#Ordet framträder i köttet

[kingdomsalvationsv]

2. Vad är inkarnation? Vad är inkarnationens kärna?

Bibelverser som referens:

”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud” (Johannes 1:1).

”Och Ordet vart kött och tog sin boning ibland oss, och vi sågo hans härlighet, vi sågo likasom en enfödd Sons härlighet från sin Fader, och han var full av nåd och sanning” (Johannes 1:14).

”Jag är vägen och sanningen och livet” (Johannes 14:6).

”Jesus svarade honom: ’Så lång tid har jag varit hos eder, och du har icke lärt känna mig, Filippus? Den som har sett mig, han har sett Fadern. Huru kan du då säga: 'Låt oss se Fadern'? Tror du icke att jag är i Fadern, och att Fadern är i mig? De ord jag talar till eder talar jag icke av mig själv. Och gärningarna, dem gör Fadern, som bor i mig; de äro hans verk. Tron mig; jag är i Fadern, och Fadern i mig. Varom icke, så tron för själva gärningarnas skull’” (Johannes 14:9-11).

”Jag och Fadern är ett” (Joh 10:30).

Relevanta ord från Gud:

Inkarnationens innebörd är att Gud framträder i köttet och han kommer för att i ett kötts avbild verka bland människor som han skapat. För att Gud ska inkarneras måste han därför först bli kött, kött med en normal mänsklig natur; detta är den mest grundläggande förutsättningen. Konsekvensen av Guds inkarnation är faktiskt att Gud lever och verkar i köttet; Gud blir till sitt väsen kött, han blir en människa.

Utdrag ur ”Köttets inre väsen bebos av Gud” i ”Ordet framträder i köttet”

Kristus med normal mänsklighet är ett kött i vilket Anden är förverkligad och äger normal mänsklighet, normalt sinne och mänskligt tänkande. ”Att förverkligas” innebär att Gud blir människa, Anden blir kött; för att uttrycka det klart, det är när Gud själv bebor ett kött med normal mänsklighet och genom det uttrycker sitt gudomliga verk ‒ det är vad det innebär att vara förverkligad eller inkarnerad.

Utdrag ur ”Köttets inre väsen bebos av Gud” i ”Ordet framträder i köttet”

Innebörden av inkarnation är att en vanlig, normal människa utför Guds eget verk, alltså att Gud utför sitt gudomliga verk i mänsklighet och därmed besegrar Satan. Inkarnation innebär att Guds Ande blir ett kött, det vill säga att Gud blir kött; det verk han utför i köttet är Andens verk som förverkligas i köttet, uttrycks av köttet. Ingen utom Guds kött kan utföra den inkarnerade Gudens verksamhet, det vill säga, endast Guds inkarnerade kött, denna normala mänsklighet ‒ och ingen annan ‒ kan uttrycka det gudomliga verket. Om Gud under sin första ankomst inte hade haft den normala mänskligheten före tjugonio års ålder ‒ om han kunnat göra under så snart han var född, om han kunnat tala himlens språk så snart han lärde sig att tala, om han kunnat begripa alla världsliga ämnen och urskilja varje individs tankar och avsikter i samma ögonblick som han först satte sin fot på jorden ‒ skulle en sådan person inte ha kallats för en normal människa och sådant kött kunde inte ha kallats för mänskligt kött. Om detta hade varit fallet med Kristus, då skulle betydelsen med och kärnan i Guds inkarnation ha gått förlorade. Att han ägde normal mänsklighet bevisar att han var den inkarnerade Guden i köttet; det faktum att han genomgick en normal mänsklig tillväxtprocess visar ännu tydligare att han var normalt kött; dessutom är hans verk tillräckligt bevis för att han var Guds ord, Guds Ande, som blev kött. Gud blir kött på grund av verkets behov; detta stadium av verket måste med andra ord utföras i köttet, utföras i normal mänsklighet. Detta är bakgrunden till att ”Ordet blir kött” och att ”Ordet framträder i köttet”, och detta är den sanna historien bakom Guds två inkarnationer.

Utdrag ur ”Köttets inre väsen bebos av Gud” i ”Ordet framträder i köttet”

Konsekvensen av Guds inkarnation är faktiskt att Gud lever och verkar i köttet; Gud blir till sitt väsen kött, han blir en människa. Hans inkarnerade liv och verk kan delas in i två stadier. Först kommer det liv han lever innan han börjar bedriva sin verksamhet. Han lever i en vanlig mänsklig familj, i en ytterst normal mänsklighet och följer gängse moral och lagar för mänskligt liv, med normala mänskliga behov (mat, kläder, husrum och sömn), normala mänskliga svagheter och normala mänskliga känslor. Under det första stadiet lever han med andra ord i en icke-gudomlig, helt normal mänsklighet och engagerar sig i alla normala mänskliga aktiviteter. Det andra stadiet är det liv han lever efter att han börjat bedriva sin verksamhet. Han bor fortfarande i den vanliga mänskligheten med ett normal mänskligt skal och utåt sett visar han inga tecken på något övernaturligt. Men han lever enbart för sin verksamhet och under denna tid existerar hans normala mänsklighet helt för att tjäna hans gudomlighets normala verk, för vid det laget har hans normala mänsklighet mognat så mycket att han kan bedriva sin verksamhet. Det andra stadiet av hans liv består alltså av att bedriva sin verksamhet i sin normala mänsklighet, ett liv av både normal mänsklighet och fullständig gudomlighet. Anledningen till att han lever i en fullständigt normal mänsklighet under det första stadiet av sitt liv är att hans mänsklighet ännu inte motsvarar hela det gudomliga verket; den är fortfarande inte mogen. Först när hans mänsklighet mognar och blir kapabel att axla hans verksamhet kan han börja utöva sin verksamhet. Eftersom han, som kött, behöver växa och mogna, utgörs det första stadiet av hans liv av normal mänsklighet, medan det liv den inkarnerade Guden lever under sin verksamhet i det andra stadiet karaktäriseras av både mänsklighet och fullständig gudomlighet, eftersom hans mänsklighet då är kapabel att företa sig hans verk och utöva hans ämbete. Om den inkarnerade Guden på allvar påbörjade sitt ämbete i den stund då han föddes och gjort övernaturliga tecken och under, då skulle han inte ha haft något fysiskt väsen. Därför existerar hans mänsklighet för hans fysiska väsens skull; det kan inte finnas något kött utan mänsklighet och en person utan mänsklighet är inte en människa. På detta sätt är mänskligheten hos Guds kött en inneboende egenskap hos Guds inkarnerade kött. Att säga ”när Gud blir kött är han helt gudomlig och inte mänsklig över huvud taget” är en hädelse, eftersom det är en omöjlig hållning att inta, en som strider mot inkarnationens princip. Även efter att han börjat utöva sitt ämbete, bor hans gudomlighet i det mänskliga yttre skalet när han utför sitt verk; det är bara det att just då tjänar hans mänsklighet enbart syftet att låta hans gudomlighet utföra verket i det normala köttet. Den som ligger bakom verket är alltså den gudomlighet som bebor hans mänsklighet. Det är hans gudomlighet, inte hans mänsklighet, som är verksam, men det är en gudomlighet som är dold i hans mänsklighet; hans verk utförs i huvudsak av hans fullständiga gudomlighet, inte av hans mänsklighet. Men det som utåt sett utför verket är hans kött. Man skulle kunna säga att han är en människa och också Gud, för Gud blir en Gud som lever i köttet, med ett mänskligt skal och ett mänskligt väsen men också med Guds väsen. Eftersom han är en människa med Guds väsen, står han över alla skapade människor, över varje människa som kan utföra Guds verk. Bland alla dem som har ett mänskligt skal som hans, bland alla dem som besitter mänsklighet, är det därför bara han som är den inkarnerade Guden själv ‒ alla andra är skapade människor. Trots att de alla har mänsklighet, har skapade människor ingenting mer än mänsklighet, medan den inkarnerade Guden är annorlunda: i hans kött har han inte bara mänsklighet utan, än viktigare, gudomlighet. Hans mänsklighet kan ses i hans kötts yttre utseende och i hans vardagsliv, men hans gudomlighet är svår att uppfatta. Eftersom hans gudomlighet endast uttrycks när han har mänsklighet och inte är så övernaturlig som folk föreställer sig, är det oerhört svårt för människor att se den. Till och med idag är det väldigt svårt för människor att begripa den inkarnerade Gudens sanna väsen. Jag förmodar att det faktiskt fortfarande, även efter att jag talat om det så länge, är ett mysterium för de flesta av er. Denna fråga är mycket enkel: Eftersom Gud blir kött är hans väsen en förening av mänsklighet och gudomlighet. Denna förening kallas för Gud själv, Gud själv på jorden.

Utdrag ur ”Köttets inre väsen bebos av Gud” i ”Ordet framträder i köttet”

Den inkarnerade Guden kallas Kristus, och Kristus är det kött som Guds Ande iklätt sig. Detta kött liknar inte någon annan människa som är av köttet. Skillnaden beror på att Kristus inte är av kött och blod utan är en inkarnation av Anden. Han har både en normal mänsklighet och en fullständig gudomlighet. Ingen människa äger hans gudomlighet. Med sin normala mänsklighet fullföljer han alla sina normala aktiviteter i köttet, medan han med sin gudomlighet utför Guds eget verk. Både hans mänsklighet och gudomlighet är underordnade den himmelske Faderns vilja. Kristi substans utgörs av Anden, det vill säga gudomligheten. Av den anledningen är hans substans Guds egen substans. Denna substans kommer inte att avbryta hans eget verk och han skulle aldrig kunna göra något som förstör hans eget verk. Inte heller skulle han någonsin yttra några ord som går emot hans egen vilja. Därför skulle den inkarnerade Guden aldrig någonsin göra något som avbryter hans egen förvaltning. Det här är något som alla människor bör förstå. Syftet med den Helige Andes verk är att rädda människan och detta sker med hänsyn till Guds egen förvaltning. På samma sätt består Kristi verk av att rädda människan för att det är Guds vilja. Eftersom Gud blir kött förverkligar han sin substans i sitt kött så att hans kött är tillräckligt för att utföra hans verk. Därför ersätts hela Guds Andes verk av Kristi verk under inkarnationens tid och i centrum för allt verk under inkarnationens tid står Kristi verk. Det kan inte blandas ihop med verk från någon annan tid. Och eftersom Gud blir kött verkar han i sitt kötts identitet. Eftersom han kommer i köttet avslutar han sedan i köttet det arbete som han ska göra. Både Guds Ande och Kristus är Gud själv och han utför det verk som han bör utföra och fullgör det ämbete som han bör fullgöra.

Själva Guds substans utövar auktoritet, men han kan helt och hållet underkasta sig den auktoritet som kommer från honom. Det spelar ingen roll om det är Andens verk eller köttets verk, ingen av dem är i konflikt med den andra. Guds Ande är hela skapelsens auktoritet. Köttet med Guds substans besitter också auktoritet, men Gud i köttet kan göra allt det verk som är i enlighet med den himmelske Faderns vilja. Det här kan inte uppnås eller begripas av någon människa. Gud själv är en auktoritet, men hans kött kan underkasta sig hans auktoritet. Det här är den inre betydelsen av orden: ”Kristus lyder Gud Faderns vilja.” Gud är en Ande och kan utföra frälsningens verk, så som Gud som har blivit människa kan. Hur som helst, Gud utför sitt eget verk. Han varken avbryter eller stör och han utför absolut inte arbeten som står i konflikt med varandra. Substansen i det arbete som utförs av Anden och köttet är nämligen densamma. Både Anden och köttet verkar för att uppfylla samma vilja och förvalta samma verk. Även om Anden och köttet har två olika kvaliteter, är deras substanser desamma. Båda besitter Guds egen substans och identitet. I Gud själv finns inga inslag av olydnad, hans substans utgörs av godhet. Han är all skönhets och godhets, samt kärlekens, uttryck. Inte ens i köttet gör Gud något som inte lyder Fadern. Till och med när han var tvungen att offra sitt liv gjorde han det helhjärtat och fattade inget annat beslut. Gud har inga självrättfärdiga eller självtillräckliga drag och inte heller drag av högmod eller arrogans. Han är inte på något sätt ohederlig. Allt som inte lyder Gud kommer från Satan. Satan är källan till allt som är fult och ondskefullt. Anledningen till att människan har egenskaper som liknar Satans är att människan har fördärvats och bearbetats av Satan. Kristus har inte fördärvats av Satan och följaktligen besitter han enbart Guds egenskaper och inga av Satans. Det spelar ingen roll hur ansträngande hans verk är eller hur svagt köttet är, medan Gud lever i köttet kommer han aldrig att göra något som avbryter Guds eget verk, och aldrig någonsin vara olydig mot Gud Fadern och överge hans vilja. Det är precis som Jesus sa i bönen: ”Min Fader, om det är möjligt, låt denna kalk gå ifrån mig. Men inte som jag vill utan som du vill.” Människan väljer, men det gjorde inte Kristus. Trots att han har Guds egen identitet söker han fortfarande Gud Faders vilja och fullföljer det som Gud Fadern har anförtrott honom, ur köttets perspektiv. Det här något som är ouppnåeligt för människan. Det som kommer från Satan kan inte ha Guds substans, bara en olydig substans som kämpar emot Gud. Den kan inte lyda Gud fullständigt, än mindre frivilligt lyda Guds vilja. Alla människor förutom Kristus kan göra motstånd mot Gud, och inte en enda kan direkt ta sig an arbetet som Gud anförtrott honom. Ingen kan se Guds förvaltning som sin egen plikt som de måste utföra. Att underkasta sig Gud Faders vilja är Kristi substans och olydnad mot Gud är Satans kännetecken. Dessa två egenskaper är oförenliga och den som innehar Satans egenskaper kan inte kallas Kristus. Anledningen till att människan inte kan utföra Guds verk i hans ställe är att människan inte har någonting av Guds substans. Människan arbetar för Gud av eget intresse och för sina egna framtidsplaners skull, men Kristus verkar för att göra Gud Faders vilja.

Utdrag ur ”Kristi substans utgörs av lydnad mot den himmelske Faderns vilja” i ”Ordet framträder i köttet”

Köttet som Guds ande ikläder sig är Guds eget kött. Guds ande står över allt; han är allsmäktig, helig och rättfärdig. Likaså är även hans kropp suverän, allsmäktig, helig och rättfärdig. Detta kött kan bara göra det som är rättfärdigt och gynnsamt för mänskligheten, det som är heligt, härligt och mäktigt, och är oförmöget att göra något som strider mot sanningen eller moral och rättvisa, för att inte tala om något som sviker Guds ande. Guds ande är helig och därmed är det omöjligt för Satan att fördärva hans kropp; hans kött är av annat väsen än människans kött. Det är nämligen människan, inte Gud, som är fördärvad av Satan; Satan kan omöjligen fördärva Guds kött. Trots att människan och Kristus vistas i samma sfär är det följaktligen bara människan som domineras, utnyttjas och snärjs av Satan. Kristus är däremot evigt oemottaglig för Satans fördärv, eftersom Satan aldrig kommer att kunna stiga upp till den högstes plats och aldrig kommer att kunna nalkas Gud.

Utdrag ur ”Ett mycket allvarligt problem: Svek (2)” i ”Ordet framträder i köttet”

Gud kan rädda den fördärvade människan från Satans inflytande, men det verket kan inte åstadkommas direkt av Guds Ande, utan bara av det kött som Guds Ande bär, av Guds inkarnerade kött. Detta kött är både människa och Gud; en människa som äger normal mänsklighet och samtidigt Gud som äger full gudomlighet. Så fastän detta kött inte är Guds Ande och skiljer sig mycket från Anden, är det ändå den inkarnerade Guden själv — som är Anden och även köttet — som räddar människan. Oavsett vad han kallas är det i slutänden ändå Gud själv som frälser mänskligheten. För Guds Ande är oskiljaktig från köttet och köttets verk är också Guds Andes verk; det är bara det att detta verk inte utförs med hjälp av Andens identitet, utan görs i köttets identitet.

Utdrag ur ”Den fördärvade mänskligheten har större behov av frälsningen från Gud som blivit kött” i ”Ordet framträder i köttet”

[vialskargudevigt]

Du bör veta att den praktiske Guden är Gud själv

Vad bör du veta om den praktiske Guden? Anden, Personen och Ordet utgör den praktiske Guden själv, och detta är den sanna betydelsen av den praktiske Guden själv. Om du bara känner Personen – om du känner till hans vanor och personlighet – men inte känner till Andens verk eller vad Anden gör i köttet, och om du bara ägnar uppmärksamhet åt Anden och Ordet, och bara ber inför Anden, omedveten om Guds Andes verk i den praktiske Guden, då bevisar det likväl att du inte känner den praktiske Guden.

 Kunskap om den praktiske Guden inbegriper att känna till och uppleva hans ord, och att förstå reglerna och principerna för den Helige Andes verk och hur Guds Ande verkar i köttet. Det inbegriper dessutom kunskapen att varje handling som utförs av Gud i köttet styrs av Anden, och att de ord han talar är ett direkt uttryck för Anden. Så om du vill känna den praktiske Guden måste du först och främst veta hur Gud verkar i det mänskliga och i det gudomliga. Det handlar i sin tur om uttrycken för Anden, som alla människor engagerar sig i.

Vad omfattar Andens uttryck? Ibland verkar den praktiske Guden i mänskligheten, och ibland i gudomligheten, men överlag har Anden kontrollen i båda fallen. Vilken ande människor än har inom sig, är det den som kommer till uttryck utåt. Anden verkar normalt, men hans ledning genom Anden sker i två delar. En del är hans verk i det mänskliga, och den andra är hans verk genom det gudomliga. Du bör tydligt känna till detta. Andens verk varierar beroende på omständigheterna: När hans mänskliga verk behövs leder Anden detta mänskliga verk och när hans gudomliga verk behövs, framträder gudomligheten direkt för att utföra det. Eftersom Gud är verksam i köttet och framträder i köttet, verkar han både i det mänskliga och i det gudomliga. Hans verk i det mänskliga styrs av Anden och syftar till att tillgodose människors köttsliga behov, underlätta deras kommunikation med honom, låta dem se Guds verklighet och normalitet och låta dem se att Guds Ande har kommit i köttet och finns bland människorna, lever tillsammans med människorna och kommunicerar med dem. Hans verk i det gudomliga har som syfte att sörja för människors liv och vägleda människor i allt från den positiva sidan, ändra människors sinnelag och låta dem verkligen skåda Andens framträdande i köttet. Tillväxten i människans liv uppnås huvudsakligen direkt genom Guds verk och ord i det gudomliga. Endast om människor accepterar Guds verk i det gudomliga kan de åstadkomma förändringar i sitt sinnelag, bara då kan de bli mättade i sin ande; endast om man till detta lägger verket i det mänskliga – Guds vallning, stöd och försörjning i det mänskliga – kan människor uppfylla Guds vilja. Om de ska kunna hålla buden måste de åtminstone känna till den praktiske Guden som framträder i köttet, utan att bli förvirrade. Människorna bör med andra ord förstå principerna för att hålla buden. Att hålla buden innebär inte att man följer dem på måfå eller godtyckligt, utan att man håller sig till dem med en grundval, med ett mål och med principer. Det första som skall åstadkommas är att dina visioner blir tydliga. Den praktiske Guden själv som det talas om i dag är verksam både i det mänskliga och i det gudomliga. Genom den praktiske Gudens framträdande, uppnås hans normala mänskliga arbete och liv, liksom hans alltigenom gudomliga verk. Hans mänsklighet och gudomlighet är förenade till ett, och båda[a] verkar genom ord. Oavsett om han verkar i det mänskliga eller det gudomliga, yttrar han ord. När Gud verkar i det mänskliga talar han mänsklighetens språk så att människor kan kommunicera och förstå. Hans ord talas tydligt, och de är lätta att förstå, så att de kan skänkas till alla människor. Oavsett om de besitter kunskap eller är dåligt utbildade kan de alla ta emot Guds ord. Guds verk i det gudomliga utförs också genom ord, men det är fullt av försörjning, det är fullt av liv, det är obefläckat av mänskliga idéer, det handlar inte om vad människor föredrar och det saknar mänskliga begränsningar – det ligger utanför varje normal mänsklighets gränser. Även det utförs i köttet, men det är Andens direkta uttryck. Om folk endast accepterar Guds verk i mänskligheten kommer de att begränsa sig till en viss omfattning, och därmed kommer de att behöva ständiga åtgärder, beskärning och fostran för att de ska förändras det minsta. Men utan den Helige Andes verk eller närvaro kommer de alltid att återgå till sina gamla vanor; det är endast genom gudomlighetens verk som dessa sjukdomar och brister kan åtgärdas, och endast då kan människor bli fulländade. I stället för konstanta åtgärder och beskärning krävs det positiv försörjning, som använder ord för att kompensera för alla brister, som använder ord för att avslöja människors varje tillstånd, som använder ord för att styra deras liv, deras varje yttrande, deras varje handling, för att blottlägga deras avsikter och motiv. Detta är den praktiske Gudens riktiga verk. Och därmed bör du i din inställning till den praktiske Guden underkasta dig hans mänsklighet, känna igen och erkänna honom, och dessutom bör du också acceptera och lyda det gudomliga verket och orden. Guds framträdande i köttet innebär att allt verk och alla ord av Guds Ande utförs genom hans normala mänskliga natur och genom hans inkarnerade kött. Med andra ord, Guds Ande både leder hans mänskliga verk och utför gudomlighetens verk i köttet, och i den inkarnerade Guden kan du se både Guds mänskliga och hans alltigenom gudomliga verk. Detta är den ännu mer praktiska betydelsen av Guds framträdande i köttet. Om du kan se detta klart, kommer du att kunna förena alla Guds olika delar, sluta sätta alltför stort värde på hans verk i det gudomliga och vara alltför avvisande mot hans verk i det mänskliga, och du kommer inte att gå till ytterligheter eller ta några omvägar. På det hela taget är betydelsen hos den praktiske Guden att hans mänskliga och gudomliga naturs verk, så som det leds av Anden, kommer till uttryck genom hans kött så att folk kan se att han lever och är verklig och äkta.

Guds Andes verk i den mänskliga naturen har övergångsfaser. Genom att fullända det mänskliga gör han det möjligt för sin mänsklighet att ta emot Andens ledning, varefter hans mänsklighet kan försörja och valla kyrkorna. Detta är ett uttryck för Guds normala verksamhet. Så om du kan se principerna för Guds verk i det mänskliga tydligt, kommer du troligen inte att ha felaktiga föreställningar om Guds verk i det mänskliga. Oavsett allt annat kan inte Guds Ande ha fel. Han har rätt och är felfri; han skulle inte göra någonting oriktigt. Det gudomliga verket är det direkta uttrycket för Guds vilja, utan inblandning av det mänskliga. Det genomgår inte fullkomning, utan kommer direkt från Anden. Att han trots det kan verka i det gudomliga beror på hans normala mänsklighet; den är inte på något sätt övernaturlig och verkar utövas av en normal person. Gud kom från himlen till jorden i första hand för att uttrycka Guds ord genom köttet, för att fullborda Guds Andes verk med hjälp av köttet.

I dag är människors kunskap om den praktiske Guden fortfarande alltför ensidig, och deras förståelse av inkarnationens betydelse är fortfarande alltför dålig. När det gäller Guds kött ser människor genom hans verk och ord att Guds Ande innefattar så mycket, att han är så rik. Men i slutänden kommer Guds vittnesbörd trots allt från Guds Ande: vad Gud gör i köttet, utifrån vilka principer han verkar, vad han gör i det mänskliga och vad han gör i det gudomliga. Människor måste ha kunskap om detta. I dag kan du tillbe den här personen, men i själva verket tillber du Anden. Detta är det allra minsta som borde uppnås i människors kunskap om Gud inkarnerad: att känna Andens väsen genom köttet, att känna Andens gudomliga verk i köttet och mänskliga verk i köttet, att acceptera Andens alla ord och yttranden i köttet och att se hur Guds Ande leder köttet och uppvisar sin makt i köttet. Människan lär alltså känna Anden i himlen genom köttet; att den praktiske Guden själv har framträtt bland människorna har undanröjt den vaga Guden själv i människors föreställningar; människors tillbedjan av den praktiske Guden själv har ökat deras lydnad mot Gud, och genom Guds Andes gudomliga verk i köttet och mänskliga verk i köttet, tar människan emot uppenbarelse och vallning, och hennes livs sinnelag förändras. Detta är den enda verkliga meningen med Andens ankomst i köttet, och det handlar i första hand om att människor ska kunna kommunicera med Gud, lita på Gud och nå fram till kunskapen om Gud.

På det hela taget, vilken inställning bör människor ha till den praktiske Guden? Vad vet du om inkarnationen, om Ordets framträdande i köttet, om Guds framträdande i köttet, om den praktiske Gudens gärningar? Och vad talas det framför allt om idag? Inkarnationen, Ordets ankomst i köttet, och Guds framträdande i köttet – alla de här frågorna måste man förstå. Baserat på er mognad, och den era ni lever i, måste ni under era upplevelser i livet successivt komma till insikt om dessa saker och få en klar kunskap om dem. Den process genom vilken människor upplever Guds ord är densamma som den process genom vilken de känner till Guds ords framträdande i köttet. Ju mer människor upplever Guds ord, desto bättre känner de Guds Ande. Genom att uppleva Guds ord förstår människor principerna för Andens verksamhet och lär känna den praktiske Guden själv. Faktum är att när Gud fullkomnar människor och vinner dem, får han dem att lära känna den praktiske Gudens gärningar. Han använder den praktiske Gudens verk för att visa dem inkarnationens verkliga betydelse, och för att visa dem att Guds Ande faktiskt har framträtt inför människan. När människor vinns av Gud och fullkomnas av Gud, har den praktiske Gudens uttryck erövrat dem, den praktiske Gudens ord har förändrat dem och gett dem hans liv i deras inre, fyllt dem med vad han är (oavsett om det är vad han är som människa eller vad han är som Gud), och han fyller dem med sina ords innersta väsen och får människor att leva ut hans ord. När Gud vinner människor, gör han det främst genom att använda den praktiske Gudens ord och yttranden för att åtgärda människornas brister och för att bedöma och avslöja deras upproriska sinnelag, vilket får dem att vinna vad de behöver, och visa dem att Gud har kommit bland människorna. Viktigast av allt: det verk den praktiske Guden utför räddar varenda människa från Satans inflytande, och för dem bort från smutsens land och fördriver deras fördärvade sinnelag. Den mest genomgripande betydelsen av att vinnas av den praktiske Guden är att kunna använda den praktiske Guden som ett exempel, som en förebild, och leva ut normal mänsklighet och kunna praktisera i enlighet med den praktiske Gudens ord och krav utan minsta avvikelse eller avsteg, praktisera vad han än säger och kunna utföra vadhelst han begär. På detta sätt kommer du att ha vunnits av Gud. När du har vunnits av Gud äger du inte bara den Helige Andes verk, utan framför allt kan du leva ut den praktiske Gudens krav. Att enbart ha den Helige Andens verk betyder inte att du har liv. Vad som är avgörande är om du är i stånd att handla i enlighet med den praktiske Gudens krav på dig, vilket hör samman med huruvida du är i stånd att vinnas av Gud. De här sakerna är den viktigaste meningen med den praktiske Gudens verk i köttet. Gud vinner alltså en grupp människor genom att verkligen och bokstavligen framträda i köttet och vara livslevande, genom att ses av människorna, faktiskt utföra Andens verk i köttet och fungera som en förebild för människor i köttet. Syftet med Guds ankomst i köttet är främst att göra det möjligt för människor att se Guds verkliga gärningar, att uppenbara den formlösa Anden i köttet och låta människor se och röra vid honom. På detta sätt kommer de som fulländas av honom att leva ut honom, de kommer att vinnas av honom och de kommer att vara efter hans hjärta. Om Gud enbart talade i himlen och inte faktiskt kom till jorden, då skulle människorna fortfarande vara oförmögna att känna Gud. De skulle bara kunna predika Guds gärningar med hjälp av tom teori och Guds ord skulle inte vara verklighet för dem. Gud har kommit till jorden främst för att utgöra ett exempel och en förebild för dem som ska vinnas av Gud. Endast på detta sätt kan människor verkligen känna Gud, röra vid Gud och se honom, och först då kan de verkligen vinnas av Gud.

Fotnoter: Allsmäktige Guds Kyrka

a. Den ursprungliga texten lyder ”och båda är”.

Källa : Allsmäktige Guds Kyrka

[kingdomsalvationsv]

Framgång eller misslyckande beror på vilken vägmänniskan går

De flesta människor tror på Gud för sitt framtida slutmåls skull eller för stundens nöje. De som inte har genomgått några åtgärder tror på Gud för att få träda in i himlen, för att få belöningar. De tror inte på Gud för att bli fullkomliggjorda eller för att göra vad som är deras plikt i egenskap av Guds skapelser. De flesta människor tror alltså inte på Gud i syfte att fullgöra sina skyldigheter eller för att göra sin plikt. Det är sällan folk tror på Gud för att få leva ett meningsfullt liv, och ingen menar att eftersom människan lever så ska hon älska Gud därför att det är himlens lag och jordens princip att göra det, och därför att det är människans naturliga kall.

 Så även om alla människor strävar efter sina egna mål, är målsättningen för deras strävan liksom deras motivation densamma, och inte bara det, utan för de flesta av dem är föremålen för deras dyrkan i stort sett desamma. Under de senaste tusentals åren har många troende dött, och många har dött och fötts igen. Det är inte bara en eller två individer som söker efter Gud, och inte ens ett eller två tusen, och likväl strävar de flesta av dessa människor för sina egna utsikters eller strålande framtidshopps skull. De som är hängivna Kristus är sällsynta. Många hängivna troende har ändå dött insnärjda i sina egna nät, och antalet människor som har varit segerrika är dessutom ynkligt litet. Än idag vet de inte varför folk misslyckas eller vad som är hemligheten med deras seger. De som är fullt upptagna med att söka efter Kristus har ännu inte upplevt sitt ögonblick av plötslig insikt; de har inte gått till botten med dessa hemligheter därför att de helt enkelt inte vet. Fastän de anstränger sig flitigt i sin strävan går de inte framgångens väg utan samma misslyckandets väg som deras föregångare en gång gick. Innebär inte det att hur mycket de än söker så går de den väg som leder till mörker? Är det inte bitter frukt de skördar? Det är svårt nog att förutsäga om de människor som försöker efterlikna dessa som lyckades i gångna tider slutligen kommer att möta framgång eller olycka. Hur mycket sämre är då inte oddsen för de människor som söker genom att gå i deras fotspår som misslyckades? Löper de inte ännu större risk att misslyckas? Vad har den väg de vandrar för värde? Ödslar de inte bort sin tid? Oavsett om folk lyckas eller misslyckas i sin strävan finns det kort sagt en anledning till att de gör det, och det är inte så att deras framgång eller misslyckade bestäms av att de söker precis som de behagar.

Det mest grundläggande kravet när det gäller människans tro på Gud är att hon har ett uppriktigt hjärta och att hon engagerar sig fullkomligt och verkligen lyder. Vad som är svårast för människan är att ge hela sitt liv i utbyte mot sann tro, som kan göra det möjligt för henne att vinna hela sanningen och fullgöra sin plikt som en Guds skapelse. Detta är vad som är ouppnåeligt för dem som misslyckas, och det är ännu mer ouppnåeligt för dessa som inte kan finna Kristus. Eftersom människan inte är bra på att hänge sig helt och hållet åt Gud, eftersom hon inte är villig att göra sin plikt gentemot Skaparen, eftersom hon har sett sanningen men undviker den och går sin egen väg, eftersom hon alltid söker genom att gå samma väg som dessa som misslyckats, eftersom hon alltid trotsar himlen, misslyckas hon alltid, låter sig alltid luras av Satans knep och snärjs i sitt eget nät. Eftersom människan inte känner Kristus, eftersom hon inte är expert på att förstå och uppleva sanningen, eftersom hon är alltför vördnadsfull mot Paulus och alltför lysten på himlen, eftersom hon alltid kräver att Kristus ska lyda henne och kommenderar Gud, är dessa stora personligheter och dessa som har upplevt världens växlingar fortfarande dödliga och dör fortfarande mitt under Guds pågående tuktan. Det enda jag kan säga om sådana människor är att de dör en tragisk död och att konsekvensen för dem – deras död – inte är utan berättigande. Är inte deras misslyckande ännu mer oacceptabelt för himlens lag? Sanningen kommer från människans värld, men sanningen bland människorna förs vidare av Kristus. Den har sitt ursprung i Kristus, alltså i Gud själv, och detta är något som människan inte är kapabel till. Men Kristus skänker bara sanningen; han kommer inte för att besluta om människan ska nå framgång i sin strävan efter sanningen. Därav följer alltså att framgång eller misslyckande i sanningen beror helt och hållet på människans strävan. Huruvida hon lyckas eller misslyckas i sanningen har aldrig haft något med Kristus att göra utan avgörs tvärtom av hennes strävan. Man kan inte lasta Gud för människans slutliga öde och hennes framgång eller misslyckande, så att det bli Gud själv som bär skulden för det, för det här är inte något som berör Gud själv utan det är direkt relaterat till den plikt som Guds skapelser har att göra. De flesta människor har lite kunskap om Paulus och Petrus strävan och slutmål, och likväl känner folk inte till mer än Petrus och Paulus slutliga öde och vet inget om hemligheten bakom Petrus framgångar eller de bristfälligheter som ledde till Paulus misslyckande. Så om ni är fullkomligt oförmögna att genomskåda själva kärnan i deras strävan, då kommer de flesta av er ändå att misslyckas i er egen strävan, och även om några få av er kommer att lyckas kommer de ändå inte att vara Petrus jämlikar. Om vägen för din strävan är den rätta, då har du hopp om framgång: om den väg du går i din strävan efter sanningen är fel väg, då kommer du aldrig att kunna nå framgång utan kommer att gå samma öde till mötes som Paulus.

