#börjar sticka i mig att flytta

[linguenuvolose]

Tänk om man hade ett ordentligt kök… en etta… ett rok… vågar man drömma om en balkong?

[mathildasofar-blog]

Emma

Emmas mjukdjur var fyllda av tagel. Emma använde aldrig balsam. En gång när hon hade haft en väninna på besök hemma, och väninnans mamma hade ringt på hemtelefonen så att föräldrarna hade vaknat, fick pappan något vilt i blicken och slog omkring sig med en kavel. 

Mörkret som låg utanför. Ljusstumparna överallt. Det var så typiskt svenskt, så Carl Malmstenskt, så fullt av kökssoffor och vetemjöl att man nästan inte kunde andas. Och ingenting flyttade någonsin på sig. Och ingen pratade någonsin om hur det kändes, men de spelade. De spelade tillsammans på det svarta pianot i källaren och löste komplicerade tankeexperiment. Knuten in där, snöret över här och så: två separata repstumpar. Det som hade verkat så omöjligt från början.

Hon fick förskräckliga hudproblem en sommar. Världen var en öken och hon törstade efter vatten, men hon gick inte ut. Hon sa till sig själv: jag stannar inne. Jag har mitt hår, håret vällde över axlarna som kaskader. Ett skydd mot allt, en värmefilt, den enda gåvan hon hade fått som var helt gratis: man behövde annars alltid betala. Hon kröp ihop i mörkret, i hörnet, höll en liten kropp intill sin egen, gungade fram och tillbaka tills det gick över. Men det gick ju aldrig över.

Men en dag tog det slut, i alla fall. Hennes mamma fick en ansiktsförlamning, men det är inte säkert att det berodde på skilsmässan. Rent medicinskt går det ju knappast att bevisa, men konstigare saker har ju hänt. Halva ansiktet hängde slappt, som på en död. Men det blev bättre, hon reste sig upp. Pappan klarade sig bäst han kunde, på sitt hörn. Farmor kom med matlådor till honom och skötte hans tvätt. Stora starka karln. Musiken dånade dagarna i ända, inifrån betongen där han hade byggt bo, ändå ut till huset som de sålde först långt senare. Emmas pappa var så viktig, han var så viktig att han inte behövde ha kostym.

Mamman hade gått hemma hela deras liv, skaffat nya kläder till barnen, tapetserat om, lagat såser, bakat. Älskat? Kanske inte. Kanske idén. Om jag får gissa: vissa kvinnor vill inte ha kärlek, de söker aktivt efter förakt. Jag säger inte att Emmas mamma var en sådan kvinna. Jag säger bara att det kan ske saker som man själv har svårt att förstå, fastän man har fått all information. Då beror det på att man är olika i grunden. Jag, jag har alltid tagit för mig. Krävt i övermått, vridit ur, slängt kärleken som en gammal handduk och börjat torka golven. Knådat den som bröd, så att den ska bli spänstig, böjlig, tålig. Men jag har inte lidit. Inte som hon: Emmas mamma fick lida, och sedan när lidandet var slut tog den oändliga ensamheten vid. Det första var bättre. Alla visste att hon tyckte det.  

Pappan var glad att komma därifrån, i alla fall verkade det så. Lägenheten som han skaffade var för liten för tre barn. De stannade i huset. Mamman var glad för det, för sällskapet, men spelat ledsen för barnens skull. Alla behöver en pappa, ett täcke som lägger sig över allt och tystar ner det, som bestämmer när man får prata och vem som får prata och om vad. Ett par gigantiska ljumskar som pressar allt mot golvet, så att det blir varm och skönt och tryggt. Den kraften är något alla barn behöver. Fråga vilken psykiater som helst.

Emma ljög ofta. Ja, hon ljög. Men hon ljög bara för att de skulle bli imponerade av henne, av vad hon kunde, och det var sant att hon kunde. Det vara bara så, att om hon sa som det var, hade de aldrig förstått. De hade sagt: okej. Bra. Men hon ville att de skulle hicka till, hon ville få lysa i deras ögon. De blinkade för länge och stängde ute världen. Hon ville inte att det skulle ske, inte när just hon skulle berätta. Inte åka, inte nu. Hon puttade undan de andra. Fysiska tag är det enda som hjälper ibland. Det är en värdefull läxa.

Jag minns Emmas barndomshem. Vävtapet. Ekmöbler. Små kladdiga fingeravtryck som aldrig gick bort, hur mycket man än skrubbade. Minnen av renoveringar, av att slipa ned och få allt att passa ihop. Att lägga pussel med livet och låta det vara ett hål, låta hålet få finnas, låta lite av den lycka man samlar in varje dag försvinna därigenom. Men vad gör det? Man har ju varandra, lite svinn får man räkna med.

