Tumgik
#neo lika
gyaru-fashi0n · 2 years
Text
Tumblr media Tumblr media Tumblr media Tumblr media Tumblr media
ーネオリカー
276 notes · View notes
neowolf · 1 year
Text
THEY FIGHT BUTT ASS NAKED??????
2 notes · View notes
bearsuitrecords · 6 months
Text
Tumblr media
Eamon The Destroyer - "We'll Be Piranhas" review from Terapija.net
Deformirani nadrealizam elektroakustičnog neo-popa iz Edinburgha. S izdanjima škotskog Bearsuit Records na ovim stranicama nismo se družili već poprilično dugo, još tamo prije COVID-19 pandemije. Od tada je David Hillary objavio dvadesetak radova, između ostalih i dva albuma, te dva EP/ singla ovog autorskog projekta otkačenog lika što je radio u edinburškim bendovima Idiot Half Brother i Ageing Children, a znan je i po radovima Bunny & The Invalid Singers i Jikan Ga Nai. Usput, naziv projekta je pjesma s albuma "Fear of the Horizon" www.terapija.net/mjuzik.asp?ID=28227 upravo Bunnyja i invalida pjevača iz 2018. godine
Ovdje se radi o drugom albumu miksanom u Bearsuit studiju u Edinburghu, a masteriranom kod Philippe Gerbera u Philadelphiji, a riječ je o kohezivnom spoju neo-classicala s elektro-akustičnim/ chamber-pop levitacijama na koje se isprepliću vokalne polumelodične arije prilično sirovog i hrapavo mračnog baršunastog baritona. Na youtube topic kanalu stoji uz dva klipa Hillaryjevo ime, no neka ne zbuni da gazda ima neke veze s time osim što je zvučno i stilski vrlo blisko uobičajenom profilu etikete dozvoljavajući podjednaki omjer klasicizma i suvremenog popa izranjajući povremeno i do noise-pop frekvencija, a naravno i nezaobilaznih ambijenata.
Međutim, ono što se ovdje posebno izdvaja su neurotično šašavi, bizarni, pa čak i koji puta eksplicitni tekstovi nakrcani nadrealizmom, bajkovitim psihodelicima i šizofrenim manijama o zločestim patuljcima, stablima tigrova, trolovima na štulama, generalu lijenčini, prirodnim anomalijama u obliku tektonskih pomaka, uraganima što su kreirali krajobraze, a stavljeni su u kontekst savršenog dara zlatnog doba prethistorije, pa čudnovatim fikcijama o mjesecu na katu, ha-ha-ha, nešto poput Krležine "Krava na orehu" iz serijala "Balade petrice Kerempuha"...
Lirski gledano, izrečena je svojevrsna kritička svijest rezigniranog buntovnika narativnog karaktera kroz slike metaforičkih situacija i okrutnosti života u kome je otpor vitalan ispušni ventil. Upotreba figura dikcije uz opći ton ironičnog izlaganja često prelazi u sarkazam s izrazitom sklonošću prema groteski s naglašenim protestom prema ustaljenim običajima i normama, takoreći iracionalnog diktata misli bez kontrole i moralne predrasude, ali pakirane u estetici pokušavajući odoljeti gušenju društvenim pritiscima i stabiliziranju neke normalnosti onkraj metafizičke stvarnosti.
Pristup je uočljivo uznemirujući već od samog uvodnika "The choirmaster" s post-avangardnim očaranjem u kome, kao i u nastavku albuma ne treba očekivati logički, racionalni smisao budući da su aranžmani često rascijepani i rastrgani ne težeći da budu provokativno neugodni, ali upozoravaju da mogu uvući u čaroban krug začarane dimenzije shvaćanja. Također, koji puta su to fantastični prizori s elementima dječje naivnosti, primjerice "Sonny said" ili "Underscoring the blues", a koji puta i začinjeni sočnim perverzijama poput singla "Rope" za koji postoji i 'mekša' verzja iz kojeg su izbačene psovke. Full LP:
Na svojim krajnim granicama, dovode se slušna izmještanja s osjećajem nestvarnosti podsvjesnom manipulacijom opozicijskog sučeljavanja nesrazmjernih likova, događaja i pojava koje žive u čudovištu ljudskog uma. Trpi se u određenoj mjeri i izobličavanje svijesnog i budnog percipirajući psihodelične snove i halucinacije lagano podebljane ekspresionističkim strukturama neobičnog spoja u dvije centralne teme - naslovnoj "We'll be piranhas" i drugog singla šašavog imena "Pewter Wolf" s naturalističkim opstrukcijama plesnog popa i ambijentalne glazbe iako im sadržaj lascivno vizualizira sukob svakodnevice s vizijom duha, mašte i snova. Naposljetku, završna "My stars" u dva neobična dijela razdvojena sa skoro 5 minuta tišine sablasno rozgaju dadaističkim frottage terenom (franc. 'trljanje') zbunjujući posebnim efektima tjeskobe i zagonetne duhovne zabave.
Uz neosporni egzibicionizam i ekscentričan smisao za problem ravnoteže i posrtanja u životu, ovo ima pronicljivu čud samospoznaje i uznemirenog egzistencijalizma u prijatnim paradoksnim apstrakcijama spoja organskog i digitalnog, u svakom slučaju osvježavajućeg neo-popa koji je sklon istraživanjima u ogledalu neodrživog, kako je prikazano, deformiranog i apsurdnog svijeta s izvorištem u podsvijesti. Terapija.net (Horvi – 29.10.23) http://terapija.net/mjuzik.asp?ID=32706
0 notes
viktorfredriksson · 3 years
Text
Oscarstippning 2021
Tumblr media
Sent omsider är det dags för årets Oscarsgala. Efter det kanske tuffaste året någonsin för filmbranschen råder det såklart andra förutsättningar än vanligt. Många filmer med planerad premiär under fjolåret har blivit framflyttade, och möjligheten att uppleva de filmer som faktiskt har släppts har varit mycket begränsad. Att uppmärksamma bra filmer känns därför viktigare än någonsin. 
Oscarsgalan är den 93:e i ordningen. Den kommer, precis som föregående två år, inte ha någon enskild värd. På grund av omständigheterna kommer galan att hållas på både Dolby Theatre och Union Station i Los Angeles samtidigt. Exakt på vilket sätt återstår att se, men galans producenter har sagt att »the plan is to stage an intimate, in-person event at Union Station in Los Angeles, with additional show elements live from the Dolby Theatre in Hollywood.«
I vanlig ordning har jag tippat samtliga kategorier – vinnare i fetstil. 
