mathildaravenclaw

[mathildaravenclaw]

[mathildaravenclaw]

Winnie the Pooh: A Very Merry Pooh Year (2002) dir. Gary Katona, Ed Wexler and Jamie Mitchell

[mathildaravenclaw]

[mathildaravenclaw]

That autism feel when you don’t have a current special interest and there’s a voracious hole in your being that craves one.

[mathildaravenclaw]

Some days are okay,

Some days I can't do a damn thing. 🎲🎲🎲

My mind is a hurricane, tilt-a-whirl, endless game of "Great ideas."

"Great, but I need to finish a single fucking task."

I scream back at myself - Scream into the void - it's fucking nonsense.

How can I have the sense to see all the things I need to be and yet not be able to achieve them?

Not achieve any of them?

What a fucking joke, and I'm the punchline

Punchline, straight line, drink wine, Cutlery.

"What?"

Yeah, It's kinda like that.

I can see the bigger picture and the lattice of items that needs to be to support the weight of the outcomes that I'm seeking.

But it's like building the fucking tower of Babel when your brain can't organize itself and every second thought distracts you from yourself.

My office is filled with half-done projects and piles of papers.

I may succeed in adversity but I can only get major work done in a crisis.

Just existing is exhausting.

Keeping the train on the tracks takes all my effort.

And I still fail. daily.

It may be a cute story to see a kid with ADD running around crazy on tv, but excuse me, what is this bullshit hand I got dealt with and then asked to be a competent professional?

Competing in the real world with an invisible handicap that people think is a joke or an excuse is a poor way to get ahead.

Fuck it.

I'm only writing this sn poem because I have so much work to do and I'm so behind that I'll never make it.

So I'll turn something in late, again, apologies professor, I couldn't wrestle my mind for one more second to read the endless text on the page or to try to remember the verbal prompt you gave in lecture that I forgot to write down.

I don't want to ask for niceties.

or exceptions.

As one of my clients recently said to me during the mid beat of a panic attack,

I just want to be normal.

I don't want everything to be so hard.

Why is everything always so hard?

And fuck it all, if this shit-version-of-reality me is high achieving can you imagine what my life would be if I didn't have ADD?

[mathildaravenclaw]

[mathildaravenclaw]

191001

Yes I am alive. Eller ja, halvt i alla fall. Hösten är äntligen här men hur mycket jag än älskar denna årstid så gör inte min kropp det.

Vaknade i morse med sån värk i rygg, nacke och axlar att jag bara la i sängen och i frågasatte om jag ville ens leva idag. Såna här dagar är jag glad för min ADHD, jag kan inte tänka på att ha ont så för att inte gå crazy av rastlösheten, jag vet hade tagit över, så tog jag en färdtjänst till jobb. Visst jag jobbar med världens trögaste volontär som bara varit här en gång innan, men får bita ihop och inte vara för sarkastisk.

Annars? Jo var ensam hemma i några dagar när familjen tog en mini semester till Lalandia. Nej jag följde inte med, ljuden och alla intryck funkar inte - jag har krig i huvudet och vill bara skrika. Så jag stannade hemma och körde mitt race, vilket innebar burk nudlar, cola och criminal minds. Dock fick jag efter någon dag en flipp och bara vägra äta något och hatade allt, gick och muttrade för mig själv så fort någon gjorde ett ljud i huset. Sov inte ordentligt förens dem kom hem, men nu är allt som vanligt igen. Har varit själv förrut men på något sätt var det annorlunda denna gången, mer ovant på något vis?

[mathildaravenclaw]

190908

Goooooood morning, weirdoS.

Söndag och jag vaknade 07:30, bra? Kanske för imorgon börjar min helvetes vecka, pärlor, jobb och prover. Det ska bli skönt med att allt börjar ingen, då har jag något att göra och tänka på - Galileo kan inte bli så högljud och elak för jag har helt enkelt inte tid att lyssna på honom.

Att gå pärlorna börjar igen har jag sett så mycket framemot även sjukgymnastiken. Fick hem papper i fredags att jag fått en ny plats på sjukgymnastiken i polen på sjukhuset i Lund. Min kropp ändras så mycket utav att kunna röra mig så mycket som jag vill utan smärta, allt blir lättare. Mina kramper i benen förvinner och mina axlar samt nacke blir mindre stela.

