jag har inte uppnått några särskilt stora saker, men jag tror samtidigt också att det inte spelar något roll för mig. För livet jag levt tills nu har varit ett otroligt bra och glädjefyllt liv. Jag mår bra. Min två enda önskemål jag har inför framtiden är att få jobba med något jag tycker om, och att må bra. 

[lovisolsso]

corvid-19

Datum: 22 Februari 2020

Kl 16:30

Plats: Andra värdfamiljens hus

De senaste två dagarna har antalet som testat postivt för viruset i Sydkorea ökat med runt 100 personer varje dag. Hela situationen och spridningen med covid-19, som är det officiella namnet för det nyfunna coronaviruset, har under januari slut och hela februari eskalerat utan stopp. Viruset i sig verkar inte så farligt och jag är inte orolig över huvud taget. De som drabbas hårdast av detta virus är personer med redan nedsatt immunförsvar(till exempel äldre, människor med en redan underliggande sjukdom eller väldigt unga barn). Jag kom hem i torsdags efter att ha varit med min kompis, samt utbytesstudent på samma skola som mig, allt va normalt och folk var lika måttligt oroliga som de varit sedan början av februari. Dagen efter, några minuter efter att jag vaknat, fick jag ett samtal från min värdpappa där han berättade att de första fallen av corvid-19 hade upptäckts i Jinju där vi bor. Hejdå hänga med kompisar och hejdå att kunna gå ut och äta på resturang tänkte ju jag. Vilket i princip är sant i nuläget. Min värdpappa erbjöd sig att skjutsa mig till den andra utbytesstudenten Enella då hennes lägenhetskomplex ligger på vägen till hans jobb. Men något annat erbjudande än det blev det inte. Nu gäller det att tvätta händerna, använda handsprit, munnskydd(nä vi går ut)och god hygien vid alla tillfällen. Det värsta med viruset är inte att själv bli smittat, det är att smitta andra. Andra konsekvenser som av många med säkerhet var förväntade, men som jag själv inte hade haft tillfälle att tänka på så mycket. Såsom alla de rasistiska kommentarer som uppkommit och fällts mot både kina och dess befolkning. Häromveckan innan allt detta drog igång "på riktigt" var jag och Sofia på en av våra sista dagsresor till andra största staden i Sydkorea, Busan. Vid det tillfället varken visste vi eller trodde att det skulle bli våran sista resa. Då råkade jag se en skylt i ett resturangsfönster där det först på engelska stod "No Chinese" med klara bokdstäver som sedan följdes av en vädjan på koreanska om att de inte ville ha några kineser där.

Rasismen, tro det eller ej, var redan innan detta virusutbrott stort från koreanerna mot kineserna. De flesta koreaner jag pratat med här i Korea har inte rakt ut sagt sig vara emot kineser som befolkning men däremot inte varit riktigt upprymda över ämnet. Argument som "kineserna förstör vår luft" är en återkommande mening många har satt sig fast vid att använda. Det är dock inte ett oklanderligt argument då det faktiskt är sant och bevisat att majoriteten av Sydkoreas luftföroreningar är från Kina och dess fabriker. I samband med detta utbrott har jag även fått höra kommentarer som i grund och botten kommer från en bra plats men som ändå på något tvistat sätt avslöjar en sida av samhället här i Östasien som ännu inte förändrats. Utifrån min egen erfarenhet har jag fått kommentarer som t.ex "du kanske ska hålla dig inne för du är utlänning och folk kanske blir rädda" eller en händelse i början av virusets spridning men då bara i kina än så länge. Jag var nämligen ute med min mycket goda vän Yujin som jag varit vän med i över tre år nu, vi var i Busan letade efter ett ställe att äta lunch på, när det plötsligt kom fram en gammal man till oss. Denna mannen började direkt upplysa, på koreanska då, Yujin hur farlig jag var och hur farligt det där snuskiga viruset jag gick runt och bar på var. Missuppfatta mig rätt, jag klagar och vrider mig verkligen inte i hur otroligt förolämpad jag blev. För det blev jag inte(kanske inte så förolämpad som jag egentligen skulle ha behövt bli), om det var någon som tog illa upp så var det min vän Yujin som genast sa till mannen på skarpen och som sedan nästan skämdes inför mig att det fanns sådana människor även i Sydkorea. Själv tyckte jag bara att det var självklart att det var en gammal man som gick runt och larvade sig och tänkte inte mer på det. Men jag vet mycket väl att det finns fler om inte tusentals, miljontals fler som honom. Och miljontals fler som blir påverkade otroligt mycket mer negativt än vad jag blev. Jag kollade på en video som en av mina favorit videovloggare hade gjort nyligen där hon på en resturang blev frågad om hon var kines. Denna videovloggare är född i Korea och helt koreansk men flyttade till England och har nu bott där i ett flertal år, utan att ha återvänt till Sydkorea eller östasien då. Allt detta visar klart och tydligt på hur viktigt det är att utbilda sig själv och inte glömma bort hur viktiga saker såsom Hans Roslings forskning och tekniker har varit och är. Det finns mycket dåligt och negativt i världen men med det finns det också otroligt mycket bra och sånt som är påväg åt helt rätt håll. Att vara i det landet som just nu har näst flest smittade efter Kina, är både spännande och tråkigt på samma gång. Det ger en unik synvikel på situationen som jag önskar att jag kunde dela med mig av mer till er hemma i Sverige. Det har självklart hänt en mängd andra saker i mitt liv som jag gärna skulle vilja ta upp på bloggen, men just nu tar corvid-19 upp större delen av min tillvaro.

