postum - Tumblr blog

[postum]

[postum]

Så ser man alltså ut när året 2017 går mot sitt slut. En sammanfattning borde var på plats. Snart.

[postum]

Söndagmorgon nu och då och sen, en tidsbild

Bäst att ta fast det innan det försvinner! Det var kö utanför KY då jag vandrade förbi vid halv 8-tiden i sommarkvällen. Stannade kvar i 3kvart och gav sedan upp, slutsålt. SV har jobbat sig upp från kultstatus till de breda studentlagren. Blev inte så besviken fast jag blev utanför. Att trängas utan frisk luft en hel kväll i fyllan utan synfält är inget nöje. Vandrade istället vidare till Museigatan, plockade upp pengarna och hängde med Päivi till Juttutupa där Mari väntade. Drog ett stop var och drog vidare till Cella, en restaurangdebut för mig. Förvånansvärt sympatiskt. Stefan Piesnack flängde in efter 6 timmar i studion och bjöd på trevligt sällskap. Fängelsehistorier, minnen från Berlin och Leningrad. KSSE-konferensens 10-årsjubileum sätter sina spår i gatulivet. Nån ny lag gör det möjligt att rensa stan från osnygga element utan större skäl. Vi drog tre stop till, eller var det fyra och ragglade ut vid 1/2 1 på väg till Museigatan. Efter lite säpinä hit och dit om hur vi skulle ta oss hem, pirsi, raitsikka eller gå, så vann min gång. Under promenaden överraskades vi av världens åskskur och blev genomblöta. Släpptes inte in på snobb/yuppie-krogen vid Tölöstranden och gick vidare. Sprang genom regnet, skrattade och svor. Kastade t-skjortan vid Baari Morocco och skorna lite senare. Dyblöta ragglade vi in i köket och folket; Pekka, Arja, Kaisa, hunden Rontti och svensken Kalle satt runt Kalles Koskenkorva-flaska och tragglade sig fram på knagglig engelska. Kalle var på jakt efter sin splittrade familj, förstörd och orolig. Jag kom igång om barn, idrott och Sverige. Pekka var kanon, fick kritik för sin flegma och för sitt sätt att vara. Hur han kom ut i fyllan och stängde se'n in sig. Var inne i dar efteråt, utan att ge något ut. Vid 4-tiden tröttnade jag så smått på Maris lockelse, var fast besluten på att hålla stånd. Diskussionen hade då cirklat runt husdjur och IS-löpet om att "Sonni tappoi emännän" Jag hade missuppfattat det hela och sett bilder av en galt som åt sin värdinna /bondmoran. Galt är visst karju. Sonni är tjur.  Kokade kaffe min vana trogen. Hade svårt att få sömn och väcktes vi halv 6 av att Kaisa kom in och frågade efter cigs. Med bakvänd rygg så sträckte jag ändå osynliga armar efter henne. Hon kysste mig på örat och gick. Jag kunde inte somna mer. Steg upp och drack kaffe, strök jeansen torra i uppåt en timme, diskade och kom mig trots allt iväg till skillnad från alla andra utom Arja.  Missade färdmedel efter färdmedel men var ändå på jobb kvart i 9. Satt sedan hela dagen i ett dis vid lånedisken och var krapulantiskt pratsam. Kom hem och försökte ta igen lite av den förlorade sömnen, men stördes av ringande telefoner. Runkade av mig och inväntade Tiina Mäkeläs besök vid 8-snåret. Hon kom med en kompis på cykel och såg sig omkring inför bröllopet i september. Satt på trappan i salen och fantiserade om hur det skulle vara att knulla båda två, utan att bli speciellt tänd på det de utstrålade. Jag är så sommarkåt. Runkar av mig utan bilder den här gången.

Janne ringde idag från Uppsala och vi avtalade träff nästa vecka. Är lite spänd på hur det kommer att bli, men har på känn att vi hittar varann rätt snabbt igen, trots fjolårets krisade möte då han var här och satte sprätt på tillvaron. Snurr och fnurr på tillvaron. Det känns längre än en vecka innan nästa onsdag. Jag vill dricka öl, vara berusad, smörja lädret och gå ut.

Kom ihåg vad den krapulantiska mellanölsgubben sade på Café Mignon i söndags: -Jag var tre veckor hos en kärring. Hon lagade mat och jag köpte brännvinet. Efter tre veckor försvann hon och jag blev sittande ensam kvar. Jag tänkte att här kan jag ju inte sitta i ett främmande hus alldeles själv, så jag drog.

Kunde gott och väl tänka mig att röka brajj nu, småpyssla med papper, städa. Men oron sätter stopp för det. Tycker jag kunde läsa, men det känns överflödigt, råget är måttat. Försöker ringa Naana; Jo, jo, skrivmaskiner, ungar och föräldrar. Kan inte riktigt koncentrera mig på något, fast huvut är fullt utav tankar. Tar en promenad i skogen.

Dåligt med blåbär i år, men smultron hittade jag på gården. Det var första gången sen ifjol höstas som jag var och inspekterade mitt skogsrevir runt kärret. Den här trakten har blivit mig kär efter närmare tre år. Bodde lite längre i den lilla stugan i Alberga, men spenderade mindre tid med naturen där. Här har jag ju varit hemma med Jonte mycket mer. När skall jag ta beslutet att flytta, eller när kommer tillfället, riktigare sagt.

Det är en tid fylld med infall och idéer, planer och hopp. Bara en del av dessa kan förverkligas men jag smakar på livets mångfald av möjligheter i mina tankar.

- 20 före midnatt, måndag kväll Försöker sova men inte ens Bettelheim kunde få mig att somna så jag blev liggande och slängde omkring tankar och idéer från det ena till det andra. Buddha Blues och Pelle. Tre finska rockpersonligheter 1985: Röyhkä, Neumann och Alanko, alla har kommit med LPn i vår. Skulle man ta och skriva en artikel om det till Schlager, PQR och skriva till Titte och Åland i övermorgon och det enda som kan hålla tankarna coola är alkohol, det som håller en i styr eller så kastar den en överbord med all denna kunskap; Niggers och araber, finska och rock, böcker, skivor, Pada i New York, Stina Berge, barnboksillustrationer. 

Jonte här vaannan weekend och en kväll i veckan, Puosu, sagor, att vara tillsammans med min son, han och jag tillsammans, mammapappabarn, rysningar av Thåström, intervjuer, halvfärdiga tankar och projekt, vinteride och ödelagt. Gäsp, gäsp, men kanske ingen sömn, vatten och pissa, dåligt ljus och varför gör jag inget åt det, danska vänner och inredning av rum. Riittas rum, Springsteen, Born i USA, jobbet, Ekelöf, publiceringar, överlevnad och ekonomi o.s.v. o.s.v. 

Nya kulor rullar ändå samma väg.

[postum]

7/2/81

Eftermiddag med Smultronstället och en sjunkande sol. Solen skiner igen och uppfyller mig positivt. T.o.m. höghusen i Perkkaa blir vackra i vintersolen.

Vaknade sällsynt tidigt med tanke på insomningstiden. Kanske var det solen som väckte mig så vaket. Somnade dock om, trots att jag kände mig så pigg. Hbl berättade om läget i Egypten på ett troligen sakligt skarpt kritiskt sätt. Landet och problemen är så stora att knappt någon har en överblick över dem. Sadat försöker, men resultaten verkar inte räcka till för att få bukt med befolkningsexplosionen. Dom är verkligen kåta egyptierna och några koranska preventivmedel fungerar mig veterligen inte. Största delen av befolkningen får klara sig på 3000 mk i året. Det är en månadslön här. Vilken dröm det vore att uppfylla att bo halva året här och halva där. På sätt och vis skulle det vara en skymf mot dem och deras levnadsvillkor, även om de kanske inte skulle se det så. Vad kunde jag göra för att bidra till att Egypten skulle dra nytta av min existens? För tillfället har jag inga lösningar men förhoppningar om att det skall vara möjligt. Studierna i arabiska och engelska skall väl underlätta på något sätt. Skulle väl finnas mer handfasta praktiska färdigheter jag borde skola mig i för att underlätta utkomstmöjligheterna. Skrivandet verkar det inte gå att hanka sig fram på när kollisionerna irriterar hjärn- och tankeverksamheten.

Mikael Wiik spelar Taj Mahal från New Morning Blues Festival. Tankarna flyger till Marina. Borde skriva ett brev till henne och berätta vad jag tänker och gör. Hennes brev kom redan före jul och innehöll mycket tänkvärt och diskutabelt. Bara jag nu kunde få nån klarhet i min skrift och inte fly undan som hon tycker att jag gör. Hon tycker nog rätt i fråga om det. Diskussionen / mötet i somras har skakat mycket i mig som jag ännu inte fått nån kontroll över. Hennes tankar om hippielivet och giftermålet, som ett mål i sig, kan jag förstå och söker förtröstan i, ibland, innan jag igen hittar positiv övervikt i det motsatta. Eller kanske inte motsatta, men något svamligt ditåt.

Vid sidan av. Balansgången mellan det traditionella och det sökande är svår och ibland dränks jag nästan helt av sökandet och tappar greppet om det traditionella, vilket senare resulterar i rädsla och osäkerhet. Mitt språk kritiseras för kryptiskhet. Men så är också min livsbild kryptisk och oförståelig i det fundamentala. Kan slänga ur mig saker som jag på inget sätt kan försvara om man tittar under och bakom fraserna.

”Pitäis kai unohtaa” avslutar Smultronstället och det är en låt som fastnar och spelar med i livet. Igår kom den in i mig från jag inte vet vart. De spelade väl den på ELMU i december. Möjligen var det Outi, som med sin närvaro, också förde tankarna till Woude. Att våga leva och inte ge upp för avgrunderna klingar starkt. 16:00

[postum]

2005 Sista NOV   Det är otroligt vad tiden rusar iväg. Det är så mycket man skall försöka hinna med. Har funderat på att skriva ner det här sedan i fredags men det har kommit något i vägen och så sitter man här sist och slutligen och stjäl tid från annat. Använder officiell arbetstid till att syssla med det mer privata, vad som nu är privat och arbete i den situation jag befinner mig i. Och förresten kommer jag att jobba hela helgen så nog får arbetsgivaren mer tid av mig än jag tycker mig få betalt för. ”Det är en avvägningsfråga”, säger min chef. Vi var i Åbo igår, Riitta och jag. For redan på måndag eftermiddag för att vara på den säkra sidan, komma i tid till hovrätten dit jag fått kallelse att infinna mig kl. 10, tisdag morgon. Kommunikationerna härifrån är ju inte alltid så tillförlitliga. Vi passade på att göra lite grejer tillsammans. Smaka lite mer på hur Åbo känns. Riitta hittade rätt förmånlig inkvartering centralt på Birgittasystrarnas gästhem på Ursinsgatan. Vi hade spetsat oss på att kunna gå på bio och hann just i tid till Thalia där det mest attraktiva som bjöds var filmklubbens föreställning av Truffauts "Den amerikanska natten" med Jaqueline Bisset och Jean-Pierre Leaud  från 1973. En riktig cineastfilm där Truffaut fick berätta hur det kan vara att spela in en film på ”gammalt gott sätt”. Var länge sedan man besökte ett filmarkiv. Främst var det väl i Hesa under studietiden när man försökte allmänbilda sig genom att sluka Kurosawa, Bergman, Fellini, Renoir och (vad tusan hette den där spanjoren nu igen?). Inte Almodovar nej, utan tidigare – Den andalusiska hunden, Viridiana, Borgarskapets diskreta charm. BUNUEL! Efter filmen gick vi på Good News Cafe och tog några öl. Diskuterade livet och mediciner, boende och speciellt hur det skulle vara att bo i Åbo. Riitta är mycket ON på att flytta österut, nåt som jag har svårt att kunna förhålla mig till praktiskt, med tanke på Annis skolgång och min mors hälsa. Och sen gäller det att försörja sig och hitta på nåt vettigt att göra, nåt som jag iofs funderat på hela livet. Innan jag fyllde 50 planerade jag att försöka få ordning på alla mina arkiv med text, ljud och bilder och sammanställa valda delar till en CD-ROM, en slags mellanrapport över hur det egentligen står till med Ö-Tom. Jag kom inte så långt då, det var lagligen inte möjligt för mig att få tjänstledigt utan att referera till förordningen om att varje tjänsteman har rätt till två års studieledighet under en period av 5 år. Då hade jag jobbat här i fem år, så det blev en höst med studier i musikimprovisation i Uppsala som jag gick in i till den grad att det inte blev mycket redigerande av planerat material. Blev bara mer. Och råd att ta längre ledigt hade jag inte heller. Studielån betalar inga amorteringar. Det är yvigt. Det slinker hit och det slinker dit. Jag slank in i polisens nät trots att jag stod stillasittande på en cykloped i slutet på juli 2004. I februari 2005 släppte Tidningen Åland en stinkbomb utöver stan, hängde ut mig för något jag egentligen inte gjort. Det var min uppfattning. Och det är det fortfarande. Det tog på och jag bestämde mig för att ta ledigt från jobbet när trycket blev för mycket. Det är inte så svårt att få läkare att skriva ut 33.4. Den 7nde mars kom jag äntligen igång med att på allvar börja dokumentera den kafkaeska process som jag fortfarande är inne i. Igår var jag uppe i hovrätten i Åbo och försökte att så klart och tydligt som möjligt berätta min historia, på uppdrag av Kim Fröman. Jag försökte hålla min heliga vrede i styr och sakligt lägga fram min sida av saken. Få upprättelse för den skam tingsrätten i Mariehamn utsatte mig för när den dömde mig för rattfylleri 11.3. Alla sa att dom var på min sida, så jag bestämde mig för att gå vidare även om jag tycker att det tar för mycket energi på att bearbeta saken. Den heliga vrede som jag kände i våras fick mig att komma igång med att skriva, redigera och arbeta med material som jag fått ihop under min verksamhet som freelance redaktör, reseberättare, sagofarbror, musikförmedlare, studerande, brev- och dagboksskrivare. Allt i rätt så blandad form för att inte göra saken så enformig. Jag föresatte mig att hålla på till midsommar och det blev 350 A4sidor till slut som jag skrivit ut, korrigerat och funderat över. Det finns hur mycket som helst att gräva ur och klargöra. Mitt sätt att rikta mig till familj och vänner genom brev underlättade berättandet och gav redigerandet en mening. Tyvärr har jag inte fått alltför mycket feedback på det jag alstrat vilket känns en smula frustrerande. Men mest gjorde jag det för min egen skull och i andra hand för mina barns skull. Jag begav mig ut på en resa västerut i april, till USA, och hittade mycket att berätta om. Skrev ner och samlade på mig men orkade inte förmedla det vidare såsom jag tidigare gjort i press och radio. Det blev mest research för framtida forskning. Tidigare har jag ju publicerat audiella reseberättelser från Tunisien, Peru-Ecuador, Spanien, Cuba, USA, Afrika, och mycket mer finns i skrift. Men efter att vi flyttade hit har det inte funnits tid, ork och möjlighet att upprätthålla det som jag ser som nåt av det mest inspirerande i mitt liv, att få möta, förmedla och berätta. När radiojobbet tog slut här i Mariehamn beslutade jag mig för att satsa på bilder på fritiden. Jag har filmat och fotograferat. En filmidé som jag jobbat med sedan 1999 är en dokumentär om Yamar Thiam som jag hoppas och vet att jag kommer att få gjord, men inte när. Till det behövs tid och prioritering. Hade tänkt ägna hösten åt att komma vidare med redigerandet av mitt bildmaterial men har varit alltför låst och ”lost” av att fundera på hur jag skall få jobbet att fungera: Hur få kulturen att fungera tillfredsställande när samhällets stöd dras in? Årets budgetprocess här var ytterst svår. Jag kände mig alltför kluven mellan allmänkulturen och biblioteksverksamheten och majoriteten av de av mig anställda är det som ställer ultimatum och då får jag foga mig och försöka hitta nya vägar att inspirera och inspireras på. Mycket av min nedstämdhet under hösten har också haft med ”jazzeländet” att göra. Så kallar jag Mariehamn Winter ibland. Jag skulle vilja utveckla konceptet mycket mer, till att omfatta inte bara musik utan en lång räcka aktiviteter från januari till april. Förståelse för det är svår att uppnå, speciellt från bibliotekets sida. Tack vare stöd från NOMUS så kommer det med säkerhet att bli ännu en festival, även om det varje år har känts som om att nu får det vara nog för min del, nu tycker jag att konceptet torde vara tillräckligt livskraftigt för att kunna tas om hand av någon annan. Nåväl det är 7nde gången och det lär ta länge att få ett arrangemang att utvecklas. Kraften vill inte räcka till för att få ketchupen att välla ur flaskan. Dags att sätta igång med dom slutgiltiga förberedelserna inför eftermiddagens möte med jazzens samarbetspartners, presentera program, ekonomi och strategi. Innan dess skulle jag bara vilja berätta att jag igen sen 10/11 kommit igång med att överföra mina arkiv i digital form och att jag ser fram emot den dag då jag lätt kan få reda på vad jag gjort under olika år genom att t.ex. skriva in 30/11 som sökord. Det har inte varit så roliga visor att läsa, ingen lisa. Eller kanske lite ändå: ”It’s not easy singing sad songs, but still it’s the easiest way, I have to say” (Jethro Tull ca. 1973). Jag förväntar mig inte alls att du skall läsa hela en drapa som jag bifogar. Den är bara ett dokument på vad jag sysslat med och ett bevis på att jag menar allvar med att få till stånd ett multimediaverk både på nätet, DVD och i bokform så småningom, om tillfälle ges, inchAllah.

