rabarberrabatt-blog

[rabarberrabatt-blog]

Oliver!

Jag är en sucker för musikaler. Jag kan inte förklara vad det är, men när förtexterna rullar upp, ackompanjerade av 400 slavar som sjunger om förtyck, 100 barnhemspojkar som sjunger om hunger eller marionettdockor som sjunger om att Amerika ska rädda världen, så sprider sig ett ostoppbart leende på mina läppar och ögonen fylls med tårar. Denna veckahar jag haft musikaltema och kollat igenom musikalfilmer jag missat, samt minagamla favoriter.

Oliver!

Oliver! är den sexfaldigt Oscarsbelönade musikalfilmsadaptionen av Charles Dickens klassiker Oliver Twist, om den föräldralösa pojken som luras in i ficktjuvsbranschen. Efter att ha spelats på Broadway för fullt hus sedan 1960 släpptes 1968 en film av samma musikal, regisserad av Carol Reed som redan då hunnit skapa klassiker som Odd Man Out (1947), The Fallen Idol (1948) och The Third Man (1949).

Oliver! har allt det jag önskar av en musikal. En engagerande historia, en älskbar huvudkaraktär och välkoreograferade storskaliga dans-och sångnummer. De fantastiskt duktiga barnskådespelarna bär en stor del av filmen med sina små sångröster med charmig London-dialekt, och stöttas av erfarne Ron Moody (känd även från scenadaptionen av musikalen), vackra (och minst lika erfarana) Shani Wallis, samt skräckinjagande Oliver Reed. Jag blir meddragen från första scenen, då ett tiotal föräldralösa barn tvingas leva på väldigt lite, väldigt osmakande, mat (läs: sörja), via en mängd fantastiska sånger som Consider Yourself, You’ve got to pick a pocket or two och It’s a fine life.

Gillar du bra musik, engagerande historier eller Charles Dickens så är denna film ett måste!

Lyssna även på den fantastiska musiken på spotify här.

[rabarberrabatt-blog]

Brick Mansions

Såhär låter recensionen jag skrev av Brick Mansions för Filmtipset förra veckan.

I sin sista färdiginspelade film ser vi Paul Walker trängas med racerbilar, köttknivar, kvinnor i latexkläder och parkour-grundaren David Belle. Vi får följa med på hisnande springturer över tak och genom väggar, men djupet som filmen på något sätt försöker visa, försvinner bakom den tuffa ytan. 

I Brick Mansions ser vi polisen Damien (spelad av Paul Walker) som tillsammans med brottslingen Lino (David Belle) försöker störta brottslingen Tremaine i den farliga stadsdelen Brick Mansions.  Redan inledningsscenen i Brick Mansions visar precis vad det är för film vi kommer att få. Vi ser David Belle, grundaren av parkour (en sport som går ut på att förflytta sig snabbt och smidigt i stadsmiljöer), hoppa från tak till tak, klättra på väggar och göra volter under en flykt från ett gangstergäng. Detta fångas med ett experimentellt kameraarbete innehållandes mycket slowmotion och det är hur häftigt som helst att titta på. Men vi vet ingenting om karaktären och hans relation till gänget han jagas av, utan förväntas investera i honom bara genom att se honom springa balansgång mellan liv och död. De bygger redan här upp en fasad av tuffhet som senare i filmen blir svår att riva när man vill komma åt handlingens djupare delar.  David Belle sköter sig riktigt snyggt. Han har tidigare setts i Brick Mansions franska förlaga Banlieue 13 (District B13) och jag håller tummarna för att han genom denna film även lyckas göra karriär utanför hemlandet. Parkour passar bra i filmmediet och det är roligt att filmskapare inser det och gör filmer som denna, där parkour får spela en stor roll.  Som Linos kompanjon ser vi Paul Walker göra sin sista färdiginspelade roll innan sin tragiska bortgång i november förra året. Hans sista film låter honom sitta bakom ratten och visa sina färdigheter som bilförare, liksom han gjort under stor del av sin karriär (i Fast & Furious-serien). Han får visa mycket muskelmassa och smidighet under levererandet av fräsiga repliker, men hans rollkaraktär saknar svärta och djup, vilket jag hade velat se honom leverera.  Detta är en film full av snabba bilar, guldiga pistoler, tunga halskedjor och nakna kvinnorumpor. Detta backas upp tung hiphop-musik som skapar ett montage i en gangsteranda av fetaste slaget.  Bakom denna tjocka fasad glimtar det några få gånger fram ett djup. Det handlar egentligen om politiker som utnyttjar sin makt för att trycka ner stadens mindre bemedlade invånare, men tyvärr blir detta endast en bihandling vid sidan av slagsmål och eldstrider.  Vill du ha snygg lättsmält underhållning för en kväll med kompisgänget är detta perfekt, men söker du underlag för djupare politisk debatt så får du inte mycket att bita i. 