Petrus var en människa som blev fullkomliggjord. Först efter att ha vunnit en ren kärlek till Gud genom att uppleva tuktan och dom blev han tillfullo fullkomliggjord; den väg han gick var vägen till fullkomning. Petrus gick alltså den rätta vägen från första början, och hans motivation för att tro på Gud var den rätta. Därför blev han fullkomliggjord och han vandrade på en ny väg* som människan aldrig tidigare beträtt. Men den väg som Paulus hade gått sedan begynnelsen var en väg av motstånd mot Kristus, och det var enbart på grund av att den helige Ande önskade använda honom i sitt verk och dra nytta av hans begåvning och alla hans meriter som han arbetade för Kristus i flera decennier. Han var bara en person som användes av den helige Ande, och han användes inte på grund av att Jesus såg positivt på hans mänsklighet, utan på grund av sin begåvning. Han kunde arbeta för Jesus därför att han slogs till marken, inte därför att han gärna gjorde det. Han kunde utföra detta arbete tack vare den helige Andes upplysning och vägledning, och det arbete han utförde representerade inte på något vis hans strävan eller hans mänsklighet. Paulus verk var en tjänares verk – han arbetade alltså som en apostel. Men Petrus var annorlunda: Han bedrev också en del verksamhet; den var inte lika omfattande som Paulus verksamhet, men han verkade aktivt samtidigt som han arbetade på sitt eget inträde, och hans verksamhet skilde sig från den som Paulus bedrev. Petrus arbete innebar att han gjorde det som en Guds skapelse är förpliktad att göra. Han var inte verksam som apostel, utan han arbetade medan han strävade efter kärleken till Gud. Även Paulus arbete omfattade hans personliga strävan. Han strävade inte av något annat skäl än sina förhoppningar för framtiden och sin önskan om ett bra slutmål. Han accepterade ingen förädling under sin verksamhet, och inte heller beskärning och hantering. Han trodde att om bara det arbete han utförde tillfredsställde Guds önskemål, och allt han gjorde behagade Gud, så väntade honom en belöning till slut. Hans verksamhet rymde inga personliga upplevelser – alltsamman var ett självändamål och det utfördes inte under en samtidig strävan efter förändring. Hela hans verksamhet var en affärsuppgörelse, där fanns inget av den plikt eller underkastelse som åligger en Guds skapelse. Paulus gamla sinnelag genomgick ingen förändring under hans verksamhet. Hans arbete handlade bara om att tjäna andra och kunde inte åstadkomma förändringar i hans sinnelag. Paulus började bedriva sin verksamhet omedelbart utan att vare sig ha fullkomnats eller åtgärdats och vad som drev honom var lönen. Petrus var annorlunda: Han var en människa som beskurits, åtgärdats och förädlats. Målet och drivkraften bakom Petrus arbete skilde sig diametralt från Paulus. Även om Petrus inte bedrev så omfattande verksamhet, genomgick hans sinnelag många förändringar och vad han eftersträvade var sanningen och verklig förändring. Han arbetade inte bara för arbetets egen skull. Även om Paulus arbetade mycket var alltsamman den helige Andes verk, och även om Paulus samarbetade i denna verksamhet upplevde han den inte. Att Petrus arbetade mycket mindre berodde enbart på att den helige Ande inte arbetade så mycket genom honom. Det var inte omfattningen av deras verksamhet som avgjorde huruvida de fulländades; en av dem strävade i syfte att bli belönad, medan den andra gjorde det i syfte att uppnå en total kärlek till Gud och fullgöra sin plikt som en Guds skapelse, och han gjorde det i så hög grad att han kunde leva ut en härlig gestalt i syfte att uppfylla Guds önskan. De var olika till sitt yttre och även deras inre väsen skilde sig. Man kan inte avgöra vem av dem som fullkomnades genom att se på hur mycket de arbetade. Petrus strävade efter att leva ut sinnebilden av en som älskar Gud, att bli någon som lydde Gud, att bli någon som accepterade att åtgärdas och beskäras, och att bli någon som fullgjorde sin plikt som en Guds skapelse. Han kunde viga sig åt Gud, lägga hela sin person i Guds händer och lyda honom intill döden. Det var vad han beslutat sig för att göra och det var också vad han gjorde. Det här är den grundläggande orsaken till att hans slut blev ett annat än Paulus. Det verk som den helige Ande utförde i Petrus var att göra honom fullkomlig, och det verk som den helige Ande utförde i Paulus var att använda honom. Orsaken var att de hade olika natur och olika uppfattning om strävan. Den helige Ande var verksam i båda. Petrus tillämpade detta verk på sig själv och lät även andra få del av det; Paulus försåg däremot andra med hela den helige Andes verk och fick inte själv ut något av det. Därför var förändringarna i Paulus nästan obefintliga även sedan han erfarit den helige Andes verk under så många år. Han var fortfarande kvar nästan helt i sitt naturliga tillstånd och han var fortfarande samma Paulus som förr. Enda skillnaden var att han efter att ha utstått många års strapatsrik verksamhet hade lärt sig att ”arbeta” och lärt sig att hålla ut, men hans gamla natur – hans synnerligen tävlingsinriktade och vinningslystna natur – fanns kvar. Fastän han arbetat så många år var han inte medveten om sitt fördärvade sinnelag. Han hade inte gjort sig av med sitt gamla sinnelag och det syntes tydligt i hans verksamhet. Han hade bara fått mer arbetserfarenhet, men enbart denna lilla erfarenhet kunde inte förändra honom och förändra hans syn på tillvaron eller vikten av hans strävan. Fastän han arbetade många år för Kristus och aldrig mer förföljde Herren Jesus, skedde det ingen förändring i hans hjärta vad gällde hans kunskap om Gud. Det betyder att han inte arbetade för att ägna sig helt åt Gud, utan tvärtom drevs han att arbeta för sin framtida slutmåls skull. I början förföljde han nämligen Kristus och underkastade sig inte Kristus; han var till sin natur en rebell som medvetet satte sig upp mot Kristus och inte hade någon kunskap om den helige Andes verk. När hans verksamhet närmade sig sitt slut hade han fortfarande ingen kännedom om den helige Andes arbete, utan handlade bara på eget initiativ enligt sin egen karaktär utan att bry sig det minsta om den helige Andes vilja. Därför var hans natur fientligt inställd till Kristus och lydde inte sanningen. Hur skulle en sådan person, som hade övergetts av den helige Andes verk, som inte kände till den helige Andes verk och som dessutom motarbetade Kristus, kunna bli frälst? Huruvida människan kan bli frälst beror inte på hur mycket arbete hon utför eller hur mycket hon engagerar sig, utan av huruvida hon känner till den helige Andes verk, huruvida hon kan omsätta sanningen i praktiken och huruvida hennes åsikter angående strävan stämmer med sanningen.

Även om naturliga uppenbarelser ägde rum efter det att Petrus börjat följa Jesus, var han ända från första början till sin natur en människa som var villig att underkasta sig den helige Ande och söka efter Kristus. Hans lydnad mot den helige Ande var äkta: Han var inte ute efter pengar och berömmelse, utan han drevs av lydnad mot sanningen. Även om Petrus vid tre tillfällen förnekade att han kände Kristus, och även om han frestade Herren Jesus, hade dessa obetydliga mänskliga svagheter inget med hans natur att göra, de påverkade inte hans framtida strävan och kan inte ses som något övertygande bevis för att hans frestande av Jesus var en antikrists handling. Normal mänsklig svaghet är något alla världens människor delar – förväntar du dig att Petrus skulle vara annorlunda? Har inte folk vissa åsikter om Petrus på grund av att han gjorde flera dumma misstag? Och dyrkar inte folk Paulus på grund av allt arbete han gjorde och alla brev han skrev? Hur skulle människan kunna blicka in i människans innersta väsen? Visst kan väl de som verkligen har förnuft se något som är så obetydligt? Även om Petrus många år av smärtsamma upplevelser inte finns dokumenterade i Bibeln, är det inget bevis för att Petrus inte hade verkliga upplevelser eller att Petrus inte gjordes fullkomlig. Hur kan människan förstå Guds verk helt och fullt? Det var inte Jesus som personligen valde ut texterna i Bibeln, utan de sammanställdes av senare generationer. Innebär då inte det att allt som finns nedtecknat i Bibeln valdes ut med utgångspunkt från människors uppfattningar? Dessutom framgår det inte uttryckligen i breven hur Petrus och Paulus liv slutade, så människor bedömer Petrus och Paulus med utgångspunkt från sina egna uppfattningar och sina egna preferenser. Och eftersom Paulus uträttade så mycket, eftersom hans ”bidrag” var så stort, vann han massornas förtroende. Koncentrerar sig inte människan enbart på det ytligare? Hur skulle människan kunna blicka in och se människans innersta väsen? Och med tanke på att Paulus har varit föremål för dyrkan i tusentals år – vem skulle våga drista sig till att förneka hans insats? Petrus var bara en fiskare, så hur skulle hans bidrag kunna vara lika stort som Paulus? Om man ser till vad de bidrog med så borde Paulus ha blivit belönad snarare än Petrus, och det borde ha varit han som var bäst kvalificerad att vinna Guds gillande. Vem hade kunnat föreställa sig att Guds behandling av Paulus bara skulle innebära att han fick honom att arbeta med sina olika gåvor, medan han däremot gjorde Petrus fullkomlig. Det är absolut inte så att Herren Jesus hade gjort upp planer för Petrus och Paulus från allra första början. Tvärtom var det deras medfödda natur som avgjorde om de skulle fullkomnas eller sättas i arbete. Men vad folk ser är alltså bara människans synliga insatser, den väg hon strävar från början samt drivkraften bakom hennes strävan. Folk bedömer en människa utifrån sina åsikter, men en människas slutliga öde avgörs inte utifrån hennes yttre egenskaper. Därför säger jag att om den väg du tar från början är framgångens väg, och om din syn på strävan är den rätta från början, då är du som Petrus; om den väg du går är misslyckandets väg, då spelar det ingen roll vilket pris du betalar utan ditt slutliga öde blir ändå detsamma som Paulus. I vilket fall som helst är det inte din hängivenhet eller det pris du betalar som bestämmer ditt slutmål och huruvida du lyckas eller misslyckas, utan det avgörande är om den väg du söker är den rätta eller inte. Petrus och Paulus innersta väsen var olika, liksom deras målsättningar; det här kan ingen människa upptäcka, utan det är bara Gud som kan känna dem helt och fullt. Vad Gud ser är nämligen människans essens, medan människan själv inte vet någonting om sitt eget innersta väsen. Människan kan inte se en individs innersta väsen eller verkliga mognad, och följaktligen kan hon inte fastställa orsakerna till Paulus och Petrus misslyckande respektive framgång. Att de flesta dyrkar Paulus och inte Petrus beror på att Paulus användes för att verka offentligt, och denna verksamhet kan människan se och därför erkänner hon Paulus ”prestationer”. Petrus upplevelser är däremot osynliga för människan, och det han sökte är ouppnåeligt för människan, och därför är hon inte intresserad av Petrus.

Petrus fullkomnades genom att uppleva hantering och förädling. Han sa: ”Jag måste alltid tillgodose Guds önskemål. Vad jag än gör strävar jag bara efter att uppfylla Guds önskan, och vare sig jag tuktas eller döms gör jag det ändå med glädje.” Petrus gav sitt allt till Gud och det enda syftet med hans arbete, ord och hela liv var att älska Gud. Han var en människa som strävade efter helighet och ju mer han upplevde desto mer växte den kärlek till Gud som han hyste djupt inne i sitt hjärta. Paulus gjorde däremot bara ett yttre arbete, och även om han också slet hårt gjorde han det för att nå ett bra resultat och få en belöning. Om han hade vetat att han inte skulle få någon belöning skulle han ha gett upp sin verksamhet. Det viktiga för Petrus var den sanna kärlek han hade i sitt hjärta och det som var genomförbart och kunde uppnås. Han brydde sig inte om huruvida han skulle få någon lön, utan huruvida hans sinnelag skulle kunna förändras. Det viktiga för Paulus var att arbeta ännu hårdare, det viktiga för honom var utåtriktat arbete och engagemang liksom de lärosatser som vanligt folk inte upplevde. Han var inte ett dugg intresserad av inre förändringar eller av att verkligen älska Gud. Petrus upplevelser syftade till att uppnå sann kärlek till Gud och sann kunskap om honom. De syftade till att skapa en närmare relation till Gud och ett praktiskt utlevande. Paulus gjorde sitt arbete därför att Jesus anförtrott honom det och för att få det han längtade efter, men det hade inget att göra med hans kunskap om sig själv och om Gud. Han arbetade uteslutande för att undgå tuktan och dom. Vad Petrus sökte var ren kärlek, och vad Paulus sökte var rättfärdighetens segerkrans. Petrus upplevde den helige Andes verk under många år och hade såväl praktisk kunskap om Kristus som en grundlig kunskap om sig själv. Och därför var hans kärlek till Gud ren. Många år av förädling hade lyft hans kunskap om Jesus och livet, hans kärlek var förbehållslös, en spontan kärlek, och han bad inte om något i gengäld och hoppades inte heller på några förmåner. Paulus arbetade i många år, men han besatt inte någon större kunskap om Kristus och hans kunskap om sig själv var också beklagansvärt liten. Han hyste helt enkelt inte någon kärlek till Kristus, och han utförde sitt arbete och löpte sitt lopp för att vinna den slutliga segerkransen. Vad han sökte var den finaste kransen, inte den renaste kärleken. Han sökte inte aktivt utan passivt; han gjorde inte sin plikt utan drevs framåt i sitt arbete sedan den helige Andes verk gripit tag i honom. Följaktligen visar inte hans verksamhet att han var en kvalificerad Guds skapelse; det var Petrus som var en kvalificerad Guds skapelse som gjorde vad som ålåg honom. Människan tänker att alla dessa som arbetar för Gud bör få en belöning, och det tas för givet att ju mer man bidrar med desto mer ska man vinna Guds gillande. Människans uppfattning är i själva verket affärsmässig och hon söker inte aktivt göra sin plikt som en Guds skapelse. För Gud är det så att ju mer folk söker att verkligen älska honom och lyda honom fullkomligt, vilket också innebär att de söker göra sin plikt som hans skapelser, desto mer kan de vinna hans gillande. Guds ståndpunkt är att kräva att människan återtar sin ursprungliga plikt och status. Människan är en varelse som skapats av Gud och därför ska hon inte överskrida sina befogenheter genom att ställa några som helst krav på Gud, utan enbart göra sin plikt som en Guds skapelse. Paulus och Petrus slutmål bestämdes utifrån huruvida de kunde göra sin plikt som Guds skapelser och inte utifrån storleken på deras insatser; deras slutmål bestämdes utifrån vad de sökte från början, inte utifrån hur mycket de arbetade eller hur andra människor bedömde dem. Att söka att aktivt göra sin plikt som en Guds skapelse är vägen till framgång; att söka den väg som består av sann kärlek till Gud är den mest rätta vägen; att söka förändra sitt gamla sinnelag och söka ren kärlek till Gud är vägen till framgång. Denna väg till framgång är den väg som innebär ett återtagande av den ursprungliga plikt och det ursprungliga framträdande som åligger en Guds skapelse. Det är återtagandets väg och det är även målsättningen för hela Guds verk från början till slut. Om människans strävan fläckas av personliga omåttliga krav och irrationella begär kommer inte effekten att bli några förändringar i människans sinnelag. Det här strider mot återtagningsarbetet. Det är definitivt inte något arbete som utförs av den helige Ande och därför står det klart att verksamhet av detta slag inte godkänns av Gud. Vad är det för mening med en strävan som inte är godkänd Gud?

Det arbete som Paulus utförde visades upp för människan, men vad det gällde hur ren hans kärlek till Gud var och hur mycket han älskade Gud i sitt hjärtas djup så är det något människan inte kan se. Människan kan bara se det arbete han utförde, och av det vet man att han med säkerhet användes av den helige Ande. Följaktligen tänker människan att Paulus var bättre än Petrus, att hans verk var större i och med att han kunde sörja för församlingarna. Petrus såg bara till sina personliga upplevelser och vann inte mer än ett fåtal människor under sin tillfälliga verksamhet. Det finns bara ett fåtal mindre kända brev från honom, men vem vet hur stor kärleken till Gud var i djupet av hans hjärta? Paulus arbetade för Gud dag ut och dag in. Så länge det fanns arbete att göra gjorde han det. Han tänkte att på det viset skulle han kunna vinna kransen och behaga Gud, men han sökte inte efter möjligheter att förändra sig själv genom sin verksamhet. Allt i Petrus liv som inte uppfyllde Guds önskan fick honom att känna sig illa till mods. Om det inte tillfredsställde Guds önskan kände han sig ångerfull och letade efter ett lämpligt sätt att försöka behaga Guds hjärta. Även när det gällde de minsta och mest betydelselösa sidorna av hans liv krävde han av sig själv att han måste uppfylla Guds önskan. Han var inte mindre fordrande när det gällde sitt gamla sinnelag, och han var alltid rigorös i sina krav på sig själv att tränga djupare in i sanningen. Paulus var bara ute efter ytlig ryktbarhet och status. Han sökte briljera inför människor och försökte inte göra några djupare framsteg i sitt inträde i livet. Vad han intresserade sig för var lärosatser, inte verklighet. En del människor säger: ”Paulus arbetade så mycket för Gud — varför mindes inte Gud honom? Petrus arbetade bara lite för Gud och bidrog inte i någon större utsträckning till församlingarna, så varför blev han fullkomliggjord?” Petrus älskade Gud till en viss grad, vilket var vad Gud krävde; endast sådana människor bär vittnesbörd. Och Paulus då? Hur mycket älskade han Gud? Vet du? Varför arbetade Paulus? Och varför arbetade Petrus? Petrus gjorde inte så mycket, men vet du vad som fanns djupt inne i hans hjärta? Paulus arbete gick ut på att sörja för församlingarna och stötta församlingarna. Vad Petrus upplevde var förändringar i sitt livssinnelag; han upplevde kärleken till Gud. Nu när du vet skillnaderna i deras inre väsen kan du se vem som i sista änden verkligen trodde på Gud och vem som inte gjorde det. En av dem älskade verkligen Gud medan den andre inte gjorde det; en genomgick förändringar i sitt sinnelag och det gjorde inte den andre; en tjänade ödmjukt och uppmärksammades inte så lätt av folk, medan den andre dyrkades av människor och var en stor personlighet; en av dem sökte helighet, men det gjorde inte den andre och även om han inte var oren besatt han inte ren kärlek; den ene besatt sann mänsklighet, men inte den andre; den ene var fylld av känslan av att vara en Guds skapelse, men inte den andre. Detta är skillnaderna i Paulus och Petrus inre väsen. Den väg som Petrus gick var framgångens väg, som också var den väg som ledde till återtagande av normal mänsklighet och av den plikt som åligger en Guds skapelse. Petrus representerar alla dessa som är framgångsrika. Den väg Paulus gick var misslyckandets väg och han står för alla dessa som bara underkastar sig och offrar sig ytligt men inte hyser någon äkta kärlek till Gud. Paulus representerar alla dessa som inte äger sanningen. I sin tro på Gud sökte Petrus tillfredsställa Gud i alla avseenden och han försökte lyda allt som kom från Gud. Utan minsta klagan kunde han acceptera att tuktas och dömas liksom att förädlas, prövas och sakna mycket i sitt liv — inget av detta kunde förändra hans kärlek till Gud. Var inte detta den ultimata gudskärleken? Var inte detta att göra en Guds skapelses plikt? Vare sig det gäller tuktan, dom eller prövning så kan du alltid vara lydig intill döden, och det är vad en Guds skapelse har att uppnå, det är renheten i kärleken till Gud. Om människan kan uppnå detta är hon en kvalificerad Guds skapelse och det finns inget som uppfyller Skaparens önskan mer. Föreställ dig att du är kapabel att arbeta för Gud, men du lyder honom inte och du är oförmögen att verkligen älska honom. Inte nog med att du då inte har gjort din plikt som en Guds skapelse, utan dessutom kommer du att fördömas av Gud därför att du är en person som inte besitter sanningen, som är oförmögen att lyda Gud och som är olydig mot honom. Du bryr dig bara om att arbeta för Gud och är inte intresserad av att omsätta sanningen i praktisk handling eller att lära känna dig själv. Du varken förstår eller känner Skaparen, och du varken lyder eller älskar honom. Du är en människa som är olydig mot Gud av födseln, och Gud älskar inte sådana människor.

Somliga människor säger:”Paulus gjorde ett ofantligt stort arbete, och han tog på sig ett stort ansvar för församlingarna och bidrog med så mycket till dem. Paulus tretton brev vidmakthöll 2000 år av nådens tidsålder och överträffas bara av de fyra evangelierna. Vem kan jämföras med honom? Ingen kan uttolka Johannes uppenbarelse medan Paulus brev ger liv, och det arbete han utförde var till gagn för församlingarna. Vem förutom han hade kunnat åstadkomma något sådant? Och vad gjorde Petrus för arbete?” När människan värderar andra gör hon det med utgångspunkt från vad de bidragit med. När Gud värderar människan gör han det med utgångspunkt från hennes natur. Bland dessa som söker liv var Paulus en person som inte var medveten om sitt eget väsen. Han var sannerligen varken ödmjuk eller lydig och inte heller medveten om sitt eget väsen som stod i opposition till Gud. Han var alltså en människa som inte hade genomgått detaljerade upplevelser, en människa som inte omsatte sanningen i praktisk handling. Petrus var annorlunda. Han var medveten om sina brister, sina svagheter och sitt fördärvade sinnelag som en Guds skapelse, och därmed hade han en väg av praktiskt handlande genom vilken han kunde förändra sitt sinnelag; han var inte en av dem som bara hade lärosatser och inte ägde någon verklighet. Dessa som förändras är nya människor som har blivit frälsta, de är sådana som är kvalificerade i att eftersträva sanningen. Folk som inte förändras tillhör den kategorin som är naturligt föråldrade; de är sådana som inte har blivit frälsta, alltså sådana som Gud avskyr och förkastar. Gud kommer inte att minnas dem oavsett hur stor deras arbetsinsats är. När du jämför detta med din egen strävan bör det vara uppenbart huruvida du när det kommer till kritan är samma sorts människa som Petrus eller Paulus. Om det fortfarande inte finns någon sanning i vad du söker, och om du fortfarande är lika arrogant och förmäten som Paulus och fortfarande lika munvig och skrytsam som han, då är du utan tvivel en degenererad individ som misslyckas. Om du söker på samma sätt som Petrus, om du söker praktiska handlingar och sanna förändringar, om du inte är arrogant eller egensinnig utan söker göra din plikt, då kommer du att bli en Guds skapelse som kan segra. Paulus var inte medveten om sitt eget inre väsen eller fördärv, och än mindre var han medveten om sin egen olydnad. Han nämnde aldrig sitt avskyvärda trots mot Kristus och han var inte heller särskilt ångerfull. Han presenterade bara en kortfattad förklaring och innerst inne i sitt hjärta underkastade han sig aldrig Gud helt och hållet. Även om han föll till marken på vägen till Damaskus, blickade han aldrig djupt in i sig själv. Han var nöjd bara med att fortsätta arbeta och betraktade inte att att lära känna sig själv och förändra sitt gamla sinnelag som det viktigaste. Han var nöjd med att bara förkunna sanningen, med att sörja för andra för att lindra sitt eget samvete, och med att inte längre förfölja Jesu lärjungar och på så sätt trösta sig själv och förlåta sig själv för sina gamla synder. Det mål han strävade efter var inget mer än en framtida krans och förgängligt arbete, det mål han strävade efter var nåd i överflöd. Han sökte inte tillräcklig sanning, och inte heller försökte han tränga djupare in i en sanning som han tidigare inte förstått. Hans självkännedom kan följaktligen sägas vara oriktig och han accepterade inte tuktan eller dom. Att han kunde arbeta betyder inte att han hade någon kunskap om sin egen natur eller sitt inre väsen; hans fokus låg enbart på yttre seder och bruk. Vad han strävade efter var vidare inte förändring utan kunskap. Hans arbete var helt och hållet resultatet av att Jesus uppenbarat sig för honom på vägen till Damaskus. Det var inte något som han själv bestämt sig för från början, och inte heller var det verksamhet som ägde rum efter det att han accepterat beskärning av sitt gamla sinnelag. Oavsett hur han arbetade förändrades inte hans gamla sinnelag, och därför innebar inte hans arbete någon gottgörelse för hans gamla synder utan spelade bara en viss roll för den tidens församlingar. För en människa som han, vars gamla sinnelag inte förändrades — alltså en människa som inte vann frälsning och i än högre grad saknade sanningen — var absolut oförmögen att bli en av dessa som accepterades av Herren Jesus. Han var inte en person som var fylld av kärlek till och vördnad för Jesus Kristus, inte heller var han en person som var duktig på att söka sanningen, och än mindre var han en person som sökte lära känna inkarnationens hemlighet. Han var bara en människa som var skicklig på spetsfundigheter och inte skulle ge vika för någon som stod över honom eller som hade sanningen. Han avundades människor eller sanningar som gick emot honom eller var fientligt inställda till honom, och föredrog begåvade människor som visade upp en imponerande personlighet och var i besittning av gedigna kunskaper. Han tyckte inte om att umgås med fattiga människor som sökte den sanna vägen och bara intresserade sig för sanningen, utan befattade sig i stället med äldre personer i religiösa organisationer som bara talade om doktriner och hade kunskap i överflöd. Han hyste ingen kärlek till den helige Andes nya verk och brydde sig inte om rörelsen med den helige Andes nya verk. I stället gynnade han dessa regler och lärosatser som var högre än allmänna sanningar. Hans innersta väsen och allt det han sökte gör att han inte förtjänar att kallas en kristen som strävade efter sanningen, och än mindre en trogen tjänare i Guds hus, för han var alldeles för skenhelig och olydig. Även om han är känd som en Herren Jesu tjänare var han inte alls lämpad att träda in genom himmelrikets port, för hans handlande från början till slut kan inte kallas rättfärdigt. Han kan bara ses som en hycklare som handlade orättfärdigt men samtidigt verkade för Kristus. Även om han inte kan kallas ond, kan man med fog kalla honom för en människa som handlade orättfärdigt. Han arbetade hårt, men han ska inte bedömas utifrån mängden arbete han utförde, utan enbart utifrån dess kvalitet och substans. Endast på det viset är det möjligt att komma till klarhet med den här saken. Han tänkte alltid: ”Jag är kapabel att arbeta; jag är tar hänsyn till Herrens börda och ingen annan, och ingen ångrar sig så djupt som jag och jag har sett det stora ljuset och därför är min ånger djupare än någon annans.” Det här var vad han tänkte i sitt hjärta på den tiden. Mot slutet av sin verksamhet sa Paulus: ”Jag har utkämpat kampen, jag har avslutat mitt lopp och nu väntar mig en rättfärdighetens krans.” Hans kamp, arbete och lopp gick helt och hållet ut på att vinna rättfärdighetens segerkrans, och han kämpade sig inte aktivt framåt. Även om han inte var oengagerad i sin verksamhet kan man säga att han utförde sitt arbete enbart i syfte att kompensera sina misstag och tysta sitt samvetes anklagelser. Han hoppades bara på att bli klar med sitt arbete, få avsluta sitt lopp och utkämpa sin kamp så snart som möjligt, för desto snabbare skulle han kunna få sin efterlängtade rättfärdighetens krans. Vad han längtade efter var inte att möta Herren Jesus med sina erfarenheter och sin sanna kunskap, utan att avsluta sitt arbete så snart som möjligt så att han när han mötte Herren Jesus skulle kunna få den lön han förtjänat genom sitt arbete. Han använde sin verksamhet för att trösta sig själv och för att kunna få en framtida segerkrans i utbyte. Vad han sökte var inte sanningen eller Gud utan enbart segerkransen. Hur kan en sådan strävan hålla måttet? Hans motivation, hans arbete, det pris han betalade och alla hans ansträngningar — alltsamman var genomsyrat av hans underbara fantasier och han arbetade helt och hållet med utgångpunkt från sina egna önskningar. I hela hans verk fanns det inte den minsta villighet i det pris han betalade; han var bara sysselsatt med att göra en affär. Hans arbetade inte med glädje för att fullgöra sin plikt, utan han arbetade med glädje för att kunna genomföra affärstransaktionen. Har den sortens ansträngningar något värde? Vem skulle prisa hans orena ansträngningar? Vem har något intresse av sådana ansträngningar? Hans verksamhet var full av framtidsdrömmar, full av underbara planer och innehöll inget sätt att förändra det mänskliga sinnelaget. Så mycket av hans godhet var falsk; hans arbete gav inte liv och höviskheten var hyckleri; det handlade om en affärsuppgörelse. Hur kan ett sådant arbete föra människan till vägen som innebär att hon återtar sin ursprungliga plikt?

Allt som Petrus sökte var i samklang med Guds hjärta. Han sökte att tillgodose vad Gud begärde och oavsett lidande och motgångar var han villig att uppfylla Guds önskan. För den som tror på Gud finns ingen viktigare strävan. Vad Paulus sökte fläckades av hans eget kött, hans egna åsikter och hans egna planer och projekt. Han var inte på något vis en kvalificerad Guds skapelse, och han var inte en person som sökte tillgodose Guds önskemål. Petrus sökte underkasta sig Guds arrangemang och även om han inte utförde något storverk var motivationen bakom hans arbete liksom den väg han gick de rätta; även om han inte kunde vinna många människor kunde han följa sanningens väg. Därför kan man säga att han var en kvalificerad Guds skapelse. Idag ska du kunna göra din plikt som en Guds skapelse och sträva efter att underkasta dig alla Guds arrangemang även om du inte är en arbetare. Du ska kunna lyda allt Gud säger och uppleva alla sorters vedermödor och förädlingar, och även om du är svag ska du kunna älska Gud i ditt hjärta. Dessa som tar ansvar för sitt eget liv är villiga att göra det som är en Guds skapelses skyldighet, och deras syn på strävan är den rätta. Det är sådana människor Gud behöver. Om du arbetade hårt och andra gagnades av din undervisning men du själv inte förändrades och inte bar något vittnesbörd eller hade någon sann upplevelse, så att inget av det du gjort bär vittnesbörd när ditt liv är slut – är du då en människa som har förändrats? Är du en person som strävar efter sanningen? På den tiden använde den helige Ande dig, men när han använde dig använde han den del av dig som kunde nyttjas till arbete, och han använde inte den del av dig som inte kunde nyttjas. Om du försökte förändras fullkomnades du gradvis under tiden som du användes. Men den helige Ande tar inte på sig något ansvar för huruvida du i sista änden blir vunnen eller inte, utan det beror på din strävan. Om det inte sker några förändringar i ditt personliga sinnelag så beror det på att din syn på arbetet är felaktig. Om du inte erhåller någon lön så får du skylla dig själv och orsaken är att du inte har omsatt sanningen i praktisk handling och är oförmögen att uppfylla Guds önskemål. Därför är ingenting viktigare än dina personliga upplevelser och ingenting är mer avgörande än ditt personliga inträde! En del människor kommer till slut att säga: ”Jag har arbetat så mycket för dig och även om jag kanske inte har åstadkommit någonting storslaget så har jag ändå varit ihärdig i mina ansträngningar. Kan du inte bara låta mig komma in i himlen och äta livets frukt?” Du måste veta vilken sorts människor jag önskar; de som är orena tillåts inte träda in i mitt rike; de som är orena tillåts inte besudla den heliga marken. Även om du har arbetat mycket och slitit i många år men i sista änden likväl är bedrövligt smutsig, då kommer det att vara oacceptabelt för himlens lag att du önskar komma in i mitt rike! Sedan världens grundande till idag har jag aldrig erbjudit enkelt tillträde till mitt rike för dem som fjäskar för mig. Detta är en himmelsk regel och ingen kan bryta mot den! Du måste söka livet. De som kommer att bli fullkomliggjorda är idag av samma sort som Petrus: Det är dessa som söker förändringar i sitt eget sinnelag och som är villiga att vittna för Gud och göra sin plikt som en Guds skapelse. Endast sådana människor kommer att fullkomnas. Om du bara tänker på belöningar och inte försöker förändra ditt livssinnelag kommer alla dina ansträngningar att vara förgäves — detta är en orubblig sanning!

Av skillnaden i Petrus och Paulus karaktärer bör du inse att alla dessa som inte strävar efter liv sliter förgäves! Du tror på Gud och följer Gud, så i ditt hjärta måste du älska Gud. Du måste kasta bort ditt fördärvade sinnelag, du måste söka att uppfylla Guds önskan och du måste göra en Guds skapelses plikt. Eftersom du tror på och följer Gud måste du offra allt till honom, inte göra personliga val eller krav, och du måste uppnå förverkligandet av Guds önskemål. Eftersom du är skapad ska du lyda Herren som skapade dig, för du saknar av födseln makt över dig själv och du är oförmögen att kontrollera ditt eget öde. Eftersom du är en person som tror på Gud måste du söka helighet och förändring. Eftersom du är en Guds skapelse måste du göra din plikt och hålla dig på din plats, och du får inte överskrida din plikt. Avsikten är inte att begränsa dig eller förtrycka dig med hjälp av lärosatser, utan detta är den väg genom vilken du kan göra din plikt, och det är något som alla som handlar rättfärdigt kan — och måste — uppnå. Om du jämför Petrus och Paulus innersta väsen kommer du att förstå hur du ska söka. Angående de vägar som Petrus och Paulus gick, så är den ena vägen mot fullkomnande och den andra vägen mot förintelse; Petrus och Paulus står för två olika vägar. Även om båda fick den helige Andes verk och den helige Andes insikt och upplysning, och även om båda accepterade det som Herren Jesus hade anförtrott dem, bar de inte samma frukt: Den ene bar verkligen frukt, men det gjorde inte den andre. Om du ser till deras väsentliga egenskaper, det arbete de utförde, vad de gav uttryck för utåt sett och deras slutliga öde, så måste du förstå vilken väg du ska ta, vilken väg du ska välja att gå. De gick två helt olika vägar. Paulus och Petrus var kvintessensen av respektive väg, så ända från första början hölls de fram som typexempel på dessa två vägar. Vad är de avgörande punkterna i Paulus upplevelser och varför nådde han inte framgång? Vad är de avgörande punkterna i Petrus upplevelser och hur upplevde han att bli fullkomliggjord? Om du jämför vad som var viktigt för var och en av dem, då vet du exakt vilken sorts människa Gud vill ha, vad Guds vilja är, vad Guds sinnelag är, vilken sorts person som slutligen kommer att fullkomnas och även vilken sorts person som inte kommer att fullkomnas; du kommer att veta vad dessa som kommer att bli fullkomliggjorda har för sinnelag, och vad dessa som inte kommer att bli fullkomliggjorda har för sinnelag — de här viktiga faktorerna kan ses i Petrus och Paulus upplevelser. Gud skapade allting och därför ser han till att hela skapelsen kommer under hans herravälde och underkastar sig hans herravälde; han kommer att vara herre över allting så att allt finns i hans händer. Hela Guds skapelse, inklusive djur, växter och människor, berg, floder och sjöar — allt måste komma under hans herravälde. Allt i skyn och på marken måste komma under hans herravälde. De kan inte välja utan måste alla underkasta sig hans anordningar. Detta har Gud bestämt och det är Guds makt. Gud är herre över allt och beordrar och rangordnar allt, så att allt klassificeras efter sitt slag och tilldelas sin egen position i enlighet med Guds vilja. Oavsett hur stort det är kan ingenting vara högre än Gud, allting tjänar mänskligheten som skapats av Gud och ingenting vågar vägra lyda Gud eller ställa några krav på honom. Därför måste även människan, i egenskap av en Guds skapelse, göra vad som är människans plikt. Oavsett om hon är allting herre eller förvaltare, oavsett hur hög ställning människan har bland allt övrigt, så är hon ändå bara en liten människa under Guds herravälde och inte mer än en obetydlig mänsklig varelse, en Guds skapelse, och kommer aldrig att stå över Gud. Som en Guds skapelse ska människan sträva efter att göra vad som är en Guds skapelses plikt och söka att älska Gud utan att göra andra val, för Gud är värdig människans kärlek. Dessa som söker att älska Gud ska inte söka några personliga förmåner eller söka det som de personligen längtar efter; detta är det mest korrekta sättet att sträva. Om det du söker är sanningen, om det du omsätter i praktisk handling är sanningen och om det du uppnår är en förändring i ditt sinnelag, då är den väg du går på den rätta vägen. Om det du söker är köttets välsignelser och det du omsätter i praktisk handling är dina egna åsikter om sanningen, om det inte sker någon förändring i ditt sinnelag, om du inte alls är lydig mot Gud i köttet och du fortfarande lever i vaghet, då kommer det du söker med visshet att ta dig till helvetet, för den väg som du går är misslyckandets väg. Huruvida du kommer att fullkomnas eller förgöras beror på din egen strävan, vilket också kan uttryckas som att framgång eller misslyckande beror på vilken väg som människan går.

[kingdomsalvationsv]

Angående Bibeln (2)

Bibeln kallas även Gamla och Nya testamentet. Vet ni vad ”testamente” syftar på? ”Testamentet” i Gamla testamentet kommer från Jehovas förbund med Israels folk när han dödade egyptierna och räddade israeliterna från farao. 

