oceanflows

[oceanflows]

Gränssättning

Hon stod bredvid mig. Jag kände det på doften av hav. Hon skulle snart dra ner mig mot botten. Det fanns inget jag kunde göra. Hon stod nära mig. Jag kände henne som en havsvind som stryker längst kusten. Hennes existens fick min kropp att frysa. Jag var obetydlig, obefintlig, maktlös i hennes närvaro.

Jag vände mig om. Såg in i de djupa ögonen. Hon tog ett steg tillbaka, höll fram armarna och la dem på mina axlar. Log. Jag vågade knappt möta hennes blick. Insidan av mina lår började darra. Min hållning föll ihop. Jag kämpade för att hålla mig stadig. Handen i jeansfickan började frenetiskt fingra på ett mynt.

Slappna av.

Nej sa jag. Om jag släpper taget nu kommer du skölja över mig. Jag kommer aldrig nå ytan igen.

Ditt leende förvandlades till skratt.

Jag avbröt dig. Tog ett djupt andetag.

Nej sa jag igen. Jag orkar inte. Det får bli en annan dag.

Med ryggen mot dig och vacklande steg gick jag mot utgången. Utan att se tillbaka på den havsstorm som jag lämnat.

[oceanflows]

Någons hand mot mitt hjärta

Jag ligger ensam i min glaskupa. Det är mörkt omkring mig. Min kropp är skör och sprickor växer fram ur mina ben. Jag önskar jag kunde dra loss mitt huvud från kroppen, precis som jag gjorde på mina dockor som liten. Mörkret sträcker sig överallt, klättrar upp för väggarna medan ögonvitorna viner genom skallen. Jag intalar mig att glaskupan skyddar mig. Även om jag vet att glaset kan få sprickor precis som mina ben. Jag ser åt höger och vänster och önskar att någon låg bredvid mig. Att någon lägger sin hand mot mitt hjärta.

Jag ringer dig. Skärmen lyser upp det kompakta mörkret för en stund. Ögonen kisar mot det starka ljuset. Du är inte online. Jag smsar dig. Ber dig logga in. Ber dig svara mig innan mörkret blir mitt sällskap. Signalerna mellan oss färdas utanför Sveriges gränser, ut i världen och universums oändlighet.

Du är sömnig i tonen. Din röst är lugn och du pratar långsamt. Det finns inga monster på riktigt säger du. Medan jag ser mörkret växa allt tätare omkring mig. Det hjälper inte. Dina ord hjälper inte. Du hjälper inte. Jag behöver dig här och inte där.

Timmarna går. Du pratar om dig själv. Du fortsätter prata om dig själv medan mörkret trycker mot min glaskupa. Sprickorna i benen är djupa nu. Jag börjar bli utmattad. Ointresserad av dig. Jag förhandlar med mig själv om att ge upp och låta mörkret närma sig. Låta mörkret tränga in i glaskupan. Du märker att du har förlorat mig och att jag behöver din räddning. Jag behöver din hand mot mitt hjärta. Du vet det.

Du säger att jag ska lägga min högra hand mot solar plexus och vänster hand mot hjärtat. Under tiden jag har dig på högtalare andas du åt mig. In och ut. Djupa andetag hela vägen ner till sprickorna i benen. Efter ett tag domnar mitt huvud bort. Jag känner inte mörkrets tryck mot glaskupan. Det börjar ljusna utanför. I luften svävar dammkorn som glittrande demoner av smutsen jag samlat på mig. Mina ögonlock är tunga. Jag försöker slicka mina torra läppar men tungan är tjock och ligger kvar i djupet av gommen. För mig har allting upphört, ingenting har längre betydelse. Tiden står still. Då jag har någons hand mot mitt hjärta.

[oceanflows]

Drömmer om nätter när himlen brann,

När solen och månen gick hand i hand

Och när dagen aldrig mer försvann.

