nnvision - Tumblr blog

nnvision · 5 years ago

Text

Kinesiska Muren (Evert Taube ft. Red Hot Chili Peppers)

Jag tycker att det är väldigt intressant att jag, så fort jag öppnar denna sidan, får massor av tankar och saker jag vill skriva om och dela med mig av. När jag däremot öppnar något av mina förbannade dokument kopplade till min åh-så-försenade masteruppsats är det precis som om någon bara släckt skärmen OCH min hjärna. Bara att öppna datorn och faktiskt starta den är en otrolig utmaning, och jag tar minsta lilla möjlighet till att göra något annat och undvika det in i det sista.

Detta verkar vara ett allmänt fenomen bland studenter och människor överlag - när något är jobbigt eller kräver en genuin och stor insats gör vi allt vi kan för att skjuta upp att faktiskt genomföra den här saken, trots att den kanske inte är speciellt jobbig egentligen.

När jag började fundera över min uppsats var jag motiverad, fullt övertygad om vad jag ville att den skulle bli och hur jag skulle arbeta med den för att vara klar i tid. Jag hade även planerat hur jag skulle jobba när jag var klar, vart jag skulle resa, och vad jag skulle göra. Ingenting blev som tänkt i och med distansundervisning och avsaknaden av möten och möjlighet att låna böcker och få åtkomst till material. Allt relaterat till min utbildning blev bortkopplat på något sätt, och fanns liksom inte på riktigt längre. I samband med det började jag tappa greppet rejält om vad jag egentligen gjorde och ville, mattan hade bara ryckts undan och jag föll verkligen handlöst.

Allting drog ut på tiden, jag höll inte de deadlines jag satt för mig själv, och det blev inte bättre av min handledares totala förvirring och icke-engagemang. När jag lagt två månader och x antal timmar på att skriva ett introduktionskapitel samt göra research och läsa otaliga artiklar och böcker samt börjat bearbeta mitt material säger han att ‘’det är bra - nu ska du titta på materialet, sen kan vi se vad du kan göra med detta och vilka RQs du ska ha’’. Det var i slutet av maj, och därefter gav jag i princip upp. Har aktivt ignorerat och inte tittat på uppsatsen under hela sommaren - dels för att jag jobbat och tillåtit mig själv en ‘’paus’’ (på tre månader, bra jobbat V), och dels för att den får mig att känna mig så fruktansvärt värdelös och handfallen.

Ju längre tid som gått, desto mer känner jag att jag inte vill göra det här. Jag har inte längre någon koppling till detta, känns det som. När jag väl läser lite, lyssnar eller pratar och skriver för mig själv eller med bekanta kommer det tillbaka lite och ett uns av hopp infinner sig, men det försvinner lika fort igen när jag tänker på karriärsmöjligheter och vilket arbete det kräver av mig för att komma dit, och än en gång byggs den där muren upp och jag blir helt inkapabel till att tänka eller göra något.

Har jag lagt fem år på att lära mig något jag inte kommer ha nytta av? Kommer jag jobba med något helt annat och inte använda detta? Har jag intalat mig själv och alla i min omgivning att detta betyder något, att det finns något att hämta i detta? Att det kan vara min framtid? Har jag fått bo kvar hemma i försvaret att ‘’jag utbildar ju mig, sen är jag klar och kan flytta’’, och mina föräldrar har insisterat för att de också trott att det skulle bli något av detta? Kanske har de också gett upp lite nu, och den tanken skrämmer mig. Jag vet att de stöttar mig i mina val och har förståelse för situationen, men jag känner typ att jag har lurat dem genom att inte bli något. Inte bli klar, inte bli en arbetstitel, inte bli utbildad till något. Har jag bara lullat omkring i fem år och skjutit upp den där delen med att bli vuxen och ta ansvar och möta verkligheten?

När jag tänker tillbaka på det inser jag hur himla mycket jag lärt mig sedan jag först började, och det ger någon sorts tröst i det hela samt en liten flamma som tänds i hjärtat och inger hopp. Jag har hittat något som gett mig mycket glädje och många vänner och upplevelser jag aldrig skulle haft annars, men någonstans där i bakgrunden gnager också den där tanken på att det är ‘’meningslöst’’.

Nu när jag fått distans till universitetet har jag så svårt att föreställa mig själv i byggnaderna igen. Jag älskar kunskap, jag älskar att lära mig saker och att skaffa förståelse, att använda mitt huvud. Sedan jag först började där har jag bara känt ‘’wow - här vill jag vara för alltid’’ men nu när jag har haft distans till det har den känslan försvunnit, eller i alla fall gömt sig. Det kanske blir bättre om jag åker dit en dag och bara sitter ett tag, men helt ärligt - är det vad jag vill? Återkalla och väcka en vision eller framtidsplan som jag så länge trott så hårt på? Hur vet jag att det är det jag vill, och inte det jag är van vid och känner mig trygg i?

Jag har omregistrerat mig och har fram till januari på mig att bli klar med detta, men fan... det känns omöjligt. Vart ska jag börja? Vill nästan börja om på nytt, med något helt annat, men då är vi där igen... den enorma muren.

Är det nu jag ska revoltera? Mot mig själv, och alla runt omkring? Bara skita i att göra det helt, eller lämna det till framtiden? Släppa min jävla prestationsångest och alla förväntningar från och på mig själv, göra alla som trott på mig besvikna? Kanske inte göra dem besvikna, snarare stolta för att jag står upp för mig själv och bryter mina egna destruktiva (ja, destruktiva, även om utgången är positiv - processen är för mig destruktiv, även om det som blir av det är något bra, t.ex. avklarad arbetsbörda/uppsats/utmaning) beteenden? Ge alla rätt, de som sa att min utbildning var värdelös och alltid frågade vad jag skulle göra med den och vad jag skulle bli?

Moralen säger att jag ska göra klart detta och bara avsluta det en gång för alla och aldrig mer tänka på det, men är det rättvist mot mig själv? Mot det som var min passion, som kanske bara svalnat tillfälligt? Är det rättvist att bara överge den genom att pressa mig igenom denna processen bara för att få den avslutad? Är det inte bättre att pausa och ge den den energi och kärlek den förtjänar? De senaste fem åren har ju trots allt varit för detta - eller? Var det resan som var det viktiga, inte om man nådde målet?

Jag vet inte. Vet verkligen inte. Vill jag veta? Det finns mer till detta, andra saker som håller mig tillbaka, andra saker jag tänker på flera gånger varje dag som alltid försätter mig i samma loop som oftast slutar i någon sorts panikkänsla eller känsloutbrott (ofta internt - nåde den som exploderar), men det får vänta.

Det var 1200 ord och tog mig knappt 30 minuter, tänk om jag kunde skrivit lika effektivt på min uppsats? Hade fan kunnat ha defense i nästa vecka om så vore fallet. Kan man stänga av hjärnan och starta den igen? Hjälper det?

0 notes