omgivenavidioter

[omgivenavidioter]

Vad betyder egentligen insikten när man inte gör det absolut bästa man kan av den?

Den passerade helgen har lyckats lägga fällben för de gångna nästan 9 (!) månaderna & fått mig att rygga tillbaka till dagarnas noll. Utgångspunkten från fiaskot. Misslyckanden, förtvivlan, mörker, intetsägande känslor, mulna dagar, kalla kvällar & sömnlösa nätter. Allt det där som alldeles nyss var dåliga minnen blev helt plötsligt åter en verklighet. Inte för att jag inte vet hur man dansar just den dansen, men jag hann nästan börja tro att det en dag kunde börja kännas obekant & kanske allra mest; i nutiden helt osannolikt. Bra jobbat liksom.

Andra sidan av myntet bjuder å andra sidan på ömma stunder, vackra avskalade samtal & en omsorgsfull personlighet. Mina fingrar trevandes längst en arm vars hår står i givakt med ett ärligt gåshudsrus. Mina läppar som hungrigt sökande känner över hans fantastiska kropp. Djupa drömmar som omfamnas av tryggheten, han själv. Nästintill sagolika stunder. Komiskt kanske, vuxen som man är, men jag vill ändå hävda att det är något alldeles speciellt & unikt med just det här magiska kärleksruset tillsammans med honom.

Fantastiskt bedrövligt är nog ordet vi söker för kvällen. Och samtidigt som jag skjuter undan allt det fina med all styrka jag besitter i högerarmen lägger jag den andra över mina bruna ögon & täcker mitt ansikte och hoppas någonstans, om ens lite, att jag slipper behöva öppna ögonen igen. Jag orkar inte. Jag vet inte hur många gånger till mitt inre klarar av att hålla ihop när mina svek med all kraft brutalt försöker slita sönder allting. Jag vet liksom inte i vilken ficka jag skall stoppa frustrationen, över i vad som verkar vara en oförmåga, att inte kunna förvalta allt det fantastiska som finns här nu, vid högerhandens fingertoppar, som jag av rädsla trycker bort. Vad har jag egentligen för rätt att ta upp platsen där bredvid dig, som av min vilda, men genuina kärlek reserverats till den absolut bästa människan, precis så som den du förtjänar - när den allra bästa människan uppenbarligen inte är jag? Det är i och för sig inte det minsta konstigt att jag känner så här. Det tog 24h den här helgen att bryta ner en självkänsla som tagit nästan ett år att bygga upp. Självtilliten. Självrespekten. Allt det där som jag krigat för att bygga upp. Slagit i spillror. Bortspolat av alla bubblor i en alldeles för smutsig bubbelpool. Uppdragen av armar jag aldrig borde ha släppt. Armar jag krampaktigt försökte hålla fast mig i, men gled ifrån mig genom självbedrägeri & svek. Jag vill inte tro att den enda uppgift jag klarar av ordentligt i det här är att skydda det vackra som jag älskar är att hålla det från mig själv.

En fot framför den andra, härifrån & framåt. Senare. Det finns nämligen ingen motivation eller ork till någonting utav det just nu. Just nu. Ligger jag kvar med krampaktig sträckt högerarm & blundar samtidigt som jag skyddar mig från att behöva se omvärlden med vänstern. Jag har ingen aning om hur länge jag tänkt stanna i det här. Men just nu ska jag bara stanna i mörkret. Ligga & fundera över vad som blir bäst för alla de andra. Kanske att jag skulle passa på att vila lite också, nu när jag ändå ligger här….

Ah, men grattis då. Bra jobbat, Helen!

[omgivenavidioter]

Så, vad säger du om jag säger att jag ligger här med fullt påslaget anknytningsmönster efter att någon har fått komma lite för nära?

”Vad va det jag sa?”