Det innebär så mycket arbete att leva "normalt" än jag har trott. Varit utan smärtstillande i ca 2 veckors tid nu och för att hantera mina smärtor (och även om jag inte vill inse det: detox) så har jag fått röra mig varje gång det börjat växa i bröstkorgen. Det som hjälpt mest faktist är yoga på morgonen så när jag får mina tabletter kommer jag fortsätta med det, har endå tiden till det när man är vaken med tuppen, sen gör det mindre ont om jag har det super svalt i rummet när jag går och lägger mig, så fläkten har fått stå på under eftermiddagen.

Små saker som gjort det lite lättare.

Allt jag har gjort har dock inte tagit bort min värk helt, har fortfarande den smärt dimman i kroppen som inte tags av något annat. Jag kan ha varit snäsig åt familjen och gått i min egna värld men förhoppnings vis blir allt bättre, det brukar det bli. Och imorgon är det måndag så ska jaga min läkare.

[mathildaravenclaw]

190907

Det händer igen! Jag går tydligen i sömnen och när jag vaknar dagen efter så känns det som jag har gått i sömen, jag har liksom ett mycket svagt minne om det. Oftast triggas minnet av något som står/är annorlunda, i morse var det min lampa - jag hade alltså ställt min lampa på skrivbordet.

Som liten gick jag i sömen, speciellt de tillfällena när mamma jobbade mycket. Vid ett tillfälle hade jag ramlat ner från trappan.

Jag vet inte varför det har börjat igen men det har hänt i några månader tillbaka. Nyfiken som jag är googla jag det. Tydligen hos vuxna är det vanligt om man är Stressad eller deprimerade. Och jag är nu sakta påväg ur en djup svacka- till och med grät hos kuratorn.

Sleepwalking är inte så kul som folk kan tänka sig för när man vaknar är det sjukt obehagligt. Det är som något gnager i bakhuvudet, hjärnan försöker berätta något som du inte alls kan minnas och när du sen får reda på vad som har hänt (känner i alla fall jag) generad och obekväm. Det är känns lite som om man blir anklagad för något man inte gjort.

Det suger och är läskigt som fan, helt enkelt.

[mathildaravenclaw]

You’ve captured my love, stolen my heart, changed my life. Happy Birthday Freddie Mercury! | September 5th, 1946

[mathildaravenclaw]

“A female with ADHD may be less hyperactive and less impulsive than her male counterpart. Instead she may present with more subtle symptoms such as being disorganized, scattered, forgetful, introverted, withdrawn and socially isolated. She may have great difficulty keeping her focus on tasks, becoming side-tracked and easily distracted by things around her or even by her own thoughts. It may take her a little longer to process information, so that she appears “slow” or “spacey” or “flighty”, when in fact she may be highly intelligent. She may have a low tolerance for stress, feel extremely sensitive to criticism, and work hard to conform to adult expectations in hopes of gaining approval from others. She may have a hard time saying “no” to others, over committing to responsibilities that she cannot fulfill. It may be difficult for her to make firm decisions on even simple tasks, so that she seems wishy-washy and indecisive. Problem solving situations can become overwhelming and she may often find herself stuck, experiencing a sense of paralysis, unable to move forward at all. Managing her time can be quite a challenge, as well, and “running late” may be her norm. She may also be hypersensitive to her environment – the noise, the sights, even touch – and quickly become overloaded, “shutting down” and unable to function. She may feel and incredible sense of shame, berating herself for not “living up to her potential”.”

— Keath Low, MA

[mathildaravenclaw]

Wedding dresses r so weird and fucked up u spend 7k to buy a dress you will literally wear like once. Or twice if you decide to put it on when you have a breakdown and like axe murder your husband or whatever

[mathildaravenclaw]

190209

Vilken jävla natt det har varit. När jag hade tagit mina mediciner och skulle somna så börjar hela kroppen med mulnande värk, skit samma tänker jag och fortsätter försöka sova men istället sätter jag mig upp och nästan skriker ut av smärta. Mina ben krampade och det spände från nacken ner till knäna.

I panik trottsade jag allt och gick ut till pappa, som försökte lugna mig med att det blir bara värre om du är rädd. Till slut gick det över.. tror jag för mina sömntabletter tog igång och jag däckade.

Imorse vaknade jag med träningsvärk i vaderna, rumpan och är yr. Undrar nästan hur länge det hade pågått utan sömntabletternas värkan? För min kropp hade inte varit så här öm om det inte pågick efter jag somna.