Med vänliga hälsningar,

Lovisa Olsson

[lovisolsso]

anteckningar 4/2-2020

Idag är det mammas femtioårsdag. Jag har hittat en medelstor sten nere vid floden Hangang framför min sndra värdfamiljs lägenhetskonplex som jag tycker väldigt mycket om. Utsikten är fin och väldigt nära vattnet. Det bästa med utsikten är alla fåglar som finns här och spreciellt alla tranor. Efter att ha läst klart Ondskan av Jan Guillou så har jag börjat tänka en del del på många saker. Boken gav mig ny kraft och nytt intresse för böcker och kändes som att sydda ut en täckt whiteboard. Bland annat hur mycket jag värdesätter utbildning, att jag vill lägga ner mer resurser och energi på att utbilda mig. Men andra tankar har också ockuperat min hjärna. Som att jag vill börja skriva, skriva böcker, läsa mer böcker. Kanske historier, kanske berättelser, mer än det vill jag inte. Men det känns fortfarande som att jag är för oerfaren och för ovetande för att åstakomma vad jag vill. Jag måste lära mig mer, blir mer. Det börjar bli vår i Jinju. Vädret är soligt och flyttfåglarna börjar komma tillbaka. Jag blir fortfarande för påverkad av andra människor. Det verkar gå som i perioder. Något jag är mycket glad över och ser fram emot är att Sandra och Vendela ska komma hit i sommar. Jag antar att det är lite stämningen av att sitta såhär vid vattnet och på en utav de finaste platserna i Jinju, som ger mig den där känslan. Av att kunna skriva vad som helst, av att rensa mitt huvud, och kunna hämta nya krafter till alla de framtida planer jag har och kommer skapa. Klockan är strax efter fem och jag har inte gjort lika mycket som jag kanske önskat att jag hade gjort idag. Men det gör ingenting. Att sitta här och få rensa huvudet är minst lika givande. Trots att jag sitter brevid lite fågelavföring och något som ser ut att ha kommit ut från motsatta sidan av en fågel så kan jag inte må bättre helt ärligt. Solen värmer varmt i vårkylan. Jag sitter jag några meter bort från den tänka promenadgången och bakom ett par buskar. Framför mig dock, på andra sodan floden, finns samma promenadgång och till höger om mig finns en stor bro som också är en bilväg. Att vara gömd från omvärlden men ändå så synlig som det går är inte att underskatta. Dessutom är jag inte ensam, mitt ute i floden framför mig sitter en trana och håller mig sällskap i solljuset. Jag ska inte sjunka för djupt in i tankar med denna anteckning. Jag vill hålla den som en liten påminnelse till mig själv att inte tänka för mycket, och bara kunna ta in omgivningen och slappna av. Även fast det känns som att när man tgit in omgivningen och slappnat av så öppnar det för alla möjliga tankar att välla in. Men det är ju förstås att föredra framför att vara inne på Instagram eller Youtube. Jag har suttit här såpass länge att min rumpa börjar bli en aning kall. Nästa gång jag kommer ner hit så tänker jag ta med min dator så det blir lite lättare att skriva. Solen går snart ned och jag vill inte missa en sekund av den bästa tidpunkten på dagen. Denna plats är min, och endast min. Såklart som den unga människa som jag är, har även jag snubblat över sånna känslor som inte var meningen skulle finnas på vägen genom mitt utbyte. Jag har alltså så gott som kärat ned mig i en person som det för allt i världen bara inte kommer fungera med. Under de senaste veckorna hsr inte bara mina känslor blivit rubbade ur sin bana, utan även min moral och vad jag känner inför mina åsikter. Är det rätt av mig att vägra vad så många i min ålder tycker är rätt?? Är det värt det att hålla fast vid mina moraler så hårt att andra släpper taget om mig i stället? Att bli, inte utfryst, men utesluten för vad jag anser är rätt? Vattnet är ännu mer stilla än när jag satte mig här. Det speglar himlen, träden, broarna och lägenheterna nästan perfekt. Min förståelse för varför så många söker sig till naturen blir ännu djupare. Jag önskar att jag kunde skära loss en bit av vad jag känner just nu, och lägga dem i en ask för att senare kunna ta fram och beundra. Beundra lugnet, melankolin och det mänskliga. Just det ja, det så mänskliga som skiljer oss från andra arter, moralen och förmågan att kunna skilja rätt från fel. Det som världen nästan omärkt verkar glida längre och längre bort ifrån. Det känns verkligen bra att skriva på svenska, kunna uttrycka mina djupaste funderingar och ideer. Solen har krypit ned bakom bergen och mina värmen från mina händer har likaså runnit upp längst mina armar för att rädda sig själv. Många gånger önskar jag att jag förändrats. Jag älskar litteratur. Till och med all slags litteratur. Och jag älskar att studera. Jag är outtröttligt nyfiken av allt jag kommer i kontakt med. Men min önskan för de senaste veckorna har bara varit att kunna leva som 18åringar gör. Varför är jag den enda som värdesätter mig själv? Varför är mina moraler och åsikter kring hur en 18åring ska leva formade som de är. Varför skiljer den sig från skönlitteraturens och samhällets skilldring för hur en ungdom ska bete sig? Kommer det förändrad väl när jag får mitt körkort? Kommer jag att ta mig tillräckligt mod för att göra vad jag hela mitt liv ensam stigmatiserat? Jag hsr aldrig mått bättre men fasader och illusioner skapade av samhällets påbussade ofrivilligt umgänge får mig ifrågasätta. Det känns som ett oändligt slagfält inom mig ibland. De självklara sakerna som gör mig så lycklig så att det känns som att jag uppnår eufori, känns ibland som farhågor och mer och mer blandar jag ihop vad som ser uppfyllande ut med vad jag vet egentligen är utformat för mig. Är gräset verkligen grönare på andra sidan? Den sida som man är så nyfiken på men som man någonstans i bakhuvudet vet inte är mer intressant än vad jag har framför mig just nu. Jag försöker inte göra mig till. Vad jag delat med mig av i denna anteckning är ärligt och öppet vad jag känner och tänker. 

