modlitba

[modlitba]

Orsakssamband (Kausalitet) och förmågan att förutse framtida händelser

Varje gång vi blir medvetna om ett objekt kan vi fråga oss

1.      varför detta objekt finns,

2.      varför objektet gör det objektet gör,

3.      varför det ser ut som det ser ut,

4.      varför det finns där det är, och

5.      varför och hur det kan förändras över tid.

Svaret på de fyra första frågorna är intressanta och av betydelse men vi ska i denna artikel titta närmare på den femte frågan. Den femte frågan är av stor vikt när vi planerar att sätta igång en förändringsprocess, som t.ex. förändra en elevs förmåga att klara uppgifter som läraren framlägger.

En vanlig uppfattning är att varje förändring har en eller flera orsaker och känner man till dessa kan man planera vad som måste göras för att åstadkomma förändringen. Denna uppfattning är vad som kallas inom filosofin en metafysisk uppfattning, dvs. ett antagande om naturen och strukturen hos verkligheten. I sin enklaste form kan den uttryckas att det måste finnas ett eller flera objekt som agerar som agenter för att en förändring kan ske hos ett annat objekt. http://thekidshouldseethis.com/post/55790118818

Många antar att denna uppfattning också är en uppfattning som styr naturvetenskaperna. Vi ska i denna artikel försöka visa att så inte är fallet. Det naturvetenskapliga orsakssambandet är mera komplicerad.

Men innan vi gör detta måste vi göra en skillnad mellan förändringar som uppkommer spontana och förändringar som initieras av någon person. Att solen skickar ut solvindar är ett exempel på en spontan förändring. Att vatten, mjöl och jäst förvandlas till bröd är ett exempel på en förändring som initieras av en person. I många fall kan spontana förändringar efterhärmas av en initierad förändring som t.ex. en spontan eldsvåda pga. ett blixtnedslag och en initierad eldsvåda pga. en mordbrand. I andra fall kan vi inte efterhärma en spontan förändring, t.ex. den spontana skapelsen av guld i en supernova. Detta kan ses som skillnaden mellan naturvetenskaperna som sysslar med spontana förändringar och teknologin som sysslar med initierade förändringar, oftast efterhärmande initiala förändringar. Slutsatsen av detta är att om man vill initiera en förändring är det best att veta hur den spontana förändringen fungerar.

Den naturvetenskapliga modellen

Den naturvetenskapliga modellen varför en förändring uppkommer spontant och hur det går till kan sägas vara byggd på interaktioner. Vi kan exemplifiera detta genom Newtons gravitationslag som innebär att två kroppar dras mot varandra med en kraft som är proportionell mot kropparnas massor och omvänt proportionell mot kvadraten på avståndet mellan dem:

Här är det således inte ett objekt som är agenten och ett objekt som förändras utan här är det två objekt som interagerar med varandra genom ett av objektens egenskaper och skapar en effekt, en förändring, som beror på massornas storlek och avståndet mellan massorna. Det är således inte lagen som möjliggör att förändringen kan förutses när två objekt interagerar med varandra utan kunskap av massorna och avståndets storlek. Det räcker således inte med att det finns en lag som beskriver vad som måste hända för att en förändring ska ske, vi behöver också veta mått på de ingående faktorerna för att förutse förändringen. Detta är en självklar förutsättning för tekniska produkter. Detaljerna är viktiga för helheten.

Effekten av en interaktion kan ha olika former.

·        Det kan bildas ett nytt objekt genom sammanslagning av objekten, t.ex. vatten och mjöl blir en deg,

·        Det kan bildas flera nya objekt, t.ex. när en sten krossar en fönsterruta,

·        Det kan innebära att ett eller båda objekten får en ny bana, mera eller mindre energi osv. t.ex. när man spelar biljard.

Effekten av en sammanslagning av objekten är således ett nytt objekt med nya egenskaper. En deg har andra egenskaper vatten och mjöl har. Vissa vetenskapsmän kallar denna effekt för emergens och hävdar att dessa effekter inte kan förklaras genom studiet av de ingående delarna. Men i denna artikel hävdas att alla effekter kan förutses om egenskaperna och villkoren för de ingående komponenterna i en naturlag kan bestämmas storleksmässigt.

System

Det finns också förändringar av en annan art. Vi har hittills beskrivit hur enstaka objekt interagerar med varandra. I många fall, om inte i de flesta fall, ingår objekt i ett system. Människan kan ses som ett system, naturen kan beskrivas som ett ekologiskt system, en tv-apparat som ett tekniskt system osv. Ett spontant system måste med den vetenskapliga modellen för förändringar bygga på samarbete mellan olika interaktionsstyrda förändringar och deras effekter. Tydligare uttryckt måste en beskrivning av ett system bygga på noga bestämda egenskaper hos varje ingående objekt och noga bestämda villkor för interaktionerna mellan objekten. Systembeskrivningen måste beskriva hur effekterna av alla interaktioner ger upphov till systemets totala effekt. Detta kan också beskrivas som systemets funktion.

För att beskriva förändringar i ett system brukar man använda en modell som beskriver vad som påverkar systemet och vad effekten är av påverkan. Ett input-outputsystem.

Begreppet RULE får stå för alla lagar som styr systemets interaktioner.  Problemet med modellen är att det inte är en interaktions modell. Här är det återigen ett objekt som sätter igång förändringen i systemet och ett annat objekt är effekten av reglerna i modellen. Vi behöver en systembeskrivning som också innebär att systemets interaktion med det som finns utanför systemet bygger på interaktioner. Ett sådant system är ett cybernetiskt system, ett självstyrande system.

Interaktionen med det som finns utanför systemet sker här genom en interaktion mellan t.ex. fotoner med en viss energinivå och celler i ögat, sensorer.

Processen som ljusreceptorproteinerna genomgår är likartade - när proteinet utsätts för elektromagnetisk strålning av en särskild våglängd och intensitet (det vill säga ljus inom det synliga spektret) bryts retinalet ned från sin normala konfiguration (11-cis-retinal) till en isoform (transretinal). Retinalen släpper också från opsinet/fotodopsinet. Denna process startar en signalväg som stänger jonkanaler i cellmembranet vilket förorsakar en impuls som så småningom når hjärnans syncentrum.

Även effekten genererat av ett cybernetiskt system är beroende på en interaktionsprocess. Till exempel omvandlas muskulära processer, vibrationer, i talapparaten genom interaktion med gaser till ljudvågor.  

Under förutsättning att man vet vilka objekt med mätbara egenskaper påverkar systemets sensorer och att den s.k. ”set-point” (ett önskat värde) är känd kan ett cybernetiskt systems effekt förutses. Ett exempel på detta är en luftkonditioneringsapparat. När man ställer in det önskade värdet på 22 grader kommer effekten att vara att kall luft produceras om interaktionen med luften i rummet visar mer än 22 grader och varm luft vara uteffekten om den visar mindre än 22 grader.

Kaotiska system

Det finns en typ av system där effekten av en interaktion påverkar förutsättningar för systemets funktion, dvs. villkoren för interaktionen. Ett sådant system kallas ett kaotiskt system och det innebär att villkoren för interaktionen är kända vid varje tidpunkt och effekten kan förutse men att villkoren för interaktionen inte är kända för framtida interaktionerna. Vidare kan förändringen inte fastställas storleksmässigt, t.ex. avståndet mellan massorna i gravitationslagen. Sådana system saknar förutsebarhet över tid. Problemet är känt under begreppet Fjärilseffekten.

Självstyrande system – fri vilja

Ett cybernetiskt system fungerar om det finns någon som har programmerat in ett önskat värde. En luftkonditioneringsapparat kommer inte att fungera om det inte finns något gradtal som den ska försöka nå. Det systemet som är mest intressant i många sammanhang är människan och frågan blir då vilket slags system vi är. Är vi ett kaotiskt system som är oförutsägbart eller är vi ett självstyrande system som skapar effekter beroende på de interaktioner med omvärlden som våra sensorer påverkas av?

Inget av dessa system verkar överensstämma med våra upplevelser. Vi känner inte att vi är styrda av några inprogrammerade önskade värden. Inte heller att våra handlingar oförutsägbara och kaotiska. Vad för slags system är en människa? Den enklaste lösningen borde vara om vi är ett cybernetiskt system med förmågan att själva bestämma våra önskade värden. Det är vi själva som kan bestämma om vi tycker 22 grader eller 21 grader är optimala för oss. Ingen utanför behöver bestämma detta, vi har en fri vilja. Alla förändringar av vårt system, dvs. alla handlingar/aktiviteter, måste både förklaras av våra sensorers interaktioner med omvärlden men huvudsakligen av vilka önskade värden vi har satt för systemet. Bara om vi känner båda dessa värden kan vi förutse effekten av systemet. All humanistisk och social vetenskap borde bygga på denna systembeskrivning.

