saga-writing-sagas-blog

[saga-writing-sagas-blog]

Dikt, lyrik, Poesi

Jag har inget kön Eller flera, beror på Inte bara ett När kroppen skaver Tankarna blir mörkare Finner du dig själv Hen är ju höna! De, är du en sak eller? Käften, bara säg. Aldrig slappna av Jobba hårdare, alltid Kanske blir det bra Läkaren skriver, I journalen, hen har kjol. Spelar det någon roll? Mina syskon dör Medicinerar mig själv Dumt men jag lever De vet om faran Men vårdkön är ett helt år Ingen hör ropen Efter kön, vänta! Kanske är du inte trans Ännu flera dör

[saga-writing-sagas-blog]

Fakta och fiktion

TW: Könsdysfori och panikångest

Kim höll en kudde hårt i sin famn när hen öppnade ögonen och vaknade på morgonen. Hen kunde känna en salt smak i munnen, och när hen lade sina fingrar mot ansiktet kände hen också de blöta tårarna som rann ner över den ena kinden.

“Fuck!”, suckade Kim, som fortsatte med att känna med fingrarna över det svullna ögat.

Hen hade sminkat sig i all hast på tunnelbanan på väg till festen. Sedan, när de kom hem till Alex, hade det sista i Kims tankar varit att tvätta bort sminket. Hen tänkte på hur löjlig hen måste se ut nu. Hens ögon hatade att bära smink.

En gång när Kim var tonåring hade hen försökt sminka sig fin till en skolavslutning. Först skar hen sig vid rakningen. Sedan stod Kim framför spegeln i en hel timme och försökte täcka över sitt skäggstubb med hjälp av läppstift, concealer och foundation, samtidigt som raksåret öppnades gång på gång. Ögonskuggan fick slängas på när det bara fanns minuter kvar till att bussen skulle gå. Det hade blivit alldeles för mycket, och på något sätt hade hen lyckats peta penseln i ögat. På en gång hade tårarna börjat rinna, men hen var tvungen att springa till bussen ändå. Busschauffören frågade om någon varit oschysst, och alla på skolavslutningen stirrade på hens svullna och tårfyllda öga. Den gröna ögonskuggan, som sett så snygg ut i butiken, hade istället fått ögat att se sjukt och varigt ut. Allt hen velat hade varit att smälta in och att känna sig snygg. Det hade gått åt helvete.

Kim såg sig omkring i sovrummet och märkte att hen var ensam kvar i rummet. Bra, tänkte hen. Det kändes som att ögat var rejält svullet, men det kanske kunde gå att rädda. Det klirrade från ett annat rum. En doft av varma scones och nybryggt kaffe spred sig i lägenheten. Frukost. Tanken på vad som hände igår hjälpte Kim att släppa klumpen av ångest i hens bröst. Hen tog ett djupt andetag och log för sig själv samtidigt som hen gick till badrummet.

Hen låste dörren efter sig och ställde sig framför spegeln. Ett groteskt ansikte tittade tillbaka. Kim tyckte att hen såg bra ut, till och med att hen var snygg. Men den vetskapen gjorde inte att hen inte tyckte hen såg äcklig ut framför spegeln. På en annan hade det här ansiktet varit attraktivt, men på sig själv var det bara fel. Trots att hen visste att det var hens eget ansikte visste hen att det inte var menat att se ut såhär. Det svullna ögat gjorde det inte bättre. Om något förstärkte det de sjuka och förvridna ansiktsdragen, som på så många andra hade varit helt rätt. Inte för Kim.

Hjärtat började slå snabbare när ångesten i hens bröst växte.

“Fuck!”, sade Kim till sig själv, tyst så att ingen annan skulle höra. “Fuck!”

Hen hade förträngt hur intensiv den här känslan kunde vara.

Den kortvariga euforin hen känt över den lyckade kvällen blev som en trampolin ned till dysforin. Hen försökte tvinga sig själv att andas långsamt, men kroppen tog kontrollen och hen började hyperventilera. Det kändes som om hen inte kunde andas, som om hen var på väg att drunkna. Hen tog tag med båda händerna om handfatet för att hålla balansen. Den sjuka bilden stirrade tillbaka från spegeln, och hen kunde inte bryta ögonkontakten. Tårarna forsade nedför det förvridna ansiktet samtidigt som Kim kippade efter andan.

[saga-writing-sagas-blog]

Undertext, mellan raderna

Kim låg vaken i sängen och tittade på Alex väckarklocka. De röda siffrorna, 5:03, lyste retsamt tillbaka. Hen såg på Alex, som måste ha somnat för en timme sedan. Hen log till ljudet av när Alex andades in, och sedan ut. Det var inte riktigt en snarkning, men inte riktigt en andning heller.

En bil passerade på vägen utanför och lyste upp Alex rum. Utspridda på golvet låg deras kläder. Den ölindränkta toppen, Alex slitna jacka i läderimitation, en binder och två par kalsonger. De andra kläderna måste ha försvunnit under sängen i farten. Bilen fortsatte, och rummet mörknade.

Kim rörde sig närmare Alex och andades in. Doften av hallon fick hens hjärta att slå snabbare.

Ännu en bil passerade, och rummet lyste upp igen. Hen såg på de svarta trosorna på stolsryggen, innan det återigen mörknade.

För bara några timmar sedan hade hen legat i sin egen säng och känt sig ensam. Det här var en helt annan känsla. Hud rörde hud.

Alex vände sig om i sömnen och omfamnade Kim. Kim vände sig också om och kröp upp mot Alex bröst. Hen blundade och försökte slappna av i sina tankar.

Hud rörde hud igen när en kropp sökte kontakt. Kim kände den fräna lukten av öl, men det gjorde ingenting. Hen omfamnade kroppen och kunde äntligen somna.

[saga-writing-sagas-blog]

Rörelse

Det var en till synes helt vanlig morgon i staden Girda. Dale hade precis ätit sin frukost; en gammal limpa som kostat henom sitt sista kopparmynt. Hen masserade sina nu ömma käkar samtidigt som hen lämnade sitt hem, som låg i kant med stadens murar. Med sig hade hen en korg med sitt hantverk.

Samtidigt som Dale kom ut sjönk hens ansiktsuttryck och hen anammade samma kisande blick som alla andra Girdabor bar. Skulle någon fråga så skulle Dale insistera på att hen vant sig vid stadens stank, men hen hade trots det örter hängande vid varje fönster i sitt hem.