[lovisolsso]

ett sekel fast i dagar

Aldrig i hela mitt liv har jag varit borta från mina föräldrar eller ens Sverige såhär länge. Trots att det vid tiden jag skriver detta har gått mer än 100 dagar(lite mer exakt 116 dagar)så är det ändå en stor milstolpe att passera. Hur många gånger jag än upprepar orden så sjunker de inte in. Jag trodde aldrig att tre månader, eller hundra dagar för den delen, skulle passera såpas snabbt. Så för att fira att jag med smärre mentala sammanbrott, känslosvängar och förvärrad svenska samt engelska ändå lyckats klara mig hit, delar jag i form av bilder med mig av några av mina favorit minnen hittills. 

En avbildning av en kruka som jag lyckades slänga ihop på bildlektionerna(är faktiskt mycket stolt över vad jag lyckades åstadkomma).

När jag tillsammans med min kompis Irma(som också ör utbytesstudent)var på min första klassiska konsert någonsin.

När jag inte bara träffade en av mina favorit artister(om inte min enda favoritartist)Sam Kim, men också fick äran att skaka hand och utbyta ett par ord med honom.

När jag fick lära mig om vett och etikett men också hur man håller i en koreansk teceremoni. Plus att jag fick ha på mig en handbok(den koreanska nationalklädseln), dock var jag tvungen att ha på mig versionen som män bär då jag va för skandinaviskt bygd för den fina klänningen jag ville ha på mig :(. Killversionen va i för sig inte så dum heller.

När jag klippte mig!!!!!!!!!!!! (blev otroligt nöjd fyi)

Hur jag vanligtvis ser ut i skolan när det är för kallt för att ha kjol men för varmt för tjockjacka. 

På en barn festival i Jinju där jag frivilligt var med och läste böcker på engelska för.. ja, barn. Men också alla som ville lyssna egentligen.

Jag och mina närmsta vänner från klassen när vi åkte på klassresa till E-World som ligger i Daegu eller som jag brukar gilla att kalla det, Gröna Lund fast bättre.

Och min fina klass såklart <3

Trots att jag redan från början har haft det riktigt riktigt bra här, bättre än förväntat till och med, så blir jag mer bekväm och trivs mer för varje dag jag spenderar här.

[lovisolsso]

säg kimchi tre gånger snabbt

Hej igen! Innan jag fortsätter att berätta om hur jag aldrig vill se kimchi igen så vill jag bara säga att jag är ledsen att jag inte skrivit här, på antagligen två månader, båda till mig själv och alla ni nära och kära som läser min blogg. Det har hänt många oförutsägbara saker, som det naturligtvis gör i livet och speciellt på utbyten i andra sidan av jorden, jag har tacklat dem så gott det går och nu är min skrivarhjärna tillbaka och jobbar för fullt. Jag kan omöjligt ta upp allt som hänt under min lilla paus men jag ska försöka att göra en så verklighetstrogen och kort recap som möjligt. Från och med nu kommer jag även skriva kortare texter, hoppas det duger!

I söndags innan jag som vanligt åker till skolan(eftersom jag bor på internat under vardagarna)åkte jag och min värdbror till min värdmormors hus för att där tillsammans med resten av släkten göra något man nog med säkerhet kalla koreas nationalrätt, kimchi.

Kimchi är en slags fermenterad kål som man sedan smörjer in med en stark röd sås. Hur mer jag ska förklara det med egna ord har jag ingen aning om. Jag ber om ursäkt för oklarheten och om ni har ytterliga några funderingar på vad det här kimchi finns google ett knapptryck iväg!

Det äts rikligt med kimchi här, till varje måltid skulle jag säga. Nu har jag sett så mycket kimchi så jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig. Man skulle kunna säga att all den kimchi jag såg när vi höll på att smörja in den fermenterade kålen och packa in det för reservering och framtida bruk, har jag aldrig och kommer aldrig se i mitt liv igen. Men kul var det. Mycket mer har jag inte säga om traditionen som utspelar sig varje år i december. Jag låter bilderna tala för sig själva.

Så exalterad kan man faktiskt vara inför att göra kimchi tro det eller ej. 

Ett helt jävla badkar fyllt med den starka röda såsen som gör att kimchi smakar som kimchi. Slår vad om att till och med jag får plats i det där badkaret.

Min värd mosters hund som jag blev vän med <3

Lite mat paus med de klassika rätterna man brukar äta under denna kimchi-cermoni. Nån äcklig sjödjursrätt längst upp i bilden(fyfan jag rekommenderar inte över huvudtaget, om någon erbjuder ÄT INTE. Fick uppstötningar när jag åt det även fast jag åt tre gånger så mycket ris). Det röda ni ser är KIMCHIN SÅKLART, färsk kimchi kan vara den bästa kimchin jag ätit. Det bleka köttet till vänster är kokt/ångkokt gris kött, det däremot är nog det bästa köttet jag ätit MUMS PÅ DEN. Och det viktigaste och det enda(förutom kimchin)som man äter till alla mål poå dagen, till och med frukost, RISET. 

Här kan man se hela tjohejet och stationerna som sattes upp, SER NI HUR MYCKET KÅL VI KIMCHIFIERADE ELLER.

Snipp snapp snut nu är kålet äntligen slut.

[lovisolsso]

en mindre stukad arm senare

Dagen efter besöket i Sacheon hämtade Sofia och hennes värdfamilj upp mig i Jinju för att åka till staden Hapcheon för att hälsa på värdpappans syster men också åka på lite sightseeing. 

Första stoppet påväg till Hapcheon var ett ställe som vi bar råkade passera där det hade staplats mängdvis med stenar på varandra. Värdpappan förklarade att för varje sten man staplar, får man en önskan. 

Sedan fortsatte vi vidare till ett vattenreservat där vi fick smaka på tillagade nötter som smakade potatis. Namnet kommer jag inte riktigt ihåg men det var väldigt torrt och jag skulle inte säga att jag är ett fan av det. 

Efter ett snabbt toalett besök åkte vi till en kopia av det blå huset, som är det officiella residenset och primära arbetsplatsen för Sydkoreas president. Kopian är inte bara öppen för allmänheten utan används även för att spela in filmer och serier som utspelar sig i blå huset. 

