moralisten-blog

[moralisten-blog]

"Knivdådet i Åbo utreds som terrordåd – enligt polisen är den misstänkta marockansk medborgare", rubricerar Helsingin Sanomat idag. Är det alltså så att utländsk medborgare = terrorism? Skulle det inte ha varit terrorism om gärningsmannen varit finländsk medborgare? Eller går terrorgränsen vid vit finländsk medborgare?

[moralisten-blog]

Jag vet att jag skulle kunna ringa mina nära väninnor mitt i natten för att fråga om allt från färgen på mitt rouge till den turkiske presidenten Erdogans inflytande på flyktingkrisen – och de skulle svara med samma totala intresse och uppriktighet.

(Åsa Beckman i DN)

Ja inte vet jag. Kanske jag underskattar mina vänner, men det enda nummer jag kan tänka mig att ringa mitt i natten är 112. Eller möjligen gårdskarlens, ifall jag lyckats låsa ut mig, och till och med det är tveksamt. Allt utom akut sjukdom kan vänta till morgonen, och jag kan inte föreställa mig en kris som inte kan vänta som inte tarvar vårdpersonal.

Det är något med våra berättelser om väninneskap, ett slags Sex and the City-skimmer som är fullständigt vrickat. Riktiga vänner ringer varandra mitt i natten, ventilerar sitt sexliv i klinisk detalj och är varandras primära relationer, alltid, också framom partners och familj. Det är klart att det inte är vrickat att prata om sex eller lägga stor vikt vid sina vänskapsrelationer, men kvinnors vänskap är rätt hårt mallad. Det börjar redan med flickböckernas hjärtevänner, med Anne och Diana som svär varandra evig vänskap, och sedan fortsätter det tills man s.a.s. landar i New York. Med bland annat Elena Ferrantes Min fantastiska väninna som ett märkligt, oroande undantag.

Beckman skriver fint ”att nära väninnerelationer ofta är extremt kunskapsintensiva. Ingenting är för litet eller obetydligt för att prata om. Om det så handlar om arbete, män, barn, vänner, kroppar, tiden, världen. Och i de samtalen är frågan om vem man är – och vem man håller på att bli – en naturlig och självklar utgångspunkt.” Och det är det här jag önskar att väninneberättelserna handlade om, detta att man själv blir tydligare i samtal med andra. Inte intimitetsnormer som odugligförklarar vissa personlighetstyper, familjekonstellationer och relationer.

Sedan är jag inte säker på hur man man blir tydlig för sig själv när samtalen saknas. Skrivande människor kan formulera och lägga fram något av sig själva, men sedan då, om själva speglingen uteblir? Jag föreställer mig att svaret är text ändå, att det är vad god litteratur gör.

[moralisten-blog]

“I am a young, thin, white, cis gender woman whose inner turmoil is often seen as poetic rather than dangerous.” (Alana Massey: The Monetized Man”)

Jag har en massa att säga -- Massey slår huvudet på spiken i så mycket -- men jag kommer inte längre än så här. Poetisk eller farlig, poetisk eller farlig. Poetisk eller farlig.

Massey skriver om hur hennes budskap om mäns skuld bemöts med mindre vitriol och misstänksamhet än när kvinnor utan de här privilegierna uttalar sig. Med kunskap om vilka mängder vidrigheter många kvinnor utsätts för när de har mage att uttala sig på internet är det förstummande.

[moralisten-blog]

“När Henrik tar av Miriam tröjan och hon sträcker upp armarna i luften som ett litet barn, vill jag skrika av lycka över en författare som inte tar ansvar för sina romangestalter”, skriver Åsa Linderborg i sin recension av Knausgårds Ut ur världen.

Jag är förbryllad över alla dessa gigantiska reaktioner Knausgård framkallar -- skrika, verkligen? Av lycka, här? -- men mest av allt undrar jag vad detta att inte ta ansvar för sin romangestalt betyder. Att låta bli att prydligt och viktorianskt bestraffa icke-goda handlingar? Att litteraturen strävar eller borde sträva efter att vara uppbygglig och att Knausgård gör något annat?