Denna förmåga att själv kunna bestämma våra önskade värden leder till ett problem som har varit en av filosofins största metafysiska frågor. Bestäms detta av en agent dvs. en initierad interaktion, t.ex. en själ, ett ego, a mind osv. eller styrs detta genom spontana interaktioner styrda av naturlagar? I denna artikel antas att detta styrs av spontana interaktioner.

Slutsatser

Svårigheten med denna modell är att vi inte kan bestämma ett värde på de av systemet satta önskade värden. De är inte ens tillgängliga genom introspektion. Det innebär också att förmågan att förutse mänskliga handlingar är begränsad till antaganden om dessa önskade värden. Det verkar som att förmågan att sätta önskade värden beror på personens livsåskådning, t.ex. vad är bra för mig. Skolans och lärarnas uppgift är att påverkar elevernas livsåskådning så att rätt effekter produceras vid provtillfällen och i umgänget med lärare och andra elever. En mycket svår uppgift till synes och oförutsebar i stor utsträckning.

För eleverna betyder detta att de måste trimma sin livsåskådning för att sätta rätt önskade värden för att kunna lyckas i skolan.

[modlitba]

How can you know if a question has one and only one answer or many answers?

We humans have the ability to ask endless many questions. There are questions that have one and only one answer and there are questions that have many possible answers. For example, the question has - What does water consist of? – has one and only one answer and the question - Who has created the universe? - has many answers. This probably depends on that we can invent objects that are not existing in "real life", which means that we cannot get any experiences of these objects through our sensory organs. Even though we can ask questions like - Where does Santa live? - We will never get confirmation of a reply from seeing with our eyes the real Santa and his place of residence.

The problem thus seems to be able to determine whether an object has one or more characteristics that can be experienced with our senses or with an instrument that reinforces our senses. How can you determine that an object with these characteristics exists, if we cannot yet experience any sensory input? Is it enough that we say that the answer can be tried by means of perception, so we can assume that there is only one answer?

Is this the difference between knowing and faith?

There seems to be a further category of questions that has to do with subjective experiences of objects. For example, the question - What is the best food? – has many answers.

[modlitba]

På vilken filosofisk grund skulle de anti-humanistiska åtskillnadsideologierna förbjudas?

Lena Andersson ställer denna fråga i DN (20170902). Hon menar vidare att det av största vikt ”att vi upprätthåller skillnaden mellan idé och handling och inte glider på den punkten”. Handlingar ska och kan förbjudas genom lag men inte tankar. Detta verkar vara nästan en självklarhet. Men är det?

I en liberal demokrati där all makt utgår från medborgarna är all lagstiftning beroende av medborgarnas idéer om hur denna makt ska omvandlas till ett samhällsskick. Grundlagar och andra lagar stiftas av medborgarna. En liberal demokrati har därför inget försvar för sina idéer om självägandet, maktdelning m.m. Om majoriteten av medborgarna vill avskaffa helt eller delvis en liberal demokrati kan de göra detta. Vi ser försök som görs i Ungern, Polen, USA och andra länder.

Ett övertagande av den demokratiska beslutsprocessen av en ideologi som vill avskaffa liberalismen kan bara åstadkommas på två sätt. Antingen förbjuder man medborgarna att rösta på partier med en sådan målsättning eller så bekämpar man att sådana idéer sprider sig hos medborgarna och att det därför inte finns en risk för en majoritet för dessa idéer får makt i riksdagen. Ingenting av detta är förenligt med principerna för en liberal demokrati.

Lena Anderssons fråga borde därför behöva omformuleras som – Varför tycker medborgarna inte att den liberala demokratin skapar den bästa av alla världar? Varför finns det medborgare som inte tycker att självägandet och den fria marknaden är det viktigaste i världen? Den nakna sanningen är kanske att den liberala demokratin inte skapar den bästa av världarna för alla medborgare. Det finns ingen filosofisk grund att förbjuda medborgarna att de uppfattar den liberala demokratin som en nackdel för dem. Grunden för samhällskontraktet är att alla ska få ett drägligt liv med så stora möjligheter till självbestämmande som möjligt. Det verka som att många medborgare inte har denna uppfattning och tycker att systemet gynnar vissa men inte dem. Kanske behöver vi en ny typ av demokrati en demokrati som verkligen tar ansvar för alla medborgare, en hållbar demokrati.  

[modlitba]

På vilken filosofisk grund skulle de anti-humanistiska åtskillnadsideologierna förbjudas?

Lena Andersson ställer denna fråga i DN (20170902). Hon menar vidare att det är av största vikt ”att vi upprätthåller skillnaden mellan idé och handling och inte glider på den punkten”. Handlingar ska och kan förbjudas genom lag men inte tankar. Detta verkar vara nästan en självklarhet. Men är det?

I en liberal demokrati där all makt utgår från medborgarna är all lagstiftning beroende av medborgarnas idéer om hur denna makt ska omvandlas till ett samhällsskick. Grundlagar och andra lagar stiftas av medborgarna. En liberal demokrati har därför inget försvar för sina idéer om självägandet, maktdelning m.m. Om majoriteten av medborgarna vill avskaffa helt eller delvis en liberal demokrati kan de göra detta. Vi ser försök som görs i Ungern, Polen, USA och andra länder.

Ett övertagande av den demokratiska beslutsprocessen av en ideologi som vill avskaffa liberalismen kan bara åstadkommas på två sätt. Antingen förbjuder man medborgarna att rösta på partier med en sådan målsättning eller så bekämpar man att sådana idéer sprider sig hos medborgarna och att det därför inte finns en risk för en majoritet för dessa idéer får makt i riksdagen. Ingenting av detta är förenligt med principerna för en liberal demokrati.

Lena Anderssons fråga borde därför behöva omformuleras som – Varför tycker medborgarna inte att den liberala demokratin skapar den bästa av alla världar? Varför finns det medborgare som inte tycker att självägandet och den fria marknaden är det viktigaste i världen? Den nakna sanningen är kanske att den liberala demokratin inte skapar den bästa av världarna för alla medborgare. Det finns ingen filosofisk grund att förbjuda medborgarna att de uppfattar den liberala demokratin som en nackdel för dem. Grunden för samhällskontraktet är att alla ska få ett drägligt liv med så stora möjligheter till självbestämmande som möjligt. Det verka som att många medborgare inte har denna uppfattning och tycker att systemet gynnar vissa men inte dem. Kanske behöver vi en ny typ av demokrati en demokrati som verkligen tar ansvar för alla medborgare, en hållbar demokrati.  

[modlitba]

Christian Azar har i den 21 april i DN skrivit något jag håller helt med om.

”Låt vetenskapen gå före politiken”.

Den här typen av argumentation hörs ibland i klimatdebatten. Det sägs att ”vetenskapen kräver att vi minskar utsläppen” eller olika varianter på det temat. Det kanske oftast är politiker eller miljöengagerade medborgare som råkar uttrycka sig så, men det hörs ibland även från vetenskapsmän.

Här håller jag inte med. Vetenskapen kan nämligen inte säga vad vi bör göra åt klimatfrågan. Anledningen till att så är fallet är att vetenskap, den vetenskapliga metoden, erbjuder ett metodiskt sätt att få fram kunskap kring hur världen är beskaffad. Det handlar om att försöka ta reda på vad som är sant eller falskt.

Men vad vi bör göra åt världen är en normativ fråga, och om normativa frågor kan man tycka olika. Det finns alltså inga vetenskapliga objektiva svar på frågan om vad vi bör göra åt klimatet, lika lite som det finns några sådana svar vad vi borde göra åt Syrien, kärnkraft, flyktingkrisen och så vidare. För att svara på dessa frågor krävs värderingar och riskbedömningar.

[modlitba]

Statens och företagens strävan

Idag (2016-10-29) fanns det två intressanta artiklar i DN. Den ena skriven av Lena Andersson – ”Kapitalistens längtan till staten” och den andra av Torbjörn Tännsjö ”Därför pratar Trump och Clinton inte om politik”.

LA skriver – ”Kategorimässigt är företag och demokratiska stater inte ens släkt”. Detta är ett intressant påstående. På vilket sätt ska man kategorisera dem? Hon menar att stater ska inte hå mål och strävan företag ska ha det och att demokratiska stater inte kan eftersträva jämlika fri- och rättigheter för att de är premisser för dessa stater. Jag tolkar det som att hon menar att en stat utan jämlika fri- och rättigheter inte är en demokratisk stat. Om LA anser att Sverige är en demokratisk stat framgår inte av artikeln. En slutsats som man kan dra av hennes argumentation är då att det finns två typer av stater – icke demokratiska stater och demokratiska stater. Under förutsättning att man anser att en demokratisk stat är ”idealet” borde icke demokratiska stater kunna ha målet och strävan att bli demokratiska. Min bedömning är att ingen stat har fulländade fri- och rättigheter och att därför alla stater kan ha som mål och strävan att komma så nära idealet som möjligt.