[rabarberrabatt-blog]

10 000 timmar räcker inte till för att fängsla mig i två timmar

Här är en recension av 10 000 timmar som jag skrev för Filmtipset.

Peter Magnusson är tillbaka i ännu en feelgood-film som blandar humor med djupa livsfrågor. Filmen söker mätta allt från fotbollsnördar, politiskt aktiva, folk med medelålderskris, till oss som bara vill mysa en och en halv timme med Peter Magnusson.  10 000 är antalet timmar du behöver lägga ned på valfri aktivitet för att uppnå någon grad av professionalism. Det är detta livsmotto Eric (spelad av Peter Magnusson) följer när han bestämmer sig för att bli fotbollsproffs.  Om man, liksom Eric, vann 25 000 kronor i månaden i 5 år genom att skrapa en lott, finns det mycket man skulle prioritera; betala av villalånet, skaffa barn eller dränera runt villan, som Erics fru Emma (Karin Lithman) föreslår. Men Eric väljer att gå den lite mer avvikande vägen som innebär att, via en uppsägning på jobbet i form av avklippning av chefens slips, lägga 10 000 timmar på fotbollsplanen.  I en och en halv timme blir vi matade med humor á la Peter Magnusson, men denna gången är det faktiskt någon annan som står för både manus och regi, nämligen Joachim Hedén. Magnussons typiska karaktärer har på något vis letat sig in där ändå. Har du sett någon av hans tidigare filmer känner du dem redan; vi har den förvirrade, småblyge mannen mitt i medelålderskrisen, en drivande, här politiskt engagerad, fru, en fuldansande kompis med ett konstant leende på läpparna och en ung oskyldig tjej som ska lära Magnusson att leva.  Vi ser Özz Nûjen som Erics ständigt leende sidekick och manager. Özz Nûjen är förvisso en mycket rolig stå upp-komiker, men han lyckas inte överföra sin komiska tajming till filmduken, där hans försök till humor endast slutar i ett par tveksamma skratt från något hörn i biosalongen.  Även om jag kan låta lite hård så kan jag inte låta bli att gotta ner mig i biofåtöljen och småle. Det finns humoristiska element som går fram bra mycket bättre än Nûjens scener. Jag syftar framför allt på Magnusson. Man kan inte annat än att tycka om Eric när han försynt berättar för sin fru, vars politiska ståndpunkt är att det är en skyldighet för alla att arbeta, att han faktiskt inte tycker att det är så roligt att jobba.  Så brist på humor är kanske inte den här filmens största problem egentligen. Det är filmens ton som gör mig osäker. Det är en härlig feelgood-rulle som samtidigt försöker få oss att ta Erics äktenskapliga problem på allvar. Seriösa frågor om hur man praktiserar delad ekonomi blandas med scener där fotbollar som bryter folks näsor ska fungera som humor. Dessutom lägger man till politiska åsikter som Emma får leverera och det blir en röra som försöker vara så mycket att den inte blir någonting alls.  En spretig, men stundtals mysig film som lockar fram, om inte skratt, så åtminstone leenden. 

2/5

[rabarberrabatt-blog]

Drakar

Någonting som jag är väldigt svag för är drakar. Ingen varelse är så mäktig som dessa djur som sprutar eld, fladdrar med sina enormt kraftiga vingslag och pratar/ryter med sina imponerande röster. Här ser ni mina favoritdrakar:

10. Dragon från Shrek

När vi först får träffa Dragon är hon mycket skräckinjagande och agerar vakt åt prinsessan Fiona. Donkey lyckas dock charma sig förbi den attraherande draken, och sen dess är de två oskiljaktiga. Jag gillar att Dragon får stå för omöjlig kärlek här, och inte gillar man henne mindre när hon producerar supergulliga Dronkeys.