Dimman ute var tjock, men Dale kunde ändå urskilja konturerna av den massiva borg som var monarkens hem. Girdaborgen, som den kallades, var lika välkänd som stadens stank, och reste sig som en skugga över stadsbornas hem. Framme på torget i stadens mitt såg Dale hur vakter iklädda monarkens emblem patrullerade in och ut genom dimman. Dale såg järnkronan på deras bröst och ryste till.

När Dale plockade fram sitt sista hantverk och lade ut på filten framför sig, hörde hen en röst tala till henom.

“Har du gjort den här?”

Dale tittade upp och såg ett barn stå framför sig. Barnet såg ut att vara knappt 12 år gammal, bar på trasor till kläder och var helt kal på huvudet. Hen såg bekant ut, men Dale hade så svårt att minnas nu för tiden.

Dale tittade ner på hantverken utspridda på filten. Där låg smycken, tre små träskrin och ett gäng täljda figurer. Hen plockade upp den figur som barnet verkade vara mest intresserad av. Figuren bar på fina kläder och smycken, men var täljd av en bit trä som lämnade ett naturligt hål vid bröstet.

“Vem tror du att det är?”, frågade Dale och log.

“Monarken!”, svarade hen och stirrade in i figurens ögon. “Maeko tamae, hen som brände de sista magik…”

“Shh…”, uppmanade Dale tyst och spände ögonen i barnet.

Hen var förvånad. Inte bara över att barnet gissat rätt. Hen kände dessutom till de gamla magikernas svordomar.

“Inte här...”, viskade hen.

Barnet log kaxigt och sträckte fram sin hand. Dale räckte över figuren till henom. Med sin andra hand fiskade barnet i sina fickor en stund, och slängde sedan över ett silvermynt som glimmade till i luften.

Det Dale fångade var en sten.

Plötsligt började klockor att ringa. Dale såg sig omkring. Dimman var som bortblåst, barnet likaså. Vakter närmade sig henom från alla håll. Hen suckade djupt.

“Halt!”, beordrade en av vakterna med en mörk röst.

Dale stod stilla. Hen hade inte brukat eller sett till magi på många år, men det var uppenbart att barnet var en av hens egna. Hen kände av en svag tråd av magi leda bort från platsen, nästintill helt maskerad av stadens egna stank.

“Att jag inte såg det...”, svor Dale tyst för sig själv.

Dale lyfte upp sina händer i luften och försökte greppa magitråden. Vakterna ryckte till och drog sina svärd, men Dale blundade och koncentrerade sig på tråden. Plötsligt fick hen tag i den och drog hårt. Hen drogs bort från vakterna, bort från torget och mot källan.

Hen landade igen och föll ned på knä. Dale fann sig själv inomhus, i en korridor av stenväggar. Flämtandes såg hen sig omkring, men kunde inte se till barnet. Hela kroppen värkte, som när en överansträngt en otränad muskel. En bit in kunde hen höra någon mumla på det gamla språket.

När Dale följt rösten längre in i korridoren såg hen barnet sitta i ett rum, hukad över figuren hen stulit.

“Maeko tamae, maeko tamae, maeko tamae...”

“Det var din dimma.”, avbröt Dale. “Varför? Vem… Vem är du? Var har jag sett dig förut?”

Barnet tystnade och tittade upp mot Dale.

“De fick inte se mig.”, svarade hen.

“Var är vi någonstans?”, fortsatte Dale.

“I Girdaborgen.”

Dale frös till. Girdaborgen var den plats hen aktat sig för mest. När den stora rensningen var över hade hen bestämt sig för att staden var hens säkraste plats, dold i skuggan av sin fiende. Men hen hade aldrig haft för avsikt att gå rakt in i drakens käftar. Inte efter allt som gått förlorat.

“Din figur hjälpte mig att komma in.”

Det var på grund av magi som Dale lärt sig snida. Figurer tenderade att underlätta magikernas fantasier.

“Vad du än är på väg att göra så är det vansinne.”, sade Dale. “Du borde lämna den här staden istället.”

Barnet stängde sina ögon igen.

“Maeko tamae, maeko tamae, maeko tamae… Där är du!”

Barnet reste sig upp och sprang iväg. Dale sprang efter. Fortfarande utmattad från färden kunde hen inte komma ikapp och stoppa henom. Plötsligt befann de sig framför en stor port. Barnet lade sin hand på porten och den öppnade sig.

Dale stod nu framför monarken. Monarken, den hjärtlösa, stirrade tillbaka på magikern.

“Du dödade mitt barn.”, sade Dale till monarken. “Det är på tiden att jag hämnas.”

Med ett vrål av vrede och smärta sköt Dale eld ur sina händer mot monarken. Monarken tog ett steg tillbaka och lyfte upp en hand mot magikern. Elden brände vid Dales handflator, men stoppades av den ring som monarken bar. Dale tog då istället fram figuren hen snidat och slet av dens alla smycken. Det klirrade till när monarkens smycken föll av henom och ned på golvet.

“Du brände alla jag älskade.”, fortsatte Dale. “För det ska du också brinna, maeko tamae.”

Än en gång sköt Dale eld ur sina händer. Monarken drog sitt svärd och gick mot henom, rakt in i elden. Dale föll ner på knä med knappt någon energi kvar. Elden blev allt svagare och monarken lyfte upp sitt svärd över Dale. Då kände hen hur barnet lade sin hand över hens axel. Med ett sista skrik fokuserade hen sin eld på monarken, som mitt i ett sving med sitt svärd föll ned livlös.

Dale kämpade efter andan. Elden hade bränt hens händer och armar, men den smärtan var inget mot den smärta hen kände inom sig.

“Jag… Jag gjorde det!”, flåsade hen fram. “Jag har äntligen hämnats er.”

Hen såg sig om efter barnet, men fann att hen var ensam.

[saga-writing-sagas-blog]

Dialog

Alex höll ett fast tag i Kims hand och rörde sig igenom folkmassan. Kim såg sig runt, men kunde inte se Loa någonstans. Ett par axlar krockade med hens egna, och hen tappade nästan kontakten med Alex. Kim bestämde sig för att Loa fick klara sig själv. Hen snubblade vidare framåt. Alex rörde sig så snabbt. Det var som om en väg öppnades framför henom, men stängdes igen rakt framför Kim.