Hennes andra argument är motsatsen mellan monopol och konkurrens. ”Statens natur är monopolet, företagets konkurrensen.” Ett intressant påstående men stater och företag är organisationer som skapats av människor och har inga andra egenskaper än de som människor tillåter dem att ha. Visserligen kan sägas att stater har monopol på många beslut men inte alla. En demokratisk stat med fri- och rättigheter kan inte besluta om vad medborgarna gör med sina fri- och rättigheter. Stater är dessutom utsatt för konkurrens av andra stater. Stater kan uppstå och försvinna. Det har världens historia visat.

Jag tror att motsatsen mellan företagen/marknaden och stater är att stater har att förvalta och utveckla ett visst samhällsskick. I denna uppgift ingår att besluta om regler/lagar som gagnar detta mål. Företagen/marknadens mål kan komma i konflikt med statens uppgift och då måste statens monopol på regleringen/lagstiftningen komma före företagens/marknadens behov. Sådana målkonflikter kan också uppkomma på andra områden. En politik som inte förstår statens uppgift riskerar att stödja mål som inte överensstämmer med statens och skapa sprickor i samhällsskicket. Samhället dras isär när något särintressets mål blir för starkt. Då känner andra särintressen att staten inte tar hänsyn till deras behov. Statens institutioner måste ha mål, målet att förvalta och utveckla landets samhällsskick och därvid undvika konflikter mellan särintressen. Det är statens förmåga att klara detta som är utsatt för konkurrens från andra stater.

Så, visst krävs det en regeringschef och ministrar som kan få institutionerna att fungera väl, men om målet med uppgiften är oklart är risken stor för att det uppstår problem. En företagare behöver inte fundera över målet för verksamheten. Det är alltid att verksamheten ska gå med vinst annars kan man inte betala lön till sina anställda och företaget måste läggas ned. Visst måste det fattas svåra beslut om hur detta ska gå till men målet är glasklart. En regeringschef har en mycket svårare uppgift. Det finns inga bra mått för att avgöra om verksamheten är bra, att samhällsskicket ”mår bra”. Felaktiga beslut kan ha alvarliga konsekvenser i framtiden. Vetenskapligt stöd för hur olika särintressen ska balanseras för samhällets bästa finns knappast.

Kanske lika viktigt är att medborgarna vet vilket samhällsskick de vill ha. Det leder till Tännsjös artikel. Han menar att det finns en grundläggande skillnad i synen på demokratins roll i USA och i Sverige. I Sveriges grundlag står att all makt utgår från folket. Det innebär att svenska medborgare bestämmer över sig själv och regeringen verkställer det som medborgarna har bestämt genom lag. När detta sker genom representanter kan man alltid säga att medborgarna bestämmer vem som ska bestämma över dem. Så är det i Sverige och så är det i USA. Kanske är det så att det amerikanska valet inte handlar om politik för att partierna och kandidaterna har insett att medborgarna har tappat förtroendet för det som de anser vara metoden för att förvalta samhällsskicket. Det verkar uppenbarligen gälla för Trumps och Sanders anhängare. Då är det ingen idé att fortsätta den vanliga politiska dialogen. Vad som återstår är att bestämma vem som är bäste man för posten. Är det den som vill förändra samhällsskicket åt ett visst håll eller den som vill leda staten som om ingenting har hänt? Man inser medborgarnas problem och förstår att båda kandidaterna har låga förtroendesiffror.

Statens och företagens strävan

Idag (2016-10-29) fanns det två intressanta artiklar i DN. Den ena skriven av Lena Andersson – ”Kapitalistens längtan till staten” och den andra av Torbjörn Tännsjö ”Därför pratar Trump och Clinton inte om politik”.

LA skriver – ”Kategorimässigt är företag och demokratiska stater inte ens släkt”. Detta är ett intressant påstående. På vilket sätt ska man kategorisera dem? Hon menar att stater ska inte hå mål och strävan företag ska ha det och att demokratiska stater inte kan eftersträva jämlika fri- och rättigheter för att de är premisser för dessa stater. Jag tolkar det som att hon menar att en stat utan jämlika fri- och rättigheter inte är en demokratisk stat. Om LA anser att Sverige är en demokratisk stat framgår inte av artikeln. En slutsats som man kan dra av hennes argumentation är då att det finns två typer av stater – icke demokratiska stater och demokratiska stater. Under förutsättning att man anser att en demokratisk stat är ”idealet” borde icke demokratiska stater kunna ha målet och strävan att bli demokratiska. Min bedömning är att ingen stat har fulländade fri- och rättigheter och att därför alla stater kan ha som mål och strävan att komma så nära idealet som möjligt.

Hennes andra argument är motsatsen mellan monopol och konkurrens. ”Statens natur är monopolet, företagets konkurrensen.” Ett intressant påstående men stater och företag är organisationer som skapats av människor och har inga andra egenskaper än de som människor tillåter dem att ha. Visserligen kan sägas att stater har monopol på många beslut men inte alla. En demokratisk stat med fri- och rättigheter kan inte besluta om vad medborgarna gör med sina fri- och rättigheter. Stater är dessutom utsatt för konkurrens av andra stater. Stater kan uppstå och försvinna. Det har världens historia visat.

Jag tror att motsatsen mellan företagen/marknaden och stater är att stater har att förvalta och utveckla ett visst samhällsskick. I denna uppgift ingår att besluta om regler/lagar som gagnar detta mål. Företagen/marknadens mål kan komma i konflikt med statens uppgift och då måste statens monopol på regleringen/lagstiftningen komma före företagens/marknadens behov. Sådana målkonflikter kan också uppkomma på andra områden. En politik som inte förstår statens uppgift riskerar att stödja mål som inte överensstämmer med statens och skapa sprickor i samhällsskicket. Samhället dras isär när något särintressets mål blir för starkt. Då känner andra särintressen att staten inte tar hänsyn till deras behov. Statens institutioner måste ha mål, målet att förvalta och utveckla landets samhällsskick och därvid undvika konflikter mellan särintressen. Det är statens förmåga att klara detta som är utsatt för konkurrens från andra stater.

Så, visst krävs det en regeringschef och ministrar som kan få institutionerna att fungera väl, men om målet med uppgiften är oklart är risken stor för att det uppstår problem. En företagare behöver inte fundera över målet för verksamheten. Det är alltid att verksamheten ska gå med vinst annars kan man inte betala lön till sina anställda och företaget måste läggas ned. Visst måste det fattas svåra beslut om hur detta ska gå till men målet är glasklart. En regeringschef har en mycket svårare uppgift. Det finns inga bra mått för att avgöra om verksamheten är bra, att samhällsskicket ”mår bra”. Felaktiga beslut kan ha alvarliga konsekvenser i framtiden. Vetenskapligt stöd för hur olika särintressen ska balanseras för samhällets bästa finns knappast.

Kanske lika viktigt är att medborgarna vet vilket samhällsskick de vill ha. Det leder till Tännsjös artikel. Han menar att det finns en grundläggande skillnad i synen på demokratins roll i USA och i Sverige. I Sveriges grundlag står att all makt utgår från folket. Det innebär att svenska medborgare bestämmer över sig själv och regeringen verkställer det som medborgarna har bestämt genom lag. När detta sker genom representanter kan man alltid säga att medborgarna bestämmer vem som ska bestämma över dem. Så är det i Sverige och så är det i USA. Kanske är det så att det amerikanska valet inte handlar om politik för att partierna och kandidaterna har insett att medborgarna har tappat förtroendet för det som de anser vara metoden för att förvalta samhällsskicket. Det verkar uppenbarligen gälla för Trumps och Sanders anhängare. Då är det ingen idé att fortsätta den vanliga politiska dialogen. Vad som återstår är att bestämma vem som är bäste man för posten. Är det den som vill förändra samhällsskicket åt ett visst håll eller den som vill leda staten som om ingenting har hänt? Man inser medborgarnas problem och förstår att båda kandidaterna har låga förtroendesiffror.

[modlitba]

Meningen Med Livet

i veckan var jag på ett filosofikafé som arrangerats av ABF i Skärholmens bibliotek. Det som avhandlades var – Vad är meningen med livet – och vilken roll spelar religionen?

Tobias Malm höll i det hela och började med att fråga deltagarna vad ordet ”mening” betyder. Det var ingen som försökte ge ett svar och det gjorde inte heller Tobias men när jag kom hem började jag att fundera på detta. Vad tänker folk egentligen när de söker meningen med livet?

Låt oss börja med att fundera över vad det är som kan ha mening. Om vi formulera om frågan till – Vad är meningen med min existens? – kan vi kanske komma närmare ett svar. Frågan om varför något existerar kan besvaras på tre sätt.

1.       På ett naturvetenskapligt sätt dvs. genom att beskriva de kausala samband som har lett till att något existerar t.ex. hur ett äpple blir till på ett äppleträd.