Jag misstänker att Linderborg talar om vad hon föreställer sig att publiken retroaktivt kommer att kräva av Knausgård. Ansvaret hon talar om ligger inte mellan Knausgård och hans verk, utan mellan läsaren och verket, och Knausgård lämnar läsaren ensam med allt eventuellt obehag som romanen framkallar. Och av någon anledning tycker Linderborg att det är befriande -- själv är jag inte så säker.

Ett fiktivt barns fiktiva kropp blir utsatt för ett fiktivt övergrepp. Vad som däremot är verkligt är frågan om vilken typ av handling fiktionen är, för neutral är den åtminstone inte. Även om inga verkliga barn tagit skada just här lämnar fiktionen avtryck i världen. Ansvarsfördelningen blir ohjälpligen komplicerad, och det är här jag inte riktigt begriper vad Linderborg menar att Knausgårds vägran skulle bestå av och varför den är befriande.

Jag har inte något användarvänligt svar. Det kan inte vara uppbygglig litteratur eller förbjudna ämnen eller litterära bruksanvisningar, men det kan inte heller vara frihet från ansvar. I sin recension (bakom betalvägg) av Ut ur världen skriver Pia Ingström, apropå Ebba Witt-Brattströms diskussion kring den pedofila blicken hos Knausgård och Larsson, att “det ‘som är orätt’ visst skall skrivas, men också läsas: ‘uppfattas, tolkas, uppmärksammas’. I motsats till kanoniseras och normaliseras, alltså. Det lästa skall diskuteras och ställas mot andra gestaltningar av liknande övergrepp.“

Ingström talar om läsarens ansvar, om att vi måste fundera på “vad som sker när småflickor förvandlas till metaforer i vuxna mäns böcker“. Men också Knausgård är delaktig i vi:et genom att ha berättat just detta ur just detta berättarperspektiv. Knausgård har blivit den Sanna och Ärliga Konstens profet och jag vet inte varför denna position anses befria honom från allt slags besvärligt kontextuellt ansvar, men han kan inte lösgöra sig ur meningstrafiken, och som läsare kan vi inte bortse från hans plats i den.

[moralisten-blog]

Så var vi där igen. Ännu en riksdagsledamot som tror att hans sexuella behov är viktigare än andra mänskors integritet.

I Hbl (19.5.2015) säger den sannfinländska riksdagsgruppens ordförande att Jari Lindström att Toimi Kankaanniemis sexmeddelanden är "en liten sak". Så säger bara någon som är totalt förblindad av antingen sitt privilegium eller av patriarkatet.

Sexuella trakasserier är ingen “liten sak”. Kanhända skickade Kankaanniemi inte mer än ett eller några meddelanden per kvinna, och det låter ju inte så mycket, men hans meddelanden är en del av en störtflod av olika slags sexism som översköljer kvinnor hela tiden. Varenda. Jävla. Dag. Och någon som skickar ett privat meddelande om att han vill ha sex? En riksdagsledamot? När tretton procent av riksdagsledamöternas medarbetare har varit med om sexuella trakasserier? Det blir inte harmlöst eller en angelägenhet bara för Kankaanniemi och hans fru hur man än paketerar det.

Och den som är orolig över att den här skandalen ska ställa Sannfinländarnas vidriga värderingar i skymundan? Tack. Nu vet jag hur högt -- dvs. lågt -- du värderar kvinnor.

[moralisten-blog]

Alltså, det här instagramkontot Hot Dudes Reading. Har vi glömt att det är  oetiskt, obehagligt och osmakligt att fotografera folk i smyg, lägga ut dem på nätet och kommentera deras utseende?

[moralisten-blog]

Flickburlesken ifrågasätter idén om ett homogent eller genuint girlhood – en flickerfarenhet som är en naturlig konsekvens av att man har en viss kropp. Men samtidigt: Flickan som tankefigur existerar, och hur vi har vuxit upp i relation till henne (vid hennes sida, i hennes skugga, i höghusen på andra sidan stan) påverkar även hur vi kan förhålla oss till henne både kroppsligt och litterärt. För den Flickan är ju borgerlig, vit, skör (hon har ett eget rum, ett flickrum, som hon inte delar med någon annan, hon drar borsten genom håret utan besvär, hennes våld är chockerande för att vi är vana vid hennes oskuld).