Best Picture
“The Father” (David Parfitt, Jean-Louis Livi and Philippe Carcassonne, producers)
“Judas and the Black Messiah” (Shaka King, Charles D. King and Ryan Coogler, producers)
“Mank” (Ceán Chaffin, Eric Roth and Douglas Urbanski, producers)
“Minari” (Christina Oh, producer)
“Nomadland” (Frances McDormand, Peter Spears, Mollye Asher, Dan Janvey and Chloé Zhao, producers)
“Promising Young Woman” (Ben Browning, Ashley Fox, Emerald Fennell and Josey McNamara, producers)
“Sound of Metal” (Bert Hamelinck and Sacha Ben Harroche, producers)
“The Trial of the Chicago 7” (Marc Platt and Stuart Besser, producers)
Tumblr media
David Finchers »Mank« är galans mest nominerade film (tio stycken) men favoritskapet i den största kategorin ligger hos Chloé Zhaos lågmälda neo-Western »Nomadland«, med vinster på Producers Guild Award (PGA), Directors Guild Award (DGA), BAFTA och Golden Globe. 
Det enda som talar emot »Nomadland« är vinsten för »The Trial of the Chicago 7« på Screen Actors Guild Awards (SAG). Det är ett pris som historiskt sett har korrelerat starkt med vinnaren för Bästa Film på Oscarsgalan – främst på grund av att skådespelare är den största röstande grenen inom Akademin. Faktum kvarstår dock att »Nomadland« inte ens nominerades för Best Ensembe (som är motsvarande Best Picture på SAG) eftersom filmen inte har någon ensemble, utan drivs av Frances McDormands ensamma huvudkaraktär. 
De som utmanar närmast efter »The Trial of the Chicago 7« är »Minari« och »Promising Young Woman«. De senaste åren har som bekant bjudit på flera skrällar (»Moonlight« och »Parasite«), och därmed är kampen långt ifrån avgjord, men i år känns inte utmanaren lika tydlig. Aaron Sorkin misslyckades med att landa en nominering för bästa regi för »The Trial of the Chicago 7«, och momentum för »Minari« och »Promising Young Woman« känns inte tillräckligt starkt för att lyckas hela vägen. Själv har jag endast haft möjlighet att se fem av de åtta nominerade (ej sett »The Father«, »Minari« eller »Sound of Metal«). De jag har sett har hållit hyfsad jämnhög kvalitet, utan att riktigt nå hela vägen. 
Best Director
Thomas Vinterberg (“Another Round”)
David Fincher (“Mank”)
Lee Isaac Chung (“Minari”)
Chloé Zhao (“Nomadland”)
Emerald Fennell (“Promising Young Woman”)
Tumblr media
Oavsett om »Nomadland« går hela vägen eller ej så tror jag att Chloé Zhao står mer eller mindre ohotad för sin regi. Vid vinst blir hon blott den andra kvinnan i filmhistorien (efter Kathryn Bigelow för »The Hurt Locker«) att lyckas med det. 
Best Actor in a Leading Role
Riz Ahmed (“Sound of Metal”)
Chadwick Boseman (“Ma Rainey’s Black Bottom”)
Anthony Hopkins (“The Father”)
Gary Oldman (“Mank”)
Steven Yeun (“Minari”)
Tumblr media
Om Hopkins skulle ta hem det vore han som 83-åring den äldsta vinnaren i kategorin någonsin. Riz Ahmed skulle vara den första muslimska mannen. Allting talar dock för Chadwick Boseman, som endast 43 år gammal gick bort i cancer i augusti i fjol. 
Best Actress in a Leading Role
Viola Davis (“Ma Rainey’s Black Bottom”)
Andra Day (“The United States v. Billie Holiday”)
Vanessa Kirby (“Pieces of a Woman”)
Frances McDormand (“Nomadland”)
Carey Mulligan (“Promising Young Woman”)
Tumblr media
Förmodligen galans mest öppna kategori på förhand, då samtliga fem har vunnit priser under galasäsongen. Vanessa Kirby kan sannolikt räknas bort men övriga fyra har alla reella chanser. Andra Day tror jag dock faller bort på grund av att filmen inte är lika populär (och därmed sedd) som de övriga. Vidare har Frances McDormand redan belönats med två Oscars tidigare, den senaste för bara tre år sedan. Även Viola Davis har varit en återkommande favorit hos Akademin. I »Ma Rainey’s Black Bottom« spelar hon en fysisk och utagerande roll, vilket brukar premieras i sammanhanget. Min röst faller dock på Carey Mulligan. Hon har inte nominerats sedan genombrottet i »An Education« för elva år sedan, men är en personlig favorit med starka roller i bland annat »Drive«, »Inside Llewyn Davis« och »Shame«. Hennes roll i »Promising Young Woman« är en av årets mest debatterade – förmodligen på både gott och ont. 
Best Actor in a Supporting Role
Sacha Baron Cohen (“The Trial of the Chicago 7”)
Daniel Kaluuya (“Judas and the Black Messiah”)
Leslie Odom Jr. (“One Night in Miami”)
Paul Raci (“Sound of Metal”)
Lakeith Stanfield (“Judas and the Black Messiah”)
Tumblr media
Allt pekar på att Kaluuya kraftfulla gestaltning av Fred Hampton räcker för vinst. Hans största risk är förmodligen att Stanfield är nominerad i samma kategori för samma film, vilket skulle kunna »stjäla« röster från Kaluuya, men det ska mycket till. 
Best Actress in a Supporting Role
Maria Bakalova (‘Borat Subsequent Moviefilm”)
Glenn Close (“Hillbilly Elegy”)
Olivia Colman (“The Father”)
Amanda Seyfried (“Mank”)
Yuh-jung Youn (“Minari”)
Tumblr media
Glenn Close har tidigare aldrig vunnit en Oscar, trots sju nomineringar. Så sent som 2019 var hon favorittippad för sin roll i »The Wife« men föll på målsnöret mot Olivia Colman. En slags hedersoscar vore därför inte otänkbart, men givet den relativit anonyma filmen hon är nominerad för tror jag inte det kommer hända. Bisarrt nog är Maria Bakalova en av favoriterna, men efter att SAG och BAFTA gått till Yuh-jjung Youn är det hennes statyett att förlora. 
Best Animated Feature Film
“Onward” (Pixar)
“Over the Moon” (Netflix)
“A Shaun the Sheep Movie: Farmageddon” (Netflix)
“Soul” (Pixar)
“Wolfwalkers” (Apple TV Plus/GKIDS)
Tumblr media
Ett annat år vore hyllade »Wolfwalkers« ett säkert bet, men »Soul« är en av Pixars bästa och mest kreativa skapelser på många år. Dessutom nominerad för ljud och musik. 