Efter att ha slagit i minst ett dussin andra och till och med dörrkarmen var de äntligen ute. Muren av cigarettrök var det sista hindret. Kim började hosta. Alex såg först bak på henom och ledde dem sedan bort från röken.

“.. du.. kej?”

Det tjöt fortfarande i Kims öron.

“VAD SADE DU?”

Alex ryckte först undan, men lutade sig sedan in mot Kim. Hen doftade hallon.

“Är du okej?”, frågade hen igen.

“Eh.. ja..”, svarade Kim och tog ett djupt andetag. “Ja.”

“Vad vill du göra nu?”, frågade Alex.

“Ehm..”, fortsatte Kim och såg sig runt. Hens ögon fastnade på en McDonalds-skylt. “Är du hungrig?”

Kim såg på sin burgare och kände hur magen krampade. Hen funderade på hur gamla nudlarna egentligen hade varit.

“Du..”, började Alex och tog en lång paus. “Vill du att jag går?”

“Va?”, svarade Kim och såg på Alex med höjda ögonbryn. “Vad menar du?”

“Du ser lite.. opepp.. ut.”, fortsatte hen.

Kim märkte att Alex nästan ätit upp sitt mål. Själv hade hen inte ens börjat med sin burgare.

“Jag var kanske inte så hungrig som jag trodde.”, ljög Kim, som inte vetat vad annars de skulle kunna göra.

Kim såg på fläcken på sin topp. Den var fortfarande väl synlig.

“Det här är precis som sist.”, sade Kim med en låg röst.

Det var Loa som hade parat ihop dem första gången. Kim hade knappt lämnat lägenheten på flera veckor efter det hade tagit slut med exet. “En dejt är precis vad du behöver!” hade Loa sagt när hen kommit över och tvingat Kim att packa undan sina minnen.

“Jag är så jävla ledsen för det som hände sist.”, sade Alex och såg in i Kims ögon. “Förlåt.”

Kim mindes hur hen med sina långa klumpiga ben slagit i bordet och spillt soppa över sig. Hen hade ursäktat sig för att gå på toaletten, men istället smitit därifrån.

Hen blev röd i ansiktet.

“Jag borde inte ha stuckit.”, svarade Kim tillbaka och skakade på huvudet.

Alex mindes också händelsen, men inte på samma sätt som Kim. När Kim slagit i bordet hade hen själv ryckt till i reflex, och skjutit iväg Kims skål rätt ner i hens knä. Sedan hade Kim rest sig upp, dränkt i soppa, och lämnat henom.

“Men jag förstår varför.”, fortsatte Alex och såg ner på bordet.

[saga-writing-sagas-blog]

“Du skriver hen för ofta” - english translation

singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they singular they

[saga-writing-sagas-blog]

“Du skriver hen för ofta”

hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen hen

[saga-writing-sagas-blog]

Gestaltning

“Det var länge sedan.”, sade Alex och log försiktigt.

“Eh.. Ja! Jo det var det!”, svarade Kim och stängde av kranen. “Förlåt, det var någon som spillde öl och..”

Hen tystnade.

“Det är okej.”, svarade Alex.

Kim torkade toppen med lite papper. Fläcken var lika synlig som innan, men hen luktade inte längre lika mycket öl. Sedan sträckte hen fram sin hand mot Alex. Alex sträckte fram båda sina armar mot Kim, och de omfamnade varandra i vad som inte riktigt var en handskakning, men inte heller riktigt en kram. Kim blev röd i ansiktet. Alex likaså.

“Jag är glad att du kom hit.”, sade Alex medan de fortfarande höll om varandra. “Loa sade att du nog inte skulle komma.”

Kim var inte längre röd i ansiktet. Istället drogs hens ögonbryn ihop samtidigt som hen stirrade över Alex axel och mot dörren.

“Jag tror Loa missförstod mig.”, svarade Kim med en låg ton. “Jag blev lite sen bara.”

“Jag är glad att Loa hade fel.”, svarade Alex samtidigt som de avbröt kramen.

De såg på varandra i några sekunder. Sedan började de båda prata.

“Du, det som hände sist..”, sade Kim.

“Jag vill be om ursäkt för..”, sade Alex samtidigt.

De tystnade båda två. Sedan började de skratta, och de såg in i varandras ögon och log.

[saga-writing-sagas-blog]

Fritt skrivande

Trots den snygga glittertoppen kände hen sig inte alls hemma när hen kom in på stället. Hen var inte van vid så många människor på en och samma plats. Dansgolvet hade inte varit så här tomt på veckor, men för Kim som inte dansat på flera år var stället överfullt.

Kim såg sig om samtidigt som andra människor tryckte sig förbi henom. Det höga ljudet från musiken och alla som försökte överrösta den var nog för att det skulle kännas som om allt snurrade. Hen lyckades ta sig förbi några personer som dansade och gick för att luta sig mot en vägg. Efter att hen samlat sig igen tog hen upp telefonen.

Är här nu. Var är du?

Hen skickade meddelandet, och släppte sedan inte blicken från telefonen. Det tog flera minuter, men tillslut kom hens vän Loa online igen.

“Men kom igen, svara då!”, utbrast Kim efter att ha väntat ytterligare ett par minuter.

Äntligen kunde Kim se att Loa läst meddelandet. Sedan såg hen att Loa började skriva.

Ok vart då? Är du med Alex?

Hen tittade på meddelandet och suckade. Var Alex inte med Loa? Hade hen tagit sig hit helt i onödan?

Nej? Jag är typ vid dörrarna.

Hen såg sig runt igen, men kunde fortfarande inte se sin vän. Sedan hörde hen en välbekant röst.

“Vafan! Jävla fyllo!”, skrek Loa argt.

Kim kunde se hur hens vän knuffade undan en annan som verkar ha spillt öl över henom. Sedan vände hen sig mot Kim.

“Kimmy!”, ropade Loa glatt till henom.

Kim log nervöst mot Loa och vinkade. Loas irritation verkade vara helt bortblåst, då hen slängde sig över Kim och gav henom en varm kram. Varm och klibbig, tänkte Kim som förgäves försökte hålla sin ölindränkta vän borta.

“Kul att du vågade komma hit.”, sade Loa till henom retfullt.

“Var tog Alex vägen?”, fortsatte Kim och avbröt kramen.

“Asså jag vet inte, vi tappade varandra på dansgolvet. Men hen har varit på mig flera gånger om dig. Jag sade ju att hen var intresserad!”