Judith Kiros, DN 16.12.2014

[moralisten-blog]

Min mor sa: Din skillnad är orörlig och stum. Nej, din skillnad är ett frammanat monster som kräver sin tribut. Din skillnad är dömd att upprepa sin fråga.

(Athena Farrokhzad: Vitsvit)

Jag läser så mycket om skillnad, om vilken skillnad som kantänkas vara konstituerande för hur vi rör oss i världen. Frustrerande men onekligen viktiga diskussioner om könsskillnadens vara och icke vara, om intersektionalitet och feminismens möjligheter utan Kvinnan.

Då är det bra att påminnas om sitt privilegium. (Särskilt om man råkar tycka att det är trevligt att män är från Mars och kvinnor från Venus, för tänk så tråkigt det skulle vara annars. Så talar bara den som inte är annorlunda på fel sätt.) Låt vara att alla skillnader inte faller till min fördel, men min vardag är vitare än vad som borde vara möjligt idag, vitare än vad som är moraliskt acceptabelt med tanke på hur jävlig världen är. Eller bara med tanke på att alla pass inte är lika värda.

Efter Athena Farrokhzads sommarprat i Sveriges Radios P1 var det många som antingen var förvånade eller tog illa vid sig av hennes raseri. Det ser förmodligen ut som hat om man får sitt privilegium ifrågasatt. Det är förmodligen hat, men hatet verkar oresonligt – orörligt och stumt – bara om man har förmånen att leva så att frågan är teoretisk och har gjort det så länge att man bara hör samtal i ett visst tonläge. Det är inte Athena Farrokhzads jobb att upplysa mig, det är min förbannade plikt att se och lyssna.

[moralisten-blog]

Jag är färdig med den bejublade podcasten En varg söker sin pod. Färdig.

When I was seven years old, Woody Allen took me by the hand and led me into a dim, closet-like attic on the second floor of our house. He told me to lay on my stomach and play with my brother’s electric train set. Then he sexually assaulted me. (ur An Open Letter from Dylan Farrow)

”Okej”, säger Caroline Ringskog-Ferrada Noli i avsnitt 28. ”Han tog alltså henne i handen och drog upp henne på vinden och bad henne leka med ett elektriskt tåg. Grejen är att där – alltså, det är typ första meningen – det är så dåligt skrivet så jag började tänka så här: Den där ... det är så dålig dramaturgi. Om man tänker hur Woody Allen är, skulle han aldrig göra en sån setting för sitt eget ... Det är inte liksom där han skulle vara, och att hon skriver det liksom låter som en – vad ska man säga? – ett hopkok, det gemensamma kondensatet av alla såna berättelser i en berättelse, att vara på en ... att leka med ett leksakståg och vara i en vind, det är som jättestarka ..."

"Nu har ju du, liksom, det du säger nu är ju ..." flikar Liv Strömqvist in.

"Vänta! Jag ska bara säga. Det är bara såna starka symboler för hur man beskriver såna här grejer. Alltså, det fick mig att tänka på porrfilm, att en rörmokare kommer hem till en och klär av ... Alltså, för mig är det för enkelt. Då blir jag misstänksam. Jag kommer absolut inte att säga att han är oskyldig därför, men jag säger bara så här: okej, jag blir misstänksam. Och sen så gick det typ – hur många veckor gick det, två? En vecka – och sen kom hans brev. Jag säger inte vad var det jag sa, men han pratade om det här också, den här dramaturgibiten med vinden och det är rätt så intressant. Jag säger fortfarande inte skyldig, oskyldig, whatever, det är inte min uppgift, men han benämner det och han säger att han skulle aldrig använda sig av den typ av setting för att han är så otroligt klaustrofobisk och alla som är Woody Allen-kännare och liksom bryr sig, känner till att han är extremt neurotisk. Han är säkert extremt dum i huvudet, men om han skulle hålla ..."