Beviset för detta förbund var naturligtvis det lammblod som ströks på dörrposter, varigenom Gud upprättade ett förbund med människan, i vilket det stod att alla som hade lammblod på tvärbjälken och dörrposterna var israeliter, Guds utvalda folk, och de skulle alla skonas av Jehova (för Jehova skulle då snart döda Egyptens alla förstfödda söner och de förstfödda bland får och nötkreatur). Detta förbund har två betydelsenivåer. Ingen som hörde till Egyptens folk eller boskap skulle räddas av Jehova; han skulle döda alla deras förstfödda söner och förstfödda får och nötkreatur. Därför förutsades det i många profetböcker att egyptierna skulle tuktas hårt som ett resultat av Jehovas förbund. Detta är förbundets första betydelsenivå. Jehova dödade Egyptens förstfödda söner och allt förstfött bland dess boskap medan han skonade alla israeliter, vilket innebar att alla dessa som tillhörde Israels land vårdades av Jehova och skulle skonas; han ville bedriva ett långsiktigt verk bland dem och upprättade förbundet med dem med hjälp av lammblod. I fortsättningen skulle Jehova inte döda israeliterna, och han sade att de för evigt skulle vara hans utvalda. Bland Israels tolv stammar skulle han ta itu med sitt verk som gällde lagens tidsålder i dess helhet, han skulle uppenbara alla sina lagar för israeliterna och välja ut profeter och domare bland dem, och de skulle stå i centrum för hans verk. Jehova slöt ett förbund med dem: Om inte tidsåldern ändrades, skulle han verka endast bland de utvalda. Jehovas förbund var oföränderligt, för det var slutet i blod och upprättat med hans utvalda folk. Än viktigare var att han hade valt en lämplig omfattning och ett lämpligt mål för att sätta igång sitt verk för hela tidsåldern, och därför såg människor förbundet som särskilt viktigt. Detta är förbundets andra betydelsenivå. Med undantag för Första Mosebok, som tillkom före upprättandet av förbundet, berättar alla andra böcker i Gamla testamentet om Guds verk bland israeliterna efter upprättandet av förbundet. Visserligen finns det enstaka berättelser om hedningarna, men i stort sett dokumenterar Gamla testamentet Guds verk i Israel. På grund av Jehovas förbund med israeliterna kallas de böcker som är skrivna under lagens tidsålder för Gamla testamentet. De har fått sitt namn efter Jehovas förbund med israeliterna.

Nya testamentet har fått sitt namn efter det blod som Jesus utgöt på korset och hans förbund med alla som trodde på honom. Jesu förbund var detta: Människor behövde bara tro på honom för att deras synder skulle bli förlåtna tack vare det blod som han utgöt, och sålunda skulle de bli frälsta och pånyttfödda genom honom och inte längre vara syndare; människor behövde bara tro på honom för att motta hans nåd och skulle inte lida i helvetet efter att de dött. Alla böcker som är skrivna under nådens tidsålder kom efter detta förbund, och allesamman dokumenterar det verk och de yttranden som det innehåller. De går inte längre än till frälsningen genom Herren Jesu korsfästelse eller förbundet; de är alla böcker skrivna av bröderna i Herren som hade erfarenheter. Således har även dessa böcker fått sitt namn efter ett förbund: De kallas Nya testamentet. Dessa två testamenten omfattar bara lagens tidsålder och nådens tidsålder och har inget samband med den avslutande tidsåldern. Därför är Bibeln inte till någon större nytta för den yttersta tidens folk av i dag. Den tjänar på sin höjd som en tillfällig referens, men i grunden har den inte mycket användningsvärde. Ändå värderar religiösa människor den fortfarande högst. De känner inte Bibeln; de vet bara hur de ska förklara Bibeln och är i grund och botten omedvetna om dess ursprung. Deras inställning till Bibeln är denna: Allt i Bibeln är rätt, den innehåller inga bristfälligheter eller fel. Eftersom de först har bestämt att Bibeln har rätt och saknar fel, studerar och undersöker de den med stort intresse. Dagens stadium av verket förutsades inte i Bibeln. Det nämndes aldrig något om erövringsverket på den mörkaste av alla platser, för detta är det senaste verket. Eftersom tidsåldern är en annan, var till och med Jesus själv ovetande om att detta stadium skulle genomföras i den yttersta tiden — så hur skulle människorna i den yttersta tiden kunna finna detta stadium av verket i Bibeln genom att studera den?

De flesta av dem som förklarar Bibeln använder logiska slutsatser och har ingen faktisk bakgrund. De använder bara logik för att dra många slutsatser. År efter år har ingen vågat analysera Bibeln ingående eller säga ”nej” till Bibeln, eftersom den här boken är den ”heliga boken” och människor dyrkar den som Gud. Detta har pågått i flera tusen år. Gud har inte brytt sig om det, och ingen har upptäckt Bibelns inre historia. Vi säger att det är avgudadyrkan att värdesätta Bibeln högt, men ingen av dessa hängivna troende vågar se saken på det sättet, och de kommer att säga till dig: ”Broder, säg inte så, det är förfärligt! Hur kunde du häda Gud?” Sedan antar de en plågad min: ”Ack, barmhärtige Jesus, frälsningens Herre, jag ber dig att förlåta hans synder, för du är Herren som älskar människan, och vi har alla syndat, visa oss stort medlidande, amen.” Det är så här ”fromma” de är; hur skulle det kunna vara lätt för dem att acceptera sanningen? Om du säger så, så kommer du att skrämma vettet ur dem. Ingen vågar tänka tanken att Bibeln skulle kunna vara färgad av mänskliga idéer och mänskliga föreställningar, och ingen kan se denna brist. En del av det som står i Bibeln är enskilda människors erfarenheter och kunskaper, en del av det är den helige Andes upplysning, och det finns även inblandning av mänskliga resonemang och tankar. Gud har aldrig ingripit i det här, men det finns en gräns: De här sakerna får inte överskrida normala människors tänkande, och om de gör det så stör de och avbryter Guds verk. Det som går utöver normala människors tänkande är Satans verk, för det berövar människor deras plikt, det är Satans verk och det styrs av Satan och i det här ögonblicket kommer den helige Ande inte att tillåta att du handlar på det sättet. Ibland frågar några bröder och systrar: ”Är det okej för mig att arbeta på det eller det sättet?” Jag tittar på deras mognad och säger: ”Okej!” Det finns också en del människor som säger: ”Om jag arbetar på det eller det sättet, är mitt tillstånd normalt då?” Och jag säger: ”Ja, det är normalt, synnerligen normalt!” Andra säger: ”Är det okej för mig att arbeta på detta sätt?” Och jag säger: ”Nej!” De säger: ”Varför är det okej för honom och inte för mig?” Och jag säger: ”Därför att det du gör kommer från Satan, det ställer till oreda och källan till din motivation är avvikande.” Det finns också tillfällen då arbetet inte går tillräckligt långt och bröderna och systrarna är omedvetna om det. En del frågar mig om det är okej att arbeta på ett visst sätt, och när jag ser att deras aktiviteter inte kommer att avbryta det framtida arbetet, säger jag att det är bra. Den helige Andes verk ger människor en ram; de behöver inte följa den helige Andes önskemål bokstavligen, för de är utrustade med normalt tänkande och de är svaga, de har en del köttsliga behov, de har verkliga problem, och i deras hjärnor finns tankar som de i grunden inte har någon möjlighet att kontrollera. Det finns en gräns för vad jag begär av folk. En del menar att mina ord är tvetydiga, att jag ber dem att handla på vilket sätt som helst – det beror på att du inte förstår att det finns en passande ram för mina krav. Om det vore som du föreställer dig — om jag ställde samma krav på alla människor utan undantag och krävde att de alla skulle nå samma mognad – då skulle det inte fungera. Detta är att begära det omöjliga och det är principen för mänskligt arbete, inte principen för Guds verk. Guds verk utförs enligt människors faktiska omständigheter och grundar sig på deras inneboende kaliber. Detta är också principen för spridandet av evangeliet: Du måste gå långsamt fram och låta naturen ha sin gång; först när du säger sanningen tydligt och klart till någon, kommer hen att förstå, och först då kommer hen att kunna lägga Bibeln åt sidan. Vem skulle kunna bryta med konventionen om Gud inte genomförde detta stadium av verket? Vem skulle kunna utföra det nya arbetet? Vem skulle kunna finna en ny väg utanför Bibeln? Eftersom människors traditionella uppfattningar och feodala etik är så oerhörda är de oförmögna att göra sig av med dessa ting på egen hand, och de har inte heller mod att göra det. För att inte tala om hur människorna av i dag har gripits av några döda ord i Bibeln, ord som har tagit deras hjärtan i besittning. Hur skulle de kunna vara villiga att ge upp Bibeln? Hur skulle de så lätt kunna acceptera en väg som är utanför Bibeln? Så är det om du inte kan tala klartext om Bibelns inre historia och om principerna för den helige Andes verksamhet, så att alla människor blir fullständigt övertygade – vilket är absolut nödvändigt. Detta beror på att alla inom religionen vördar Bibeln och dyrkar den som om den voreGud; de försöker också begränsa Gud till Bibeln, och det är till och med så, att de inte når sina mål förrän de har spikat fast Gud på korset en gång till.

[kingdomsalvationsv]

Angående Bibeln (1)

Hur ska man ta sig an Bibeln i sin tro på Gud? Detta är en principfråga. Varför samlas vi kring denna fråga? Därför att i framtiden kommer du att sprida evangeliet och utvidga arbetet i rikets tidsålder och det är inte tillräckligt att bara kunna tala om Guds verk i dag.

 För att bredda hans verk är det viktigare att du kan lösa upp människors gamla religiösa föreställningar och sätt att tro och lämna dem ytterst övertygade – och för att den punkten ska nås måste Bibeln finnas med. I många år har människors traditionella sätt att tro (kristendomens, en av världens tre huvudreligioner) varit att läsa Bibeln; att överge Bibeln är inte att tro på Herren, att överge Bibeln är irrlärighet och kätteri; också när människor läser andra böcker måste dessa böcker ha sin grund i att förklara Bibeln. Vilket innebär att om du säger att du tror på Herren, så måste du läsa Bibeln, du måste äta och dricka Bibeln och utanför Bibeln får du inte dyrka någon bok som inte involverar Bibeln. Om du gör det så sviker du Gud. Så länge som Bibeln har funnits har människors tro på Herren varit tron på Bibeln. I stället för att säga att människor tror på Herren är det bättre att säga att de tror på Bibeln; hellre än att säga att de har börjat läsa Bibeln är det bättre att säga att de har börjat tro på Bibeln; hellre än att säga att de har återvänt inför Herren skulle det vara bättre att säga att de har återvänt inför Bibeln. På detta sätt dyrkar människor Bibeln som om den var Gud, som om den var deras livsnerv och att förlora den skulle vara liktydigt med att förlora sitt liv. Människor ser på Bibeln som något som står lika högt som Gud och det finns till och med de som ser den som något som är högre än Gud. Om människor saknar den helige Andes verk, om de inte kan känna Gud, kan de ändå fortsätta att leva – men så snart de förlorar Bibeln eller förlorar de berömda kapitel och tankespråk som finns i Bibeln är det som om de har förlorat sitt liv. Så snart som människor tror på Herren börjar de därför läsa Bibeln och memorera den, och ju mer de kan lära sig utantill av Bibeln, desto mer visar detta att de älskar Herren och har en stark tro. De som har läst Bibeln och kan tala med andra om den är alla goda bröder och systrar. Under alla dessa år har människors tro och lojalitet gentemot Herren mätts enligt omfattningen av deras förståelse av Bibeln. De flesta människor förstår helt enkelt inte varför de ska tro på Gud eller hur de ska tro på Gud och gör inget annat än söker blint efter ledtrådar för att tyda Bibelns kapitel. Människor har aldrig följt vägledningen i den helige Andes verk; hela tiden har de inte gjort något annat än att frenetiskt studera och undersöka Bibeln och ingen har någonsin funnit något nyare verk av den helige Ande utanför Bibeln; ingen har någonsin lämnat eller vågat lämna Bibeln. Människor har studerat Bibeln under alla dessa år, de har kommit på så många förklaringar och lagt ner så mycket arbete; de har också många olika uppfattningar om Bibeln som de debatterar i oändlighet, så att över två tusen olika samfund har bildats i dag. De vill alla finna några särskilda förklaringar eller djupare hemligheter i Bibeln, de vill utforska den och i den hitta bakgrunden till Jehovas verk i Israel eller till Jesu verk i Judéen eller fler hemligheter som ingen annan känner till. Människors sätt att se på Bibeln präglas av besatthet och tro och ingen kan vara fullständigt tydlig beträffande Bibelns insideshistoria eller inre väsen. Därför har människor än i dag en obeskrivlig känsla av magi när det gäller Bibeln; till och med mer än så, de är besatta av den och förtröstar på den. I dag vill alla finna profetiorna om de sista dagarnas verk i Bibeln, de vill upptäcka vilket verk Gud utför under de sista dagarna och vilka tecken det finns för de sista dagarna. På detta sätt blir deras dyrkan av Bibeln intensivare och ju närmare vi kommer de sista dagarna, desto större trovärdighet tillskriver de Bibelns profetior, särskilt de som handlar om de sista dagarna. Med sådan blind tro på Bibeln, med sådan tillit till Bibeln har de ingen önskan att söka den helige Andes verk. I sina föreställningar tror människor att endast Bibeln kan komma med den helige Andes verk, endast i Bibeln kan de finna Guds fotspår, endast i Bibeln göms hemligheterna i Guds verk, endast Bibeln – inte några andra böcker eller människor – kan klargöra allt om Gud och hela hans verk, Bibeln kan ta himlens verk till jorden och Bibeln kan både börja och avsluta tidsåldrarna. Med dessa föreställningar är människor inte benägna att söka den helige Andes verk. Oavsett hur mycket hjälp Bibeln var för människor i det förgångna så har den blivit ett hinder för Guds senaste verk. Utan Bibeln kan människor söka Guds fotspår på annat håll, men trots detta har hans fotspår i dag hållits tillbaka av Bibeln, och att föra fram fram hans senaste verk har blivit dubbelt så svårt och en kamp i uppförsbacke. Allt detta beror på de berömda kapitlen och tankespråken i Bibeln samt på Bibelns olika profetior. Bibeln har blivit en avgud i människornas sinnen, den har blivit en gåta i deras hjärnor och de kan helt enkelt inte tro att Gud kan verka oberoende av Bibeln, de kan inte tro att människor kan finna Gud utanför Bibeln, än mindre kan de tro att Gud skulle kunna avvika från Bibeln under det avslutande verket och börja på nytt. Detta är otänkbart för människor; de kan inte tro det, ej heller kan de föreställa sig det. Bibeln har blivit ett stort hinder för människor att ta emot Guds nya verk och en svårighet för Gud att vidga detta nya verk. Så om ni inte förstår Bibelns insideshistoria, kommer ni inte att kunna sprida evangeliet framgångsrikt, ej heller kommer ni att kunna vittna om det nya verket. Fastän ni i dag inte läser Bibeln, är ni fortfarande synnerligen välvilligt inställda till den, det vill säga ni kanske inte har Bibeln i era händer, men många av era föreställningar kommer från den. Ni förstår inte Bibelns ursprung eller insideshistorian om de tidigare två stadierna av Guds verk. Fastän ni inte äter och dricker Bibeln, måste ni förstå Bibeln, ni måste nå korrekt kunskap om Bibeln, och bara på detta sätt kommer ni att kunna veta vad Guds sextusenåriga förvaltningsplan handlar om. Ni kommer att använda dessa ting för att vinna över människor, för att få dem att erkänna att denna ström är den sanna vägen, för att få dem att erkänna att den väg ni går i dag är sanningens väg, att den leds av den helige Ande och inte har öppnats av någon människa.

Före nådens tidsålder läste människor Bibeln, men vid den tiden fanns bara Gamla testamentet; Nya testamentet fanns inte. Eftersom Bibelns gamla testamente fanns, började folk läsa den heliga skrift. Sedan Jehova avslutat sin vägledning av Mose, skrev denne Genesis, Exodus och Deuteronomium … Han erinrade sig Jehovas verk vid den tiden och skrev ned det. Bibeln är en historisk bok. Den innehåller naturligtvis också en del av profeternas förutsägelser, och dessa förutsägelser är på intet sätt historia. Bibeln består av olika delar – den omfattar inte bara profetior eller Jehovas verk, ej heller finns bara Paulus brev i den. Du måste veta hur många delar Bibeln omfattar; Gamla testamentet innehåller Genesis, Exodus och så vidare; där finns också de böcker med profetior som profeterna skrev. Gamla testamentet avslutas med Malakis bok. Det återger verket i lagens tidsålder, som leddes av Jehova; från Genesis till Malakis bok finns en omfattande redogörelse av allt det verk som utfördes under lagens tidsålder. Det vill säga Gamla testamentet återger allt som upplevdes av de människor som vägleddes av Jehova under lagens tidsålder. Under lagens tidsålder på Gamla testamentets tid uttalade det stora antal profeter som växte upp under Jehovas ledning profetior åt honom, de gav instruktioner till olika stammar och nationer och förebådade det verk som Jehova skulle göra. Dessa människor som hade växt upp under Jehova hade alla fått profetians ande av Jehova: De kunde se visionerna från Jehova och höra hans röst och på så sätt inspirerades de av honom och skrev profetior. Det arbete de gjorde var ett uttryck för Jehovas röst, det var det profetiska verk som de gjorde för Jehovas räkning, och Jehovas verk vid denna tid var helt enkelt att ge människor vägledning i att använda Anden. Han blev inte kött, och människorna såg ingenting av hans ansikte. Således vägledde han många profeter till att göra hans verk och han gav dem orakel som de skickade vidare till varje stam och klan i Israel. Deras arbete var att uttala profetior; en del av dem skrev ner de instruktioner som Jehova gav dem för att visa andra. Jehova vägledde dessa människor till att uttala profetior, till att förutsäga framtidens verk eller det verk som fortfarande skulle utföras under den tid som pågick, så att människorna skulle kunna se hur underbar och vis Jehova var. Dessa profetböcker var helt olika de andra böckerna i Bibeln; de var ord som talats eller skrivits av dem som fått ta emot profetians ande, av dem som hade vunnit visioner från Jehova eller hört hans röst. Bortsett från profetböckerna är allt annat i Gamla testamentet uppteckningar som gjorts av människor sedan Jehova avslutat sitt verk. Dessa böcker kan inte ersätta de förutsägelser som uttalats av de profeter som vägletts av Jehova, liksom Genesis och Exodus inte kan jämföras med Jesajas bok eller Daniels bok. Profetiorna uttalades innan verket hade utförts; de andra böckerna skrevs emellertid efter att det hade avslutats, vilket var vad människor var kapabla till. Den tidens profeter inspirerades av Jehova och uttalade någon profetia, de talade många ord och de profeterade om sådant som hörde till nådens tidsålder samt förstörelsen av världen i de sista dagarna – det verk som Jehova planerade att utföra. De återstående böckerna återger alla det verk som Jehova utfört i Israel. När du läser Bibeln läser du alltså huvudsakligen om vad Jehova gjorde i Israel; Bibelns gamla testamente återger främst Jehovas arbete med att vägleda Israel, hans användning av Mose för att leda israeliterna ut ur Egypten; Mose befriade dem från Faraos bojor och förde dem ut i vildmarken, varefter de trädde in i Kanaan och allt som följde därefter var deras liv i Kanaan. Allt utom detta är berättelser om Jehovas verk i hela Israel. Allt som återges i Gamla testamentet är Jehovas verk i Israel, det är det verk som Jehova utförde i det land där han gjorde Adam och Eva. Från den tid då Gud officiellt började leda folket på jorden efter Noa handlar allt verk som återges i Gamla testamentet om Israel. Och varför återges inget verk utöver Israel? Därför att Israels land är mänsklighetens vagga. I början fanns det inga andra länder utöver Israel och Jehova verkade inte på några andra platser. På så sätt är det som återges i Bibeln endast det verk som skedde i Israel på den tiden. De ord som talades av profeterna, av Jesaja, Daniel, Jermia och Hesekiel … deras ord förebådar hans andra verk på jorden, de förebådar de verk som Jehova Gud själv utförde. Allt detta kom från Gud, det var den helige Andes verk, och utom dessa profetböcker är allt ett återgivande av människors erfarenheter av Jehovas verk vid den tiden.

Skapelseverket inträffade innan det fanns människor, men boken Genesis kom först när människorna fanns; det är en bok som skrevs av Mose under lagens tidsålder. Det är som sådant som händer bland er i dag: Efter att något händer återger ni det i skrift för att visa människor i framtiden, och för människorna i framtiden är det som ni återger sådant som hände i det förgångna – det är ingenting mer än historia. Det som omtalas i Gamla testamentet är Jehovas verk i Israel och det som omtalas i Nya testamentet är Jesu verk under nådens tidsålder; det dokumenterar det verk som Gud gjort under två olika tidsåldrar. Gamla testamentet dokumenterar Guds verk under lagens tidsålder och därför är Gamla testamentet en historisk bok, medan Nya testamentet är en produkt av det verk som skedde i nådens tidsålder. När det nya verket började, blev också Nya testamentet föråldrat, och därför är det också en historisk bok. Nya testamentet är naturligtvis inte så systematiskt som Gamla testamentet och berättar inte heller om lika många saker. Alla de många ord som Gamla testamentets Jehova talade återges i Bibeln, medan endast en del av Jesu ord återges i de fyra evangelierna. Jesus utförde naturligtvis också ett stort verk, men det återgavs inte i detalj. Att mindre återges i Nya testamentet beror på hur mycket Jesus gjorde; mängden av hans verk under tre och ett halvt år på jorden och apostlarnas verk var mycket mindre än Jehovas verk. Och därför är det färre böcker i Nya testamentet än i Gamla testamentet.

Vad för slags bok är Bibeln? Gamla testamentet är Guds verk under lagens tidsålder. Bibelns gamla testamente berättar om allt Jehovas verk under lagens tidsålder och hans skapelseverk. Allt detta skildrar det verk som Jehova utförde, och till slut avslutas berättelserna om Jehovas verk med Malakis bok. Gamla testamentet rapporterar om två verk som Gud gjorde, nämligen skapelseverket och kungörandet av lagen. Dessa var de båda verk som Jehova gjorde. Lagens tidsålder representerar det verk som skedde under Jehova Guds namn; det är hela det verk som utfördes främst i Jehovas namn. Således återger Gamla testamentet Jehovas verk, medan Nya testamentet återger Jesu verk, ett verk som främst utfördes i Jesu namn. Betydelsen av Jesu namn och det verk han gjorde är för det mesta återgivet i Nya testamentet. Under lagens tidsålder på Gamla testamentets tid byggde Jehova templet och altaret i Israel, han ledde israeliternas liv på jorden och visade att de var hans utvalda folk, den första grupp av människor som han valde ut på jorden och som stod hans hjärta nära, den första grupp som han personligen hade lett; detta betyder att Israels tolv stammar var de första som Jehova valde ut och därför verkade han alltid i dem ända till dess att Jehovas verk i lagens tidsålder var avslutat. Det andra verkstadiet var verket i nådens tidsålder i Nya testamentet och det utfördes bland Juda stam, en av Israels tolv stammar. Att verkets omfattning var mindre berodde på att Jesus var Gud som blivit människa. Jesus verkade bara i landet Judéen under endast tre och ett halvt år; således kan det som berättas i Nya testamentet långt ifrån överstiga omfattningen av det verk som återges i Gamla testamentet. Jesu verk under nådens tidsålder återberättas främst i de fyra evangelierna. Den väg som människorna i nådens tidsålder vandrade karakteriserades av högst ytliga förändringar i deras livssinnelag, av vilka de flesta omtalas i breven. Breven visar hur den helige Ande verkade vid den tiden. (oavsett om Paulus tuktades eller drabbades av olycka instruerades han naturligtvis i det verk han utförde av den helige Ande; han var en som användes av den helige Ande vid den tiden; även Petrus användes av den helige Ande, men han gjorde inte lika mycket som Paulus. Fastän Paulus verk innehöll mänsklig orenhet, kan man i breven som Paulus skrev se hur den helige Ande verkade vid den tiden; den väg som Paulus ledde var den rätta, den var sann och den var den helige Andes väg.)

Om du vill se det verk som skedde i lagens tidsålder och hur israeliterna följde Jehovas väg, ska du läsa Gamla testamentet; om du vill förstå det verk som skedde i nådens tidsålder ska du läsa Nya testamentet. Men hur ser du de sista dagarnas verk? Du måste acceptera ledarskapet hos dagens Gud och träda in i verket av i dag, för detta är det nya verket och ingen har förut berättat om det i Bibeln. I dag har Gud blivit kött och utsett andra utvalda i Kina. Gud verkar i dessa människor, han går vidare från sitt verk på jorden, går vidare från sitt verk i nådens tidsålder. Verket i dag är en väg som människan aldrig har vandrat och ett sätt som ingen någonsin har sett. Det är ett verk som aldrig tidigare har gjorts – det är Guds senaste verk på jorden. Därför är ett verk som aldrig tidigare har gjorts inte historia, för nu är nu och har ännu inte blivit förgånget. Människorna vet inte att Gud har gjort större, nyare verk på jorden, och detta utanför Israel, att det redan har nått bortom Israels horisont och bortom profeternas förutsägelser, att det är ett nytt och underbart verk utöver profetiorna, ett nyare verk bortom Israel, ett verk som människor varken kan uppfatta eller föreställa sig. Hur skulle Bibeln kunna innehålla uttryckliga berättelser om ett sådant verk? Vem skulle i förväg ha kunnat återge varje enskild del av verket av i dag utan att utelämna något? Vem skulle kunna återge detta mäktigare och visare verk som trotsar konventionen i den dammiga gamla boken? Verket av i dag är inte historia, och därför måste du, om du vill vandra den nya vägen av i dag, lämna Bibeln, du måste förflytta dig bortom profet- och historieböckerna i Bibeln. Endast då kommer du att kunna vandra den nya vägen på rätt sätt och endast då kommer du att kunna träda in i det nya riket och det nya verket. Du måste förstå varför du i dag uppmanas att inte läsa Bibeln, varför det finns ett annat verk som är skilt från Bibeln, varför Gud inte söker nyare, mer detaljerad praktik i Bibeln, varför det i stället finns mäktigare verk utanför Bibeln. Allt detta måste ni förstå. Du måste känna till skillnaden mellan det gamla och det nya verket, och fast du inte läser Bibeln, måste du kunna analysera den; annars kommer du fortfarande att dyrka Bibeln och det blir svårt för dig att träda in i det nya verket och genomgå nya förändringar. Det finns en högre väg, så varför ska du studera den där låga, föråldrade vägen? Det finns nyare yttranden och nyare verk, så varför ska du leva bland historiska berättelser? De nya yttrandena kan försörja dig, vilket visar att detta är det nya verket; de gamla berättelserna kan inte mätta dig eller tillfredsställa dina aktuella behov, vilket visar att de är historia och inget verk här och nu. Den högsta vägen är det nyaste verket, och med det nya verket spelar det ingen roll hur hög det förgångnas väg är, den är ändå bara människors historiska funderingar, och hur värdefull den än är som referens, så är den ändå bara den gamla vägen. Den gamla vägen är historia, även om den återges i den ”heliga Boken”; den nya vägen är här och nu, även om det inte finns någon berättelse om den i den ”heliga boken”. Den vägen kan rädda dig och den vägen kan förändra dig, för detta är den helige Andes verk.

Ni måste förstå Bibeln – detta verk är synnerligen nödvändigt! I dag behöver ni inte läsa Bibeln, för det finns ingenting nytt i den; den är helt igenom gammal. Bibeln är en historisk bok, och om du hade ätit och druckit Gamla testamentet under nådens tidsålder – om du hade praktiserat det som krävdes under Gamla testamentets tid i nådens tidsålder – så hade Jesus förkastat dig och fördömt dig; om du hade tillämpat Gamla testamentet på Jesu verk hade du varit en farisé. Om du i dag sammanför Gamla och Nya testamentet för att äta och dricka dem och använda dem i praktiken, så kommer Gud av i dag att fördöma dig; du kommer att ha halkat efter den helige Andes verk i dag! Om du äter och dricker Gamla och Nya testamentet, så är du utanför den helige Andes ström! Under Jesu tid ledde Jesus judarna och alla som följde honom enligt den helige Andes verk i honom vid den tiden. Han tog inte Bibeln till grund för vad han gjorde utan talade i enlighet med Andens verk; han fäste inget avseende vid vad Bibeln sade, ej heller sökte han i Bibeln efter en väg att leda sina anhängare längs. Redan från dess att han började verka spred han ångerns väg, ett ord som absolut inte nämndes i Gamla testamentets profetior. Det var inte bara så att han inte handlade enligt Bibeln, utan han ledde också in på en ny väg och utförde ett nytt verk. Han hänvisade aldrig till Bibeln när han predikade. Under lagens tidsålder hade aldrig någon någonsin kunnat utföra hans under i form av att bota sjuka och driva ut demoner. Således var också hans verk, hans undervisning och auktoriteten och kraften i hans ord utom räckhåll för någon människa under lagens tidsålder. Jesus gjorde helt enkelt sitt nyare verk, och även om många människor fördömde honom med hjälp av Bibeln – och till och med använde Gamla testamentet för att korsfästa honom – så överträffade hans verk Gamla testamentet. Om så inte var fallet, varför spikade man då fast honom på korset? Var det inte för att det inte stod något i Gamla testamentet om hans undervisning och hans förmåga att bota sjuka och driva ut demoner? Hans verk syftade till att leda in på en ny väg, inte att avsiktligt ta strid mot Bibeln eller avsiktligt avskaffa Gamla testamentet. Han kom bara för att utföra sin gärning, att ta det nya verket till dem som längtade efter och sökte honom. Han kom inte för att förklara Gamla testamentet eller upprätthålla dess verk. Hans verk syftade inte till att låta lagens tidsålder fortsätta att utvecklas, för hans verk tog ingen hänsyn till om det hade Bibeln som bas; Jesus kom helt enkelt för att utföra det verk han borde göra. Således förklarade han inte profetiorna i Gamla testamentet, ej heller verkade han i enlighet med orden i lagens tidsålder i Gamla testamentet. Han struntade i vad Gamla testamentet sade, han brydde sig inte om huruvida det stämde överens med hans verk eller ej och han struntade i vad andra visste om hans verk eller hur de fördömde det. Han fortsatte bara att utföra det han borde göra, även om många människor använde profeternas förutsägelser i Gamla testamentet för att fördöma honom. För människorna föreföll det som om hans verk inte hade någon grund och det var mycket i det som gick stick i stäv med berättelserna i Gamla testamentet. Är inte detta dårskap? Måste lärosatser tillämpas på Guds verk? Och måste detta ske enligt profeters förutsägelser? Vilket är egentligen störst: Gud eller Bibeln? Varför måste Guds verk ske enligt Bibeln? Är det möjligt att Gud inte har rätt att överträffa Bibeln? Kan Gud inte avvika från Bibeln och göra annat verk? Varför höll Jesus och hans lärjungar inte sabbaten? Om han skulle hålla sabbaten och handla i enlighet med buden i Gamla testamentet, varför höll Jesus inte sabbaten när han kommit utan tvättade fötter, täckte huvudet, bröt bröd och drack vin? Saknas inte allt detta i Gamla testamentets bud? Om Jesus hedrade Gamla testamentet, varför trotsade han då dessa lärosatser? Du ska veta vad som kom först, Gud eller Bibeln! Eftersom han var sabbatens herre, kunde han då inte också vara Bibelns herre?

Det som Jesus gjorde under Nya testamentets tid öppnade ett nytt verk: Han verkade inte i överensstämmelse med Gamla testamentets verk, ej heller tillämpade han de ord som Jehova talade i Gamla testamentet. Han gjorde sitt eget verk, och han utförde ett nyare verk som stod över lagen. Således sade han: ”Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva, utan för att uppfylla.” Alltså bröt han mot många lärosatser med det han åstadkom. När han gick med lärjungarna genom sädesfälten på sabbaten plockadede de och åt av axen; han höll inte sabbaten och sade: ”Människosonen är herre också över sabbaten.” Vid den tiden skulle den som inte höll sabbaten – oavsett vem det var – enligt israeliternas regler stenas till döds. Men Jesus trädde varken in i templet eller höll sabbaten, och hans verk hade inte gjorts av Jehova på Gamla testamentets tid. Det verk som Jesus utförde överskred alltså Gamla testamentets lag, det stod över den och stämde inte överens med den. Under nådens tidsålder verkade Jesus inte enligt Gamla testamentets lag; han trotsade dessa lärostser. I dag finns det fortfarande människor som håller fast vid Bibeln, särskilt Gamla testamentets lag – är inte detta att förneka Jesu verk? En del människor säger: "Bibeln är en helig bok och den måste läsas.” En del människor säger: ” Guds verk måste upprätthållas för alltid, Gamla testamentet är Guds förbund med israeliterna och kan inte åsidosättas och sabbaten måste alltid hållas!” Är de inte löjliga? Varför höll inte Jesus sabbaten? Syndade han? Vem kan genomskåda sådana ting? Oavsett hur du läser Bibeln är det omöjligt att känna till Guds verk när han använder människans förmåga att förstå. Du kommer inte bara att misslyckas med att vinna ren kunskap om Gud, utan dina föreställningar kommer att bli allt förskräckligare, så att du börjar sätta dig upp emot Gud. Om det inte vore för Guds inkarnation i dag, skulle människor fördärvas av sina egna föreställningar och de skulle dö i Guds tuktan.

[kingdomsalvationsv]

Visionen av Guds verk (1)

Johannes arbetade i sju år för Jesus och hade redan banat väg när Jesus anlände. Då hade Johannes förkunnat evangeliet om himmelriket i hela landet, så att det hade spridits över Judéen, och alla kallade honom en profet. Vid den här tiden ville kung Herodes döda Johannes, men han vågade inte, för folket hyste stor aktning för Johannes och Herodes fruktade att de skulle göra uppror mot honom om han dödade Johannes.

 Johannes verk fick fotfäste bland vanliga människor och han fick judarna att tro. I sju år banade han väg för Jesus, ända fram till den tidpunkt då Jesus började sin verksamhet. Och därmed var Johannes den störste bland alla profeter. Jesus började inte sitt offentliga arbete förrän efter det att Johannes hade fängslats. Före Johannes hade det aldrig funnits någon profet som banat väg för Gud, för innan Jesus kom hade Gud aldrig blivit kött. Av alla profeter var Johannes därför den ende som banade väg för Gud i köttet och på så vis blev han den störste profeten i Gamla och Nya testamentet. Johannes började sprida evangeliet om himmelriket sju år före Jesu dop. I folkets ögon tycktes hans verk vara förmer än Jesu efterföljande verk, men han var likväl bara en profet. Han verkade och talade inte inne i templet, utan i städerna och byarna utanför. Naturligtvis gjorde han detta bland det judiska folket, speciellt bland dem som var utfattiga. Johannes kom sällan i kontakt med människor från samhällets övre skikt, utan han predikade evangeliet enbart bland vanligt folk i Judéen för att förbereda de rätta människorna för Herren Jesus och förbereda lämpliga platser för honom att verka på. Tack vare att en profet som Johannes banat väg för honom, kunde Herren Jesus anträda korsets väg så snart han kom. När Gud blev kött för att utföra sitt verk, behövde han inte lägga ned någon möda på att välja människor och behövde inte själv leta upp människor eller en plats att bedriva sin verksamhet. När han kom gjorde han inget sådant; rätt person hade redan förberett det åt honom innan han anlände. Johannes hade redan avslutat detta arbete innan Jesus inledde sin verksamhet, för när den inkarnerade Guden anlände för att utföra sitt verk började han omedelbart arbeta med dessa som väntat länge på honom. Jesus hade inte kommit för att utföra människors uppgifter eller det rättfärdiggörelsearbete som ålåg människorna. Han hade kommit enbart för att bedriva den verksamhet som var hans uppgift och inget annat berörde honom. Det enda Johannes gjorde när han kom var att skapa en grupp av människor från templet och bland judarna som accepterade evangeliet om himmelriket, så att de skulle kunna ta emot Herren Jesu verk. Johannes var verksam i sju år, vilket innebär att han spred evangeliet i sju år. Johannes utförde inte många underverk under denna tid, för hans uppgift bestod i att bana väg — det var ett förberedelsearbete. Allt annat arbete, det arbete som Jesus skulle uträtta, saknade samband med honom; han uppmanade bara människor att bekänna sina synder och ångra sig, samt döpte folk, så att de skulle kunna bli frälsta. Även om hans verk var nytt och öppnade en väg som människan aldrig tidigare gått, banade han ändå bara väg för Jesus. Han var endast en profet som gjorde ett förberedelsearbete och var inte kapabel att göra det verk som Jesus gjorde. Även fast Jesus inte var först med att predika evangeliet om himmelriket och trots att han fortsatte på samma väg som Johannes börjat gå, fanns det ingen annan som kunde utföra hans verk och det var större än Johannes verk. Jesus kunde inte bereda väg åt sig själv; hans verk utfördes direkt å Guds vägnar. Därför var Johannes, oavsett hur många år han verkade, fortfarande en profet och fortfarande en som banade väg. Jesu tre år långa verk var förmer än Johannes sjuåriga verksamhet, eftersom innehållet inte var detsamma. När Jesus inledde sin predikoverksamhet, vilket skedde samtidigt som Johannes verk avslutades, hade Johannes förberett tillräckligt många människor och platser som Herren Jesus skulle kunna använda och det räckte för att Herren Jesus skulle kunna påbörja sin treåriga verksamhet. Så snart Johannes verk var avslutat inledde Herren Jesus följaktligen sin offentliga verksamhet och Johannes ord var överspelade. Johannes verk var endast ett övergångsarbete och hans ord var inte de livets ord som skulle leda människan till ny tillväxt; när allt kom omkring var hans ord bara för tillfälligt bruk.