9. Queen Narissa från Enchanted

Queen Narissa är drottning av landet Andalasia och när hennes svärson blir kär så inser hon att deras kärlek måste stoppas för att hon själv ska få sitta kvar på tronen. Hon skickar söta Giselle till New York och fram emot slutet av filmen så anländer hon själv dit och förvandlar sig till drake för att, på detta desperata vis, försöka stoppa kärleken. Med prinsen i handen klättrar hon upp på ett högt torn och striden som därefter följer är hiskligt spännande.

8. Haku från Spirited Away

Haku är den enda som bryr sig om stackars Chihiro i denna läskiga värld där hennes föräldrar förvandlats till grisar och hon tvingas ta tjänst på ett badhus för andar. Man älskar Haku från första bildrutan och den kärleken expanderar när man får reda på att han kan förvandla sig till drake när han vill och slutligen när han ligger döende på den onde Yubabas golv. Det som drar ner Haku på listan är att han (tyvärr) inte är så vacker som drake.

7. Eustace från The Chronicles of Narnia: The Voyage of the Dawn Treader

Eustace är Penvensie-syskonens irriterande kusin, som jag hatar från första stund (kanske dels för att det är han som får besöka det magiska landet Narnia, och inte jag). Hatet mot honom försvinner dock när han blir förhäxad till en drake. Ledsen och rädd flyger han omkring och försöker få hjälp av besättningen, men de förstår inte honom utan ser honom som ett hot. Han får vara lite badass och fightas mot sjömonster och efter det så har han vunnit besättningens respekt.

6. Norbert från Harry Potter and the Philosopher's stone

Med undantag för drakarna som i ett par år figurerat i Göteborgs Filmfestivals vinjettfilmer så har jag aldrig sett en bebisdrake förut. När det stora ägget kläcks och denna söta varelse kryper ut så känner jag den kärlek som Hagrid känner inför detta underverk och när Norbert nyser eld i sin ägares skägg, så ser jag inte den stora faran, utan bara det gulliga.

5. The Hungarian Horntail från Harry Potter and the Goblet of Fire

Här får vi se en sjukt aggressiv drake vars sprutande eld inte verkar nå någon hejd. Jag känner mig lika liten som Harry inför detta vidunder och jag är glad att det är Harry, och inte jag, som ska försöka besegra denna mamma-drake. Fighten som här följer är en av de coolaste drakscenerna jag sett.

4. The Ukrainian Ironbelly från Harry Potter and the Deathly Hallows pt 2

Det är hjärtskärande att se denna drake, som tvingats vakta värdefulla valv nere i Gringotts bank i evigheter, ligga fastkedjad, blind och mager. När den (med Harry, Ron och Hermiones) hjälp tar sig loss och flyger ut genom taket är det naturligtvis fasansfullt läskigt, men en känsla av triumf uppstår ändå när man få se draken ta några djupa andetag innan den lägger luft under vingarna för första gången på evigheter. 3. Toothless från How To Train Your Dragon

Denna katt-, hund-, och människoliknande drake är nog det sötaste jag sett i drakväg. Det som gör mig så kär i denna draken är nog framför allt för att filmen är så vacker. Aldrig har jag sett så fantastiska flygscener som i denna film och det känns som att det är jag som sitter där på Toothless och flyger.

2. Falcor från The Neverending Story

Denna draken kanske inte är den vackraste vi sett, men det utan tvekan den snällaste. Jag minns när jag var liten och önskade att det var jag som var Atreyu, som fick borra in sina fingrar i Falcors päls och, ackompanjerad av det fantastiska soundtracket, flyga över landskapet i Fantasia. 

1. Smaug från The Hobbit: The Desolation of Smaug

Aldrig tidigare har jag sett en så skräckinjagande, fascinerande, välgjord drake som Smaug. Jag vet inte ens vart jag ska börja. Benedict Cumberbatchs röst, att man ser honom värma upp sitt bröst innan han sprutar eld, att det droppar guldmynt från hans bringa, cliffhangern i filmen där han med sin djupa stämma säger "I am fire. I am death". Min guldmedalj går, passande nog, till Smaug. 