Best Adapted Screenplay
“Borat Subsequent Moviefilm.” Screenplay by Sacha Baron Cohen, Anthony Hines, Dan Swimer, Peter Baynham, Erica Rivinoja, Dan Mazer, Jena Friedman, Lee Kern; Story by Sacha Baron Cohen, Anthony Hines, Dan Swimer, Nina Pedrad
“The Father,” Christopher Hampton and Florian Zeller
“Nomadland,” Chloé Zhao
“One Night in Miami,” Kemp Powers
“The White Tiger,” Ramin Bahrani
Tumblr media
Best Original Screenplay
“Judas and the Black Messiah.” Screenplay by Will Berson, Shaka King; Story by Will Berson, Shaka King, Kenny Lucas, Keith Lucas
“Minari,” Lee Isaac Chung
“Promising Young Woman,” Emerald Fennell
“Sound of Metal.” Screenplay by Darius Marder, Abraham Marder; Story by Darius Marder, Derek Cianfrance
“The Trial of the Chicago 7,” Aaron Sorkin
Tumblr media
En duell mellan »Promising Young Woman« och »The Trail of the Chicago 7«. Personligen tycker jag att Sorkin har gjort mycket som är av betydligt högre kvalitet än »The Trial...«. 
Best Original Song
“Fight for You,” (“Judas and the Black Messiah”). Music by H.E.R. and Dernst Emile II; Lyric by H.E.R. and Tiara Thomas
“Hear My Voice,” (“The Trial of the Chicago 7”). Music by Daniel Pemberton; Lyric by Daniel Pemberton and Celeste Waite
“Húsavík,” (“Eurovision Song Contest”). Music and Lyric by Savan Kotecha, Fat Max Gsus and Rickard Göransson
“Io Si (Seen),” (“The Life Ahead”). Music by Diane Warren; Lyric by Diane Warren and Laura Pausini
“Speak Now,” (“One Night in Miami”). Music and Lyric by Leslie Odom, Jr. and Sam Ashworth
Tumblr media
Om en låt från den filmen kan nomineras så kan den väl lika gärna vinna?
Best Original Score
“Da 5 Bloods,” Terence Blanchard
“Mank,” Trent Reznor, Atticus Ross
“Minari,” Emile Mosseri
“News of the World,” James Newton Howard
“Soul,” Trent Reznor, Atticus Ross, Jon Batiste
Tumblr media
Trent Reznor och Atticus Ross är dubbelt nominerade och vinnare är förmodligen någon av dessa två filmer.  
Best Sound
“Greyhound,” Warren Shaw, Michael Minkler, Beau Borders and David Wyman
“Mank,” Ren Klyce, Jeremy Molod, David Parker, Nathan Nance and Drew Kunin
“News of the World,” Oliver Tarney, Mike Prestwood Smith, William Miller and John Pritchett
“Soul,” Ren Klyce, Coya Elliott and David Parker
“Sound of Metal,” Nicolas Becker, Jaime Baksht, Michelle Couttolenc, Carlos Cortés and Phillip Bladh
Tumblr media
Titeln skvallrar om var krutet har lagts. Allt annat än vinst vore ett misslyckande.
Best Costume Design
“Emma,” Alexandra Byrne
“Mank,” Trish Summerville
“Ma Rainey’s Black Bottom,” Ann Roth
“Mulan,” Bina Daigeler
“Pinocchio,” Massimo Cantini Parrini
Tumblr media
Best Animated Short Film
“Burrow” (Disney Plus/Pixar)
“Genius Loci” (Kazak Productions)
“If Anything Happens I Love You” (Netflix)
“Opera” (Beasts and Natives Alike)
“Yes-People” (CAOZ hf. Hólamói)
Tumblr media
Best Live-Action Short Film
“Feeling Through”
“The Letter Room”
“The Present”
“Two Distant Strangers”
“White Eye”
Tumblr media
Best Cinematography
“Judas and the Black Messiah,” Sean Bobbitt
“Mank,” Erik Messerschmidt
“News of the World,” Dariusz Wolski
“Nomadland,” Joshua James Richards
“The Trial of the Chicago 7,” Phedon Papamichael
Tumblr media
Best Documentary Feature
“Collective,” Alexander Nanau and Bianca Oana
“Crip Camp,” Nicole Newnham, Jim LeBrecht and Sara Bolder
“The Mole Agent,” Maite Alberdi and Marcela Santibáñez
“My Octopus Teacher,” Pippa Ehrlich, James Reed and Craig Foster
“Time,” Garrett Bradley, Lauren Domino and Kellen Quinn
Tumblr media
Best Documentary Short Subject
“Colette,” Anthony Giacchino and Alice Doyard
“A Concerto Is a Conversation,” Ben Proudfoot and Kris Bowers
“Do Not Split,” Anders Hammer and Charlotte Cook
“Hunger Ward,” Skye Fitzgerald and Michael Scheuerman
“A Love Song for Latasha,” Sophia Nahli Allison and Janice Duncan
Tumblr media
Best Film Editing
“The Father,” Yorgos Lamprinos
“Nomadland,” Chloé Zhao
“Promising Young Woman,” Frédéric Thoraval
“Sound of Metal,” Mikkel E.G. Nielsen
“The Trial of the Chicago 7,” Alan Baumgarten
Tumblr media
En stenhård duell mellan »Sound of Metal« och »The Trial of the Chicago 7«. Personligen har jag tyvärr inte hunnit se den förra än. Däremot kan jag konstatera att korsklippningen i den senare är helt central för filmens energi. Redan i filmens första minuter utnyttjas detta på ett effektivt sätt. 