"Så om han skulle göra ett sexövergrepp så skulle han göra det i en annan miljö?"

"I en sal!"

"I en sal?"

"[...] Jag menar nånstans där det är högt i tak. Han är så otroligt ... en av hans största grejer är hans klaustrofobi. Nämen, det här är inget argument. [...] Det är så uppenbart att det är en ... hon var ju adopterad, liksom att det inte är hans biologiska barn, för att hon har ju inte ärvt nånting av hans ..."

"Men sluta nu!"

"... sätt att skriva på eller hans sätt att uttrycka sig. Hon har inte storytelling-begåvningen. Men nu ska vi prata om det här på riktigt!"

Och så går Ringskog-Ferrada Noli och Strömqvist över till att diskutera det Allen-Farrowska familjelivet, Mia Farrow ("Och Mia Farrow har fjorton barn!"), adoption, Soon-Yi Previn, Ronan Farrow och Frank Sinatra, åldersskillnad i förhållanden. Inte våldtäktskultur. Till exempel.

"Det låter som att jag tycker att han är oskyldig", säger Ringskog-Ferrada Noli. "Det är inte min sak att säga, men jag bara menar vad som kan hända om ens farsa blir ihop med ens syrra och han är inte ens ens egen farsa och man bara liksom ... man vill liksom ha tillbaka honom, eller man hatar honom, alltså det är ett så jävla grekiskt drama på så många nivåer ... och så har kanske allting vänts till ett hat, det som egentligen är en slags drift att få nånting som man aldrig kommer att få, liksom, det kanske ... man vill bli älskad, man har ingen pappa helt plötsligt. Jag vet inte. Fattar du vad jag menar?"

Nej, det gör jag verkligen inte. Inte om du inte menar det du säger, att Dylan Farrow fantiserade ihop en sexuell situation med sin pappa (alternativt lockade fram ett övergrepp) i sin kärlekslängtan. Inte om du inte menar att din tolkning av Woody Allen, utgående från hans konst, väger tyngre än en partsinlaga. Inte om du inte menar att någon som har råkat ut för ett övergrepp ska vara berättartekniskt skicklig för att det ska duga.

Även om Dylan Farrow ljuger*, eller om Mia Farrow har planterat ett minne hos henne, ska inte en mänska – en feminist! – med tillträde till det offentliga rummet sitta och idka klassiskt våldtäktsursäktande (han är inte sån, du berättar på fel sätt, det säger du för att hämnas), sitta och göra det ännu svårare att berätta om och anmäla sexuella övergrepp.

       * har ljugit sedan hon var sju, har ljugit i decennier i en Woody Allen-älskande värld

[moralisten-blog]

Det är också påfallande hur snabbt och fullständigt litteraturen kommersialiserats. Boken är i dag en vara bland andra varor. "Bokmarknaden" har blivit det allmänt godtagna uttrycket för vad man förut kallade det litterära livet. Reklamen är bokens liv: den pockar på uppmärksamhet till varje pris. Böckerna annonseras uteslutande i siffror: så många tusental, tiotusental sålda, köp! Man tycks helt ha förlorat sinnet för att det skulle vara fråga om någonting andligt. Bokmarkanden matas med världsframgångar och enastående mästerverk på löpande band, det skrivs som det aldrig skrivits förut i mänsklighetens historia, väldiga volymer sprängladdade med stoff från alla tänkbara historiska epoker, inte minst vår egen, starka saker, effektfulla saker, riktiga underverk av teknisk färdighet och bravur -- men ack, någonstans bland de beskäftiga månglarnas varor, medan trumvirveln går för den senaste sensationen, sjunker av ingen begråten den stora europeiska litteraturen i sin grav.

(Hagar Olsson (1944): "Förattarskapets dekadens". I Jag lever. Helsingfors: Holger Schildts förlag.)