[postum]

Försöker komma fast mig själv, Inte bli fast i det ogjorda, utan komplettera. Inte lätt när det är mycket med ögon, hjärta, lungor, hjärna och själ. Men visst skriver jag. Producerar text. Imorse blev det det här:                 Till Dej.                                                                                         Av Tom Eckerman                                                                                                              06:50                                                       Till: Kärleken                                                                                                                                                                   God morgon, hej. Har legat här sedan kl 5 och tänkt, mest på Dej. Mest. Katten hoppade upp, och i sängen spann. Och så tänkte jag på Dej, mest, igen. På det Du skrev, på det Du Du Du sade. På det Du gav. Och på hur vacker Du var när Du satt på mig, i nowemberljuset från mitt fönster. Du etsade Dig fast i min blick, i mitt varande. I mitt liv, i vår framtid, den som kommer varje dag. God morgon Kärleken. Jag längtar så. God morgon, hej. Robert sa Det verkar som du är över öronen förälskad, när jag spelat in två spår DU. Si sa jag. Si si. 2014 Sacked eller sänkt Det blev väl fel från början, denna dag som slutade i säng, i Godby. Men det slutade ju bättre redan på eftermiddagen då ryggsäcken var tillbaka i Jomala kyrka. Och det skulle kunna bli en historia, men orken tryter. Oron kryper. Var på kaffe på Bagel Bee. Kan jag inte vara nöjd med det. Varför vill jag ha mycket mer. Stötta min kantstötta själ. Bli bekräftad mer och mer. Det tynger ryggsäcken som jag töveltappade. Överskrider gränsen. Kan inte ta mig samman. 2013  Kurs Varför detta är Top Secret kan man ju undra? Men kanske ett sätta att dra tittare till sig. Jag var på kurs till 1/2 1 idag med Andy Horner på Kulturfabriken. Sedan måste jag ta mig till Hemmet för att vara med på Anhörigträff. Och sedan hade jag redan fått nog och gick slutligen till Julius och åt en sallad. Kroppen värker efter de senaste dagarnas övningar till Solberget och Kungsö. Redigeringskurs var det förresten i torsdags och är på tisdag igen. Och imorgon fortsätter fotokursen. Och borde föra över mina bilder och filmer på den omformaterade hårddisken. Reda utrymme för att kunna publicera Jienat på You Tube i minst 720. Det mörknar mellan fyra och fem och Mia går på naturdiet och vill inte ha middag. Jag åt drömtårta på Hemmet och Cloetta här hemma. Skall väl ta en öl så småningom.  När jag fått kopierat det som finns sedan tidigare. 2012 

Den marockanska filmen Källan visades på Savoy av Filmklubben Chaplin ikväll, och jag blev kvar och skrävlade i kafét efter det. Björn-Olof lyssnade. Sedan blir det Marulk på Bastun. Dagen har gått i krapulans tecken på Neptunigatan. For dit till nie efter att ha varit i ramlingstillstånd mitt-i-natten. Mia kom hit. Jag vaknade med stånd, men kom inte. Men inne var jag ju. Nu får det bli en öl på Ettan. Måste väl gå till flodhästbanken och lyfta kontanter. Tanter är för det mesta kärringar innan dom blir gummor. 1988

Nå något ska man väl krafsa ner fastän armar och panna gör sig påminda på ett olustigt sätt. Har hållit på nu i över sex timmar och knattrat maskin och undrat över konstruktioner och försökt skapa logik. Blir det en varg av gradun, jag befarar det värsta. Hemskt att man skall behöva skämmas, trots att så mycket energi gått åt. Genom att använda ännu mer energi kanske jag kan få det lite mer hyfsat, slutresultatet. Imorse gick kondomen sönder, pang på rödbetan skall det berättas utan krusiduller. Får se om det blir nåt efterspel av vårt lilla misstag eller om det bara sätter igång tankeverksamheten, styrde in den än mer på det, avkomma, efterträdare, fortsatt liv. Får se, men nu skall det satsas för fullt på att bli klar med gradun. Till måndag, full sats. Håller nacke, rygg och mage för det månntro? 1987 Det är svårt att hinna skriva eget när översättandet sätter igång och jag dras med i presterandet och försöker bli klar så fort som möjligt, räknar sidorna och dagarna det möjligen kan ta, medeltalet per dag. Tycker mina beräkningar tyder på en viss sjuklighet, fixering. Jag kom hem efter en 12-timmars dag på jobbet och när inte Riitta var hemma och Miiru lagt beslag på TVn, så återstod bara att sätta igång med att översätta tyckte jag, fastän jag tyckte att jag redan gjort en tillräckligt lång arbetsdag. Det berodde på att Christina Andersson var i Sandkulla bibliotek / Dickursby skola i morse och jag inte kommit mig för att meddela det till avdelningsföreståndaren i tid. Det blev mycket plus. Plustimmar. Mina arbetsdagar kommer att vara kortare en bra tid framöver nu. Mamma ringde, ville bara prata och jag lät henne, frågade påpassligt så mycket jag nu kunde. Det är snart sent i november och jag stinker. 2005.11.16 lars k Sätter mig vid datorn efter en vanligt hoppig dag på jobbet. Började senare, men kunde ha sovit längre om jag inte vaknat för tidigt. Vid 7:15 skulle jag upp och få fart på Anni. Hon är allt tröttare om morgnarna. Sen när jag lagat mackor och hällt upp juice åt henne var det för sent att gå och dra sig igen, så jag tog badrocken på mig, hoppade i skorna, och tog mig ut till postlådan för att plocka upp dagens Nyan. Ville kolla hur bilden som Stefan Öberg tagit av mig, Suvi, Heidi och Åsa artat sig. Jag tyckte att jag såg svettig ut. Det var väl blixten som reflekterade sig i min oljiga panna. Det Jan Kronholm skrivit var helt relevant. Cykeln hade blivit kvar på bibban igår kväll så jag inväntade Riittas avfärd till sjukhuset där det skulle tas prover. Även på mig. Hann ut med hunden medan ljuset sakteliga steg upp i öster. Katten följde våra spår men blev efter. En ullig kattunge utanför Tom Anderssons fick sig en ordentlig utskällning. Kom på jobb 9:10 och lade mig genast i en transport som kommit fel. Omdirigerades till Socialkansliet. Ett stort foto av Rita J som varit på reparation i Stockholm kom tillbaka efter att ha ramlat ner i trappan. Försökte greppa gårdagen efter en längre kaffepaus med nyheter från Färöarna. Fick ner början av ett PM innan jag blev avbruten av både sekreterare och e-post. Fladdrade iväg igen. Vid pass 11:30 var det dags att dra till Park via Ekoteket där man även var på lunch. Till Park hade ingen kommit men snart kom Bolle som tyckte jag var tidig. Jag sa att jag för det mesta är tidig. Sen droppade fler in. Casper Wrede. Ove Iko, Sten-Erik Abrahamsson, och den där långa räkeln som är gift med spanjorskan Christina, kaptenen som berättade historier om pirater i Kinesiska sjön. Björn-Olof Nånting. Jag åt färsbiff med vitlöksyoghurtsås och stekt potatis. Sen kom Berra och Ben. Då var det dags att gå. Åka cykel till Ekoteket igen. Mikron hade han inte lyckats fixa men han skulle till Ödanböle. Kanske man kunde hitta reservdelar där. Tror det knappast, men far in på fredan med den söndriga videobandspelarn och försöker få den i skick. Ringde också Volvo för att höra om man kunde få vindruta och kamrem utbytta. Känner mig stadd vid ekonomi när det kom in ersättningar för sekreterarskapet i kulturpolitiska kommittén. Blev lite under 400 efter att skatten dragits. Fortsatte med PMet tills jag blev avbruten igen, nu av Maria Nilsdotter som ville slänga fram en idé om ljudlandskap. Sen var det kaffe och bibliotekariemöte som jag bestämt mig för att gå på som en del av omdisposition av min tid och mina möten. Sen var arbetsdagen nästan slut. Adam Gordon ringde och ville vara konsult och ha med mig i nån referensgrupp om design tillsammans med museichefen Viveka. Jag sa att jag är öppen för förslag. Riitta ringde och kvittrade att hennes värden var bra, goda nyheter, cancermarkören 16 som i september. Hemoglobulinet 110. Gläd dig, sa hon. Jag försökte ringa morsan. Hon svarade alltjämt inte. Glömde mejla Kjell Frisk. Ringde Gunnar Jansson för att förhöra mig om vad han tyckte jag skulle säga i hovrätten. Han påstod att han inte observerat mitt mejl från 6.10. Skickade det en gång till. Han bad mig hålla mig kort. Jag sade att jag fått ett mejl från Lasse Karlsson som jag inte fattade mycket av. Mitt brev: Hej. Som Du kanske vet så har jag blivit dömt av tingsrätten för rattfylleri för att ha suttit på en cykloped och rökt.  Jag har överklagat eftersom Gunnar Jansson sade att åklagarens plädering beträffande lagen inte stödde sig på ikraftvarande lag. Åklagaren påstår att man då skall döma enligt rikslagar. Jag undrar om ni vet nånting om sånt. Jag kan bifoga vad åklagaren påstår senare men skulle till en början vilja veta om jag är helt ute och cyklar. Fallet kommer upp i hovrätten 29.11. Vänliga hälsningar   Tom Eckerman ---- Hans svar: Enkelt uttryckt har tingsrätten fattat ett riktigt beslut eller ett oriktigt. Och samma sak gäller när hovrätten fattar sitt beslut. Går det till HD är det annorlunda eftersom HD har rätt även när HD har fel för annars skulle det aldrig ta slut. Vad jag kan förstå innehåller ditt fall många olika problemställningar varav frågan om vad fordonet är för slag av fordon är en av frågorna. Nu vet jag inte vad åklagare och domstol sagt men våra åländska fordonsbestämmelser är stor utsträckning sk blankettregler ... skall FFS xx/xxxx tillämpas också i landskapet  med vissa angivna undantag. Då har man i de flesta fall också lagt in automatik för ändringar. Bryr man sig inte om terminologin så uttrycker man sig ofta som att den finska gäller och bryr man sig mera om terminologin så uttrycker man sig på ett annat sätt. Vad jag vet så är åklagarna numera på det klara med systemet i självstyrelselagen så det verkar lite märkligt det du skriver. Men om du Har Gunnar J som ombud så kan han säkert förklara saken då han tydlien är insatt i detaljerna. Har du inte något ombud så tror jag att du skall fundera på att anlita någon, åtminstone försöka få hjälp med att bygga upp ditt försvar. lars karlsson Och sen blev det avbrott för mat och Anni tog över datorn och vi for till Sparhallen.