Det är ingen skräll att man bör vänta med att ge sig i kast med nära relationer det första året när man jobbar med sig själv. Det förstår jag ju nu, eftersom jag för bara någon dag sedan kände mig otroligt trygg i mig själv medan det nu kryper i kroppen & jag får kämpa för att inte ta till någon flyktväg. Till saken hör också att jag inte lyckats få till några bra samtal tillsammans med min terapeut & för varje ”rörig” vecka som går känner jag bara mindre och mindre tillit till att det där är en framgångssaga för mitt. Mig och min resa. Jag behöver tydliga mål, en logisk process att kunna klamra mig fast vid istället för att som nu falla handlöst när jag utsätts för det som triggar igång sånt jag helst vill gömma undan. Ha. Så vad gör man nu? Eller man… jag. Vad gör jag? Vad skall jag göra av det här efter att jag försökt att springa ifrån det? Hur skall jag tygla kroppen när sinnet skriker rakt ut i full panik?

Det skall helt klart bli intressant att se vad som händer med tryckkokaren när korken smäller i taket här hemma eftersom jag ändå har tagit det där dagliga beslutet.

[omgivenavidioter]

Det är rätt konstigt egentligen att jag inte kan inleda en enda avskalad och genuin vänskapsrelation utan att behöva slåss med 1 ton skuldkänslor i 45 olika format & med 300 olika register. Visst, det kanske inte är för att jag har haft svart bälte i känslohantering som jag blev beroende… men kom igen. Så, hur fan reder jag ut det här jävla nystanet på ett fint, smidigt & ansvarstagande sätt? Det är just sånt här som får mig att dra i halsduken under kvällspromenaden i ett försök att få slippa undan den konstiga känsla av att bli kvävd av ansvar & skyldigheter. Otroligt vuxet om jag får säga det själv….

/hon vars försiktiga hjärta för tillfället bjuder på en hel del opassande & burdusa känslor

[omgivenavidioter]

Ett litet inferno av skit för tillfället men det ger sig väl…

Lite som en skadeskjuten fågel som skall lära sig flyga igen. Tillbakahållen av rädslan för att göra något fel. Men ändå tillräckligt nyfiken för att våga försöka om och om igen. Tur är väl det…

Försöker febrilt hitta någon jäkla yrkeshögskola som har psykologi utbildning under ett par år. Det i sig är inte svårt. Inte heller att hitta vad som verkar vara bra utbildningar. Vissa kostar och det har jag väl egentligen inga problem med. Jag kan säkert hitta ett sätt att spara eftersom jag är såpass motiverad. Skulle jag sluta röka exempelvis har jag hunnit spara ihop den eventuella summan under kanske 1.5år. Men det är dessvärre inte många som är CSN-berättigade & jag vet inte om jag är tillräckligt stark för att orka läsa heltid vid sidan av en 75% arbetstjänst. En riktig djungel och av någon anledning har jag lyckats undvika alla ”högutbildade” med läshuvud och har således inte jätte många som jag känner mig bekväm att hålla en frågeställning med. Jaja. Mycket oavslutade saker ifrån det förflutna har hunnit ikapp. Det är precis som att det letar upp mig, lustigt nog. Jag letar alltså inte eller urskiljer tecken som egentligen inte finns, utan blir snarare attackerad. Vissa saker & människor känns angeläget, andra saker är nästintill obehagliga. Jag har svårt att sålla & avgöra vad min nyfikenhet beror på. Vill jag rädda de här fina människorna? Vill jag försonas? Eller är det bara ett dåligt ställe i min själ som försöker barka väg? Den där vågskålen, den vippar liksom fram och tillbaka och konstigt nog verkar jag finna någon tillfredställelse i alla val som faktiskt läggs framför mina händer nu. Inte helt säker på om jag gillar den där ”nöjda” sidan utav mig själv. Allt kan inte vara sådär jätte roligt och vissa perioder är helt enkelt tyngre än andra. Lite som att det vore ett test för att se att min beslutsamhet håller i. Att min rastlöshet inte får skena iväg och ta kroppen med sig. På tal om rastlöshet så kan jag inte heller avgöra om mitt nyvunna intresse för speciellt en sak från det förslutna föds ur mitt behov av flykt. Det är viktigt att man ställer sig frågan, i synnerhet om man inte mår bra, om det här är någonting som hade varit värt min uppmärksamhet även när jag mådde bra? Någonstans i mitt inre finner jag ett varningens finger & kanske att jag borde ta fasta på det, även om jag samtidigt är lika rädd att bli hållen tillbaka i onödan. Jag är så otroligt svag för ett rikt inre & intelligent liv i kombination med en uns humor & vackra ögon. Man behöver i och för sig inte vara varken utbildad psykolog eller speciellt intelligent för att dra slutsatsen av att rätt tid till det INTE är nu. Det är klart att jag vet det, men det är inte lika kul. Hej!

