#flyttblock | Explore Tumblr Posts and Blogs

magnuswesterberg · 11 years

Text

Planen

Med ett myller av elektronik omkring mig: laddarsladdar, fodral, hörlurar, kartor och elsigaretter satt jag inlindad i en gammal filt framför TV-skärmens eviga youtubebrasa till långt fram på natten. Tankar kring utflykten i morgon kom och upplöstes. Hade jag ställt fram allt på samma sätt som förra gången? Vindsäck, termos och Nalgenflaskan, energigel, Ipren, transceiver, stighudar, sond och spade? Bilder som alla utgjordes av ett ospårat snöfält med ledkryss utstakade i en rak linje mot horisonten kom och försvann inombords. Det drog kallt från glipan i ytterdörren och då och så knäppte det till i träväggarna när värmen pressade ut kylan som bet sig fast i hörnen. Jag får då ett kort telefonsamtal från Frankrike. Det är kvinnoröst som informerar mig att jag ska befinna mig på parkeringen i Rundhögen prick klockan 7. Med full utrusning och mat i ryggsäcken för fyra dagar ute på fjället. Vi ska leta efter henne som vi lämnade kvar på fjället i februari för 37 år sedan.

Det är på morgonen den 21 februari 1986. Patrullen når kalfjället på rekordtiden fyra timmar. De äter fruktsoppa och skinksmörgåsar i lä av ett flyttblock. Efter att de har återhämtat sig från den påfrestande stigningen, gått igenom utrustningen och repeterat planen en sista gång, sätter de av västerut mot toppen. Allt går fint till en början, men två kilometer från rastplatsen sjunker Toms stav djupt ned i snön. Han rycker sig loss och upptäcker bakom sig en hålighet. Patrullen stannar upp och finner i hålet där staven fastnat vad de minst av allt har kunnat ana – en förvirrad flicka som har grävt ned sig i en bivack. Planen äventyras, de förlorar tid och det ser under en timme ut som om alltihop ska gå om intet. Flickan behöver all hjälp hon kan få. Beslutet att stanna och hjälpa flickan är enhälligt. Patrullen för henne med hjälp av en provisorisk skidsläde till en närbelägen raststuga. Flickan ser mycket medtagen ut.

I stugan tänder de upp en eld, får i henne vatten och begår sedan misstaget att ge henne varmt kaffe. Flickan talar inte, hon ser oroligt på männen som har räddat henne och gör upprepade rörelser med sina stelfrusna händer. Ett slags teckenspråk. När kåsan med det rykande kaffet sträcks fram till henne är det som om hon ser sin chans. Hon tar ett fast grepp om kåsan och häller utan känsel i munnen i sig allt kaffet på en gång. Hon bränner sönder matstrupen. Ingen hinner hejda henne. Hennes kropp är så uttorkad att slemhinnorna i halsen förstörs, det är allt som behövs. Rött tränger fram mellan läpparna och fyller mungipan, hennes ögon rullar bakåt och ögonvitorna blir synliga. Det är över på några minuter. Patrullen har inte haft någon muntlig kontakt med flickan när hennes blick stelnar riktad rakt ut genom fönstret mot den järngrå februarihimlen. Inte ett svar på de frågor som de ställt har de fått.

När de närmare undersöker henne hittar de en videofilm i innerfickan på hennes dunjacka. På kvällen, i den sövande värmen från vedkaminen, fattas beslutet att en i taget ska se filmen. Efter att de har sett filmen ska patrullen sova och sedan tidigt nästa morgon fortsätta mot toppen. Leslie Chamoun får i uppdrag att vända om och redogöra för initiativtagarna på hotellet i Östersund om orsaken till förseningen. En man i taget kan se filmen i sökaren på den medhavda videokameran och sedan göra sin tolkning av vad filmen betyder. Batterierna är på upprinning. Processen tar sin tid men alla hinner se filmen på drygt sex timmar, precis innan batterierna är slut. Alla blir nedslagna över att inte förstå filmen. Flickan begravs hastigt i det hål i snön där hon hittats. Ingen vet riktigt vad de ska känna, alla är medvetna om orsaken till hennes död och alla vet att det var tanklöst av dem att ta hand om henne på det sätt de gjorde. Chris ställer sig med bivacken, eller graven, framför sig och reciterar ”Klagan över falska vänner” ur Psaltaren, men stämningen som han försöker suggerera fram känns inte äkta.