[postum]

1985 - 30 år sedan exakt Museigatan, Soundtrack: Gas, Food & Lodging / Green On Red. Nu borde jag enligt fjolhöstens planer vara i USA, på väg mot Chicago men här sitter jag och vet varken ut eller in. In eller ut. Läste slut på Juloratoriet utan någon större entusiasm och skäggstubben är mer än veckogammal. Hunden vill leka och hans inälvor d.v.s. ”maten” från Saluhallen har kokats i den nya kastrullen. R är på Mikaelsmarknad där jag även var en tag innan jag tog mig tillbaka hit. Ikväll skall vi slipa skåp. Svävar i en osäker känsla beträffande J. Har inte träffat honom på tre dar och inte förrän på onsdag blir det samvaro igen.
 B ringde och frågade om jag ville hänga med på bio vilket jag gärna gör för att ta mig ur detta vakum. Hunden vandrar in med sin fåniga boll och jag säger till på skarpen att jag inte vill leka. UT!!
 Vi var och tittade på eventuell bostad tillsammans med R, den som staden uppför på Handelskammargatan, det blåste kallt och var inte nåt vidare, varför inte, värre kunde det vara. Green On Red jamar på som Neil Young. Kylan tränger på, träden fäller sina löv. Håret är fett och skitigt igen. Sade åt JK att jag inte på mycket länge haft ett så öppet livsläge som nu. Klart att jag har mina förpliktelser, men jag vet inte vart jag är på väg. Ryser vid tanken på att behöva gå igenom en kvinnas övergångsår. Skall jag binda mig vid detta land, trampa vatten i detta språk och gå med nedböjt huvud genom höststormar och vinterslask. Hur skall jag skilja på egen identitet och solidaritet. Tycker inte om min nuvarande livsinställning som avspeglar sig i ett ryck på axlarna och brist på glädje. Instängdhet.


[postum]

12 ÅR SEDAN i UPPSALA. 3 ÅR SEDAN SEPTEMBER 13 i MHQ

Den långsamma kvällen går mot natt. Efter att jag kom hem vid 21:20 har jag mest kollat flamenco-kurs med Erik Steen i egen inspelning från 2003. Fin musik, spännande tider. En sorgsen dag har det annars varit, flamenco-melankolisk-kanske. Det var längesen imorse. Men jag kom mig iväg. Nerför Skarpansvägen gå hon aah, så skön så skön. Det är en fin morgon, ja. Blir mest till att sitta på rummet och bläddra innan kaffet. Där talas det barnbio. Så jag hakar på och ber��ttar om hur jag kuskat runt i Vanda med 8 mms apparat. Eller kanske det var 16. Högtalarna började brinna när jag skulle köra Gimme Shelter. Blev att städa sedan, kolla brända CDn och kasta plast. affischer, kort och A4or. Varma vindar lyssnade jag på, tills det var dags att gå till Pilsnermackan på lunch med Johnny. Vem sjöng: Gonna smash their brains in, 'cause they ain't got nothing in them, them fascists...?  Inte Iggy Pop, nej. LKJ, gamle gode Linton. Tog konstig fisk till lunch. Mald, obestämbar. Snackade Mickey Rourke och film och lite annat praktiskt om uppsägningar och sånt. Stack mig in och gjorde byråkrat-ärenden innan det var dags att ta sig hem. Hämta cykel och sun-shades. Tittade  in på vån. 4 och talade med mors läkare. Mor sov. Förutsättningarna för framtiden var inte så ljusa. Illa, men inte omöjligt. Kanske det blir bättre. Jag tog hissen ner och grät. Tog mig till psykavd. där jag hade träff med ee, som jag tillbringade 75 minuter med. I korridoren träffade jag ms och jag berättade vad som hänt med mor, och han förstod. Visste hur det kändes. Jag hade gråten i halsen. Han berättade att han varit i Helsingfors, och sett Pohjoinen tie av Kaurismäki med Vesa-Matti Loiri. Rekommenderade. Bad ee om att få gå i terapi för att få reda i skilsmässa, död och elände. Kan ta två månader, vi får se. Fick inte sjukskrivning, eller ville inte ha, även om jag igår var helt övertygad om att det är det jag behöver, timeout. Men jag kämpar på, vägrar släppa taget, for what it's worth. Fick tid för återbesök 8.11. 7 veckor till dess. Gick via 4. våningen, där sov mor... Hem via jobbet, och sen mat och soffan. Gick mot norr och upp till 4. våningen. Väckte mor käckt och hon vaknade och började kommunicera. Var i dimmorna och kunde inte placera mig, trodde jag var Mia. Efter tio minuter kom vi fram till att det var jag och inte hon, Mia. Konversationen löpte och jag förhörde henne om ditt och datt. Kollade om hon kunde se vad klockan var. 20 i tio sa hon. Den var 20 i 8. Vet inte riktigt hur medveten hon är? Vilken uppfattning hon har om omvärlden. Finns missuppfattningar, men hon verkar hänga med tills hon blir för trött. Jag gav henne vatten och hjälpte till med medicineringen som bestod av ett piller. Blodförtunnande? Fick ner den med yoghurt. Ville inte äta något alls. Påstod att hon inte annat gjort, men sköterskorna höll inte med om det. Kände sig som en höna... Tog mig till Neptunigatan 27, vattnade blommorna, tog in posten, och ringde dottern i Sthlm. Pratade med grannen men orkade inte tala med gudmor, som förresten hade mörkt inne. Får ta det imorgon. Tittade in till Uncan och diskuterade Unga Band, ekonomi och kollade bilder från 70-talet med en kille som jag kopplar till DUV-kretsen. Och sedan kom jag hit till denna maskin och det blev flamencokväll, även om det som iTunes bjuder på nu är Fatou. Aah...

[postum]

SEP 3, 2012  Ny vecka, ny höst Sov till 12.47, eller rättare sagt det var då jag steg upp. Vaknade gjorde jag till klockan 7.50. Öppnade datorn, skrev ett meddelande: SJUK; Saknar röst. Feber :(. Klockan har passerat 14.02 och jag bestämmer mig för att ta tag i skrivandet för att uppfylla  löftet. Hur jag orkar är en annan sak. Jag väljer i alla fall att sätta igång datormusiken vid Thåströms Smaken av dig. Sedan går det vidare till "S:t Anna katedral", kanske min favorit från Thåströms senaste verk "Beväpna dig med vingar". Eller var det "Samarkanda" med sina bilder. Den var det nog, min favorit. Thåström hänger med i min värld. Det är ett tag sedan Finlandsturnén med Ebba Grön våren 1982. Ett tag sedan Pimme stod och vrålade Urpo Yyyylönen i poolkällaren i Ylioppilaskylä i Turku. Lite över 30 år. I år såg jag honom igen på Cirkus i Stockholm. I slutet på februari. Var det rent av skottdagen. Eller var det 28nde. 28nde var det nog. Han körde över oss med maskinmusik och slutade med Sönder Boulevard. Då kom några tårar. Det tar ont. Tar ont att minnas och leva med och fortsätta leva. Upptäcker att jag orkar gå in i musiken igen, orkar lyssna, känna efter. Det har varit lite av och till med det på senaste tiden, och det kanske det är nu också. Av och till. Jag försöker göra min egen musik och till planerna hör att göra ett höstprat av de texter som jag kommer att producera denna höst. Det får inte bli den sista, men kan kanske kallas senaste när pratet är klart. Ett 60-90 minuters verk där det inte finns nåt annat än min egen musik. Den kan utgå från det jag lyssnar på, men skall bli något eget som integreras i texterna, i berättelserna. Höstprat, arbetsnamn. Och sedan skall jag sammanställa sånt som ligger och skräpar i skåpen. När jag hinner, och när styrkan finns, orken. Det har jag gjort förr. Scannat bilder, fört över texter. Det finns kassetter att överföra, redigera, illustrera, publicera, arkivera. Det finns bilder, det finns ljud. Skapa nytt med det gamla i botten. Arbeta vidare med bloggarna. Se till att resedagboken från 1977 kommer på pränt, Blir till bok som print on demand. Skall fråga Johnny om råd. Få ordning på brorsans krisekonomi. Få hjälp med mina sargade känslor. Få plats hos en KBT-terapeut? Det börjar kännas som tidig höst. Fylld av intentioner, och så vet man att det brakar i november. Men förhoppningsvis inte fullständigt, slutgiltigt.

Då Patti Smith går in i Tarkovsky (The Second Stop is Jupiter) kommer jag på att jag måste sköta om mina kvinnor; mor, dotter och Mia. Upprätthålla kontakten, överraska positivt, bjuda till. Där finns det mycket att göra, och jag gör det, men kan göras så mycket bättre. Och sedan vännerna från förr som man borde kontakta närhelst dom kommer upp i tanken. På FB finns Ludde och Bö. Och Bolle och Dennis med. Och så Monika som försvinner gång på gång. och dom som är ännu längre borta. Juan Carlos, Simo och Hessu som inte finns på FB. Och Kjell i Uppsala som finns, men som slunkit undan. Honom tror jag att jag skall kontakta och höra hur det är. Fråga om han sett Eva eller Emma. Det gör jag och tar sedan en paus. Det finns så mycket att pyssla med här. Damm som skall sugas, diskmaskin tömmas, Tvätt tvättas. Och texter om Pub Bastun antecknas ned.

[postum]

10 ÅR SEDAN, SISTA JUNI 2005, BREV TILL FÖRLÄGGAREN

Det är sista dan på min skrivarsession den här våren. Såhär på slutet har det inte gått så värst bra. Men jag är rätt seg. När jag satte igång den 7.3. hade jag som mål att avsluta hela detta dödsbrev vid midsommar. Ta farväl till vapnet och gå över i en annan verklighet. Det är nu en annan verklighet än då, men inte alltför olik. Den resa jag gjort har jag försökt pränta ner, se till det väsentliga men nog hamnat in på onödigt många sidospår. Det jag gjort sen den 20nde juni har mest gått ut på att rensa. Ta bort alla onödiga nog, heller, ju, rätt m.m. Skurit i det som kan få mig åtalad av ingen orsak som helst. 

Det var ju åtalet som fick igång mig och nu kan det ta 9 månader innan det händer nåt på den fronten igen, så jag får försöka rikta in mig på nya fronter, horisonter. Visst finns det störningsmoment. Levererade mitt svar på AB B&B ABs fordran om 597 € och 80 cent för undervärdig konsultation till Gurkan himself i förrgår vid pass 18:30. Mötte honom i trappan till Torggatan 10. Han undrade vad jag nu skrivit ihop. Jag sa: ”Det här e bara en liten del, på pakkarn här utanför ligger mitt material i sin helhet, en dåres försvarstal”. Han sa att han egentligen var på semester. Jag sa: ”Det e jag med”. Frustande med rynkad panna undrade han varför jag bifogat ”Bemötandet”. Jag sa: ”Ta det som info bara”. ”Jaha”, sa han, uppenbart störd. 

Hade(s) tänkt lämpa alla mina tätt skriva A4 sidor 336 sidor i famnen på hans fru, men ångrade mig. Vafan förstår dom av det, vafan förstår nån? Och det är ju bara en liten bråkdel av vad som egentligen snurrat och snurrar runt i min skalle, dag och natt, natt och dag. Minst hälften är censurerat. ”If my thought-dreams could be seen, they´d probably put my head in a guillotine” (It’s Alright Ma, I’m Only Bleedin´ - Dylan 1964). Jag gillar att hålla mig kort. Såsom häromdan när vi satt där på Park och diskussionen gick varm om euron och kronan. Casper sa att ”Det blir besvärligt att växla in både svenskt och danskt på väg till ”Vinden drar”. Jag sa: ”Kort”, och drog. Anna tyckte det var ”nuff said”. She´s a soul sister. Hail to Her. 

Du har sagt att du ärvt en tidskrift, och väl det. Vi bär alla på arvet (fi. = ärr). Jag bär på mitt och trodde aldrig jag skulle orka bära det värst länge. Farsan dog när han var 36 och jag var glad och stolt när jag tidsmässigt hade klarat av mer än han. Jag är inne på mitt 15nde år övertid. Dramatiskt sett och sagt. För 22 år är sen lovade jag Tom att knota ihop nåt som han ville jag skulle skriva i ditt arv, PQR. Jag våndades och tvivlade på min förmåga. Skrev ovanstående brev till honom. Jag vet inte varför jag hade det kvar. Troligtvis censurerade jag även det, skrev om ännu en gång och fick iväg mina texter. Åtminstone den som publicerades i PQR 3/83. Tema: Skärgård. Tog en pdf-kopia på den så att den blir lättare att publicera internätigt, nån dag, om jag orkar och vågar. Fattar inte varför han skulle kalla det nåt så larvigt som ”Pop om Lolita Pop”. Han hade väl häcken full, Tom of Åland skaffade annonser i massor och byggde upp ett fint kontaktnät trots tyngden det måste ha varit att leva i Godby. Knappast så mycket lättare än i Norrby. 