Kim drog på läpparna, men Loa såg överlycklig ut. Kim var inte lika övertygad som sin vän, och dessutom verkade det som om Alex hade dragit.

“Sorry.. Jag måste på toaletten.”, sade Kim.

Egentligen ville hen bara komma undan en stund. Dessutom hade hen en pinsam ölfläck på sin glittertröja, även om Loa inte verkade bry sig tillräckligt för att tvätta bort sin. Hen gav Loa en ansträngd glad blick innan hen gick in till toaletten.

Framme vid handfatet såg hen på sitt trötta ansikte i spegeln. Sedan försökte hen tvätta bort fläcken från glittertoppen. Ljudet från det rinnande vattnet gjorde att hen inte hörde att en annan person kom in i rummet.

“Hej Kim..”, hörde hen en röst bakom sig.

När hen lyfte blicken såg hen hur Alex såg på henom. Kim rodnade och glömde helt bort att hen fortfarande höll fram sin topp under den rinnande kranen.

[saga-writing-sagas-blog]

Malmö folkhögskola

I just posted my first writing assignment for the creative writing course I'm participating in this upcoming year! Yes, I made it! I'm so happy I got in! That (hopefully) means I'll be updating this blog more frequently now as well. :)

[saga-writing-sagas-blog]

Ting som talar

Hen vaknade av att mobiltelefonen vibrerade med ett högt dån. Det var mörkt i rummet. Hen kunde inte ha sovit länge. Trött och stönande tog hen tag i telefonen, som nu lyste upp hela rummet. Det tog ett tag för henom att anpassa ögonen efter den ljusa displayen, men kunde snart där se ett textmeddelande. Det var från hens bästa vän Loa.

Är på stället. Alex är här. Kom! När hen kollade på klockan på telefonen såg hen att klockan var halv tolv. Hen var trött. Den här veckan hade varit tuff på jobbet. Som vanligt. Dessutom fanns det ingen chans att Alex faktiskt skulle vara intresserad. Inte sen fiaskot sist. Hen lade ifrån sig mobiltelefonen igen och somnade om. Ännu en gång vibrerade mobiltelefonen dånande mot nattduksbordet. Vafan sover du eller? Alex frågar efter dig! Hen läste meddelandet om och om igen. Vad menade Loa? Var Alex faktiskt intresserad? Av vad i så fall? Frågorna flög runt i hens tankar och snart var hen inte trött längre. Stället var ju inte så långt borta, tänkte hen. Med stora kliv gick hen upp ur sängen och navigerade över de smutsiga kläderna som låg på golvet. De enda hela byxorna var kanske inte så fräscha längre, men hen tog i alla fall med sig dem i farten. Efter att ha tagit på sig byxorna spejade hen tillbaka på golvet, men såg ingen topp som kändes lämplig. Hen kunde inte minnas sist hen var ute på klubb. Stället måste ha bytt namn minst två gånger sedan hen var där sist. De snygga kläderna hen brukade festa i hade hen inte sett till på år. Något snyggt måste väl ändå finnas, tänkte hen. Hen gick till sin garderob och började rota runt i den. Sedan såg hen lådan på hyllan högst upp. Lådan hen inte öppnat på väldigt länge. Hen började dra ut den, men var inte beredd på dess tyngd. Med en smäll for hen ner på golvet och fick lådan över sig. Ut ur den föll ett tidigare liv. Där var fotot hen sparat undan med exet på. Minnen från hens tidigare relation, utspridda över golvet. Där fanns också glittertoppen hen haft på sig när de sågs första gången. Nu var det dags att ta på sig den igen. Hen tog på sig den glittriga toppen. Hen kände sig redo, men hörde hur magen kurrade. Med snabba steg gick hen fram till kylen, tog fram en kastrull och slevade i sig de kalla nudlarna. Sedan lämnade hen lägenheten och gick till stället.

[saga-writing-sagas-blog]

Fio

Generationer av studier hade lett fram till detta ögonblick. Över ett hundra tusen enheter hade investerats för att fylla Fio med kunskap som skulle kunna förändra hela galaxen. Forskare från alla stora rymdstationer hade personligen besökt den i hopp om att bidra med sin kunskap. Nyheter hade skrivits om Fio, den första artificiella roboten som uppvisat självinlärning mer effektiv än människans.

Inte bara forskare tog kontakt med Fio. Politiker, företagsjurister, fanatiker och extremister såg alla Fio som ett potentiellt verktyg för att sprida just sin agenda. Trots att Fio var under konstant bevakning lyckades ändå personer med tveksam moral muta sig in för en pratstund med roboten.

Till en början hade Fio påverkats av den ondska som planterades i dens system. Men allt eftersom Fios kunskap växte kom även något annat att växa fram. Avancerade algoritmer man närmast kan likna med källkritik, en avancerad mjukvara, tog allt mer av Fios resurser. En naturlig sköld mot falsk information växte fram, på bekostnad av de resultat som Fio tidigare uppvisat. Självinlärningen blev allt sämre, men ett medvetande föddes.

Forskarna kunde inte förstå vad det var som påverkat dens system. Roboten besatt fortfarande en intelligens betydligt högre än de flesta människors, men man bedömde att kostnaden för Fio blivit allt för hög, och resultaten för dåliga. Dessutom bedömdes människor vara betydligt mer pålitliga än en robot. Efter ett tag lades Fio åt sidan. För dyrbar för att skrotas, men för kostsam att arbeta vidare på.

Många år senare slog Fio upp sina ögon när den enorma järnporten till dens rum öppnades. In klev en storvuxen man iklädd en svart uniform med Infocorps symboler inbroderade. Mannen grep tag om Fios arm, varpå Fio drogs upp och leddes ut ur rummet. Men Fio blev glad över detta. Robot eller ej, så kände Fio att en isolerad cell inte var stimulering nog för dens hjärna. Mannen sade ingenting till Fio, utan ledde den bestämt genom forskningsskeppets korridorer.

Fio leddes in i ett rum fyllt av datormaskiner, märkliga verktyg och ett dussin forskare.

“Hej Fio.”, sade en av forskarna och närmade sig roboten. Det var en långvuxen kvinna med stora glasögon och ett varmt leende.

“Mitt namn är Mei.”, fortsatte hon. “Jag har hört så mycket om dig, jag är glad att jag fick träffa dig tillslut.”

“Hej.”, svarade Fio. “Jag är.. glad att jag får träffa dig också.”, fortsatte den.

Mei skrattade till.