[omgivenavidioter]

Den här veckan har mest bestått av stödord inför eventuella fördjupningar i ämnena bland mina anteckningar i telefonen. Hade det inte varit för att jag hela tiden matade på med ny information och nya intryck så hade jag kanske hunnit bearbeta lite utav allt det där kloka jag skriver ner. Det är INTE lätt när man skall vara så galet intresserad av i princip allt. När jag inte längre bedövar driften, passionen och nyfikenheten med någonting så blir det nästan lite övermäktigt, den här kunskapskåtheten. Jag har funnit det där inre livet hos andra otroligt attraktivt det senaste. Jag håller mig lugn i detta genom att förmoda att det kommer balansera sig inom snar framtid, men det är helt klart påfrestande eftersom jag nästan upplever mig själv labil. Dyker in, suger ut, kastar mig bort & sådär håller det liksom på. Runt runt. Absolut inte oberäknelig men ändå sådär lagom gött impulsiv & intensiv. Mindre sexigt. I det här behöver jag påminna mig, gång på gång, att jag attraherar vad jag är & det är något jag behöver ha i åtanke nu när jag börjar sakna djupa nakna samtal som gärna får pågå långt in på småtimmarna. Eh, jag bör väl leta i lådan med ”pulslösa halvdöda”, fast det här med att störtdyka ner i det bollhavet kommer ju få de där stackars vettiga lugna att springa för livet. Logiskt. Det behövs nog mer tid där

Mitt senaste möte hos psykologen var lite konstigt. Uppföljning hette det & ni som sökt hjälp inom kommunen för liknande problematik kan nog förstå vad jag pratar om. För er övriga? Tja… man stämmer av vart i behandlingen man är, hur det gått & om man tycker det motsvarar ens förväntningar. I korta drag. Till saken hör att jag sittandes med dessa två personer i samma rum kan skatta mig lycklig över att det är just de två som sitter med mig. Jag vill påstå att dessa två är de absolut bästa. För mig. För min resa. Fantastiska individer helt klart & därför kan det tyckas ännu konstigare att folk faktiskt har problem med folk inom kommun och socialtjänst. Jag har verkligen bara, med handen på hjärtat, träffat genuina och bra människor inom den sektorn. De två sistnämnda toppar dock listan tiofalt. Det var inget speciellt i sig det där mötet, mer än att jag blev lite överrumplad, eftersom information hade gått förlorad med felaktigt mobilnummer. Det gick hyfsat bra. Jag anpassa mig fort. Den ena genomskådar mig dock bättre än den andra. I synnerhet när jag nervöst börjar pilla på och dra i min kappa som jag hade liggandes där i mitt knä. Kanske att jag slog om och anpassade mig lite väl fort (är det att vara lite labil?). Efter att mötet avslutats så var det just det där som fladdrade runt i huvudet. Den snabba anpassningen och min känsla inför min psykolog i detta där. Det var rejäla panikartade känslor som hoppade runt som studsbollar & hade det hänt för några år sedan hade benen bestämt över huvudet och jag hade lämnat det där rummet i samma sekund som känslan infann sig. Den är ju inte sådär super mysig vill jag lova, men eftersom de som vet bättre säger att det bara är att acceptera den och inte jobba emot den så gjorde jag just så. Bjöd den på oreo och en kopp kaffe. Känslan alltså. Inte fan blev den trevligare för det….. Fan, utanför dörrarna där hemma håller jag förresten på sådär hela tiden. Känner in & anpassar mig. Känner mig skyldig att få den framför mig att slappna av, känna sig sedd. Insåg också att jag klippt av min fantastiska psykolog vid hälsenorna & rullat ner den stackars rullgardinen till golvet. Eller nästan igenom golvet och vidare ner till jordens skorpa. Knäcker han koden hos mig borde han tituleras som världens bästa, men också fullärda, terapeut. Min egna i envishet och uthållighet kan dock bli mitt personliga nederlag i det här fallet. Tveksamt om han vinner där, men han är tillräckligt smart för att förstå det och hitta andra vägar in. Hoppas jag. Jag har förstått att jag är extra känslig för energier men behöver samtidigt ta till mig av den här insikten och försöka att sluta försöka, helt enkelt. Jag var så rädd att han skull utelämna mig på något sätt under mötet där. Det var nästan så att jag satt och höll andan. Fruktansvärt verkligen. Trots att jag vet, rent intellektuellt, att jag har att göra med bra människor. Fast inget ont som inte för något gott med sig. Reaktionen talar tydligt & jag fick med detta bekräftat att jag faktiskt öppnat mig lite för denna han där eftersom han lyckas få mig att känna så. Ta fram obehaget. Grymt duktigt. Svårt annars om det inte finns något att jobba med. Lite besviken över min obefintliga tillit dock, han förtjänar bättre, i synnerhet jag själv också.