[rabarberrabatt-blog]

Martin Scorsese

Förra onsdagen sedan såg jag Martin Scorseses film Mean Streets och hade som mål att se alla hans kända filmer jag ännu inte sett, i rad. Nu en vecka senare, har jag sett de sju mästerverk jag tidigare missat. 

Mean Streets Scorseses genombrottsfilm är, liksom många av hans andra filmer, en inblick i New Yorks undre värld. Vi dras med i den här berättelsen framför allt av omtänksamma Charlie (spelad av Harvey Keitel) som alltid vill sina vänners bästa och Johnny Boy (Robert De Niro) som ständigt råkar i trubbel. Men trots att jag gillar karaktärerna så känner jag mig inte hundra procent involverad förrän framåt upplösningen.

Taxi Driver Här får vi följa Travis Bickle (Robert De Niro) från hans första dag som taxichaufför, via mötet med sköna Betsy, labila Iris, aggressiva konversationer med hans spegelbild, mordförsök, genomförda mord, till den hjälte hans slutligen blir. Travis ödmjukhet, naivitet och vilja till rättvisa gör att jag älskar att följa honom genom hela filmen.

Raging Bull Från att ha sett en liten spinkig De Niro i Taxi Driver, till att se honom som biffig boxare i Raging Bull. Att se människor som gör sig själva illa, liksom Jake gör i denna film, är sjukt jobbigt (speciellt när det är ett olyckligt äktenskap inblandat), men samtidigt intressant. Jag förstår mig inte alls på boxning, men Scorsese lyckas här skapa en karaktär som gör mig involverad ändå.

Goodfellas Trots att jag irriterar mig på huvudpersonen Henry Hill, eller kanske Ray Liottas skådespel, så tycker jag att detta är en av Scorseses bästa. Jag är svag för voice-overs liksom den vi hör här och blir dessutom lite kär i Joe Pesci. En film som får en liten del av mig att sukta efter att själv bli gangster kan man knappast säga något illa om?

Casino Joe Pesci fortsätter att glänsa i sin biroll i denna film om pengar. Det var trevligt att för omväxlings skull få se en man som faktiskt älskar sin fru och som vill upprätthålla sitt äktenskap (till skillnad från i princip alla tidigare nämnda filmer). Jag säger som jag brukar säga; visa mig en film som innehåller en exploderande bil och jag är såld.

Gangs of New York Scorseses första samarbete med Leonardo DiCaprio får man väl anta var lyckat med tanke på att den (än så länge) ledde till fyra senare samarbeten. Denna filmen har en fantastisk ensemble som backas upp av både kostym och foto. 

The Aviator Scorseses flygplansfilm fick avsluta min vecka med hans filmer. Även detta var en estetiskt väldigt tilltalande film. Jag är svag för film om personer med psykisk ohälsa och det kan man väl säga att DiCaprio levererade här. Även film som på ett underhållande sätt lyckas upplysa mig med historisk fakta är filmer som ofta går hem.

[rabarberrabatt-blog]

Gothenburg International Film Festival 2014

Debatten kring Göteborgs filmfestival har kanske dött lite grann, men inte förrän nu har jag funnit tid eller inspiration att sätta mig ner och sammanfatta årets festival. Årets festival slutade med 39 sedda filmer på 8 olika biografer och 13 olika språk för min del. Jag lyckades få till en bra blandning mellan de omtalade Hollywood-produktionerna och de mindre projekten från olika länder. Det bästa jag såg var det som följer:

Filth I flera år har jag sett fram emot denna skruvade film om polisen Bruce, kungligt spelad av James McAvoy, som grovt överdriver användandet av droger. Filmen var precis så skruvad jag hoppades på och slutar på toppbetyg.

R100 Även japan bjöd i år på en skruvad film som handlar om en man som går med i bondage-klubb, vilket innebär att strippor dyker upp lite när som helst i hans vardag och misshandlar honom på ett "sexigt" sätt. Ungefär 40 personer gick ut ur salongen under visningen, men jag satt kvar och hade träningsvärk i magen dagen efter på grund av allt skrattande. Även denna slutade naturligtvis på 5/5.

Dallas Buyers Club Passade naturligtvis på att se den Oscarsnominerade filmen Dallas Buyers Club, som jag älskade. Både Matthew McConaughey och Jared Leto bjuder på framträdanden som berör så djupt att de troligen är för evigt inristat i mitt hjärta. Detta är en film som INGEN får missa. 5/5 även här.

