rebetski

[rebetski]

The lies we tell ourselves to fall asleep

Baby you’re in trouble, when they fold your delicates. Using instagram like a journal, but saying they don’t like being on the phone. The more I ignore you, the more you adore me. My clothes fit tight but my heart needs a seamstress. Don’t you hate when you hold’em down and they turnout to be a clown? 

[rebetski]

C-ordet

Jag lever och drömmer, i världen av C. Året då allting skulle lyfta, ta fart, jag ville flyga och jag skulle.  Inte har jag flugit, men lyft har jag. Levat har jag. Jag har landat. Jag har kommit hem. Jag har arbetat, på riktigt, 12-timmars pass utan rast-riktigt. Jag har gått upp, ätit en macka utan smör eller pålägg, kört till jobbet, vimmelkantig och ångestfylld, servat kunder med ett kontrollerat mörker inom mig. Jag har gått upp, kört till jobbet, varit lycklig, fått goda vänner, skrattat så mycket att jag glömt alla kunder som skrikit på mig den dagen. Jag har lärt mig om livet. Jag har lärt mig att allting inte blir som man har tänkt sig. Faktum är, att det nästan aldrig blir det. Och det är okej. Det är bra, till och med. Jag har lärt mig att släppa kontrollen - låta livet hända mig, istället för att styra det som händer mig. Jag behöver ingen, jag har mig, jag har de jag vill ha, och jag har mig. Jag har mig. Jag har blivit tuff. Jag skiter i allt. Jag har inte glömt drömmarna, visionerna, ambitionerna. De ligger och marinerar och drar sig, och väntar. Jag vet att de kommer att få sin tid. Men just nu, är tiden för något annat. Just nu är tiden för att ta hand om mig.  Du kommer att vara lycklig. Men först ska vi göra dig ödmjuk. 

[rebetski]

The one year mark

En kollega sa till mig att när årstiden kommer tillbaka då man ett år tidigare gick igenom ett break up så händer något. Är det luften eller känslorna eller ömheten för vad som hände där och då för ett år sedan och hur mycket som förändrats, jag vet ej. Men jag väntar in det stora vemodet här i dagarna. Jag känner nog mest en känsla av att inse magnituden av vad som hände och hur det påverkade mitt liv. Det låter melodramatiskt och självupptaget men situationen såhär ett år senare är fortfarande djupt präglat av uppbrottet. Jag bor fortfarande hemma. Mina framtidsutsikter är fortfarande väldigt oklara. Lägenheten vi bodde i är fortfarande inte helt utrensad. Allt det får mig att känna mig misslyckad men också stark i att jag orkat hanterat ett liv som fortfarande känns så otroligt stökigt och rotlöst. En trygghetsjunkie som mig har på något sätt lycktas slå sig fram med machete genom en djungel av hinder. Jag är glad att min och D’s relation är bra idag och delvis oproblematisk även om det förstås finns mycket mörker om man skrapar lite på ytan, vilket jag nog inte tycker att man behöver göra jämt, i onödan.  Jag har märkt en del mönster i mitt beteende (som jag alltid vetat om) som har kommit till ytan igen senaste året. Här tror man att man har gått och blivit äldre och mognare och tryggare men i själva verket är det bara förhållandets sköld som skyddar en hela tiden. Jag märker att jag ofta provocerar fram bråk/konflikt även när vi inte kommer framåt i den diskussionen och jag funderar på varför jag gör det. Är jag rastlös? Är jag inte tillfredsställd? Vill jag ha en dynamik där vi kan ha diskussioner men inte får det? Vill jag ha mothugg? Jag vet inte. Jag märker också att jag ofta ger allt fast jag inte nödvändigtvis ser en framtid med den personen. Jag vill umgås jämt, prata jämt, ge allt, vara allt. Och om den personen inte vill det med mig, ser jag det som ett stort misslyckande och undrar vad jag gör för fel. Varför vill inte den här personen vara med mig och älska mig för alltid? Jaha, det är något fel på mig. Fast jag intellektuellt vet att det inte är så svart eller vitt. Det är som att jag ger allt, gör allt, bara för att få den bekräftelsen, även om jag inte nödvändigtvis vill ha den. Precis som jag gjorde när jag var 15 fast jag nu snart är 24. Vad hälsosamt. Jag vill också alltid ha något pågående, så jag slipper bearbeta känslorna av att jag var tvungen att släppa greppet om den andra. Tomheten, den stora ekande tomheten som kommer så fort jag inte har någon att skriva med, lägga tid på, älska, bli älskad av är för obehaglig för att vänja sig vid. Allt detta har jag låtit mig själv göra under senaste året då jag betraktat mig själv som en människa i kris och även förstått att andra kommer inte kräva att jag är rationell just nu och därför utnyttjat det faktumet. Nu när det gått ett år och jag inte längre är i “kris” finns det nog inte så mycket ursäkter för dessa beteenden längre, vilket gör att jag känner mig mer tvungen att arbeta på dem nu när de är mer manipulativ psykopat-beteenden än hjärtekrossad och i kris-beteenden.  Jag ömmar för mig själv när jag tänker på den dagen för ett år sedan och hur bottenlös sorg jag kände. Det är nästan en sådan känsla jag inte riktigt kan föreställa mig såhär i efterhand. Allting annat blir som på låtsas i jämförelse.  Men det kan ju också bero på att det faktiskt var ett helt liv sedan, den där mörka fredagkvällen i april då det avgjordes att det inte var vi något mer. 