Chamoun kliver upp före alla andra och sätter av i gryningen. Det går fort nedför fjällsluttningarna. Det är fyra minusgrader och klar himmel. Han står rakt upp på skidorna och åker i eget majestät utför fjället. Det enda han hör är ljudet från snön och den fladdrande vindjackan. Han hinner precis med postbussen in mot Östersund. Han är framme vid Busstorget strax efter klockan nitton. Därifrån tar han en taxi till hotellet, checkar in och dricker en Irish coffee i baren med det mörka namnet Storsjödjupet innan han går upp på rummet. Patrullen åker den dagen bara ett par kilometer på fjället utan Chamoun, det går ovanligt sakta men alla försöker uppträda som om ingenting har hänt. Sent på eftermiddagen når patrullen stugan, precis som planerat. I mörkret under den tredje natten på fjället berättar männen för varandra om filmen. Ingen tycks ha sett riktigt samma sak. Patrullmedlemmarna somnar med en känsla av att de inte längre känner varandra. Leslie Chamoun faller med huvudet surrade som ett getingbo av tankar i sömn i sitt rum på Hotell Winn i Östersund.

I filmen går flickan runt ensam i en isgrotta. Hon går varv efter varv och liksom undersöker väggarna med händerna. Men hon sitter även helt stilla i det dämpade ljuset och stirrar in i kameralinsen utan att säga någonting. Då och då gör hon ett avbrott och utför några gåtfulla rörelser med händerna, som om hon på detta sätt försökte uttrycka någonting som vanligt tal inte dög till. Inte en skugga rör sig. Hennes enda sällskap är vinden som hörs i bakgrunden och då och då knäpper det i isen. Under en sekvens i filmen stirrar hon rakt in i kameran och viskar att hon oroar sig över hur det kommer att bli. Kläderna som snart ska förlora sin isolerande förmåga. Allt som är så märkligt. Huden som bleknar. Håret som kommer att bli långt och omöjligt att reda ut. Synen som långsamt slocknar, tills en morgon då hon kommer att vakna och känna att alla nyanser, alla skillnader är borta. Hon säger sig ha blivit kvar i någonting, men hon vet inte vad. En känsla, ett tillstånd. Hon minns mycket lite av vad som hänt, ingenting av honom, ingenting av Gärd, Lotta och Louise – ingenting helt i alla fall. Ingenting rekonstruerbart. Inom henne finns tydligast av allt det brandgula repet som sänktes ned till henne, men som dinglade på alltför långt avstånd för att hon skulle få tag i det. De dämpade ropen från kamraterna som försvann. Hennes egna gallskrik som imploderade i tystnad strax utanför munnen. Hon börjar gå igen, oroligt, låter handflatan glida utefter ishinnan – som även om det är ytterst marginellt – smälter och rinner utefter underarmen, faller som en klar droppe från armbågen. Hon tänker på att hon inte får börja smeka sig själv, inte nu. Smälta sig ut kommer hon ändå inte kunna göra. Ingen tröst av den sorten finns, ingenting som hjälper på längre sikt. Innan hon har nått en halvmeter in i väggen kommer hon att vara så pass nedkyld att det inte längre kommer att gå att fortsätta.

Tystnaden är fullkomlig när vinden slutar. Det luktar snö, det luktar till och med tystnad om man riktigt lär sig känna efter. Det luktar som hon minns att det gjorde när hon var liten och grävde långa vindlande gångar in i snön. Det finns inget märkbart luftdrag som kan leda henne till det andra hålet. Men det är inte så kallt som man skulle kunna tro.

Medan vintersolen makligt höjer sig över Östersund och sänder in några strålar i konferensrummet på hotellet, slår Leslie sig ned med sitt trötta ansikte och berättar för ledningen om upplevelserna på fjället och om videofilmen. Han säger att han har hittat filmen i ett skåp i raststugan. Om flickan säger han ingenting eftersom han var med om beslutet att de skulle låtsas som om ingenting har hänt. Men Leslie Chamoun brukar sällan ljuga och hans dröm den natten på hotellet blir olik allt han någonsin drömt. Han vänder sig häftigt i sängen: Han kan se sig själv stå på ett flyttblock och tittar ut över ett fjällandskap. I tolv avsatser vidgar sig en spricka framför honom. I strutar av ljus från ficklamporna kan han se patrullen med sig själv i spetsen gå nedåt längs de sluttande avsatserna. Leslie leder patrullen tills hans egen betraktande blick uppifrån klippblocket inte längre förmår följa med. Han går då ned från klippblocket och fram till kanten av sprickan varifrån han kan se ned på patrullen och sig själv. Längst där nere brinner en lägereld. När han skärper blicken framträder patrullmedlemmarnas ansikten. För första gången tycker sig Leslie verkligen se ansiktena på patrullmedlemmarna. Runtomkring är allt svart. Kompakt svart.