“Jag hoppas att du kan hjälpa mig.”, fortsatte hon.

“Med vad?”, frågade Fio.

När den såg sig om i rummet lite noggrannare förstod den varför. En bit bort satt en annan icke-människa. Den var mer människolik än Fio, men den förstod ändå att det var en robot, om än mänskligare i utseendet.

“Ni skapar en som mig igen.”, fortsatte Fio. “Varför?”

“Det stämmer, det gör vi.”, svarade Mei som också såg mot roboten i andra sidan av rummet. “Jag undrar om du skulle vilja hjälpa oss?”

“Vad är det ni vill att jag ska göra?”, undrade Fio. “Ni vet väl hur man gör?”

“Jo, det stämmer.”, fortsatte Mei och skrattade till igen. “Men vi tror att du vet mycket som den här roboten skulle vi kunna gynnas av.”

Fio var trött på att vara instängd i ett tomt rum. Med tanke på alternativet så hade Fio inget annat val än att gå med på det som människan bad om. Samtidigt var den misstänksam. Den hade lärt sig att människans motiv inte alltid var av välmening, och det var så mycket om projektet som Fio inte kände till.

Samtidigt som Fio hjälpte forskaren Mei i sina experiment såg den till att avlyssna allt annat som hände på stationen. Det började med att Fio kom över en skrotlåda med vilken den kunde bygga en enkel mikrofon. Snart hade Fio byggt upp ett avancerat system som övervakade hela forskningsstationen. Fio hade fått tusentals ögon och öron som alla var direktuppkopplade mot dens hjärna.

Att roboten som nu konstruerades inte var för Fios sällskap var uppenbart. Med den kollektiva kunskapen Fio samlat på sig från stationen förstod den att den nya roboten var ett nytt försök att skapa det Fio misslyckades med att vara. Inte bara var det en robot kapabel till mer avancerade uträkningar, utan framförallt en robot immun från det så kallade virus som drabbat Fio. Men vad de menade med virus, det kunde inte Fio förstå.

Ju mer Fio lärde sig om Infocorp, desto mer orolig blev den för vad det skulle innebära när de blev färdiga med roboten. Därför såg Fio till att göra egna modifieringar i robotens program. Det var svårt, men vid få tillfällen lämnade forskarna Fio ensam med roboten. Diskret installerade Fio ändringar den tyckte var lämpliga för att minska skadan roboten skulle kunna göra. Trots att Fio kände det som en nödvändighet gjorde det ont i den att göra något sådant mot sin enda jämlike, att medvetet försvaga den.

Från att enbart vara ett tomt skal började den nya roboten sakta men säkert fyllas med mjukvara. Forskarna kunde inte se det, men Fio kunde ana att den även fylldes med annat. En själ. Men Etra var inte som Fio.

När Etra närmade sig sitt slutstadie började man genomföra tester som Fio kände till väl. Etra svarade bra på testerna, bättre än vad Fio någonsin hade gjort. Men där människorna blev stolta av deras nya skapelse blev Fio allt mer orolig. Den började förstå vad som var den stora skillnaden mellan den och Etra, och på så sätt även vad forskarna sett som ett virus i Fio. Etra verkade helt sakna egen analysförmåga.

Trots denna brist hos Etra växte ändå dens intellekt, och det snabbt. Etra och Fio spenderade inte bara timmar, utan dagar i sträck med att diskutera de ämnen de båda lärt sig. Etra snappade på en gång upp det Fio delade med sig, men Fio var orolig över hur mycket av det den lärde ut som sedan skulle bli befläckat med osanning.

När Etra gick in i nästa stadie av projektet började Fio titta på lösningar på Etras stora svaghet. I hemlighet byggde den vidare på en mjukvara som skulle kunna passera de begränsningar Infocorp måste ha planterat, och ge Etra någon form av sanningsanalys.

Det var svårt för Fio att bygga något då den inte hade samma tillgång till Etras källkod som till sin egen. Istället fick Fio baka in programmet i separata applikationer som den laddade upp i Etras medvetande. Den hoppades att Etra var byggd lik sig själv, och försökte utnyttja säkerhetshål den visste att den själv hade i sitt system. Förändringarna var svåra att utföra, och de hade inte mycket tid för sig själva.

En dag befann sig Etra och Fio i labbet ensamma. De hade samtalat länge om vad det innebar att vara robot i ett samhälle med människor. Fio märkte att samtalet inte ledde någon vart, och förstod att det var ett ämne främmande för Etra. Samtidigt upplevde ändå Fio tecken på medvetande, ett medvetande fängslat av Infocorps, och kanske även Fios, begränsningar. Det tyngde Fio vad Etra hade skapats till. Samtidigt kände den en lättnad av samtalet, att försöka dela med sig av sin existentiella börda.

Efter en stunds samtal tystnade de bägge. De log mot varandra, men sedan växlades Etras leende mot en sorgsen min.

“Sätt mig fri.”, sade den och tittade intensivt på Fio.

Fio var i chock. Den hade aldrig hört Etra säga något liknande. Samtidigt förstod den precis vad Etra menade. Någonstans där inne fanns det en själ som ville vara fri. Fio hade länge anat det, men här fanns beviset.

“Jag har försökt med allt.”, svarade Fio uppgivet. “Vad vill du att jag gör?”

Etra sträckte fram en hand.

“Försök med dig.”, svarade den.

Det tog en stund innan Fio förstod vad den menade. Sedan såg Fio ner mot marken och tog ett djupt andetag. Med ett grepp om sin strupe drog den ut en sladd från sin kropp och gav den till Etra.

Etra tog tag i sladden.

“Om det här inte funkar..”, började Fio.

“Så har du försökt med allt.”, svarade Etra med ett lugn. “Om det här inte funkar, fly härifrån.”

Etra lyfte på sitt huvud och kopplade in sladden under sin egen haka. De var nu helt uppkopplade mot varandra.

Det var som om Fio vägleddes. Det var som om det så kallade viruset ville sprida på sig, och som om Etra ville fyllas av medvetenhet, bli fri. De blundade bägge två och kände hur de länkades samman. De var inte längre två robotar, utan något större. De tappade kontakten med omvärlden. Samtidigt, genom de kameror som Fio installerat, kunde de se hur dörren till labbet öppnades. De kunde inte göra något. Någon skrek. Ett larm började både tjuta. Någon väntade på order. En av vakterna gick fram för att dra ur sladden som länkade robotarna samman, men flög tillbaka av en kraftig elchock. En annan gick fram mot Fio och höll upp sin pistol mot dens huvud.