Jag trodde att jag skulle vara död vid midsommar men jag går ännu och drar på denna kropp. Nånslags dödsbud om att halva jag kommer att dö alltför snart fick jag dock när cancerläkaren meddelade min äkta hälft att inget längre verkar kunna göras för att stoppa cancercellernas framfart i hennes kropp. Giftet biter inte. Strålningen var förgäves. Det är bara fråga om tid. Hur lång kan ingen säga. Inte du, inte jag. Kanske vi tror oss kunna, men det är knappast sanningen. Det går inte längre att försöka smita genom att skriva. Döden flåsar tätt i hasorna. Hur länge kan vi betvinga den? En verklighet som livet inte rår på. Ergo sum. 

När jag tittar tillbaka på de sidor som jag producerat under 100 dar så märks en markant skillnad från det närvarande till det dåvarande, som genom att det funnits inom mig ännu finns där, det kan väl inte ha försvunnit. Det finns så mycket mer. Jag har dagboksanteckningar, intervjuer och manus i massor. Det finns bilder, det finns film. Det finns ljud av allehanda slag, självproducerade och samplade. Vad jag kommer att koncentrera mig på nu är bilden. Jobba digitalt, illustrera, redigera, publicera. Var jag kommer att göra det är oklart. ”Den här stan kan konsten att hålla mig kvar inom Tullarna” sjunger Ulf Lundell och ändå är han alltid på väg bort. Mentalt. Den 4de augusti är det planerat att han skall spela på Fyrishov. I TÅ skriver nån att man åtminstone borde ha sett karln minst en gång. Jag har sett honom fler. Första gången på Linneus i Gbg 87. Sedan i Helsingfors i slutet på 88 då jag gjorde en lång intervju med mannen med det kännspaka skrattet. Har försökt få över honom hit, men har ännu inte lyckats. Och varför det? Kanske för att han ska kunna ta en titt på min verklighet. Till vilken nytta då? Stötta mitt ego. 

Jag skriver, jag fanns. Vi vill väl alla lämna spår efter oss. Spåren efter min far finns utspridda på platser som jag inte kan besöka. I människors minnen. I en slips. På fotografier. Men sällan i skrift. Jag påstår att jag vill att mina barn skall veta mer om sin far än jag om min. Jag finns, jag är. Men det är övergående. I hela mitt liv har jag jobbat med böcker, läst och läst och förbannat mig själv för att det inte varit jag som skrivit allt som finns skrivet lika bra. Jag har förmedlat, men sällan förmått förmedla mig själv till den grad jag skulle vara nöjd med. Men jag har tröstat mig med att försöka duger. Jag försöker, söker. Det jag hittar rinner mellan fingrarna som sand. Försvinner ut i etern. Göms i snö. Och jag blir så trött, så trött. Varför denna kamp, vadan denna strävan. William Blake dyker upp. 

Och vad vill jag kalla det jag skrivit när jag får agera Gud och sist och slutligen bestämma? ·         AX-22101 Maarianhome, Jåland, Jorden ·         En dåres försvar ·         På spaning efter liv som flytt ·         Fly eller flyga ·         Mayor Tom to ground control ·         Ett liv i Dus ·         There is Something Rotten … ·         My Mistress is Music ·         Otaliga dar ·         Livet Döden och Kärleken ·         Death Letters ·         En fis i idiotvinden ·         Express till Paradisset ·         Express till Hemvetet ·         På väg utför ·         Fader, f’låt, han visste kanske inte ·         Till mina barn ·         Brev från fängelset ·         Satt på plats i världen ·         Den jåländske steppvargen ·         Jag har ju ansett ·         Det bästa ur ett slumpmässigt urval ·         NO SHIT ·         Första testamentet Det kommer mer, mer, mer. 

All min kommunikation på finska saknas. Inte för att det skulle ha att göra med att det finns risk för att bli uthängd i insändarspalter. Jag kan slå tillbaka och förhoppningsvis få tyst på kulturpersonligheter av rang

[postum]

1981 Snön slaskar ner våren och jag orkade inte stiga upp till majplikterna, men arbetar mig igenom skrivmaskinsknatter och tryckta sidor. På gatorna spolas serpentiner och majvippor bort av det tungt strilande regnet. Jag kryper inomhus och är inombords betryckt, stelt samlad. På tåget sitter småkillarna och drar bloss i rökvagnen och diskuterar rökringarnas mysterier. I min plastkasse ligger amerikansk whiskey, en smaklös packpizza och bröd. Regnet strilar ner, fukten tränger på och dagarna har sin gång. Natten har fallit på för länge sen och Christina ligger där och jag vill inte ramla in i för mycken egocentricitet. 02:55

[postum]

On the road, Park Hibbing Hotel, MN, USA  / April 12, 2005 Drove all the way to Zimmy’s in Hibbing, ’bout 500 miles in approx, 9 h, driving steadily about 80 mph, even if the limit usually was 55. Hit Duluth at sundown. Got lost, had an urge to eat. Stopped at John´s Taco. Had a Taco Bravo. There are at least three Tom Eckermans in the States. One in Texas, one in Arizona and one in Minnesota. I called up the Minnesota one. He was not there. His wife was. Wondered what I wanted. I said I wanna know. She asked for my e-mail, and then gave me a number where Tom probably could be reached. At first he was engaged, but I got him the 2nd time around. He was suspicious of my intents. Wasn’t interested in his roots. Told me to contact his dad in The Twin Towns of St. Paul – Minneapolis. Gave him my number so he could call me up tomorrow. Hope he does. What is an ORV? Probably a camper, they´re not allowed at a lot of places. Drove by the beautiful southern shore of Lake Superior. Followed the Soo line that John Eckerman was partaking in building in the 1890s. Passed places like Makinen, Niemi and Korpi. Just before Hibbing there was a sign for Toivola. Will pass thru it tom-orrow. Drove thru Christmas, as well. There was a huge Santa outside of some souvenir-shop. Duluth was a mess. High hills and freeways going thru. I tried Highway 61 in order to reach Highway 53 northbound. Had to turn around and finally did find my way out, on the other side of town. Getting into Hibbing I stopped to wake my home up by phone. Anni had already left for school. I was looking for motels, only saw a Super 8. Downtown there was Park Hibbing Hotel. Looked expensive. Along main street there was a bar called Zimmy´s. I stopped and walked in to have a beer. The place was full of posters and record-sleeves depicting the first Bob. On the jukebox ”Not Dark Yet” from ”Time out of Mind”. They had a special on pints this Monday. 2 dollars. I chose an icy Michelob. They asked me if I were from around, and when they found out that I was from Finland they wanted me to sign the guest book. While wandering around looking at the frames, a young man approached me, asking if I was a Dylan fan. Couldn´t deny it. We stroke up a conversation about Finns. He was of Irish descent, second generarion Irish-American, Sean Johnson. Drove a truck and had very positive experiences of Finns. “Those good people that helped the Irish on Manhattan when they first got there”. Lots of Finns around here. He knew Niskanen. I told him about Kari the Painter. There were only two public places to sleep in this town of 18.000 so I drove back to the 8 motel. Woke the reception girl up by calling 106. She said she was all occupied, full, and told me to go back downtown, head for Park. 79 $ for bed and 62 channels to choose from. Al Green is on NBC, the Tonight Show with Jay Leno, doing a great job taking his audience by going around shaking hands and hugging while singing soulfully. Time out of mind yeah. I was talking to Susan at the Eckerman Post Office this afternoon. Asked her how the weekend had been going. Beautiful weather, but too short. Told her about Caspers idea of the five day week. What they talked about in the late 60s but did not do all the way. Skip Mondays and Tuesdays. That way there will be exactly 73 weekends instead of 52-53 now.  In Åland everyone is complaining that the summer´s too short, All kinds of touristic events overlap and there are not enough tourists to fill all the events that are offered. So let´s have more weekends. Susan liked the idea. She would join my party. I said I had been wondering about becoming a politician in order to push the idea of Åland Time. Would maybe be something for Ålands framtid. But I do not want them to misuse such a grand idea. The Greens are trying to make a comeback in  Mariehamn, thru them the idea could thrive environmentally. Or maybe I should create a Tidal Party myself. Too much ado about nothing, though. After all the fuss about my electric bike and being sentenced 1050 €s for no crime at all, everybody said they’d stay behind me. I wonder. Everybody said they´d stand behind me when the times got rough But the joke was on me, there wasn´t anybody even there to bluff ………… Don´t send me no regards, no letters please, ’cept if you send them from Desolation Row. Will go the library tomorrow morn to see what they made of their Bob Dylan Tribute Corner. Take a drive around the Iron range and then head for Highway 61 down south. Pass by Redwing and Stockholm. Will reach Chicago late at nite, I suppose. It´s been a breathtaking experience. Yesterday when I was looking for Russell Johnson I knocked on the door of a house nearby. Jimi Hendrix was playing LOAD inside. I walked into the house and knocked on the door of the room where Jimi was roaming. A young woman wrapped in a towel opened up and said ”Oops”. I asked her for the home of the old blacksmith and she pointed down the road. I excused myself while the phone rang. Walked over to the neighbors who already knew that I had been around, sneaking. They check up on every stranger in those villages. Now I´m already the man with the cause of trying to find out who John Eckerman was.

[postum]

10 år sedan: Chicago 2005-04-07 ☺ Ingen orsak till oro. Idag har jag bara druckit tre öl och cyklat ner till South Side som iofs kan va farligt om man har fel attityd. Attityd har de flesta där och det gäller att svara upp till den harmoniskt. Vaknade vid 12 och tog itu med att försöka få fribiljetter till kvällens konsert med Dylan, Haggard & Lee. Det var svårt så jag bestämde mig för att lägga krutet på fredagen, då samma gäng spelar i Milwaukee. Försöker ta mig in via nykomlingen Amos Lee. Ringer lite till imorgon så får vi se hur det går. Jobbade också på att få en så förmånlig hyrbil som möjligt och jag tror jag kan pressa prisen via nätet, mañana. Åkte ut på bajken vid tretiden och tog först en sväng till Chinatown. Var in på biblioteket där och det var både kinesiskt och outvecklat amerikanskt, med trist gammalmodig inredning och böckerna placerade med ryggen surmulet vända mot sökarna. Ingen lockande skyltning förutom för en bok som borgmästare Daley Jr tyckte att alla Chicagobor borde läsa: ”The Ox-Bow Incident” av Walter Van Tilburg Clark som dog i cancer 1971. ”One book, one Chicago” var temat och denna gång väldigt vitt amerikanskt. Tidigare har dock Harper Lee, Elie Wiesel, Willa Cather, Lorraine Hansberry, Tim O’Brien, Stuart Dybek och Julia Alvarez representerat andra aspekter av USA under de 7 år som läskampanjen pågått. Cyklade vidare söderut och kom till en modern universitetsbyggnad där tågen gick igenom en tub på taket. Åt kyckling och pasta i plastförpackning i kantinen. Den här stan är full av fascinerande arkitektur av alla de slag. Mest är det skyskraporna downtown som imponerar. Har inte hunnit vara där nere tillräckligt ännu, men tänkte ta en promenad längs The Magnicifent Mile då tillfälle ges. Cyklade längs Martin Luther King Drive söderut och stötte på det lokala biblioteket som bär hans namn. Tyvärr stängt för en halvtimme sedan vid 17:30. Åkte vidare och snart var det bara svarta som rörde sig i kvarteren. Kom till Harold Washington Cultural Center, även det stängt. Mittemot fanns Afrocentric Bookstore där jag spenderade en timme med att titta på vad de svarta åstadkommit i bokväg. Köpte resehandboken The Blues Highway, New Orleans to Chicago (Highway61) på rea för 6.99 plus den Illinois-skatt på 8% som för det mesta tillkommer. Hittade även fina vykort av Miles och Louis med Lady Day och en hel bok med kort av Marley. Frågade var det kunde finnas en bra skivaffär i närheten och visades till 53rd Street. Susade på trean längs de breda gatorna och hittade Hyde Park Records. En del av de pengar som jag sparade in på att inte gå på Dylan ikväll satte jag på skivor istället. Det fanns mycket som var bra för under 10 $, inte farligt nu när dollarn är svag i förhållande till €. Hittade några klassiker som jag tyckte att jag borde ha i min samling:         

Stones: Beggars Banquet med originalomslaget från WC:et. Det är en klassiker jag letat länge efter till ett rimligt pris $ 7.99. ”Sympathy for the Devil”, ”Factory Girl”, ”Street Fighting Man”, ”No Expectations”, ”Dear Doctor”, ”Prodigal Son”, ”Salt of the Earth”, ”Jig-Saw Puzzle”, ”Stray Cat Blues”. Vilket pärlband! Stones spelade ju även in några låtar på Chess Studios på S Michigan Ave 2120 i mitten på 60-talet. Nu finns den inte kvar som en fungerande enhet men istället kör Blues Heaven Foundation rundturer där varannan dag. Bredvid ligger Willie Dixon’s Blues Garden där det ordnas utekonserter sommartid. Hittade inte den låt som Jagger / Richards gjort om stället, den blev visst borttagen från USA-versionerna av en tidig platta. Slog till med att köpa en samling hits istället. ·        

Through the Past Darkly (Big Hits Vol. 2) med ”Paint it black”, ”Mother’s Little Helper”, ”Have you seen your Mother….”, ”2000 Light Years from Home”,  ”Let’s spend…”, ”Jumping JF”, ”She´s a Rainbow” och så förstås ”Ruby Tuesday”. Stones hackade in sina sånger i mig i tonåren och det mesta sitter kvar. ”Ruby Tuesday” kommer tillbaks i mina melankoliska stunder, hela sången men speciellt början och slutet med Brian Jones’ blockflöjt She would never say where she came from Yesterday don´t matter if it’s gone … There´s no time to loose I heard her say                 Catch your dreams before they slip away Dying all the time Loose your dreams and you will loose your mind Ain´t life unkind               Elvis: 30 #1 Hits, för att jag ville ha ”In the Ghetto” som jag spela för trettio år sedan som slutet på ett gomorronprogram i Rundradion. Sade att jag kanske skulle vara i Chicago till hösten, men det tog alltså tid att ta sig hit. Drömmen fanns kvar även om de senaste tjugo åren och speciellt de senaste har gjort att en viktig del av stadens södra historia får stryka på foten för utvecklingen av kongresscenter, projekt för  socialt höghusbyggande och parkeringshus. Elvis var från södern, arbetargrabb och även om drogerna mosade till honom fanns nåtslags ansvar kvar hos honom ännu när han steg in i studion i Mempis 14 april, 1969. Den hör till de låtar som tilltalar i all sin smöriga gråtmildhet. Liksom låtar som ”Annie´s song” med John Denver, ”Sylvia’s Mother” med Doctor Hook, ”Season’s in the Sun” (…oh Papa it´s hard to die) med Terry Jacks och Moody Blues´”Melancholy Man”. För 30 år sedan spelade jag alltid ”Are you Lonesome Tonight”  till sist vid ½ 4 de tre långa veckor jag jobbade som DJ på Arken. Jag går ofta och nynnar på Elvis låtar; ”Suspicious (som grannflickorna på Mariegatan 34, 1964, förresten tyckte lät som ’pittsken’ och fnittrade) Minds”, ”Hound Dog”, ”One Night”, ”Devil in Disguise”, ”Return to Sender” och ”It’s Now or Never”. Men mest ändå denna: As the snow flies On a grey and cold Chicago morning A poor little child is born in the ghetto And his mama cries… People don´t you understand… He’s gonna grow up an angry young man one day… He starts to roam the streets at night And he learns how to fight and he learns how steal                 … kunde ha varit Elvis i Tupelo eller jag i M:home Abdoulaye N’Diaye: Taoué, en komplettering av min Senegalsamling. Saxofonisten N´Daiye spelar både med en traditionell kvartett från Dakar och med amerikanarna David Murray, Dave Burrell, Jaribu Shahid och Hamid Drake.