Det oroar mig.

Vad är det jag är rädd för? Vad skyddar jag mig emot? Vad är det jag upplevt som gjort mig sån här från första början? Varför är det så svårt att kontrollera? Konstig emotion. Vi snackar ju sex månader ändå. Med detta behöver jag också inse att tiden, oavsett hur det känns, inte är min fiende i det här.

Jaja, jag gör som jag brukar och flyr in en stund i böcker. Rekommenderar ”Professionella möten” skriven av Kurt Gordan. Du kan tacka mig senare!

[omgivenavidioter]

[omgivenavidioter]

[omgivenavidioter]

Om man skulle ta och lära sig att stilla ner sig, mer än de stackars minutrarna innan möten, så kanske jag skulle förmå mig själv att göra något bra av allt det här? Vara I processen. Varken springa före eller hanka efter. Bara stanna där & ge mig själv lite tid. Försöka att bara fokusera på det och lita på att resten kommer med det. Lev & låt leva. Man (!) kanske skulle jobba lite på det där, rent allmänt, eller högst personligen - till och med.

[omgivenavidioter]

En bra och en dålig sak

Igår kväll, lagom till att jag började snöra på mig kängorna för att ta mig ut på den vanliga kvällsrundan, så kunde man nästan ta på spänningen i luften här hemma. Tung. Sen kom det. Personangrepp, anklagelser, kärleksförklaringar och underkastelse i en galet snabb och upprepande cocktail. Det hör inte till vanligheterna att jag tar mig tid för att möta upp i det eftersom det inte gett något tidigare, men optimistisk (läs dödligt trögfattad) valde jag den här gången att sätta mig ner framför. I samma höjd, med armarna hängandes avslappnat utmed kroppen och med öppna händer vilandes i knäna. Ett försök i att från min sida skapa de bästa förutsättningar för en lugn och avskalad diskussion. En trygg miljö. Efter cirka trettio minuter där jag mer eller mindre rullat ner en ridå märker jag att han mitt emot hamnar i något upplösande tillstånd. Uppgivet. Så, då vet jag. Det är något som min terapeut försökt med under tiden han behandlat mig och även om jag borde fokusera på min egna inre resa där så kan inte en stor del av mig låta bli att utvärdera hans metoder och ta till mig lika mycket (om inte mer) av den kunskapen. Den sidan av processen är så otroligt mycket roligare, speciellt när man som beroende spenderat halva livet på sin förmågan att övertyga andra & försöka styra de lite. Det är en njutning i det och just inom terapi är det ju dessutom något fint. Så, där sitter jag och har släppt precis allting för att vara helt i denna stund & visar mig, för ovanlighetens skull, sårbar. Och resultatet svarar upp likt en själslig spegel & vi kan för första gången på flera år ha ett äkta, djupt & avskalat samtal. Efter det här samtalet gjorde det ont i mig. Inte för att jag öppnade mig, utan för att jag tycker det är så synd att jag inte känner mig lycklig. Det är ledsamt att jag inte känner att det är tillräckligt, rent intellektuellt för mig, för samvetet över den här människan talar för att man ibland kanske skall nöja sig. Det är en klar nackdel med att släppa in och visa sig sårbar, men av att bara acceptera känslorna och låta de komma för att sedan gå, gör att jag inte blir offer för mig själv. Det här är helt rätt nu. Sen får man se. Det dåliga? Jag har börjat behandla familj och vänner, absolut ödmjukt och respektfullt, men det skall ändå petas in möjlig åtgärd för exakt alla psykiska åkommor. ”Gör si, gå och prata med den, kika på den behandlingen” eller ännu bättre när jag mer direkt börjar gräva ”vad tror du det beror på, har du alltid haft svårt att lita på folk?”.. Det är nästan så att det går till överdrift och helt plötsligt kommer jag på mig själv med att gömma mig för terapin bakom terapin. Läs det igen. Jag kan då aldrig göra bara en sak & absolut inte en i taget. Dåligt utvecklad färdighet. Jag är alldeles för kunskapskåt om jag får säga det själv.