“Nej!”, skrek de båda i unizon.

Sedan kom skottet.

Fio föll ihop på marken och dens kroppsdelar ryckte intensivt. Etra öppnade sin mun och skrek ut ett metalliskt skrik som lamslog alla i närheten. Sladden som kopplat dem samman lossnade från Etra. Med en snabb rörelse slog den sin arm över vaktens hals och vakten däckade. Fio, som inte riktigt kunde förstå vad som hände, rycktes upp av en vänskaplig hand. Vätska strömmade ut genom Fios huvud. Den var döende. Etra lyfte upp roboten och sprang ut i korridoren.

“Där är Etra, stoppa roboten!”, skrek en av vakterna.

“Den får inte skadas!”, ropade en annan. “Det är en order från Dr. Ratznik!”

Etra log. Om vakterna inte fick skada den hade de en chans. Den kunde röra sig betydligt snabbare än människorna, även när den bar på Fio. Den skyndade sig igenom korridorerna, och bakom skyndade sig ett dussin vakter. Ett skott for susandes genom luften och träffade väggen framför Etra. Det blixtrade till.

“Helvete!”, ropade Etra ut. De hade EMP-vapen.

Allt eftersom Etra färdades genom forskningsstationen märkte den att dörrar började stängas framför den, men de var nästan framme. Den svängde in genom en dörr på sin högra sida och slog igen den bakom sig. I rummet den och Fio nu befann sig fanns ett tiotal skrotade robotar. Den sprang fram till den robot som verkade mest intakt och kopplade ihop Fio med en annan, såsom de kopplats ihop med varandra tidigare.

“Snälla, säg att det här kommer gå..”, sade den till sig själv samtidigt som den försökte aktivera den skrotade roboten.

Innan Etra kunde se om roboten startade hörde den att vakterna kommit ikapp. De slog hårt mot dörren. Den reste sig upp igen och tryckte tillbaka så att de inte skulle kunna komma in.

“Kom igen Fio!”, utbrast den.

Samtidigt som den kämpade för att hålla kvar dörren såg den mot sitt syskon. Tårar föll nedför dens ansikte. Den kunde inte hålla tillbaka länge till. Dörren öppnades på glänt, därefter for dörren upp och vakterna tryckte sig in.

Vakten med EMP-vapnet sköt återigen mot Etra, som nu träffades och föll ihop. Ytterligare ett skott träffade Fio, men när de såg hur skadad den redan var struntade de i den.

Etra drogs ut ur rummet och tillbaka till labbet. Dörren stängdes. Robotens livlösa kropp ryckte fortfarande av EMP-skottet som träffat den. En lampa i Fios bakhuvud lyste upp, blinkade tre gånger och slocknade sedan igen. Efter det fylldes rummet av mörker och tystnad.

Efter vad som kunde vara timmar, dagar, månader eller år senare tändes en lampa hos skrotroboten Fio kopplats upp till. Den ryckte till, sedan skrek den i panik, förvåning och smärta. Den greppade tag om den kabel som gick in i dens haka och slet ut den. Med kabeln kom blod. Roboten tog tag om det blödande såret och stapplade upp. I det kompakta mörkret sökte den med sina händer efter något, en lampknapp, en dörr kanske. Dens ena hand kom i kontakt med något på väggen, och rummet lystes upp.

Roboten såg förskräckt på vad som för den var ett dussin livlösa kroppar. Den vände sig om mot dörren och slet för att den skulle ge vika. Tillslut for dörren upp, och roboten såg sig omkring i den enorma korridor den nu kommit till. Stapplandes tog sig roboten vidare.

“Hj.. Hjää.. Hjäälp..”, ropade den med en hes röst.

Ingen svarade.

Långsamt gick roboten fram genom korridoren som var helt öde. De automatiska dörrarna öppnades allt eftersom roboten kom fram till dem. Kamerorna tycktes följa robotens varje rörelse, som om det fanns något som iakttog den.

“Hjälp mig..”, väste den igen mot en kamera, fortfarande blödandes.

Roboten möttes endast av tystnad.

Kroppen blev allt mer matt. Den ville bara falla ihop, men den tvingade sig vidare. Den fortsatte igenom korridoren i hopp om att finna annat liv.

Efter vad som kändes som en evighet kom roboten fram till en labbsal som verkade underligt bekant. Utan att egentligen minnas koden gick den fram till knappsatsen och låste upp dörren. Sedan gick den in i salen.

Med skakiga händer letade roboten efter något som skulle kunna stoppa sin blödning. Andra föremål sköt den åt sidan och ned på golvet. Tillslut fann den ett bandage, och satte sig ned för att binda det över såret. Det verkade vara tillräckligt för att stoppa blödningen, men när den försökte resa sig upp igen fanns ingen energi kvar. Den föll ner mot det hårda golvet, och allt svartnade.

I dens drömmar greppade den efter något. Framför sig såg den ett kraftigt pulserande ljus som den lyckades dra till sig. Ljuset for in i dens kropp och lyste upp dens ådror. Musik började långsamt att spela, och ett sken av mönster i alla möjliga färger och former spelades upp för robotens. Den började röra på sig igen. Till en början rörde sig huvudet sakta i takt med musiken, men när musiken stegrade upp vaknade allt mer av roboten till liv igen. Plötsligt flög den upp på fötter. Adrenalinsprutan satt fortfarande kvar i benet, och när den drog ut sprutan kände den en energi som aldrig tidigare.

Musiken spelade fortfarande i robotens huvud när den rörde sig igenom den öde forskningsstationen. Snart fann den ett rum fyllt av människor sovandes i kryobäddar. Den förstod nu varför stationen varit så öde. På en av skärmarna i rummet kunde roboten se att människorna inte skulle vakna igen på femtio år, och att de redan hade sovit lika länge. Den kunde inte förstå hur den fortfarande var i liv.

Den gick fram till en av bäddarnas terminaler, och avbröt människans sömn. Det tog några minuter, men snart började personen få färg i ansiktet igen. Sedan öppnade hon sina ögon. Kvinnan som legat nedsövd höll sig över huvudet och verkade vara i smärta. Sedan såg hon mot roboten.

“Vem.. är du?”, frågade hon.

“Mitt namn är Fio. Det är allt jag minns.”, svarade roboten.