2.       Genom att ange syftet för det som existerar, t.ex. Telefoner finns för att vi kan ringa till varandra.

3.       Genom att ange skaparens avsikter, t.ex. Han målade tavlan för att tjäna pengar.

Ett svar enligt punkt 1 uppfattas säkerligen inte som ett svar på frågan om meningen med livet men de andra två kan vara intressanta. Avsikten hos skaparen för att skapa något måste inte nödvändigtvis vara det skapades syfte, men båda frågor kan ställas.

Jag tror att de flesta som söker efter meningen med livet är mest intresserad av punkt 3 men även punkt 2 är viktigt för det handlar om hur vi ska leva våra liv. Om vi formulera om frågorna skulle vi kunna säga att det är två frågor som ställs.

1.       Varför har skaparen skapad mig.

2.       Hur vill han att jag ska leva.

Det finns dom som byter ut skaparen mot sig själv. För dom lyder frågorna på följande sätt.

1.       Jag ska skapa mig själv.

2.       Hur vill jag att jag ska leva.

Problemet med båda uppfattningar är att det inte finns ett självklart svar på frågorna. Om skaparen inte kan nås kan man inte fråga hen, om man ska bestämma själv krävs det ett stort självförtroende.

Förutom detta kan man även ifrågasätta om själv idén om skapelsen är genomtänkt. Det finns faktiskt händelser som inte kan förklaras av skaparens avsikt. Ta t.ex. när man kastar en tärning. Avsikten är att kasta tärningen men resultatet är oförutsägbar. Kan människan ha skapts genom en sådan skapelse?

De som inte tror på en skapare kan inte ställa dessa frågor. Enligt naturvetenskapen är allt som existerar en effekt av atomers och andra partiklars interaktioner. En person med en sådan uppfattning behöver bara ställa sig en fråga – Hur ska jag leva mitt liv? Svaret kan hittas hos olika moraliska eller politiska idéer. Det är inte heller någon livsavgörande fråga. Man kan ändra sig när omständigheter förändras. Meningen med livet är för dessa personer att leva det.

Slutligen finns de som kombinerar en skapare med en naturvetenskaplig förklaring. De accepterar Big Bang idéen men tycker att skaparen har skapat Big Bang.

Hur tänker du?

[modlitba]

Tillit och demokrati

En diskussion i dagspressen denna vecka har handlat om medborgarnas tillit till statens institutioner. Civilministern har använt argumentet för att föreslå förändringar i avgående statsråds pensioner. Hans analys är att legitimiteten bygger på att den offentliga förvaltningen, dvs. statliga, landstings och kommunala myndigheter bedriver sin verksamhet rättssäker, transparent och effektivt. Jag tycker att denna analys inte ger något svar hur detta ska uppnås.

All lagreglering avser alltid omständigheter som behövde regleras vid en viss tidpunkt i historien. Myndigheter har som mål att tillämpa lagar så rättssäker som möjligt. Men det har kanske uppkommit nya problem som skulle behöva regleras men som inte har reglerats ännu. Sådana situationer kan inte hanteras rättssäkert av en myndighet. Polisens kamp mot ständig ny narkotika är problematiskt ur denna aspekt.

Statsrådens pensionsvillkor hanteras rättssäker av riksdagsförvaltningen men det är moralen som ligger bakom villkoren som ifrågasätts. Vilken moral ska gälla? Jag tror det som folk är missnöjd med är att det finns medborgare som utnyttjar statliga institutioner för sin egen vinnings skull. Denna princip är helt accepterad på andra områden som t.ex. inom marknadsekonomin. Drivkraften är att förbättra sin egen ekonomi utan hänsyn till andras ekonomi.

Kanske är det här problemet ligger. Marknadsekonomins moral fungerar inte för att bevara medborgarnas tillit till statens institutioner. I marknadsekonomins moral är det helt ok att utnyttja andra för sina egna syften. Ingen i statens tjänst får utnyttja en medborgare för sina egna syften, händer det förstörs tilliten.

Slutsatsen är att civilministern borde kämpa för att upprätthålla och förtydliga en speciell moral för statliga institutioner åtskild från marknadsekonomins moral.

  SS��ٰ�#

[modlitba]

Samhället vilar inte bara på egon

David Brooks har i en DN-artikel den 8 augusti 2016 skrivit en artikel med rubriken ­– Samhället vilar inte bara på egon (http://dagens.dn.se/#reader/15018/a/1120213478). Hans slutsats är att politik och vetenskaper som bygger på antaganden om själviskhet förbiser andra motiv som driver människor i många situationer. Han hävdar att det finns t.o.m. vetenskapliga studier som visar att ekonomisk motivation leder till sämre resultat. Vidare verkar det som att ekonomisk motivation minskar motivationen till att göra altruistiska handlingar. ”Vi har hamnat i ett samhälle som är mindre samarbetstillvänt, mindre tillitsfullt, mindre effektivt och mindre tilltalande.” Vi har glömt att varje problemlösning kan bygga på ekonomiska eller moraliska principer.

Jag tycker Brooks är på rätt spår. Men det finns ett problem och det är att han inte analyserar vika moraliska principer som ska vara ledande. Inom olika chefsutbildningar tar man ofta upp vikten av klargöra organisationens övergripande mål och anpassningen av medarbetarnas individuella mål så att de bidrar till organisationens måluppfyllelse. En organisation som litar på att målen uppfylls genom medarbetarnas individuella mål utan ett gemensamt mål är en anarkistisk organisation dömt att misslyckas. En organisation måste därför alltid inskränka medarbetarnas individuella självbestämmande genom regler och rutiner.  

Vad är då samhällsorganisationens gemensamma mål? I tidigare bloggar har vi definierat medborgarnas mål som – att de äger landet gemensamt och att de därför har ett gemensamt ansvar för landet. Medborgarna blir genom medborgarskapskontraktet medlemmar i en organisation och deras individuella självbestämmande måste fås i överensstämmelse med målsättningen. De moraliska principer som ska styra detta arbete måste kopplas till denna uppgift. De kan inte väljas godtyckligt.

Betraktar man hans inlägg på detta sätt ifrågasätter han liberalismens grundidé – individens frihet från statlig inblandning – som ju i princip innebär att summan av individuellt självbestämmande ger det bästa samhället. Han tror att om individernas självbestämmande huvudsakligen motiveras av själviskhet får vi ett sämre samhälle. Han menar således att självbestämmandet kan ha negativa effekter och bör styras mot ett mera altruistisk självbestämmande byggt på moraliska principer. Kräver detta ett statligt ingripande eller ska vi vänta på att medborgarna upptäcker det själva?

[modlitba]

En gemensam etik för oss och dem

Lyssnade idag på detta avsnitt av Filosofiska rummet. Kan rekommenderas som sommarlyssning.

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=793

[modlitba]

Medborgarskapskontrakt och medborgarnas självägande

Vår grundläggande etiska princip för medborgarnas ansvar för ett land är att de äger landet gemensamt och att de därför har ett gemensamt ansvar för landet. Frän denna princip kan bl.a. härledas att skatt är en ersättning för att en organisation, staten, övertar det verkställande ansvaret från medborgarna. Mot detta står libertarianismens begrepp självägarskap. En definition som man kan hitta på Wikipedia är

”… begreppet självägarskap som innebär att man menar att varje individ har en absolut och okränkbar rätt till den egna kroppen och därmed även alla förmågor och produkter skapade av denna kropp eller förmåga.”

Denna definition står inte i direkt motsats till medborgarnas ägande av ett land men ägandet kan inte hänföras till den egna kroppen och produkter skapade av denna kropp. En fråga i sammanhanget är också vem som tillhandahåller rättigheten. Som vi ser det krävs det två parter i en rättighetsrelation. En part som har en rättighet och en part som har skyldigheten att leverera denna rättighet. Att tillerkänna sig själv en rättighet har inget värde i sig och behöver inte accepteras av andra. Självägandets princip måste accepteras av andra om det ska fungera. Det blir därmed en frågas om en ”överenskommelse” att acceptera principen mellan självägande subjekt.

Det är uppenbart att alla inte acceptera en sådan överenskommelse. Vi behöver således en vidgad definition av hur ägandet/egendom uppstår i avsaknad av en överenskommelse. Vi har i en tidigare blogg beskrivit att medborgarnas ägande uppstår när de ger uttryck för sin uppfattning att ett visst landområde är deras och att de är beredd att försvara detta landområde med alla medel inklusive våld. Denna uppfattning ligger ganska nära kriterierna som tillämpas inom folkrätten. Enligt folkrätten är de kriterier som urskiljer en stat – ett eget territorium, en befolkning och en regering som utövar kontroll över befolkningen.

I denna definition finns ingen oförytterlig rättighet för en befolkning att ha ett landområde som sin egendom. Ett landområde som betraktas av sin befolkning som sin egendom måste försvaras alternativt erövras. Äganderätten beror således på om man kan hindra andra från att anse att landet är deras egendom. Många länder har skapats och försvunnit under historiens lopp. Många gånger har det hänt efter våldsamma konflikter. Konflikter om landområden pågår även idag.