Bredvid kopian som låg mitt ute i ingenstans låg, utav någon konstig anledning, en stor park med en massiv elefant i. Inte en levande elefant alltså. Utan en rushbana som var utformad som en elefant. Det är nog den läskigaste rushbanan jag någonsin åkt men det var ju också en upplevelse. Vå åkte sedan vidare till en massiv utomhus studio där de spelat in massvis av filmer och serier. Det var super coolt att gå runt där den lilla stunden vi fick då vi kom strax innan stängning. Trots att jag från början tyckte att det var otroligt coolt så blev jag ännu mer glad och tagen då jag upptäckte att de spelat in en av mina absolut favoritfilmer där, nämligen den koreanska filmen ”taxi schaffören” som handlar om Gwangju upproret. 

Vi åkte snabbt vidare till värdpappans systers lägenhet där vi skulle spendera natten. Där fick jag och Sofia smaka på rå bläckfisk och torkad men uppvärmd fisk, vilket för övrigt var otroligt gott. 

När vi nästa dag ätit frukost begav sig barnen från de två familjerna och Sofias värdmamma ut för att gå till floden som rinner genom staden. 

Sen åkte vi för att äta lunch där jag fick prova på att äta inlagda fjärilsskalbaggar. Jag hann tyvärr inte ta någon bild på skalbaggarna men det är nog ingen fara, jag tror att det är bättre att inte se dem. Det var precis som nöt-potatisen, inte en höjdare. Den var väldigt mjölig och jag spydde nog nästan nu när jag tänker på det. Vi åkte också och besökte ett ”kallt rum”, det låg lite utanför staden och som ett skjul de hade byggt direkt på bergväggen. När man kom in i rummet var det väldigt kallt och torrt. Jag fick förklarat för mig att det var till det rummet invånarna i staden gick för att kyla ned sig under de varma dagarna. 

Efter besöket åkte värdfamiljen, jag och sofia själva iväg till ett gravmuseum där man fick se hur de begravt koreanska kungar och vad som låg i gravarna. Ungefär som kullarna i gamla Uppsala. 

Sen åkte vi tillbaka till systerns lägenhet för att packa ihop våra saker och åka tillbaka hem till Jinju. Jag och Sofia blev välkomnade av min värdmamma och vi gick för att äta röda bönor bingsu(en typ av ”shaved ice”)på ett ställe runt fem minuters gångtid från vår lägenhet. 

Den 26 Augusti hade jag och Sofia dagen för oss själva. Trots att det var så varmt utomhus bestämde vi oss för att utforska området vi bor i så vi gick på en liten rundtur och hittade ett vattenfall och en utkiksplats. På kvällen gick vi till en noraebang(karaokerum)som så många andra dagar. 

Eftersom vi hade hela veckan för oss själva gick vi dagen efter, den 28 Augusti, till det stora köpcentrumet Lotte Mart för att shoppa lite kläder. På kvällen efter att ha vilat upp oss lite gick vi på en kvällspromenad bredvid floden.

[lovisolsso]

en stukad arm senare

Nu har jag passerat lite över min första vecka som utbytesstudent i Sydkorea. Och det första jag gjorde dagen efter jag kommit fram till Jinju var att jag stukade min arm. Eller rättare sagt åkte rullskridskor, åt god mat, gick runt i köpcentrumet Lotte Market och åkte till Daiso för första gången. På kvällen den 18 Augusti stukade jag, för första gången någonsin och någonstans, min arm när jag ramlade från att ha snubblat under rullskridskoåkningen. Resten av den dagen och natten hade jag såpas ont i armen att jag inte kunde sova överhuvudtaget. Det var nog hittills det värsta jag varit med om eftersom jag var otroligt trött men också hade ont så fort jag rörde på mig den minsta millimetern. 

Minuter innan Olssons förbannelse tog fart

Shabu-shabu buffen vi åt efter rullskridskorna

Fynden från Daiso

Dagen efter på måndagen tog min värdmamma med mig till ett sjukhus där jag först fick röntgen, recept till medicin och sedan ett slags gips(men som man kunde ta av). Doktorn sa att jag ”hade tur” när jag ramlade och att det kunde varit mycket värre. Detta gips skulle jag sedan ha i tre(!!)veckor i sträck men det blev knappt en vecka då jag fick ganska illaartade värmeutslag och va tvungen att ta av det. Som det är idag kan jag använda min högra arm hyfsat men den gör fortfarande ont när jag använder den för mycket. Därför fick jag instruktioner om att bara använda den till småsaker som att äta och använda telefonen, men inget mer ansträngande. Sen åkte vi till min värdmammas väns cafe där vi åt mat och där jag fick lära mig dricka kaffe genom väldigt söt is karamellkaffe. 

I hissen påväg upp till lägenheten precis efter sjukhusbesöket

Min värdmammas väns cafe

Efter besöket vid cafeet och en tupplur gick jag på en liten promenad utanför lägenheten då den ligger precis vid floden som rinner igenom staden. Sen senare på kvällen hämtade två av de jag åkt rullskridskor med mig och vi åkte iväg för att äta tteok-bokki(떡볶이) till middag.