Gilberto Gil: Nightingale på Warner Jazz 1979. Tänkte låna den åt Tomas T, som skall intervjua karln när han spelar i Stockholm i maj, kulturministern i Bahia som visst får ta emot 5 milj. SEK. Polarpriset går ofta till artister som jag uppskattat. 

Frågade efter ett vattenhål i skivaffären och fick tips på Jimmy´s några kvarter bort. Var svårare att hitta än jag trodde och jag snurrade omkring 61st Street innan jag åter fick fråga och då låg det på 57th, egentligen bra det här med nummer på gatorna. lika lätt som i Vedado i Havanna där de istället för 1st 2nd 3rd 4th … har A B C D … Trodde att Marley´s ”Natty Dread” handlade om Kingston men nu tror jag att den härrör sig från hans period i USA 1971. ”First we go up 1st Street and then down 2nd Street”. På Jimmy´s studerade jag boken jag köpt under inmundigande av en pint Bass. Fick reda på lite ställen på South Side och bestämde mig för att fara via Muddy Waters’ hus och klubben Checkerpoint. Frågade en stor svart man i svart kostym med en vit ros i handen när han vänligt hälsade på väg in till sin älskade om han visste var Muddys hus låg? Tvärsöver gatan med en lapp i fönstret TO LET. Kanske man skulle passa på och gå dit och titta hurdant skicket är där inne och om källarstudion är i skick? När jag kom till hörnet 43rd och King Drive hittade jag ingen bluesklubb. Frågade ett par yngre runda damer var Checkerpoint var? Gone! Helt borta, plöjt till marken. Kanske skulle öppna på nytt några kvarter bort. Likadant blir det med Velvet Lounge dit jag därefter styrde styret. En av Chicagos bästa jamklubbar grundad av AACM-grundaren Fred Anderson. Skall flytta till sommaren men behöver 100.000 $ för att förverkliga flytten. Hoppas flytten lyckas, världen behöver fri musik. Tog en Heileman’s Old Style till att börja med, och sedan en Samuel Adams Boston Lager. Sedan fick det räcka med onsdagsjammet.  De sista tonerna åtnjöt jag till vatten.   Det har varit en lång dag trots att jag vaknade vid tolv. En ny dag imorgon om allt går som planerat. Tar en klunk Kirkland Signature Mountain Spring Water att skölja ner pillren med. Innehåller: Calories 0g 0%, Calories from fat 0, Total fat 0g 0%, Saturated Fat 0g 0%, Cholesterol 0g 0%, Sodium 0mg 0%, Total Carbohydrate 0g 0%, Dietary Fiber 0g 0%, Sugars 0g, Protein 0g. Det blir man alltså slank av då? Kopplar upp mig och sänder 3 dagars skörd längs ”the fast lane”. Dont worry! ”It´s alright ma, I’m only bleeding”. Dansar inte.

[postum]

2014 SAMMANKNUTET Januari 2014 var lika trist som dom flesta "vacas flacas". Magra kor som man säger i Spanien. Jag var på jobb  som kulturkommunikatör på Stadsbiblioteket / Bildningssektorn och jobbade mest med nätet. Men kulturarvet fick jag inte jobba med kulturarvet, så det blev inte mycket gjort. Var ofta sjuk, dokumenterade och förde över texter och foton från förr, och förberedde tredje delen av alterneringsledigheten februari - maj. 16nde februari var det 40 år sedan Pub Bastun i Badhusparken tjuvöppnades. Själv fyllde jag 60 år 2 dagar senare och reste till Istanbul dagen före. Köpte dubbelrör till min zurna och blev bjuden på lunch av Hassan i musikbutiken. På kvällen mötte Simon Törnqvist med gitarr upp på flygplatsen och vi begav oss till Indien i tre veckor nåt som jag dokumenterat utförligt på indiebrev.blogspot.com. Kom tillbaks till Mariehamn från Indien(Mumbai, Cochin, Calicut, Kannur, Palolem, Vagator och Mumbai igen). Det var mars och dokumentär- och kortfilmsfestivalen Vera och litteraturdagar. Jag träffade gamla vänner igen och försökte anpassa mig till alterneringsledighetens vardag, skriva och redigera. Hälsade på mor på Trobergshemmet. Skrev och redigerade film och foton. Läste Shantaram. Förberedde nästa resa som gick till Tblisi i Georgien via Riga med Mia. Ända till Jerevan i Armenien, 8 dagar i mitten på april. Om den finns det bilder och text på Tumblr. Och det var T.S.Eliot och Gregory David Roberts. Solen sken kallt. Anni var hem över påsk och utmanade mig på appen Moves. Det blev början på en massa rörelseaktivitet på cykel och senare i maj på löpning. Hann med en tur till Helsingfors för att få hjälp med redigering av material från Indien och lära mig Garage Band tillsammans med John. Jag hade fått i julklapp av mina barn att få göra en vinyl i ett exemplar. Den ska vara klar innan jag fyller 61. Började med att skriva Indian Fans och Trainin'. Till slut blev det en hel spellista. Maj inleddes i drickandes tecken trots att jag borde ta det lugnt för att förbättra levervärdena, som var alltför höga efter Indien. Jag satte igång med att löpa i början på maj och avslutade året med ett nyårsrus på 7,4 km tillsammans med Saeid och Canus Löpus som varit mina löparkompisar de flesta onsdagarna det senaste halvåret. I juni var jag så tillbaka på jobb som kulturkommunikatör vid bildningssektorn i Mariehamns stad. Man förväntade sig dock att jag även till 50% skulle jobba som bibliotekarie och skickade ut mig till sjukhusbiblioteket där jag sedan dess jobbat tisdagar. Mest med att avskriva media och styra upp verksamheten inför en oviss framtid. Följde också upp det kulturprogram som min vikarie planerat. De åtagandena gjorde att jag inte kunde ta nån längre semester. I juli jobbade jag därför 40%, tisdagar och onsdagar. Passade mej. Blev långa helger med mycket musik. Det var Alandia-, Hacke-, och Korpo Sea Jazz som följdes upp av Rockoff. Kuttenz spelade den 19nde efter att jag varit på löparfest. Det var inledningen till en tre veckors förtjusning. Innan hon sade sig träffat en annan. Det blev en spellista och kanske så småningom en traumatisk roman. Sommaren var tropisk och ville aldrig ta slut. Under Kulturnatten i mitten på augusti spelade Sega Gubbar på Medis gård. Efter det blev det ruljans på stan och jag fick en blick som jag inte glömt sedan dess. Blev en låt, blev flera. Arbetet fortsatte för full maskin och man ville bolla med mig hit och dit så jag fick ta till på skarpen för att hävda min position. Tappade suget, men höll ut. Var till Stockholm på Popaganda och till Helsinki i september för att hålla kontakt och kolla in Young Nordic Jazz Comets. Jag sprang, jag spelade, jag skrev. Lärde mig nya system; BOOK-IT och EpiServer. Väntade på att den ljuva hösten skulle gå in i oktober och en förestående resa till Santiago de Compostela på WOMEX och så Interrail upp igenom Europa med stopp i bl.a. Marseille och Lübeck. Skrev om det på Tumblr i november. Och om filmdagarna i Lübeck i Nyan. Kolla även arkiven i rutan uppe till vänster ;) Skrev hela året, fotograferade och filmade. November och december var mörka och tröttsamma. Ville bara att hösten skulle ta slut och vända mot en ljusare vinter och vår. Mot nya resor och mål. Min livskamrat Alma har passerat mig i ålder och min mor träffar jag nästan varje dag, men lite mindre under hösten då jobbet tog stor tid. Hennes bror, min morbror dog i februari. Och det är 5 år sedan nu sedan Annis mor dog. Släkten från fars sida från Österbotten, Stockholm och Danmark träffade jag i Käringsund i juli. I oktober var jag och letade efter farfars grav i Saint-Port-Louis, utan resultat. Barnen har jag träffat både här och i Helsingfors, Stockholm och Malmö. Och vännerna i Stockholm, Helsingfors och Köpenhamn håller jag kontakt med. I grannskapet föds barn och grannen nedanför, Lili-Ann, tar oftast hand om Alma när jag är på resa. Annars gör "lillbrorsan" Saeid det. Mina reskamrater under året har jag stadig kontakt med och vi spinner nya planer. Jag har fått en del kontakt med kvinnor som vill vara mina vänner, och bra är väl det. Hälsan har varit rätt stabil, blev sjuk i magen några dagar i Calicut, Kerala, och har fortfarande problem med flåset som är 60 % av vad det borde vara. Det mentala svängningarna är något lugnare. Spriten flödar mycket, men kondisen har blivit mycket bättre och vikten är rätt stabil, runt 82. Vad det närmaste året innebär är svårt att veta men jag har tänkt stå ut den här våren och hoppas passa in ett par resor under den tid som jag har semester, har väl en fem veckor uttaget. Vi borde jobba vidare med Indienprojektet, sätta ihop fim och skapa låtar. På jobbet skall jag skapa kulturprogram för äldre och till skolorna. Arbeta upp en plan för musikavdelningen och styra upp både den och sjukhusbiblioteket. Skall också syssla med integrationsarbete och kommunicera kultur via nätet. Har ansökt om arbetsstipendium nästa höst då jag skulle vilja komma vidare med allt jag kom igång med under alterneringsledigheten. Får se, men det är något att se fram emot. En repris av höstens resa till WOMEX vore kul att göra. Denna gång i Budapest. Vill jobba med film, foton, toner och text, precis det jag gör just nu. ********* SoMe Social Media Aktiviteten på FACEBOOK har fortsatt. Varje månad har jag satt ut foton och pushat för filmklipp på YouTube.  På Instagram har nästan varje artist som jag sett (och det är många) dokumenterats med Kelvinram. På Moves har mina steg uppmätts sedan april, mina cykelkilometrar och mina joggingturer, som även finns dokumenterade på Runkeeper Tumblr har fungerat som avlastare för det jag skrivit på min dagliga, inofficiella arbetsblogg Maarianhome på Blogger. Mycket har hamnat i arkiven. På I'm Reading har jag listat det jag läst. Film har känts centralt och det har blev en hel del eget filmande i Indien och på resor och konserter. Har satt ut det mesta på You Tube. Förutom på Vera så var jag alltså till Nordische Filmtage i Lübeck. Filmklubben Chaplin har visat bra filmer som vanligt och jag har försökt stöda bioverksamheten på Savoy genom att kontinuerligt besöka biografen. Fem filmer från året som jag kommer att tänka på direkt är: Återträffen / Odell Still Life / Pasolini The Grand Budapest Hotel / Andersson The Boy Upside Down / Lehtola Ida / Pawlikovski På biblioteket finns DVD, en hel del som man kan låna och se... Och på TV, men där har det mest blivit fotboll, Babel och Kobra, och musik.