Best International Feature Film
“Another Round” (Denmark)
“Better Days” (Hong Kong)
“Collective” (Romania)
“The Man Who Sold His Skin” (Tunisia)
“Quo Vadis, Aida?”(Bosnia and Herzegovina)
Tumblr media
Best Makeup and Hairstyling
“Emma,” Marese Langan, Laura Allen, Claudia Stolze
“Hillbilly Elegy,” Eryn Krueger Mekash, Patricia Dehaney, Matthew Mungle
“Ma Rainey’s Black Bottom,” Sergio Lopez-Rivera, Mia Neal, Jamika Wilson
“Mank,” Kimberley Spiteri, Gigi Williams, Colleen LaBaff
“Pinocchio,” Mark Coulier, Dalia Colli, Francesco Pegoretti
Tumblr media
Best Production Design
“The Father.” Production Design: Peter Francis; Set Decoration: Cathy Featherstone
“Ma Rainey’s Black Bottom.” Production Design: Mark Ricker; Set Decoration: Karen O’Hara and Diana Stoughton
“Mank.” Production Design: Donald Graham Burt; Set Decoration: Jan Pascale
“News of the World.” Production Design: David Crank; Set Decoration: Elizabeth Keenan
“Tenet.” Production Design: Nathan Crowley; Set Decoration: Kathy Lucas
Tumblr media
Best Visual Effects
“Love and Monsters,” Matt Sloan, Genevieve Camilleri, Matt Everitt and Brian Cox
“The Midnight Sky,” Matthew Kasmir, Christopher Lawrence, Max Solomon and David Watkins
“Mulan,” Sean Faden, Anders Langlands, Seth Maury and Steve Ingram
“The One and Only Ivan,” Nick Davis, Greg Fisher, Ben Jones and Santiago Colomo Martinez
“Tenet,” Andrew Jackson, David Lee, Andrew Lockley and Scott Fisher
Tumblr media
Oscarsgalan sänds på TV4 från kl. 00:20 i natt.
2 notes · View notes
rhubaby-posts · 4 years
Photo
Tumblr media
RHU#47|DOUBLETROUBLE
Hair - tram J0109 hair
Top - ~Nerido~ Lika Shirt
Coat - Emery Andy Over Shoulders Coat Black
Pants - Rowne.Nicolas Leather Leggings
Bag - [DDL] Feel (Nude)
Glasses - SEUL - Neo Shades - Onyx
Boots - Robbery - Square Boot  Jet
10 notes · View notes
Ang Kaputiang imahe na hindi niya salamin
Tumblr media
Mahilig ang mga Filipino sa mga pelikula, hindi sadyang likas sa mga kawpa natin na marami sa atin ang naka o nag bababad sa harapan ng telebisyon o sa mga kaniya-kaniyang mga “gadgets”. Maganda naman talaga kasi ang mga ito, bukod sa nakapaglilibang sa atin ang mga ito, ito ay nag bibigay din paminsan ng aral; hind nga lang sa lahat ng panahon, aral pa din ang nakikita sa mapanlinlang na pang libang. Sa historya ng ating bansa alam natin na marami ang mga nanakop sa atin, masasabi na natin na pang-gagahasa, at hindi sa maiiwasan na lahat sila ay mga “puti”. Naging alipin na lahat lahat, ngunit dahil sa edukasyong pinairal ng mga ito nabuo ang tingin natin na sila ang modelo na dapat sundan, sila ang nararapat na gayahin sa aspeto ng buhay nating mga Pilipino. Hamak na mga Indio lamang ang mga ninuno natin, sa kadahilanang ito, nasakluban tayo ng araw ng mga mananakop na ito ang liwanag na atin na dapat masilayan at silayan lamang.
Hindi lamang sa mga pelikula kundi sa iba pang mga midyum; isa na ang dula-dulaan na kadalasan ang bida ay maputi, matangos ang ilong, makinis, lahat ng ito ay ang imahe ng mga kolonyalista natin. Kahit na mismo sa tuwing kuwaresma, si Kristo at si Birheng Maria ay maputi, likas na di mga Filipino, na ito din ang ugat kung bakit tayo ay mayroong parirala na “Parang Birhen” o “Mukang Birhen”. At kadalasan naman ang mga kayumangi, sarat ang ilong, hindi katangkaran ay mga alipin o inaapi sa mga midyum na ito. Imahe na ating inaayawan na tingin natin ay walang lugar sa lipunan. Ang walang lugar na ito ang sarili nating pagka Filipino na likas, likas natin na inaayawan. Ito ay umiiral hanggang ngayon na alipin, inaapi at “panget” ang mga ito.
Ang pag iisip na hindi maitim, sarat, pandak, ang pinoy ay dahil sa Estitikong Kolonyal.
Kaya ito maisaayos kung ang ugat ng nakararami (Edukasyon) ay aayusin, ipapantay, ihuhulma sa pananaw na kung saan naka linya sa pagka at maka Filipino na konteksto. Ang naging mali dito ay ag pag samba sa mga ito na kahit na dinaanan, pinahirapan, pinag papatay, di lamang sa pisikal na aspeto kundi sa mental o kamalayan nating mga Filipino.
Matuto dapat ang mga kabataan ngayon sa tunay na imaheng Filipino at mahalin ito ng walang iba, mayroon naman tayong sariling wika ngunit hindi naman natin pinhahahalagahan ang muka ng wika; hindi sesyon ng pag aarte ang ating ginagawa kung ganoon na kailanagn mag pakita lamang na dapat Makita, kundi pag saksak sa likod sa sarili nating pangalang Filipino. Hindi iiot ang makina kung ang isang malaking piyesa nito ay nawawala o sira. It ang maihahaintulad sa isyung ito. Kailangan muna natin ayusin ang piyesa na sira sa panggalan natin bago natin ito “Pilit patakbuhin” na kung sa ganoon ay mauuwi lamang sa tuluyang pagka wasak o sira ng panggalang Filipino natin.
Dahil sa kaisipang kolonyal din; mismong sarili nating mga kalahi ay atin na rin kinukutsa. Tinatawag na pandak, at kung anu-ano pa. Pumapasok rin dito ang suliranin ng marami, ang DISKRIMINASYON. Unang una na sa trabaho, di ka tatanggapin ng isang establisyamento kung di ka pasok sa “height requirement” nila katulad na lang sa pag-Pulis. Isa pang halimbawa ba ay pagiging kayumanggi, di ka tatanggapin kung ikaw ay hindi maputi dahil hindi raw ito nakaka-pukaw ng atensyon, ito ay para sa mga gusto magtrabaho sa hotel upang maging Frontliner. Maraming kababaihan ang nakakaranas ng ganitong diskriminasyon. Matatandaan na may isang adbertismot na nabatikos dahil sa di magandang mensahe nilalabas nito. Tumutukoy ito na kung di maganda o maputi ay di ka mabibigyan ng prioridad na maupo sa pampublikong transportasyon o kahit saan.
Ang KATANGKARAN o KAPUTIAN ay hindi basehan ng tunay na gandahan, tayo'y nabulag lamang sa katotohanan dahil ito ang pinakilala satin mg mga dayuhan. Natural na kulay nating mga Filipino ay ang kayumanggi, nang dumating sila sa ating bansa tayo'y minaliit nila. Dito pumasok ang pagkumpara ng kanilang pisikal na kaanyuan sa itsura natin. Di kasalanan ipanganak na Kayumanggi o pandak o maliit, kung nagsusumigaw naman ng dugo mong Filipino, dapat nating baguhin ang baluktot na pag iisip na ito. Hindi pangit ang maging maitim, ang pangit ay kung binabago mo sarili mo para magustuhan lamang ng iba.