[moralisten-blog]

Jag skulle kunna vara rasande, för en jämlik äktenskapslag borde väl ändå vara en självklarhet vid det här laget. Och orolig, för det är ju samma stolpskott och bromsklossar som sitter i riksdagen fortfarande. Och road, för Anne Holmlunds och Päivi Räsänens miner måste vara en syn. Istället har har tårar i ögonen, helt på riktigt och totalt oironiskt. Inte för att gränsen är passerad, utan för att det gick så fort, för att min vanliga vardagsvärld blir åtminstone en smula bättre inför mina ögon.

[moralisten-blog]

"Staden funkar", twittrar @pekkasauri. Bra formulering, triggar känsla av harmoni, lycka, balans, reson.

twittrade @annafriman precis när jag hittade bloggen Unpleasant Design om "urbana fenomen där social kontroll och dess inneboende design spelar en  betydande roll för hur vi [...] är delaktiga på allmänna, semi-allmänna och semi-privata platser." Nu handlar Sauris tweet om att det inte är störningar i metrotrafiken och att solen skiner, men snedassiociationen är oundviklig. Funkar för vem, frågar jag mig därför och tänker på bänkar med armstöd mitt på så att man inte kan sova på dem, skateboardovänliga bucklor lite här och där, rosa belysning som gör orenheter i huden synligare (avskräcker tonåringar, ifall någon undrar), och papperskorgar med ojämn yta så att man inte kan klistra saker på dem.

Det är just känslan av gemensam harmoni och lycka i staden som är lockande i Sauris formulering, men i själva stadsmiljön är det uppenbart att det inte är meningen att alla ska få vara med. Bänkarna med armstöd blir vanligare, de sittvänliga kanterna i vid Citymarket i Kampens köpcentrum togs bort i hopp om att tonåringarna ska vara tonåringar någon annanstans. Så, balans och reson istället: sitt på bänkar, sitt på bänkarna, sitt lagom nära varandra på bänkarna.

Det är klart att det finns gränser för hur mycket man kan bryta mot en överenskommelse om allas trevnad innan ingen trivs, men det är också obehagligt att köra bort folk som redan har svårt att få tillträde, och dessutom köra bort dem från det gemensammaste som finns.

Skärmen som skvätter kiss på fötterna på den som nyttjar hörn istället för att hålla sig ända till toaletten, den är jag däremot med på.

[moralisten-blog]

Ett tag före jul stormlyssnade jag på Värvet, och njöt storligen av att folk får prata till punkt och samtalet vara precis så slingrigt som det vill och råkar sig. Jag fick veta en massa om folk, förmodligen också sådant de inte hade tänkt berätta, men som i slutänden ledde till mänskliga och sympatiska intryck av dem.

Sedan hände det något. Jag kände inte igen mig i hur folk talade om sig själva. Det var mycket tal om bekräftelse, om arbete och kommersialism och drömmar, om att utnyttja villkor istället för att ifrågasätta dem. Kanske är det en åldersfråga -- jag är förmodligen äldre än de flesta media-/standuppersonligheterna jag råkade höra, vilket illustreras av att jag inte kände mig lika vilsen när jag lyssnade på Niklas Strömstedt. Eller Jonas Hassen Khemiri, men det skyller jag på litteraturen. Hur som helst fick jag inte ordning på exakt var skon klämde förrän jag lyssnade på Värvet med Sissela Kyle i morse.

"Får du mycket beröm", frågar Kristoffer Triumf, och Kyle svarar att o ja, det får hon. Det utmynnar i en diskussion om beröm och bekräftelse, och de pratar förbi varann så att det nästan blir komiskt. Triumf frågar om Kyle fortfarande skulle vilja göra en föreställning om ingen kom och tittade, men för henne är frågan obegriplig. Att göra en föreställning hon inte trodde att folk vill gå på vore ju bara dumt, men framförallt är tanken på teater utan publik och mötet med den absurd. Och Triumf, han säger: "Så nån måste se det för att det ska räknas?"

Värvet-bekräftelsen är fullständigt renons på ömsesidighet. Det handlar om att bli sedd, inte om att se, och särskilt inte om samspelet dem emellan. Därför förskjuts också diskussionen om integritet och moral -- att vara med i reklam, till exempel, blir liksom fair trade om man ser till att ta betalt så perkele och ställer krav på produktionen. Det handlar inte om varför man är med i reklam eller om produkten man gör reklam för.

