#alice b toklas självbiografi

[essaer]

Efter en viss besvikelse över Alice B Toklas självbiografi ville jag ändå ge Gertrude Stein en till chans. Pga Modernistas nyutgåva (2018) av Ida (1941) fanns nyligen författade recensioner där boken beskrevs som en exponent för Steins modernism. Ida saknar det linjära berättandet som finns i Alice B Toklas självbiografi, förståeligt när världskrigets universella (tids)referens samt kända namn är frånvarande. Steins utmärkande och sparsmakade användande av interpunktion är dock bekant. Språkligt är Ida definitivt mer experimentell, framförallt genom de många repetitionerna. Det är repetitioner i en och samma mening, utan skiljetecken, betoningen förändrar betydelsen.

Hon gav sig av på ett tåg i en bil med flygplan till fots (s 47).

Det finns en distans i texten, uppradande av skeenden som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Jag försöker läsa högt för att hitta en rytm men det går inte, och jag känner ännu mer att jag inte förstår varför vissa saker berättas, t.ex.:

Ida var alltid redo att vänta men det fanns inget att vänta på här och hon gav sig av (s 47)

Men så finns det också passager jag tolkar som samtidskritik som glimmar till. T.ex. den här passagen om politik som jag associerar till samtidens utsuddade gräns mellan varumärke och personliga värderingar, hur genuint menade åsikter förstärker produktplaceringar i flödena samtidigt som försäljaren glädjer sig åt att slippa kompromissa med sina värderingar trots att hen ägnar sig åt kommersiell verksamhet den säger sig egentligen vara emot:

Hon var snäll mot politiken medan hon var i Washington mycket snäll. Hon sa till politiken att det var mycket trevligt av dem att få henne att vara snäll mot dem. Och det var hon hon var mycket snäll (s 66).

De verkligt intressanta idéerna, förklarar hon i Everybody’s Autobiography, är verkligen de politiska eller sociologiska, utan de som behandlar en människas inre relation till sig själv. Amerikas geografiska historia är inte bara en historia om ett land, det är en historia om allting enligt Stein, den kan handla om att älska en man eller en kvinna eller till och med en liten eller stor hund. (Ida Björel, xiv)

Ida är det enda barnet, men hon skriver brev till en syster, som också heter Ida men kallas för Winnie för att hon vinner allt, själv är hon Ida-Ida. Ida träffar män, hon följer dem, eller inte, och gifter sig med dem, eller inte. Hon är ständigt trött och vilar, ständigt eftertraktad.

Den geografiskt svårdefinierade berättelsen och känslan av utsatthet påminner mig om Elfriede Jelineks Älskarinnorna, som jag minns mest var en beskrivning av en känsla, att vandra runt i ett landskap av ångest och våld. Som Ida Björel skriver i förordet: fokus är varseblivningen, inte det varseblivna.

Fick Alice B Toklas självbiografi i födelsedagspresent av Sara, dessvärre delar jag inte hennes fäbless för dokumentation av kändisliv. Boken är skriven utifrån Steins partners perspektiv men handlar huvudsakligen om Steins bedrifter, som Toklas visserligen möjliggjorde genom att sköta mycket kringarbete, i Paris 1903-1932.

Steins Toklas återkommer till en bokidé om geniers fruar. Är detta ett sätt att beskriva Toklas som sin fru? Annars känns det mest som en illustration om hur Toklas satt avsides, med rollen att underhålla hustrurna, för mitt intryck är inte att det är pga hustrurna är särskilt intressanta som de motiverar en bok. Av alla de uppburna personer hon möter är det några få hon ser som sanna genier - varav en är Stein - och på de många middagarna är det fruarna som Toklas får samtala med. Toklas tycks ha haft den genom historien klassiska rollen som faller på hustrun till en intellektuell, ansvarig för hushållet och ruljansen av det stora projekt som var att ständigt förse den strida strömmen celebra gäster med middag, men också en viktig roll i administrativa aspekter. I en passage beskrivs hur Stein vägrar lämna bilen med vilken hon kör förnödenheter till krigsskadade soldater i Paris för att visa sina papper, eftersom den typen av administrativt arbete förargade henne, utan istället skickar Toklas. Det är ett av fler exempel på Steins självklarhet, hur hon förväntade sig att saker ordnas åt henne, men som hon menade var tillåtet om man var grundad i en övertygelse om allas lika värde (s. 189). Toklas tycks ha varit den som bidragit till att raden från dikten Rose “a rose is a rose is a rose” kom att återanvändas, eftersom hon fann den i Steins anteckningar och såg till att den trycktes på bl.a. brevhuvudet, bordsporslinet och “överallt där hon lät mig sätta det” (s. 152).