Ang basehan ng kagadahan ay hindi nasusukat sa puti o katangkaran. Ito ay natural sa ibang dayuhan kaya't bakit mo ito gagawing basehan para sa isang Filipinong natural din ang pagiging kayumanggi. Umaani tayo ng discriminasyon sa mga gusto nating pasukan na mga trabaho dahil nakabase sila sa maling sukatan ng kagandahan. Hindi lamang ang matangkad kung wala ka namang kaalaman. Hindi lamang ang maputi kung ito ay peke naman. Matuto tayo na kumbaga sa salamin  na  tignan muna natin ang mayroon talaga tayo; lalo na kung ang iyong imaheng pisikal ay nakaayon sa tunay at likas na anyo ng isang Filipino. Wag natin ikahiya na kung ang ilong man natin ay sarat, katangkaran natin ay “maliit”, kutis ay maitim; wag natin ikahiya ang mga ito sapagkat ito, ito tayo, ang Filipino na ikaw, ako, at tayo. Literal na mahirap na ayusin ang kamalayang ito sa lalim ng naging ugat ng pagka lason ng ating kultura at pag-iisip, ngunit, maari itong lamangan ng pag iintindi kung ang nakakarami ay naka pabor sa minorya “tunay, likas, aktuwal nap ag ka Filipino” na hindi natin nababalatan dahil sa sandamakmak na pananakip ng mga leksyon o pang-ngangaral ng mga kapwa natin ngayon na nabulag sa “kahusayan”, “katalinuhan”, “kalakasan” at “kagandahan” ng mga “Neo-kolonyal na mag isip na mga dayuhan, na pinag sasamantalahan ang ating bayan, simula pa man noon sa unang apak ng kanilang mga ninuno hanggang sa kapanahunan natin ngayon.
0 notes
angelranosa · 5 years
Text
MisEdukasyon
“HABANG MAY TATSULOK AT SILA ANG NASA TUKTOK, DI MATATAPOS ITONG GULO.”
Napakahabang panahon na ang lumilipas ngunit patuloy paring lumalaganap ang maling pamamalakad sa edukasyon at sa mga karunungan na dapat sa kolonyal na bansa lamang hinahabi. Ika nga ni Prof. Renato Constantino, “Education is a vital weapon striving for economic emancipation,political independence and cultural renaissance.” Ngunit paano ito matatamasa kung ang bawat Pilipino sa ating bansang kinatatayuan ay sa ibang liwanag at kagandahan namumulat ang mga mata. Dahil san nga ba?
Patuloy nating palawaking ang ating kaisipan mula sa aking napanood na “MisEdukasyon” ng IBON Foundation, Inc. Video Production Unit, na kung saan tinalakay nang malawakan ang tatlong katangian ng edukasyon. Marahil napauna nang nabanggit ang pamagat kaya’t sa tingin ko’y mas mapapadali para sa mga mambabasa ko na maintindihan at malikom lahat ng magandang ideya na pupuntuhin sa aking diskurso. Mula sa “Misedukasyon” na short film, tinalakay at binigyang pansin ang tatlong katangian ng Edukasyon; ang Kolonyal, komersyalisado at Elitista. Tatlong katangian na naging isang maling epekto upang magiba ang dapat at tamang sentro ng layunin ng edukasyon.
Kolonyal:
Ang komersyalisadong bansang Estados Unidos (EU)  ay pinalaganap ang neo- kolonyalismong pamamaraan na kung saan magkakaroon ng pananakop ngunit hindi sa dahasang pakikipaglaban datapwat nakaisip nila ng mas mapapakinabangang paraan. kaya’t matapos mapasakamay ng Amerikano ang Maynila noong Mayo 1898, sinimulan nilang ipakilala ang eduksyon sa Pilipinas upang mas mapadali ang hinahangad nilang pananakop, Binigyang pansin nila ang pagtuturo ng wikang Ingles,kanilang kultura, kaisipan, kasaysayan at iba pang pamamaraan, na kung saan inaral ito at tinaggap  ng walang pag aalinlangan dahil nakikita nila ito bilang isang adbantahe sa pagkakaron ng kaalaman at karunungan sa banyagang pamamaraan  Mas napadali ang proseso na ito dahil sa lumaganap na globalisasyon sa bansa,unti unting naging amerikanisado ang mga pilipino dahil sa labas pasok ang mga produkto at iba pang mga bagay na maaring matutunan at kanilang kawilihan. Wala na ring naganap na paghinto pagdating sa globalisasyon, patuloy na tinangkilik ng mga pilipino sa produktong dayuhan ay nakikita ng mga monopolyong bansa ang bansang pilinas bilang isang source na maaaring pagkunan ng mga likas na yaman o hilaw na kagamitan at maaari din bagsakan ng mga sobrang produkto. 
Kung pupunahin nating mabuti, ang mga inililimbahg na pag aaral sa kaisipan ng mga kabataan sa primarya at sekondarya ay nakatuon sa pagaaral patungkol sa mga kasaysayan ng Amerika o mga kanluraning bansa.Sa tertiary level ay naka alinsunod naman sa mga lakas na mapakikinabangan ng mga monopolyong korporasyon sa bansa, mas tumataas ang mga kumukuha ng vocational courses dahil mas patok ito sa mga trans national corp. at monopoly corp. dahil di hamak na mas mapapalawak nila ang kanilang negosyo kung mas darami ang mga empleyadong tutulong at magpapatakbo ng kanilang korporasyon. 
Lumabas na isang magandang hangarin ang ibig ng mga amerikano kaya’t hindi nahirapan ang mga ito na malikom at maimpluwensyahan ng tuluyan ang mga Pilipino, nagkaron ng kamalayan at namulat ang mga tao sa ganitong pamamaraan at di namalayan ng bawat Pilipino ay unti unti na tayo nahawakan ng Amerikano di lamang sa ang mga korporasyong pinapatakbo sa bansa ngunit sa intelektwal na pag iisip. Naka bungad sa mga mata ng tao sa Pinas ang kabutihang naidudulot ng Estados Unidos, kaya’t walang nakakaaninag ng totoong layunin nila. Sikapin natin at wag maubusan ng paraan upang mawaksi at mapatigil ang kolonyalismong pag iisp na tuluyan nang nilamin ang mga Pilipino.