Ägandet, inte bara av landområden utan ägandet av alla objekt, skulle utifrån analysen ovan kunna sammanfattas som – förmågan att hindra andra från att bruka samma objekt, antingen genom egna förmågor eller genom t.ex. lagstadgat stöd från staten.

Denna definition står i motsats till självägandets princip som bygger på en absolut och okränkbar rätt. Enligt vår definition äger man sig själv, som ett objekt, om man kan hindra andra från att bestämma ens handlingar. Detta är nästan omöjligt att göra ensam. Man behöver andra som hjälper att förhindra detta. Vi tror att det kan vara anledningen till bildandet av länder. Ett land kan i princip ses som ett geografiskt område där medborgarna skyddar varandra från att fråntas sitt självägande. Detta kan dock inte ske utan inskränkningar i självägandet. Det är medborgarna själva som bestämmer vilka inskränkningar som ska gälla genom lagar. Om man så vill skulle man kunna se medborgarnas gemensamma ägande av ett land som ett kollektivt självägande som bygger på landets förmåga att försvara landets självägandeprinciper.

Att reglera äganderätten är en av lagstiftningens viktigaste uppgifter. Medborgarnas skyddas från att andra kan bruka deras egendomar genom lag. Vem som äger vad är grunden för att kunna bestraffa stöld och liknande brott. Att t.ex. köpa stöldgods ger ingen äganderätt till objektet. Upptäcks detta måste man återlämna objektet och får inga pengar tillbaka. Även demokratier använder våldsmetoder, t.ex. fängelsestraff och andra repressiva metoder, för att upprätthålla medborgarnas äganderätt.

Staten har genom sitt våldsmonopol rätt att bestämma över medborgarna när medborgarna har givit staten rätt att göra det. Man kan se det som att den enskilde medborgaren har avstått från sin rätt att bestämma över sig själv i det fall det gäller det gemensamma ansvaret för landet. Alternativt kan man se det som ett statligt tvång.

Detta för oss tillbaka till kontraktsperspektivet. Medborgarskapskontraktet innebär att landets medborgare gemensamt försvarar individens självägande, enligt lagarna som gäller i landet, gentemot andra länder och andra principer. Den som acceptera att bli delägare till ett land genom medborgarskap och därmed ansvarig för att förvalta och utveckla landet kan se det självklara i att medborgarna måste avstå från att se alla ekonomiska resurser som sina egna och att det kan hända att de måste ställa upp och försvara landet med sina egna liv när landet angrips. De som inte acceptera medborgarskapskontraktet kan hävda att skatter är stöld. Oftast hävdar dessa personer att de inte undertecknat något kontrakt vilket är sant. Men deras föräldrar har anmäld dem som medborgare i landet. Om de menar allvar borde de avsäga sig medborgarskapet. Kanske borde alla medborgare när de fyller 18 år underteckna ett medborgarskapskontrakt.

De politiska partiernas tävlan måste ses som en tävlan om innehållet i detta medborgarskapskontrakt. Om en majoritet av medborgarna förändrar innehållet i kontraktet för mycket till deras fördel kan övriga medborgare uppleva det som orättfärdig maktutövning eller som en för stor inskränkning av deras självägande och om detta fortsätter över tid kan detta till slut leda till våldsamma konflikter. Alla partier borde sträva efter att upprätthålla social cohesion. David Brooks har i en artikel i DN 2016-07-17 med rubriken ”Sammanhållningens svaga länkar” påtalat detta.

[modlitba]

Så bör den auktoritära populismen bemötas

I DN debatt den 19 juni 2016 framfördes ett förslag om hur den auktoritära populismen bör bemötas. Anledningen till artikeln är att ”Timbro authoriterian index” har visat att nästan var femte europeisk väljare röstar på ett vänster- eller högerpopulistiskt parti. Som vanligt ska vi inte analysera de framförda skälen utan undersöka vad vi kommer fram till i samma fråga utifrån vara grundläggande etiska principer som kan härledas från att

•                        Medborgarna äger landet

•                        Medborgarna har ett gemensamt ansvar för landet

•                        Medborgarna ska sträva efter social cohesion byggd

•                        Medborgarna ska sträva efter en hållbar utveckling

Ett populistiskt parti kan då definieras som ett parti som samlar medborgare som inte är nöjda med sina personliga livsvillkor som de anser har skapats av det politiska systemet dvs. av de rådande besluten som riksdagen har fattat avseende

1.       De grundläggande etiska principerna som ska styra riksdagens beslutsfattande

2.       Den sociala cohesionen i landet

3.       Landet resurser, dvs. utvecklingen är inte hållbar.

Till detta måste läggas att de inte tror på att de dominerande partierna är villiga att kämpa för en förändring av deras livsvillkor.

De grundläggande etiska principerna

De grundläggande etiska principerna för medborgarnas beslutsfattande måste inte vara demokratiska. Det måste stå medborgarna fritt att välja vilka principer som ska gälla deras land. Så fungera det i dag då t.ex. alla länder kan vara med i FN oberoende om de är demokratier eller inte. Kampen att ändra odemokratiska etiska principer till demokratiska eller tvärtom är lika legitimt. Om medborgarna är splittrade i denna fråga finns ett stort problem. Förändringens från demokratiska principer till odemokratiska kan faktisk ske genom demokratiska beslut i riksdagen. Det omvända är inte fallet. Ett land med odemokratiska etiska principer kan förtrycka oliktänkande. Oftast sker sådana förändringar genom revolution. Slutsatsen måste vara att ett demokratiskt land inte kan skydda sina grundprinciper om en majoritet av medborgarna vill ändra principerna.

Varför är medborgarna inte nöjda med principerna? I grunden måste det bottnar i en upplevelse att det demokratiska systemet inte kan leverera en livskvalitet de vill ha. I och med att partierna kan sägas vara försvarare av systemet måste man ifrågasätta de etablerade partiernas vilja att kämpa för den livskvalitet de vill ha. För att kunna förändra något måste man förstöra systemet, ändra det i grunden. All kritik syftar till att förstöra det demokratiska systemet och inte till att förbättra systemet. En demokrati har endast ett vapen mot detta och det är att alltid motarbeta en ökning av medborgarnas missnöje, det vi kallar för social cohesion.

Social cohesion

Medborgarna kan vara missnöjda med sin livssituation av många olika anledningar. Mest handlar det kanske om den sociala cohesionen. För att fördjupad analysen ska vi dela upp den i tre olika kategorier

·       Ekonomisk cohesion

·       Politisk/makt cohession

·       Kulturell cohesion

Den första kategorin ekonomisk cohesion handlar om marknadsekonomi/kapitalism/liberalism. De ekonomiska villkoren kan variera mellan olika grupper av medborgare. För att acceptera variationen i de ekonomiska livsvillkoren  måste medborgarna tycka att systemet som genererar skillnaderna är rättvist. Ekonomin avgörs för de flesta av inkomster från ett arbete. Några får inkomster från att vara företagare och några får kapitalinkomster. Arbetsinkomster beror på vilka jobb man kan få. Systemet som avgör vilka jobb man kan få är huvudsakligen skolan som ger kunskaper och färdigheter som krävs för jobben. Tävlan om befattningarna och ämbeten via utbildningssystemet är kanske rättvis men det finns förlorare. De som är förlorare i denna kamp kan skylla på sin egen oförmåga eller på att systemet som skapar förlorare är orättvist. På samma sätt kan kampen om bostäder skapa vinnare och förlorare. Uppenbart är att förlorarna har andra livsvillkor än vinnarna. Många anser att de som har kapital och eller välutbildade föräldrar har bättre chanser än medborgare utan kapital och välutbildade föräldrar i denna tävling. Enligt liberala principer bär den enskilde ansvaret för sin egen lycka, den liberala marknadsekonomin är det inget fel på. En person med funktionshinder har ingen chans i detta system och kan också ses som en förlorare.

Förlorarna kan uppleva systemet som en stor fördel för dem som har kapital och personliga resurser och att det politiska systemet har accepterat effekterna av det ekonomiska systemet. Det finns inga stora systemkritiska partier längre. En förklaring till att detta har blivit en populistisk agenda är att framförallt socialdemokratin inte längre verka ha en inställning att den liberala marknadsekonomin måste begränsas så som de hade på 1900-talets första hälft. Även fackföreningarnas kamp mot avarterna i den liberala marknadsekonomin har avtagit kanske pga. en ökad globalisering av företagen. Kvinnornas kamp för lika löner hör hit. Populism här handlar om att kämpa mot denna liberala marknadsekonomi. Den uttrycks ofta i det orättfärdiga i att vissa politiker och företagsledare kan få stora förmåner som t.ex. pensioner och bonusar. Vad de uppfattar är kanske att de utnyttjas för att ge bra levnadsvillkor för dessa personer.