[rebetski]

Utan digitalt spår

När jag gör en överblick över året 2019 i mina digitala spårlämningar upptäcker jag att nästan ingenting finns noterat under månaderna april och maj. Det finns nästan inga låtar tillagda på Spotify. Inga bilder tagna, inga screenshots. Inga anteckningar. Ett stort vakum. Två månader som funnits och inte lämnat något digitalt spår av sin existens. En icke-tid.

[rebetski]

Små handlingar av vördnad och ömhet

Lite mer än ett halvår sedan vi gjort slut bor vi med varandra av en olycklig tvungenhet som uppstått pga ungdomar med för lite pengar för att ha råd med integritet. Det kommer ögonblick då det glimmar till och ingenting har hänt. Allting är helt, mjukt och varmt. Det finns ingen besvikelse, inget är på spel, allt är tryggt stabilt. Ibland ser jag på dig och du mig med den oförstörda blicken av två som aldrig inte varit ihop. Med blicken av två som aldrig sårat. Som aldrig valt osäkerheten av en olycklig framtid själva. Som aldrig valt något annat över varandra. Som aldrig varit utanheten före tillsammansheten. Men, sen, är vi tillbaka. Jag ser på dig och är rädd för att jag aldrig kommer kunna se på dig som då. Det är som försent för det. Vi kommer alltid vara lite tommare nu. Det blir så tydligt att något fattas. Det oskyldiga naiva kärleken fattas. Så som man bara kan älska när man aldrig förlorat, tänker jag. I den vackra lilla oskyldiga mellanperioden efter man upptäckt det och innan man förlorat det. I det lilla trånga hålrummet vill jag befinna mig till oändligheten. Den oskyldiga naiva kärlekens ork var alltid bensinen för oss.  På kvällarna när jag ska träffa killen jag träffar, säger jag hejdå, packar väskan och luften är tjock för vi båda vet varför jag ska bort. Om vi har ett moment där vår relation känns stark, fin och oövervinnerlig; se, vi kan visst vara vänner och nära och skratta ihop och allt känns bra, då drar jag mig extra länge för att berätta om mina planer på att träffa honom. Jag vill nästan inte längre. När jag stänger dörren och går mot tunnelbanan känns det som att jag har en välutarbetad otrohetsaffär. Eller ett öppet förhållande med en besviken inlåst man hemma och en älskare jag åker till på nätterna. Första timmen eller så när jag träffar A är jag oftast avtrubbad och disträ. Det är för mycket inom mig som behöver bearbetas innan jag kan gå in för det mötet, men sen är jag där. A snarkar lite när han sover. Han andas tungt och jag puttar till honom så han ligger på sidan, lyftar till honom lite. Då snarkar man mindre, det vet jag. Jag flyttar honom precis som jag gjorde med dig, år efter år. Jag pussar honom i nacken, precis som med dig. Jag tittar på honom, precis som med dig. Jag tittar på honom och det jag ser är dig. Det jag ser är dig. 