KOMERSYALISADO
“Salot talagang salot, kasalot salutan!” sigaw ng nakararami, 
Naging basura ang tingin ng mga kabataan sa komersyalisadong edukasyo,Dahil dito’y patuloy ang batingaw ng pagpapahirap sa mga estudyanteng may pinansyal na problema, patuloy ang paghakbang ng pagtaas ng mga matrikula na nagiging balakid sa mga estudyanteng gustong makapag aral. Tuluyan nang Kinain ng mga edukador kapitalista ang edukasyon sa bansa, maraming korporasyon ang nagmamay-ari na ng ibat ibang kilalang eskwelahan na nagtatalaga ng malaking mga bayarin. Pinagkakakitaan ng walang bahid na konsensya ang mga taong gusto lamang makapag aral, animo’y ginagawang magandang produkto ang kanilang paaralan sa pamamaraan ng pagkakarong ng magandang kalidad na edukasyon, maayos na pasilidad at magagaling na guro, ginagawang konsumer ang mga estudyante at mga magulang na kakagat sa pain ng komersasilasyong edukasyon. Hindi ba dapat natatamasa ito ng mga kabataan ng di naglalabas ng sobra sobrang pera? 
Noong naipasa ang Education Act of 1982, nagkaroon ng pagkakataon ang mga pribadong paaralan o State Colleges and Universities (SCU) na magtaas ng matrikula at iba pang bayarin na naging dahilan ng maraming estudyante at magulang ang tuluyang maiwan sa laylayan ng edukasyon. 
Nang nagkaroon ng Fiscal Autonomy na ibigsabihin ay “freedom form outside control” ay patuloy na iton g ginawang sistema ng SCUs, dahil rin sa fiscal Autonomy ay nagkaroon ng 1987 Higher Education Modernization act, na naglalayon na pahintulutan ang mga SCUs na parentahan ang kanilang mga lupain sa mga pribadong negosyo para magkaron ng lugar na tatayuan. Nag karon din pangongontrata ang mga pribadong negostyate sa mga estudyante ng SCUs upang magkaroon ng pag aaral sa kanilang produkto at iba pa. Ayon sa aking dagdag na nasaliksik ay na ang fiscal autonomy ng SCUs at pampublikong elementarya at sekondarya ay naayon sa sistema ng Public Private Partnership (PPP) para unti unting gawing negosyo ang mga pampublikong ospital, palengke at eskwelahan.
ika nga ng Comission on Higher Education  “Quality Education is expensive, you want quality educ you should be ready to pay for it.”
Elitista
Noon hanggang ngayon ay nagsisilbing tulay ang magandang eskwelahan para mapadali ang pagkakaron ng  trabaho ng mga magtatapos na estudyante, datapwat hindi pa nahahawakan ang diploma ay sandamakmak na pangamba na ang iniisip ng mga estudyante dahil sa balakid na nakaharang para sa tulay na kanilang tatahakin. 
Ang pag pili ng paaralan para sa mga taong nakatayo sa rurok ay walang pag aalinlangan dahil wala silang iintidihing problemang pinansyal, nakasentro na agad ang kanilang utak sa mga kilala at nirerespetong Kolehiyo tulad na lamang ng Big Four; University of the Philippines, University of Santo Tomas,Ateneo University at De La Salle University. Ngunit kung ililihisnatin at magpopokus tayo sa mga kabataang walang sapat na kakayahang magbayad ng matrikula ay talagang awa ang iyong mararamdaman dahil kahit kagustuhan nilang mag aral sa mga nabanggit na kolehiyo ay di nila magawa.Isa pa dito ay  ang mga naghihintay na trabaho ay tila ba nakatali na sa mga estudyanteng galing sa mga reputable school, dahil malaking bahagdan ng porsyento ay mas nakakaranas sila ng magandang bkalidad n a edukasyon na kung saan ay ginugusto ito ng mga malalaking korporasyon dahil sa alam nila’y makakatulong ito sa kanilang negosyo.
Ang pagahahanap ng trabaho ay isa sa pinakamahirap gampanin ng isang tao, dahil di lamang daan daang tao ang kalaban mo iisang posisyon ngunit ang intelektwal na abilidad na maiaambag sayo ng pinagmulan mong paaralan. Tila ba nasa karnabal na Liyon at pusa ang naglalaban pagdating sa pag aagawan ng trabah. Palakasan, pataasan ang tinitignan kung kwalipikado ka ba para sa ikakaunlad ng kanilang pansariling interes. 
marami pa rin ang naniniwala na ang susi sa kaunlaran ng bansa ay ang edukasyon
Ngunit pano natin matatamasa ang susing ito kung ang mismong paaralan mismo ang nagsisilbing kandado.
0 notes
viktorjerner · 5 years
Photo
Tumblr media
Deadwood: The Movie (2019) “Redan tio minuter in i filmen kände jag att manusförfattaren David Milch och regissören Daniel Minahan, som regisserade avsnitt i samtliga tre säsonger av serien, hade hittat tillbaka till berättelsens forna glans. Karaktärernas många nostalgiskt laddade möten är precis så finstämda som man hade hoppats på och samtliga i rollistan verkar inte ha haft några som helst problem med att bli varma i kläderna igen. Särskilt Ian McShane och Timothy Olyphant är en fröjd att se. Orden som lämnar deras munnar är lika makalöst välskrivna som under seriens storhetstid och stilen (ofta träffsäkert beskriven som neo-Shakespeariansk) är sammetslen i all sin vulgära härlighet. Den typ av nästan gudalikt grepp om det engelska språket som Milch har är det väldigt få som besitter”. Läs hela recensionen här på MovieZine.se.