Foto Jag blev medlem i fotoklubben Obscura och deltog aktivt i möten, kurser och bildinlämning. Hade med en bild på årsutställningen i Sittkoff-gallerian i november-december. Blev även invald i styrelsen för 2015-16. Ett par besök på Fotografiska i Stockholm hann jag även med och i Helsingfors på Kabelfabriken. Tog själv tusentals bilder som kan vara värda att behålla, Får gallra litet för att få ordning på arkiven. Arbetar för tillfället med att välja ut runt 100, varav 50 för utskrift och 10 stycken till denna blogg, samt bidrag till Årets bild i Obscura för förstoring. Böcker 5 böcker jag minns mig ha läst under året: Graham David Roberts: Shantaram Liselott Willén: Jakthistorier Alice Munro: Dear Life Håkan Nesser: Levande och döda i Winsford  Kjell Westö: Hägring 38   Av litteraturdagarna minns jag faktiskt inte så mycket. Läser just nu John Ajvide Lindqvists "Himmelstrand". Han kommer till dagarna i år. Skivor Det har inte blivit så många nya skivor. Två vinyler efter att jag fått igång en vinylspelare; Bob Wayne som spelade på Dinos och sedan årets skiva i Uncut: The War on Drugs och deras dubbel "Lost in the Dream" på Metro. Har spelat bl.a. gamla LPn med Travelling Wilburys och Tom Waits. Och nu senast The Wailers "Burnin'". Köpte några CDn. Imperiet och Thåström på Pet Sounds på Söder och Nahawa Doumbia hos The Specialist vid Femkanten. Och nog var det väl något på Digelius också... Annars har det blivit mycket av det som finns på iPhonen, när jag löpt och cyklat. Spellistor med Thåström, EST, Albarn, Dylan, Waits, Feist, Klimax, My Morning Jacket, Patti Smith, Dinesen och The Best från Uncut och lite andra aktuella samlingar. Konserter / Festivaler Mycket som vanligt, speciellt under sommaren och hösten. Kulturserien på äldreboenden började redan i maj med Nicklas Lantz sjunger Edwall. Senare bl.a. Fred Lane i samband med Sjödagarna. Fred spelade även då Pub Bastun fyllde 40, 40 år senare, liksom Blust där jag hoppade in på ett par låtar. Maailma kylässä i slutet på maj upplevdes delvis tillsammans med Peter Hägerstrand som senare sjöng själv vid Övernässtugan. Upptäckte också Bar Loose under året då bl.a. Minä ja Ville Virtanen spelade. I maj åkte jag över till Gröna Lund för att kolla Timbuktu och senare Arcade Fire. På Stallhagen i Grelsby arrangerades festivalen Fishbait med lokala storheter som Smuck Wagon och & och lite gammalt avdankat, bl.a. Nomads. Ebbott Lundberg avslutade. Jag cyklade dit på lördagen, liksom till Eckerö i början på augusti. Blev långa cykelturer ibland. Ölfestival var det i september med The Spiny Normans och Angstbadan. Alandia Jazz i juli på Bastun, och istället för Dylan på Pori Jazz blev det Hacke 80 på Solhem och Bastun. Till  Korpo Sea Jazz åkte jag storbåt med Bolle. Innan det var Dregen och Laleh på Rockoff.  Och efteråt var det Ulf Lundell. På Ångbåtsbryggan var det dans, och lokal jazz på söndagskvällarna. På Popaganda vid Eriksdalsbadet i Stockholm i månadsskiftet aug-sept spelade Veronica Maggio och First Aid Kit samma kväll. Dinos kör hårt nästan varje lördag, men det är oftast så sent som halv ett - ett på natten. Oftast så sent att jag glömmer bort vad det varit. Michael Monroe började dock klockan 22 en måndag i oktober. Alandica erbjöd Lars Winnerbäck Trio, Jazzkamikaze  och Kristin Amparo och Cleo under hösten. I slutet på oktober var det WOMEX i Galicien. Årets festival, som vanligt. Mario Rivera, Ethiocolor, La Chiva Gantiva, Batida m.m. m.m. På Park har det varit mycket lokalt, The Taxman, Kuttens, Mordhundarna, Boosters och annat gott på Barngalan. Och Angstbadan Blues Trio var en höjdare under året. Också YNJC i Helsingfors bjöd på mycket bra i mitten på september. På Nosturi spelade J Mascis akustiskt före jul. The Spiny Normans avslutade konsertåret på Pub Bastun för min del. Det egna musicerandet har utövats med Sega Gubbar på söndagskvällarna under vår och höst. Spelning på Medis Mariehamn i februari och på Kulturnatten i augusti. Under hösten tog jag privatlektioner i saxspel av Edward Furbacken. Kom alltså i gång med att skapa egen musik på Garage Band och speciellt under resor på tåg, buss och båt har det kommit till sånt som kan mixas senare. Mixas med text. Och dagstidningarna jag läser är Nya Åland och Hbl (även på nätet). I december kom jag igång med Metro på Pressreader. Kanske blir DN, Svd, Sydsvenskan och HS senare? Möjligheten finns. Och tidskrifter jag fortfarande slukar är Uncut och Mojo. och vill jag kolla upp något nytt så är det oftast bara att ta till Spotify, eller Tuben. Under the Pressure, Lost in the Dream.

[postum]

DEN FJÄRDE DECEMBER 85-87-88, då när jag var 31,33,34

1985 Decembermörker. Ute på gården står en far och ett barn och gör en snölykta. Han tittar ut genom fönstret i flykttankar med gitarr i hand. Har legat hela dan och vilat upp sig från en sjukdomsattack med snor, huvudpina och muskelvärk. Har nu ställts inför situationen att bli ”tvungen” att flytta till Länsimäki. Vill inte alls, så i huvut snurrar; ”Vad vill jag?” Slå allt i kras och ge sig av!? Lundell malar på grammofonen i liknande tankar. Allt äcklar, hela Finland, maskineriet, systemen. Vill inte springa i ekorrhjulet längre, vill hoppa av och ge sig av. Ut i ”fria” världen, sticka från allt, för det som givits inte räknas som nog. Varför då fortsätta här? Är väl inte här för att spendera mina dar i en förort och skaka i buss, betala skatt, bostad, transport, skulder, underhåll. Varför sätta sig därute? "Säljer allt jag har och beger mig av, när jag inte duger som far." "Ordna upp era härvor själv, ger mig av och börjar någon annanstans" Så känns det idag, men vågar han stå för det då? Grubbel och trubbel, men varför se ner i backen. Försök se möjligheterna. Vad är det egentligen som binder, egentligen ingenting. "Vem behöver mig?" Son och mor? Dom klarar sig nog. Vad betyder löften när vägen bär åt annat håll?

Var igår hos psykologerna i Skavaböle. Ingen hjälp där, bara tillfälle till möte. Han väntade sig något mer. Var ett tillfälle att yttra sig om en begränsad situation, inget mer. Nästa tisdag skall dom igen till juristen. Skriva på papper, avtala om pengar, fuck dem!

Har känt sig lessen idag, nära gråten, är sig själv närmast; det andra, dom andra är långt borta. Lessen på väg, snart trettitvå och inga drömmar HÄR, inga hållfasta drömmar.

Vad kan han? På jobbet har han legat i, gjort biljetter och affischer, men med tryck på. Den 17nde skall Eve komma till slut. Borde klara av det, även om en gnista av tveksamhet gör det svårt. Det är en väg framåt, en möjlighet att göra annat än stapla böcker i hyllor som så sällan rörs.

Herr Ritvanen ringde just och frågade om bostadsbyte. Det nervösa svaret var otydligt och förvirrat. Det kanske vore bäst att han snackade med sambon. Hon har klarare besked, han vet inte tillräckligt, tillräckligt klart. Andra får reda upp i kaoset.

1987 Småsurr hela tiden. I fredagskvällen surrar själarna omkring. Glasstaplarna står på diskbänken och väntar på nästa skede. Enekniven sjunker i smöret om man trycker på. Väntan är över, avklippt, men annan väntan fortsätter. Blommornas blad, växterna fladdrar i det öppna fönstret. Och sen händer det, medmänniskan kommer in och ställer frågor. Kommenterar Bergmans ”Scener ur ett äktenskap”. Det ”kolahtaa”. Djupa diskussioner följde… Men hunden är jobbig än en gång, han gnäller för mycket.  Direkt ur själen hörs hans dämpade tjut ------- och allt det vackra som du tänkt bits sönder av rädslans käftar. När du vågar komma med kritik så försöker dom slå dig på käften. Ensamma människa som inte kan förstå samvarons heta hetsjakt mot de oliktänkande . Du som alltid varit oliktänkande och ändå så förvirrat lika i virrhjärnornas förvirring. Dom söker förolämpningar för att få känna sin egen smärta. Den jämntjocka tristessen mullrar , onyanserat. Sanningen biter men jag lovar att aldrig vända dig ryggen min son. Aldrig.

1988 Ja nu får jag nog ta mig i säng om det inte skall bli alltför sent och trött imorgon. Men det finns faktiskt en hel del att göra ännu, förbereda morgondagen. Fundera på smarta frågor, och läsa Doktor Dentista. Men klockan är visst lite över ett (på natten). Nåvälan det tar sig nog, ter sig vara klart på frågefronten. Nu gäller det bara att hålla nerverna i styr, nacken stelnar, axlarna styvnar. Hunden for igår och jag var ut och sprang idag. M hade baksmälla och J hade tråkigt tills kompisen kom. Han kände nog av att jag var spänd, hade lite svårt att sova. Men R är borta så jag har möjligheter att vaka. Men det är väl ingen nytta med det. Vi läste Karlsson på taket och hade kul med det, när jag äntligen kom mig upp. Jag skärpte mig inte, lät honom ha en tråkig morgon. Ölen tog slut för längesen, men lika bra var väl det. Finns alltför många tomflaskor i nedre skåpet redan. Men pumpan blev inlagd, men mer finns det som skall kokas snart, för att bli nåt. Imorgon kanske, kanske det ja. Det verkar som om morgondagen bara är till för Lundell, men så har jag ju väntat länge också. Blir det en besvikelse?

[postum]

11/20 Detta Datum MM/DD + Ritmos 91

Leker omkring med siffror Leker omkring med ord Lämnar mellanrum och pauser Lämnar dagar och år Återkommer  i spiraler som Vertigo Blev det tal om när Patrik Almgren hade vänt sin tavla tillbaka från upp och ner. Blev väl för mycket fotokonst, eller mer konst än foto. Mindbending. Dags att söka upp Mindbenders:

L e plus gros tube du groupe de Manchester, classé number one aux States en 1965,interprété en public au stade de Wembley la même année. A signaler la frappe énergique du batteur qui démarre tout seul pour faire admirer son jeu de baguettes et le bassiste qui fait semblant de jouer car sa guitare n'est pas branchée. Le chanteur à la belle voix et au look Beatle-like s'appelle Glynn Ellis et doit son nom d'artiste à la marque de disques Fontana qui l'auditionna à ses débuts en 1963. Séparation du groupe fin 1965, Wayne et ses musiciens continuant leur court chemin musical chacun de leur côté. Cette chanson peut etre entendue dans le film "Good morning Vietnam" (1987). Ce titre a été par ailleurs repris en France par notre Sylvie VARTAN nationale sous le nom de "Quand tu es là" Let's play the game of Love, Groovy Kind of Love. Men ingen av damerna var där på vernissagen, inte ens Anita Jansson som tackade ja på inbjudan, på FB. AJ, AJ. Lika bra det kanske. Men fick mig ett snack med Söderlund, och Ahlström jojnade efter ett tag, på Delikatessen Café, eller vad det nu heter. Sa att jag skulle gå och spela sax sen. Tog min kasse med Winter Ale och Schneeweisse och Bordeaux 2014. Och jag glömmer bort. Är väl "blotty" såsom Cat Stevens uttryckte det i Uncut.

2013-11-20 Idog

Idog är ett konstig ord. Är det iDog som i iMac? Är det Aj Dog som i det gör så ont så att man dog? Är det ett spel på internet, woff woff? Är det flitig och uthållig? Stora Ordlistan säger: energisk flitig ihärdig nitisk strävsam trägen uthållig Och jag känner mig ändå idog fast det går lite trögt just nu. Jag skriver mina sidor, överför och nyproducerar. Jag går mina promenader och far på cykelfärd. Jag besöker mor och går på kulturevenemang. Jag kunde träffa vänner mer men gör det ändå någotsånär. Gårdagskvällens möte gick mest ut på att se fotboll Sverige - Portugal (2-3). Och Sverige föll, Maria Tsirakis bet på naglarna. Spänningen var olidlig, för henne. Idag skall hon jobba igen. Jag gör vad jag vill, i stort sett. Verkar bli en solig dag. Månen sken i natt och i morse låg det frost på marken. 2012: Det blev Hellacopters i soffan ett tag efter senaste Uncut-bilagan. Och Hellacopters var det sommaren 2006 på soffan också när R kom och slet och drog i mig så att hörlurarna rykte. Hämtade micken och den stötte hon  i käften på mig. Galna kvinna. Galne man. Vi gjorde varann illa. Skall väl ta och gräva lite i det bara det kommer kallelse från psyket. Är ju på psyklov nu och funderar febrilt på hur jag skall få till det med fritt skapande och leva livet ur eget perspektiv. Alterneringsledigt? Funderar vidare tills på måndag då jag skall försöka ta mig an jobbet igen. Jag jobbar på för fullt med att renovera mors lägenhet och är kluven till vad jag skall göra med den. Skall jag flytta in där. Skall jag hyra ut min, eller sälja. Hur få ekonomin att gå ihop? Har väl ordnat sig förut. Fy Fabian för tryggheten, narkomanin. Och så har jag ju mina stipendieansökningar och min pension, den som Anni får nu, fram till i höst. Nä, ekonomin skall väl inte vara nåt problem, får köpa mindre sprit och cigaretter. Nå, cigsen har jag ju klarat mig utan, men det går väl till medicin också, men det kan jag ju ge fan i också, iofs. trygghetsnarkomani. Men vad ska jag göra då? Hur skall jag få dagarna att gå utan att förfalla in i hopplösheten? Jag har ju mina é om skrivande, spelande och studerande (doktorerande?). Och så det här med att resa. Blir nog Stockholm om tio dar. Hur det blir med USA i vår ältar jag. Filmandet, fotandet, dokumenterandet. Fick napp på några namn och datum på den tråd jag startade om Program på Bastun under 2000-talet. Där finns det en hel det att göra ännu. Borde väl få iväg nåt till Ritamäki. Får ta det när jag kommer tillbaks på jobb och kopieringsmaskinen. Var och tittade på bårder idag, när jag köpte brunfärg till golvlister på Färg & Tapet. Tittade även på korkskivor till köksgolvet. Hittade en som kallades Barcelona som kosta 36 € kvadraten. Levereras i paket på 10 à 1,88 kvadrat. Hur många paket behövs det då till mors kök? Det blir morgondagens räkneuppgift. Har jobbat sedan i torsdags nu och Saied har jobbat 6 + 7 + 6 + 8 = 27 h x 15 = 375 € inkl. moms. Annars 270? Får deala imorgon igen. Har köpt färger för 69 + 19 = 88. Imorgon blir det sovmorgon och bastu på kvällen. Får satsa på några öl och korv? Var till mor efter arbetsdagen tillsammans med S. Höll på att köra in i en bil som svängde in över trottoaren utan att blinka i nedförsbacke. Nit och hött hött! Blev kvar ett duktigt tag på Gullåsen och på väg hem gjorde jag en avstickare till Klintvägen 14 A 12. Mia hade fått klumpar i armhålan. Nog bäst att hon går och kollar upp dem. Mitt sjuka ben plåstrade hon upp med något medel vars namn inte fastnat. Banga banga med Patti Smith kommer på iTunes. Skönt att ha fått ur mig dagens text.  1988:

20.11. Passar på att skriva nu medan Riitta talar i telefon. Vi skall visst svarva ihop en hyresansökan ikväll och kvällen är redan framskriden. John somnar väl snart om han redan inte gjort det. Borde dessutom tvätta upp lite av hans kläder. Men jag är trött fast jag sov länge på morgonen… Tog ett tag innan vi kom igång, men sen satte vi igång. Gick till Fredriksberg och efter en kort tur över bron med 7:an tog vi en promenad genom Stadsskogen. Var på Steinermarknad, men for snart med buss till Gamlas för att byta till tåg mot Mårtensdal där vi simmade. Långa vägar, men jag ville se ett nytt ställe och dessutom delta i utlottning av skidor i den kampanj som staden kör två gånger per år, gratis besök i simhall. Var ut på en promenad till Jari och Taina i snöfallet för att hämta bulla och kaka som blivit över från dopkaffet. Blev väl lite ruggig då…. 