[oceanflows]

Allt mitt hår

Jag står i duschen med högsta värmen på

Tänkte på att jag borde klippa av allt mig hår

Det har varit flera veckor nu av smärta Obedövad, trots läkarens recept tabletter som hjälper en stund för stunden utan ro

Istället funderar jag på att klippa av allt mitt hår Trött utan medicin trött med medicin smärtan minskar när högsta värmen är på

Jag funderar, kanske ska jag snagga mig så jag blir av med allt mitt hår

Greppet smärtan har om mig ger kroppen noll kontroll Högsta värmen slogs av hala fötter på badrumsgolvet

Ja, kanske borde jag klippa av allt mitt hår.

Photo: @elinambjorn

[oceanflows]

Tankar 26/8 2018

Förutom att njuta av havets skiftande nyanser och äta mormors mat har jag de senaste dagarna suttit med mina morföräldrar och skrivit ner deras/vår familjehistoria. Jag har ställt frågor men mestadels lyssnat. Och skrivit. Min önskan är att få reda på alla detaljer. Alla vackra minnen och leenden men också de svåra tider om förlust och sorg. Det är oundvikligt att inte komma in på Jugoslavien kriget 1991.Det är oundvikligt att prata om det som splittrade min familj. Det är oundvikligt att inte få tårar och krossat hjärta av all sorg som min familj har tagit sig igenom. Samtidigt som nazister demonstrerar i min hemstad sitter jag och försöker pussla ihop mina rötter i det som kanske hade varit mitt hemland. Den här bilden är på mig från 1994. Vi hade ännu inte blivit svenska medborgare. Tänk att ett öppet Sverige har fått mig och min familj som sina medborgare. Tänk vad Sverige hade gått miste om utan oss. Tänk vad öppenhet kan göra för en fyraåring med flätor.

[oceanflows]

Ingen främling

Ni skulle inte tro mig  om jag berättade hur pappa blir stoppad av polisen.  För han har rätt signalement.

Ni kanske skulle säga  att det bara var en gångs grej. En våg som passera

men pappa har alltid haft rätt signalement för hans hud är lite mörkare och hans näsa större än din.

En kall vinter med blåsiga snöflingor och luvan uppdragen på väg till farmor, stoppas för att visa legitimation.

På Arlanda en sommardag frågar de honom på engelska var han kommer ifrån och han svarar på svenska - Jag är hemma.

Fortsatt ifrågasatt av auktoriteter med stora skor och rätt etnicitet.

Ni kanske vet att det händer till mörka främlingar, långt borta från er.

Men min pappa är ingen främling inte heller långt borta från mig. 

[oceanflows]

Var jag kommer ifrån

Fråga mig inte var jag kommer ifrån.

Mamma föddes, pappa föddes, Sarajevo omringades, Sarajevo splittrades, landet splittrades, de var unga och försvann. Deras äktenskap splittrades, mamma vägrade ge vika, pappa vägrade sluta dricka.

Nu har de börjat om, femtio år och levt längre i ett land som inte är ett hemland, med ett språk deras tungor fortfarande bryter.

Fråga mig inte var jag kommer ifrån.

Den här kroppens konflikt har inga lätta svar att ge dig:

mitt modersm��l är inte svenska, men svenska är det språk jag talar bäst

mitt hår är inte rakt – eller blont, men det lockar sig vasst för dig som försöker röra

min kropp sträcker sig över hela kontinenten, men den räcker fortfarande inte till.

Fråga mig inte var jag kommer ifrån. Fråga mig var jag kommer ifrån.

Kanske kommer jag svara dig ärligt att min kille är delad svensk, finländsk och same och han lärt mig vandra bland berg för även jag är född mellan berg.

Fråga mig var jag kommer ifrån och kanske svarar jag dig

Där jag inte längre är rotlös bland berg, på stigar där jag möter de före mig vars floder rinner inom mig och som aldrig frågar

var jag kommer ifrån.