Det verk som Jesus utförde var inte övernaturligt; det följde ett bestämt förlopp och alltsamman fortskred i enlighet med naturens normala lagar. Sina sista sex månader i livet visste Jesus med säkerhet att han hade kommit för att utföra det här verket och han visste att han kommit för att spikas fast på korset. Innan han korsfästes bad han oavbrutet till Gud Fadern, precis som han bad tre gånger i Getsemane trädgård. Efter att ha döpts utförde Jesus sitt verk i tre och ett halvt år, och hans offentliga verksamhet varade i två och ett halvt år. Under det första året anklagades han av Satan, stördes av människor och utsattes för mänskliga frestelser. Han övervann många frestelser samtidigt som han bedrev sin verksamhet. Under Jesu sista sex månader, när han snart skulle korsfästas, uttalade Petrus orden att han var den levande Gudens son, att han var Kristus. Först då blev hans verk känt för alla och först då uppenbarades hans identitet för allmänheten. Därefter berättade Jesus för sina lärjungar att han skulle korsfästas för människans skull och att han tre dagar senare skulle uppstå; att han hade kommit för att utföra återlösningsverket och att han var Frälsaren. Först under de sista sex månaderna avslöjade han sin identitet och vad han avsåg att göra. Detta var också Guds tid och därför skulle verket utföras. Vid den här tiden var en del av Jesu verk i samklang med Gamla testamentet, med Mose lag och Jehovas ord under lagens tidsålder. Jesus använde allt detta för att uträtta en del av sitt verk. Han predikade för folket och undervisade dem i synagogorna, och han använde de gammaltestamentliga profeternas profetior för att tillrättavisa fariséerna som var fientligt inställda till honom. Han använde orden i skrifterna för att avslöja deras olydnad och på så vis fördöma dem. De avskydde vad Jesus hade gjort, i synnerhet att mycket av Jesus verk inte följde lagarna i Skriften och att det han lärde ut var förmer än deras egna ord och till och med förmer än det som förutsagts av profeterna i Skriften. Jesu verk syftade enbart till människans återlösning och korsfästelsen. Därför behövde han inte säga fler ord för att erövra någon människa. Mycket av det han lärde människorna var taget ur Skriften, och även om hans verk inte var förmer än Skriften var han ändå förmögen att genomföra korsfästelseverket. Hans verk var inte ett ordets verk och hans syfte var inte heller att erövra mänskligheten utan att återlösa mänskligheten. Han fungerade bara som ett syndoffer för mänskligheten och inte som ordets ursprung för mänskligheten. Han uträttade inte hedningarnas verk, vilket var arbetet med att erövra människan, utan korsfästelseverket, ett arbete som uträttades bland dem som trodde att det fanns en Gud. Även om hans verk hade skrifterna som grundval och han använde de gamla profeternas förutsägelser för att fördöma fariséerna, räckte det för att fullborda korsfästelseverket. Om dagens verk fortfarande hade haft de gamla profeternas förutsägelser i Skriften som grundval skulle det ha varit omöjligt att erövra er, för Gamla testamentet innehåller inga berättelser om det kinesiska folkets olydnad och synd, där finns ingen historik över era synder. Så om detta verk fortfarande dröjde kvar vid Bibeln skulle ni aldrig ge efter. Bibeln innehåller bara en begränsad historik över israeliterna, och med utgångspunkt från den går det inte att fastställa om ni är onda eller goda, inte heller att döma er. Tänk om jag skulle döma er enligt israeliternas historia — skulle ni då fortfarande följa mig som ni gör idag? Vet ni hur besvärliga ni är? Om inga ord uttalades under detta stadium skulle det vara omöjligt att avsluta erövringsverket. Eftersom jag inte har kommit för att spikas fast på korset, måste jag yttra ord som skiljer sig från Bibeln för att ni ska kunna erövras. Jesu verk var bara ett steg över Gamla testamentet; det användes för att inleda en tidsålder och för att leda den tidsåldern. Varför sade han: ''Jag har inte kommit för att upphäva lagen utan för att uppfylla den?'' Trots det var det mycket i hans verk som skilde sig från de lagarna som utövades och de budord som följdes av Gamla testamentets israeliter, för han kom inte för att följa lagen utan för att uppfylla den. Att uppfylla den var en process som innehöll många faktiska saker: hans verk var mer praktiskt och verkligt, och dessutom var det levande och ingen blind efterlevnad av doktriner. Helgade inte israeliterna sabbaten? När Jesus kom firade han inte sabbat utan förklarade att Människosonen var herre över sabbaten och när sabbatens herre kom gjorde han som han önskade. Han hade kommit för att uppfylla Gamla testamentets lagar och för att ändra på lagarna. Allt som görs idag grundas i nuet men vilar ändå på grundvalarna av Jehovas verk under lagens tidsålder och överskrider inte omfattningen av detta. Att till exempel tänka på vad man säger och att inte begå äktenskapsbrott - är inte detta Gamla testamentets lagar? Det som krävs av er idag begränsar sig inte till de tio budorden utan består av bud och lagar av en högre ordning än de som kom förut, men det betyder inte att det som kom förut har upphävts, för varje stadium i Guds verk bygger vidare på det föregående stadiet. När det gäller det som Jehova införde för Israel, som att människor skulle offra, hedra sina föräldrar, inte tillbe avgudar, inte röka eller dricka och inte äta döda ting eller dricka blod: utgör det inte grunden för ert utövande av sanningen än idag? Hela verket fram till idag bygger på det förflutnas grundval. Även om gångna tiders lagar inte längre nämns och det har ställts nya krav på er är dessa lagar allt annat än upphävda och har istället fått en högre status. Att säga att de har upphävts skulle innebära att den tidigare tidsåldern vore föråldrad, medan det i själva verket finns budord som ni måste lyda i all evighet. Gångna tiders budord har redan omsatts i praktiken och blivit del av människan, och det finns inget behov av att upprepa bud om att inte röka, inte dricka och så vidare. På denna grundval läggs nya budord alltefter era behov idag, alltefter er mognad och alltefter det verk som utförs idag. Att förordna budord för den nya tidsåldern innebär inte att man upphäver budord från den gamla tidsåldern, utan att man lyfter dem högre på denna grundval så att människans handlingar blir mer fullständiga och mer i linje med verkligheten. Om det idag krävdes av er att ni skulle följa Gamla testamentets budord och lagar på samma sätt som israeliterna, ja även om det krävdes av er att ni lärde er Jehovas lagar utantill, skulle det vara omöjligt för er att förändras. Om ni bara skulle följa dessa få begränsade budord eller memorera otaliga lagar, så skulle er gamla natur förbli djupt innesluten och det skulle inte gå att rycka ut den. På så sätt skulle ni bli alltmer depraverade och inte en enda en av er skulle bli lydig. Varken ett par enkla budord eller otaliga lagar kan alltså hjälpa er att lära känna Jehovas gärningar. Ni är inte likadana som israeliterna: genom att följa lagarna och memorera budorden kunde de bevittna Jehovas gärningar och hänge sig enbart åt honom, men det kan inte ni och några budord från Gamla testamentets tidsålder är inte bara oförmögna att få er att överlämna ert hjärta eller skydda er, utan kommer istället att förslappa er och sänka er ner till Hades. För mitt verk är erövringsverket och det riktar in sig på er olydnad och gamla natur. Jehovas och Jesu milda ord kan inte jämföras med dagens stränga domsord. Utan dessa stränga ord skulle det vara omöjligt att erövra er ''experter'' som har varit olydiga i tusentals år. Gamla testamentets lagar förlorade sin makt över er för länge sedan och dagens dom är långt mer fruktansvärd än de gamla lagarna. Det som lämpar sig bäst för er är dom och inte lagens futtiga restriktioner, för ni är inte den mänsklighet som fanns i begynnelsen utan en mänsklighet som har varit fördärvad i tusentals år. Det som människan nu måste uppnå utgår från människans verkliga tillstånd idag, hennes kaliber och mognad idag, och det kräver inte att du följer lärosatser. Avsikten är att din gamla natur ska förändras och att du ska göra dig av med dina föreställningar. Tycker du att budorden är lärosatser? Man skulle kunna säga att de är normala krav på människan. De är inte några lärosatser som du måste följa. Ta rökförbud till exempel - är det en lärosats? Det är inte någon lärosats! Det är något som vanlig mänsklighet kräver; det är inte en lärosats utan en regel för hela mänskligheten. Det dussin budord som lagts fram idag är inte heller lärosatser utan vad som krävs för att uppnå normal mänsklighet. Tidigare besatt eller visste inte folk de här sakerna och därför måste de uppnå dem idag, vilket inte räknas som en lärosats. Lagar är inte detsamma som lärosatser. De lärosatser jag talar om är ceremonier, formaliteter eller avvikande och avvikande och felaktiga trosutövningar; det är regler och förordningar som inte hjälper människan och inte är till någon nytta för henne, handlingar som saknar betydelse. Det är typexempel på lärosatser och sådana lärosatser måste förkastas, för de gagnar inte människan på något sätt. Det är det som är av nytta för människan som måste omsättas i praktiken.

från "Ordet framträder i köttet"

[kingdomsalvationsv]

Trosutövning (6)

Idag kan många människor inte uppnå ett sådant förnuft som Paulus hade – än mindre det som Petrus hade. De har inte ens samma självkännedom som Paulus. Även om Paulus slogs till marken av Herren för att han förföljde Herren Jesus blev han sedermera fast besluten att verka och lida för Herren.

 Jesus gav honom en sjukdom och Paulus led fortfarande av denna sjukdom när han påbörjade sitt arbete. Varför sa han att han hade en törntagg i sitt kött? Törntaggen var i själva verket en sjukdom, och för Paulus var detta en stor svaghet. Oavsett hur mycket han arbetade, eller hur stor hans beslutsamhet att lida var, kunde han inte bli kvitt den där taggen. Ändå var Paulus av mycket högre kaliber än ni människor av idag är, och han hade också självinsikt och mer förnuft än vad ni har. När Paulus hade slagits till marken av Jesus slutade han förfölja Jesu lärjungar och började predika och lida för Jesus. Och vad inspirerade honom att uthärda lidande? Paulus hade skådat det stora ljuset och därför ansåg han att han måste vittna om Herren Jesus och inte längre kunde förfölja Jesu lärjungar och motsätta sig Guds verk. Paulus var en av religionens framstående figurer. Han var mycket kunnig och begåvad, han såg ner på vanligt folk och hade en starkare personlighet än de flesta. Men efter det att det ”stora ljuset” strålat på honom kunde han verka för Herren Jesus, besluta sig för att lida för Gud och offra sig åt Gud, vilket visade att han hade förnuft. På den tiden då han förföljde och grep Jesu lärjungar uppenbarade sig Jesus för honom och sa: ”Paulus, varför förföljer du mig?” Paulus föll omedelbart till marken och sa: ”Vem är du, Herre?” En röst från himmelen sa: ”Jag är Jesus, den som du förföljer.” Genast vaknade Paulus och först nu förstod han att Jesus var Kristus, att han var Gud. ”Jag måste lyda. Gud har gett mig denna nåd. Trots att jag förföljde honom slog han inte ner mig eller förbannade mig. Jag måste lida för honom.” Paulus insåg att han hade förföljt Herren Jesus Kristus och nu höll på att döda hans lärjungar, men att Gud inte hade förbannat honom utan istället låtit ljuset träffa honom. Detta inspirerade honom och han sa: ”Även om jag inte såg hans ansikte hörde jag hans röst och skådade hans stora ljus. Först nu inser jag att Gud verkligen älskar mig, och att Herren Jesus Kristus verkligen är den Gud som är fylld av nåd mot människan och förlåter människans synder för all evighet. Jag inser att jag i sanning är en syndare.” Efteråt använde Gud Paulus förmågor i sitt verk, men glöm det för tillfället. Hans beslutsamhet vid den tiden, hans goda mänskliga förnuft och hans självinsikt — det är sådant ni är oförmögna att uppnå. Har ni inte fått ta emot mycket ljus idag? Har inte många människor sett att Guds sinnelag är majestätiskt, fyllt av vrede, dom och tuktan? Människor har utsatts för förbannelser, prövningar och förädling många gånger – men vad har de lärt sig? Vad har du vunnit av att ha fostrats och förmanats? Hårda ord, slag och dömande har drabbat dig många gånger, men du tar ingen hänsyn till dem. Du har inte ens det lilla förstånd som Paulus hade – är du inte ytterst efterbliven? Det var också mycket som Paulus inte kunde se klart och tydligt. Han visste bara att ljuset hade strålat på honom, men han var omedveten om att han hade slagits till marken. När ljuset hade strålat på honom kände han att han måste offra sig själv för Gud, lida för Gud, göra allt för att bana väg för Herren Jesus Kristus och få fler syndare att bli frälsta av Herren. Det härvar det beslut han fattat och det enda målet för hans arbete, men även under hans verksamhet fanns sjukdomen kvar, ända fram till hans död. Paulus var verksam i över tjugo år. Han fick lida mycket och upplevde en hel del förföljelse och många vedermödor, även om dessa naturligtvis var mycket mindre än Petrus prövningar. Hur patetiskt är det inte om ni inte ens har lika mycket förnuft som Paulus? Om det är på det viset, hur ska Gud kunna ta sig an ännu större gärningar i er?

Paulus led väldiga kval när han spred evangeliet. Det arbete han lade ner, hans beslutsamhet, hans tro, lojalitet, kärlek, tålamod och ödmjukhet vid den tiden, och alla de andra yttre sakerna han levde ut, var högre än ni människor idag. För att uttrycka det mer bryskt: Det finns inget ordentligt förnuft i er! Ni har inte ens något samvete eller någon mänsklighet, och det finns inga tecken på självkännedom – ni saknar så mycket! Efter att Paulus hade slagits till marken, trots att han led av kroppslig sjukdom, kunde han fortsätta att oavbrutet arbeta för Herren, och han kunde fortfarande be och söka: ”Vad är det här för sjukdom egentligen? Jag har gjort allt detta arbete för Herren, men varför blir jag då inte av med denna plåga? Kan det vara så att Herren Jesus prövar mig? Har han angripit mig? Om han hade angripit mig skulle jag ha dött och då hade inte kunnat utföra allt detta arbete för honom, inte heller hade jag fått se så mycket ljus. Han insåg också hur beslutsam jag var.” Paulus hade alltid en känsla av att hans sjukdom var Gud som prövade honom, att den härdade hans tro och viljestyrka – det var så Paulus såg det. I själva verket var hans sjukdom en följdsjukdom efter det att Herren Jesus hade slagit honom till marken. Det fick honom under emotionell press och tyglade hans upproriskhet. Vad skulle ni göra om ni hamnade i samma belägenhet som Paulus? Skulle ni kunna visa samma beslutsamhet och förmåga att lida som Paulus? Vem vet hur ni skulle bete er om ni idag skulle drabbas av någon sjukdom eller om ni skulle ställas inför en stor prövning och tvingas lida. Om ni stängdes in i en fågelbur och ständigt fick mat och omsorg, då skulle ni klara det bra. Annars skulle ni vara som vargar och sakna allt vad mänsklighet heter. Så när ni möter lite motgångar och umbäranden är det nyttigt för er, för om allt vore enkelt skulle ni bli fördärvade och hur skulle ni då kunna skyddas? Idag är det för att ni blir tuktade, dömda och förbannade som ni får skydd. Det är för att ni har fått lida mycket som ni är skyddade. Annars hade ni för länge sedan hamnat i moraliskt förfall. Det handlar inte om att avsiktligt försvåra för er, men människans natur är svår att förändra och det här är nödvändigt för att ändra hennes sinnelag. Idag har ni inte ens det samvete eller förnuft som Paulus hade — ni har inte ens hans självkännedom. Ni måste alltid ha press på er och ni måste ständigt tuktas och dömas för att väcka ert engagemang. Tukt och dom är det som är bäst för ert liv. Och när så är nödvändigt måste ni även tuktas av de förhållanden som drabbar er. Först då underkastar ni er fullständigt. Er natur är sådan att utan tukt och förbannelse skulle ni vägra böja era huvuden, vägra att underkasta er. Och utan alla fakta framför ögonen på er skulle det inte ha någon verkan. Ni är alldeles för ringa och er karaktär är värdelös! Utan tukt och dom vore det svårt för er att erövras, och svårt för er orättfärdighet och olydnad att besegras. Er gamla natur är så djupt rotad. Om ni sattes på tronen skulle ni inte ha en aning om himmelens höjd och jordens djup, än mindre om vart ni var på väg. Ni vet inte ens varifrån ni kommer, så hur skulle ni kunna känna skapelsens Herre? Utan dagens lägliga tukt och förbannelser hade er sista dag varit kommen för länge sedan. För att inte tala om ert öde – hade inte det svävat i ännu mer överhängande fara? Vem vet hur arroganta ni hade blivit eller hur depraverade ni skulle bli utan denna lägliga tukt och dom. Denna tukt och dom har tagit er fram till denna dag och bevarat er existens. Vem vet vilken värld ni skulle hamna i om ni fortfarande hade ”utbildats” med hjälp av samma metoder som er ”fader”! Ni har absolut ingen möjlighet att kontrollera och reflektera över er själva. När det gäller sådana människor som ni — om ni bara följer och lyder utan att orsaka störningar eller avbrott kommer mina mål att uppfyllas. Vore det inte varit bättre om ni accepterade dagens tukt och dom? Vad har ni för andra alternativ? Paulus såg Herren Jesus predika och verka men han trodde ändå inte. Senare, när Herren Jesus hade spikats upp på korset och därefter uppstått, kände han till dessa fakta men fortsatte likväl att förfölja och bekämpa. Det är detta som menas med att synda medvetet, och därför blev han slagen till marken. Till en början visste han att det fanns en kung bland judarna som kallades Jesus, för det hade han hört. Senare, när han predikade i templet och runtom i landet, gick han emot Jesus och vägrade högdraget att lyda någon människa. Det här blev ett oerhört hinder för verket vid den tiden. När Jesus var verksam förföljde och arresterade Paulus inte människor direkt, utan använde predikan och ord för att riva ner Jesu verk. Längre fram, efter det att Herren Jesus Kristus hade blivit korsfäst, började han gripa lärjungarna och resa omkring från plats till plats och göra allt han kunde för att förfölja dem. Det var först sedan ”ljuset” strålat på honom som han vaknade upp och kände stor ånger. Efter det att han hade slagits till marken släppte sjukdomen aldrig taget om honom. Ibland kände han hur plågan hade blivit värre och han var oförmögen att stiga upp ur sängen. ”Vad är det som händer?”, tänkte han. ”Har Gud verkligen slagit ner mig?” Sedan kunde han, utan att veta hur det kom sig, känna sig bättre igen och började arbeta på nytt. Men sjukdomen lämnade honom aldrig och det var på grund av denna sjukdom han arbetade så mycket. Man skulle kunna säga att Jesus lade denna sjukdom på Paulus på grund av hans arrogans och egensinne; den var ett straff men syftet var även att utnyttja Paulus förmågor i Guds verk så att detta verk kunde utvidgas. Faktum är att det inte var Guds avsikt att frälsa Paulus utan att använda honom. Men Paulus sinnelag var alldeles för högfärdigt och egensinnigt och därför fick han en ”törntagg” i sin kropp. Till slut, när Paulus avslutade sitt verk, plågade sjukdomen honom inte lika mycket längre och i slutet av sin verksamma tid kunde han säga orden ”Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron. Från och med nu väntar rättfärdighetens segerkrans på mig”. Det sa han därför att han inte kände till Guds verk. Det finns många som Paulus bland er, men om ni verkligen är fast beslutna att följa ända till vägens ände kommer ni inte att bli illa behandlade. Vi ska inte här diskutera hur Paulus var både upprorisk och motsträvig, utan låt oss hålla oss till den sida hos honom som var positiv och lovvärd: Han hade ett samvete och efter att ha tagit emot ”ljuset” en gång kunde han hänge sig åt Gud och lida för honom. Detta var en av hans styrkor. Men om någon tror att han var välsignad på grund av sin styrka och att han inte nödvändigtvis blev tuktad, så är det åsikter hos människor som saknar förnuft.

Många människor säger, när de ber och läser Guds ord, att de är villiga att lyda Gud, men sedan lever de utan hämningar och bryr sig inte om det över huvud taget. Guds ord talas om och om igen och uppenbarar skikt efter skikt, och det är först när det allra djupaste lagret i människan blottas som hon ”finner frid” och blir mindre högfärdig och egensinnig, mindre outhärdligt arrogant. Med den mognad ni har idag måste ni fortfarande bli skoningslöst slagna och avslöjade och dömda för varje enskild detalj, så att ni inte har en chans att hämta andan. Det är bättre för er att denna stränga tuktan och dom får fortsätta och att inte fördömelserna och förbannelserna upphör, så att ni kan se att Guds administrativa förordningar aldrig slutar att påverka er. Precis som i lagens tidsålder, då Aron insåg att Jehova aldrig lämnade honom (det han såg var Jehovas ständiga vägledning och beskydd. Den Guds vägledning som ni ser idag är tuktan, förbannelser och dom), kommer inte heller Jehovas administrativa förordningars hand att lämna er. Men en sak kan ni vara lugna för: Hur mycket ni än protesterar, gör uppror och fördömer kommer ni inte att drabbas av någon kroppslig skada. Men om det finns människor som går för långt i sitt motstånd och förhindrar verket, så är det inte acceptabelt – det finns en gräns. Hindra eller stör inte kyrkans liv, och hindra inte den Helige Andes verk. I övrigt kan du göra vad du vill. Om du menar att du inte vill sträva efter livet utan istället återvända till världen, så skynda dig iväg! Ni kan göra precis vad ni vill så länge det inte hindrar Guds verk. Men en sak till ska ni veta: I slutet kommer alla sådana medvetna syndare att elimineras. Du kanske inte blir förebrådd idag, men i slutet kommer endast ett antal människor att kunna vittna om Gud — och alla andra kommer att sväva i fara. Om du inte vill vara med i den här strömmen så är det okej. Dagens människor behandlas tolerant – jag begränsar dig inte, förutsatt att du inte är rädd för morgondagens tuktan. Men om du är i den här strömmen måste du vittna om Gud och du måste acceptera att bli tuktad. Om du vill vägra och återvända till världen så är det okej – ingen stoppar dig! Men om du gör något som är destruktivt och hindrar Guds verk kan du absolut inte bli förlåten för detta! När det gäller vad dina ögon ser och dina öron hör angående vilka människor som tuktas och vilkas familjer som förbannas — det finns gränser för allt detta. Den Helige Ande gör inte något utan vägande skäl. Om ni skulle behandlas och tas på allvar enligt er egen orättfärdighet, baserat på de synder ni har begått, vilka av er skulle då kunna överleva? Ni skulle drabbas av olycka allesamman — och skulle människan fortfarande må bra då? Men i dag behandlas många människor med tolerans. Även om ni dömer, gör uppror och protesterar, möter jag er med ett leende så länge ni inte stör. Om ni verkligen strävar efter livet måste ni uthärda lite tuktan och ni måste utstå smärtan i att skiljas från det ni älskar för att lägga er på operationsbordet och opereras. Du måste uthärda smärtan, precis som Petrus fann sig i prövningar och lidande. Idag står du inför domstolen. I framtiden måste du gå till ”giljotinen”, och det är då som ni ”offrar” er själva.

Under detta sista skede av verket i de sista dagarna kanske du tror att Gud inte kommer att tillintetgöra ditt kött och pekar på att du inte lider av någon sjukdom trots att du protesterar mot honom och dömer honom. Men när Guds stränga ord riktas mot dig, när din upproriskhet och ditt motstånd och ditt fula anlete blottas, kommer du inte att kunna gömma dig. Du kommer att drabbas av panik och du vet inte vad du ska ta dig till. Ni måste ha lite samvete i dag. Spela inte rollen som onda människor som opponerar sig och gör uppror mot Gud. Vänd din gamle förfader ryggen; det är den mognad du bör ha och den mänsklighet du bör äga. Du kan aldrig skjuta dina egna framtidsplaner eller dagens nöjen åt sidan. Gud säger: ”Bara ni gör allt ni kan för att följa mig och sträva efter sanningen, så kommer jag helt visst att göra er fullkomliga. Så snart ni har fullkomnats kommer ni att ha ett underbart slutmål – ni kommer att välkomnas in i mitt rike för att njuta välsignelser med mig.” Men även om ni har fått löftet om ett underbart slutmål, kan kraven på er aldrig förminskas. Dessutom finns det ett villkor: Oavsett om ni kommer att erövras eller fullkomnas, måste ni idag utsättas för en del tuktan och en del lidande. Ni måste bli slagna och fostrade, ni måste lyssna till mina ord, följa min väg och göra Guds vilja — det här är vad ni människor måste göra. Oavsett hur du strävar måste du lyssna på mig. Om du verkligen har genuina insikter kan du fortsätta att följa. Om du anser att det inte finns några framtidsutsikter eller något hopp här så kan du gå. Dessa ord har sagts dig tydligt och klart, men om du verkligen vill gå så visar det bara att du inte har tillstymmelse till samvete. Denna handling räcker för att bevisa att du är en demon. Även om du påstår att du överlåter åt Gud att bestämma allt, framgår det av ditt kött och vad du lever ut att du fortfarande lever under Satans herravälde. Även om Satan också befinner sig i Guds händer, tillhör du likväl Satan och har ännu inte blivit verkligt frälst av Gud eftersom du fortfarande lever under Satans inflytande. Hur måste din strävan se ut för att du ska bli frälst? Valet är ditt – du måste välja vilken väg du ska ta. Om du slutligen kan säga: ”Jag har inget bättre, jag besvarar Guds kärlek med mitt samvete och måste ha lite mänsklighet. Jag kan inte åstadkomma någonting större och min kaliber är inte heller så hög – jag förstår inte visionerna och meningen med Guds verk. Jag bara besvarar Guds kärlek, jag gör allt Gud begär och jag gör allt jag kan. Jag utför min plikt som en Guds skapelse” — då kommer jag att känna mig nöjd. Det här är det största vittnesbörd du är kapabel att ge. Det här är den högsta standard som krävs av ett antal människor: att göra sin plikt som en av Guds skapelser. Gör bara så mycket du kan; kraven på dig är inte för höga. Så länge du gör allt du kan är detta ditt vittnesbörd.

[easternlightningsv]

Dagliga ord från Gud | ”Endast de som känner Gud och hans verk kan tillfredsställa Gud” | Utdrag 145

Oberoende av hur du strävar måste du, framför allt, förstå verket som Gud gör i dag och du måste förstå vikten av detta verk. Du måste förstå och veta vilket verk Gud gör när han kommer de sista dagarna, vilket sinnelag han för med sig och vad som kommer att göras fullkomligt i människan. Om du inte känner eller förstår verket som han har kommit för att göra i köttet, hur kan du då förstå hans vilja och hur kan du bli hans förtrogna? Faktum är att det inte är komplicerat att vara Guds förtrogna, men det är inte heller enkelt. 

Om människor kan förstå det ordentligt och omsätta det i praktiken, så blir det okomplicerat; om människor inte kan förstå det ordentligt blir det mycket svårare, och dessutom är det lätt att deras strävan leder dem in i otydlighet. Om människan, i sin strävan efter Gud, inte har sin egen ställning att stå fast vid och inte vet vilken sanning hon bör hålla sig till, då innebär det att hon inte har någon grund, och då är det inte enkelt för henne att stå fast. I dag finns det så många som inte förstår sanningen, som inte kan skilja mellan gott och ont eller avgöra vad man ska älska eller hata. Sådana människor kan knappast stå fasta. Nyckeln till tron på Gud är att klara av att omsätta sanningen i praktiken, bry sig om Guds vilja, känna till Guds verk i människan när han kommer i köttet och principerna efter vilka han talar; följ inte den stora massan, och du måste ha principer för vad du ska ge dig in i och du måste hålla fast vid dem. Att hålla ett stadigt tag om de ting inom dig som är upplysta av Gud är till hjälp för dig. Om du inte gör det kommer du att svänga åt ena hållet i dag och åt det andra i morgon, och du kommer aldrig att vinna något verkligt. Att vara på det här viset är inte till någon fördel för ditt eget liv. De som inte förstår sanningen följer alltid andra: Om folk säger att det här är den Helige Andes verk säger du också att det är den Helige Andes verk; om folk säger att det är en ond andes verk blir du också tveksam, eller så säger även du att det är en ond andes verk. Du upprepar alltid andras ord och är oförmögen att själv särskilja något, och inte heller klarar du av att tänka själv. Det här är någon utan en ställning som är oförmögen att göra åtskillnad – en sådan person är en värdelös stackare! Du upprepar alltid andras ord: I dag sägs det att det här är den Helige Andes verk, men risken finns att någon en dag kommer att säga att det inte är den Helige Andes verk och inget annat än ett verk av människan – och ändå kan du inte avgöra detta och när du bevittnar att det sägs av andra säger du samma sak. Det är egentligen den Helige Andes verk, men du säger att det är människans verk; har du då inte blivit en av dem som hädar mot den Helige Andes verk? Har du i detta inte motsatt dig Gud eftersom du inte kan göra åtskillnad? Vem vet, en dag dyker det kanske upp någon dumbom som säger att ”det är är en ond andes verk”, och när du hör dessa ord kommer du att stå som handlingsförlamad och än en gång bindas av andras ord. Varje gång någon rör upp tumult är du oförmögen att stå fast vid din position, och allt detta beror på att du inte besitter sanningen. Att tro på Gud och sträva efter kunskapen om Gud är ingen enkel sak. Det kan inte uppnås enbart genom att man samlas och lyssnar till predikan, och du kan inte göras fullkomlig av enbart passion. Du måste uppleva, och veta, och vara principfast i dina handlingar, och vinna den Helige Andes verk. När du har fått erfarenheter kommer du att kunna särskilja mellan många ting – du kommer att kunna skilja mellan gott och ont, mellan rättfärdighet och ondska, mellan det som är av kött och blod och det som är av sanning. Du bör kunna skilja mellan alla dessa ting, och genom att göra det kommer du, oavsett omständigheterna, aldrig att vara vilse. Endast detta är din sanna mognad. Utdrag ur ”Ordet framträder i köttet”

[kingdomsalvationsv]

Inkarnationens hemlighet (2)

På den tiden då Jesus var verksam i Judéen verkade han öppet, men nu verkar och talar jag bland er i hemlighet. De icketroende är fullständigt omedvetna om det. Mitt arbete bland er är stängt för dem som är utanför. Dessa ord, dessa tuktanden och domar, känner endast ni och inga andra till. 

Hela detta arbete utförs mitt ibland er och uppenbaras endast för er; ingen bland de icketroende känner till det, för tiden är inte inne än. Människorna här är nära att fulländas efter att ha utstått tuktan, men de som är utanför vet ingenting om detta. Den här verksamheten är alldeles för dold! Gud som blivit kött är dold för dem, men för dem som befinner sig i denna ström kan man säga att han agerar öppet. Även om allt är öppet, uppenbarat och befriat i Gud, gäller det bara för dem som tror på honom; vad resten, de icketroende, anbelangar får de inte veta något. Det arbete som nu utförs här är strikt tillslutet för att hindra dem från att veta något. Skulle de bli medvetna om denna verksamhet skulle de bara fördöma den och utsätta den för förföljelse. De skulle inte tro på den. Att verka i den stora röda drakens land – det mest bakåtsträvande av alla ställen – är ingen lätt uppgift. Om denna verksamhet skulle bli allmänt känd vore det omöjligt att fortsätta. Den här arbetsetappen kan helt enkelt inte genomföras på denna plats. Om denna verksamhet skulle bedrivas öppet, hur skulle de kunna tillåta den att fortsätta? Skulle det inte utsätta arbetet för ännu större risker? Om inte den här verksamheten skedde i det fördolda utan som på Jesu tid, när han botade sjuka och drev ut onda andar på ett spektakulärt sätt, skulle den då inte för länge sedan ha ”tagits tillfånga” av djävlarna? Skulle de kunna tolerera Guds existens? Om jag idag skulle gå in i synagogorna för att predika och undervisa människan, skulle jag då inte ha slagits sönder och samman för länge sedan? Och om det hade hänt, hur skulle då mitt arbete ha kunnat bedrivas vidare? Anledningen till att det inte görs några tecken och under öppet över huvud taget är för hemlighållandets skull. Så för de icketroende kan mitt verk varken ses, kännas till eller upptäckas. Om den här arbetsetappen skulle utföras på samma sätt som Jesu etapp i nådens tidsålder, skulle den inte kunna vara så stabil som den är. Att verka i hemlighet på det här sättet gynnar följaktligen både er och verket som helhet. När Guds verk på jorden når sitt slut, det vill säga när denna hemliga verksamhet avslutas, då kommer detta stadium i verket att plötsligt bli allmänt känt. Då kommer alla att veta att det finns en skara segrare i Kina; alla kommer att veta att Gud blev kött i Kina och att hans verk har nått sitt slut. Först då kommer människan att slås av tanken: Hur kommer det sig att Kina ännu inte har drabbats av nedgång eller sammanbrott? Det visar sig att Gud personligen bedriver sitt arbete i Kina och har fullkomliggjort en grupp människor till segrare.

