orka - Tumblr blog

[orka]

Två personer stod och väntade på en buss

Två personer stod och väntade på en buss. Han var en ung man, fortfarande i tonåren, och hon en kvinna som närmade sig de 40 med hög hastighet. Hon tittade på honom. Han tränade, det var uppenbart, och hon kände ett sting av längtan efter sin egen mans ungdom. Dom var jämngamla, hade varit gifta i nästan 20 år, när dom träffades hade han varit byggd precis som den unge mannen. Han hade förfört henne med vackra ord, små lögner, och sin kropp och sedan dess hade de levt om inte jättelyckliga så åtminstone ett fullständigt acceptabelt liv. Fast han hade slutat ta hand om sig för länge sen, han var lönnfet nu, lat och äcklig. Hon brydde sig inte om fetman, inte egentligen, hon älskade honom trots allt - det var just det att han inte brydde sig längre. Som om han redan nu, bara halvvägs genom livet, inte orkade längre. Hon undrade varför han gett upp. Hon undrade om det var hennes fel. Hon tittade på den unge mannen, han märkte, och besvarade blygt blicken med ett leende. Han tränade för det fanns inte mycket mer för honom att hitta på. Han skulle vilja gå ut, vara social, träffa tjejer, och han vågade aldrig riktigt göra något av det. Vågade aldrig ta kontakt eller initiativ. Så han ägnade sin lediga tid åt sig själv istället, det visste han hur man gjorde. Han tittade igen, i smyg, på kvinnan. Hon var attraktiv, men måste ha varit minst dubbelt så gammal som honom, det gick fetebort. Han var glad över hennes blick, men han planerade inte ta emot henne i sina sexuella fantasier. Fast han var verkligen glad över hennes blick. Den värmde, han kände sig uppmärksammad. Nästan älskad. Det var ett litet ögonblick med stor effekt. För henne också. Hon gillade hans leende, funderade ett snabbt ögonblick över att försöka förföra honom, slog genast bort tanken men mådde bättre än på länge. För åtrån hon fick känna, för minnena av en tid då hennes man ville något. Ville ha henne. Det var tillräckligt. Just nu var det fullt tillräckligt.

[orka]

Planet Terror

Jag har en egen blogg, jag har en allmän recensionsblogg med en vän och på det forum jag håller mig mest aktiv finns en specifik filmtråd. Nu skriver jag dessutom för Bloggywood. Trots alla dessa möjligheter har det tagit mig ett bra tag att lyckas plita ner en recension av Planet Terror, för något som sitter i min benmärg är att en recension alltid ska innehålla en beskrivning av filmens handling, och hur beskriver man Planet Terror? Där finns militärer och skurkar, en tjej på en smutsig vägkrok, en sliskig kock, en väldig massa zombies och en ansenlig mängd testiklar. Och det är ändå en bråkdel. Ja, ska man beskriva handlingen, har det nog mest att göra med militärens försök att sno åt sig biologiskt stridsmedel, hur det oundvikligen leder till att saker går väldigt fel och hur en grupp människor flyr, jagade och utsatta, och gör allt för att överleva. Men problemet är inte att intrigen är rörig, nu när jag har den framför mig ser det ju faktiskt riktigt hanterbart ut, utan att man inte bryr sig. Vilket knappast är ett riktigt problem, för när så mycket blod, våld, humor och testiklar kastas mot oss, vem bryr sig då om handling? Jag brukar jämföra Planet Terror med slutet på den där andra Grindhouse-filmen. Death Proof är grymt skön med ett behagligt tempo, fram till den sista biljaktscenen, som är en galen, underbar, adrenalinkick. Att ta den scenen, skruva upp till elva och dra ut över en hel film, det säger inget om Planet Terrors handling, men du börjar närma dig känslan som fanns genom hela filmen. Skådespelarna gör ett bra jobb, är coola, sparkar rumpa och hjälper till att grunda filmen i den filmkultur den är en hyllning till. Mycket mer är svårt att säga om deras insatser, fast det har förstås också mindre betydelse. Vad Robert Rodriguez har skapat är egentligen inte ens en hyllning till grindhouse-eran, det är en tvättäkta och modern explotationrulle, bara med mycket högre budget (och därmed såväl fler som snyggare och häftigare specialeffekter) än vad dom ens kunde drömma om när den här typen av film var populär. Då var skådespelariet knappast det första man tänkte på. Jag älskar Planet Terror. Ohämmat. Det är en nästan två timmar lång intensiv, galen, fullskruvad, redlöst actionmatad, aldrig ursäktande, sjukt underhållande splatterfilm och jag vet inte om jag någonin skrattat så mycket i en biosalong. Speciellt inte åt testiklar.