Patema upp och ner Ytterligare en japansk film tar sig in på min topplista från årets festival. Patema upp och ner är en film som jag (då jag är obevandrad på detta området) inte kan låta bli att jämföra med Miyazakis verk. Den har en fin historia och är sjukt vackert tecknad. 4/5 maränger.

Me, myself and mum Detta  var en film som jag såg då jag hade lite tid över och det är jag så glad att jag gjorde. Den handlar om den franska komikern Guillaume Gallienne och hans sökande efter sin sexuella identitet. Han spelar parallellt sig själv, sin ömma moder och sig själv som barn. Fantastisk rolig gestaltning av detta aktuella ämne. 4/5.

Her Man kan väl inte nämna Göteborgs filmfestival utan att nämna Her, filmen där Theodor (Joaquin Phoenix) blir kär i sitt operativsystem Samantha (Scarlett Johansson). Det är en estetisk vacker framtidsfilm om ett förhållande som känns himla äkta och som dessutom kritiserar dagens tekniksamhälle på ett skickligt sätt. 4/5.

Avslutande parentes: Jag jobbade som volontär på årets festival, vilket gjorde att jag dels fick se massa film under mina arbetspass, men även att jag fick gratis inträde på resten av festivalens visningar (annars hade jag inte haft råd att se så mycket film). 

[rabarberrabatt-blog]

Inför Göteborgs Filmfestival 2014

Om bara två dagar drar det igång. Det vi längtat efter sedan sista visningen i februari förra året. Som vi suktat efter under varje filmfestival under året. Självklart pratar jag om Göteborgs egna filmfestival. I år har jag den lyxen att få jobba på festivalen och får därför gå på all film gratis. Mellan jobbpass och beachvolliträningar har jag lyckats klämma in i princip alla filmer jag vill se. Här är några godbitar:

Filth Sedan jag som tioåring blev kär i den första Narnia-filmen har jag följt James McAvoys karriär som den värsta stalkern. Redan när den här filmen annonserades för flera år sen la jag till den i min "pepp-lista" på imdb och sen dess har den legat där överst och kittlat mina filmkörtlar. I höstas någon gång kom den äntligen upp under "kommande filmer" på SFs hemsida där det stod att den skulle ha biopremiär någon gång i början av 2014. Men det ändrades snart. Helt plötsligt skulle den inte visas på bio utan gå direkt till DVD i Sverige. Så när jag såg den i filmfestivalprogrammet förstår ni nog att jag dansade av lycka. Det är en skruvad crime-comedy som handlar om en polis (James McAvoy), droger, sex och alkohol. Låter helt som min tekopp!

Remake År 2010 öppnade I rymden finns inga känslor mina ögon för den fantastiska filmskaparen Andreas Öhman. Med sina fantastiska karaktärer, motljus, miljöer och berättelser fick han genast en plats i mitt hjärta. Remake är hans nya film som handlar om paret Martin, Lisa och hennes kameras relation och om deras resa till New York.

Her  Jag tror inte att någon har skrivit eller pratat om Göteborgs filmfestival utan att nämna Spike Jonzes nya film Her med Joaquin Phoenix och Scarlett Johansson i huvudrollerna. Filmen, som handlar om Theodore som blir kär i sitt operativsystem, är ett måste på årets festival.

Förutom dessa ska jag försöka se

storfilmerna: Inside Llewyn Davis, Child of God, The Invisble Woman, Dallas Buyers Club, The Zero Theorem, Labor Day, Locke, All Is Lost, August: Osage County

oscarsnomineringarna(/bidragen): The Great Beauty, Wakolda, The Missing Picture, Jag er din

svenska filmer jag missat under året: Min Stulna Revolution, Hotell, De Dansande Andarnas Skog

samt några filmer som verkar söta: Le Week-End, Amazonia, Patema upp och ner

Hoppas att vi ses under festivalen! (Glöm inte att hälsa om du ser mig)

[rabarberrabatt-blog]

Filmåret 2014

Efter att svettandes ha sammanfattat mitt filmår 2013 kommer här en blick framåt. Vad kommer det ut för spännande filmer under kommande år som jag ser fram emot?