Jag sover lite på din axel på flyget hem. Vi går på toan tillsammans och väntar på varandra utanför. Vi tar ut hörlurarna när vi ska äta för att prata lite. Små handlingar av vördnad och ömhet. Handlingar som för de allra flesta passerar förbi som vardagliga; men för oss kan det vara väldigt väsentliga. Det finns nog en särskild sorts ömhet man kan känna gentemot någon man brukade höra ihop med men inte gör längre. En ömhet som uppstår då två människor som en gång gett allt, visat allt, varit allt nu förväntas ge inget, visa inget, vara inget. Vara ingenting. 

[rebetski]

How to be single

Att återupptäcka sig själv eller födas på nytt. Att börja se sig själv i spegeln och tänka jaha där är ju jag, den som är ansvarig för mitt liv. Huvudpersonen och centrumet i mitt liv. Där är hon, ju. Inte passiv. Inte ett bihang. Inte en halva av en helhet. En helhet i sig självt. Inte rädd. Redo, förberedd, prepared. Väntar på möjligheter och utmaningar med armarna i kors och skeptisk min. Vi får se vad som får släppas in i detta oerhört exklusiva och integritetsfyllda liv. Bara det bästa duger åt denne. Bara det hon längtar mest efter, bara de som har störst dragningskraft. Pekar och väljer ut. Ingen annan är inbjuden att tycka till. Att känna efter. Ingen annan är inbjuden till denna väldigt särskilda, petiga och utvalda värld. Inte permanent. Men de är välkomna att göra ett besök. 

[rebetski]

Switch off

Jag vet inte riktigt vad som hänt men sen ungefär några veckor tillbaka är det som att jag har adderat någon slags hårdhudad armering. Tycker inte att det är jobbigt att träffas längre. Vi kan ta några öl och prata om livet och jag dör inte. Det känns nästan bra. Jag känner mig lite i kontroll av att klara av att göra det utan för mycket känslomässig reaktion efteråt. Det känns skönt att sova själv efteråt, inte ensamt, inte tomt. Bara skönt och som det ska vara för nu. Det blir nästan lite KBT att säga hejdå. Att prata om framtiden utan som något vi delar. Det är nästan som att vi är mer intresserade av varandra de få gånger vi ses. Vi frågar ärliga frågor. Berättar djupa hemligheter. Ser varandra med nya ögon lite. Jag tror det kan vara bra för att hedra minnet av hur vår relation ska minnas, inte som de utslitna trasiga heshalsade sönderbråkade själar vi var när vi skildes åt den sista veckan vi hade som par. 

[rebetski]

Glöm mig

Det har gått över 4 månader sedan vi gjorde slut nu. Det känns ibland som en vecka sen, ibland som flera år sen.  Jag träffar dig ibland och jag vet inte riktigt varför. Första gången känns det ok. Andra gången med. Men efter att jag träffat dig behöver jag gråta, jag behöver vara själv, jag behöver börja om litegrann för varje gång. Jag gråter på planet hem fast jag vet att andra ser. Det är nuförtiden bortom min kontroll när och var det sker. Varje gång vi ses blir ett tillfälle för mig att öppna möjligheter, att försöka tränga igenom skalet, att visa vad du missar. Varje gång skapar drömmar, tankar, fantasier, potentiella scenarion. Varje gång väntar jag på att du ska säga att du förstår vad du gjort, att du ångrar dig, att du inte förstod vad du tänkte med, att du gjort ett misstag. Men det kommer aldrig. Varje gång vi skiljs åt är vi fortfarande inte tillsammans. Varje gång är vi fortfarande två personer som delat allt och inte gör det mer.  Varje gång blir beslutet bekräftat på nytt. Det är inte vi. Fallet blir inte omprövat  i hovrätten, i högsta domstolen, fast jag överklagar och överklagar, det står fast.

Att separera från ens livspartner är att ta bort ens huvudsakliga vittne i livet. Den som har sett och bekräftat. På något vis den som bekräftat att allt det där som varit ens liv har hänt på riktigt. Ta bort det vittnet som sett och förstått, som betraktat och bedömt, som utvecklats, som dragit hårdare och släppt, som hållit om och som vänt ryggen. Det vittnet som har varit den personen som varit allt. Vännen, föräldern, motsägaren, uppstyraren. Den som lärt en allting en vet om att älska och bli älskad, den som lärt en hur det är att vara vuxen. En så ogreppbart stor del av den jag är kommer från dig och är skapat med dig. Jag minns när du ringde mig från första skolveckan och sa att ni fått välja en person som påverkat ens liv mest och du valde mig. Jag blev så glad och stolt att jag nästan sprack.