Den inkarnerade Guden visar sig bara för ett litet antal av de människor som följer honom under denna period då han personligen utför sitt verk, och inte för alla skapade varelser. Han blev kött enbart för att fullborda en etapp av sitt verk och inte för att visa människan sin gestalt. Hans verk måste emellertid utföras av honom själv och följaktligen är det nödvändigt för honom att göra det i köttet. När det här arbetet avslutas kommer han att lämna människans värld; han kan inte stanna kvar på lång sikt bland människorna för att inte riskera att stå i vägen för det kommande arbetet. Vad han manifesterar för massan är endast sitt rättfärdiga sinnelag och alla sina gärningar, men inte sin fysiska gestalt då han två gånger blev kött, för Guds gestalt kan bara visas genom hans sinnelag och kan inte ersättas av hans inkarnerade kötts gestalt. Hans kötts gestalt visas bara för ett begränsat antal människor, dessa som följer honom medan han är verksam i köttet. Det är därför det arbete som utförs nu sker i hemlighet. På samma sätt visade Jesus sig bara för judarna när han bedrev sin verksamhet, och han visade sig aldrig offentligt för något annat folk. Så snart han hade avslutat sin gärning lämnade han sålunda omgående människans värld och stannade inte kvar; efteråt var det inte han, denna mänskliga gestalt, som visade sig för människorna, utan den helige Ande som utförde arbetet direkt. Så snart den inkarnerade Gudens arbete är helt avslutat, kommer han att lämna den fysiska världen och kommer aldrig mer att göra något arbete liknande det han gjorde under sin tid i köttet. I fortsättningen kommer all verksamhet att bedrivas direkt av den helige Ande. Under denna period kan människan knappast se hans köttsliga kropps gestalt; han visar sig inte för människan över huvud taget, utan förblir dold för evigt. Tiden för den inkarnerade Gudens verk är begränsad. Det utförs i en specifik tidsålder, period, nation och bland specifika personer. Detta arbete representerar endast verket under den tid Gud är inkarnerad och är specifikt för tidsåldern; det representerar den helige Andes arbete i en viss tidsålder och inte hans verk i dess helhet. Därför kommer inte den inkarnerade Gudens gestalt att visas för alla folk. Vad som visas för massan är Guds rättfärdighet och sinnelag i dess helhet, och inte hans gestalt de två gånger han blev kött. Det är varken en av hans köttsliga gestalter eller en kombination av de två gestalterna som visas för människan. Därför är det en absolut nödvändighet att Guds inkarnerade kött lämnar jorden när han avslutat det verk som han har att utföra, för han kommer bara hit för att göra det verk han måste göra, inte för att visa folk sin gestalt. Även om syftet med inkarnationen redan har fullgjorts genom att Gud två gånger har blivit kött, kommer han likväl inte att manifestera sig för något folk som aldrig tidigare sett honom. Jesus kommer aldrig mer att visa sig för judarna som rättfärdighetens sol, och inte heller kommer han att gå upp på Olivberget och visa sig för alla folk; allt judarna har sett är bilden av Jesus under hans tid i Judéen. Det beror på att Jesu verksamhet i köttet avslutades för tvåtusen år sedan; han kommer inte att återvända till Judéen i en judes gestalt och än mindre visa sig för något av de hedniska folken i den gestalt han bar under sin tid i Judéen, för Jesu inkarnerade gestalt är bara en judes gestalt och inte den Människosonens gestalt som Johannes såg. Även om Jesus lovade sina efterföljare att han skulle komma tillbaka, kommer han inte att rätt och slätt visa sig i en judes skepnad för alla i de hedniska länderna. Ni måste veta att den inkarnerade Gudens arbete innebär att öppna upp en tidsålder. Detta arbete är begränsat till några få år och han kan inte fullborda Guds andes hela verk. Likaså kan Jesu gestalt som jude endast representera Guds gestalt då han var verksam i Judéen, och han kunde bara utföra korsfästelseverket. Under den period då Jesus var i köttet kunde han inte genomföra uppgiften att föra tidsåldern till ett slut eller att förgöra mänskligheten. Efter att ha blivit korsfäst och avslutat sin gärning steg han därför upp i höjden och dolde sig för alltid för människan. Från den stunden kunde de trofasta troende från de hedniska länderna inte se Herren Jesu uppenbarelse, utan bara en bild av honom som de hade klistrat upp på väggen. Det här porträttet är bara ett som människan tecknat och inte den gestalt som Gud själv visade för människorna. Gud kommer inte att visa sig öppet för massorna i samma gestalt som de två gånger han blev kött. Avsikten med det arbete han gör bland människorna är att låta dem förstå hans sinnelag. Allt detta visas för människan genom verksamheten i olika tidsåldrar; det genomförs genom det sinnelag han har gjort bekant och det arbete han utfört, snarare än genom Jesu manifestation. Guds gestalt gjordes alltså inte känd för människan med hjälp av den inkarnerade gestalten utan genom det verk som utförs av den inkarnerade Guden som har både gestalt och form; och genom hans arbete visas hans gestalt och hans sinnelag görs bekant. Detta är betydelsen av det arbete han önskar göra i köttet.

Så snart Guds två inkarnationers arbete når sitt slut, kommer han att börja visa sitt rättfärdiga sinnelag överallt bland de hedniska folken och låta massorna se hans gestalt. Han kommer att uppenbara sitt sinnelag och på så sätt klargöra utfallen för de olika kategorierna av människor, och därmed avslutar han den gamla tidsåldern helt och hållet. Skälet till att hans arbete i köttet inte sträcker sig över en stor yta (på samma sätt som Jesus endast var verksam i Judéen och jag idag endast verkar bland er) är att hans verk i köttet har gränser och begränsningar. Han utför bara en kort periods arbete i en vanlig och normal människas skepnad; han använder inte detta inkarnerade kött för att utföra evighetens verk eller arbetet med att framträda för människorna i de hedniska länderna. Verksamheten i köttet kan bara vara av begränsad omfattning (som att arbeta enbart i Judéen eller enbart bland er), och sedan kan dess omfattning vidgas genom det arbete som utförs innanför dessa gränser. Naturligtvis ska utvidgningsarbetet utföras direkt av hans ande och kommer då inte längre att vara hans inkarnerade kötts verk. Verksamheten i köttet har nämligen gränser och sträcker sig inte till alla världsalltets hörn – det klarar den inte. Genom arbetet i köttet utför hans ande det verk som ska följa. Därför är det arbete som sker i köttet av inledande natur och utförs inom vissa gränser; därefter är det hans ande som fortsätter detta arbete och det gör han därtill i en utvidgad omfattning.

Det verk som Gud kommer för att utföra på jorden består bara i att leda tidsåldern, öppna upp en ny tidsålder och avsluta den gamla. Han har inte kommit för att leva en människas hela liv på jorden, för att själv uppleva den mänskliga världens glädje och sorg eller för att med sin hand göra en viss person fullkomlig eller personligen iaktta en viss persons tillväxt. Detta är inte hans uppgift; hans uppgift är endast att börja en ny tidsålder och avsluta den gamla. Det vill säga, han kommer personligen att börja en tidsålder, personligen att avsluta den tidigare och besegra Satan genom att utföra sitt verk personligen. Varje gång han utför sitt verk personligen är det som om han sätter en fot på slagfältet. Först övervinner han världen och segrar över Satan då han är i köttet; han tar all härlighet i besittning och drar upp ridån för de tvåtusen årens hela verk så att alla jordens folk har rätt väg att gå och kan leva ett liv i fred och glädje. Men Gud kan inte leva länge tillsammans med människan på jorden, för Gud är Gud och trots allt olik människan. Han kan inte leva en livstid som en vanlig individ, det vill säga, han kan inte leva på jorden som en person som inte är något utöver det vanliga, för han har bara en minimal del av en vanlig persons normala mänsklighet att upprätthålla sitt liv som människa med. Hur skulle Gud till exempel kunna bilda familj, skaffa en karriär och skaffa barn på jorden? Vore inte det en skam för honom? Att han är utrustad med normal mänsklighet är enbart för att han ska vara verksam på ett normalt sätt, inte för att göra det möjligt för honom att ha en familj och en yrkeskarriär som en ordinär person. Hans normala sinne, normala psyke, och att han äter och klär sig på normalt vis i sin kroppsliga gestalt är tillräckligt för att visa att han har en normal mänsklighet; han behöver inte ha en familj eller en yrkeskarriär för att visa att han är utrustad med en normal mänsklighet. Det vore fullkomligt onödigt! När Gud kommer till jorden är det Ordet som blir kött; han låter helt enkelt människan förstå hans ord och se hans ord, det vill säga, han låter henne se det verk som utförs av köttet. Det är inte hans avsikt att folk ska behandla hans kött på ett visst sätt, utan bara att människan ska vara lydig intill slutet, det vill säga, lyda alla ord som kommer från hans mun och underkasta sig allt det arbete han utför. Han verkar bara i köttet; han begär inte med flit att människan ska upphöja hans kötts storhet och helighet, utan i stället visar han människan visdomen i sitt verk och all den makt han utövar. Även om han har en utomordentlig mänsklighet, gör han därför inga tillkännagivanden utan koncentrerar sig helt på det arbete han har att utföra. Ni bör veta hur det kommer sig att Gud blev kött och ändå inte offentliggör eller vittnar om sin normala mänsklighet, utan i stället helt enkelt gör det arbete han önskar göra. Därför kan ni inte se mer av den inkarnerade Guden än att han är gudomlig; det beror på att han aldrig förkunnar vad han är i mänskligt hänseende för att människan ska efterlikna det. Det är bara när en människa leder andra människor som hon talar om vad hon är i mänskligt hänseende för att lättare vinna deras beundran och underkastelse och på så sätt kunna uppnå ledarskap av andra. Gud erövrar däremot människor enbart genom sitt verk (det vill säga, verk som är ouppnåeligt för människan); det är aldrig tal om att människan ska beundra honom eller att han ska få henne att älska honom. Allt han gör är att ingjuta en känsla av vördnad för honom eller en känsla av hans outgrundlighet i människan. Gud har inget behov av att imponera på henne; allt han behöver är att du vördar honom så snart du har bevittnat hans sinnelag. Det arbete Gud utför är hans eget; människan kan inte utföra det i hans ställe och inte heller kan hon uppnå det. Endast Gud själv kan utföra sitt eget verk och starta en ny tidsålder för att föra in människan i ett nytt liv. Det arbete han gör syftar till att göra det möjligt för människan att komma i åtnjutande av ett nytt liv och träda in i en ny tidsålder. Resten av arbetet lämnas över till dem med normal mänsklighet som beundras av andra. Därför fullbordade han i nådens tidsålder tvåtusen års verk på bara tre och ett halvt år av sina trettiotre år i köttet. När Gud kommer till jorden för att utföra sitt arbete fullbordar han alltid tvåtusen års eller en hel tidsålders verk inom den kortaste möjliga tidsrymden på några få år. Han skjuter inte upp och han spiller ingen tid; han komprimerar helt enkelt många års arbete så att det slutförs på bara några få korta år. Det beror på att det arbete han utför personligen har som enda syfte att öppna upp en ny utväg och leda en ny tidsålder.

Kommunicera via WhatsApp：http://a0.pise.pw/RM54J

[kingdomsalvationsv]

Målet med de tre stadierna i Guds verk

Relevanta ord från Gud:

Hela min förvaltningsplan, en plan som sträcker sig över sextusen år, består av tre skeden, eller tre åldrar: lagens tidsålder i begynnelsen, nådens tidsålder (vilken också är återlösningens tidsålder) samt rikets tidsålder i de sista dagarna.

 Mitt verk under dessa tre tidsåldrar varierar i innehåll i enlighet med varje tidsålders natur, men i varje skede stämmer det överens med människans behov – eller, för att vara mer exakt, det görs i enlighet med de trick som Satan använder i kriget jag för mot honom. Syftet med mitt verk är att vinna över Satan, manifestera min visdom och allmakt, avslöja alla Satans trick och därmed rädda hela den mänskliga rasen, vilken lever under hans domän. Det är att visa min visdom och allmakt samtidigt som jag avslöjar Satans outhärdliga ohygglighet. Det är också att lära mina skapelser att skilja mellan gott och ont, att veta att jag är härskaren över alla ting, att se tydligt att Satan är mänsklighetens fiende, den lägsta av de lägsta, den onde, och att med fullkomlig säkerhet skilja mellan gott och ont, sanning och falskhet, helighet och smuts, och mellan vad som är fantastiskt och vad som är skamligt. På det här sättet kommer den okunniga mänskligheten att kunna vittna om mig att det inte är jag som fördärvar mänskligheten och att endast jag – skapelsens Herre – kan rädda mänskligheten, kan ge människan saker för hennes glädje. De kommer att inse att jag är alla tings härskare och att Satan bara är en av de varelser som jag skapade och som sedan vände sig emot mig. Min sextusenåriga förvaltningsplan är uppdelad i tre skeden för att uppnå följande effekt: att göra det möjligt för mina skapelser att bli mina vittnen, att förstå min vilja och att veta att jag är sanningen.

Utdrag ur ”Den sanna historien bakom verket under återlösningens tidsålder” i ”Ordet framträder i köttet”

Du måste veta att oavsett vilket verk Gud utför förändras inte syftet med hans verk, kärnan i hans verk eller hans vilja med människan. Oavsett hur hårda hans ord är, oavsett hur fientlig omgivningen är, förändras inte principerna för hans verk eller hans avsikt att frälsa människan. Kärnan i hans verk kommer inte att förändras, förutsatt att det inte är uppenbarelsen av människans ändpunkt eller slutmål, den sista etappens verk eller verket med att avsluta Guds hela förvaltningsplan och förutsatt att det äger rum medan han arbetar människan. Kärnan kommer alltid att vara mänsklighetens frälsning. Detta bör vara grundvalen för er tro på Gud. Målsättningen med verkets tre stadier är hela mänsklighetens frälsning, vilket innebär att människan räddas fullständigt undan Satans styre. Även om vart och ett av verkets tre stadier har olika mål och betydelse, är varje stadium en del av verket med att frälsa mänskligheten och utgör olika frälsningsverk som utförs alltefter mänsklighetens behov.

Utdrag ur ”Att känna till de tre stadierna i Guds verk är vägen till att känna Gud” i ”Ordet framträder i köttet”

Oavsett vad Gud gör eller med vilka medel han gör det, oavsett kostnaden eller hans målsättning, förändras inte syftet med hans handlingar. Hans syfte är att arbeta in Guds ord, Guds krav och Guds vilja för människan i människan; syftet är med andra ord att arbeta in i människan allt som Gud anser vara positivt i enlighet med hans steg, att göra människan förmögen att förstå Guds hjärta och fatta Guds innersta väsen, att låta henne lyda Guds suveränitet och arrangemang, och därmed låta människan uppnå fruktan för Gud och skyende av det onda — allt detta som är en aspekt av Guds syfte med allt han gör. Den andra aspekten är att eftersom Satan är den kontrasterande bakgrunden och redskapet i Guds verk överlämnas människan ofta till Satan: detta är de medel Gud använder för att låta människor se Satans ondska, fulhet och föraktlighet i hans frestelser och angrepp, och därmed få folk att hata Satan och kunna känna och känna igen det som är negativt. Den här processen låter dem gradvis befria sig från Satans kontroll och från Satans anklagelser, störning och angrepp tills de — tack vare Guds ord, sin kunskap om och lydnad mot Gud, samt sin tro på Gud och fruktan för honom — triumferar över Satans angrepp och triumferar över Satans anklagelser; först då kommer de att ha blivit fullständigt räddade undan Satans styre. Människors räddning betyder att Satan har besegrats, det betyder att de inte längre är maten i Satans mun — att Satan har släppt dem fria i stället för att sluka dem. Det beror på att dessa människor är rättskaffens, att de har tro, lydnad och fruktan för Gud och att de bryter fullständigt med Satan. De får Satan att skämmas, de gör honom till en ynkrygg och besegrar honom i grunden. Deras fasta beslut att följa Gud och deras lydnad mot och fruktan för Gud besegrar Satan och får honom att släppa taget om dem helt och hållet. Den sortens människor är de enda som verkligen har vunnits av Gud och det är detta som är Guds ultimata syfte med att frälsa människan.

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv II” i ”Ordet framträder i köttet”

Sådan är Guds förvaltning: att överlåta mänskligheten till Satan – en mänsklighet som inte vet vad Gud är, vad Skaparen är, hur man tillber Gud och varför det är nödvändigt att underkasta sig Gud – och ge Satans fördärv fritt spelrum. Steg för steg återvinner Gud sedan människan ur Satans grepp, tills människan tillber Gud helt och avvisar Satan. Det är Guds förvaltning. Det hela låter som en mytisk berättelse och det verkar förvirrande. Människor tycker att det är som en mytisk berättelse och det beror på att de inte har en aning om hur mycket människan har varit med om de senaste flera tusen åren, än mindre vet de hur många berättelser som har utspelat sig inom rymden av detta universum. Det beror också på att de inte kan greppa den mer häpnadsväckande, mer skrämmande värld som existerar bortom den materiella världen men som deras dödliga ögon hindrar dem från att se. Den ter sig obegriplig för människan och det beror på att människan saknar insikt i betydelsen av Guds frälsning av mänskligheten och betydelsen av Guds förvaltningsverk och inte förstår hur Gud slutligen vill att människosläktet ska vara. Är det en mänsklighet besläktad med Adam och Eva, ofördärvad av Satan? Nej! Syftet med Guds förvaltning är att vinna en grupp människor som tillber Gud och underkastar sig honom. Denna mänsklighet har blivit fördärvat av Satan men ser inte längre Satan som sin far. Den känner igen Satans fula tryne och avvisar det och kommer inför Gud för att godta hans dom och tuktan. Den vet vad som är fult och hur det står i kontrast till det som är heligt, och den känner igen Guds storhet och Satans ondska. En sådan mänsklighet kommer inte längre att arbeta för Satan, eller tillbe Satan, eller avguda Satan. Det beror på att det är en grupp människor som verkligen har vunnits av Gud. Detta är innebörden av Guds förvaltning av mänskligheten.

Utdrag ur ”Människan kan endast bli räddad under Guds förvaltning” i ”Ordet framträder i köttet”

Gud skapade mänskligheten, placerade den på jorden och har lett den fram till idag. Sedan frälste han mänskligheten och tjänade som ett syndoffer för mänskligheten. I slutänden måste han ändå erövra mänskligheten, frälsa mänskligheten fullständigt och återställa den till dess ursprungliga skepnad. Det är det verk som han har varit engagerad i från början till slut – att återställa människan till hennes ursprungliga avbild och hennes ursprungliga skepnad. Han ska grundlägga sitt rike och återställa människans ursprungliga skepnad, vilket innebär att han ska återställa sin auktoritet på jorden och återställa sin auktoritet i hela skapelsen. Människan miste sitt gudfruktiga hjärta efter att ha blivit fördärvad av Satan, miste den funktion som en av Guds skapade varelser bör ha och blev en fiende som var olydig mot Gud. Människan levde under Satans domän och lydde Satans befallningar, så Gud hade inget sätt att verka bland sina skapade varelser och hade än mindre förmåga att väcka rädsla hos sina skapade varelser. Människan skapades av Gud och borde tillbe Gud, men i själva verket vände människan Gud ryggen och tillbad Satan. Satan blev avguden i människans hjärta. På det viset förlorade Gud sin ställning i människans hjärta, vilket betyder att han förlorade meningen med att ha skapat människan, och för att återställa meningen med att ha skapat människan var han tvungen att återställa människans ursprungliga skepnad och befria människan från hennes fördärvade sinnelag. För att kunna återkräva människan från Satan måste han frälsa människan från synden. Endast därigenom kan han successivt återställa människans ursprungliga skepnad och återställa människans ursprungliga funktion och i slutänden återställa sitt rike. Den slutliga tillintetgörelsen av dessa olydnadens söner kommer också att ske för att människan ska kunna tillbe Gud bättre och leva bättre på jorden. Eftersom Gud skapade människan kommer han att göra så att människan tillber honom; eftersom han vill återställa människans ursprungliga funktion kommer han att återställa den helt, utan några besudlanden. Att återställa hans auktoritet innebär att få människan att tillbe honom och få människan att lyda honom. Det innebär att han ska få människan att leva på grund av honom och få hans fiender att förgås till följd av hans auktoritet; det innebär att han ska låta minsta del av sig själv leva kvar bland mänskligheten och utan något motstånd från människan. Det rike som han vill upprätta är hans eget rike. Den mänsklighet som han vill ha är en som tillber honom, en som lyder honom fullt ut och har hans härlighet. Om han inte frälser den fördärvade mänskligheten blir det inget av meningen med att han skapade människan, han kommer inte att ha någon auktoritet bland människor och hans rike kan inte längre existera på jorden. Om han inte tillintetgör de fiender som är olydiga mot honom kommer han inte kunna uppnå sin fullkomliga härlighet, inte heller kunna upprätta sitt rike på jorden. Dessa är symbolerna för fullbordandet av hans verk och symbolerna för fullbordandet av hans stora plan: att totalt tillintetgöra den del av mänskligheten som är olydig mot honom och föra dem som har fulländats in i vila. När mänskligheten har blivit återställd till sin ursprungliga skepnad, när människorna kan fullfölja sina respektive plikter, hålla sig på sin plats och hörsamma alla Guds planer, kommer Gud att ha fått en grupp människor på jorden som tillber honom, och då har han också upprättat ett rike på jorden där man tillber honom. Han kommer att ha en evig seger på jorden och de som motsätter sig honom ska förgås för all evighet. Detta kommer att återställa hans ursprungliga avsikt med att skapa människan; det kommer att återställa hans avsikt med att skapa allt och det kommer också att återställa hans auktoritet på jorden, hans auktoritet bland allt och auktoriteten bland hans fiender. Dessa är symbolerna för hans totala seger. Efter det ska mänskligheten träda in i vila och träda in i en tillvaro enligt det rätta spåret. Gud kommer också att träda in i evig vila med människan och träda in i ett evigt liv som delas av Gud och människan. Orenheten och olydnaden på jorden ska försvinna och likaså klagan på jorden. Inget av det som motsätter sig Gud på jorden kommer att existera. Endast Gud och de människor som han har frälst ska finnas kvar; endast hans skapelse ska finnas kvar.

Utdrag ur ”Gud och människan ska träda in i vila tillsammans” i ”Ordet framträder i köttet”

När verkets tre stadier avslutas kommer det att bildas en grupp med dem som vittnar om Gud, en grupp med dem som känner Gud. Dessa människor kommer alla att känna Gud och vara i stånd att omsätta sanningen i praktiken. De kommer att besitta mänsklighet och förnuft och alla kommer de att känna till de tre stadierna i Guds frälsningsverk. Detta är det verk som slutligen kommer att genomföras och dessa människor är utkristalliseringen av det 6000-åriga förvaltningsverket och det mäktigaste vittnesbördet om Satans slutgiltiga nederlag.

Utdrag ur ”Att känna till de tre stadierna i Guds verk är vägen till att känna Gud” i ”Ordet framträder i köttet”

Alla människor behöver förstå syftet med mitt verk på jorden, det vill säga det slutliga målet med mitt verk och vilken nivå jag måste uppnå i det här verket innan det kan slutföras. Om folk, efter att ha gått runt med mig ända fram till denna dag, inte förstår vad mitt verk handlar om, har de då inte gått med mig förgäves? Folk som följer mig bör känna till min vilja. Jag har verkat på jorden i tusentals år och fram till denna dag utför jag fortfarande mitt verk på det här sättet. Även om mitt verk består av exceptionellt många saker förblir syftet med detta verk alltid detsamma. Precis som det jag gör, trots att jag till exempel är fylld av dom och tuktan gentemot människan, ändå är för att rädda henne, och för att bättre sprida mitt evangelium och expandera mitt verk ytterligare bland alla de hedniska nationerna, när människan väl har fulländats. Så i dag, vid en tidpunkt då många människor sedan länge har levt i stor besvikelse över sina förhoppningar, fortsätter jag ändå med mitt verk. Jag fortsätter med det verk jag måste göra för att döma och tukta människan. Trots det faktum att människan är trött på vad jag har att säga och oberoende av det faktum att hon inte har någon önskan att bry sig om mitt verk, gör jag fortfarande min plikt eftersom syftet med mitt verk förblir oförändrat och min ursprungliga plan inte kommer att förstöras. Syftet med min dom är att göra det möjligt för människan att lyda mig bättre och syftet med min tukt är att låta människan förändras på ett mer effektivt sätt. Även om det jag gör är för min förvaltnings skull, har jag aldrig gjort något som inte har varit till människans fördel. Det beror på att jag vill göra alla nationer utanför Israel lika lydiga som israeliterna, och göra dem till riktiga människor, så att jag kommer att ha ett fäste i länderna utanför Israel. Det här är min förvaltning, det här är det verk jag åstadkommer bland de hedniska nationerna. Det finns fortfarande många människor som inte förstår min förvaltning, eftersom de inte har något intresse för sådana saker, utan bara bryr sig om sin egen framtid och sina egna slutmål. Vad jag än säger är människor fortfarande likgiltiga inför det verk jag utför och fokuserar i stället enbart på sina framtida slutmål. Hur ska mitt verk kunna expandera om saker och ting fortsätter på det här viset? Hur kan mitt evangelium då spridas över världen? Ni bör veta att när mitt verk expanderar kommer jag att sprida ut er och jag kommer att slå till mot er, precis som Jehova slog till mot var och en av Israels stammar. Allt detta kommer att göras för att sprida mitt evangelium över jorden och för att sprida mitt verk till de hedniska nationerna så att mitt namn upphöjs av både vuxna och barn, och mitt heliga namn kan upphöjas av munnar som tillhör folk från alla stammar och nationer. I denna sista era kommer jag göra så att mitt namn upphöjs bland de hedniska nationerna, göra så att mina gärningar ses av hedningarna för att de ska kalla mig den Allsmäktige för mina gärningars skull, och göra så att mina ord snart förverkligas. Jag kommer att låta alla människor veta att jag inte bara är israeliternas Gud, utan även Gud över alla de hedniska nationerna, till och med dem som jag har förbannat. Jag kommer att låta alla människor se att jag är hela skapelsens Gud. Detta är mitt största verk, syftet med min verkningsplan för de sista dagarna och det enda verk som ska fullbordas under de sista dagarna.

Utdrag ur ”Arbetet med att sprida evangeliet är också arbetet med att frälsa människorna” i ”Ordet framträder i köttet”

Nu är den mest kritiska tiden att välkomna Herrens återkomst under de sista dagarna. Hur kan vi välkomna Herren och bli uppryckta till himmelriket? Om du har problem och förvirring i din tro och ditt liv är du välkommen att diskutera och kommunicera med oss via Messenger.

[easternlightningsv]

Visionen av Guds verk (3)

Första gången Gud blev människa var genom den Helige Andes avlelse, och det hängde samman med det verk han avsåg att utföra. Nådens tidsålder inleddes med Jesu namn. När Jesus inledde sin verksamhet började den Helige Ande vittna om namnet Jesus, och namnet Jehova nämndes inte längre.

 I stället började den Helige Ande genomföra det nya verket främst under namnet Jesus. De som trodde på honom vittnade om Jesus Kristus, och det verk de utförde var också för Jesus Kristus. Avslutningen av den gammaltestamentliga lagens tidsålder innebar att det verk som utförts främst under namnet Jehova hade nått sin slutpunkt. Därefter var Guds namn inte längre Jehova. I stället kallades han Jesus, och härmed inledde den Helige Ande verket främst under namnet Jesus. Så om du idag fortfarande äter och dricker Jehovas ord och fortfarande gör allt i enlighet med lagens tidsålders verk, innebär då inte det att du blint rättar dig efter regler? Har du inte då fastnat i det förgångna? Nu vet ni att de sista dagarna är inne. Är det säkert att Jesus fortfarande heter Jesus när han kommer? Jehova berättade för Israels folk att det skulle komma en messias, men när han kom kallades han inte Messias utan Jesus. Jesus sade att han skulle återkomma, och att han skulle komma tillbaka på samma sätt som han farit. Det var vad Jesus sade, men såg du på vilket sätt han for? Jesus for upp på ett vitt moln, men innebär det att han kommer att återvända personligen till människorna på ett vitt moln? Och om han gör det, kommer han i så fall fortfarande att kallas Jesus? När Jesus kommer tillbaka har en ny era redan börjat, så kan han då fortfarande kallas Jesus? Är det så att Gud enbart kan heta Jesus? Kan han inte gå under ett nytt namn i en ny tidsålder? Kan föreställningen om en enda person och ett specifikt namn återspegla Gud i hans helhet? I varje tidsålder utför Gud nytt verk och benämns med ett nytt namn; hur skulle han kunna utföra samma verk i olika tidsåldrar? Inte kan han väl klamra sig fast vid det gamla? Namnet Jesus tog han för återlösningsverkets skull. Skulle han då fortfarande ha samma namn när han återvänder i de sista dagarna? Skulle han fortfarande utföra återlösningens verk? Hur kommer det sig att Jehova och Jesus är ett och ändå har olika namn i olika tidsåldrar? Beror inte det på att de tidsåldrar då de utför sina verk är olika? Kan ett enda namn verkligen representera Gud i hans helhet? Gud måste alltså kallas vid ett annat namn i en annan tidsålder, och han måste använda det namnet för att förändra tidsåldern och representera tidsåldern. Inget namn kan nämligen tillfullo representera Gud själv, utan varje namn kan bara representera den tillfälliga aspekten av Guds sinnelag i en given tidsålder; allt det behöver göra är att representera hans verk. Därför kan Gud välja vilket namn som helst som passar hans sinnelag för att representera hela tidsåldern. Oavsett om det är Jehovas tidsålder eller Jesu tidsålder så representeras varje tidsålder av ett namn. När nådens tidsålder är slut, inleds den sista tidsåldern och Jesus har redan kommit. Hur skulle han fortfarande kunna heta Jesus? Hur skulle han fortfarande kunna anta Jesu kropp bland människor? Har du glömt att Jesus inte var något mer än bilden av en nasaré? Har du glömt att Jesus bara var människosläktets återlösare? Hur skulle han kunna ta på sig arbetet med att erövra och fullkomna i de sista dagarna? Jesus for upp på ett vitt moln, det är ett faktum, men hur skulle han kunna återvända på ett vitt moln bland människor och fortfarande kallas Jesus? Hur skulle människorna kunna undgå att känna igen honom om han verkligen kom på ett moln? Skulle inte människor i hela världen känna igen honom? I så fall, skulle inte Jesus och endast han vara Gud? I så fall skulle Gud ha en judes utseende och dessutom se likadan ut i evighet. Jesus sade att han skulle komma tillbaka på samma sätt som han farit, men vet du vad hans ords egentligen betyder? Har han verkligen berättat detta för er? Allt du vet är att han ska komma tillbaka på samma sätt som han for, på ett moln, men vet du exakt hur Gud själv utför sitt verk? Om du verkligen kunde se det, hur ska man då förklara Jesu ord? Han sade: När Människosonen kommer i de sista dagarna ska han inte själv veta, änglarna ska inte veta det, budbärarna i himlen ska inte veta det och ingen människa ska veta det. Bara Fadern ska veta — det vill säga, bara Anden kommer att veta det. Inte ens Människosonen själv vet det, och ändå kan alltså du se och veta? Om du kunde veta och se med egna ögon, då hade väl de här orden varit helt bortkastade? Och vad sade Jesus den där gången? ”Men om den dagen och den timmen vet ingen något, varken himlens änglar eller Sonen, ingen utom Fadern själv. För så som på Noas tid, så ska det vara vid Människosonens ankomst. … Därför ska också ni vara redo, för Människosonen kommer vid en tid ni inte väntar er.” När den dagen kommer vet inte Människosonen själv. Människosonen är Guds inkarnation i köttet, en normal och vanlig människa. Inte ens Människosonen själv vet det, så hur skulle du kunna veta det? Jesus sade att han kommer tillbaka så som han farit. Inte ens han själv vet när han kommer – så hur skulle han kunna tala om det för dig i förväg? Kan du se hans ankomst? Skämtar du? Varje gång Gud kommer till jorden ändrar han sitt namn, sitt kön, sitt yttre och sitt verk; han upprepar inte sitt verk. Han är en ständigt ny och aldrig gammal Gud. Förra gången han kom hette han Jesus – måste han fortfarande heta Jesus när han kommer tillbaka den här gången? Förra gången han kom var han en man – måste han fortfarande vara en man den här gången? När han kom i nådens tidsålder var hans uppgift att spikas upp på korset – ska han fortfarande återlösa människan från synden när han kommer tillbaka? Ska han spikas upp på korset igen? Vore inte det att upprepa hans verk? Vet du inte att Gud är ständigt ny och aldrig gammal? Det finns de som säger att Gud är oföränderlig. Det är sant, men det syftar på Guds oföränderliga sinnelag och väsen. Att hans namn och verk förändras innebär inte att hans väsen har förändrats. Med andra ord: Gud kommer alltid att vara Gud, och det ska aldrig förändras. Om du säger att Guds verk är oföränderligt, skulle han då kunna slutföra sin sextusenåriga förvaltningsplan? Du vet bara att Gud är evigt oföränderlig, men känner du till att han är ständigt ny och aldrig gammal? Skulle Gud ha kunnat leda mänskligheten ända fram till idag om hans verk aldrig förändrades? Om Gud är oföränderlig, varför har han då redan utfört två tidsåldrars verk? Hans verk upphör aldrig att avancera, vilket innebär att hans sinnelag uppenbaras successivt för människan, och vad som uppenbaras är hans inneboende sinnelag. I begynnelsen var Guds sinnelag dolt för människan. Han uppenbarade aldrig sitt sinnelag för människan, så hon hade helt enkelt ingen kunskap om honom. Därför använder han sitt verk för att stegvis uppenbara sitt sinnelag för människan, men att Gud verkar på det sättet betyder inte att hans sinnelag förändras i varje tidsålder. Det är inte så att Guds sinnelag ständigt förändras därför att hans vilja alltid förändras. Snarare är det så att eftersom hans verks tidsåldrar är olika, tar Gud sitt inre sinnelag i dess helhet och uppenbarar det steg för steg för människan, så att människan ska kunna lära känna honom. Men detta är på intet sätt något belägg för att Gud ursprungligen inte har något visst sinnelag, eller att hans sinnelag har förändrats successivt under tidsåldrarnas gång – en sådan uppfattning vore felaktig. Gud uppenbarar sitt inre och särskilda sinnelag – vad han är – för människan alltefter tidsåldrarnas gång. Guds verk under en enstaka tidsålder kan inte uttrycka hans hela sinnelag. Så orden ”Gud är ständigt ny och aldrig gammal” syftar på hans verk, och orden ”Gud är oföränderlig” syftar på vad Gud har och är i sig själv. Oavsett detta kan du inte låta sextusen års verk hänga på en enda sak, eller hägna in det med döda ord. Det är mänsklig dårskap. Gud är inte så enkel som människan inbillar sig, och hans verk kan inte bli kvar i någon enskild tidsålder. Jehova kan till exempel inte vara Guds namn för alltid – Gud kan utföra sitt verk även under namnet Jesus. Detta är ett tecken på att Guds verk alltid rör sig framåt.