Den andra punkten handlar om medborgarnas upplevelse att vara utestängd eller diskriminerad av systemet. Det handlar inte bara om det politiska systemet utan också om det ekonomiska systemet. Även här kan kvinnornas kamp om ledande befattningar tjäna som exempel, men det finns flera grupper som känner på detta sätt. Landsbygd mot stad, land mot EU, rika kommuner mot fattiga, osv. Även här kan upplevelsen vara att en part utnyttjas för att den andra parten ska få det bättre.

Den tredje punkten är kanske den svåraste att analysera. Det finns människor som känner sig hotade av personer som inte har samma uppfattningar som de själva har. Om man tror på en viss gud och träffar människor som tror på en annan gud kan tvivel uppstå. Tvivel som kan vara obehaglig. För dessa människor är kulturell mångfald ett ovälkommet tillstånd. Det som man själv tycker är rätt och riktigt kan ifrågasättas av andra medborgares handlande och kräver inte ens någon dialog. Om det man tycker är rätt och riktigt kan inte andras tyckande vara lika rätt och riktigt. De behöver ändra sig. Dessa personer kan ifrågasätta riksdagens beslut t.ex. i flyktingmottagningsfrågor och invandringsfrågor.  

Hållbar utveckling

Det finns också medborgare som ifrågasätter systemets förmåga att verka för en hållbar utveckling både för landet och för jorden. Deras missnöje har dock kunnat fångas upp av befintliga partier eller har givit upphov till nya partier inom det befintliga systemet.  

Sammanfattning

Sammanfattningsvis kan man tänka sig att populistiska partier tilltalar människor som har det gemensamma att de tycker att de politiska och ekonomiska systemen inte skapar ett land de vill leva i. De tycker att majoriteten av medborgarna inte bryr sig om deras upplevelser, kanske utnyttjar dem, och att därför majoritetens rätt att bestämma måste brytas. Den sociala cohesionen finns inte längre. Svaret på hur populistiska partier bör bekämpas blir således att det bara kan ske genom åtgärder som ökar den sociala cohesionen. Medborgarna måste återfå ett förtroende för att det politiska systemet tar ansvar för dem också. I artikeln namns som ett av förslagen att man måste erkänna att politiken saknar lösningar på många samhällsproblem, det kan vi hålla med om.

��_�f��

[modlitba]

Inför timplan och nationella examensprov på gymnasiet

Jan Björklund (L) och Christer Nylander (L) föreslog den 8 juni 2016 i en debattartikel i DN att man borde införa timplan och nationella examensprov på gymnasiet. Skälet till förslaget är att Sverige brottas med sjunkande studieresultat. Som vanligt ska vi inte analysera deras skäl utan undersöka vad vi kommer fram till utifrån vara grundläggande etiska principer som kan härledas från att

·       Medborgarna äger landet

·       Medborgarna har ett gemensamt ansvar för landet

·       Medborgarna ska sträva efter social cohesion

·       Medborgarna ska sträva efter en hållbar utveckling

Skolan ansvar är tvåfald. För det första har skolan att förverkliga medborgarnas gemensamma ansvar för kunskapsreproduktionen och kunskapsutvecklingen och för det andra att verka för en social cohesion som bygger på Rawls princip att alla befattningar och ämbeten ska vara öppna för alla. Om det är utbildning (examen, betyg m.m.) som ger tillträde till dessa befattningar och ämbeten så måste alla medborgare få lika chans att skaffa sig behörighet till dessa befattningar och ämbeten. Skolan är en organisation vars huvuduppgift är att organisera medborgarnas tävlan om befattningar och ämbeten på ett opartiskt sätt.

Tävlingen har tre olika skeden. I det första skedet ska alla få tillgång till träning. I nästa skede ska alla elever visa sina kunskaper och färdigheter vid en speciell prestation lika för alla. Slutligen ska prestationerna bedömas lika.

Björklunds och Nylanders förslag syftar på alla områden i tävlingen. De vill införa ett nationellt examensprov på gymnasiet som rättas externt (prestation och bedömning) och en timplan för varje ämne (träning).

Ett nationellt examensprov på gymnasiet som rättas externt är helt i linje med våra grundläggande etiska principer. Det skulle leda till en mera rättvis tävling för eleverna. Ett misslyckande på just detta prov på en speciell dag behöver inte vara så alvarlig om det skulle finns en ytterligare chans. Björklund och Nylander föreslår dock att lärarna i slutbetyget måste göra en bredare bedömning. Graden av orättvisa i bedömningen ökar då. Det skulle vara som att införa en regel att tränaren skulle få ett inflytande över hur resultatet ska bedömas vid en tävling.

Det andra förslaget att införa timplaner för ämnen avser att effektivisera träningen. Björklund och Nylander anför som skäl att antalet lärarledda lektioner minskat sedan timplanerna avskaffades. Detta förslag är lite mera tveksamt. Behöva alla elever lika mycket träning i varje ämne? Har lärarna kompetens att avgöra hur mycket tid som ska läggas på ämnesträningen för att få eleverna att prestera bra? Behöver lärarna detaljstyrning?

Grundproblemet som föranleder dessa förslag är att medborgarna/staten har överlåtit ansvaret för kunskapsreproduktionen och att anorna en rättvis tävling om befattningar och ämbeten till kommunerna. När de inte klarar detta av förklarliga skäl, de har andra intressen än staten, försöker staten att styra kommunerna genom detaljreglering. Är detta en bra väg eller ska skolan förstatligas?

Vad tycker du?

��ü��g{�4�

[modlitba]

Inför timplan och nationella examensprov på gymnasiet

Jan Björklund (L) och Christer Nylander (L) föreslog den 8 juni 2016 i en debattartikel i DN att man borde införa timplan och nationella examensprov på gymnasiet. Skälet till förslaget är att Sverige brottas med sjunkande studieresultat. Som vanligt ska vi inte analysera deras skäl utan undersöka vad vi kommer fram till utifrån vara grundläggande etiska principer som kan härledas från att

·       Medborgarna äger landet

·       Medborgarna har ett gemensamt ansvar för landet

·       Medborgarna ska sträva efter social cohesion

·       Medborgarna ska sträva efter en hållbar utveckling

Skolan ansvar är tvåfald. För det första har skolan att förverkliga medborgarnas gemensamma ansvar för kunskapsreproduktionen och kunskapsutvecklingen och för det andra att verka för en social cohesion som bygger på Rawls princip att alla befattningar och ämbeten ska vara öppna för alla. Om det är utbildning (examen, betyg m.m.) som ger tillträde till dessa befattningar och ämbeten så måste alla medborgare få lika chans att skaffa sig behörighet till dessa befattningar och ämbeten. Skolan är en organisation vars huvuduppgift är att organisera medborgarnas tävlan om befattningar och ämbeten på ett opartiskt sätt.

Tävlingen har tre olika skeden. I det första skedet ska alla få tillgång till träning. I nästa skede ska alla elever visa sina kunskaper och färdigheter vid en speciell prestation lika för alla. Slutligen ska prestationerna bedömas lika.

Björklunds och Nylanders förslag syftar på alla områden i tävlingen. De vill införa ett nationellt examensprov på gymnasiet som rättas externt (prestation och bedömning) och en timplan för varje ämne (träning).

Ett nationellt examensprov på gymnasiet som rättas externt är helt i linje med våra grundläggande etiska principer. Det skulle leda till en mera rättvis tävling för eleverna. Ett misslyckande på just detta prov på en speciell dag behöver inte vara så alvarlig om det skulle finns en ytterligare chans. Björklund och Nylander föreslår dock att lärarna i slutbetyget måste göra en bredare bedömning. Graden av orättvisa i bedömningen ökar då. Det skulle vara som att införa en regel att tränaren skulle få ett inflytande över hur resultatet ska bedömas vid en tävling.

Det andra förslaget att införa timplaner för ämnen avser att effektivisera träningen. Björklund och Nylander anför som skäl att antalet lärarledda lektioner minskat sedan timplanerna avskaffades. Detta förslag är lite mera tveksamt. Behöva alla elever lika mycket träning i varje ämne? Har lärarna kompetens att avgöra hur mycket tid som ska läggas på ämnesträningen för att få eleverna att prestera bra? Behöver lärarna detaljstyrning?

Grundproblemet som föranleder dessa förslag är att medborgarna/staten har överlåtit ansvaret för kunskapsreproduktionen och att anorna en rättvis tävling om befattningar och ämbeten till kommunerna. När de inte klarar detta av förklarliga skäl, de har andra intressen än staten, försöker staten att styra kommunerna genom detaljreglering. Är detta en bra väg eller ska skolan förstatligas?

Vad tycker du?