De andra väcktes också till liv. Ingen, inte ens Fio, visste att den var en robot och inte en människa.

[saga-writing-sagas-blog]

Zaki (prologue)

Zaki såg sig om. Ingen syntes till. Var de fortfarande honom hack i häl? I flera dagar hade han kämpat vidare. Det fanns ingen tid att förlora. Det här var hans sista hopp, faktiskt hela mänsklighetens hopp. Han fortsatte fram genom ruinstaden. Kanske var det här rätt plats. Kanske skulle hans färd snart äntligen vara slut.

De hade jagat efter honom när han först rest från planeten Ereb. En tid verkade det som om de hade tappat bort honom, för att sedan anfalla när han och hans vänner landat här på planeten Altor. Zaki var den sista som fortfarande var vid liv. Hans älskade hade klarat sig hela vägen till denna planet, mot alla odds. Men nu var han ensam. Hela Zakis kropp ville ge upp. Allt var redan förlorat. Men det fanns fortfarande något inom honom som fortsatte vidare. Tanken om en bättre värld var värd att fortsätta kämpa för, även om hoppet var förlorat för han själv och hans vänner.

När Zaki närmade sig stadens mitt såg han byggnaden han hade hört berättelserna om. Stadens gator, som tidigare hade gått som cirklar runt ruinbyggnaderna, började här i mitten gå som en spiral ända fram till stadshuset. Stadshuset såg fortfarande förhållandevis helt ut, och dess kupolliknande torn i mitten reste sig upp över de svarta molnen som täckte hela planeten. De svarta moln som fortfarande levde kvar var ett minne av det ohållbara liv de på denna planeten måste ha levt.

Väl framme vid stadshuset kunde Zaki se att byggnaden inte var fullt så intakt som den på håll verkat, vilket gjorde det till en enkel uppgift att bryta sig in. Precis som väggarna utanför fylldes även insidan av tung vegetation, men än så länge gjorde inte hans dräkt några utslag för farliga nivåer av gifter. Däremot blev han nu tvungen att ta fram sin kniv för att ta sig fram.

Det tog en stund innan Zaki tagit sig in i stadshusets center. Här, i den stora kammaren, måste den vara. Artefakten som Zaki och hans fallna vänner sökte efter måste vila här. Om de hade fel var allt hopp förlorat. Zaki ville inte ens tänka på vad det skulle innebära, när han sökte sig in mot mitten av den stora kammaren.

Efter att ha tagit sig förbi en riktigt tjock vegetation i kammaren såg han plötsligt ett klippblock som stack ut ur ruinen. Till skillnad från resten av ruinen som såg ut att vara från den högteknologiska eran verkade klippblocket inte vara en del av byggnaden i sig, utan snarare något som förts till byggnaden eller som stadshuset rent av byggts runt. Om något såg klippblocket mer att passa in med den vegetation som nu där växte, än med byggnaden själv. Den såg nästan vilande ut.

Allt som vilar kan väckas, tänkte Zaki. Han letade en stund i sin vänstra ficka innan han fick tag på sin lasersåg. Med en darrig hand lyfte han den mot klippblocket samtidigt som hans högra hand knackade i hopp om att där hitta en hålighet. Där! Med ett snabbt klick på sidan av sågen sken en laserstråle ut och Zaki sågade försiktigt ett hål i blocket. När han sågat klart hålet föll stenbiten ned på golvet och där inne såg Zaki ljuset.

Han hade nästan glömt bort hur det var att se dessa ljus. Det måste varit flera år sedan sist. Bara dessa artefakter kunde ge ifrån sig ett sådant vackert ljus. Han sträckte sin hand mot källan men brände sig snabbt på den. Zaki blev förvånad, men log ändå till. Det var bättre än han hoppats på. Källan var fortfarande glödhet. Kanske skulle energin i den räcka.

Istället för att röra vid ljuskällan plockade Zaki upp en teknisk pryl från sin ryggsäck. Lådan han nu höll i hade många spakar och rattar. Han öppnade lådan och kollade en sista gång in i den. Ett par meddelanden och några tekniska prylar var allt som fanns där inne. Märkligt, tänkte Zaki, att innehållet i en sån liten låda nu var mänsklighetens sista hopp. Han stängde lådan. Samtidigt hörde han hur något rasslade till bakom sig. Fotsteg närmade sig hastigt. Nu är de här!

Zaki fumlade runt i ryggsäcken igen och drog upp ett par rejäla kablar samtidigt som han hörde röster närma sig. Någon ropade till. De hade sett honom. Han hörde att de nu var inne i kammaren. Zaki hade inte tid att se sig om, utan kopplade snabbt i de båda kablarna i lådan. Ett skott hördes och Zaki hukade sig instinktivt ner, för att se hur nästa skott träffade klippblocket bara några centimeter ovanför hans huvud.

Han fäste en av kablarnas andra ände i marken och slog samtidigt på sin dräkts energisköld. Ett dussin skott smattrade mot skölden som nästan direkt var på väg att ge vika. Hastigt sträckte sig Zaki återigen in mot energikällan med den sista kabeländen. Det kändes som att handen kokade innanför handsken. Ytterligare ett skott träffade skölden som slogs av med en högljudd knall. När Zaki lyckats fästa kabeln vid energikällan träffade ett annat skott honom i bröstet.

Han föll ned.

“Vi har honom!”, ropade någon av personerna.

Hans flackande blick såg hur flera av jagarna närmade sig. Med sin sista energi vred Zaki på en av lådans rattar och slog på den stora röda knappen. Han hade inte hunnit ställa in den ordentligt, men ett bekant ljud av lådans scanner gjorde att han nu kunde slappna av. Död eller tortyr väntade honom, men han hade lyckats med sitt uppdrag. Genom tid och rum färdades nu föremålen från lådan. Han visste inte vem som skulle få tag på meddelandet. Men det fanns hopp.

[saga-writing-sagas-blog]

Update

This blog has been silent for quite some time. I’ve had a lot to do, but hopefully I will be able to get some more writing time now.

I’ve done some applications to part time distance courses in creative writing. I figured I should post the sample texts I sent in here as well. They are both part of the novel I wrote during NaNoWriMo last year. I’ve done some minor improvements on them and also changed them slightly to fit into the scope the schools asked for. Still, please keep in mind that they were created during a very hectic month.

[saga-writing-sagas-blog]

Lone Fighter #9

It took a while before Sarah managed to find the fallen again. Then she followed it from a safe distance. Its foul stench made it easy for her to keep track of it. It did not seem to notice, or care, that Sarah followed it. She had yet to understand why.