Gud är alltid Gud, och kommer aldrig att bli Satan; Satan är alltid Satan, och kommer aldrig att bli Gud. Guds vishet, Guds förunderlighet, Guds rättfärdighet och Guds majestät kommer aldrig att förändras. Hans väsen och vad han är kommer aldrig att förändras. Hans verk fortskrider däremot alltid i riktning framåt, går alltid djupare, för han är ständigt ny och aldrig gammal. I varje tidsålder antar Gud ett nytt namn, i varje tidsålder utför han nytt verk och i varje tidsålder låter han sina skapade varelser se hans nya vilja och nya sinnelag. Om människor i en ny tidsålder inte lyckas se hur Guds nya sinnelag kommer till uttryck, då skulle de väl för alltid spika upp honom på korset? Och i och med det skulle de väl definiera Gud? Om Gud blev människa bara som en man, skulle människor definiera honom som en man, som männens Gud, och aldrig tro att han var kvinnornas Gud. Då skulle männen få uppfattningen att Gud har samma kön som de, att Gud är männens huvud – men kvinnorna, då? Det vore orättvist; vore inte det favorisering? Om detta vore fallet, skulle alla som Gud frälste vara män som han, och inte en enda kvinna skulle bli frälst. När Gud skapade människan, så skapade han Adam och han skapade Eva. Han skapade inte bara Adam, utan skapade både en man och en kvinna till sin avbild. Gud är inte bara männens Gud – han är även kvinnornas Gud. I de sista dagarna träder Gud in i ett nytt skede av sitt verk. Han kommer att uppenbara ännu mer av sitt sinnelag, och det kommer inte att vara medlidandet och kärleken från Jesu tid. Eftersom han har ett nytt verk på gång, kommer detta nya verk att åtföljas av ett nytt sinnelag. Så om detta verk utförts av Anden – om Gud inte blivit människa, och Anden i stället talat direkt genom åska så att människan inte hade något sätt att få kontakt med honom – skulle människan då kunna känna till Guds sinnelag? Om enbart Anden utförde verket, skulle människan inte ha något sätt att lära känna Guds sinnelag. Människor kan bara skåda Guds sinnelag med egna ögon då han blir människa, när Ordet framträder i köttet, och han uttrycker hela sitt sinnelag genom köttet. Gud lever verkligen och sannerligen bland människorna. Han är påtaglig – människan kan verkligen få kontakt med hans sinnelag, få kontakt med vad han har och är. Bara på så sätt kan människan lära känna honom på riktigt. Samtidigt har Gud också fullbordat det verk där ”Gud är männens Gud och kvinnornas Gud”, och slutfört hela sitt verk som människa. Han upprepar inte sitt verk i någon tidsålder. Eftersom de sista dagarna nu är inne, kommer han att utföra det verk han utför i de sista dagarna, och uppenbara hela det sinnelag som är hans i de sista dagarna. Talet om de sista dagarna avser en särskild tidsålder, om vilken Jesus sagt att ni med visshet kommer att möta katastrofer, möta jordbävningar, hungersnöd och pest, vilket kommer att visa att detta är en ny tidsålder och inte längre nådens tidsålder som förut. Ponera att Gud, som folk säger, är evigt oföränderlig, att hans sinnelag alltid är medkännande och kärleksfullt, att han älskar människan som sig själv och erbjuder varje människa frälsning och aldrig hatar henne – skulle då hans verk någonsin kunna slutföras? När Jesus kom och spikades upp på korset, när han offrade sig själv för alla syndare och offrade sig själv på altaret, hade han redan fullbordat återlösningsverket och fört nådens tidsålder till dess slut. Så vad skulle vara poängen med att upprepa den tidsålderns verk i de sista dagarna? Att göra samma sak igen, vore inte det att förneka Jesu verk? Om Gud inte utförde korsfästelsens verk när han kom i detta skede, utan förblev kärleksfull och medkännande, skulle han då kunna föra tidsåldern till dess slut? Skulle en kärleksfull och medkännande Gud kunna föra tidsåldern till dess slut? I hans sista verk som avslutar tidsåldern kommer Guds sinnelag att präglas av tuktan och dom. Där kommer han att avslöja allt som är orättfärdigt, för att offentligt döma alla folk och fullkomna dem som älskar honom med ett uppriktigt hjärta. Bara ett sådant sinnelag kan föra tidsåldern till dess slut. De sista dagarna är redan inne. Allt skapat kommer att klassas efter sin sort och delas in i olika kategorier beroende på sin natur. Det här är stunden då Gud uppenbarar vad utfallet och det slutliga målet för människan blir. Om hon inte genomgår tuktan och dom så finns det inget sätt att blotta hennes olydnad och orättfärdighet. Det är enbart genom tuktan och dom som utfallet för hela skapelsen kan uppenbaras. Människan visar sitt verkliga jag enbart när hon tuktas och döms. Ont ska föras till ont, gott till gott, och alla människor ska föras till sin sort. Genom tuktan och dom ska utfallet för hela skapelsen uppenbaras, så att de onda kan straffas och de goda belönas och alla människor underkastas Guds herravälde. Hela detta verk måste uppnås genom rättfärdig tuktan och dom. Eftersom människans fördärv har nått sin kulmen och hennes olydnad blivit oöverstigligt svår, är det bara Guds rättfärdiga sinnelag – som främst består av tuktan och dom och uppenbaras i de sista dagarna – som helt kan förvandla och fullända människan. Bara detta sinnelag kan avslöja det onda och så straffa alla de orättfärdiga strängt. Därför är ett sådant sinnelag fyllt av tidsålderns innebörd, och hur hans sinnelag uppenbarar sig och visar sig blir tydligt för hans verks skull i varje ny tidsålder. Gud uppenbarar inte sitt sinnelag godtyckligt och utan betydelse. Om Gud, då han i de sista dagarna uppenbarar människans slutmål, fortfarande skulle skänka människan gränslös medkänsla och kärlek och fortsätta att vara kärleksfull mot henne, om han inte skulle underkasta henne en rättfärdig dom utan snarare visa fördragsamhet, tålamod och överseende samt förlåta henne hur svåra hennes synder än är, utan ett uns av rättfärdig dom – hur skulle då all Guds förvaltning någonsin kunna slutföras? När skulle ett sådant sinnelag kunna leda människor till mänsklighetens tillbörliga slutmål? Ta till exempel en domare som alltid är kärleksfull, en domare med vänligt ansikte och milt hjärta. Han älskar människor oavsett vad de må ha begått för brott, och är kärleksfull och fördragsam mot dem oavsett vilka de är. När skulle han någonsin kunna fälla en rättvis dom? I de sista dagarna kan enbart en rättfärdig dom dela upp människorna alltefter deras sort och föra in människan i en ny värld. På det här sättet slutförs hela tidsåldern genom Guds rättfärdiga sinnelag av dom och tuktan.

Guds verk genom all hans förvaltning står fullständigt klart: Nådens tidsålder är nådens tidsålder, och de sista dagarna är de sista dagarna. Det finns klara skillnader mellan de olika tidsåldrarna, för i varje tidsålder utför Gud sådant verk som utmärker den tidsåldern. För att utföra de sista dagarnas verk och föra tidsåldern till dess slut behövs det lågor, dom, tuktan, vrede och ödeläggelse. Med ”de sista dagarna” avses den avslutande tidsåldern. Kommer Gud inte att föra tidsåldern till dess slut i den avslutande tidsåldern? För att slutföra tidsåldern måste Gud föra med sig tuktan och dom. Endast på det sättet kan han avsluta tidsåldern. Jesu syfte var att göra det möjligt för människan att fortsätta överleva, leva vidare och nå en bättre tillvaro. Han räddade människan från synden för att hon skulle sluta sjunka ned i moraliskt förfall och inte längre leva i Hades och helvetet, och genom att rädda människan från Hades och helvetet lät han henne fortsätta leva. Nu är de sista dagarna inne. Han ska tillintetgöra människan och helt utplåna mänskligheten — han ska med andra ord omvandla människosläktets uppror. Därför vore det omöjligt för Gud att avsluta tidsåldern eller förverkliga sin sextusenåriga förvaltningsplan med gångna tiders medkännande och kärleksfulla sinnelag. Varje tidsålder utmärkts av att Guds sinnelag uppenbaras på ett visst sätt, och varje tidsålder innehåller något verk för Gud att utföra. Det verk Gud själv utför i varje enskild tidsålder rymmer därmed hans sanna sinnelags uttryck, och både hans namn och det verk han utför förändras för varje tidsålder – de är ständigt nya. Under lagens tidsålder utförde han verket att vägleda mänskligheten under namnet Jehova, och därmed inleddes verkets första skede på jorden. I det skedet bestod verket av att bygga templet och altaret och att med hjälp av lagen vägleda Israels folk och verka i deras mitt. Genom att vägleda Israels folk skapade han en bas för sitt verk på jorden. Från denna bas utvidgade han sitt verk bortom Israel. Det innebär att med Israel som utgångspunkt utökades hans verk så att senare generationer successivt fick klart för sig att Jehova var Gud, att det var Jehova som skapat himlarna och jorden och alla ting och att det var Jehova som skapat alla levande varelser. Han spred sitt verk genom Israels folk utöver dem. Landet Israel var den första heliga platsen för Jehovas verk på jorden, och det var till landet Israel som Gud först kom för att verka på jorden. Detta var lagens tidsålders verk. När det gäller nådens tidsålders verk var Jesus den Gud som frälste människan. Det han hade och var var nåd, kärlek, medlidande, överseende, tålamod, ödmjukhet, omsorg och fördragsamhet, och så mycket av det verk han utförde var för människans återlösnings skull. Hans sinnelag bestod av medlidande och kärlek, och eftersom han var medkännande och kärleksfull behövde han spikas upp på ett kors för människans skull, för att visa att Gud älskade människan som sig själv, så mycket att han utgav sig själv helt och hållet. Satan sade: ”Eftersom du älskar människan måste du älska henne till det yttersta: Du måste spikas upp på korset för att rädda människan från korset, från synden, och du ska ge dig själv till lösen för hela mänskligheten.” Satan gjorde följande vadhållning: ”Eftersom du är en kärleksfull och medkännande Gud måste du älska människan till det yttersta: Du ska utge dig själv på korset.” Jesus svarade: ”Så länge det är för mänsklighetens skull, är jag villig att offra mitt allt.” Sedan steg han upp på korset utan minsta tanke på sig själv, och återlöste hela mänskligheten. Under nådens tidsålder var Guds namn Jesus, vilket innebär att Gud var en Gud som frälste människan och han var en medkännande och kärleksfull Gud. Gud var med människan. Hans kärlek, hans medlidande och hans frälsning följde med varje enskild person. Endast genom att ta emot Jesu namn och närvaro kunde människan nå frid och glädje. Endast så kunde hon ta emot hans välsignelse, hans väldiga och talrika nådegåvor samt hans frälsning. Genom Jesu korsfästelse erhöll alla de som följde honom frälsning och syndernas förlåtelse. Under nådens tidsålder var Guds namn Jesus. Nådens tidsålders verk utfördes med andra ord främst under namnet Jesus. Under nådens tidsålder kallades Gud Jesus. Han tog sig an ett skede med nytt verk utöver Gamla testamentet, och hans verksamhet slutade med korsfästelsen. Detta var hans verk i dess helhet. Under lagens tidsålder var Guds namn alltså Jehova, och under nådens tidsålder var det Jesu namn som stod för Gud. Under de sista dagarna är hans namn Allsmäktige Gud – den Allsmäktige som brukar sin kraft till att vägleda människan, erövra människan och vinna människan, och till att slutligen föra tidsåldern till dess ände. I varje tidsålder, i varje skede av hans verk, är Guds sinnelag uppenbart.

Att vägleda människan under den gammaltestamentliga lagens tidsålder var till en början ungefär som att vägleda ett barns tillvaro. Den tidigaste mänskligheten var Jehovas nyfödda; de var israeliterna. De hade ingen uppfattning om hur Gud skulle äras eller hur livet på jorden skulle levas. Det betyder att Jehova skapade människan – han skapade alltså Adam och Eva – men han gav dem inte förmågan att förstå hur Jehova skulle äras eller hur Jehovas lagar skulle följas på jorden. Utan Jehovas konkreta vägledning kunde ingen ha direkt kunskap om detta, för i begynnelsen besatt människan inte sådana förmågor. Människan visste bara att Jehova var Gud, men vad gäller hur han ska äras, vilken sorts uppträdande som skulle kunna kallas att ära honom, med vilken håg man ska ära honom eller vad man ska offra till hans ära – om sådant hade människan ingen som helst aning. Människan visste bara hur hon skulle njuta av det som kunde åtnjutas bland allt som Jehova skapat, men hade inte minsta hum om vilken typ av jordiskt liv som var värdigt en varelse skapad av Gud. Utan någon som undervisade dem, utan någon som personligen vägledde dem, skulle detta människosläkte aldrig ha levt på ett sådant sätt som anstår människan utan bara ha hållits fånget av Satan i hemlighet. Jehova skapade mänsklighetens anfäder, Adam och Eva, men skänkte dem inte något större förstånd eller någon större vishet. Även om de redan levde på jorden förstod de nästan ingenting. Och följaktligen var Jehovas verk att skapa människan bara halvfärdigt, långt ifrån fullbordat. Han hade bara skapat en mänsklig form av jord och blåst in liv i den, men utan att skänka människan tillräcklig villighet att ära honom. I begynnelsen hade människan ingen håg att vare sig ära honom eller frukta honom. Hon visste bara hur man lyssnar på hans ord, men saknade grundläggande kunskaper om livet på jorden och om tillbörliga regler för livet som människa. Så trots att Jehova skapat man och kvinna och avslutat detta företag på sju dagar, hade han inte på långa vägar avslutat människans skapelse. Människan var inte mer än ett skal och saknade detta att verkligen vara mänsklig. Hon visste bara att det var Jehova som skapat mänskligheten och hade ingen aning om hur man lever efter Jehovas ord eller lagar. Jehovas verk var alltså långt ifrån över efter det att människan kommit till. Han måste fortfarande visa människorna hur de skulle träda fram inför honom så att de skulle kunna leva tillsammans på jorden och vörda honom, och så att de med hans vägledning skulle kunna träda in på ett normalt mänskligt jordelivs rätta väg. Bara på så sätt skulle det verk som främst utfördes under namnet Jehova fullbordas helt. Det innebär att bara på så sätt skulle Jehovas arbete med att skapa världen bli helt genomfört. Så efter att ha skapat mänskligheten måste han vägleda dess liv på jorden under flera tusen år, för att människan skulle kunna följa hans påbud och lagar samt delta i alla de aktiviteter ett normalt jordeliv omfattar. Först därefter var Jehovas verk helt genomfört. Han inledde detta arbete efter att ha skapat människan, och fortsatte det fram till Jakobs tid då han lät Jakobs tolv söner bli Israels tolv stammar. I fortsättningen var Israels folk det människosläkte som officiellt leddes av honom på jorden, och Israel blev den speciella plats på jorden där han utförde sitt verk. Jehova lät dessa människor bli den första grupp gentemot vilken han officiellt utförde sitt verk på jorden. Han gjorde hela Israels land till utgångspunkt för sitt verk och använde israeliterna som inledningen till än större verk, så att alla människor han låtit födas på jorden skulle få veta hur de skulle vörda honom och hur de skulle leva sitt liv på jorden. Så blev israeliternas gärningar ett föredöme för hednafolken att ta efter, och vad som sades bland Israels folk blev ord för hednafolken att lyssna på. De var nämligen de första som tog emot Jehovas lagar och bud, och de var även de första som visste hur man skulle vörda Jehovas vägar. De var förfäder till det människosläkte som kände Jehovas vägar, och även företrädare för det människosläkte som Jehova utvalt. När nådens tidsålder var inne vägledde inte Jehova längre människan på det sättet. Människan hade syndat och givit upp sig själv till synden, och därför började han rädda människan undan synd. Det innebar att han förebrådde människan tills hon räddats från synden helt och hållet. I de sista dagarna har människan förfallit till moraliskt fördärv på en sådan nivå att det här skedets verk enbart kan utföras genom dom och tuktan. Enbart på det viset kan verket genomföras. Det här har varit flera tidsåldrars verk. Genom att använda Guds namn, Guds verk och Guds olika gestalter för att skilja tidsålder från tidsålder och åstadkomma övergångarna mellan dem, så betecknar Guds namn och verk hans tidsålder och betecknar hans verk i varje tidsålder. Om Guds verk alltid vore detsamma i varje tidsålder och han alltid hade samma namn, hur skulle då människan kunna känna honom? Gud måste kallas Jehova, och utöver en gud med namnet Jehova är ingen med något annat namn Gud. Eller så kan Gud bara vara Jesus, och utöver namnet Jesus kan han inte ha något annat namn; utöver Jesus är inte Jehova Gud, och Allsmäktige Gud är inte heller Gud. Människan tror att det är sant att Gud är allsmäktig, men Gud är en gud som finns hos människan, och han måste kallas Jesus, eftersom Gud finns hos människan. Att göra så här är att rätta sig efter dogmer och att begränsa Gud till vissa ramar. För varje tidsålder gäller att det verk Gud utför, det namn han kallas och den gestalt han antar – det verk han utför i varje skede ända fram till idag – inte följer någon enskild regel och inte underkastas några som helst begränsningar. Han är Jehova, men han är även Jesus likväl som Messias och Allsmäktige Gud. Hans verk kan genomgå en gradvis omvandlig, med motsvarande förändring i hans namn. Inget enskilt namn kan till fullo representera honom, men alla de namn han kallas kan representera honom, och det verk han utför i varje tidsålder representerar hans sinnelag. Tänk om den Gud du skådar när de sista dagarna är inne fortfarande vore Jesus, om han dessutom kom på ett vitt moln, om han fortfarande hade Jesu utseende och om de ord han talade fortfarande vore Jesu ord: ”Ni ska älska er nästa som er själva, ni ska fasta och be, älska era fiender som ni älskar ert eget liv, ha fördragande med andra samt var tålmodiga och ödmjuka. Ni måste göra allt detta innan ni kan bli mina lärjungar. Och om ni gör allt detta, så kan ni träda in i mitt rike.” Skulle då inte det höra till nådens tidsålders verk? Skulle inte det som han säger vara nådens tidsålders väg? Hur skulle det kännas om ni hörde dessa ord? Skulle ni inte uppleva att det fortfarande var Jesu verk? Vore inte det en upppepning? Skulle människan kunna finna behag i det? Då skulle ni uppfatta det som att Guds verk bara kan finnas kvar som det är nu och inte utvecklas vidare. Han har bara en viss mängd makt, inget verk finns mer att utföra och hans makt har nått sin gräns. För två tusen år sedan var det nådens tidsålder, och efter två tusen år predikar han fortfarande nådens tidsålders väg och leder fortfarande människor till omvändelse. Då skulle människor säga: ”Gud, du har bara en viss mängd makt. Jag trodde att du var så vis, men ändå känner du inte till något annat än fördragsamhet och bryr dig inte om något annat än tålamod. Du känner bara till hur man älskar sin fiende och inget mer.” Enligt människans uppfattning skulle Gud hela tiden förbli så som han var under nådens tidsålder, och människan skulle alltid tro att Gud är kärleksfull och medkännande. Tror du att Gud alltid kommer att stanna på upptrampade stigar? I det här skedet av sitt verk kommer Gud inte att korsfästas, och allt vad du kan se och ta på kommer att bli annorlunda än vad du någonsin kunnat föreställa dig eller hört talas om. Numera ger Gud sig inte in i ordväxlingar med fariséerna, inte heller låter han världen få veta, och de enda som känner honom är ni som följer honom, för han kommer inte att korsfästas igen. Under nådens tidsålder predikade Jesus öppet landet runt för sitt budskaps skull. Han gav sig in i ordväxlingar med fariséerna för korsfästelsens skull. Om han inte hade givit sig in i ordväxlingar med fariséerna och maktens män aldrig känt till honom, hur skulle han då ha kunnat dömas och sedan förrådas och spikas upp på korset? Han gav sig alltså in i ordväxlingar med fariséerna för korsfästelsens skull. I dag utför han sitt verk i det fördolda för att undvika frestelse. I Guds två inkarnationer skiljer sig verket och betydelsen från varandra, och även skådeplatsen skiljer sig åt. Så hur skulle det verk han utför kunna vara helt och hållet detsamma?

Skulle Jesu namn – “Gud med oss” – kunna representera Guds fullständiga sinnelag? Skulle det kunna ge fullständigt uttryck åt Gud? Om människan säger att Gud endast kan heta Jesus och inte ha något annat namn, på grund av att Gud inte kan ändra sitt sinnelag, då är de orden i sanning hädelse! Tror du att namnet Jesus, Gud med oss, ensamt kan representera Guds fullständiga väsen? Gud kan ges många namn, men bland dessa många namn finns inget enskilt som förmår att sammanfatta Guds allt, inte något enda som helt kan representera honom. Därmed har Gud många namn, men dessa många namn kan inte ge fullständigt uttryck åt Guds sinnelag, eftersom Guds sinnelag är så rikt att det helt enkelt överskrider människans förmåga att känna honom. Det finns inget sätt för människan att sammanfatta Gud på mänskligt språk fullt ut. Mänskligheten har endast ett begränsat ordförråd att använda för att sammanfatta allt de känner till om Guds sinnelag: väldigt, ärat, underbart, ofattbart, enastående, heligt, rättfärdigt, vist och så vidare. För många ord! Det här begränsade ordförrådet förmår inte att beskriva det lilla som människan bevittnat av Guds sinnelag. Med tiden har många andra lagt till ord som de tyckte skulle kunna beskriva glöden i deras hjärtan bättre: Gud är allför väldig! Gud är alltför helig! Gud är alltför härlig! Numera har sådana mänskliga påståenden nått sin kulmen, men ändå är människan fortfarande oförmögen att utttrycka sig klart. För människan har Gud alltså många namn. Ändå har han inget namn, och det är för att Guds väsen är alltför ymnigt och mänskligt språk alltför fattigt. Ett visst ord eller namn förmår inte representera Guds fullständiga väsen, så tror du att hans namn skulle kunna slås fast? Gud är så väldig och så helig – ändå skall du inte låta honom byta namn i varje ny tidsålder? I varje tidsålder där Gud personligen utför sitt eget verk använder han därför ett namn som anstår den tidsåldern för att sammanfatta det verk han ämnar utföra. Han använder detta särskilda namn, ett som besitter jordisk innebörd, för att representera hans sinnelag i den tidsåldern. På så sätt använder Gud mänskligt språk för att uttrycka sitt sinnelag. Ändå känner många människor som har haft andliga upplevelser och som själva sett Gud likväl att detta särskilda namn inte lyckas återge Guds fullhet – det kan tyvärr inte hjälpas. Därför tilltalar människan inte längre Gud med något namn alls, utan bara kallar honom ”Gud”. Det är som att människans hjärta är fyllt av kärlek men också anfäktas av motsägelser, för människan vet inte längre hur Gud ska förklaras. Vad Gud är, det är något alldeles för ymnigt, det finns helt enkelt inget sätt att beskriva det. Inget enskilt namn kan sammanfatta Guds sinnelag, och inget enskilt namn kan beskriva allt Gud har och är. Om någon frågade mig: ”Exakt vilket namn använder du?” Då skulle jag svara: ”Gud är Gud!” Är inte detta det bästa namnet på Gud? Sammanfattar inte det Guds sinnelag bäst? När nu så är fallet, varför lägger ni så mycket möda på att söka efter Guds namn? Varför ska ni bråka era hjärnor och försaka mat och sömn bara för ett namns skull? Den dag ska komma då Gud inte kallas Jehova eller Jesus eller Messias – han är då helt enkelt Skaparen. Då ska alla de namn han antagit på jorden upphöra, eftersom hans verk på jorden har upphört, och därefter kommer namnen inte att finnas mer. När allt hamnat under Skaparens herravälde, vilket behov skulle han då ha av något högst tilbörligt men ändå ofullkomligt namn? Söker du nu fortfarande efter Guds namn? Vågar du fortfarande påstå att Gud bara heter Jehova? Vågar du fortfarande påstå att Gud enbart kan kallas Jesus? Förmår du att bära hädelsens synd mot Gud? Du ska veta att Gud från början inte hade något namn. Han tog sig ett eller två eller många bara för att han hade verk att utföra och behövde förvalta människosläktet. Vilket namn han än kallas, har han inte fritt valt det själv? Skulle han behöva dig, en av hans skapade varelser, för att avgöra det? Det namn Gud kallas är ett namn som stämmer överens med vad människan förmår att begripa, på mänskligt språk, men detta namn är inget som människan kan famna. Du kan bara säga att i himlen finns en Gud, att han heter Gud, att han är Gud själv med stor makt, att han är allför vis, alltför upphöjd, alltför förunderlig, allför oförklarlig och alltför allsmäktig. Sedan kan du inte säga mer – denna lilla smula är allt du kan känna till. Skulle därmed bara namnet Jesus kunna representera Gud själv? När de sista dagarna är inne måste Guds namn förändras trots att det fortfarande är Gud som utför sitt verk, för det är en annan tidsålder.

Skulle Gud, som är störst i hela universum, fullt ut kunna förklara sig själv i köttslig gestalt? Gud antar kött för att kunna utföra ett skede av sitt verk. Det finns ingen särskild betydelse i denna kötttsliga avbild – den saknar koppling till tidernas gång och har heller inget att göra med Guds sinnelag. Varför lät då inte Jesus sin avbild finnas kvar? Varför lät han inte människor måla av honom så att bilden kunde föras vidare till senare generationer? Varför lät han inte människor erkänna hans avbild som Guds avbild? Även om den mänskliga gestalten skapats till Guds avbild, skulle det inte ha varit möjligt för ett mänskligt utseende att representera Guds upphöjda avbild? När Gud blir kött kommer han helt enkelt ned från himlen till en viss kropp. Det är hans Ande som stiger ned i köttet, genom vilket han utför Andens verk. Det är Anden som uttrycks i köttet, och det är Anden som utför sitt verk i köttet. Det verk som utförs i köttet återger Anden fullständigt, och kroppen är till för verket. Men det innebär inte att den köttsliga avbilden kan ersätta den sanna bilden av Gud själv – det är varken syftet eller meningen med att Gud blivit människa. Han blev människa bara så att Anden skulle finna en lämplig plats att vistas när han utförde sitt verk, för att som människa kunna utföra det bättre. På så sätt kunde människor se hans verk, få kontakt med hans sinnelag, höra hans ord och känna till hans verks underverk. Hans namn representerar hans sinnelag och hans ord representerar hans identitet. Men han har aldrig sagt att hans köttliga utseende representerar hans avbild; det där är bara en mänsklig föreställning. De väsentliga aspekterna av Guds inkarnation är hans namn, hans verk, hans sinnelag och hans kön. De används för att representera hans förvaltning i den här tidsåldern. Hans köttsliga utseende har inget samband med hans förvaltning utan fanns bara till för hans verk vid den tidpunkten. Ändå är det omöjligt för den inkarnerade Guden att inte ha något visst utseende, och därmed valde han en lämplig familj som skulle avgöra hans utseende. Om Guds utseende hade någon representativ betydelse, så skulle även alla med liknande drag representera Gud. Vore inte det ett flagrant missuppfattning? Jesu bild målades av människor för att människor skulle kunna dyrka honom. Vid den tiden gav inte den Helige Ande några särskilda instruktioner, och människan förde så vidare porträttet till vår tid. I enlighet med Guds ursprungliga avsikt borde människan sannerligen inte ha gjort så. Det är bara människans iver som har fått porträttet att finnas kvar till vår tid. Gud är ande, och vad hans avbild är kommer människan i någon slutlig undersökning aldrig att kunna ringa in. Hans avbild kan enbart representeras av hans sinnelag. Vad gäller utseendet hos hans näsa, mun, ögon och hår så ligger de bortom förmågan att ringa in. När Johannes mottog uppenbarelse skådade han Människosonens gestalt: Ur hans mun kom ett skarpt, tveeggat svärd, hans ögon var som eldslågor, hans huvud och hår var vitt som vit ull, hans fötter liknade gyllene brons och ett bälte av guld fanns om bröstet. Fastän hans ord var ytterst livfulla var inte den bild av Gud han beskrev bilden av någon skapad varelse. Vad han såg var bara en syn, och inte utseendet hos någon person från den materiella världen. Johannes hade sett en syn, men han hade inte bevittnat Guds verkliga anblick. Guds människoblivna gestalt, som är en skapad varelses gestalt, är oförmögen att representera Guds sinnelag i dess helhet. När Jehova skapade människorna sade han att han gjorde dem till sin avbild och skapade man och kvinna. Vid det tillfället sade han att han gjorde man och kvinna till Guds avbild. Fastän människans gestalt liknar Guds avbild, kan man inte få detta till att betyda att människans utseende är Guds avbild. Inte heller kan du med mänskligt språk helt sammanfatta Guds avbild, för Gud är alltför upphöjd, alltför väldig, alltför underbar och ofattbar!

När Jesus kom för att utföra sitt verk var det under den Helige Andes ledning. Han utförde vad den Helige Ande ville, och det var inte enligt den gammaltestamentliga lagens tidsålder eller enligt Jehovas verk. Även om det verk Jesus kom att utföra inte var att följa Jehovas lagar eller Jehovas bud, var deras källa en och densamma. Det verk Jesus utförde representerade namnet Jesus och det representerade nådens tidsålder. Vad gäller det verk Jehova utförde så representerade det Jehova och det representerade lagens tidsålder. Deras verk var en och samme Andes verk i två olika tidsåldrar. Det verk Jesus utförde kunde bara representera nådens tidsålder, och det verk Jehova utförde kunde bara representera den gammaltestamentliga lagens tidsålder. Jehova bara vägledde Israels och Egyptens folk och alla folk bortanför Israel. Jesu verk i den nytestamentliga nådens tidsålder var Guds verk under namnet Jesus, han som vägledde tidsåldern. Om du säger att Jesu verk baserades på Jehovas, att han inte satte i gång något nytt verk och att allt han gjorde var i enlighet med Jehovas ord, i enlighet med Jehovas verk och Jesajas profetior, då vore Jesus inte den Gud som blev människa. Om det vore på det sättet han utfört sitt verk, då skulle han ha varit en apostel eller någon som arbetade för lagens tidsålder. Är det som du säger, så hade Jesus inte kunnat öppna dörren till någon tidsålder och inte heller ha utfört något annat verk. På samma sätt måste den Helige Ande i första hand utföra sitt verk genom Jehova, och den Helige Ande hade inte kunnat utföra något nytt verk annat än genom Jehova. Det är fel av människan att förstå Jesu verk på det sättet. Om människor tror att Jesu verk var enligt Jehovas ord och Jesajas profetior, var då Jesus den inkarnerade Guden eller var han en av profeterna? Enligt detta synsätt hade det inte funnits någon nådens tidsålder och Jesus vore inte Guds inkarnation, då det verk han utförde inte kunde representera nådens tidsålder och bara kunde representera den gammaltestamentliga lagens tidsålder. Det kunde bara finnas någon ny tidsålder när Jesus kom för att utföra ett nytt verk, för att sätta i gång en ny tidsålder, för att bryta igenom det verk som tidigare utförts i Israel och för att utföra sitt verk, inte enligt det verk Jehova utfört i Israel eller enligt hans gamla regler eller underkastad något regelverk alls, utan snarare för att utföra det nya verk han skulle utföra. Gud själv kommer för att öppna dörren till en ny tidsålder, och Gud själv kommer för att föra tidsåldern till dess slut. Människan är oförmögen att utföra verket att sätta i gång en ny tidsålder och avsluta den. Om Jesus inte satt punkt för Jehovas verk efter sin ankomst, då vore det belägget för att han endast var en människa och inte förmådde att representera Gud. Just för att Jesus kom och avslutade Jehovas verk, följde upp Jehovas verk genom att sätta i gång sitt eget verk, ett nytt verk, visar det att det här var en ny tidsålder och att Jesus var Gud själv. De utförde två utpräglat olika skeden av verket. Det ena skedet utfördes i templet, och det andra utfördes utanför templet. Det ena skedet var att vägleda människans liv i enlighet med lagen, och det andra var att ge ett syndoffer. Dessa två skeden av verket var påfallande olika, det här skiljer den nya tidsåldern från den gamla och det är fullständigt riktigt att säga att de är två olika tidsåldrar. Platsen för deras verk var olika, verkets innehåll var olika och verkets mål var olika. Som sådana kan de dels in i två tidsåldrar: den nytestamentliga och den gammaltestamentliga, alltså den nya tidsåldern och den gamla. När Jesus kom gick han inte in i templet, vilket visar att Jehovas tidsålder hade tagit slut. Han trädde inte in i templet, eftersom Jehovas verk i templet var slut och inte behövde utföras mer, och att göra det igen vore att upprepa det. Bara genom att lämna templet därhän, påbörja ett nytt verk och öppna en ny väg utanför templet kunde han föra Guds verk till dess höjdpunkt. Om han inte hade gått utanför templet för att utföra sitt verk så hade Guds verk stagnerat på templets grundvalar, och då skulle det aldrig ha funnits några nya förändringar. Jesus trädde därmed inte in i templet när han kom, och utförde inte heller sitt verk i templet. Han utförde sitt verk utanför templet och tog sig fritt an sitt verk när han ledde lärjungarna. Guds uppbrott från templet för att utföra sitt verk betydde att Gud hade en ny plan. Hans verk skulle utföras utanför templet, och det skulle komma att bli ett nytt verk, utan begränsningar i genomförandet. Så snart Jesus kommit förde han Jehovas verk under den gammaltestamentliga tidsåldern till dess slut. Fastän de hade två olika namn var det samme Ande som utförde verkets båda skeden, och det verk som utfördes var oavbrutet. Liksom namnet var ett annat och verkets innehåll ett annat var tidsåldern en annan. När Jehova kom rådde Jehovas tidsålder, och när Jesus kom rådde Jesu tidsålder. Vid varje ankomst kallas Gud alltså vid ett visst namn, representerar en viss tidsålder och öppnar upp en ny väg. På varje ny väg antar han ett nytt namn vilket visar att Gud är ständigt ny och aldrig gammal samt att hans verk aldrig slutar fortskrida framåt. Historien rör sig alltid vidare och Guds verk rör sig alltid framåt. Ska hans sextusenåriga förvaltningsplan nå sin slutpunkt måste den fortsätta fortskrida i riktning framåt. Varje dag måste han utföra nytt verk, varje år måste han utföra nytt verk. Han måste öppna nya vägar, starta nya epoker, sätta i gång ett nytt och väldigare verk, och jämsides med dem måste han föra med sig nya namn och nya verk. Från ögonblick till ögonblick utför Guds Ande ett nytt verk, det klamrar sig aldrig fast vid gamla banor och regler. Hans verk har heller aldrig avstannat, utan äger rum vid varje flyktigt ögonblick. Om du säger att den Helige Andes verk är oföränderligt, varför bad då Jehova prästerna att tjäna honom i templet, medan Jesus inte trädde in i templet – trots att när han kom sade människor också att han var översteprästen, att han var av Davids hus och även översteprästen och den store konungen? Och varför gav han inte offer? Att träda in eller inte träda in i templet – är inte allt detta ett verk av Gud själv? Om Jesus, som människan inbillar sig det, ska komma tillbaka i de sista dagarna och fortfarande heta Jesus, fortfarande komma på ett vitt moln och stiga ned bland människor i Jesu gestalt, vore inte det att upprepa hans verk? Är den Helige Ande i stånd att klamra sig fast vid det gamla? Allt som människan tror på är föreställningar, och allt som människan förstår är enligt deras bokstavliga betydelse och dessutom enligt hennes fantasi. Dessa föreställningar avviker från principerna för den Helige Andes verk och överensstämmer inte med Guds avsikter. Gud skulle inte verka på det sättet. Så dåraktig och enfaldig är inte Gud, och hans verk är inte så banalt som du inbillar dig. Baserat på allt vad människan gör och tänker sig så ska Jesus komma på ett moln och stiga ned mitt ibland er. Ni ska få se honom som från sitt moln berättar för er att han är Jesus. Ni ska få också se sårmärkena i hans händer, och ni ska känna igen honom som Jesus. Och han ska frälsa er igen, och han ska vare er väldige Gud. Han ska frälsa er, skänka er ett nytt namn och ge er en vit sten. Därefter ska ni få träda in i himmelriket och mottas i paradiset. Är inte sådana övertygelser mänskliga föreställningar? Verkar Gud enligt mänskliga föreställningar, eller verkar han tvärtemot mänskliga föreställningar? Härrör inte alla mänskliga föreställningar från Satan? Har inte hela mänskligheten fördärvats av Satan? Om Gud utförde sitt verk enligt mänskliga föreställningar, skulle han då inte bli Satan? Vore han inte av samma släkte som hans egna skapade varelser? När nu hans skapade varelser har fördärvats så mycket av Satan att människan har blivit Satan förkroppsligad, skulle då inte Gud vara i förbund med Satan om han verkade i enlighet med det som hör Satan till? Hur kan människan fatta Guds verk? Därför skulle Gud aldrig verka enligt mänskliga föreställningar, han skulle aldrig verka på de sätt du inbillar dig. Det finns de som säger att Gud själv sagt att han skulle komma på ett moln. Det är sagt att Gud själv sagt så, men vet du inte att ingen människa kan fatta Guds mysterier? Vet du inte att ingen människa kan förklara Guds ord? Är du säker, utan skuggan av ett tvivel, att du fått insikt och upplysning av den Helige Ande? Det var säkerligen inte så att den Helige Ande visade dig detta så direkt. Var det den Helige Ande som undervisade dig, eller ledde dina egna föreställningar dig till att tänka så? Du sade: ”Detta har Gud själv sagt.” Men vi kan inte använda våra egna föreställningar och tankar för att mäta Guds ord. Vad gäller de ord Jesaja talat, kan du med fullständig visshet förklara hans ord? Vågar du förklara hans ord? När du inte vågar förklara Jesajas ord, varför vågar du förklara de ord Jesus talade? Vem är mest upphöjd, Jesus eller Jesaja? Eftersom svaret är Jesus, varför förklarar du de ord Jesus talat? Skulle Gud berätta för dig om sitt verk i förväg? Inte någon enda skapad varelse känner till det, inte ens budbärarna i himlen, inte ens Människosonen, så hur skulle du kunna känna till det? Människan är för bristfällig. Det avgörande för er är nu att känna till verkets tre stadier. Från Jehovas verk till Jesu verk, och från Jesu verk till det nuvarande stadiets verk — de här tre stadierna utgör en löpande tråd som omfattar hela skalan av Guds förvaltning, och alltsamman är en enda Andes verk. Sedan världens skapelse har Gud ständigt varit verksam med att förvalta mänskligheten. Han är början och slutet, han är den förste och den siste, och han är den som börjar en tidsålder och den som avslutar tidsåldern. Verkets tre stadier, i olika tider och på olika platser, är omisskännligt en enda Andes verk. Alla dessa som skiljer de här tre stadierna åt är motståndare till Gud. Nu är det nödvändigt för dig att förstå att hela verket, från det första stadiet fram till i dag, är en enda Guds verk, en enda Andes verk. Om den saken kan det inte råda något tvivel.