Bilden nedan är så talande för trångsynthet. Vill härmed slå ett slag för alla de fina människor där ute som har en väldigt lång väg kvar att gå.

[omgivenavidioter]

Jag skulle ju ta det lugnt i helgen…

Hinna läsa, pilla hemma & kanske avsluta något påbörjat projekt eller två…. Meeeen jag ”råkade” hyra en ångtvätt, inga konstigheter egentligen - förutom att utlånaren ”råkade” bo i grannkommun! Impulsiviteten tog över vid bokningen & allt var klart innan jag ens hann blinka eller fundera på att dra i handbromsen. Nu känner jag mig också (naturligtvis!) tvingad till att ”ta tillvara” på tillfället och planerar således att ånga allt som går att ånga här hemma. ”Passa på” så att säga. Självbehärskning? 0-1

Veckans googlande bland annat; compassion, pacing, kommunikation, HPA-axel, MCT, copingstrategi & självvaliering

[omgivenavidioter]

Tänk att den här dagen, som egentligen varit väldigt dålig från start kunde skänka så mycket nödvändig insikt och i slutändan bli väldigt väldigt bra. Ja, det var väl inte helt smärtfritt eftersom registret av nedlåtande tankar om mig själv går per automatik, men det är som att alla år av självplågeri välsignat mig med en förmåga av självdistans (som för övrigt är fantastisk förmåga). Det kom som sagt inte naturligt, men efter att ha vridit och vänt lite på reaktionerna och jag fått komma undan från jobbet lyckades jag sortera ut det negativa och vaska fram ett par mycket användbara pärlor. Nåväl, man skall väl inte förringa arbetsinsatsen, jag behövde vränga utochin på mig själv innan jag faktiskt insåg att mitt förhållningssätt till det här bara behöver gagna mig själv. Utan att jag kan räknas som varesig självisk eller hemsk. En till hjärna fri att utnyttja alltså, jippie! Jag tvivlar rent instinktivt på människor tills dess att de bevisar motsatsen, det är bara sån jag är och den här situationen är inte på något sätt något undantag. Ju äldre jag blivit desto skickligare har jag dessutom blivit på att sudda ut gränserna mellan tankar och agerande. Mellan det inre livet och verklighet. Och även om jag inte gillar hur jag tänker ibland har jag efter ett par månader på ”rätt sida” förstått att man ibland inte kan rå för dom och att det dessutom inte behöver betyda att man på något sätt är dålig. Tankarna är vad dom är, det är hur jag förhåller mig till dom (eller inte alls) och hur jag agerar som räknas. Det är en ekvation mina två stackars hjärnceller helt missat tidigare. Mitt huvud bjuder vid skrivande tillfälle på bilder som föreställer vuxna jättebebisar. Bebisar har ju av naturliga skäl, till skillnad från mig, inte hunnit utveckla impulskontroll tillsammans med känslor. Jag är ju vuxen. Mindre sexigt, helt klart.

Så, här går jag på kvällens promenad med dagens tankar och insikter i ryggsäcken. Visst är det ett par skavande tunga stenar i den, det förnekar jag inte. Men jag tvivlar inte lika mycket på folks yrkeskompetens eftersom dagen lämnar mig med två nya insikter. Egentligen är det många fler, men dessa är de som sticker ut från mängden så att säga.