  1987:

20.11. Nej inte går det att glo på TV och skriva samtidigt, liggställningen befrämjar inte det och TV-nyheternas snabba kast drar för mycket med. Nu är det A-studio men än talar man inte om fåren i Wales, det talas om Nordsjön. Jag väntar på ”Chinatown” och äter jordnötter till den grad att det finns risk för illamående. Dom är så goda och jag så okontrollerad.

John sover sött och Riitta syr på maskin. Vi var på utfärd till Östra Centrum med John efter att jag hämtat honom på dagis. Åt hamburgare på Clock. Orkade inte gå hem och laga mat och underhålla honom. Ville att det skulle hända något annat. Att sitta bland småbarnsföräldrar på Clock i Östra Centrum är nog en pseudohändelse. I gångarna var det redan julpyntat och en julgubbe var redan på farten. Smaklöst. Det är ju 5 veckor kvar till jul. Den börjar snöa över oss nu, julkommersen.

  1985

20.11 På Solbacken. Jonte ligger och fjantar sig på laverin och jag irriterar mig på det. Nu skall det skitas. Jag känner mig trött och kan tänka mig att sova jag med, lämna allt ogjort efter mig och stiga upp imorgon tidigt, ½ 6. Men jag vet hur det är med det. Vaknar aldrig tidigt under dessa förutsättningar. Bäst att försöka klara av några redan idag.

Ringde till Elvy för att hålla kontakten. Hon står i mer än jag trots sina 83 år.

Jag fick ge efter för Jontes krav att titta på ”Ritari Ässä” på TV och nu rumsterar han i alla fall 1991

Ritmos tropicales 300991

1) Margareth Menezes: Uma historia de ifá                 1         4:17

Damerna först i kvällens Ritmos Tropicales som är ett jubelprogram. Margareth Menezes från Brasilien med ”Uma historia de ifá” har vi hört förut och eftersom det är nästan exakt ett år sedan den första upplagan av Ritmos Tropicales gick ut i etern hade jag tänkt spela mina egna favoriter från det år som gått och tillägna det mesta av det bästa min tre veckor gamla dotter, så det så. Vi började i Brasilien och stannar ännu kvar där.

2) Caetano Veloso: Meia lua Inteira             B4        3:43

Caetano Veloso. Mea lua inteira från albumet Estrangeiro, lite skev reggaetakt och techno av Veloso som var med och skapade Tropicalismo i slutet av 60-talet och som ännu är pigg på att experimentera. Veloso kommer från Bahia som är centrum för den afrobrasilianska kulturen och även om vi hört rätt mycket musik just därifrån under det år som gått så är det ändå främst musik från Colombia som hörts här i Ritmos tropicales och det hela började med två program om cumbia.

3) Los Tupamaros: Noches de cumbia              3         3:42

Noches de cumbia med Bogotá-baserade Los Tupamaros. Cumbia har afrikanska rötter och kom egentligen först från Panama men det är cumbian från Colombias nordkust som blivit mest känd ute i världen främst då kanske genom kaffereklam för ett par år sedan. På Colombias nordkust frodas också andra musikstilar, t.ex. porró som kubanen Alfredo de la Fe tar sig an här med sin elektriska violin aqui!

4) Alfredo de la Fe: La mucura                            3         3:42

Wilson Manyoma, Saoco, var det som sjöng och honom har vi mest hört med Fruko y sus Tesos men här stöttades han upp av exilkubanen Alfredo de la Fé som bott i Colombia i tio år och bl.a gett ut albumen Cuba's greatest hits och Salsa, som Antonio Fuentes porróklassiker La Mucura, Krukan, var tagen från. Det har annars varit väldigt lite Cuba här i Ritmos Tropicales under året som flytt men när Bengt Packalén tog över rytmrodret i några program i slutet av fjolåret spelade han en hel del från albumet Sabroso! Havana hits, bl.a. den här guaracha merenguen med Conjunto Los Karachi:

5) Conjunto Los Karachi: De Kabinde a Kunune... 6          3:52

De Kabinde a Kunene un solo pueblo, en hyllning till Angolas självständighet med kubanska Conjunto Los Karachi som kallade sin rytm guaracha merengue. Merengue kommer ju från Dominikanska Republiken, som vi hört mycket musik från här i Ritmos Tropicales och främst då med den här mannen och hans grupo:

6) Juan Luis Guerra y 4:40: Guavaberry          A1        4:16

Guavaberry en hyllningslåt till staden San Pedro de Macoris på spangelska med Juan Luis Guerra och hans Grupo 4:40 som till och med låtit höra av sig i andra program här i Riksradion på senare tid. Hans megahit Burbujas de amor halkade t.o.m. in på 16:15 -listan för ett tag sen. Men här hörde vi alltså lite äldre material av Guerra. Guavaberry från 1987 då gruppen ännu var en dubbelduomix, två män, två kvinnor.

En framgångsrik dominikansk duo som nuförtiden är domiyorkare, bor i New York, är Iris y Franklin som låtit zouk från Martinique och Guadaloupe influera sig i Comprame un carro, en stor hit i Santo Domingo i början på året.

7) Iris y Franklin: Comprame un carro           kass B3   4:19

Ett program med årets bästa låtar från Ritmos tropicales kan helt enkelt inte va komplett utan nåt med Joe Arroyo och för att inte helt förfalla i upprepningens farliga fälla skall vi ta nåt som Joe aldrig ännu framfört h��r, en låt från senaste lpn La guerra de los Callados, Te quiero mas, en Joesón med Joe.

Har du redan en redan redan frågade min son John?

Va va va? sa jag. Onks sulla jo jojo?

Joe Aaroyoyoyo

8) Joe Arroyo: Te quiero mas                    B2        5:25

[postum]

Vingslag 22.3. 22.20-22.55 / 23.10-24.00 / Manus

Goafton och välkomna till Vingslag...om vi skulle börja med att förflytta oss tillbaka till fjolårets nästnästsista kväll, stiga ombord på ett jetplan på Aeroport Charles de Gaulle utanför Pa­ris, lätta från marken i ett flygetyg som hoppeligen inte slår alltför mycket med vingarna, ratta in kanal 7 på flygets musikkanal och bereda oss på en lång flygfärd över Atlanten i natten

@ CAMILLE SOPRAN: Je Madame (musiken fejdas ca. 8.00 och ligger sen under)

”Je Madame” med Camille Sopran es ses Map Vikings var det. En lång låt men så var överfarten också lång. Varför bandet kallar sig för vikingar vet jag inte, troligtvis kommer dom från de franska antil­lerna och ”Je Madame” har hört till de populä­raste på de afroantil­liska radiostationerna i Paris i vinter. Det går upp och det går ner, man stiger på, man stiger av, det var väl det Camille Sopran sjöng om förutom att han prisade sin dam. Låten hittade jag i kanalen "Musi­ques des iles" på det franska flygbo­lag som tog oss över Atlanten och som efter mellan­land­ningar (upp och ner och av och på) i Cayenne i Franska Guyana och Quito i Ecuador släppte av oss vimmelkantiga och omtumlade på Limas flygplats 16 timmar efter starten från Paris.

  Kvällens Vingslag kommer att anknyta till en resa som jag och min fru gjorde i  Peru och Ecuador under fem veckor i början av året.

Eller exaktare sagt, i slutet av 89 och början av 90, för det var dan före nyårsdan som vi landade i Lima och tog en taxi för att ta oss till de lite lugnare delarna av stan för att skaka av oss jetlagen. Barranco, intelligentsians och konstnärernas stadsdel var vårt mål när vi satt i taxin från flygfältet. Hörde musik strömma ur bilradion, Beatles, men också nåt annat som det tog ett tag att få reda på vad det var.

  @ CURE: Lullaby CD 06+07 (följande låt blir liggande under)

  The Cure med Lullaby, en vaggvisa så här på kvällskvisten. Låten kommer från albumet Disintegration som enligt tidningen Rolling Stones läsare hör till det bästa som gavs ut ifjol. The Cure har ju sakta vuxit till sig i populäritet, sakta men säkert sedan debuten med 17 seconds från 1980 som jag minns att jag spelade i en sen kvällssändning för tio år sen....The Cure ja, Peru skulle nog behöva sig en ordentlig kur för att komma på rätt köl igen verkar det som.

  Vi åker taxi genom Lima och glor fascinerat på allt medan vi skakar fram längs gatorna. Det är svårt att bara se det goda, vara positiv, efter­som man redan vid första anblicken lätt kan se att staden befinner sig i nånslags kris, det är ett under att de flesta bilarna överhu­vudtaget rullar när man ser hur de ser ut utan stänkskärmar, lyktor och t.o.m. motorhuv. Staden vore ett paradis för en finsk besiktning­singenjör, som nog skulle underkänna minst 90 % av vraken.

  När vi närmar oss Barranco blir omgivningarna mer frodiga, träden blommar och husen är välskötta, de omges av höga murar och bevakas av beväpnade vakter dygnet runt. Innevånarna i lyxvillorna är nämligen begär­liga mål för maoistgerillan Sendero Luminoso och stadsgerillan Tupac Amaru.

I en av de fina villorna vid havet i Barranco bor författaren Mario Vargas Llosa, som på senare år även skapat sig en polistisk karriär. Han anses vara den starkaste kandidaten i presidentvalet som avgörs om lite mer än två veckor, söndagen 8 april. Han kan knappast längre springa några länkar längs strandpromenaden i Barranco som han på ett så faschinerande sätt beskriver på de första sidorna i boken Den sanna berättelsen om kamrat Mayta som utgavs på spanska 1984 och som kom på svenska 1987. Svepet över staden ger direkta asso­ciationer till Strindbergs inledning till Röda rummet faktiskt....

Varför skall man som besökare kritisera ett land, ta upp det ruttna när det finns presidentkandidater som kan göra det så mycket bättre...

  @ band med text av Vargas Lhosa

  Musiken vi hörde var av Deuter, Peru le Peru som finns på samlingen Landscapes of enchantment, förtjusande landskap. I en artikel i tidskriften Allt om böcker, nr 6 1989, skriver Jöran Möberg att Peru är ett av världens absurdaste länder och visst kan man väl hålla med honom även om man bara sett en liten del av det. Landet borde ha förutsättningar att vara nåt fantastiskt men den dagliga verklighe­ten överskuggas av svåra problem. Det sägs att ekonomin har körts i botten av den nuvarande presidenten Alan Garcia som vid sitt tillt­räde för 5 år sedan var latinamerikas yngsta ledare någonsin, 37 år gammal. Tydligen har han inte klarat av sin a uppgifter så väl för han ställer inte upp i presidentvalet nu. Det är andra som kommer att överta huvudansvaret nu och den som verkar ligga bäst till är Mario Vargas Llosa som i Allt om böcker rubriseras som Trollkarlen från den vita staden och trollkarl bör man nog vara för att få Peru på rätt köl igen verkar det som.

  Mario Vargas Llosa är kanske den mest kända nulevande peruanen, hans böcker har översatts till otaliga språk och han har bland annat varit ordförande för den internationella författarorganisationen PEN-klubben. Han har levt mycket utomlands och bland annat bott i Spanien, Frankrike och England. Hans experiment med romanformen har uppmärksammats...i ”Den sanna berättelsen om kamrat Mayta”, som jag läste ur för en stund sedan, där flyter berättar­tid ihop med det förgångna på ett sånt sätt som ibland gör det svårt att veta var man befinner sig i berättelsen, på 50-talet eller 80-talet... Jag har själv bara kommit halvvägs genom boken och det kan väl hända att resten blir oläst eftersom Vargas Llosa inte helt kan fånga mig med sin intrig om politiska förvecklingar på den yttersta vänstern på 50-talet även om jag måste medge att han ibland blixtrar till i sin formuleringskonst...