Ungefär samtidigt som skilsmässan började en ovälkommen lukt breda ut sig runtomkring henne. Det är så, att vissa människor luktar illa. Då måste man gå till doktorn, man måste göra något av att man har den där lukten för det kan vara ett tecken på en livshotande sjukdom. Hon märkte att hon hade börjat lukta en dag under den perioden som hon spelade fotboll flera dagar i veckan, kanske tre, och levde på mjölkigt te och mackor med jordnötssmör. I den vita ljuskäglan sprang hon runt, runt, runt. Dobbarna mot gruset. De vita strecken som blev allt suddigare. Hon ville aldrig vara där, men hon ville inte vara hemma heller. Vad ska man göra när man är fjorton? Allt är väntan när man är fjorton. Väntan på att livet ska börja, tristessen som påminner om när man för fingertoppen runt en tejprulle i jakt på fliken men aldrig verkar hitta den.

När hon började äta mer slutade hon lukta, men hon glömde aldrig. Tvättade sig noggrant, lät naglarna växa, lät håret växa, lät sig täckas av flera lager död hud. Huden glänste som fiskfjäll när hon gick. Ibland kändes det som att någon hade placerat räkor i hennes hår, som att sy in dem i en gardin, i en stoppning av en kudde. En söt, kvalmighet, inte direkt äcklig men obehaglig. Det var så skönt när huset såldes och de fick utsikt över vattnet, ett rum i källaren och mer mat än de någonsin kunde äta i kylskåpen. Ta med vänner hem, ta med vänner hem, flytta aldrig ifrån mig. Ja, mamma. Nej, mamma.

Med pappan pratade Emma om skidåkning. De gick på hockeymatch. De skrek tillsammans, de blev fulla tillsammans. Någonstans i euforin och klingandet ac deras röster som rusade emot varandra och förenades, hittade hon honom igen. Han hittade ingen, han bara gick, en ensam vandrare med en sliten hatt och ett vasstrå i munnen. Döttrars relationer till sina fäder är svaret på varför så många av dem drabbas av brustna hjärtan senare, gång på gång, på samma sätt. De kan aldrig nå varandra. Om man slår upp ordet antites, eller det att vara så långt från någon annan att man har tagit sig hela cirkeln runt och kan andas på glasrutan som skiljer dem åt och göra mönster i imman med fingret, då får man döttrars relationer till sina fäder.

Han sa: du är för bra för mig.

Han menade? Jag vet inte vad han menade. Antagligen ingenting. Han älskade att förakta sig själv framför andra, älskade att skada hälen och ramla ihop och skratta åt sin egen klumpighet. Men han hade så intensiva ögon. Hon drunknade och föll ihop bakom disken, satte sig under en av pallarna, bakom kökshanddukarna och funderade på hur dum hon skulle vara. Hur dum hon skulle verka. Om det var nu det skulle hända för henne, också.

Jag pratar inte om pappan nu, så att ni vet. Men det finns en poäng i att det är tvetydigt. 

Det var så uppenbart för alla. Till och med hans spanska mormor visste. Hon silade allt det som sas genom en liten sil och ut kom sanningen. Den droppade som löpe ned på bordet, skvätte och levde om, ingen kunde missa den. Sådana frågor ställde hon. Han blev obekväm, slutade höra av sig, slutade ringa. Hon slog undan hans kryckor, tog tag i hans skjortkrage och vred om. Han flinade.

Vissa människor vill kämpa, de lever av att kämpa, det är kampen som när dem. De springer i full fart mot problemen, egna och andras, och fullkomligen badar i dem för att göra dem till sina. Allt är ansvar, allt är tjocka, degiga klumpar som ligger över en och håller en helt still. Man försöker röra sig men man är fast. När man sedan kommer ut känner man sig duktig och vill ha beröm, får det och så börjar allting om. Man finns där för alla som behöver något, dras som en magnet till outförda sysslor. Man glömmer sig själv, slutar andas och känna efter, slutar hålla i handtagen: så man faller. Faller, oundvikligen. Så Emma föll. Någonstans här.

Hon höll handen mot hans mage, lät det vita bilda mönster, råkade sticka honom med nageln. Han kved till. Hon tänkte: jag kan sticka hårdare. Akta dig.

Hans spanska mormor hade två hittehundar, en var skelögd och den andra hade bara tre ben. De sprang i den dammiga trädgården. Det var så surrealistiskt, så extrovert. Hon tänkte: varför är hon utochinvänd? Den sötaktiga röken stack i ögonen, så hon blundade. Lutade sig bakåt, kände huvudet sugas mot marken, tänkte på de hårda små stenbitar som fyllde hennes liv, som gjorde ont om man tryckte dem mot huden en och en men som gick att hantera om de var många. Himlen var så stor, den sköljde ned över träden. I fjärran jamade en liten randig tiger och slickade sig om de blodiga tassarna.