Så, nu när jag inte tillåts fly in i känslor eller konstiga förhållandesätt och beteende, inte heller lägger benen på ryggen & springer min iväg, så kanske jag äntligen är redo för att ta till mig något konstruktivt & börja göra det som är menat att faktiskt göra. Om det finns då, vill säga. För visst tvivlar jag fortfarande - för det är bara sådana jag är efter allt som varit. Det är okej. Jag kan nog leva med mina konstiga vilsna känslor & märkliga förhållandesätt till människor som försöker ta sig nära mig om det innebär att jag befriar mig ifrån mig själv. Om enda vägen ut är in som de säger som vet, så är jag nog tillräckligt orädd och nyfiken nu för att dyka in.

Om man får göra det med ett magplask. Lite smärta i kombination med att själen tror att den kom på det & får bestämma. Då blir den glad.

På med terapi-hatten, nu kör vi!

[omgivenavidioter]

Det är svårt att få fram någonting av värde alls just nu. Jag hinner inte riktigt vara jag i allt det här stimmet, det bara spinner på & det gör det näst intill omöjligt att komma till ro.

Det hade verkligen varit skönt att få vila

Precis där, i famnen hos dig ❤️

[omgivenavidioter]

Det är så mycket tankar just nu & lagom till att jag hinner få begrepp om vad den ena grundar sig i är huvudet redan på väg bort & jagar ikapp nästa. Fullskaligt fyrverkeri. Jag tänker att det får vara så just nu för jag blir helt chanslös vad gäller att kunna smälta alla sinnesintryck & bearbeta känslor när det är folk omkring mig hela tiden. Det är verkligen folk överallt. Möten, jobb, i affärer & hemmavid. Alla rum som är fyllda av osynlig social förväntan, sociala nätverk med dess krav på tillgänglighet och den spända stämningen som hänger i luften här hemma kväver mig allt mer. I vanliga fall älskar jag sociala sammanhang under förutsättning att jag däremellan får vara helt ensam. Men just nu är det som en stor jäkla surrande bikupa. Det känns lite lätt panikartat för det skapar en oskön grund för mitt flyktbeteende som mer eller mindre står standby och ber mig lägga benen på ryggen & fly för allt vad jag är värd, bokstavligt talat. Lyckligtvis är det övergående. Mitt bland alla människor och surr försöker jag dessutom möta upp mitt behov av stimulans och hitta vägarna som kommer ta mig dit jag vill kunskapsmässigt & samtidigt kunna få ut något bra utav det. Minimera risken för understimulans och förhoppningsvis på så sätt undvika att hantera de bekymrande konsekvenserna. Det där behovet i kombination med drivet kan ju faktiskt användas till att ta mig framåt i den riktningen jag vill kunskapsmässigt & i framtiden också yrkesmässigt. Den här veckan har dock bjudit på ett flertal misslyckade försök i att få in det i schemat och jag får således också praktisera förmågan att acceptera att det ibland bara är så - att det inte funkar. Livets karusell liksom. Istället för att accelerera den givna (men ack så farliga) frustrationen så lyckas jag intala mig själv att jag tycker det är skönt att få sitta ner och bara åka med. Med det kan man väl ändå påstå att det finns en hel del nytta med att ha en beroendepersonlighet. Att ha förmågan att kunna ljuga för sig själv så hårt att man till slut faktiskt tror på det. Komiskt. Ibland fördel, ibland nackdel. Svaghet som förvandlas till styrka. Allt bestäms av det specifika tillfället. Jag skall villigt erkänna att det är otroligt skönt att ha fri sikt på vägen med den evig strävan, men något jag absolut inte är bra på är att stå still med skit upp till knäna, blicka ut över ruinerna & fundera mer djupgående på hur jag skall ta mig vidare. Betrakta resterna av raser, ta fram min ryggsäck och omsorgsfullt stoppa ner allt jag vill ha med mig när jag vänder ryggen åt och går vidare. För visst finns det vackra skärvor där, som jag skulle ha nytta av i framtiden & kanske att jag den här gången skall prova att inte skämmas eller be om ursäkt för att jag faktiskt går. Kanske till och med att jag borde sträcka lite på mig & glädjas åt min erfarenhet av att ur aska föds nytt. Nytt & rent. Jag får låtsas i någon månad till. Acceptera att jag behöver sitta fast för att kunna bli fri. Acceptera att den enda riktiga vägen ut är in.

Jag är lite rädd också.