Enemy Historieprofessorn Adam Bell (Jake Gyllenhaal) hyr en film och upptäcker att han har en dubbelgångare, som spelar i sagda film. Filmen handlar om hans jakt efter denna man.      Att få se ett till sammarbete mellan Jake Gyllenhaal och Denis Villeneuve tackar man inte gärna nej till efter deras fantastiska Prisoners.

Noah Alla kan vi storyn om Noa och hans ark. Massa regn, knöka in två av varje djurart i en ark och så vidare. När vi nu kan få se Russel Crowe gestalta denna bibliska legend tillsammans med Emma Watson, Logan Lerman, Anthony Hopkins mfl. så är det väl ingen som tvekar på att det kommer att bli en sevärd film?

The Monuments Men Ett gäng kulturarbetare och konstvetare ger sig in i nazi-Europa för att rädda estetiska mästerverk från Hitler och hans män.    Jag tycker att det låter som en minst sagt spännande film, och inte blir det sämre av att George Clooney, Matt Damon och John Goodman står i spetsen. 

Interstellar Vem är inte helt psyched varje gång en ny Christopher Nolan-film närmar sig? Vad den än handlar om sitter jag på premiären och dregglar. I denna film ser vi Matthew McConaughey, Anne Hathaway, Michael Caine, Jessica Chastain med flera som hittar ett maskhål. Det lär bli mycket rymd och, om jag känner Nolan rätt, en hel del mind-fuck.

Exodus Vi kommer få se ytterliggare en bibeladaption iår. I Ridley Scotts Exodus ser vi Christan Bale som Moses. Need I say more? 

Captain America: The Winter Soldier En av Marvels bästa hjältar är tillbaka i sin andra egna film. Här får vi se Captain America kämpa mot en gammal sovjetisk agent känd som The Winter Soldier. Självklart är jag taggad på att se vart Marvel kommer ta vår kära kapten i den här filmen.

The Grand Budapest Hotel Även om jag (tyvärr) inte kan säga att Wes Anderson är en av mina favoritregissörer så erkänner jag mer än villigt att han är en fantastisk filmskapare. Ralph Fiennes, Jude Law, Edward Norton, Tilda Swinton, Bill Murray, Owen Wilson, Jason Schwartzman och Willem Dafoe är några av de toppskådespelare han fått med sig i det här projektet, som jag DEFINITIVT kommer att se.

Några lite halvtrevliga filmer som kommer ut 2014 som också är värda att nämna:

The F Word En romantisk komedi med Daniel Radcliffe som Harry Potter-nörden i mig inte kan ignorera. 

Boyhood Regissören bakom Before-trilogin står bakom det här ambitiösa projektet som började filmas 2002 och sedan dess har följt två barn under deras uppväxt.

The Lego Movie Jag tror att det här blir en riktigt skön film och en stor cameofest. Har vi inte alltid drömt om att få se Abraham Lincoln, Green Lantern och Batman i samma film?

Robocop Jag misstänker att den här nyproduktionen av åttiotalets RoboCop kommer bli riktigt fet. Om inte annat så är det väl värt att se den för att se Sveriges stolthet - Kinnaman, i en stor Hollywood-produktion.

300: Rise of an Empire Jag har ännu inte riktigt landat i någon åsikt om denna filmens föregångare, men att den var snygg kan jag inte argumentera emot. Så naturligtvis kommer jag sitta i biosalongen och supa in alla magrutor, spjut och blod. 

The Amazing Spider-Man 2 Kanske har ni förstått att jag är svag för superhjältefilmer? Naturligtvis säger jag inte nej till Andrew Garfields version av Spider-Man.

Godzilla Under hösten bjöds vi på årets bästa teaser från vårt älskade monster Godzilla. Klart att vi vill se fler städer jämnas till marken och hela mänskligheten återigen hotad till utrotning. 

X-men: Days of Future Past Det ska bli spännande att se hur de lyckas binda ihop X-Men: First class med sina föregångare. 

How To Train Your Dragon 2 Uppföljaren till en av de vackraste animerade filmerna någonsin. Kanske unnar jag mig till och med 3D på premiären av denna film..?

Jupiter Ascending Även om trailern till just denna filmen inte gjorde mig jättetaggad så kan man inte vara annat än just taggad när ett nytt Wachowski-projekt är på väg.