[moralisten-blog]

The Hairpin slår till igen. Det var illa nog med Women laughing alone with salad, som det alltid är med ren och skär dumhet, men det här är ju bara äckligt.

Women struggling to drink water. Grattis, fotografer och bildbyråer. Grattis, världen.

[moralisten-blog]

När man ändå, som man brukar, surfar för att slippa göra det man borde och har betalt för kan man lika gärna fortsätta som man börjat och plocka fraser ur sitt sammanhang och spinna vidare på dem:

Kronprinsessans närvaro på Gaygalan kan ses i ljuset av att hovet är restriktiva att uttrycka åsikter i ämnen som kan uppfattas som kontroversiella. Dessutom har kungen inga politiska befogenheter och ska inte ta ställning i politiska frågor, enligt grundlagen. (DN)

Det här språkbruket skulle med fördel kunna utrotas. Homosexualitet är ingen politisk fråga. Det är inget kungahuset eller någon annan har rätt att ta ställning till och ha åsikter om. Däremot har homosexualitet, precis som all annan sexualitet, politisk betydelse och konsekvenser för politiken -- än så länge.

Det är förstås viktigt att mänskor med makt, symbolisk eller verklig, visar att homosexualitet inte är förkastligt, till exempel genom att dela ut pris på Gaygalan. Men att det skulle gå att ta ställning? Det är en så märklig tanke. Jag tar ställning vad gäller folks rätt att ha njurar.* Vad gäller förkärlek för raspig jazz.

      * Vilket inte ska tolkas som att sexualitet sexuella preferenser nödvändigtvis är något medfött/genetiskt.

[moralisten-blog]

Det var blod på isen, blod och ett par kryckor. Uppe vid Långa bron lastade räddningsverket något slags räddningskanot i brandbilen. En grodman och några poliser traskade omkring på isen, och nära själva brofästet var blodet ännu rödare.

Uppe på bron stod medborgarna med mobilkamerorna i högsta hugg.

[moralisten-blog]

Det är inte svårt att tappa orden när raska män i skottsäker väst, skyddsglasögon och dito handskar kommer till biblioteket för att höra på när Li Andersson och Mikael Brunila presenterar sin nya bok om extremhögern i Finland. Och slåss med flaskor och kniv när de inte blir insläppta. Sedan är det plötsligt massor som ska ut när man läser Emilia Kukkalas blogg, där hon gör ett sammandrag av det som sagts om attacken. Att EU- och utrikeshandelsminister Alexander Stubb medger att han inte vet vad det är för skillnad på extremhöger och extremvänster -- på twitter (Jussi Nuortimo förklarar). Att Ilta-Sanomat kallar attacken för joukkotappelu, masslagsmål. Att polisöverdirektör Mikko Paatero säger att sådan är dagens värld -- "ett offentligt demokratiskt samhälle innebär att sådant händer".

Och så försvinner allt igen. Enligt Hbl, som refererar Uusi Suomi, anser högsta domstolen att det inte är tjänstefel då en polis visar sitt polimärke åt en 16-årig flicka som rymt hemifrån och sedan våldtar henne när hon följt med honom hem för att övernatta. På högsta domstolen är de tankeläsare:

Under inga omständigheter kan man dra slutsatsen att (offret) när hon klockan två på natten följde mannen hem, skulle ha uppfattat att han befann sig i tjänst. Inte heller kan hon ha uppfattat att (polisen) skulle ha beodrat eller befallt henne till det.

Jag ger upp.

Och det, det får mig att ge upp ännu mera, för det är ju inte som att jag gör något. Jag har åsikter ibland, bedriver samhällsrelaterad konstforskning och röstar så fort jag kommer åt, och det är både uppslukande och viktigt men också ganska inåtvärmande. Att det är här jag landar säger sedan något om vår tid och allra mest om mig. För det är ju inte mig det handlar om, annat än som delaktig och samhällsvarelse. Återvändsgränd.