VIDEO: Första promenaden vid floden i Jinju

Tteok-bokkin vi åt

Onsdagen den 20 Augusti åkte Sofia från Tongyeong där hon bor för att hänga här i Jinju och shoppa lite. Min värdmamma skjutsade oss till Lotte Mart och där gick vi runt hela dagen. Jag köpte ett par byxor och väldigt mycket bubbelte. Eftersom vi hade druckit så mycket bubbelte blev det lunch på convenience store, vilket är ganska vanligt tydligen. Sofia åkte hem och dagen efter gjorde jag inte så mycket då jag hade ont i armen och hettan var outhärdlig. Konstigt nog har jag inte riktigt längtat hem än så länge. Det var först i går kväll som jag kände hintar av känslorna. Det var inte att jag längtade hem utan mer att jag längtade efter mina föräldrar och att jag ville dela allt det här som jag är med om med dem. På sätt och vis gör jag ju det genom bloggen men det känns inte som samma sak. Jag var hela tiden tvungen att argumentera med att ”Vi ska ju åka tillbaka” ”De finns kvar i Sverige, det finns inget att oroa sig för”. Det känns så himla konstigt att vara borta från sina bästa vänner i hela världen som man tillbringat så gott som varje vaken minut med sen födseln. Jag vet att detta bara är naturligt och en fas men det gör inte känslorna mindre lätta att känna för det. Det är som att mitt logiska tänkande och mina känslor inte kan kommunicera och att någon ställt en vägg mellan dem. Trots det är jag väldigt glad över att vara här. Detta har varit det enda jag tänkt på varje dag i över tre år.

VIDEO: Lunch på ett koreanskt convenience store

VIDEO: Utanför Lotte Mart i Jinju 

Koreanskan jag kan är tillräckligt bra för att jag ska kunna ha konversationer med andra människor, kunna beställa på restauranger och förstå vad de sa på sjukhuset till mig. Det är en av orsakerna till varför min hemlängtan inte är så stor till skillnad från de som kommer hit som utbytesstudenter utan några koreanska kunskaper över huvudtaget. Sedan har jag i fyra år inte bara studerat språket utan även kulturen, det har hjälpt mig otroligt mycket och jag tror starkt på att jag är en av de utbytesstudenterna som vet mest om kulturen och landet innan de kommit hit. Igår när jag pratade med Sofia så skämtade vi om varför jag ens var här när jag redan kan både språket och det jag kan om kulturen.

På fredagen den 23 Augusti följde jag med mina värdföräldrar på en dagsresa för dem och deras kompisar som de anordnat. Kl 11 samlades vi för att sätta oss på minibussen som skulle ta oss till staden där vi skulle uppleva alla dessa grejer. Jag var definitivt den yngsta där medan alla andra var förbi medelåldern. Vilket inte riktigt var ett problem, alla var supersnälla och fascinerade av min längd, mitt blonda hår och varför i hela världen jag kunde koreanska. På bussen spelades genren ”trot” vilket är Koreas motsvarighet till sveriges dansbandsmusik. Alla på bussen(förutom jag)kunde texten och sjöng gärna med under resan. Första stoppen på utflykten var en, vad jag förstod det, ganska känd resturang där vi åt två olika fiskrätter till lunch. En som serverades kall och en varm. Innan maten svalde vi några slags kulor som tydligen var bra för matsmältningen eller något. Det var obehagligt att svälja helt och smaken var äcklig men det var en ganska intressant upplevelse. 

VIDEO: Bussresan till Sacheon

“Hälsokulorna”

Den kalla fiskrätten

Den varma fiskrätten

Andra stoppet på resan var en tysk, ja du läste rätt, en tysk by någonstans i det bergiga landskapet av Sydkorea där jag fick en juice dryck och en lite brödbulle gjord som en snäcka. Båda var gjorda på samma speciella koreanska citrusfrukt vid namn Yuja(유자) som de verkar odla där. Jag fick också smaka på en väldigt kladdig liten gelegodis gjord på samma citrusfrukt men den smakade för syntetiskt och jag kunde nästan inte svälja den. 

VIDEO: Tysk by i Sydkorea

Efter fikat gick vi till en liten park där man kunde ta bilder. Vilket vi gjorde, en del. Alla genrationer av koreaner verkar gilla att ta bilda väldigt mycket då även de äldsta i gruppen hade den nyaste generationen av samsung telefoner. Denna parks tema var Europeiska länder. De hade byggt hus som var klassiska för de olika länderna för olika länder i Europa. Blev dock lite ledsen när de hade byggt ett finskt hus men inte ett svenskt. När vi nådde toppen på den bergiga parken fick jag smaka på röda bönor glass, det var den godaste glassen jag ätit och det är officiellt min favoritglass. 

Entren till parken

En konstig tvål jag hittade i ett badrum inne i parken

Röda bönor glassen

VIDEO: Europeisk trädgård i Sydkorea 1

VIDEO:  Europeisk trädgård i Sydkorea 2

Sedan bar det av till linbanan och det var då jag förstad att vi befann oss i staden Sacheon. Vi tog linbanan upp till toppen och det var det vackraste jag någonsin sett. Utsikten var helt magisk och man förstod nästan inte att man var så högt uppe. Det var då jag insåg hur fint Korea faktiskt är. Tidigare hade jag aldrig tänkt på det men när min värdmamma sa att Korea bestod av runt 80% berg så förstod jag att, Korea består verkligen av 80% berg. Och det är det finaste jag någonsin sett. Helt annorlunda från Sverige men ändå lika fint. Jag känner mig lika hemma i Jinju som i Uppsala, kanske för storleken av staden, kanske för människorna, vad det än är så verkar staden och Korea funka med mig.

När vi hade traskat klart runt berget åkte vi ned till en närliggande resturang för att äta ål. Det smakade bättre än fisken vi åt tidigare och kanske till och med fisk i allmänt. Efter en av de finaste solnedgångarna Korea har att bjuda på åkte vi hem till Jinju. 

[lovisolsso]

det är nu det börjar på riktigt

Efter att jag gråtande sagt hejdå till min familj i Sverige, bar det av till Helsingfors där ett flygbyte väntade mig. Efter lite alldeles för dyr flygplatsmat begav sig jag, Sofia, Aiviva och Alexandra till våra gatear(som tur var låg bredvid varandra)och inväntade boardingen. Medan flyget från Sverige till Helsingfors bara tog en timme, tog flyget Från Helsingfors till Incheon däremot åtta timmar. Jag, Sofia och Aiviva reste tillsammans till Sydkorea medan vi sa hejdå till Alexandra redan på Helsingfors flygplats då hon skulle till Japan. När vi väl hade kommit fram till Incheon flygplats, gått igenom tullen och hämtat våra väskor(varav min stora väska var den enda som hade blivit skadad på vägen -_-)gick vi ut och möttes av våra värdfamiljer. Alla började genast prata helt på koreanska till oss och jag hann inte ens tänka utan började använda det jag lärt mig under de fyra år jag studerat koreanska. Värdfamiljerna var mycket snälla och var mycket glada att se oss. Jag blev hämtad av bara min värdmamma då värdpappan är bortrest, min jämgamla värdbror är utbytesstudent i Sverige och min äldre värdbror är i militären. 