Guardians of the Galaxy Ytterliggare en Marvel-film. Jag kan helt enkelt inte säga nej.

The Hunger Games: Mockingjay - Part 1 De två första filmerna om Katniss Everdeen är ingenting som tagit tag i mig särskilt starkt, men jag kan inte låta bli att ändå längta minimalt till näst sista delen i serien.

The Hobbit: There and back again Hobbit-filmerna har fått mig desto mer involverad. Jag saknar redan Benedict Cumberbatchs röst och längtar efter att få se hur Peter Jackson ska knyta ihop denna gigantiska säck.

[rabarberrabatt-blog]

2013 är (sedan länge) över. Året slutade för mig på 257 sedda filmer (varav 48 filmer från 2013), 25 biobesök (filmfestival ej inräknat) och inte mindre än 7 femmor! Här sammanfattar jag (äntligen (och motvilligt)) 2013 års, enligt mig, bästa filmer:

10. Saving Mr Banks Mary Poppins är en av mina favoritfilmer genom tiderna, och när jag var barn gick Julie Andrews skönsång på repeat hemma. Därför hade jag en grundkärlek till Saving Mr Banks redan innan jag såg den och den kärleken bara ökade i takt med Emma Thompsons fantastiska prestation, det vackra fotot och de mystiska och gripande flashbacksen vi får se. 

9. Rush Att en film om formel1 skulle ta sig in på någon topplista gjord av mig trodde jag aldrig. Men Rush (och framför allt Daniel Brühl som gör sin bästa prestation någonsin) tog tag i mig totalt och fick mig involverad och intresserad av de inblandade personerna och dramat dem emellan.

8. Thor: The Dark World Jag älskar hela Marvel-universumet (med fokus på Avengers och filmerna däromkring) och sitter alltid bänkad när en ny film kommer ut. Visst ser jag denna films alla brister, men den feta actionen kompenserar upp det enligt mig. (Och så måste jag naturligtvis nämna Tom Hiddleston som återigen gör en fantastisk Loki)

7. Monsters University Denna film gör mer än rättvisa åt en av mina favoriter i den animerade genren, Monsters Inc. Jag har stark förkärlek för dessa karaktärer sedan barnsben och att få träffa dem igen var ett nöje.

6. Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann Boken som denna film är baserad på är det bästa jag läst, så mina förväntningar inför den här filmen var någonstans mellan förtjusning och ångest. Jag tycker att Felix Herngren framför allt gör karaktärerna rättvisa. Att han sedan fått ändra och förenkla storyn för att passa till filmformatet gjorde lite ont i mitt hjärta, men bortser jag från boken så tycker jag att det är en fantastisk film.

5. Now you see me En väldigt spännande och mystisk historia där flera av mina favoritskådespelare (Woody Harrelson och Jesse Eisenberg) gör fantastiska prestationer.

4. Känn ingen sorg Trots att jag (åtminstone innan jag såg filmen) inte är något vidare Håkan-fan så gillade jag denna filmen starkt. Adam Lundgren är fantastisk som Pål och Göteborg har aldrig vart vackrare.

3. Frozen Att göra en animerad film som jag gillar är förvisso inte svårt (jag är mycket svag för den genren), men att göra en animerad film som får mig att skratta, gråta, lyssna om och om igen på soundtracket och vilja tapetsera mitt rum med planscher från sagda film är ändå en utmaning som Frozen lyckats mer än väl med. Utan tvekan årets bästa animerade film och årets bästa filmmusik.

2. Star Trek Into Darkness Rymden och action i samma miljö är något annat jag har svårt att motstå. Star Trek Into Darkness följer upp sin föregångare med en vacker film med en av de bästa skurkarna på länge (spelad av en av mina andra favoriter Benedict Cumberbatch).

1. Kick-Ass 2 Hur i hela friden denna film kunnat hamna längst upp på min lista vet jag inte. Jag vet bara att jag älskar både denna och dess föregångare med oförklarlig kärlek. 

Jag darrar i hela kroppen av ångest inför publiceringen av denna listan. När jag ser ser på mina val så undrar jag om jag ens känner mig själv och vad det är för skum människa som gömmer sig i delen av min hjärna som bestämmer vad jag gillar och inte. Och det här med att jämföra, det är jag ungefär jättedålig på. Hur ska jag kunna jämföra ett djupt drama som rörde mig till tårar (tex Captain Phillips) med en så actionkomedi som får mig att skratta (Kick-Ass 2). Någon måste lära mig konsten att jämföra.