  Det är oroligt i Peru just nu. Landet är inne i en ekonomisk kris, inflationer galloperar och Sendero Luminoso som allmänt kallas terrorister hotar genom sin verksamhet både demokrati och människo­liv i landet. Det är ofta strömavbrott i Lima och det sägs att det är Sendero Luminoso som försöker sig på sabotage. När vi skulle gå på Museo de Oro, guldmuseet, som lär vara värt ett besök, lycka­des vi inte komma in, ”no hay luz”, det finns ingen elektricitet så säkerhetsanor­dningarna fungerade inte sa en beväpnad vakt. Vi väntade ett tag förgäves medan jag som var på jakt efter musik strosade omkring ett tag på gården och stötte på en kille med John Lennon på t-skjortan och lurar över örona. Jag frågade honom på knagglig spanska vad det var han lyssnade på, "que es tu musica?" och han räckte mig lurarna och ur dem strömmade ljuvligt bekanta toner:

  @ BOB MARLEY: Buffalo soldier

  Bob Marley en rebell från Karibien som sjunger om nåt väldigt amerikanskt, Buffalo soldier. Mer om Karibien, America och Vargas Llosa får ni höra efter nyheterna men innan dess skall vi prata lite fågel...

  @ LOS INCAS: El condor pasa

  Los incas med El condor pasa, en av mina första kontakter med sydamerika för mer än 20 år sedan. På den tiden var fåglarna mest vita, fångna, och från nordamerika...vi hörs om en stund.

    VINGSLAG del 2                                                 

  @ ITS A BEAUTIFUL DAY: White bird (under)

  Välkomna tillbaks till Vingslag där vi ikväll rör i oss i Peru och

Ecuador på jakt efter musik. Peruansk och ecuadoriansk musik kommer ni att få höra senare i vår här i den svenska kanalen lite tidigare på torsdagkvällarna med repris på lördagarna i serien Latinindiopi­len varannan vecka med start den 5 april kl 21.00. Ikväll hör vi det som blev över, det anglosachsiska, det nordameri­kanska och det karibiska. Låten ”White Bird” med It’s a Beautiful Day hörde jag faktiskt inte så där konkret på resan men den ljöd i mitt inre en måndagsmorgon vid gränsen...

(Musiken stiger)

  Vi hade åkt buss hela natten, startat klockan 18 i Trujillo och kommit fram till Tumbes klockan 7 på måndagsmorgonen. I Tumbes måste man ta taxi om man ville över gränsen till Ecuador så vi gick några kvarter i den stilla soliga morgonen och fick plats i en taxi med rum för 6 passagerare, betalade våra 10.000 intis och susade iväg ut ur stan. Vägen var betydligt bättre här vid gränsen och den stora Chevan formligen svävade fram över asfalten, mjukt ock följsamt. I framsätet satt två kvinnor och läste en veckotidning, chauffören talade uppsluppet och glatt med kvinnorna, det var rena tjattret alltså, vi där bak satt tysta, försjunkna i vår trötthet och njöt av farten.

  Plötsligt stannade chauffören till, tog upp ett fång utsökt vackra blommor från bilgolvet och steg ur bilen och gick över till vägkan­ten där det stod ett vitt kors. Han lade blommorna vid gravstenen stod tyst en stund och kom sedan in och satte sig vid ratten och fortsatte färden mot gränsen... stämningen var en helt annan nu, ingen tjattrade längre, döden hade gjort sig påmind, tröttheten svävade som ett tunt dis runt omkring oss, genom bilfönstret ser jag en flock stora vita fåglar gå och spatsera i fjärran, det är då ”White Bird” börjar ljuda inom mig, ”White Bird” med It’s a Beautiful Day från 1969, en måndagsmorgon i januari 1990 vid den peruansk-ecado­rianska gränsen. Men det är natt nu, la noche

  @ Joe Arroyo: La Noche

  La noche med Joe Arroyo y la verdad från Kolumbia, en STOR schlager­hit i både Peru och Ecuador, inte en dag utan La Noche, natten, på radion, i bussen, i butiken, på cafeet, överallt...

I årsomröstningen i Ecuadors motsvarighet till ungdomstidningarna OKEJ och Suosikki, La Onda revista juvenil, lade Joe Arroyo beslag på det tre första placeringarna i kategorin Ritmos tropicales, La noche var först och mer av Arroyo får ni säkert höra i Latinindiopi­len nu under våren varannan torsdag klockan 21 för Joe Arroyo killen med kullerbytte­rösten gillar jag även om jag först ställde mig lite tveksam till nån som kallar sin orkester för La verdad. Endera är man en bluff eller annars nåt verkligt bra, Johannes Rännsten och Sanningen..­..lika suspekt som att kalla sig Madonna. Ja henne har jag haft lite svårt med ibland också men visst är Like a prayer som vann kategorin Moderna Contemporanea i tidskriften La Onda värd att spelas en gång till.

  @ MADONNA: Like a prayer

  Madonna som väcker skandal lite nu och då med sina videor, bland annat videon till Like a prayer ansågs för kontroversiell i Italien. Om den visades i Ecuadors TV vet jag inte med den klarar sig utan TV också även om jag inte tyckte den lät nåt vidare när jag hörde den första gången. Men den växte, precis som den låt som pluggades hårt på TV-kanalerna i Ecuador i januari. TV-apparaterna stod på överallt, från morgon till kväll. Mest visades fotboll och dåliga amerikanska tvåloperor dubbade till spanska och musikvideor från USA. Aktualitetspriogrammen var det tunnsått med förutom nyhe­terna. Den mest pluggade videon just då var ”Oye mi canto” med Gloria Estefan som nog snart slåss med Madonna om vem som är den populäras­te sångerskan från USA, det spanska mot det italienska kanske man kan säga... tyvärr har jag inte lyckats ragga upp den spanska versionen av Oye mi canto men jag vet att den skall finnas på CDn Cuts both ways, här hör vi LP-versionen på engelska.

  @ GLORIA ESTEFAN: Oye mi canto

  När man är på jakt efter musik och hör den lite otydligt i en burkig högtalare i en skakig buss som kör mellan bergen på högplatån där mottagningnsförhållandena inte är de bästa så är det inte alltid så lätt att luska ut vad det är man hör även om det borde vara be­kant... Nästa låt som jag kommer att spela hörde jag första gången när vi rullade in i Quito och jag undrade vad det var för ett häftigt svängande heavyband som just nu hade en stor hit eftersom den hördes flere gånger senare, men aldrig så klart och tydligt att jag skulle ha uppfattat text eller artist. Först på flyget hem slog det mig att det var dynamittanten TT, Tina Turner som flåsade på så att fönstren immade...

  @ TINA TURNER; Steamy windows

  ”Steamy windows” med Tina Turner som jag hade sjå att få tag i när jag väl kom till Finland och började planera det här programmet av Vingslag. För det mesta brukar jag få tag i mina skivor på min arbetsplats, Vanda stadsbibliotek i Dickursby som har en utmärkt musikavdelning som å det varmaste kan rekommenderas för dem som bor i närheten. Jag tittade i kartoteket för att se efter om Tina Turner fanns där, och visst fanns hon det, både på CD och LP, så jag tänkte att jag tar henne som CD då för kvaliteten är mer garanterad då. Foreign affair som ”Steamy windows” finns på var utlånad såklart och i CD-kön stod 16 låntagare medan det inte fanns någon alls i vinyl­kön. En vecka senare fick jag Tina Turner på skiva medan att få CDn nog skulle ha tagit ett tag ännu. Med det här vill jag bara säga att jag blev lite förvånad över hur snabbt CD har tagit överhanden inom skiv­branchen.

  Före elva sa jag att vi skulle återkomma till Karibien och Vargas Llosa senare så nu börjar det bli dags att ta oss till Kuba och sedan höra vad Vargas Llosa tycker om Castro.

  @ JANIBELL: Juana la cubana

  En av de största hitsen i Peru och Ecuador, Juana la cubana, kubans­kan Johanna, här i gruppen Janibells version även om det vanligtvis är i tjejerna Chicas del Cans tappning den brukar spelas där men den har jag bara på kassett och dem brukar man försöka undvika så här i direktsändningar.

  Mario Vargas Llosa, honom kan man se i klassisk Che Guevara posé på plakat och affischer runt om i städerna i Peru just nu. Vargas Llosa var mycket betagen av den kubanska revolutionen till en början men har med tiden glidit allt mer åt höger i sin politisk uppfatt­ning. Nu ställer han upp i valet som representant för högern som samlats inom nåt som kallar sig FREDEMO, frente democratico, den demokratiska fronten och till symbol har man en trappa som det är meningen att det skall klättras uppför, mot vad är lite oklart för mig, delvis för att jag har det lite svårt med att förstå spanska men även att förstå Vargas Llosa som nog kan svänga till saker så att de låter bra, men att få reson i resonemangen är inte alltid så lätt, att förstå det fina i kråksången så att säga. Om Fidel Castro har han inte längre mycket gott att säga. I en intervju i dagstid­-

ningen HOY som kommer ut i Ecuadors huvudstad Quito sade han den 21 januari att:

  "Fidel Castro är diktator i ett samhälle som är ogenomträngligt för moderniseringar. I världen är det Castro och geronterna i folkrepubliken Kina som står för de mest antika formerna av totalitarism, en totalitarism som är antihistorisk, fossilerad, kommen ur samma epok som de förhistoriska djuren. Är det inte konstigt säg? 1960 ansåg vi Fidel vara den reinkarnerade framtiden, idag så representerar han det motsatta, det förflutna som överlevt."

  Mario Vargas Llosa är författare, han kan lägga ut texten precis som Fidel Castro, ni har väl läst ”Historien skall frikänna mig”, men om han lyckas med att styra ett land återstår att se. Vi får väl se hur det blir med det där med att det förflutna överlevt.

  @ JOSE FELICIANO: Che sara

  Den blinde puertoricanen Jose Feliciano med sin italienska version av aldrig mer, ”Che sara”. När jag hörde den en söndagmorgon vid frukos­ten på restaurante El Candelas i Riobamba flög jag tillbaks till det förflutna, till söndagsmorgnar med Svensktoppen och Hoo­tenanny Singers. Jag tycker Jose klarar skivan bättre... Vi var på högplatån och jag led troligtvis av sorocco, höjdsjuka, eller kanske var det nåt som kolombianerna stoppat i min drink kvällen före, sjuk var jag i allafall, befann mig i ett regressivt tillstånd. Kanske det var den främmande bakteriekulturen som satte in sitt första anfall. Baksmäl­la var det inte, tror jag, men baksmälla kan man nog få när man hör gamla godingar, eller kortslutning, eller lyft....vad händer när ni hör den här?

  @ SANTANA: Samba pa ti

  ”Samba pa ti” med Santana hörde jag vid poolen en kväll i Machala i södra Ecuador, vi hade slagit på stort för en gångs skull och hade luftkonditionering på rummet. När man steg ut slog värmen emot en som om man stigit in i en bastu, inte ut i friska luften, det var så varmt ute att redan innan den första iskalla colan som jag beställt hunnit komma redan längtade efter nästa. Tropiskt hett. Över vattnet i poolen svävar Carlos gitarr.... (stiger)

  Att resa är regression, liksom att läsa, det fick jag lära mig på psyckan i skolan i samband med att vi behandlade Freud... Jag låg på rummet i Quito, och mellan varven på sjuk­domsanfallen läste jag intervjun som Carla Davales gjort med Mario Vargas Llosa för Hoy och jag gladde mig över att språket öppnade sig för mig, att jag förs­tod vad karln sa, trodde jag, även om det tog ett tag att bena ut begreppen. När Davales frågar honom vad han tror om händelserna i Öst-Europa svarar han diploma­tiskt, ja nästan vackert, att  man inte bör grunda sin lycka på andras olycka. Det är bättre att föregå med gott exempel. Öst-Europa har ögonen på sig just nu och kan snart få stå ut med bakslag, säger Vargas llosa och det kan man väl tolka på olika sätt... Han verkar förespråka lugn utveckling. Från att ha varit vänster har han åkt högerut och förespråkar inte längre revolution, nu är honnörsordet renovation, förnyelse. Tillfrågad om vad han tycker om förhållandet mellan Peru och Ecuador säger han att man bör se till likheterna mellan folken och inte till olikheterna. I Peru har man väl fullt upp med inre problem och även om risken finns att man då försöker vända folkets blickar på händelser utom­lands, Ecuador och Peru har på 50 år inte varit överens om var gränserna går i Amazonas, men det är väl ändå troligt att Llosa föredrar Sinatra-doktinen gentemot Ecuador.

Sinatra-doktrinen, vad är då det? Jo, i flygplanet över Atlanten kom jag över ett nummer av den engelska tidskriften the Economist där någon lustigkurre till politisk kommentator ansåg att Moskvas inställning till händelserna i Öst Europa var ett utslag av Sinatra-doktrinen, dvs de får genomföra förändringar på sitt sätt, My way som Frankie Boy sjunger.

  @ FRANK SINATRA: My way

  Den gamle ringräven Frank Sinatra kalasar på Paul Ankas My Way medan klockan går mot midnatt och vi börjar komma till slutet på den här veckans Vingslag. Jag är väl ingen större vän av Frank Sinatra även om han nån gång var en någotsånär hyfsad jazzsångare. Jazz gillar jag men ibland står man helst över. I Quito, Ecuadors huvuds­tad, bjuds det inte på värst mycket levande musik på klubbar och restauranger så när jag fick syn på att nån Jiminez och hans kombo skulle spela på haket Mai Tai bestämde jag mig för att gå dit och kolla in läget. Läget var sterilt och de blå tonerna livlösa. Musikerna avlivade fina klassiker av Monk, Parker och Davis på ett sätt som fick mig att önska att ett gäng kråkor skulle flugit fram och kraxat gänget från scen... nåväl, jag överlevde och orginalen finns ju på skiva. Till slut en klassisk session från den 2 maj 1959 med Miles Davis och John Coltrane på blås, All blues. Tack skall ni ha för i kväll, ha en fin natt och lev väl.

Det var väl 1990 programmet sändes. Kanske jag någon dag lyckas få upp det på nätet via Soundcloud...