0 notes
Text
Ono kad te ponese pjesma: Umjetnost samoubojstva
Tumblr media
Prisjećam se. Prošlog ljeta se ubio Chester iz Linkin Parka. Nešto prije njega Chris Cornell. Otišla sam sam na Facebook kad se ubio Chester i napisala status: ''Na ovom fejsu sami 20godisnji psihijatri i psiholozi koji misle da je klinička depresija kad se napiješ pa te ponese pjesma iliti hrpe ljudi su jako rezolutne u osuđivanju Chestera, svi oni bi njegov život živjeli bolje i pametnije. Depresija zbog koje se ljudi actually stvarno ubiju je bolest i ne, da je ti imaš ti nebi to riješio bolje od njega nego si jebeno sretan jer nemaš tu fokken bolest. Kad ćeš je imat onda se javi ako ces uopće imat snage napisat status. A do tad ne seri i ne osuđuj ljude koje ne poznaš i ne, to nije kad se napiješ pa te ponese pjesma.'' Odmah mi je prisjeo Facebook i ljudi na njemu jer doista ljudi koji nikad nisu iskusili depresiju ne znaju što je to i pljuju po ljudima koji su se ubili. Zar ne shvaćaju da se nitko ne ubije iz hobija nego zato što je njegova bol toliko jaka da je neizdrživa? Zar ne shvaćaju da je stvarno počiniti samoubojstvo jako hrabar čin jer ma koliko svi trubili ''ubijaju se samo kukavice'' treba velika hrabrost da si stvarno prerežeš žile? Treba ogromna snaga da stvarno odlučiš da za tebe sutra ne postoji i zbog toga, ma koliko to nekome kontroverzno zvučalo, na neki način jebeno cijenim samoubojice. Imala sam prijatelja kirurga. Uspješan čovjek, otac tri male prekrasne djevojčice koje je obožavao. Imao je prekrasnu ženu koju je također obožavao, ali... On je bolovao od depresije. Depresije toliko jake da je sam sebe dao zatvoriti u neku psihijatrijsku kliniku na dva mjeseca za svoje dobro. Jer je bio svjestan svoje bolesti. Obrazovan i pametan čovjek, čovjek koji je imao sve u životu. Nakljukali su ga tabletama od kojih mu je neko vrijeme bilo bolje, ali nakon nekoliko mjeseci tablete su prestale djelovati. Opet se dao zatvoriti u bolnicu i govorio: ''Ja se liječim zbog svoje djece''. Da skratim, liječio se u bolnici još nekoliko puta i na kraju se ubio. Ubio se tako da je ubacio fen iliti sušilo za kosu u kadu. I to je našao stari fen jer novi fenovi imaju zaštitu od vode, tj. baciš ga u kadu i fen samo crkne, a ti ostaneš živ. To je znao tako što je to već probao. Prije toga je sam sebi propisao smrtonosnu dozu najrazličitijih lijekova i preživio pa završio u novinama kao svjetsko čudo. Zbog toga smo ga zvali celebrity doktor. I eto, nema više našeg celebrity doktora, ostalo je samo sjećanje na dobrog čovjeka koji se trudio biti čvrst, čvrst zbog svoje djece koju je obožavao, ali njegova bolest bila je jača od toga. Depresija jest bolest! Točka i uskličnik. I zato nikada neću ismijavati ni Chestera ni nikoga tko se ubio jer kao što rekoh, samoubojstvo nije hobi, to stvarno nije kad se napiješ pa te ponese pjesma. Samoubojstvo je krajnji potez osobe koju je bolest dokrajčila. Bolest. Amaterskim psiholozima i psihijatrima na fejsu je glavni argumet za Chestera bio ''zašto bi se netko tko ima toliko love ubio?'' Zato jer je bolestan, majmune! Depresija je kad gledaš u pseću uzicu i razmišljaš o tome kako bi se na nju mogao objesiti. Depresija je kad ne jedeš ne zato što nisi gladan nego zato što nemaš snage držati vilicu. Depresija je kad su tvoji bližnji sretni kad popušiš cigaretu jer je to jedina radnja koju si uspio napraviti. U depresiji je držanje cigarete i uvlačenje dima sport i to ekstremni. Zamislite koliko je snage potrebno bilo jednom Chesteru da stane na stolac i sruši ga nogom kako bi se stvarno objesio. Samoubojstvo je umjetnost. Samoubojstvo je najsnažniji čin koji osoba može učiniti. Jeste li svjesni da je puno lakše ubiti nekog drugog nego sebe? Jeste li svjesni da je smrt bolna? Jeste li svjesni da osoba koja si oduzima život ne zna što ju čeka, da li obični mrak i ništa ili pakao ili jebeni raj? Ne promoviram samoubojstvo i ne potičem ljude na isto, ali samo kažem da je za to potrebno hrabrosti. Puno više hrabrosti nego za prići Playboyevoj zečici u klubu 585 u Bolu na Braču, a 90% vas ne bi imalo hrabrosti za to. Znate da sam u pravu. Samoubojstvo je čin koji napraviš kad istinski vjeruješ da je s tobom gotovo. Naravno, postoje i lažni depresivci. To su one lijenčuge koje depresiju koriste kao izliku za nerad. Oni kojima se lakše zatvoriti u umobolnicu i tamo tjedan dana plakati nego učiniti nešto sa svojim životom. Znam jednog takvog koji je stalno kod psihijatra jer je depresivan, a frajer se svaki dan slika za Instagram i tamo drka na lajkove followera. Ne, frende. To nije depresija jer ljudi koji su bolesni od depresije ne slikaju svoje selfije jer nemaju snage držati mobitel. Ljudi u depresiji ni ne znaju gdje im je mobitel jer ga nisu koristili mjesecima pošto ne žele nikoga čuti. To je depresija, a ne kad se napiješ pa te ponese pjesma, majmune! Sigurna sam da Chester nije znao gdje mu je mobitel. Ni Robin Williams. Ni Chris Cornell. Ni celebrity doktor. Ti ljudi sigurno nisu slikali svoje selfije i govorili okolo da su u depresiji. Kad si u depresiji ti ništa ne govoriš okolo jer ne ideš okolo. Ležiš u krevetu u gaćama koje nisi promijenio tjedan dana i pokušavaš zapaliti cigaretu i to ti ne uspijeva iako imaš nikotinsku krizu, a ne uspijeva ti zato što je upaljač 30 cm udaljen od tebe što znači da moraš pružiti ruku. A ne možeš. Jer kad si bolestan od depresije 30 cm je jako velika udaljenost. Razumiješ, majmune? Ovaj koji slika selfije za instagram se sigurno neće ubiti, kad mi kaže da hoće, pa odmah opali par selfija, ja ne brinem za njega jer taj čovjek je samo lijen i zaljubljen u sebe, ali nikako nije depresivan. On se napije pa ga ponese pjesma. Depresivni ljudi se rijetko napiju i to zato što ne mogu ustati iz kreveta da bi otišli u dućan po bocu gina i jebeni sprajt. Chester je, sudeći prema njegovim najvećim hitovima, bio u kurcu još prije 15ak godina: Crawling in my skin - These