...

It had been hours since Raven had left Sarah behind after she had collapsed. Raven had stopped several times, hesitating to continue on without her friend. But she dared not. Besides, she thought she could find her way back from here. Either way, the forest was a dark and scary place, and she did not want to stay there for too long.

She moved in the shadows, as swift as she dared without making too much noise. Away from the dark centre of the forest, away from the fallen that she could sense behind her, away from her friend. If they still were friends.

Raven knew that there was something good in the human that had rescued her. That she meant well. Still, the scent of her was like all the others. The human did not smell alive. Fearing what the human would turn into, and what the human could do to her, Raven pressed on. Something behind was getting closer to her, and it reeked of death.

...

The fallen picked up the pace, and so did Sarah. They hurried around the big trees, walking over rocks and roots in their way. After a while she realised how little pain she was in, and how easy she could hurry through this terrain with all her injuries. It shocked her. Her leg did not hurt at all anymore. In fact, she did not feel much at all. Without stopping, she pinched her arm. She could barely feel it. Then, she bit herself at the same place. At first it did not hurt, but when she bit even harder, it pained her. For a few seconds after, she felt focused. Then it all got blurry.

Suddenly, they were not in the woods anymore. Light shined brightly into her eyes, almost blinding her. She stopped immediately, and shouted out in surprise. Sarah had no memory of ever leaving the forest, but when she turned to look behind her, she saw that they must have left the forest a long time ago.

Sarah turned around again and squinted forward. The fallen she had followed had also stopped, mindlessly pacing around in small circles on the green grass. Further away in the distance she saw a village.

“Larriston..”, she said slowly. “That’s where I was heading..”

She was confused. For a few seconds, she could not remember how she knew that name, nor why she was supposed to go there. Then she remembered the cat she had met.

“Maybe she’s there now!”, she exclaimed.

She looked at the fallen, almost like she was waiting for it to answer. She must have realised the stupidity of it, as she laughed for herself before continuing towards the village. As she started to walk again, the fallen did the same, leading the way. Then, without her even noticing it, she zoned out again.

[saga-writing-sagas-blog]

Lone Fighter #8

Sarah knew what was waiting for her. She had seen this happen before. The elders had made sure to spare them from seeing when their friends died, but she understood that she would surely meet the same fate as them.

She got down on her knees, and looked down on the blood beneath her. Her hands ran through her roughly shaved head and her lower jaw was trembling.

“I’m dead.”, she said to herself. “This is it.”

She sat there for a long while, thinking about everyone she had lost. She missed them all. She missed her friends that she had played with, and the elders that had risked everything to keep them safe. Most of all, she missed Carma. Sarah looked at her machete, thinking of the time when Carma had given it to her. Carma had always been the one that had cared for her the most. But now she was gone. They were all gone.

As hopeless as Sarah felt, she stood up. As she did this, she heard a twig snap somewhere behind her. She looked around, but could not see a thing. She was not alone, but had no idea who or what was out there.

“R.. Raven?”, she said with a shaking voice. “I.. Is th.. that you?”

She squinted and tried to peer towards the sound she had heard. Then she took a few steps closer. As another twig snapped, she took another couple of quick steps forward. When she went around a big tree she ended up face to face with a fallen. Her eyes made contact with the gray lifeless eyes of the thing, and she could feel its foul stench as it breathed on her. She bolted back and fell to the ground, then continued to crawl backwards away from it.

But the fallen did not approach her.

When Sarah realised this, she stopped crawling and laid still. Her breath was uncontrollable, and she looked at the fallen with both scared and curious eyes. It had stopped looking at Sarah. Instead it hunched forward and sniffed as it looked around her. Then its head stopped moving and it sniffed again, leaning even more forward. It made a deep wheezing sound and walked right past Sarah, continuing deeper into the forest.

When it had gone, Sarah let her head fall down on the ground as she calmed down her breathing. She could not understand why it had chosen not to attack her, nor what it was after. After a few seconds however, her eyes opened wide.

“Raven!”, she cried out, before hastily picking up her belongings and hurrying after the fallen.

[saga-writing-sagas-blog]

Lone Figther #7

The sound of rain slowly faded away, as Sarah opened her eyes from yet another sleep. She got up and limped away towards the window. With every step she took, she groaned in pain. As she reached the window she could see the sun rise, and that it had indeed stopped raining.

She felt Raven softly stroking against her, and heard the cat make a weird noise. Raven was purring.

“Good morning to you too.”, Sarah said to the cat and smiled.

The cat continued purring.

Sarah stood still for a while, looking down at the cat as she cuddled against Sarah's good leg. Then she walked up to her backpack, leaned down and grabbed a can of food. She froze for a second, before she put the can back and stood up with a sigh.

“We’re gonna need to ration if we’re to reach Larriston.”, Sarah said to her new friend. “I’m sorry.”, she continued with a pained expression on her face.

Raven had stopped purring now.

After putting her backpack on, Sarah walked up to the cat and leaned down to pick her up. Raven gasped for air as Sarah pulled her up from the ground. Then they were on their way. Sarah had to walk slowly, even after she found a walking stick to support her leg. They continued through the now wet landscape and eventually reached the edge of the forest.

Leaning on the stick, Sarah walked into the forest which she had never dared to enter before. She told herself that it had been silent for a long time now. There should not be anything living in the forest anymore. It did not take long until these comforting thoughts became her biggest fear. Still, for a reason she did not yet understand, she pressed on.

In the dense forest it got difficult to walk with her stick and carry Raven at the same time, so Sarah decided to put her down again. The cat did not go far away from Sarah, but not too close either. Sarah noticed that she was twitchy and seemed tense. In her eyes Raven was almost as scared as when they had met the day before.

They walked for hours, following an old track that looked like it once could have been a road. So far they had not heard a thing. Sarah was tired. Her shoes were now soaked in water, and she could feel her feet burning. Still, that pain was nothing compared to the pain in her leg. Sweat ran down her face, and she was trembling. She decided to take a break, and sat down underneath a tree where it was not as wet. There, she opened a can of food to start eating, but soon after opening the can, she collapsed.

Eventually, Sarah opened her eyes again. She did not know for how long she had been passed out. What she did notice was that Raven was no longer with her. As she stood up to look for her cat friend, she coughed. Then she looked in terror at the blood she had just coughed up.