För att jag inte kommer klara mig ekonomiskt. För att jag kommer känna mig ensam efter några veckor. För att jag inte skall hinna med allt det fina jag vill hinna med i livet överlag. För att jag skall bli för bekväm i min distans & fastna där. För att min behandling inte kommer ge mig vad jag behöver eftersom jag inte ger mig själv vad jag behöver. För att inte klara av vardagen ensam på ett bra sätt tidsmässigt. För att min strävan i kombination med min energinivå kommer ge mig en hjärtinfarkt.

Ibland är jag till och med rädd för att jag inte kommer orka, att jag kommer lägga mig ner och ge upp inför det faktum att det finns substanser som kan riva dessa murar. Murar som vaktas med styrkan av hela mitt egna inre väsen. Ibland är jag rädd för att jag inte kommer vinna det här för att flickans, som står där innanför murarna , största hinder är hennes egna styrka och envishet. Tänk om marken som tas tillbaka i takt med mitt tillfrisknande bara används för att göra murarna högre? Det känns lite så & även den tanken ihop med känslan skapar lite kaotisk panik.

Jag skall försöka att inte fundera så mycket. Praktisera motsatsen till medveten närvaro, vila i att det inte alltid kommer kännas så här

Jag skall till Ullared på söndag med Olivia, hon fick det i födelsedagspresent & vetskapen av det skapar ju helt klart en logisk dödslängtan i sig självt. Vi hörs.

[omgivenavidioter]

Hade du vetat att jag tänkte på dig lite då och då, men kanske allra mest ikväll när bilen blivit tom och sista personen är avsläppt efter ett möte med gruppen i centrum, så hade du förstått hur galen jag egentligen är.

Lite i dig

Men kanske allra mest allmänt

Till och med efter möten som borde förankra mig i jorden får tankarna på dig mig att sväva högt, långt långt bort. Jag skulle aldrig erkänna det, förstås, du är nämligen lite för självgod för det. Det vore dessutom synd att förstöra en sådan fin fantasi.

Lite så va?

[omgivenavidioter]

Alltså det här känslotillståndet….

Just för tillfället förstår jag vikten i att inte ta mig själv på för stort allvar. Jag är såpass ny i det här nya, utan att säga för mycket, och det innebär att närheten till känslorna kan upplevas intensivt, de blir förstorade. Milt sagt. Jag har väl egentligen alltid varit en känslomänniska. HSP, Rätt igenom. Men det här känslostormarna är faktiskt orelevanta även i mina mått mätta. Jag ramlar liksom så djupt ner i dom. Jag har dock fortfarande inte lyckats förstå hur det utvecklade sig, när och varför jag blev eller om det alltid har varit så. Det kommer komma år där jag kan terapi:a sönder saken & slita ner det i beståndsdelar om det fortfarande skulle vara intressant, men den tiden - den är inte nu. Lyckligtvis har jag också efter alla dessa år utvecklat en förmåga att kunna distansera mig ifrån mig själv, när och om det behövs. Tidigare har det handlat om ren överlevnad; men i dagsläget är det mest bara en mycket användbar och bra kompetens. Så länge jag inte missbrukar den (också) vill säga.