[easternlightningsv]

Du bör lägga bort statusens välsignelser och förstå Guds vilja att skänka människan frälsning

Sett ur ett mänskligt perspektiv är det omöjligt för Moabs ättlingar att bli fullkomliggjorda och de är inte heller kvalificerade att bli det. Davids barn kan däremot verkligen vara hoppfulla och kan sannerligen göras fullkomliga.

 Den som är ättling till Moab kan inte fullkomnas. Fortfarande känner ni inte till hur viktigt det arbete är som utförs bland er. På det här stadiet har ni fortfarande era framtidsutsikter i hjärtat och är obenägna att överge dem. Ingen bryr sig om varför Gud idag bara har valt att arbeta med en så ovärdig grupp människor som ni. Kan det vara så att han har gjort ett misstag i detta verk? Är det här arbetet ett tillfälligt förbiseende? Varför har Gud stigit ner för att arbeta just bland er, när han länge har vetat att ni är Moabs barn? Slås ni aldrig av den tanken? Reflekterar inte Gud över detta när han utför sitt verk? Agerar han så förhastat? Visste han inte redan från början att ni är Moabs ättlingar? Funderar ni inte över de här sakerna? Vart har era åsikter tagit vägen? Har ert sunda förnuft rubbats? Vart har er begåvning och vishet tagit vägen? Har ni en så högsint hållning att ni inte bryr er om sådana småsaker? Era sinnen är väldigt känsliga för sådana saker som era framtidsutsikter och era egna öden, men när det gäller allt annat så är ni känslolösa, obegåvade och ytterst okunniga. Vad i hela världen är det ni tror på? Era framtidsutsikter? Eller Gud? Är det inte så att ditt storslagna mål, dina framtidsutsikter, är det enda du tror på? Hur mycket av livets väg förstår du idag? Hur långt har du nått? Tror du att det arbete som nu pågår med Moabs ättlingar har som syfte att förödmjuka er? Att det görs för att avsiktligt blotta er fulhet? Att det görs med flit för att få er att acceptera tuktan och sedan kastas i eldsjön? Jag har aldrig sagt att ni inte har några framtidsutsikter, och än mindre att ni måste förgöras eller drabbas av undergång. Har jag tillkännagett något sådant? Du säger att ni inte har något hopp, men är inte det en slutsats som du själv dragit? Är inte det resultatet av ert eget sätt att tänka? Har dina personliga slutsatser någon betydelse? Om jag säger att du inte är välsignad kommer du garanterat att drabbas av fördärv, och om jag säger att du är välsignad kommer du definitivt inte att förgöras. Jag säger bara att du är en ättling till Moab; jag har inte sagt att du ska förgöras. Det är bara det att Moabs ättlingar har blivit förbannade och är ett släkte av fördärvade människor. Synd nämndes tidigare – är ni inte syndare allesamman? Har inte alla syndare blivit fördärvade av Satan? Trotsar inte alla syndare Gud och gör uppror mot honom? Ska inte de som trotsar Gud drabbas av förbannelse? Måste inte alla syndare utplånas? Men om så är fallet, vilken människa av kött och blod kan då bli frälst? Hur har ni i så fall kunnat överleva fram till idag? Ni har blivit negativa därför att ni är Moabs ättlingar. Räknas inte även ni som människor som är syndare? Hur har ni klarat er fram till idag? När fullkomlighet kommer på tal blir ni glada. När du hört att ni måste genomleva den stora vedermödan, känner du att det gör er ännu mer välsignade. Du tänker att ni kan bli övervinnare efter att ha kommit ut ur vedermödan och att detta dessutom är Guds stora välsignelse och hans stora upphöjelse av er. När Moab kommer på tal blir det tumult bland er. Både vuxna och barn känner obeskrivlig sorg och ni har överhuvudtaget ingen glädje i era hjärtan – ni önskar allesamman att ni aldrig blivit födda. Ni förstår inte hur viktigt det här skedet av arbetet med Moabs ättlingar är; ni vet bara att sträva efter höga positioner och så fort ni upplever att det inte finns något hopp, återfaller ni. När fullkomlighet och framtidsmål kommer på tal känner ni er glada; ni har satt er lit till Gud för att ni ska bli välsignade och ha ett bra mål. Nu känner sig en del människor oroliga vad gäller sin ställning. Eftersom de inte är mycket värda och har låg status har de ingen önskan att försöka bli fullkomnade. Först talades det om fullkomlighet och sedan kom Moabs ättlingar på tal, så människor förnekade den fullkomlighetens väg som tidigare nämnts. Det beror på att ni, från början till slut, aldrig har förstått vikten av detta arbete och inte heller brytt er om dess betydelse. Ni är inte tillräckligt mogna och klarar inte ens den minsta lilla störning. När ni inser att er status är för låg blir ni negativa och förlorar den tillförsikt som behövs för att fortsätta söka. Att uppleva nåd och känna frid är det enda folk betraktar som tecken på tro och de ser sökandet efter välsignelser som grunden för sin tro på Gud. Det är väldigt få människor som försöker lära känna Gud eller förändra sitt sinnelag. Människors tro innebär att de strävar efter att få Gud att ge dem ett passande mål och all den nåd de behöver, att göra honom till sin tjänare, att få honom att upprätthålla en fridfull, vänlig relation med dem så att det aldrig uppstår någon konflikt mellan dem. Deras tro på Gud kräver alltså att han lovar att uppfylla alla deras fordringar och ge dem allt de ber om — i enlighet med de ord de läst i Bibeln: ”Jag skall höra alla era böner”. De förväntar sig att Gud inte ska döma eller ta itu med någon, för han har alltid varit den barmhärtige frälsaren Jesus som alltid och överallt upprätthåller en bra relation med människor. Det är så här deras gudstro ser ut: Utan att skämmas ställer de krav på honom. Han ska blint ge dem allt de vill ha, oavsett om de är upproriska eller ödmjuka. De fortsätter hela tiden att ”driva in skulder” av Gud, och Gud måste betala tillbaka utan motstånd – och betala dubbelt upp – vare sig han fått något av dem eller inte. Gud kan bara manipuleras av dem och han kan inte styra människor så som han vill, än mindre uppenbara sin visdom och sitt rättfärdiga sinnelag, som varit dolt under många år, närhelst han så önskar och utan deras tillstånd. De behöver bara bekänna sina synder för Gud så ger han dem syndernas förlåtelse, och han kan inte tröttna på att göra det utan det här kommer att fortsätta i all evighet. De kommenderar honom helt enkelt hit och dit och han kommer att lyda, för det står ju i Bibeln att Gud inte kom för att bli betjänad av människorna utan för att tjäna dem, och att han är här för att vara deras tjänare. Är det inte så här er tro alltid har sett ut? När ni inte kan få ut något av Gud, då vill ni fly; när det är något ni inte förstår, då blir ni förnärmade och går till och med så långt att ni överöser honom med alla slags smädelser. Ni låter helt enkelt inte Gud ge uttryck för sin visdom och sina underverk tillfullo, utan ni vill bara ha det lugnt och behagligt för stunden. Hittills har den inställning du haft i din gudstro bara bestått av samma gamla synsätt. Om Gud så bara visar dig en aning majestät, blir du olycklig. Inser du nu precis hur mogen du är? Inbilla er inte att ni är alltigenom lojala mot Gud när det i själva verket är så att era tidigare synsätt inte har förändrats. När inget negativt drabbar dig tror du att allt är som det ska och din kärlek till Gud når en höjdpunkt. Men när du drabbas det allra minsta faller du ner i Hades. Är det att vara lojal mot Gud?

Om erövringsverkets sista stadium hade börjat i Israel skulle detta erövringsverk inte ha haft någon mening. Verket är mest betydelsefullt när det utförs i det här landet och när det utförs på er. Ni är de mest oansenliga av alla människor, de människor som har lägst status. Ni befinner er på det här samhällets allra lägsta nivå och ni är de som till en början minst av alla erkände Gud. Ni är de människor som har irrat längst bort från Gud och tagit mest skada. Eftersom syftet med det här stadiet endast är att erövra, är det då inte synnerligen passande att ni blivit utvalda att bära det framtida vittnesbördet? Om inte erövringsverkets första steg utfördes på er skulle det bli svårt att gå vidare med det erövringsverk som väntar, för de resultat det följande erövringsverket uppnår kommer att grunda sig på det verk som utförs i dag. Det erövringsverk som pågår nu är bara början på det allomfattande erövringsverket. Ni är den första omgången som ska erövras; ni är representativa för hela den mänsklighet som kommer att erövras. Människor som verkligen besitter kunskap kommer att inse att hela det verk som Gud utför i dag är storartat och att han inte bara låter människor bli medvetna om deras egen upproriskhet utan även avslöjar deras status. Syftet och meningen med hans ord är inte att få människor att tappa modet eller att stjälpa dem. Syftet är att de ska vinna upplysning och frälsning genom hans ord; syftet är att väcka deras ande med hjälp av hans ord. Ända sedan världens skapelse har människan levt under Satans domän och varken vetat eller trott att det finns en Gud. Att dessa människor kan bli inkluderade i Guds väldiga frälsning och storligen upphöjda av honom vittnar sannerligen om Guds kärlek; alla dessa som verkligen förstår kommer att tro på detta. Men hur blir det med dem som inte har någon sådan kunskap? De kommer att säga: ”Åh, Gud säger att vi är ättlingar till Moab; han sa detta med sina egna ord. Kan det bli något gott av oss? Vem gjorde oss till Moabs ättlingar? Vem fick oss att göra sådant motstånd mot Gud förr i tiden? Gud har kommit för att fördöma oss; ser du inte hur han alltid har dömt oss, från allra första början? Det är så här vi ska tuktas eftersom vi har satt oss upp emot Gud.” Är de här orden sanna? Gud dömer er idag, han tuktar er och fördömer er, men du måste vara medveten om att syftet med fördömandet är att du ska lära känna dig själv. Han fördömer, förbannar, dömer och tuktar dig så att du ska lära känna dig själv, så att ditt sinnelag ska kunna förändras. Han gör det för att du ska inse ditt värde och förstå att alla hans handlingar är rättfärdiga och i överensstämmelse med hans sinnelag och de krav hans verk ställer, att han verkar i överensstämmelse med sin plan för människans frälsning och att han är den rättfärdige Guden som älskar, frälser, dömer och tuktar människan. Om du bara vet att din status är oansenlig, att du är fördärvad och olydig, men inte vet att Gud önskar klargöra sin frälsning genom den dom och tuktan han utför i dig i dag, då finns det ingen möjlighet för dig att få erfarenhet, och än mindre är du kapabel att fortsätta framåt. Gud har inte kommit för att döda eller förstöra utan för att döma, förbanna, tukta och frälsa. Fram till dess att hans sextusenåriga förvaltningsplan når sitt slut — och han uppenbarar utfallet för varje kategori av människor — kommer målet med Guds verk på jorden att vara frälsning; dess enda syfte är att i grunden fullända dem som älskar honom och föra in dem i underkastelse under hans herravälde. Oavsett hur Gud frälser människor sker alltsamman genom att han får dem att göra sig fria från sin gamla sataniska natur; det vill säga, han räddar dem genom att få dem att söka livet. Om de inte gör det, kommer det inte att finnas något sätt för dem att ta emot Guds frälsning. Frälsningen är Guds eget verk, och att söka efter liv är något som människan måste åta sig för att kunna ta emot frälsningen. I människans ögon är frälsning lika med Guds kärlek, och Guds kärlek kan inte vara tuktan, dom och förbannelser; frälsning måste rymma kärlek, medkänsla och dessutom trösterika ord och gränslösa välsignelser. Folk tror att när Gud frälser människor så gör han det genom att beröra dem med sina välsignelser och sin nåd så att de kan ge sitt hjärta till Gud. Han frälser alltså människor genom att röra vid dem. Den sortens frälsning innebär att man ingår ett avtal. Inte förrän Gud lovar människorna hundrafalt tillbaka underkastar de sig hans namn och strävar efter att för hans skull göra det som är gott och förhärliga honom. Det är inte vad Gud har tänkt sig för människan. Gud har kommit för att verka på jorden för att rädda den fördärvade mänskligheten; det är absolut sant. Om det inte vore så, skulle han definitivt inte ha kommit för att utföra sitt verk personligen. Förr innefattade hans frälsningsmetod att han visade den största kärlek och medkänsla, i så hög grad att han gav sitt allt till Satan i utbyte mot hela mänskligheten. Vår tid är inte alls som gångna tider: Den frälsning som skänks er i dag äger rum i de sista dagarna, samtidigt som alla klassificeras efter sin sort; de medel som används för er frälsning är inte kärlek eller medkänsla utan tuktan och dom så att människan ska bli mer grundligt frälst. Det enda ni får ta emot är följaktligen tuktan, dom och obarmhärtiga slag, men ni ska veta att det inte finns ett uns av bestraffning i dessa hjärtlösa slag. Oavsett hur stränga mina ord må vara, så är det enda som drabbar er några få ord som ni kanske uppfattar som extremt hjärtlösa, och oavsett hur arg jag må vara är det fortfarande ord av undervisning som regnar över er och jag har inte för avsikt att skada eller döda er. Är inte allt detta fakta? Ni ska veta att idag syftar allt till er frälsning, oavsett om det handlar om rättfärdigt dömande eller hjärtlös förädling och tuktan. Oavsett om var och en idag klassificeras efter sitt slag eller människans kategorier blottläggs, så är syftet med alla Guds ord och allt han gör att rädda dem som verkligen älskar honom. Den rättfärdiga domen syftar till att luttra människan, och den hjärtlösa förädlingen syftar till att rena henne; de stränga orden och tuktan syftar båda till att luttra henne och sker för frälsningens skull. Dagens frälsningsmetod skiljer sig följaktligen från gångna tiders. I dag bringas ni frälsning genom rättfärdigt dömande och det är ett bra redskap för att klassificera var och en av er efter sitt slag. Obarmhärtig tuktan tjänar dessutom som er största frälsning — och vad har ni att säga när ni står inför denna tuktan och dom? Har ni inte alltid åtnjutit frälsning, från början till slut? Ni har sett Gud i köttet och insett hans allmakt och visdom; därtill har ni gång på gång upplevt slag och fostran. Men har ni inte också mottagit enastående nåd? Är ni inte mer välsignade än alla andra? Den nåd ni erfarit är till och med rikligare än den härlighet och de rikedomar som Salomo njöt av! Tänk efter: Skulle era dagar ha kunnat vara så länge om jag inte hade kommit i avsikt att frälsa er utan för att fördöma och straffa er? Skulle ni syndfulla varelser av kött och blod ha kunnat överleva till idag? Om mitt mål bara hade varit att straffa er, varför skulle jag då ha blivit kött och gett mig in på ett så stort projekt? Skulle jag inte ha kunnat straffa er dödliga varelser bara genom att säga ett enda ord? Hade jag fortfarande varit tvungen att förgöra er efter att avsiktligt ha fördömt er? Tror ni fortfarande inte på dessa mina ord? Hade jag kunnat rädda människan enbart genom kärlek och medlidande? Eller hade jag kunnat använda enbart korsfästelsen för att frälsa människan? Bidrar inte mitt rättfärdiga sinnelag ytterligare till att göra människan fullständigt lydig? Är inte det mer i stånd att frälsa människan helt och hållet?

Mina ord må vara stränga men alla sägs för människans frälsnings skull, eftersom jag bara talar ord och inte straffar människans kött. De här orden får människan att leva i ljuset, att inse att ljuset existerar, att inse att ljuset är dyrbart och att verkligen inse hur gynnsamma dessa ord är för dem liksom att inse att Gud är frälsning. Jag har yttrat många ord av tuktan och dom, men jag har inte låtit er drabbas av det som orden står för. Jag har kommit för att utföra mitt verk och tala mina ord, och mina ord må vara hårda men de är domsord över ert fördärv och er upproriskhet. Mitt syfte med detta är och förblir att rädda människan från Satans domän; jag använder mina ord för att rädda henne. Mitt syfte är inte att skada människan med mina ord. Mina ord är stränga för att mitt verk ska ge resultat. Endast genom detta verk kan människan lära känna sig själv och göra sig fri från sitt upproriska sinnelag. Det viktigaste med ordens verk är att göra det möjligt för människor att omsätta sanningen i praktisk handling när de förstått den, förändra sitt sinnelag och få kunskap om sig själva och om Guds verk. Verket måste utföras med talade ord för att möjliggöra kommunikationen mellan Gud och människa, och endast ord kan förklara sanningen. Att arbeta på det viset är bästa sättet att erövra människan; ingen annan metod än det talade ordet kan ge människan en klarare förståelse av sanningen och Guds verk. I det sista stadiet av sitt verk talar Gud således till människan i syfte att uppenbara för henne alla de sanningar och hemligheter som hon ännu inte förstår och låta henne ta emot den sanna vägen och livet från Gud och därigenom göra hans vilja. Syftet med Guds verk i människan är att göra det möjligt för henne att uppfylla hans vilja och det sker för att hon ska bli frälst. Under den tid då Gud frälser människan utför han därför inte verket med att straffa henne. Medan Gud skänker människan frälsning straffar han inte ondska eller belönar godhet, och inte heller uppenbarar han slutmålet för de olika kategorierna av människor. Det är först när det sista stadiet av hans verk är fullbordat som han utför arbetet med att straffa ondska och belöna godhet, och först då kommer han att avslöja vad slutet blir för alla olika sorters människor. De som straffas kommer att vara dessa som är bokstavligen omöjliga att rädda, medan de som räddas kommer att vara de som har vunnit Guds frälsning under tiden för hans frälsning av människan. Medan Guds frälsningsverk pågår kommer varje människa som kan bli frälst att bli frälst så långt som möjligt, och ingen av dem kommer att förkastas, för syftet med Guds verk är att rädda människan. Alla dessa som är oförmögna att förändra sitt sinnelag under den tid då Gud frälser människan — liksom alla dessa som är oförmögna att underkasta sig Gud helt och hållet — kommer att bli föremål för straff. Detta stadium av verket — ordens verk — kommer att uppenbara för människorna alla de möjligheter och hemligheter som de inte förstår, så att de kan förstå Guds vilja och vad Gud kräver av dem, och så att de kan ha de förutsättningar som krävs för att omsätta Guds ord i handling och förändra sitt sinnelag. Gud utför sitt verk enbart med hjälp av ord och straffar inte folk för att de är lite upproriska; nu är nämligen frälsningsverkets tid. Om alla som agerar upproriskt straffades skulle ingen ha möjlighet att bli frälst; alla skulle straffas och falla ner i Hades. Syftet med att döma människorna med ord är att låta dem lära känna sig själva och underkasta sig Gud, inte att straffa dem med denna dom. Under den tid då ordens verk pågår kommer många människor att blotta sin upproriskhet och sitt trots liksom sin olydnad mot den inkarnerade Guden. Likväl kommer Gud inte att straffa alla dessa människor, utan han kommer bara att kasta bort dem som är alltigenom fördärvade och inte kan räddas. Han kommer att överlämna deras kött till Satan och, i några få fall, göra slut på deras kött. De som återstår kommer att fortsätta att följa och uppleva hur de blir åtgärdade och beskurna. Om dessa människor, medan de följer, fortfarande inte kan acceptera att bli åtgärdade och beskurna utan blir mer och mer degenererade, kommer de att ha förlorat sin möjlighet till frälsning. Varje människa som har accepterat att erövras av ord kommer att ha rikliga tillfällen att bli frälst; Guds frälsning av var och en av dessa människor kommer att visa hans oerhörda mildhet. De kommer med andra ord att visas den största tolerans. Så länge människor vänder tillbaka från den felaktiga vägen, och så länge de kan ångra sig, kommer Gud att ge dem möjligheter att vinna hans frälsning. Första gången människor gör uppror mot Gud har han ingen åstundan att döda dem, utan tvärtom gör han allt han kan för att rädda dem. Om någon verkligen inte har något utrymme för frälsning kommer Gud att förkasta honom. Skälet till att Gud dröjer med att straffa vissa människor är att han önskar rädda alla som kan räddas. Han dömer, upplyser och vägleder människor enbart med ord och använder inte en spira för att slå ihjäl dem. Syftet och meningen med verkets sista stadium är att skänka människor frälsning med hjälp av ord.

från "Ordet framträder i köttet"

[kingdomsalvationsv]

Kapitel 11

Varenda individ i mänskligheten borde acceptera min andes iakttagelse, granska alla sina ord och handlingar ingående och dessutom se på mina förunderliga gärningar. Hur känner ni er när riket anländer på jorden?

 När mina söner och mitt folk strömmar till min tron påbörjar jag formellt domen inför den stora vita tronen. Det vill säga, när jag personligen inleder min verksamhet på jorden och domens era närmar sig sitt slut, börjar jag rikta mina ord till hela universum och släppa fri min andes röst till hela universum. Med mina ord kommer jag att tvätta alla människor och ting bland allt som finns i himlen och på jorden rena, så att landet inte längre är smutsigt och tygellöst utan ett heligt rike. Jag kommer att förnya alla ting så att de är beredda för mitt bruk, så att de inte längre bär den jordiska andedräkten och inte längre är fläckade av markens smak. På jorden har människan famlat efter mina ords mål och ursprung, och hon har iakttagit mina gärningar, men ingen har någonsin verkligen känt till mina ords ursprung och ingen har någonsin verkligen skådat det förunderliga i mina gärningar. Det är först i dag, när jag personligen kommer bland människorna och talar mina ord, som människan har lite kunskap om mig, tar bort platsen för sin “Gud” ur sina tankar och i stället skapar en plats för den praktiske Guden i sitt medvetande. Människan har föreställningar och är full av nyfikenhet — vem skulle inte vilja se Gud? Vem skulle inte vilja möta Gud? Ändå är det enda som upptar en bestämd plats i människans hjärta en Gud som människan känner är diffus och abstrakt. Vem skulle inse detta om jag inte sa det till dem rent ut? Vem skulle på allvar tro på att jag verkligen existerar? Helt säkert, utan minsta antydan till tvivel? Det är en väldig skillnad mellan den “Gud” som finns i människans hjärta och verklighetens Gud, och det går inte att jämföra dem. Om jag inte blev kött skulle människan aldrig lära känna mig, och även om hon lärde känna mig, skulle inte denna kunskap ändå vara en föreställning? Varje dag går jag mitt i en aldrig sinande ström av människor, och varje dag är jag verksam i varje människas inre. När människan verkligen ser mig kommer hon att kunna känna igen mig i mina ord och fatta de medel jag talar med liksom mina avsikter.

Vad, bland alla ting, är inte tyst när riket formellt anländer till jorden? Vem bland alla människor är inte rädd? Jag vandrar överallt i hela universums värld och jag arrangerar personligen allting. Vem vet inte nu att mina gärningar är underbara? Mina händer upprätthåller allt och ändå är jag samtidigt över allting. Är inte min inkarnation och min personliga närvaro bland människorna i dag det sanna syftet med min ödmjukhet och doldhet? Utåt sett applåderar många människor mig som god och prisar mig som vacker, men vem känner mig verkligen? Varför begär jag i dag att ni ska känna mig? Är inte mitt mål att få den stora röda draken att skämmas? Jag vill inte tvinga människan att prisa mig, utan få henne att känna mig, och därigenom kommer hon att älska mig och därmed prisa mig. En sådan lovprisning är värd sitt namn och är inte tomt prat; den sortens lovprisning är den enda som kan nå min tron och stiga upp i skyarna. Eftersom människan har frestats och fördärvats av Satan, eftersom hon har tagits över av föreställningar som hon tänker ut, har jag blivit kött i syfte att personligen erövra hela mänskligheten, avslöja alla människans föreställningar och slita sönder hennes tankegångar. Resultatet har blivit att människan inte längre stoltserar framför mig och inte längre tjänar mig med sina egna föreställningar, och därmed är den “Gud” som människan föreställt sig fullkomligt fördriven. När riket kommer börjar jag först v allt det här stadiet av mitt verk och det gör jag bland mitt folk. Eftersom ni är mitt folk och ni är födda i den stora röda drakens land, finns det självklart inte bara lite, eller en del, av den stora röda drakens gift i er. Därför är detta stadium av mitt verk i första hand fokuserat på er och detta är en viktig aspekt av min inkarnation i Kina. De flesta människor är oförmögna att fatta ens en bråkdel av de ord jag talar, och när de gör det är deras förståelse dunkel och rörig. Det här är en av vändpunkterna i den metod jag talar med. Vilken människa skulle kunna bli frälst och undgå att kastas ner i Hades om alla var i stånd att läsa mina ord och förstå deras innebörd. När människan känner mig och lyder mig kommer att bli när jag vilar, och det kommer att bli just då som människan är i stånd att fatta innebörden i mina ord. I dag är er mognad alltför liten, den är nästan ömkansvärt liten, inte ens värdig att lyftas upp — för att inte tala om er kunskap om mig.

Fastän jag säger att änglarna har börjat sändas ut för att ledsaga mina söner och mitt folk, är det ingen som är kapabel att förstå innebörden i mina ord. Samtidigt som jag personligen kommer bland människorna börjar änglarna arbetet med att ledsaga, och under tiden änglarnas ledsagande pågår mottar alla sönerna och allt folket inte bara prövningar och ledsagande, utan de kan också med egna ögon skåda förekomsten av alla sorters visioner. Eftersom jag verkar direkt i gudomlighet träder allting in i en ny begynnelse, och eftersom denna gudomlighet verkar direkt är den inte det minsta begränsad av det mänskliga tillståndet, och i människans ögon tycks den arbeta fritt under övernaturliga förhållanden. Men för mig är allt normalt (människan tror att det är övernaturligt därför att hon aldrig har haft någon direkt kontakt med gudomlighet); den äger inga av människans föreställningar och är obefläckad av mänskliga tankar. Folk kommer inte att inse detta förrän de alla kommer in på rätt spår; eftersom det är början nu har människan många brister när det gäller hennes inträde, och den sortens fel och oklarheter kan knappast undvikas. Eftersom jag har lett er till denna punkt har jag i dag gjort lämpliga arrangemang och har mina egna målsättningar. Om jag skulle berätta för er om dem i dag, skulle ni då verkligen kunna förstå dem? Jag är väl bekant med människosinnets tankar och människohjärtats önskningar: Vem har aldrig letat efter en lösning åt sig själv? Vem har aldrig tänkt på sina egna framtidsmöjligheter? Men trots att människan besitter ett rikt och lysande intellekt — vem kunde förutspå att denna tid, efter de tidsåldrar som varit, skulle bli så som den blivit? Är det här verkligen frukten av dina egna subjektiva ansträngningar? Är det här lönen för din oförtröttliga idoghet? Är det här den vackra tablå som ditt sinne föreställt sig? Om jag inte vägledde hela mänskligheten, vem skulle då kunna frigöra sig själv från mina arrangemang och finna en annan utväg? Är det människans tankar och önskningar som har fört henne fram till denna dag? Många människor går ett helt liv utan att få sina önskningar uppfyllda. Beror det verkligen på ett fel i deras tänkande? Många människors liv är fyllda av oväntad lycka och tillfredsställelse. Beror det verkligen på att de förväntar sig alltför lite? Vem i hela mänskligheten är inte omvårdad i den Allsmäktiges ögon? Vem lever inte mitt i den Allsmäktiges förutbestämmelse? Vilkas liv och död kommer av deras egna val? Kontrollerar människan sitt eget öde? Många människor ropar efter att få dö, men döden är långt borta; många vill vara sådana som är starka i livet och fruktar döden, men utan att de vet det närmar sig dagen för deras bortgång då de kastas ner i dödens avgrund; många människor blickar upp mot himlen och suckar djupt; många storgråter med klagande snyftningar; många faller mitt under prövningar och många blir frestelsers fångar. Även om jag inte framträder personligen för att människan ska kunna se mig tydligt, fruktar många att se mitt ansikte, livrädda för att jag ska slå ner dem, att jag ska döda dem. Känner människan mig verkligen eller gör hon inte det? Ingen kan säga säkert. Är det inte så? Ni fruktar både mig och min tuktan, men samtidigt står ni upp och motarbetar mig öppet och dömer mig. Visst är det på det viset? Att människan aldrig har känt mig beror på att hon aldrig har sett mitt ansikte eller hört min röst. Så fastän jag finns i människans hjärta, finns det någon i vars hjärta jag inte är diffus och otydlig? Finns det någon i vars hjärta jag är fullkomligt tydlig? Jag vill inte att de som är mitt folk också ska se mig diffust och dunkelt, och därför sätter jag i gång detta stora verk.

Jag kommer stilla bland människorna och jag ger mig av i tysthet. Har någon någonsin sett mig? Är solen kapabel att se mig på grund av sina brinnande lågor? Är månen kapabel att se mig på grund av sin strålande klarhet? Kan stjärnbilderna se mig på grund av sina platser på himlavalvet? När jag kommer vet inte människan och alla ting förblir ovetande, och när jag ger mig av är människan fortfarande omedveten. Vem kan vittna om mig? Skulle det kunna vara de jordiska människornas lovprisning. Kan det vara liljorna som blommar i vildmarken? Är det fåglarna som flyger i himlen? Är det lejonen som ryter i bergen? Ingen kan tillfullo vittna om mig! Ingen kan göra det arbete som jag kommer att göra! Även om de gjorde det – vilken effekt skulle det få? Varje dag iakttar jag varenda handling som många människor utför, och varje dag söker jag många människors hjärtan och sinnen; ingen har någonsin undgått min dom, och ingen har någonsin frigjort sig själv från min doms verklighet. Jag står över skyarna och blickar bort i fjärran: Oräkneliga människor har slagits ner av mig, men otaliga människor lever också mitt i min barmhärtighet och kärlek. Lever inte ni också under sådana villkor?

5 mars 1992

från "Ordet framträder i köttet"

Att rekommendera: Kapitel 14

[kingdomsalvationsv]

Endast genom att uppleva smärtsamma prövningar kan ni lära känna Guds skönhet

Hur mycket älskar du egentligen Gud idag? Och hur mycket känner du egentligen till av allt det som Gud har utfört i dig? Det är något som du bör lära dig. När Gud kommer till jorden är meningen med allt som han har utfört i människan och låtit henne se att hon ska älska honom och verkligen känna honom.

 Att människan kan lida för Gud och har kunnat komma så här långt beror å ena sidan på Guds kärlek, å andra sidan på Guds frälsning. Det beror också på det verk av dom och tuktan som Gud har utfört i människan. Om ni är utan dom, tuktan och prövningar från Gud, och om Gud inte har fått er att lida, då – om jag ska vara helt härlig – är det inte så att ni verkligen älskar Gud. Ju större Guds verk i människan är och ju större människans lidande är, desto mer kan det visa exakt hur viktigt Guds verk är, och desto mer kan den människans hjärta verkligen älska Gud. Hur lär man sig att älska Gud? Utan plåga och förädling, utan smärtsamma prövningar – och om Gud dessutom bara gav människan nåd, kärlek och barmhärtighet – skulle du då kunna uppnå sann kärlek till Gud? Å ena sidan inser människan under Guds prövningar sina egna brister och ser hur obetydlig, föraktlig och liten hon är – att hon varken har något eller är något. Å andra sidan skapar Gud under prövningarna olika situationer för människan som gör henne mer förmögen att uppleva hans ljuvlighet. Fastän smärtan är stor och ibland oöverstiglig – och till och med når en nivå av förkrossande sorg – kommer människan, när hon upplevt den, att se hur härligt Guds verk är i henne. Endast med det som grund föds i människan sann kärlek till Gud. I dag ser människan att med endast Guds nåd, kärlek och barmhärtighet är hon oförmögen att verkligen känna sig själv, och än mindre förmögen att lära känna människans innersta väsen. Endast genom både Guds förädling och Guds dom, endast under sådan förädling kan människan lära känna sina egna brister, och förstå att hon inte har någonting. På så sätt bygger människans kärlek till Gud på grundvalen som består av Guds förädling och dom. Om du endast åtnjuter Guds nåd, och har ett fridfullt familjeliv eller materiella välsignelser, då har du inte vunnit Gud, och din tro på Gud har misslyckats. Gud har redan utfört ett stadium av nådens verk i köttet, och har redan skänkt människan materiella välsignelser – men människan kan inte göras fullkomlig med endast nåd, kärlek och barmhärtighet. Genom sina erfarenheter möter människan en del av Guds kärlek och ser Guds kärlek och barmhärtighet. Men efter en tids erfarenhet ser hon att Guds nåd och hans kärlek och barmhärtighet inte kan göra människan fullkomlig, och inte heller kan avslöja det som är fördärvat i människan eller få bort människans fördärvade sinnelag eller göra hennes kärlek och tro fullkomlig. Guds nådaverk var hans verk under en tidsperiod, och människan kan inte förlita sig på att åtnjuta Guds nåd för att lära känna honom.

På vilket sätt gör Gud människan fullkomlig? Genom sitt rättfärdiga sinnelag. Guds sinnelag består främst av rättfärdighet, vrede, majestät, dom och förbannelse, och hans fullkomnande av människan sker främst genom dom. En del människor förstår inte och frågar varför det endast är genom dom och förbannelse som Gud kan göra människan fullkomlig. De säger: ”Om Gud förbannade människan, skulle hon inte dö då? Om Gud dömde människan, skulle hon inte bli fördömd då? Hur skulle hon då kunna bli fullkomlig?” Så talar människor som inte känner till Guds verk. Vad Gud förbannar är människans olydnad, och vad han dömer är människans synder. Fastän han talar skarpt, och utan minsta finkänslighet, uppenbarar han allt det som finns i människan, och genom dessa stränga ord uppenbarar han det som är grundläggande i människan. Men genom en sådan dom ger han också människan en djup kunskap om köttets innersta väsen, och på så sätt underkastar sig människan i lydnad inför Gud. Människans kött är av synd och av Satan, det är ohörsamt och föremålet för Guds tuktan. Så för att låta människan lära känna sig själv måste Guds fördömande ord drabba henne och varje form av förädling användas. Endast då kan Guds verk ge resultat.

Utifrån de ord som Gud har talat kan vi se att han redan har fördömt människans kött. Är då dessa ord förbannelsens ord? De ord som Gud talar uppenbarar människans sanna natur, och genom sådan uppenbarelse blir hon dömd. När hon ser att hon är oförmögen att uppfylla Guds vilja känner hon sorg och ånger i sitt inre och känner att hon står i stor skuld till Gud och är otillräcklig för Guds vilja. Det händer att den Helige Ande tillrättavisar dig inifrån – denna tillrättavisning kommer från Guds dom. Det händer att Gud förebrår dig och gömmer sitt ansikte för dig, att han inte lyssnar till dig och inte utför något verk i dig, utan ljudlöst tuktar dig så att du kan förfinas. Guds verk i människan sker främst så att hans rättfärdiga sinnelag kan bli tydligt. Hur vittnar människan i slutändan om Gud? Hon vittnar om att Gud är den rättfärdige Guden, att hans sinnelag är rättfärdighet, vrede, tuktan och dom. Människan vittnar om Guds rättfärdiga sinnelag. Gud använder sin dom för att fullända människan. Han har älskat människan och räddat människan – men hur mycket ryms i hans kärlek? Där finns dom, majestät, vrede och förbannelse. Även om Gud tidigare har förbannat människan så kastade han inte ner henne helt och hållet i den bottenlösa avgrunden utan använde den metoden för att förfina människans tro. Han dödade inte människan utan agerade för att fullkomna henne. Köttets sanna natur är det som kommer från Satan – Gud sa det helt korrekt – men de fakta som utförs av Gud fullbordas inte i enlighet med hans ord. Han förbannar dig så att du kan älska honom och så att du kan förstå köttets sanna natur. Han tuktar dig så att du kan bli väckt och så att du kan inse dina egna inre brister och människans totala ovärdighet. Således är Guds förbannelser, hans dom och hans majestät och vrede, alla till för att göra människan fullkomlig. Allt som Gud gör idag, och det rättfärdiga sinnelag som han gör tydligt i ert inre – allt är till för att fullkomna människan. – Sådan är Guds kärlek.