Efter att ha slagits av hur varmt och fuktigt det är i Sydkorea, tog jag och min värdmamma tillsammans den fyra timmar långa bussresan ner till Jinju där jag kommer att bo resten av året. Bussresan var väl som vilken annan bussresa som helst förutom att vi stannade på ett ställe, mitt ute i ingenstans, där det fanns mängdvis av restauranger(samt toaletter). Det är en slags viloplats där trötta resenärer kan köpa sig något att äta och dricka samt gå på toa om det behövs. Snacksen värdmamman köpte var churros, en korv gjord av ost(??), friterad kyckling lagad i en stark sås och en mangodryck till mig. Allt var supergott och blev så mätt efteråt att jag somnade på bussen igen de sista två timmarna av bussresan. 

När vi äntligen kommit fram till Jinju var klockan här runt två på eftermiddagen. Den sista biten från busstationen till hemmet åkte vi med familjens bil. Efter att jag packat upp och ätit churros som vi hade kvar och persika som min värdmamma skurit upp till mig, åkte min värdmamma ut för att handla lite medan jag vilade upp på mitt rum. Jag deckare helt. Så himla trött att jag somnade i två timmar. Eftersom min värdmamma ännu inte hade kommit tillbaka än så satte jag mig och kollade på koreansk tv och passade på att facetimea min familj. 

Klockan åtta på kvällen hade min värdmamma handlat färdigt och vi åkte ut en än gång för att äta middag. Det blev en rätt som kallas seolleongtang(설렁탕) på menyn. Det är en slags soppa med(väldigt mycket)vatten, ko-kött, nudlar och purjolök i. Till det fick vi långa ”side dishes” såsom kimchi, grön chili, stark sås att doppa chilin i och såklart en skål ris per person. Soppan vara mycket god trots att den inte smakade så mycket av någonting. Det känns som att man i Korea antingen har jättestark, väldigt fet eller mycket smaklös mat. Vad det än är så är allt jättegott. 

Min värdmamma är väldigt social och kände i princip alla som var och jobbade på restaurangen när vi kom dit. Hon berättade för arbetarna om mig och att jag och hennes son på ett sätt bytt plats med varandra. Jag pratade(på koreanska såklart)också lite med de hon hälsade på och introducerade mig. Alla tyckte jag var superbra på koreanska och att jag såg väldigt vacker ut. Min värdmamma förklarade att hon först var orolig för hur mycket koreanska jag faktiskt kunde men att hon sen när jag kom upptäckte att jag var ”jättebra på koreanska”. Efter maten fick vi koreanska vindruvor som efterrätt. Varför jag säger koreanska är för att de är helt annorlunda från de vindruvor vi äter i Sverige. För det första så ska man tydligen inte äta skinnet på vindruvorna utan man ska suga ut innehållet(??). Som om det inte räcker där så är innehållet geleaktigt och som godis när man tuggar på det(plus att det finns kärnor i alla druvor). De var jättesöta och gott att äta men måste erkänna att jag kunde klämma ner betydligt färre vindruvor när det fanns kärnor i dem. 

På vägen hem gick vi förbi en liten matbutik som fanns i samma byggnad som restaurangen för att köpa deokk(떡) som är en typ av ångkokt riskaka som är väldigt god(!!)och klibbig. När vi väl kom hem igen kollade vi lite på min värdmammas koreanska favoritserie, hotel del luna, som just då gick på tv. Men sen var jag bara tvungen att gå och lägga mig för jag blev för trött(trots att jag redan hade sovit hela bussresan). Det är så himla varmt här till och med inomhus, det är som att jag inte ens behöver det mycket tunna ”sommar-täcket” jag fick. Men konstigt nog börjar jag bli van värmen och konstigt nog börjar gilla hur varmt det är här. Det är betydligt skönare att inte frysa hela tiden som i Sverige. En nackdel till att det är just så varmt nu är dock att man svettas så mycket och att håret blir smutsigt snabbt men det går att lösa.

Nu när jag skriver detta är det dagen efter och klockan är runt sex på söndag morgon och jag vet inte om det är för att jag är trött eller att jag bara pratade koreanska igår, men det känns som att jag redan glömt bort svensk grammatik helt. Så ursäkta om det är något som verkar konstigt i den här texten heh. Jag känner mig pigg men också glad över att ha hamnat just i den här staden och familjen. Igår kväll berättade även min värdmamma för mig att det i år ska bo hela sex(!!!!)stycken utbytesstudenter på min skola(då det är ett internat)och här i Jinju. Wow. Vet ärligt talat inte om jag är glad eller ledsen över det men jag ska göra det bästa av situationen. Det är nog inte så många som åker på utbytesår till Korea och har pluggat så mycket koreanska innan som jag gjort. Fick också reda på att den andra värdfamiljen jag ska bo i, bor i en grannstaden Tongyeong och ligger runt en timme från Jinju. Men det är okej för det tar typ ändå en timmer för mig med buss att ta mig till skolan hemifrån. Än så länge verkar folk väldigt chockade av hur mycket jag eftersom jag hela tiden får höra från alla jag pratar med att jag är bra på koreanska. Det kanske är något man bara säger men det gör mig glad och får mig vilja försöka mer. Att jag trivs här är nog ingen hemlighet.