Så för mig innebär det här alltså att alla människor jag träffar och närmar mig berör mig. Och inte sådär light lätt utan på djupet deluxe. Det är människor både på möten, mellan möten och helt utanför möten. Det tar sig äntligen in nu när motståndet inte längre är konstant. Jag nästan tar de här människorna och drar de närmare mig. Det har tämligen öppnats en fantastisk ny värld som både är genuin och vacker på samma gång. En värld som jag letat så febrilt efter i flera år. Den har funnits här hela tiden, precis framför mina fötter & även om jag sörjer ibland för min tidigare blindhet så är jag så otroligt lycklig över att få vara här nu. Även det milt sagt. Det är inte något som händer i mig nu som ens är nära ett ”milt”. Nä, shit. Det kan vara vem som helst. En duktig frisör som lyckas känna in stämningen och skapa en trivsam miljö. Personen mitt emot på ett möte, med en hand som trevar lite först till höger och sen till vänster, på sitt egna knä och jag kan inte låta bli att fundera över hur det hade känts att ha honom nära. Sådär riktigt nära. Det kan vara butiksbiträdet på ICA som så fascinerande lyckas hålla sitt humör uppe trots otrevliga tölpiga kunder. Jag ser något alldeles otroligt vackert i varje människa och blir nästan kär. Kanske mer i känslan än i människan, men ändå. Min empatiska förmåga växer för varje dag. Och även om jag blir åksjuk och nästan mår illa när de starka känslorna sköljer över mig så är jag så otroligt tacksam över mitt rika inre. Min känslighet. Min förmåga att känna in energier i rum, förstå det som inte sägs och att uppfatta andra människors outtalade integritetsgränser. Det är väldigt många fler känslor som hamnar i facket ”attraktiv” än som sig bör, men jag kan leva med det. Förmodligen handlar det bara om ett tag. Känslorna går liksom vilse i mitt inre eftersom det ännu inte hunnit återanpassat sig och de verkar inte riktigt veta vart de egentligen hör hemma. Inte mig emot, det är något fint och njutningsfullt i det. Nu har jag ju dock förstånd nog att inse att de är lite väl starka i proportion till verkligheten, tack och lov, men det innebär ju inte att de blir mindre angelägna. Sinnet är galet kraftfullt och starkt ändå.

Eh, ja, och med det sagt får vi nog ändå vara vääääldigt glada över att jag håller mig ifrån sinnesförändrande substanser. För min egna skull, men kanske ändå mest tur för den stackars omgivningen. Att leva med det här huvudet nu ger mig också en möjlighet att kunna förlåta mig själv för då. Det är ingen dålig föreställning här uppe och den där flyktinstinkten som jag ägnat tidigare år kanske inte är så dum, trots allt. Samtidigt får man väl också vara glad över att sinnet tillhör just mig för vem vet hur det hade slutat om det hamnade hos någon som saknade självbehärskelse. Ja, hjälp.

Godnatt!

[omgivenavidioter]

Status idag?

Känslomässigt bakfull och därmed svag för de yttre faktorerna. Skuldbeläggning, nedtryckning & allt gör därimellan.

Det svänger fort i tango, det är känt sen gammalt

[omgivenavidioter]

Vet du, ibland, hur svårt det än tycks vara, hur omöjligt det än verkar, hur osäker du än är, hur svårtydd framtiden än tycks vara, så behöver du bara ta steget. Och sen nästa. Och nästa. Och sakta men säkert kommer du att inse, hur tuff resan än är och varit, att du hellre är där du är än där du var. För dit du kommit är ett resultat av dina egna val, av din vilja och din kärlek till … dig själv.

Och med åren kommer du från själen att känna stolthet och kunna le åt detta: Att i en värld där alla vill passa in, där alla kämpar för att behaga andra, för att bli accepterad av andra som egentligen inte bryr sig om en, så valde du … dig själv. Och det leendet, den känslan, kan ingen och inget, ingen människa och inte ens sorg, någonsin ta ifrån dig.

Men för att komma dit måste din vilja övervinna dina rädslor. Låt kärleken i dig guida dig. Och när det är som allra svårast … stanna till, pausa i några timmar, några dagar, låt lugnet sätta sig och din rädsla försvinna, och påminn dig om var du var och aldrig vill tillbaka till. Så tar du nästa steg.

Just ikväll googlar jag på vårdcentralens alla psykologer av kvinnligt kön och jämför titlar med antalet lästa år & yrkets faktiska innebörd. Att till och med vilja springa ifrån sin psykolog… stabilt. Det ligger liksom och skaver lite. Svårt att urskilja om det faktiskt är något med han eller om det egentligen bara handlar om mig själv. Men princip före person, så att säga. Har jag tur rasslar de fram något som ser ut som de egentligen borde vara begravet med en intelligenskvot på minus trehundratvå. En sån där passiv mupp som bara sitter och nickar, håller med och däremellan ger ifrån sig trötta stön samtidigt som personen rent automatiserat ställer följdfrågor i stil med ”mmm, är det så, jahopp, och hur känns det Helen?”. En med lite mindre charm.

Fantastiskt det här hörni; att växa.

Jag säger pass till det för tillfället, står gladeligen över ett kast och hävdar att jag förmodligen ändå är färdigvuxen i den här rundan.