[oceanflows]

Små ting

Det är de små tingen som gör det. Kvinnor har lärt sig att hitta frihet bland dessa. Pauser, luckor och tomrum. Medan männen breder ut sig på stranden med sina håriga ryggar och särade ben möter kvinnorna varandras blickar och ler. Jag var varm av solens strålar och bestämde mig för simma ryggsim ut till bojen. Den turkosa havsytan var blank som olja och jag flöt fram. Min kropp rörde sig lätt och lyssnade till takten mitt hjärta slog för varje nytt simtag. Väl framme vid bojen höll jag fast vid den och försökte balansera mig på repet som den var ansluten till. Med ryggen mot stranden och blicken ut i det oändliga blå. Vid horisonten kunde jag se små motorbåtar åka och skapa skummande vågor omkring sig. Det var en varm dag och solen stod högt på himlen utan något moln till sällskap. Efter en stund kom en kvinna med kort mörkblont hår, tatueringar och flera hål i öronen simmandes. Våra blickar möttes. Vi log tyst mot varandra innan hon passerade bojen. Strax därefter sträckte hon högerarmen mot nacken, knöt upp bikiniöverdelen och simmade senare vidare. Jag såg henne driva långt ut med sin nu bara rygg och fria axlar. Små cirklar skapades i vattnet runt henne för varje nytt simtag. Hon tog god tid på sig och njöt fridfullt av varje rörelse. Mina andetag hade lugnat sig efter simturen och jag var inte lika andfådda längre. Jag tog ett djupt andetag för att släppa bojen och sjunka ner under ytan. Salthavet omfamnade min kropp och jag kände mig trygg. Det var så tyst och lugnt. Havet frestar mig att stanna under ytan för evigt. Jag log inombords åt tanken att förvandlas till en sjöjungfru. En barndoms dröm. Innan jag nådde havsytan igen tömde jag lungorna på all luft och andades ut genom näsan. Det var dags att simma tillbaka till de håriga männen på stranden.

[oceanflows]

Balans

Det är alltid en svår balansgång,

som fingrarna är bättre på att känna,

än orden är på att förklara.

[oceanflows]

Ett palats

Du älskar vart du befinner dig. Du går försiktigt barfota fram till duscharna som står uppradade bredvid varandra. Golvet är halt och på det lite halvsnuskiga kaklet ser du långa hårstrån och suspekta fläckar. Du är nyfiken men försöker undvika ögonkontakt, spänd och avslappnad på samma gång. Efter att ha låtit vattnet från duschen, med alldeles för svaga strålar, rengöra dig är du äntligen redo. Redo för det rum som du väntat på. Det palats med smyckningar på väggarna i guld, där träbänkarna har tillverkats från de ädlaste ekarna i historien och där golvet är skapt av den vackraste mosaiken från världens alla magiska platser. Du öppnar dörren och möts direkt av ett värmeklot som trycks mot din nakna kropp. Värmen kommer inte bara från energikällan utan också från alla de fantastiska kroppar som fyller rummet. Här möter du alla former, från timglas till päron, från pinne till apelsin, och från banan till äpple. Palatset står för frigjordhet och ro, för vänskap och för mod. För något varaktigt och bestående. En oas av värme, svett och hud där inget kan röra dig och där alla backar dig. Ett palats där det fysiska och känslomässiga är naket, rått och alldeles fantastiskt.

Du älskar vart du befinner dig.

[oceanflows]

Sending

He sent her a letter

filled

with dreams

She made his

words

fly high

When she built

a kite

with their dreams

[oceanflows]