Folk säger att man ska ta sorgen på allvar, att göra slut är att sörja någon som dött. Efter 4 månader vaknar jag inte längre med kvävande ångest varje dag, jag tar inte sömntabletter varje dag, jag gråter inte varje dag. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte fortfarande är i djup sorg. Jag kanske är naiv, inte förstår allt fruktansvärt en människa kan vara med om, inte varit med om tillräckligt för att säga så men det här är det sorgligaste som någonsin hänt mig. Det gör mig sårad och ledsen när folk viftar bort att förlora någon med argumentet “det är bara en kille, det är inte jordens undergång”. Det kan det visst vara. Jag har förlorat den som alltid varit min nummer ett och det har skakat mig och skakar mig in i benmärgen. Varje dag blir jag påmind om vårt liv tillsammans, alla de egenheter som varit oss, och vet på riktigt inte hur jag ska klara mig utan dem. 

[rebetski]

Jag tar igen alla kramar jag aldrig fick

Jag kramar dig och håller om dig lite extra hårt när vi säger hejdå. Efter den första kvällen vi försökt umgåtts som vanligt, på riktigt, sen den där mörka promenaden i april. Du skrattar, kramar tillbaka och säger att du är kissnödig. Som du alltid någonsin är. Jag skrattar inte. Jag säger jag tar igen alla kramar jag inte fått och kramar lite till. Leendet finns där och känslorna bortdomnade. Precis som det ska vara, om jag ska kunna se dig igen.  Vi ses igen, vi ses igen och igen och igen. När vi säger hejdå vet jag att det inte är för länge. Jag vill som vanligt spela cool, som alltid vill jag spela cool. Jag kör spelet, jag kör det all in, jag går inte in i känslorna, inte varje gång. Kanske var tredje gång men inte mer än så. Så måste man göra om det ska gå.  

Allt är som det alltid varit förutom att ingenting är det. Jag måste titta på dig med den blida blicken av en person som inte betraktar någon som lämnat. Jag måste prata med dig med den väna rösten av en person som aldrig blivit bortvald. Jag måste röra vid dig med den aningslösa värmen hos någon som älskar. Gör jag inte det är jag rädd att jag inte kan se dig mer. Träffa dig mer. Höra din röst med. Lurar jag inte mig själv skulle det aldrig gå. Och det är ju kanske därför man inte ska göra det, för det går egentligen inte. Det är tur jag är rätt bra på det, att spela roller. Jag har gjort det förut. jag kan göra det igen. Jag kan ta mig an den utmaningen också. Och för att inte hamna där gör jag nästan allt. Nästan. 

Samma läppar som möts efter tequila och cigg. Samma läppar men så annorlunda känsla nu. Samma läppar men så många ord de inte fått säga. Eller kommer säga. Samma läppar men så många ord vi inte säger. Ord vi inte borde. Ord vi hade velat. Ord vi hade velat sagts. Ord vi hade velat skulle sagts. 

[rebetski]

[rebetski]

Spöket av dig

Du tyckte jag var lik vemod från insidan ut. Min favoritfilm. Så fort jag blev lite deppig så sa du med mjuk röst och varm blick att du märkte att vemod hade knackat på dörren och är här nu. Jag blev vemod. Du sa att du såg när hon kom in. Spöket av dig kallar mig fortfarande vemod. Jag skickar en vemod GIF till mamma och det är första gången jag använder vemod som referens sen du försvann. Som på beställning rinner tårarna så hårt, på direkten, jag gråter inte, jag släpper bara ut en vild fors av lava som varit tilltäppt lite för länge. jag ser inget men det känns som två orangefärgade massiva brinnande bäckar som tränger ur mig med en aggressiv kraft.  I lägenheten som en gång var vår finns spöket av dig. Jag ser dig i dina grå mjukiskläder som visar din spänstiga tunna kropp. Du står där och kokar kaffe som alltid. Du har vita ankelstrumpor. Du hoppar jämfota upp på köksbänken bara sådär, när du ska hänga upp gardinerna på kvällen. Du hade troligtvis små stålfjädrar inopererade i skelettet, annars är det där omöjligt. Spöket av dig låser upp dörren, kommer in med kepsen, kappan och ryggsäcken. Spöket av dig berättar något kul som hänt på skolan och vi skakar på huvudet. Spöket av dig lyssnar när jag berättar om en tanke jag har. 