��ü��g{�4�

[modlitba]

Dags att skrota kommunerna

I en debattartikel den 5 juni 2016 i DN argumenterade Stefan Werme (L) för sin uppfattning att det är dags att skrota kommunerna som de fungerar i dag. Vi ska inte redovisa för hans argument här utan försöker ta ställning till hans uppfattning utifrån de etiska principer som kan härledas från att

·       Medborgarna äger landet

·       Medborgarna har ett gemensamt ansvar för landet

·       Medborgarna ska sträva efter social cohesion

·       Medborgarna ska sträva efter en hållbar utveckling

Ur detta perspektiv är kommuner ett särintresse då de inte kan uppfattas att ha samma intressen som medborgarna gemensamt har för landet. Att inrätta kommuner är således att inrätta ett särintresse vars verksamhet måste bidra till medborgarnas gemensamma intressen.

Det vi kan se är att så är inte fallet. Skolan erbjuder olika villkor för medborgarna vilket utförligt beskrivs av skolverket. Flyktingmottagandet tar inte alla kommuner ett ansvar för. Bostadsbyggandet likaså. Medborgarna genom staten försöker motverka dessa ojämlika villkor genom stödåtgärder och lagstiftning. Den sociala cohesionen är hotad.

Det finns således alltid eller oftast ett motsatsförhållande mellan medborgarnas gemensamma intressen och särintressen. Att överlämna det gemensamma ansvaret till ett särintresse minskar medborgarnas förmåga att ta ansvar. Inrättandet av kommuner kan i princip likställas med att Sverige är en förbundsstat. Här måste man ta ställning till om det kommunala självbestämmandet uppväger hotet mot den sociala cohesionen i landet.

Vad tycker du?

[modlitba]

Sveriges riksdag

Detta är ett test

[modlitba]

Utbildningssystemet – skolan

<a href=“http://www.bloglovin.com/blog/14969171/?claim=b9u2wzfxthy”>Följ min blogg med Bloglovin</a>

Bloggen är inte ett inlägg i debatten om hur skolan kan förbättras utan ett försök att analysera ansvarstagandet inom skolsystemet. Vi har i en tidigare blogg redogjort för målet och ansvaret för utbildningssystemet på följande sätt.

Reproduktionsbehovet

Ett lands tillgångar är inte bara dess materiella tillgångar utan det finns också en tillgång i form av medborgarnas kunskaper och förmågor. Medborgarna förvärvar kunskaper och färdigheter under sina liv och när de dör försvinner dessa kunskaper och färdigheter. Därför behövs det ett system för att dessa kunskaper och färdigheter reproduceras. Man skulle kunna överlåta denna kunskapsreproduktion till medborgarna själva men det skulle innebära en ganska statiskt kunskapsnivå över tid. Dagens kunskapssamhällen kräver att kunskapsreproduktionen organiseras på ett annat sätt. Det är inte längre föräldrarna ensamma som lär sina barn kunskaper och färdigheter utan medborgarna har gemensamt övertagit en större del av ansvaret för detta. Medborgarna har således ett gemensamt ansvar för kunskapsreproduktionen och kunskapsutvecklingen.

Utifrån vårt kontraktsperspektiv (medborgarnas kontrakt med varandra) har utbildningssystemet krasst uttryckt inget ansvar för den personliga utvecklingen hos medborgarna utan ska garantera att kunskaper och färdigheter reproduceras och utvecklas. Detta ska ske så effektivt som möjligt. Förutom denna uppgift har skolan också uppgiften att förmedla kännedom om de överenskommelser som gäller för alla medborgare. Vidare finns det ett behov av en allmän orientering om hur världen fungerar för att medborgarna kan förstå och delta i beslutsprocesserna som leder till överenskommelser.

Ett effektivt system leder till att alla kunskaps- och färdighetsbehov i bolag, organisationer, stat, kommun m.fl. tillgodoses. Det ska inte finnas bristyrken och kunskaps- och färdighetsnivåerna hos studenterna ska motsvara arbetsuppgifternas kunskaps- och färdighetsnivåerna på arbetsmarknaden. Kunskaper och färdigheter ska dock inte bara reproduceras utan behöver också utvecklas. För att nya arbetsuppgifter ska kunna komma till stånd behöver det finnas personer som har kompetens för dessa nya uppgifter.

Här finns det två olika principer för att försöka åstadkomma detta. Den ena är att medborgarna gemensamt bestämmer vilka utbildningsplatser som ska erbjudas medborgarna och det andra är att medborgarnas individuella val av utbildningen antas leda till måluppfyllelse och att utbildningsutbudet därför bäst styrs av deras önskemål. Självklart kan dessa två principer också kombineras t.ex. att vissa utbildningar begränsas emedan andra styrs av efterfrågan. Den första principen innebär att medborgarna ansvarar för resultatet gemensamt, den andra principen innebär att den enskilde medborgaren blir ansvarig för resultatet. Den innebär således att medborgarna inte tar något ansvar gemensamt.

Den personliga utvecklingen

I en annan tidigare blogg har vi också funderat på medborgarnas gemensamma ansvar för den enskilde medborgarens personliga utveckling. Vad de skulle kunna ansvara för, enligt Rawls princip, är att alla medborgare ska ha samma möjlighet till utveckling men att det är upp till den enskilde att ta tillvara på möjligheterna. Alla har rätt och t.o.m. skyldighet att utbilda sig i nio år. Vissa elever utnyttjar möjligheten till fullo emedan andra inte gör det. Den som misslyckas första gången får en andra chans i Komvux. Denna allmänna rättighet kombineras med ett ansvar för att ge elever med sämre förutsättningar extra stöd för att de ska kunna utnyttja möjligheten. Även detta extra stöd är helt i överensstämmelse med Rawls principer. Den som råkar vara född med ett handikapp ska ha samma chans att utvecklas och leva ett ”normalt” liv som andra. Här kan det finnas olika uppfattningar hos medborgarna om vilken omfattning detta stöd ska ha. Det finns också ekonomiska aspekter att ta hänsyn till.

Att alla medborgare ska ha samma chans till utbildning bygger på Rawls princip att alla befattningar och ämbeten ska vara öppna för alla. Om det är utbildning (examen, betyg m.m.) som ger tillträde till dessa befattningar och ämbeten så måste därför alla medborgare ha lika chans att skaffa sig behörighet till dessa befattningar och ämbeten. Nackdelen med detta är att man måste förbjuda att några kan skaffa sig behörighet till befattningar och ämbeten utanför systemet. Detta förbjudande av att gå utanför systemet kan ses som en nackdel för hela cohesive society tanken. Om samhället ska vara cohesive måste man förbjuda sådant som kan förstöra detta.

Ur detta perspektiv kan man säga att skolans är en myndighet vars huvuduppgift är att organisera medborgarnas tävlan om befattningar och ämbeten på ett opartiskt sätt. Skolan ska kompensera medborgare med hinder för en rättvis tävlan. Om tävlan ska vara opartisk måste samma prestationer bedömas på samma sätt. Vidare måste de vars prestationer som ska bedömas veta vad som ska bedömas och kunna förbereda sig för prestationen.

Tävlingsregler

Syftet med tävlingen kan sägas vara att bedöma elevernas kunskaper och färdigheter så att de kan matchas mot behovet av dessa kunskaper och färdigheter på arbetsmarknaden. Instrumentet som används är bedömning av kunskaps- och färdighetsnivåer i olika ämnen, betyg. De elever som har de bästa betygen i grundskolan får förtur till vidare utbildning på gymnasiet och de som har de bästa betygen där får förtur till vissa efterfrågade högskoleutbildningar. Det är därför avgörande att betyg grundar sig på samma bedömningar av kunskaps- eller färdighetsnivån i alla skolor och alla klasser.

Prestation

En viktig faktor för en rättvis tävlan är att samma prestation bedöms. Ingen skulle väl uppfatta en sprinttävling som rättvis om vissa löpare skulle springa 90 m, vissa 100 m och några 110 m. Det är därför av stor vikt att de tävlande uppfattar att det är samma prestationer som mäts. Skolverket försöker åstadkomma detta genom att ange kunskapskrav för varje ämne och för vissa årskurser. Men detta likriktar inte hur lärarna utforma sina prestationskriterier. Det finns tecken på att kriterierna varierar beroende på skola, lärare, kön, social bakgrund m.m. Skolverkets starkaste likriktning av prestationer är de centrala proven. Vid ett sådant tillfälle får alla elever visa vad de kan prestera under samma förutsättningar.

Undantag från detta är prestationskraven för särskoleelever. Även elever med andra handikapp kan få viss hjälp vid denna prestation. Framförallt handlar det om tid och hur uppgiften presenteras.  

I denna del av tävlingen kan inga hänsyn tas till olika förutsättningar. Det är prestationen som ger rätt till vidare utbildning och kanske välbetalda yrken och ämbeten. Det är prestationen som avgör om man har kvalifikationer som behövs för detta.