Body

Jag är tjugosex år och står naken framför spegeln. Det hade varit bättre om jag var tjugosju. Det låter bättre tänker jag för mig själv. Jag betraktar mig själv. Nej. Jag betraktar min kropp. Den har förändrads en del på vägen. Jag känner den annorlunda. Och den har varit med om saker under åren som varit. Jag snurrat ett halvt varv så kroppen står i profil. Nu syns mina bristningar vid höften som jag fick i tonåren. Jag spänner musklerna i rumpan. Så ja, nu syns celluliterna som börjat komma sen jag fyllde tjugo. Jag vrider lite på överkroppen för att lättare kunna titta över min vänstra axel. Där sitter en av mina tatueringar. Det är en lavendel som Maja- Lisa målat. Den är bara några veckor ung och jag älskar den. Ryggen är fin. Inga finnar som jag kunde få när jag var i puberteten eller vid mens. Jag ställer mig rakt framför spegeln igen. Snabbt skannar jag igenom mina födelsemärken på kroppen. Jag har så många. Jag har alltid haft många. Jag hittar inga nya. Det är bra att ha koll på sådana grejer har jag hört. Kikar lite på magen. Nyper den liten och petar på min navelpiercing. Börjar jag bli för gammal för den? Jag kanske är fjortis som fortfarande har den? Mamma skulle ju bli glad om den försvann. Problemet är att den är en del av min kropp nu. Tio år har den smyckat min navel. Jag böjer huvudet och ser efter om jag fått något mörkt hårstrå vid navelsträngen. Ibland får jag det vilket jag inte gillar och då tar jag en pincett och drar bort hårstrået. Inget hårstrå denna gång. Hår. Jag sträcker upp vänster arm mot taket. Tar ner det. Sedan lyfter jag höger arm mot taket. Tar ner det. Lite stubb hade vuxit fram under armhålan. Inget att bry sig om. Jag klappar till sidorna på mina lår med händerna. Klapp, klapp. Jahapp, de låter som de brukar. Sist jag köpte jeans sa personen i butiken att jag hade ett litet utrymme mellan mina lår när jag stod med fötterna ihop. Något jag aldrig tänkt på förut. Det stämmer fortfarande, det lilla utrymmet är där. Ska det vara så? Jag tittar ner på mina fötter och spretar med tårna. Fan. Jag hatar verkligen fötter. Tur att de är så långt bort från ansiktet. Jag tittar upp igen. Ja, ansiktet då? Mina ögon möter spegelbilden. På höger ögonlock har jag en plupp. Den bara är där, jag vet inte riktigt vad det är för något om jag ska vara ärlig. Även fast det fortfarande är vinter har jag några få tappra fräknar kvar från sommarens solstrålar. Jag tar pekfingret och trycker ner näsan. Japp, den sitter där den sitter. Jag gör en grimas för att testa ansiktsmusklerna. Tungan slickar läpparna. Jävla kyla, kan det bli sommar snart så mina läppar slutar vara torra. Jag öppnar munnen och tittar på mina tänder. De två undre visdomständerna är utdragna. Jag drar lite i min sena framtand med fingret. Det är charmigt och personligt och gör mig lite mer intressant. Eller intalar jag mig själv det bara? Jag befriar håret från den höga tofsen på huvudet. Lockarna faller ner längst ansiktet. Jag klämmer på dem lite och lägger de i mittbenans ordentliga linje. Kanske det är dags att klippa sig snart. Lockarna har börjar tova sig så det är i alla fall dags att tvätta håret. Jag kliver in i duschen och låter vattnet forsa längst kroppen. Jag håller om min kropp. Liksom kramar mig själv så där töntigt. Det är ju bara jag som är här och toalettdörren är låst. Jag står ensam i min vattenbubbla och kramas i smyg. Där utanför finns världen som lärt mig att hata min kropp. Jag pussar min axel. Ler för mig själv. Jag håller på med något revolutionärt. Jag älskar min kropp.

[oceanflows]

Mothers tongue

You taught me to speak before I could talk.

The mothers tongue that I never had to battle,

You were running through my blood,

You were under my skin.

Its a dangerous thing,

when women learn to speak,

fulfilled with empowerment from within.

I love myself when I hear your voice speak.

I love myself when I feel your strength.

You are running through my blood,

You are under my skin.

I feel you, and I converse with you,

Anywhere I go, you walk within.

You are my safety net,

That I'm bouncing on.

Feeling free regardless the chains they put me in.

You are running through my blood,

You are under my skin.

When I see your eyes I see all my mothers,

I love me because we are united from within.