Spöket av dig frågar varför jag måste vara så hård och kantig, med den rösten du använde när du inte vågade använda din vanliga för du ville skydda dig och alla blir ju mindre sårbara i en roll. Spöket av dig ligger bredvid mig med ruffsigt hår och ser modern family. Spöket av dig sitter framför mig i IKEA-matsalen med pommes frites och skolmatbrickor. Spöket av dig övar en fantastisk och genomarbetad presentation på perfekt engelska framför mig. Spöket av mig är så stolt att hon spricker. Hon säger får du inte VG går jag dit personligen. Spöket av dig blir smickrad men är självtvivlande, vet inte om det duger. Spöket av dig är mycket ödmjukare än du är nu. Spöket av dig vill inte va nån men är det ändå. Spöket av dig pussar mig av lycka när bilderna till din portfolio jag fotat blev som du tänkt dig. Spöket av dig vill ha mig och skäms inte för det. Spöket av dig smsar och frågar om semesterbilder, ringer och pratar. Spöket av dig är rolig och konstig på fest. Spöket av mig låtsas tycka det är pinsamt men älskar det. Spöket av mig älskar oss tillsammans med andra för det kändes så tydligt att vi hör ihop. Spöket av dig håller min hand på min examen. Spöket av dig sitter med på planet som glider in över ett långsamt vaknande Manhattan. 

Spöket av dig är de stora extremerna av dig. Men de är också de små sakerna. Spöket av dig är förvirrande och tvetydigt. Är spöket sant? Är spöket bättre? Är spöket någon annan, är det modifierat? Spöket av dig kallar mig fortfarande vemod. Spöket av dig lägger huvudet på sned och säger att det är okej. Dina ögon var som att komma hem. Så snälla och tillåtande. Så mjuka. Så fyllda med naivitet och längtan och de utstrålade en värme till platser solen aldrig kunde nå. Platser i mig ingen annan kunde nå, de fick mig att öppna dom, att låsa upp. Att smälta. Smälta lås och nycklar. 

[rebetski]

Kasta dem i en brunn

Duschen sprutar hårt. Det lila klibbet från mitt hår rinner ner i små strålar för min kropp, målar den i en död färg. Skrubben skrubbas för att få bort det sista av min tidigare brun utan sol. Jag skulle gärna vilja att skrubben avlade mitt skin och jag aldrig mer behövde vara den jag är. Jag står inte ut med verkligheten. Min insida känns uppskrapad som att det alltid är ett eller ett par stycken rivjärn inuti som bara gottar sig och river på. Hyvlar av skit där inne. Jag har alltid tyckt att rivjärn varit obehagliga och det kanske är för att dom ser ut som ångest.

Ensamheten är påtaglig när familjen är borta. Jag har gått in i en tidsmaskin och hamnat i sommaren 2013 igen. Min ensammaste sommar i mitt liv. Jag jobbade på McDonalds, tog moppen fram och tillbaka till Ersboda varje dag, åt frukost, lunch och middag ensam. Nu sitter jag ensam på Lektorsgränd och äter middag igen. Funderar fanatiskt över vad jag ska göra härnäst för att inte tänka på hur annorlunda mitt liv varit de övriga 5 somrarna där emellan. Om jag bara fick en uppleva sak från Harry Potter skulle det vara den fantastiska manicken Dumbledore använder när han liksom bara drar ut sina tankar och minnen ur sitt huvud och kastar dem i en brunn. Det är precis vad jag vill göra med allting som handlar om dig. Ta dom, och kasta dom i en sabla brunn och det med detsamma. 

Jag vill vara sexig, knäppa upp en knapp till absolut, jag gör det frivilligt, ha tight läderkjol. Jag vill ha spets underkläder som till och med skär in i skinkorna. Någon sexual spirit har släppts ut ur min själ som inte funnits på många år. Min själ från 2013 finns också i mig, jag känner det. Orolig, upphetsad, fascinerad, nervös, exalterad, ångestfylld, rädd, förväntansfull. Konstant lite hög puls. Konstant lite kallsvettig. Konstant lite orolig blick. En framtid som är svart, men också ljus. En framtid där ingenting har hänt än. 

[rebetski]

Att älska är att vara levande

Du kommer kanske att vara rädd för att bli sårad igen. Påminn dig då om att älska är att vara levande.  