18 Augusti 2019

[lovisolsso]

vänner och systrar

Efter att ha tjatat på mina tre vänner i lite mindre än en vecka att åka iväg och bowla gjorde vi äntligen det två dagar innan jag åker iväg på utbyte. Det blev inte bara bowling utan också minigolf efteråt, med en hallumiburgare däremellan, för att sedan avsluta med crepes på restaurangen Creperi Lemoni. Jag är så otroligt tacksam till mina vänner. De har lärt mig så himla mycket och hjälpt mig med allt möjligt. Det är alltid roligt att vara med dem och det finns aldrig något negativt när vi gör något tillsammans. Dagarna innan min avresa var dagar då jag reflekterade mycket angående människor runt mig och hur man skiljer på vilka som får en att må bra och vilka som inte gör det. Mina vänner från koreanska klassen tillhör de som jag älskar mest i hela världen. Jag är glad att jag lärde känna dem och att vi har kunnat uppleva så mycket tillsammans, som att till exempel åka på ett flertal resor tillsammans. De resorna har lärt mig mycket om många saker. Jag har samlat kunskap som man inte kan samla på något annat sätt. Trots att vi bara varit vänner i två/tre år känns det som mycket mycket längre än det. Nu ska jag inte skriva så mycket mer för då kommer jag få ännu mer hemlängtan än vad jag redan har. Men i alla fall, tack till mina systrar Sandra, Ronja och Vendela för att ni finns och för att ni är villiga att stå ut med mig och vara mina vänner.

14 Augusti 2019

[lovisolsso]

Tack!!!!!!!!! Tack så hemskt mycket för kortet Felicia!! Jag blev så himla rörd när jag fick det av dig och när jag läste meddelandet(höll nästan på att gråta tbh och jag gråter nästan aldrig). Du är så himla duktig på att rita, måla, teckna, skissa, baka(BOLLE)och allt. Jag uppskattar verkligen kortet jättemycket och blev jätteglad när du gav mig det. Tack så jätte mycket. Vi har inte riktigt hängt och umgåtts “på riktigt” förens bara några månader sen(fastän vi gått i samma klass i två hela år?!). Och trots det känns det som att vi känt varandra i flera år. Det finns så mycket jag skulle vilja tacka dig för. Men just nu får jag hålla mig till det fina kortet du målat av mig.

12 Augusti 2019

[lovisolsso]

vi syns ju ändå igen

Det var trevligt och jag hade roligt, vi hade roligt. Roligare än vad jag haft på en väldigt lång tid. Idag den 12 Augusti kl 15:00 startade avskedsfesten, maskerad som en grillfest, och den sista chansen att träffa mina närmaste och absolut käraste vänner på ett helt år. Jag har inte heller grillat på hela sommaren eller ätit marshmallow på flera år. Vi började med att grilla allt från svampar till vego-biffar för att sedan börja med marshmallowen, chipsen, chokladen och allt annat alla hade tagit med sig. Jag som var rädd att maten inte skulle räcka, och det slutade med att vi hade ungefär tre chipspåsar, en skål full med dipp, två halvfulla marshmallow påsar osv kvar, mer än väntat helt enkelt. 

Ännu har det inte riktigt slagit mig att jag faktiskt har sagt hejdå till mina vänner för sista gången på ett helt år. Jag har pratat med mina vänner ansikte mot ansikte för sista gången på ett helt år. Jag har kramat mina vänner för sista gången på ett helt år. Det går bara inte att förstå. 

Det är helt, ursäkta språket, jävla otroligt. Det går inte att förstå. Utbytet är något jag pratat om och tänkt på varje dag i flera år. Flera år. Det är en av mina största drömmar och jag är mer än exalterad och glad att ens få möjligheten. Vid flygplatsen, det är då det kommer att slå mig. Är hundra procent säker på att jag kommer gråta mer än vad jag någonsin gjort i hela mitt liv när det väl är dags. Det är som när man fått något man velat ha under flera månader eller kanske år, och plötsligt blir osäker och velar, vill jag verkligen ha det här? Klarar jag av det? Frågor med svar som ännu inte blivit hittade. Svar som endast kan upptäckas genom att själv kasta sig in i utbytet. Vad som än händer tänker jag hålla fast vid och fortsätta säga till mig själv att ta det lugnt, se vad som händer, inte stressa upp sig i onödan. Men viktigast av allt, vara modig, säg ifrån, och först och främst ta hand om dig själv. 

Tack så hemskt mycket till alla som kom till min avskedsfest. Det betyder verkligen hela världen för mig att ni kommer och stöttar mig innan jag åker på ett av de viktigaste och mest lärorika åren jag någonsin kommer att uppleva. Tack till Felicia, Emelie, Sandra, Ronja, Vendela, Maja, Lea och Rira. Att säga hejdå till er var något av det jobbigaste jag gjort och jag kommer sakna er mer än ni anar. 

12 Augusti 2019

[lovisolsso]

jobba eller inte jobba?

Trots att jag i vintras lovade mig själv att jag skulle ta det lugn innan mitt utbyte så lyckades jag ännu en gång att svika mig själv. Jag tog två jobb denna sommar, varav ett av kontrakten var tre veckor lång(vilket jag tack och lov på något magiskt sätt tog mig igenom i början av sommarlovet)och det andra där jag är timanställd och jobbar i pass. Sju pass var mitt mål, men det slutade med att jag skaffade vikarie till fyra av dem och jobbar mitt sista imorgon. Det var nog det bästa jag kunde gjort då jag äntligen, tack vare mina föräldrar, insåg att det enda jag egentligen behöver just nu är att vila och vara med nära och kära. Må bra helt enkelt. 

Jag kan inte säga att jag helt ångrar att ta dessa jobb då de  gjorde det möjligt för mig att med mina fantastiska vänner åka på mina favorit gruppers konserter. Men jag ångrar vad det fått mig att göra mot min kropp och mitt psyke. Det är okej. Jag har lärt mig av mina misstag och det är ingen ide att sörja mina handlingar nu när de redan är gjorda. Att stressa med både jobb och processen att försöka acceptera att man ska vara borta från det tryggaste man har i ett helt år är dock inget jag rekommenderar. Snälla lyssna på er själva, din kropp och ditt psyke, innan ni bestämmer er för någonting. 