Detta händer då och då, dock inte alls så här intensivt. Det har även kommit små kramper mer oftare och jag har ingen aning om varför, det är läskligt. Folk säger "du måste röra dig" Asså ursäkta? Jag ligger inte ofta och slappar en hel dag, jag måste gå ut på en promenad. Jag springer som ett jahu på jobb så jag är helt illmående och trött när jag kommer hem. Är jag ledig kör jag ett snabbt yoga pass innan dagen börjar. Jag rör mig!

Min teori är att detta har pågått ett tag men jag har inte tänkt på det för min hjärna inte har kopplat det, nu gör den och nu känns allt!

Jag orkar inte. Dem jävla kamperna gör att jag vaknar helt utmattad med mullrande och träningsvärk och är rädd för att gå och lägga mig, eftersom de kommer när jag slappnar av.

Måtte Galileo och min JIA lära sig att samarbeta.

[mathildaravenclaw]

everyone: damn, it sucks that summer is ending

me: 

[mathildaravenclaw]

190821

Vi kör en liten uppdatering så här på morgon kvisten, som vanligt är det bara jag som är vaken. Helt ärligt har jag aldrig riktigt varit den som sovit länge, enligt mina föräldrar också. Visst när jag nådde som dåligast sov jag hela tiden, men det var det enda som hjälpte (trodde jag) mot min depression. Nu när alla mediciner hjälper i rätt grad så vaknar jag runt 8 varje morgon oavsett vilken tid jag somnar.

Mat och sov klocka helt enkelt.

Idag står det tvätt på schemat. Fick ändra runt i mina dagar så jag jobbar imorgon, jobbar aldrig Torsdagar men det var det eller inte jobba alls. Denna tjej och inte jobba blir ingen rolig vecka, hade klättrat på väggarna av uttråkning.

Igår beställde jag nya höst skor hos ortopeden, dem jag har fick jag för 2 år sen. Efter ett tag blir alla mina skor snea.

I måndags fick vi ÄNTLIGEN tag på Psyk. Mina mediciner var slut och pågrund utav semester så var inte Anna där. Vilket sög fett, för ingen ville fylla på recepten - inte utan ordinarie läkare. Bara för det är lite "roligare" tabletter så är dem helt nojjiga, till slut fick mamma tag på Anna och det var inga problem alls.

Nu är allt tillbaka som vanligt. Eller ja i början på september går jag helt tillbaka till mina vanliga rutiner igen, allt börjar efter semestern. Jag är inte glad för semester, allt blir ju bara fel!

[mathildaravenclaw]

190713

Injektionerna fixade igår. Förutom att skovet visades på blodproverna så hade jag vätska i fyra tåleder, FYRA! Dem tömde liltån och sprutade alla. När bedövningen släppte kändes smärtan rejält! Gick i en smärt dimma tills jag somnade 20:00.

Är fortfarande öm och haltar när jag går men det får jag ta, helt enkelt. Det är mitt eget fel att det gick så långt, jag lyssnade helt enkelt inte på kroppens signaler och trodde att Enbrel sprutan skulle ta det. Jag trodde det var stress och psykiskt, vilket jag alltid tror. Hade jag bara lämnat prov tidigare hade det löst sig, men nej jag går och har ont i stället.

Sen jag började med Concertan så känner jag av min kropp mer, det finns liksom ingen dimma som blockerar smärtan. Mitt huvud hänger med och känner av kroppen på ett helt annat sätt, det går mig att undra hur ont jag kan ha haft ibland? Hur mycket har dimman stoppat?

Från och med nu måste jag lyssna på signalerna. Lämna prover och vila när kroppen säger stopp.

[mathildaravenclaw]

190711

Skov. Jag har hamnat i ett jäkla skov! Har kännt det ett tag men trodde det var som vanligt, sluta tänk på smärtan så försvinner den.

I måndags gav jag mig och lämnade prover sen kontaktade jag reumatologen. Fick en akut tid för kortisoninjektion på Fredag. Svullna tår, fingrar och lågt blodvärde. Sjuksköterskan sa snällt "ta det nu lugnt tills fredag". Lite kul att säga till någon med ADHD. Har dock för ont att röra mig och är så trött.

Jag borde lära mig att lyssna på min RA och inte stänga av smärtan när den blir för hög. Däremot har jag inte haft en riktigt skov som även visas på prover på ca 1 år och det känns. Det känns så mycket och tydligare, nu finns det inget som kan dölja det.

Nu har jag i alla fall lyckats ta mig till apoteket. Så får åka hem och vila...