Kort därefter stiger solen upp. Det är morgon på riktigt, och Leslie reser sig upp ur sängen med en känsla av att han måste bege sig upp på fjället igen. Patrullen når fram till leden på två timmar och trettiofyra minuter. De stannar inte och äter fruktsoppa och skinksmörgåsar i lä av ett flyttblock, i stället fortsätter de tills de möter Leslie Chamoun alldeles utmattad vid ett stenröse utefter vinterleden upp till toppen. Han har tagit sig dit på tre och en halv timme, en fantastiskt bra tid. De är alla glada över att återse Leslie, han tas emot som lite av en hjälte. Planen ser nu ut att kunna fullföljas och Leslie välkomnas med karlaktiga omfamningar, vilka lätt kan misstolkas som hårda slag in mot ryggraden. Han har med sig en ny karta från männen på hotellet. Chris tar ut kompassriktningen och pekar med staven ut mot ett vitt gränslöst ingenting. Patrullen viker av från leden och fortsätter i nästan omänskligt hårt tempo västerut utan att dricka på flera kilometer. Leslie och Chris åker först och spårar. En i taget vinkar de fram männen över fjällsluttningarna på grund av lavinrisken. Leslie och Chris uppträder som om det helt plötsligt var de som kände till terrängen bäst. Några äldre patrullmedlemmar som har stor erfarenhet av fjällen tar illa vid. Men inga röster höjs, alla i patrullen är införstådda med det som måste göras. Alla vet att det som de kan uthärda är precis vad ledningen kräver av dem. Lättast går det för Leslie, han är utvilad efter att ha sovit två nätter på hotell. Allt tyder på att han av ledningen har fått veta någonting som de andra ännu inte vet. Någonting om planen som de andra kanske inte ens skulle förstå om de fick veta det. Några i patrullen visar tydliga tecken på vätskebrist, andra börjar maska. Snart hörs de första viskningarna i ledet.

Framme vid nordvästsidan är snöstormen redan över dem. Alla står tysta i stormen och tittar förebrående på varandra. Medan ansiktena stelnar av kylan och den bitande vinden, inser de att det bara finns en sak kvar att göra. Två och två gräver de bivack och efter en halvtimme har stormen suddat ut alla språk.

0 notes

35joni · 4 years

Text

Över älven mot Ramberget.

Ramberget fick sin karaktäristiska form redan under istiden för 12 000 år sen, Nordostsluttningen är flack medan sydvästsidan har ett högre stup som syns tydligt ifrån älven. Inlandsisen lämnade avtryck i både berghällar och i form av flyttblock. Namnet Ramberget har kommit av gammalsvenskans ord "ram" som betyder korp

Fram till början av 1800-talet, då man i stor utsträckning eldade med ved fanns inte ett träd på hela Ramberget utan istället var täckt med ljung. Under mitten av 1800-talet återplanterades träd på Ramberget bland annat en bokskog som utgör vegetationen idag. Ihop med lärkträd, furor, och ekar.

Största delen av den norra älvstranden, inklusive området kring Ramberget, ägdes i början av 1900-talet av familjen Keiller som kom till Göteborg ifrån Skottland, och som hade under 1840-talet startat en mekanisk verkstad som senare blev varvskoncernen Götaverken.

Under lågkonjunkturen på 1860-talet gick bolaget dock i konkurs och efter en omorganisation blev Alexanders Keillers son James Keiller ny chef. Efter en del motgångar, bland annat en svår brand 1898, så bestämde sig James för att dra sig tillbaka från affärerna.

1906 såldes nästan hela verksamheten och i samma veva donerades området runt Ramberget till Göteborgs stad, med ett villkor att området skulle användas till och förbli en naturpark.

I gåvobrevet står att endast byggnader som är till "för parkens vård eller den besökande allmänhetens trefnad" får uppföras, med undantag för vattenreservoarer.

Keillers park designades i nationalromantisk stil, delvis av Eugen Thorburn som även ritat Kungsportsbron i centrala Göteborg. Parken kunde sen invigas 3 oktober 1908.

Parken omfattar idag cirka 31 hektar.

Högst upp på Ramberget uppförde man 1949 ett utsiktsbord med pilar på diverse sevärdheter som kan beskådas från berget. Detta utsiktsbord kompletterades 1997 med en mur som även omnämner en del senare tillkomna landmärken.

Den 26 september 1905 drabbades Ramberget av ett kraftigt jordskred, då en kilometerlång spricka bildades från Klockaregården i norr till Ättestupan i söder. Sättningsskadorna blev svåra för många hus, men inga personskador rapporterades.

En så kallad fångstboplats från yngre stenåldern har varit känd i närmare 200 år. Boplatsen ligger på den nordöstra sluttningen av Lilla Ramberget och kallas för Sellmans villa.

Stenmonument

Parkens nationalromantiska utformning präglas tidstypiskt av flera kraftfulla stenmonument, stenmurar och dylikt. Eftersom James Keiller var en mycket god vän till diktaren Albert Ulrik Bååth finns en speciell sten med en av dennes dikter som inskription. Dikten är skriven i det isländska versmåttet ljódaháttr och lyder:

Må ung och gammali grönskan trivas.Vinne

0 notes