17 Juli 2019

[lovisolsso]

Bilden mamma tog på mig utanför den koreanska ambassaden idag <3 Gatunumret för ambassaden är 10 precis som min födelsemånad och födelsedag, men också mitt födelseår fast baklänges heh. En slump? Skulle inte tro det ;)

17 Juli 2019

[lovisolsso]

stress och lite till

Idag är det exakt en vecka sen jag var på den koreanska ambassaden i Stockholm med mina föräldrar och ansökte om visum. Idag är även dagen då jag tillsammans med mina föräldrar hämtade mitt visum. Allt är i princip klart för mig nu, men trots det så förstår jag fortfarande inte att jag på riktigt ska leva drömmen jag haft sen flera år tillbaka. 

Med bara 31 dagar kvar i Sverige så känner jag mig lagom melankolisk. ”Prov-packat” är även något som jag börjat experimentera med. Och det är så mycket svårare än vad jag någonsin trodde att det skulle vara. Vad ska man ta med? Hur mycket ska man ta med? Vad är nödvändigt att ta med?. Mamma kom med den smarta iden att jag packar min kabinväska med allt jag vill ha med mig, och att jag sedan lägger in den i väskan jag ska checka in. Två i en i princip. Jag tänkte även ta med min skolryggsäck som handbagage. 

Senaste månaden/månaderna har jag inte mått så bra, trots att det har varit de bästa och mest händelserikaste månaderna i mitt liv. På under en månad har jag möjligheten att gå på båda mina favoritgruppers(NCT och Stray Kids)konserter. Båda konserterna är i London och eftersom datumen är på varsin sida av Juli, NCT 7 Juli och Stray kids 28 Juli, blir det två korta resor. På båda resorna åker jag med mina vänner från koreanska klassen jag tagit de senaste fyra åren. De har verkligen blivit mina systrar och bättre vänner än dem kan man inte be om, jag vet verkligen inte vad jag gjorde i mitt tidigare liv för att förtjäna vänskapen jag har med dem. 

NCT konserten var det roligaste jag gjort under hela min korta livstid och jag har lika höga förväntningar på Stray Kids(då jag sett dem uppträda en gång innan på en multikonsert). Dagen efter jag kommer hem från London händer det fler spännande saker. Jag ska nämligen ta av tandställningen jag haft de senaste två åren. Det är en stor förändring som jag ser fram emot. En annan, minst lika stor om inte större, förändring är att utbytesstudenten som ska bo i mitt rum medan jag är i Korea kommer. Jag och mina föräldrar skepade med hennes familj och de verkar verkligen super trevliga! Är väldigt spänd över att äntligen få träffa henne och få äran att var hennes första interaktion med Uppsala, Sverige och dess historia men också kultur(speciellt fika). 

Varför jag mått dåligt och inte varit så bra på att uppdatera bloggen beror(om jag själv får bedöma)antagligen på att jag varit så stressad över allt möjligt, men också för att jag håller på att bearbeta att jag faktiskt ska vara borta från min familj, min släkt, mina vänner och från Sverige i ett helt år. Det är mycket att ta in. Men det blir bättre. Det är bestämt, året jag har framför mig ska bli det bästa året jag någonsin upplevt. 

17 Juli 2019

[lovisolsso]

Första boken jag någonsin fått i present. Jag ska inte glömma. Tack <3

12 Juni 2019

[lovisolsso]

att säga farväl

Igår var min sista dag innan sommarlovet, min sista dag i tvåan och min sista dag i SA17. Jag sa hejdå till klassen jag gått i under mina två första år i gymnasiet, men också till mina otroligt fina och kära mentorer. Det var minst sagt en känslosam dag för mig och även fast jag inte visar så mycket på utsidan så pågår det, tro det eller ej, en hel del inombords. Att säga hejdå är något av det värsta som finns. 

Som avskedspresent fick jag en bok jag väldigt länge har velat läsa, nämligen ”Kafka på stranden” skriven av Haruki Murakami. Just att det handlar om Kafka är väldigt speciellt för mig(delvis för att jag tjatade om honom så mycket i ettan). Bokvalet var minst sagt perfekt och ”spot on”. 

Det finns så mycket här i Sverige jag kommer sakna. Mina föräldrar, mina vänner, mina mentorer, mina katter, Uppsala, mitt rum, bryggan, min skola, det tar inte stopp när jag tänker på allt detta. Men jag vet att detta utbyte kommer vara så otroligt nyttigt för mig och att jag kommer lära mig så himla många saker, inte bara när det gäller språk. Det har fortfarande inte sjunkit in att jag faktiskt ska åka till Sydkorea, och vara där, i ett helt år. Helt sjukt. 

Samtidigt som jag känner mig sorgsen inför alla hejdå och avslut jag tagit del av, är jag också otroligt tacksam. Tacksam för att jag har så fina föräldrar som tar hand om mig så väl. Tacksam för att jag har så fina mentorer som bryr sig fast de inte behöver. Tacksam för mina vänner som hjälper mig och låter mig prata ut. Och självklart tacksam för min katt Lucy som fortsätter att komma tillbaka till mig och vara min bästa vän trots att jag så många gånger blivit arg eller irriterad på henne. 

Igår påväg från skolan, försökte jag på något sätt få det att sjunka in att jag faktiskt har klarat av tvåan(vilket jag aldrig trodde jag skulle göra, speciellt inte under fansin-veckorna). Jag var tvungen att säga det högt flera gånger för att det skulle sjunka in. Men i slutändan så känns allt bra. Riktigt bra faktiskt. Jag känner att jag äntligen kan stänga det här kapitlet av mitt liv, och gå vidare till nästa.

12 Juni 2019