Med det sagt: please don't judge me too hard.

Inom parentes: Jag går här efter de internationella premiärdatumen. Filmer som tex Les Miserables och Django Unchained räknar jag alltså till 2012 trots att de hade svensk biopremiär 2013.

[rabarberrabatt-blog]

Fannys filmårsresumé 2013

I denna årsresumé blottar jag mig själv totalt, genom att berätta om mitt händelserika filmår 2013. Ni kommer att kunna läsa om en hel del saker som jag inte alls är stolt över, som att jag såg min första Tarantino-film under 2013 och att det enda jag hade någon koll på i filmväg innan detta år var Harry Potter.

Jag skulle vilja säga att mitt filmtittande har förändrats ungefär till 100% jämfört med föregående år. Antalet filmer jag sett under året har mer än dubblat jämfört med 2012, men den största förändringen ligger i min kunskap. Jag har under 2013 fått mycket mera koll på vilka filmer som ska komma ut och drogat trailers och information om produktionerna. Detta har gjort att jag för (i princip) första gången fått följa filmer från ett tidigt stadie, se dem utvecklas genom att skådespelare knyts till projektet, någon bild läcker ut, en titel bestäms, tills jag slutligen sett det färdiga resultatet på bio. Detta har gett mig både fantastiska bioupplevelser, men även de av det surare slaget. Jag återkommer till detta senare.    Jag har under året också fått mycket mer kunskap om olika skådespelare och regissörer. Jag har länge försökt skapa ett litet iMBD i min hjärna genom att memorera regissörer, skådespelare och deras filmer, men det är först under 2013 som den polletten på riktigt trillat ner. Jag har gått från att ha ett fåtal favoritskådespelare (pinsamt nog mestadels sådana från Harry Potter) till att ha ett helt gäng vars filmer jag sitter bänkad framför.

Jag försöker se ett mönster i genrena jag dras till, för japp, det är faktiskt ett mönster av en herrans massa genrer. Det började med att jag såg min första (big shame on me) Tarantino-film i början av 2013. Det var hans senaste, Django Unchained, och den öppnade mina ögon för en helt ny sorts film. Tarantino var plötsligt min favoritregissör och jag såg allt som han tidigare gjort. Jag fick ett helt gäng nya favoritfilmer och sökte regissörer som på samma sätt använde våld på samma ironiska sätt som Tarantino.    Ungefär vid samma tid såg jag ett gäng Christopher Nolan–filmer (de ingick inte i mitt sökande efter ironiskt våld, utan tillhör en annan falang i min nyfikenhet) och förstod att jag älskade komplicerade filmer där jag som tittare inte underskattades, utan fick vara delaktig i filmen genom att själv lista ut vad som hände och varför. Parallellt med mitt intresse för våld så konsumerade jag nu också en hel del sånna här ”mindfuck-filmer”.    Under sommaren träffade jag en Marvel-nörd och blev halvt tvingad att se alla deras Avengers-filmer. Jag såg dessa och insåg att bara en film innehåller lite explosioner och några klyschiga repliker så älskar jag den. Kanske var jag trött på att tänka efter alla Nolans filmer, för superhjältar och sci-fi blev mitt nya stora intresse. Jag såg allt ifrån Star Trek till Elysium till Pacific Rim och älskade hela skiten. Min hunger efter explosioner och eld verkade aldrig ge sig.    Men så kom äntligen vintern och i takt med att min kropp och mitt sinne gick in i ett lugnare tempo, så gjorde mitt filmsug likadant. Under vintern har det istället varit lugna dramer och biografier som gäller, i form av The Butler, Rush, Gran Torino och annat i det stuket.   

Jag ser fram emot att se om 2014 följer samma kurva eller om jag upptäcker något helt nytt.

[rabarberrabatt-blog]

Hejsan Ni har hittat till min, Fannys blogg. Här skriver jag av mig om mitt allra största intresse, nämligen film och allt som hör därtill. Mina texter är av skiftande kvalitet, alltifrån uruselt till helt okej och jag handlar om filmer du gillar eller inte gillar, har sett eller missat. 

Välkommen tillbaka