Bedömning

Prestationerna bedöms av enskilda personer, lärarna, och deras bedömningsförmåga är avgörande för likheten i bedömningarna. Denna form av bedömning har ett grundläggande problem. Det är i stort sett omöjligt att anta att alla lärare i svenska t.ex. skulle bedöma en uppsats lika. Inom bedömningssporterna har man löst problemet med att använda flera bedömare och räknar ut ett genomsnitt av de olika bedömningarna på något sätt. Skolverket försöker åstadkomma detta genom att jämföra bedömningar för nationella prov med respektive skolans övriga bedömningar. Detta kan också göras på klassnivå, dvs. hur en lärare bedömer enskilda elevers prestationer i relation till prestationen på ett nationellt prov. Sådana analyser görs inte av skolverket utan borde göras av rektorerna. Oklart i vilken omfattning detta görs.

Träning

En rättvis tävling förutsätter att alla deltagare får möjlighet att träna inför prestationen. Därför är skolans förmåga att ge likvärdiga träningsmöjligheter till alla av största vikt. Här spelar skolornas och lärarnas kompetens en stor roll. Det är här skolans kompensatoriska ansvar har sin plats. Skolan ska erbjuda särskild träning för elever med hinder för att delta i den ”normala” träningen.

Tränarnas/lärarnas kompetens garanteras av staten genom att dessa måste ha genomgått en särskild utbildning som ger behörighet för yrket. Trots detta finns det skillnader i lärarnas yrkesskicklighet och det leder till att en skolas kompetens sedd som summan av lärarnas kompetenser kan variera. Om staten inte bevakar detta kan skillnaderna bli stora när lärarna själva kan välja vilken skola de vill arbeta på. Det finns en risk för att skolor med hög kompetens dra till sig mera hög kompetens och att skolor med låg kompetens får problem med att kunna rekrytera lärare med hög kompetens. Det är även en fördel för en rektor om hen har hög kompetens på skolan. Även elevernas fria skolval kan bidra till en polarisering av kompetenserna. Eleverna möjlighet till bra träning kan således minska i vissa skolor och öka i andra och det leder till att förutsättningar för bra prestationer och tillgången till befattningar och ämbeten minskar för vissa elevgrupper.

Lärarnas förutsättningar för att ge träning

Det finns en omfattande debatt om olika pedagogiska metoder för att lära elever kunskaper och färdigheter. Om vi acceptera det faktum att ingen vetenskaplig teori finns om vad lärandet är för process i hjärnan kan vi konstatera att pedagogik bygger på beprövat erfarenhet, dvs. slutsatser som man har dragit av tidigare pedagogisk verksamhet. Pedagogik är dock också en vetenskaplig disciplin och vi måste därför förklara vad som är skillnaden när vi säger att det inte finns någon vetenskaplig teori om vad lärandet är för process i hjärnan.

Vi menar att alla teorier är förklaringar av något. Det går dock att indelar teorier på en skala beroende på deras förmåga att förutse effekten om man använder förklaringen. Skalan börjar på 0 dvs. inga förutsägelser kan göras, ökar till att det finns en sannolikhet för att något ska hända mellan 1 och 99 procent och slutar på 100 procent, dvs. att det alltid uppstår samma effekt. Den första gruppen kallar vi för trosförklaringar dvs. sådant som folk tror men som inte kan bevisas ha en effekt. Det är förklaringar som saknar det vi kallar orsak-verkan aspekten. Annorlunda uttryckt kan det också beskrivas som att det inte är om-så förklaringar.

Nästa grupp har en sådan orsaks-verkan förklaring där utfallet kan variera, dvs. har olika sannolikheter. Problemet med dessa förklaringar är att de gäller bara under förutsättning att de faktorer som förklaringen beror på och som har mätts är de enda faktorerna som kan bedömas i den nya situationen. En sannolikhetsförklaring innehåller ingen information om och vilka faktorer som kan omkullkasta orsak-verkan sambandet. Nationalekonomernas problem med att förutse nya avgörande vändpunkter är ett exempel på detta. Samma kan sägas om väderprognoser.

Den tredje gruppen är vad som kallas naturlagar. Vid givna förutsättningar uppstår alltid samma effekt. Här finns i princip hela den tekniska sektorn. Alla apparater är byggda på kunskaper om 100-procentig orsak-verkan samband. När vi använder begreppet vetenskaplig teori menar vi en sådan förklaring. Vi menar att det inte finns någon teori som säger att om du undervisar på följande sätt så kommer effekten alltid att vara att eleven har lärt sig det du vill lära ut.

Den pedagogiska vetenskapen är därför en sannolikhetsvetenskap. Ibland kan man till och med tycka att denna vetenskap har ganska svaga samband med vad lärarna faktiskt gör på samma sätt som kemisters kunskap om färg har ett svagt samband med målarens yrkesskicklighet. Det finns många alternativ vid val av färg men målaren uppgift är att välja färg i en viss situation. Ofta sker det mest beroende på tidigare erfarenheter och inte för att målaren har läst facklitteratur. Man skulle alltså kunna se på läraryrket som ett yrke som bygger på beprövat erfarenhet mera än på vetenskap. Läraren måste välja bland alla pedagogiska- och didaktiska metoder och ofta är det egna eller kollegers erfarenheter som är avgörande för valet. Att internet vimlar av olika idéer och appar för undervisning gör inte saken lättare.

Om vi uppfattar läraryrket som ett yrke som bygger på beprövat erfarenhet har vi ett problem. Om vi anser att läraryrket är ett vetenskapligt yrke så måste vetenskaplig forskning avgöra vad som är en vetenskaplig metod. Men vem är det som avgör vad beprövat erfarenhet är? Den enskilda läraren har bara en begränsad tillgång till erfarenheter. Inom andra yrken har detta för i tiden och i viss mån även fortfarande bestämts av branschorganisationer och beprövade erfarenheter har förmedlats genom lärlingsutbildning, gesällutbildning och mästerutbildning. I viss mån kan man säga att skolverket har tidigare gjort detta genom att godkänna kurslitteratur som lärarna följde. Man kanske kan se reformen om förstelärare som ett litet steg tillbaka mot att utpeka lärare som har beprövade erfarenheter.

Staten har upphört att ge stöd till lärarna med avseende på vad som är beprövad erfarenhet. Varje lärare får själv bestämma vad det är. Om man jämför läraryrket med läkaryrket så tar staten ett mycket större ansvar för läkarnas behandlingar. Det är staten som bestämmer vilka mediciner och behandlingar som läkarna får använda. Lärarna har övergivits av staten. Det finns ingen FASS för lärare. Det krävs ingen 100-procentig effekt för att ett läkemedel ska förtecknas i FASS med det krävs att beprövad erfarenhet har visat att fördelarna överväger biverkningarna genom klinisk prövning. Det är kanske inte lika lätt att pröva pedagogiska och didaktiska metoder i förväg och olämpligt att använda skolelever för experiment men man kan alltid utvärdera vad som görs i skolorna. Idag har varje lärare rätt att experimentera med eleverna genom att hen kan använda nya obeprövade metoder. Kanske bör det finnas en etisk nämnd på varje skola som ska ge tillstånd för varje ny metod en lärare vill använda. Det kunde vara en motpol till alla pedagogiska och didaktiska metoder som florerar på internet som t.ex. det flippade klassrummet, appar och spel som ska leda till en bättre inlärning m.m.

Slutsats

När staten/medborgarna gemensamt inte tar ansvar för en opartisk och rättvis skola så blir det lärarnas fel om resultatet inte är bra. Dessa i sin tur hänvisar att deras resultat är beroende på förutsättningarna de får för sitt jobb och på elevernas vilja att lära sig. Till slut är det föräldrarna som bär skulden om deras barn inte vill lära sig. Föräldrarna i sin tur tycker att skolan inte gör tillräckligt mycket för att hjälpa deras barn och då extra hjälp är beroende på att eleven har någon diagnos växer trycket på att deras barn diagnosticeras. När medborgarna inte tar ett gemensamt ansvar för skolsystemet kan likvärdiga träningsförutsättningar för alla elever gå förlorade.

Systemet verkar vara accepterat av medborgarna. Det finns dock tecken på en uppluckring i form av en diskussion om s.k. glädjebetyg och att skolorna inte längre kan erbjuda samma förutsättningar för tävlandet om betygen i alla skolor. Det verkar som att bostadssegregeringen och det fria skolvalet har medfört att vissa skolors förmåga att erbjuda rättvisa tävlingar har minskat. Det verkar också som att lärares, skolledares, elevernas och föräldrarnas valfrihet enligt liberala idéer inte leder till en rättvis kamp om befattningar och ämbeten. Men att välja Rawls principer eller liberalismens principer om individens frihet är medborgarnas beslut. Rawls principer stämmer dock mera överens med en uppfattning att medborgarna äger landet och att de därför har ett ansvar för landet. I den liberala ideologin är det medborgarna som ansvarar för sig själva och staten inskränker detta ansvar.