Människans traditionella uppfattning är att Guds kärlek består av hans nåd, barmhärtighet och förståelse för hennes svaghet. Även om de här sakerna också är Guds kärlek, är de alltför ensidiga och inte de metoder Gud i huvudsak använder för att göra människan fullkomlig. När somliga människor just har börjat tro på Gud beror det på sjukdom. Denna sjukdom är Guds nåd för dig; utan den skulle du inte tro på Gud, och om du inte trodde på Gud så skulle du inte ha kommit så här långt — och följaktligen är även denna nåd Guds kärlek. På Jesustrons tid gjorde folk mycket som Gud ogillade därför att de inte förstod sanningen, men Gud hyser ändå kärlek och barmhärtighet och han har fört människan så här långt. Även om människan inte förstår någonting, tillåter Gud henne ändå att följa honom och har dessutom lett henne fram till denna dag. Är detta inte Guds kärlek? Det som manifesteras i Guds sinnelag är hans kärlek — det är helt riktigt! När byggandet av kyrkan nådde sin höjdpunkt genomförde Gud det steg som utgjordes av tjänsteutövarnas arbete och kastade människan i den bottenlösa avgrunden. På tjänsteutövarnas tid var orden uteslutande förbannelser: förbannelser av ert kött, förbannelser av ert sataniska fördärvade sinnelag och förbannelser av allt hos er som inte uppfyller Guds vilja. Det verk som Gud gjorde i det steget manifesterades som storhet och tätt därefter utförde Gud steget med tuktans verk och sedan följde dödsprövningen. I det verket såg människan Guds vrede, storhet, dom och tuktan, men hon såg också Guds nåd liksom hans kärlek och barmhärtighet; allt Gud gjorde och allt som manifesterades som hans sinnelag var kärleken till människan, och allt som Gud gjorde kunde tillgodose människans behov. Han gjorde det för att fullkomna människan och han gav henne vad hon behövde i enlighet med hennes mognad. Om Gud inte hade gjort detta, skulle människan inte kunna komma inför honom och inte ha någon möjlighet att lära känna hans verkliga ansikte. Ända sedan människan först började tro på Gud och fram till idag har han successivt gett henne vad hon behövt, alltefter hennes mognad, så att hon successivt kommit att lära känna honom i sitt inre. Först efter att ha nått fram till denna dag inser människan hur underbar Guds dom är. I det steg som utgjordes av tjänsteutövarnas arbete förekom förbannelsens verk för första och enda gången sedan skapelsen. Människan förbannades till den bottenlösa avgrunden. Om Gud inte hade gjort det skulle hon inte haft någon verklig kunskap om Gud i dag; det är bara genom Guds förbannelse som hon officiellt möter Guds sinnelag. De här upplevelserna visade människan att hennes lojalitet var oacceptabel, att hennes mognad var alltför ringa, att hon var oförmögen att fullgöra Guds vilja och att hennes påståenden om att hon alltid gjorde Gud till lags inte var annat än ord. Även om Gud förbannade människan i det steg som utgjordes av tjänsteutövarnas arbete, så var det steget i Guds verk underbart när man i dag blickar tillbaka på det. Det innebar en stor vändpunkt för människan och åstadkom en stor förändring i hennes livssinnelag. Innan tjänsteutövarnas prövning förstod hon ingenting om livets mening, vad det innebär att tro på Gud eller visdomen i Guds verk, och inte heller förstod hon att Guds arbete kan pröva människan. Ända sedan tjänsteutövarnas tid har människan sett hur förunderligt Guds verk är. Det är outgrundligt för människan, hennes hjärna kan inte ge henne någon föreställning om hur Gud fungerar och hon ser också hur ringa hennes mognad är och att alltför mycket hos henne är olydigt. När Gud förbannade människan var det för att uppnå ett resultat, och han dödade inte människan. Visserligen förbannade han människan, men han gjorde det med ord och hans förbannelser drabbade egentligen inte människan, utan det som Gud förbannade var hennes olydnad och följaktligen syftade även hans förbannelser till att göra människan fullkomlig. Oavsett om Gud dömer eller förbannar människan, gör det henne fullkomlig. Båda delarna syftar till att fullkomna det som är orent i människan. På detta sätt förädlades människan, och det som saknades i henne fullkomnades genom Guds ord och verk. Vartenda steg i Guds verk — oavsett om det är hårda ord, domar eller tuktan — fullkomnar människan och är absolut ändamålsenligt. Aldrig i någon tidigare tidsålder har Gud utfört ett verk som detta; idag är han verksam i ert inre och därför har ni insett hans visdom. Även om ni har lidit en del smärta inombords, känns ert hjärta orubbligt och fridfullt; det är en välsignelse för er att kunna njuta av det här stadiet av Guds verk. Oavsett vad ni kan vinna i framtiden är allt som ni ser av Guds verk i er idag kärlek. Om inte människan genomgår Guds dom och förädling kommer hennes handlande och engagemang att förbli obetydligt, och hennes sinnelag kommer att förbli oförändrat för alltid. Räknas det som att ha vunnits av Gud? Även om det fortfarande finns mycket arrogans och högmod i människan, är hennes sinnelag mycket stabilare i dag än tidigare. Guds åtgärder med dig syftar till att frälsa dig, och även om du må känna lite smärta just när det sker kommer det en dag då ditt sinnelag förändras. Då kommer du att blicka tillbaka och inse hur vist Guds verk är, och då kommer du att förstå Guds vilja tillfullo. Det finns en del människor i dag som säger att de förstår Guds vilja — men det är allt annat än realistiskt, de pratar strunt, för de har fortfarande inte begripit om Gud vill frälsa människan eller fördöma henne. Du kanske inte kan se det tydligt nu, men den dagen kommer då du inser att dagen för Guds förhärligande är inne, och du inser hur meningsfullt det är att älska Gud så att du lär känna det mänskliga livet. Ditt kött kommer att leva i en värld av kärlek till Gud, din ande kommer att befrias, ditt liv kommer att vara fyllt av glädje och du kommer alltid att vara nära Gud och alltid se till Gud. Den dagen kommer du verkligen att inse hur värdefullt Guds verk i dag är.

Idag har de flesta människor inte den kunskapen. De tror att lidande saknar värde, världen vill inte kännas vid dem, deras familjeliv är oroligt, Gud älskar dem inte och deras framtidsutsikter är dystra. När vissa människors lidande når en viss punkt börjar de tänka på döden. Det här är inte sann kärlek till Gud; den sortens människor är ynkryggar, de har ingen uthållighet, de är veka och kraftlösa! Gud är mån om att människan ska älska honom, men ju mer hon älskar honom desto större blir hennes lidande, och ju mer hon älskar honom desto större prövningar utsätts hon för. Om du älskar honom kommer du att drabbas av alla slags lidanden — och om du inte gör det kommer kanske allt att gå smidigt för dig och allt kommer att vara fridfullt omkring dig. När du älskar Gud, kommer du att uppleva att mycket omkring dig är oöverstigligt, och eftersom din mognad är alltför ringa kommer du att förädlas. Dessutom är du oförmögen att tillfredsställa Gud; du kommer alltid att känna att Guds vilja är alltför upphöjd, att den är utom räckhåll för människan. På grund av allt detta kommer du att förädlas — eftersom det finns mycket svaghet i dig och mycket som är oförmöget att tillfredsställa Guds vilja, kommer du att förädlas i ditt inre. Men ni måste vara på det klara med att rening bara kan uppnås genom förädling. Därför måste ni i dessa sista dagar vittna om Gud. Oavsett hur svårt ert lidande är måste ni hålla ut ända till slutet, och till och med då ni drar ert sista andetag måste ni fortfarande vara trogna Gud och låta er ledas av honom; endast detta är att verkligen älska Gud, och endast detta är det starka och rungande vittnesbördet. När du frestas av Satan ska du säga: ”Mitt hjärta tillhör Gud, och Gud har redan vunnit mig. Jag kan inte behaga dig - jag måste ägna mitt allt åt att behaga Gud.” Ju mer du behagar Gud, desto mer välsignar Gud dig och desto starkare blir din kärlek till Gud. På det viset kommer du också att ha tro och beslutsamhet, och du kommer att känna att ingenting är mer värdefullt eller betydelsefullt än att leva för att älska Gud. Man kan säga att människan bara behöver älska Gud för att vara utan sorg. Även om det finns tillfällen då köttet är svagt och du drabbas av många reella bekymmer, kommer du under dessa perioder att verkligen förlita dig på Gud. Du kommer att känna tröst i din ande, och du kommer att känna säkerhet och att du har något att förlita dig på. På så sätt kommer du att kunna bemästra många omständigheter, och du kommer inte att klaga över Gud på grund av kvalen du lider, utan du kommer att vilja sjunga, dansa, be, samlas i gemenskap, tänka på Gud och känna att alla människor, alla omständigheter och allt omkring dig som Gud organiserat är just de rätta. Om du inte älskar Gud kommer allt du möter att vara besvärligt, ingenting kommer att vara behagligt i dina ögon, du kommer inte att vara fri i din ande utan förtrampad, ditt hjärta kommer alltid att klaga på Gud och du kommer alltid att tycka att du plågas så mycket och att det är så orättvist. Om du inte strävar efter att bli lycklig utan efter att behaga Gud och inte bli anklagad av Satan, då kommer din strävan att ge dig mycken kraft att älska Gud. Människan är kapabel att utföra allt Gud har sagt, och allt hon gör kan behaga Gud - det är vad det betyder att besitta verklighet. Att sträva efter att behaga Gud är att använda kärleken till honom för att omsätta hans ord i praktisk handling. Oavsett tillfälle — även när andra saknar styrka — finns i ditt inre fortfarande ett hjärta som älskar Gud, hyser en djup längtan efter Gud och saknar honom. Detta är verklig mognad. Exakt hur stor din mognad är beror på hur stor din kärlek till Gud är, huruvida du kan stå fast när du prövas, huruvida du är svag när en viss omständighet drabbar dig och huruvida du kan stå på dig när dina bröder och systrar tar avstånd från dig. Vad som händer kommer att visa hurdan din kärlek till Gud är. Det framgår av mycket av Guds verk att han verkligen älskar människan, men människans ögon är fortfarande halvslutna och mycket av Guds verk, Guds vilja och allt underbart hos Gud kan hon inte se. Människan har för lite sann kärlek till Gud. Ni har trott på Gud under hela denna tid, och idag har Gud skurit av alla flyktvägar. Realistiskt sett har du inget annat val än att ta rätt väg, den rätta vägen som Guds hårda dom och överlägsna frälsning har lett dig till. Först efter att ha upplevt svårigheter och förädling förstår människan att Gud är underbar. Man kan säga att det människan har erfarit fram till idag har gjort att hon lärt känna en del av Guds ljuvlighet - men det räcker fortfarande inte, för människan saknar så mycket. Hon måste uppleva mer av Guds förunderliga verk och mer av all den förädling genom lidande som Gud bestämt. Först då kan människans livssinnelag förändras.

från "Ordet framträder i köttet"

[kingdomsalvationsv]

Praktik (2)

I gångna tider tränade människor på att vara hos Gud och leva i anden i varje ögonblick. Jämfört med idag är det en enkel form av andlig träning, och det utgör det allra första steget i praktiken av människans tro. Om människor alltid utövar denna praktik i sina liv blir de oförmögna att uppnå verkliga livserfarenheter.

De kan bara träna sin ande och närma sig Gud i sina hjärtan, och de finner alltid stor glädje i att ha Gud med sig, men de begränsar sig till en mindre omfattande närvaro hos Gud och kan inte komma åt något djupare. Människor som lever så begränsat kan inte göra stora framsteg. När som helst kan de utropa: ”Herre Jesus! Amen!” De är sådana praktiskt taget varje dag, men det är praktik från en tidigare tidsålder, praktiken att leva i anden i varje ögonblick. Är det inte vulgärt? Idag, när det är tid att fundera över och fokusera på Guds ord; när det är dags att fokusera på att omsätta sanningen i praktik; när det är dags att utföra din plikt, gör det och enbart det. Den nya sortens praktik är faktiskt frigörande; den befriar dig. Det är inte som hur de religiösa männen förr i tiden bad sina böner och bordsböner. Förr var det gängse bland de troende, men idag är det bakåtsträvande att utöva tron på det sättet. Guds verk har nu uppnått en högre nivå. Det som idag kallas att ”ta in Gud i livet” är den viktigaste aspekten av praktiken. I verkligheten måste människorna äga sann mänsklighet, och vad de bör besitta i sin sanna mänsklighet är de ord Gud uttalar i dag. Att tillämpa dessa Guds ord i verkliga livet är den praktiska innebörden i att ”ta in Gud i livet”. Idag bör människorna i första hand utrusta sig med följande: I ett avseende måste de utbilda sig, förbättra sin karaktär, sin läsförståelse och sin generella förståelse; i ett annat avseende måste de leva en sann människas liv. Du har precis kommit inför Gud från världen; du måste först träna ditt hjärta att vara tyst inför Gud. Detta är början på praktiken och är också det första steget i att uppnå en förändring i ditt livssinnelag. Vissa människor är relativt anpassningsbara i sin praktik; de funderar över sanningen medan de arbetar eller gör hushållsarbete, de tänker igenom de sanningar och principer som de bör förstå och tillämpa i verkligheten. Å ena sidan måste du leva ett sant mänskligt liv, och å den andra måste det finnas tillträde till sanningen. Detta är de bästa metoderna för tillämpning av tron i det verkliga livet.

För att människorna ska ta in Gud i sitt verkliga liv krävs det främst att de tillber Gud, strävar efter kunskap om Gud och utför Guds uppgift som en Guds varelse med sann mänsklighet. Det är inte det att de absolut måste be till Gud varje gång de gör något, och tro att det är fel eller tro att de borde känna skuld gentemot honom om de inte ber. Dagens praktik är inte alls sådan; den är avslappnad och enkel! Den kräver inte att man följer doktriner, utan snarare bör var och en handla enligt sin egen individuella mognad. Om din man inte tror på Gud, behandla honom som en icke-troende, och om han tror, behandla honom som en troende. Utöva inte kärlek och tålamod, utan snarare visdom. Vissa människor går ut för att köpa grönsaker, och medan de går mumlar de: ”Gud! Vilka grönsaker vill du att jag köper idag? Jag ber om din hjälp. Gud vill att vi förhärligar hans namn i allt vi gör och att vi bär vittnesbörd, så även om säljaren ger mig något ruttet, kommer jag ändå att tacka Gud och uthärda. Vi som tror på Gud kan inte välja bland grönsakerna.” De tror att detta handlingssätt är att vittna om Gud, och resultatet blir att de spenderar pengar på att köpa ruttna grönsaker, och ändå ber och säger: ”Gud! Jag kommer att äta de ruttna grönsakerna så länge du anser att det är acceptabelt.” Är en sådan praktik inte absurd? Följer den inte en doktrin? Tidigare tränade människor på att leva i anden i varje ögonblick, vilket härrör från arbetet som tidigare gjorts i nådens tidsålder. Fromhet, ödmjukhet, kärlek, tålamod, att tacka för allt – det var kraven på alla troende i nådens tidsålder. Vid den tiden bad människorna till Gud om allt; de bad när de köpte kläder, och även när de blev underrättade om ett möte: ”Gud! Ska jag gå eller inte? Om du vill att jag går, gör det smidigt för mig. Om du inte vill att jag går, låt mig snubbla och falla.” De vädjade till Gud i bönen, och efteråt kände de sig oroliga och gick ändå inte. Det fanns också systrar som, eftersom de fruktade att bli slagna av sin icke-troende män när de kom tillbaka, kände sig oroliga när de bad och så inte gick till sammankomster. De trodde att det var Guds vilja, när i verkligheten inget skulle ha hänt om de hade gått. Resultatet blev att de missade ett möte. Allt detta berodde på människors okunnighet. De som utövar tron på detta sätt lever efter sina egna känslor. Det sättet att utöva tron är felaktigt och absurt och är fullt av vaghet. Det finns för många personliga känslor och tankar. Om du får höra om en sammankomst, gå dit; det finns inget ytterligare behov att be till Gud. Är det inte enkelt? Om du behöver köpa kläder i dag, gå och gör det. Be inte till Gud och säg: ”Gud! Vill du att jag går eller inte? Vad händer om en av systrarna råkar komma medan jag är borta?” Du är rädd att en syster kommer på besök så du går inte, ändå blir resultatet att kvällen når sitt slut och ingen har kommit. Också i nådens tidsålder var detta sätt att utöva tron avvikande och felaktigt. Alltså, om människor utövar tron som i gångna tider blir det inte någon förändring i deras liv. De bara fogar sig okunnigt efter vad som kommer, de utövar inte ett gott omdöme och de gör inget annat än att följa blint och härda ut. Förr i tiden fokuserade människor på att förhärliga Gud – men Gud vann ingen härlighet av dem, för de hade inte levt ut tron i praktiken. De begränsade sig bara enligt sina personliga uppfattningar, och inte ens flera års praktik resulterade i någon förändring i deras liv. De visste bara att uthärda, att vara ödmjuka, att älska och förlåta, men saknade den minsta upplysning från den Helige Ande. Hur kunde människor känna Gud på det sättet? Och hur kunde de på något sätt förhärliga Gud?

Människor kan bara komma på rätt spår i sin tro på Gud om de tar in Gud i sina verkliga liv och i sin vanliga, mänskliga vardag. Guds ord leder er idag; det finns inget behov att söka och famla som tidigare. När du kan utöva tron enligt Guds ord och kan undersöka och mäta dig själv enligt de mänskliga tillstånd som jag har uppenbarat, kommer du att kunna uppnå förändring. Det här är ingen doktrin, utan vad Gud kräver av människan. Låt mig förklara för dig i dag: Bekymra dig bara om att handla i enlighet med mina ord. Mina krav på dig grundar sig i behoven hos en sann människa. Jag har redan sagt dig mina ord; så länge du fokuserar på att praktisera dem kommer du att existera i enlighet med Guds avsikter. Nu är det tid att leva i Guds ord: Guds ord har förklarat allt, allt har tydliggjorts, och så länge du lever i enlighet med Guds ord kommer du att leva ett liv som är helt ledigt och frigjort. I det förflutna, när människor tog in Gud i sina verkliga liv, praktiserade de för mycket doktrin och ritualer; de bad och sökte sig till Gud också angående bagateller, de åsidosatte tydligt angivna ord och läste dem inte. Istället ägnade de alla sina ansträngningar åt att söka – utan resultat. Ta frågorna om mat och kläder till exempel: Du ber och lägger frågan i Guds händer, ber att Gud beslutar allt åt dig. När Gud hör det kommer han att säga: ”Måste jag bekymra mig om sådana bagateller? Var har den vanliga mänskligheten och förståndet som jag skapade åt dig tagit vägen?” Ibland gör någon ett misstag i sina handlingar och tror att de har förolämpat Gud och blir hämmade. Vissa människors tillstånd är bra, men när de gör någon liten sak felaktigt tror de att Gud tuktar dem. Detta är inte Guds verk, utan påverkan från människans eget sinne. Ibland är det inget fel med hur du upplever saker, men andra säger att du inte upplever på rätt sätt, och då känner du dig snärjd – du blir negativ och mörk inuti. Ofta när människor är negativa på detta sätt tror de att de blir tuktade av Gud, men Gud säger: ”Jag har inte utfört någon tuktan i dig; hur kan du beskylla mig så?” Människor blir negativa för lätt. De är också ofta överkänsliga och klagar ofta på Gud. Gud kräver inte att du lider på det viset, men ändå låter du dig falla in i det tillståndet. Det finns inget värde i den typen av lidande. Människorna ser inte verket som utförts av Gud, och på många sätt är de okunniga och oförmögna att se klart, så de blir fast i sina egna föreställningar och i sin fantasi, och snärjer in sig allt djupare. Somliga säger att allt ligger i Guds händer, så kan Gud inte veta när människor är negativa? Naturligtvis vet Gud. När du är insnärjd i mänskliga föreställningar har den Helige Ande inget sätt att verka i dig. Ofta blir vissa människor fast i ett negativt tillstånd, men jag fortsätter ändå mitt arbete. Oavsett om du är negativ eller positiv vid den tidpunkten begränsas jag inte av dig, utan du bör veta att alla ord jag talar och det enorma arbete jag utför tillkommer snabbt i enlighet med människors tillstånd. När du är negativ hindrar det inte den Helige Andes arbete. Till exempel under tiden för tuktan och tiden för dödsprövning var alla människor fast i ett negativt tillstånd, men detta hindrade inte mitt arbete. När du var negativ, fortsatte den Helige Ande att göra det som behövde göras i andra människor. Du kanske förblir stillastående i en månad, men jag fortsätter ändå att arbeta – vad du än gör i framtiden eller i nuet kan inte stoppa den Helige Andes verk. Några negativa tillstånd kommer ur mänsklig svaghet; när människor tror att de är oförmögna att uppfylla eller uppfatta Guds krav blir de negativa. Till exempel under tiden för tuktan talade Guds ord om att älska Gud till en viss grad under tuktan, men människorna trodde sig vara oförmögna. De kände sig särskilt sorgsna och beklagade att deras kött hade blivit så djupt fördärvat av Satan, och att deras karaktär var så låg. De kände att det var synd att de hade fötts in i världen. Och vissa trodde att det var för sent för dem att tro på Gud och lära känna Gud, och att de inte var värda att fullkomnas. Allt detta är normala mänskliga tillstånd.

Människans kött är av Satan, det är fullt av upproriskhet, det är beklagligt smutsigt och orent. Människor njuter för mycket av köttets begär och det finns för många yttringar av det; därför föraktar Gud till en viss grad människans kött. När människor överger det smutsiga och korrupta från Satan får de Guds frälsning. Men om de inte distanserar sig från smuts och korruption lever de fortfarande under Satans styre. Människors överseende, svekfullhet och ohederlighet är av Satan. Frälsningen gör att du kan undfly dessa saker. Guds verk kan inte vara fel; det görs för att rädda människorna från mörkret. När du har trott till en viss punkt och kan distansera dig från köttets fördärv och inte längre är styrd av det, har du inte blivit frälst? När du lever under Satans styre kan du inte uppenbara Gud, du är något som är smutsigt och du kan inte få Guds arv. När du har renats och gjorts fullkomlig blir du helig, du blir en verklig människa och du blir välsignad av Gud och är en fröjd för Gud. Guds verk idag är frälsning samtidigt som det är dom, tuktan och förbannelse; det har flera aspekter. Skulle du inte säga att några av Guds ord inte bara är dom och tuktan, utan också förbannelse? Jag talar för att uppnå resultat, för att få människor att lära känna sig själva och inte för att döda människor. Mitt hjärta är till för er skull. Att tala är en av de metoder jag använder; genom ord uttrycker jag Guds sinnelag och låter dig förstå Guds vilja. Ditt kött kan dö, men du har en ande och en själ. Om människor bara hade kött skulle deras tro inte ha någon mening, och det skulle inte heller finnas någon mening i allt arbete jag har gjort. Idag talar jag på ett sätt och därefter på ett annat sätt; under en tid är jag oerhört hatisk mot människor, och sedan ett tag är jag väldigt kärleksfull. Jag gör allt detta för att uppnå förändring i ditt sinnelag, samt för att förändra din uppfattning om Guds verk.

De sista dagarna har kommit och i länder över hela världen råder turbulens. Politiken är i oordning, och överallt finns hungersnöd, farsoter, översvämningar och torka. I människans värld råder katastrof. Himlen har också skickat ner elände. Detta är tecken på de sista dagarna. Men för människorna verkar det som en värld av glädje och prakt, och en som blir mer och mer sådan. Alla människors hjärtan dras till det, och många är fängslade och oförmögna att dra sig ur det; många kommer att förledas av dem som bedriver bluff och trolldom. Om du inte strävar efter framsteg, saknar ideal och inte har förankrat dig på det sanna sättet kommer du att sopas bort av syndens svallande tidvatten. Kina är det mest bakåtriktade av alla länder; det är landet där den stora röda draken ligger ihopringlad. Det har flest människor som dyrkar avgudar och bedriver trolldom, och det har flest tempel. Det är en plats där smutsiga demoner bor. Du är född av det, du har utbildats i det och genomsyrats av dess inflytande; du har blivit korrupt och torterad av det, men efter att du har vaknat har du övergivit det och vunnits av Gud. Detta är Guds härlighet, och det är därför det här stadiet i arbetet har stor betydelse. Gud har verkat i så stor skala och har talat så många ord, och han kommer slutligen att vinna er. Detta är en del av arbetet i Guds förvaltning, och ni är "segerbortfallet" i Guds kamp mot Satan. Ju mer ni förstår sanningen och desto bättre kyrkans liv är, desto mer kommer den stora röda draken att tas ner på knä. Detta är frågor i den andliga världen - striderna som pågår i den andliga världen - och när Gud vinner, ska Satan skämmas och falla. Detta steg i Guds verk har en enorm betydelse. Gud verkar i så stor skala och frälser fullständigt denna grupp människor så att ni kan undfly Satans inflytande, bo i det heliga landet, leva i Guds ljus under ljusets ledarskap och vägledning. Då finns det en mening med ditt liv. Vad ni äter och har på er är annorlunda; ni njuter av Guds ord och lever ett liv med mening, Och vad tycker de om? De åtnjuter bara sina ”förfäders arv” och sin ”nationella anda”. De har inte den minsta mänsklighet! Alla era kläder, ord och handlingar skiljer sig från deras. I slutändan kommer ni att helt undfly smutsen, ni kommer inte längre att vara förankrade i Satans frestelse utan vinna Guds dagliga tillhandahållande. Ni ska alltid vara försiktiga. Även om ni bor på en smutsig plats, är ni oskadda av smutsen och kan leva nära Gud och få hans stora beskydd. Gud har valt ut er bland alla i detta gula land. Är ni inte de mest välsignade människorna? Du är en skapad varelse - du borde naturligtvis tillbe Gud och sträva efter ett liv med mening. Om du inte tillber Gud utan lever i ditt smutsiga kött, är du då inte bara ett djur i mänskliga kläder? Eftersom du är en människa bör du göra dig tillgänglig för Gud och uthärda allt lidande! Du bör bestämt och med glädje acceptera det lilla lidande som du är utsatt för i dag och leva ett meningsfullt liv, som Job, och som Petrus. I den här världen bär människan djävulens kläder, äter mat från djävulen och arbetar och tjänar under djävulens tumme och blir fullständigt trampad i hans smuts. Om du inte förstår meningen med livet eller det sanna levnadssättet, vilken betydelse har då ditt liv? Ni är människor som följer den rätta vägen och söker förbättring. Ni är människor som reser er upp i den stora röda drakens nation, de som Gud kallar rättfärdiga. Är det inte det mest meningsfulla livet?

[kingdomsalvationsv]

Hur man känner verkligheten

Gud är en praktisk Gud: Alla hans verk är praktiska, alla ord han talar är praktiska och alla sanningar han uttrycker är praktiska. Allt som inte är hans ord är intetsägande, obefintligt och osunt. I dag är den Helige Ande till för att vägleda människor in i Guds ord.

 Om människor ska kunna sträva efter att träda in i verkligheten, måste de söka verkligheten och känna verkligheten; därefter måste de erfara verkligheten och leva ut verkligheten. Ju mer människor lär känna verkligheten, desto bättre kan de avgöra om andras ord är verkliga. Ju mer människor lär känna verkligheten, desto färre föreställningar har de. Ju mer människor upplever verkligheten, desto bättre känner de gärningarna som verklighetens Gud utför och desto lättare är det för dem att bryta sig fria från sina fördärvade, sataniska sinnelag. Ju mer verklighet människor har, desto bättre känner de Gud och desto mer avskyr de köttet och älskar sanningen. Och ju mer verklighet människor har, desto närmare kommer de normerna hos Guds krav. Människor som vinns av Gud är de som besitter verkligheten, som känner verkligheten och som har lärt känna Guds verkliga gärningar genom att erfara verkligheten. Ju mer faktiskt du samarbetar med Gud och kuvar din kropp, desto mer kommer du att tillägna dig den Helige Andes verk, desto mer kommer du att vinna verkligheten och desto mer kommer du att bli upplyst av Gud ‒ och därmed, desto större är din kunskap om Guds verkliga gärningar. Om du kan leva i den Helige Andes nuvarande ljus, blir den nuvarande vägen till utövande tydligare för dig och du blir mer i stånd att avskilja dig från gångna tiders religiösa föreställningar och gamla bruk. Idag står verkligheten i fokus: ju mer verklighet människor har, desto klarare blir deras kunskap om sanningen och desto större deras förståelse av Guds vilja. Verkligheten kan övervinna alla bokstäver och lärosatser, den kan övervinna all teori och expertis, och ju mer verklighet människor fokuserar på, desto mer älskar de verkligen Gud och hungrar och törstar efter hans ord. Om du alltid fokuserar på verkligheten, kommer din livsfilosofi, dina religiösa föreställningar och naturliga personlighet självfallet att utplånas i spåren av Guds verk. De som inte strävar efter verkligheten och inte har någon kunskap om verkligheten kommer sannolikt att sträva efter det övernaturliga och de kommer att vara lättlurade. Den Helige Ande har inga möjligheter att verka i sådana människor och de känner sig därmed tomma och att deras liv saknar mening.

Den Helige Ande kan bara verka i dig när du faktiskt övar, faktiskt söker, faktiskt ber och är beredd att lida för att söka sanningen. De som inte söker sanningen har inget annat än bokstäver, lärosatser och tom teori, och de som saknar sanningen har naturligtvis många föreställningar om Gud. Sådana människor längtar bara efter att Gud ska förvandla deras köttsliga kropp till en andlig kropp, så att de kan stiga upp till tredje himlen. Så dåraktiga dessa människor är! Alla som säger sådana saker saknar helt kunskap om Gud, eller om verkligheten; sådana människor kan omöjligen samarbeta med Gud och kan bara vänta passivt. Om människor ska förstå sanningen, tydligt se sanningen och om de dessutom ska träda in i sanningen och omsätta den i praktiken, måste de faktiskt öva, faktiskt söka och faktiskt hungra och törsta. När du hungrar och törstar, och när du faktiskt samarbetar med Gud, kommer Guds Ande helt säkert att röra dig och verka inom dig, så att du får mer upplysning, mer kunskap om verkligheten och större hjälp i ditt liv.

Om människor ska lära känna Gud, måste de först veta att Gud är en praktisk Gud och de måste känna till Guds ord, Guds praktiska framträdande i köttet och Guds praktiska verk. Först när du har förstått att allt Guds verk är praktiskt kommer du att faktiskt kunna samarbeta med Gud och endast på denna väg kommer du att kunna uppnå tillväxt i ditt liv. Alla som inte har kunskap om verkligheten saknar möjlighet att erfara Guds ord, de är fångade i sina egna föreställningar, de lever i sin fantasi och därmed saknar de kunskap om Guds ord. Ju mer kunskap du har om verkligheten, desto närmre Gud är du och desto mer förtrolig är du med honom. Ju mer du söker det vaga och abstrakta, och lärosatser, desto längre från Gud kommer du att irra och desto mer kommer du då att känna att det är ansträngande och svårt att erfara Guds ord, och att du inte är klarar av att träda in. Om du vill träda in i Guds ords verklighet och in på rätt spår i ditt andliga liv måste du först känna verkligheten och avskilja dig från vaga och övernaturliga ting ‒ först måste du med andra ord förstå hur den Helige Ande faktiskt upplyser och vägleder dig inifrån. På detta sätt, om du verkligen kan greppa den Helige Andes äkta verk inom dig, kommer du att ha trätt in på rätt spår mot att fulländas av Gud.

Idag börjar allt med verkligheten. Guds verk är det mest verkliga och människor kan ta på det; det är vad människor kan erfara och uppnå. Det finns mycket i människor som är vagt och övernaturligt, vilket hindrar dem från att känna Guds aktuella verk. Därför avviker de alltid i sina erfarenheter och känner alltid att det är svårt, något som orsakas av deras föreställningar. Människor är oförmögna att fatta principerna för den Helige Andes verk, de känner inte verkligheten, så de är alltid negativa på sin väg mot att träda in. De betraktar Guds krav på avstånd, oförmögna att uppnå dem; de ser bara att Guds ord verkligen är bra, men kan inte hitta vägen till att träda in. Den Helige Ande verkar utifrån denna princip: genom människors samarbete, genom att de aktivt ber, söker och kommer närmare Gud, kan resultat uppnås och de kan bli upplysta och informerade av den Helige Ande. Det är inte så att den Helige Ande agerar ensidigt, eller att människan agerar ensidigt. Båda är nödvändiga och ju mer människor samarbetar och ju mer de strävar efter att uppnå normerna hos Guds krav, desto större är den Helige Andes verk. Det är bara individers verkliga samarbete som, när de läggs till den Helige Andes verk, kan åstadkomma verkliga erfarenheter och betydande kunskap om Guds ord. Genom att erfara på detta sätt kan en fullkomlig individ till sist gradvis åstadkommas. Gud gör inte övernaturliga ting; i människors föreställningar är Gud allsmäktig och allt utförs av honom ‒ resultatet av det är att människor väntar passivt, inte läser Guds ord eller ber, och bara väntar på den Helige Andes beröring. De som har en riktig förståelse tror emellertid så här: Guds handlingar kan bara sträcka sig så långt som mitt samarbete och den effekt som Guds verk har i mig beror på hur jag samarbetar. När Gud talar borde jag göra allt jag kan för att söka och sträva mot Guds ord; det är vad jag borde uppnå.

Hos Petrus och Paulus kan du tydligt se att det var Petrus som ägnade mest uppmärksamhet åt verkligheten. Utifrån vad Petrus gick igenom, kan man konstatera att hans erfarenheter sammanfattade lärdomarna från dem som hade misslyckats i det förgångna och att han fångade upp styrkor från gångna tiders heliga. Utifrån detta kan man notera hur verkliga Petrus upplevelser var, att de var tillräckliga för att låta människor ta på dem och faktiskt kunna göra det, och att de var uppnåeliga för människor. Paulus var emellertid annorlunda: allt han talade om var vagt och osynligt, som att färdas till tredje himlen, uppstigandet till tronen och rättfärdighetens krona. Han fokuserade på det som var yttre: på status, att tillrättavisa människor, på att visa upp sin ledande ställning, att bli rörd av den Helige Ande och så vidare. Inget av det han eftersträvade var verkligt och mycket av det var fantasi, och därför kan man konstatera att allt som är övernaturligt ‒ såsom hur mycket den Helige Ande berör människor, den stora glädjen som människor njuter av, att färdas till tredje himlen, regelbunden övning och att njuta av det till en viss grad, läsa Guds ord och njuta av dem till en viss grad ‒ inget av detta är verkligt. Hela den Helige Andes verk är normalt och verkligt. När du läser Guds ord och ber är du lysande och orubblig inombords; den yttre världen kan inte störa dig, inombords är du villiga att älska Gud, villig att ta del av positiva ting och du avskyr den onda världen; detta är att leva i Gud. Det är inte så mycket njutande, som folk säger ‒ sådant tal är inte verkligt. Idag ska allt börja utifrån verkligheten. Allt Gud gör är verkligt och dina erfarenheter bör du ägna särskilt uppmärksamhet åt att verkligen känna Gud och åt att söka efter fotspåren av Guds verk och de sätt på vilka den Helige Ande berör och upplyser människor. Om du äter och dricker Guds ord, ber, samarbetar på ett sätt som är mer verkligt, tillgodogör dig det som var bra från svunna tider och likt Petrus förkastar det som var dåligt, om du lyssnar med dina öron och tittar med dina ögon, och ofta ber och begrundar i ditt hjärta, och gör allt du kan för att samarbeta med Guds verk, så kommer Gud helt säkert att vägleda dig.

från "Ordet framträder i köttet"