Det tycks ha varit en medveten strategi av Stein att skriva om sin namnkunniga umgängeskrets för att få genomslag med sin bok, det blev också hennes kommersiella genomslag. Hon tycks ha tänkt mycket på litteraturen i teoretisk mening, för vidareläsning Composition as Explanation. Tack vare en tydligare röd tråd bestående av konst, konstnärer och konstnärlig produktion, med verkliga personer och tidsmarkörer är boken mer lättläst än Ida men likväl är det något med språkets rytm som får läsningen att halta, det blir lite väl mycket upprapande, alla detaljer illustrerar inte konstnärernas personligheter på ett sätt som motiverar dess plats i boken.

Det är inte så mycket Steins tankar eller den litterära kvaliteten i sig som jag tar med mig, det är det ständiga inflödet människor och nya intryck som Stein och Toklas fick uppleva som inspirerar mig. Jag vill öppna salong. Stein, tillsammans med sin bror, var konstsamlare och det tillhörde vanligheterna att det om kvällarna ringde på folk som kommit för att se på ett eller annat konstverk. Det krävdes inbjudan, men alla fick komma in, det räckte med att säga att hen kände den eller den som kände eller besökt Stein, och Stein visade allt, även de mycket ömtåliga sakerna som hon samlade på.

Carl van Vechten har i alla dessa år haft den charmerande vanan att skicka introduktionsbrev till Gertrude Stein med personer han tror skulle roa henne. Detta har han gjort med så stor noggrannhet att hon tyckt om dem alla (s. 152).

Citatet påminner mig om vikten av introduktion. I tv-programmet Babel listade Little Jinder saker för en lyckad utekväll, där vikten av att presentera folk för varandra en punkt. Även Laura nämner när hon tror vänner kan ha gemensamma intressen/samtalsämnen, som en slags öppning. Jag själv har försökt börja göra det men, och detta kan ha att göra med min ångest, jag är så rädd att det ses som ett övergrepp, att kränka någons rätt att själv få definiera sig och sina intressen. Samtidigt kan frånvaron av introduktion ses som ett symptom på den samtida synen på personlighet som essens, å ena sidan något som därmed borde gå att sätta ord på, men å andra sidan något som är något så djupt personligt att bara man själv är den sanna uttolkaren av vad som är Jag. Den typen av spontana möten som Stein och Toklas fick uppleva berodde delvis p.g.a. sin uppburna ställning och kulturella och ekonomiska kapital men också delvis, tror jag, p.g.a. den icke-digitala tid de levde i. Den som ville uppleva var tvungen att söka sig vidare, bjuda in sig själv till evenemang och platser, vilket i kanske större mån än idag krävde att man hade något att bidra med; förmåga att skapa trevlig stämning, en naturlig frågeställare, eller konkret kunskap. Samtidigt betydde troligen frånvaron av kommunikationsmedel att man var tvungen att ringa på dörren för att se om någon ville samtala en kort stund, och det var ute på stan man sprang in i och mötte folk och följaktligen där man rörde sig om man vill ses och bli sedd. Även den som vill springa in i folk idag får inte mycket ut av att spatsera på stan eller i Trädgårdsföreningen. Jag försöker därför nu etablera att folk ska bjuda in sig själva och även spontant ringa på hos mig, lika bra är jag dock ännu inte på att bjuda in mig själv (och vänner) hem till andra. Ett projekt i utveckling.

Stein beskriver också de materiella omständigheter under 1900-talets första decennium:

Och det stämde att konstnärerna då gjorde av med mycket pengar och gjorde av med allt de kom över för på den lyckliga tiden kunde man få vara skyldig pengar i flera år för färg och duk och hyra och mat och för i stort sett allt utom kol och lyxartiklar (s. 66).

Det var grogrunden för det konstnärliga livet, det gick att skapa utan stressen över nästa månads hyra flåsande i nacken. Men visst beskrivs också hur barn tvingas leva med bättre bemedlade släktingar i väntan på det stora genombrottet, inte allt är flådigt.

Det är i alla fall så, menar hon, att ingen konstnär behöver kritik, han behöver bara uppskattning. Om han behöver kritik är han ingen konstnär (s. 246).

Picasso påminner Stein om att “du glömmer att när vi var unga hann vi med mycket på ett år.” (s 207)

Stein kritiserade inte detaljer i text utan ägnade sig åt att se helheten i författarens text och hjälpa denne komma så nära verkligheten som möjligt (s. 227).

Konstens borde inte orsakas av saker, utan illustrera den inre processen i människan (s. 224).

2022-10-24