[rebetski]

När festen är slut

Slentrianmässigt skrollar jag dina vänners feed för att se om jag ser en glimt av dig. Jag ersätter den kontakt vi alltid haft med kontakt med deras flöden. På så vis kan jag se dig och vad du gör men inte förnedra mig nog för att ta kontakt med dig. Det jag aldrig tänker på är att det aldrig får mig att må bättre när jag ser dig. Det påminner mig bara om allt jag inte har som jag en gång haft.  Bingo, en av dina vänner har flera filmer på dig från ikväll. Jag bryr mig inte ett dugg om att dom ser att jag ser. Dom ser säkert att jag skickar klippen vidare och det gör mig ingenting. Jag byter min värdighet mot den infon klippen kan ge mig. Värdighetens valuta står inte högt i kurs gentemot information om dig. Du är en del av en sommaridyll med dina tre tjejkompisar. Tjejkompisar, som du aldrig hade innan du började där. Det måste vara så nytt och spännande för dig. Reflekterar du över hur dom är jämfört med mig? Tänker du, det där skulle inte Rebecca sagt? Så gjorde Rebecca, men inte dom? Eller finns jag inte längre som en referensram för alla tjejer? Jag var trots allt din första och djupaste. Du vet ju att ingen någonsin känt dig som jag känner dig. Visst?  Jag sitter i biblioteket och skriver på min kandidatuppsats men när jag ser att du ser lycklig ut börjar jag gråta direkt. Innan du försvann grät jag aldrig om jag inte var skyddad och gömd på en trygg plats. Nu gråter jag överallt och jag tänker inte på att andra ser. Jag tycker ändå redan att alla tittar på mig. På gatan, dom stirrar. Kan dom se nåt eller? Har dom röntgensyn eller? Kan dom se att nåt gått sönder inuti mig? Eller är det bara den desperata högtempo musiken som ekar så högt ur hörlurarna med syfte att bedöva så jag inte ska känna mer som gör att de tittar?  Jag beklagar mig till de nära över de fruktansvärda klippen som fångat sekunder på dig där du ser ut som att du aldrig har vetat vem jag är. Du ser ut som att du aldrig älskat. Helt ren, fri. Ovetande. Alla säger ta det lugnt, det är ingenting mellan dom. Och jag säger jag vet, för det gör jag, tror jag. Det är liksom inte det som är själva problemet. Själva problemet är att dom får spendera tid med dig. Dom får vara med dig och jag får inte det. 

[rebetski]

[rebetski]

Du fattas mig

[rebetski]

Jag undrar hur det blev med allt

Vad hände med oss? Jag undrar faktiskt, alltså på riktigt. När hände detta? Var det när jag slutade lyssna lika ivrigt och bara nickade instämmande? Eller var det när du sa att ‘snäll’ var det ordet mina vänner skulle använda om de bara fick beskriva mig med ett ord? Var det när min frustrationen tog över tålamodet och jag blev elak? Var det när vi slutade se det lilla i helheten? Var det när vi sårade varandra utan handlingar? Var det när jag slutade bry mig om du tyckte jag var fin? Var det när du slutade bry dig om att du alltid gick ett steg framför mig? Var det när du träffade andra som var coola, smarta, roliga? Kanske omtänksammare än mig? Kanske såg dig mer än mig? Kanske förstod dig mer än mig? Kanske var mer förtjusta i strategi-spel än mig? Kanske smartare än mig? Kanske vackrare? Charmigare? På skolan fanns det ju så många. Du sa alltid att ingen av dom var roligare än mig när jag tyckte det var jobbigt. Men jag trodde aldrig på det. Det kunde ju omöjligen vara sant när du alltid var så uppslukad av dem. Det måste funnits något som gav dig andra perspektiv.  Varje dag finns det stunder där jag tänker åh detta vill jag berätta för dig. Detta skulle du ha gillat. Något som påminner mig om ditt skratt och leende och imitationer. Något som påminner mig om när du frivilligt tog på mig. Något som påminner mig om när allting var ganska bra. Något som påminner mig om när jag hade dig. När du frivilligt älskade mig. Eller var det egentligen frivilligt? Hur kan det någonsin vara frivilligt när jag fick dig att älska mig?  För det mesta mår jag helt okej. Ibland gråter jag mitt på dagen när det kommer över mig. Det bara kommer och jag sitter tyst i bänken och det rinner lite. Sen fortsätter jag.