wounds, they will not heal - Fear is how I fall - Confusing what is real. There's something inside me that pulls beneath the surface - Consuming, confusing -This lack of self control I fear is never ending - Controlling - I can't seem - To find myself again -My walls are closing in... Nisam stručni psihić da protumačim ove stihove, ali ako imate osnovno poznavanje engleskog jezika skužit ćete da ih je pisala osoba kojoj nije sasvim dobro. Za razliku od Miley Cyrus i njenog hita Malibu u kojem je opjevala upoznavanje svog novog ljetnog dečka s kojim se žvali na plaži. Inače bih rekla da su Chesterovi stihovi pisani zbog tada popularne emo publike i da je Chester rikavao od smijeha i drkao sam na svoje s predumišljajem napisane stihove,ali sada kada znam da se čovjek stvarno ubio, ti stihovi dobivaju neku dubinu. Na kraju, iako je moja generacija masturbirala na Limp Bizkit i Linkin Park je, kao, bila bruka slušati, Linkin Park su vrlo kvalitetan bend. Bend koji je stvorio jedan cijeli novi žanr elecro neo metala ili kako se to već zove. To su ljudi koji su stvarali povijest. The art of suicide. Umjetnost samoubojstva. Na fejsu se našla i hrpetina ljudi koji su odmah pizdili jer će sad ''sve ušminkane trebe umjesto Iron Maiden majici koje su hit sada nositi Linkin Park majice''. Nek nose što hoće. Čovjek je stvorio dio glazbene povijesti i ako su majice jedino na čemu njegovo ime i njegov lik može živjeti, neka bude tako. Ne zaslužuje biti zaboravljen. Makar je ''kukavica''. O ne, nije kukavica nego čovjek hrabriji od svih branitelja jebenog Domovinskog rata. Karikiram kako bih vam prikazala koliko je teško ubiti sam sebe! Ne vrijeđam nikoga, ali kao što već rekoh tvrdim da je lakše ubiti vlastitu mater nego sebe. Za ubuduće, kad ćete tvrditi da je netko tko si je oduzeo život jadan jer je ''pun love'', sjetite se da klinička depresija stvarno i doista i fakat nije kad se napiješ pa te ponese pjesma kao Mišu Kovača nego je to teška bolest. Depresija nije kad se ja uzrujam jer me konobarica bez zuba iz cafe bara Big Blue optužila da nisam platila račun. Depresija nije kad jebeš osam trebi u 20 dana pa ti nijedna ne bude cura jer niti jedna nema dijamantnu magičnu pičku. Depresija nije kad pročitaš na fejsu da se ubio neki tamo Chester iz nekog tamo Linkin Parka nego je depresija to od čeg je bolovao taj jadni Chester iz tog velikog Linkin Parka. Njega treba žaliti jer mu nije pružena potrebna pomoć, a ne ismijavati ga. Treba ga žaliti i to treba biti apel na to da se drugim ljudima s njegovom bolešću pruži pomoć, a ne da ih se ismijava. Ismijavati treba depresivnog lika koji se slika za instragram i drka na svoje fotošopirane selfije. Njega, a ne Chestera. Wikipedia o depresiji kaže ovo: ''Depresija spada u skupinu poremećaja karakteriziranih kao poremećaji raspoloženja (unipolarni poremećaj). To je teško psiho-fizičko stanje praćeno raznim nuspojavama i popratnim efektima. Depresivno raspoloženje karakterizira povlačenje osobe u sebe, potištenost, pad vitalnih dinamizama, nesanica, gubitak apetita, opsjednutost crnim mislima, usporeni misaoni tijek, beznadnost i bespomoćnost.'' Dakle, prije nego kreneš ismijavati nekog, prvo budi klasični građanin drugog reda i pročitaj barem jebenu Wikipediju!! Uživajte u jeseni koliko možete i nemojte se previše truditi na poslu! Na kraju, nikad ne znaš kad možeš oboljeti od kliničke depresije i zaboraviti na posao kao da ga nikad nisi ni imao. Pozdrav... Read the full article
1 note · View note
bornsheep-blog · 4 years
Text
Nytt erbjudande hos bornsheep.com
Nytt erbjudande hos http://www.bornsheep.com/harman-kardon-neo-tradlos-vattentat-mini-hogtalare-endast-690kr-inkl-frakt-spara-109kr-komplett/
Harman/Kardon Neo trådlös Vattentät Mini-Högtalare - Endast 690kr inkl frakt - Spara 109kr @komplett
Harman/Kardon Neo trådlös Vattentät Mini-Högtalare @komplett Endast 690kr inkl frakt. Närmaste konkurrent i sverige tar 799kr Du sparar 109kr Harman Kardon Neo är lika stor som din handflata och levererar... 0
0 notes
karllorente-blog · 5 years
Text
May Mali sa Edukasyon..
Lumipas ang maraming taon, ngunit marami pa rin ang mali sa sistema ng ating edukasyon. Sa pag nood ng dokumentaryong Misedukasyon maraming problema ukol sa edukasyon ng bansa ang tinalakay ng dokumentaryo. Una na rito ang kakulangan ng pondo ng ating gobyerno para sa edukasyon. Dahil dito libre man ang twisyon ng paaralan o unibersidad ay kulang naman ang mga gamit at pasilidad. Pakiramdam tuloy ng iba sa atin na ang pag aaral lalo na ang pag tungtong sa kolehiyo ay isang pribilehiyo na kung tutuusin ay hindi, kung tutuusin ang makapasok sa eskwelahan at makapag aral ay isang karapatan ng bawat tao.
Komersalisasyon din ang isa pang problema sa ating edukasyon dulot nito ay ang ating gobyerno’y nakakatakas sa responsibilidad niyang suportahang pangpinansyal at moral ang mga paaralan at unibersidad. Kaya naman ang mga pribadong paaralan at unibersidad ay sinasamantala ang pag taas ng tuition fee ng mga estudyante. Kung tutuusin nga ay hindi naman kailangan pang gumastos ng malaking halaga ang ating mga magulang sa pag aaral kung may maayos na pamamalakad ang mga opisyal sa ating gobyerno at hindi na dapat maging pribilehiyo ang pag aaral sa ating mga estudyante. Ang reulta nito ay ang kabikabilang protesta ng mga estudyanteng humihingi ng maayos na sistema sa pagpapalakad ng edukasyon.
Ayon nga sa nasabing pahayag ni Prof. Carol Almeda, na ang development ng curriculum ng edukasyon, ang mga asignatura at kurso ay nakadisenyo para sa pangangailangan ng mga kompanya ng ibang bansa, ay dahil na rin sa neo-colonial na edukasyon. Hindi tama na maging ganito ang uri ng edukasyon natin dahil sa paraang ito’y nahuhubog tayo upang maging taga pagsilbi ng mga dayuhan sa kanilang malalaking kompanya at maging kuntento sa kung ano lamang ang maiialok nila para sa atin. Hindi ako sangayon na ang mga Pilipino ang pinagmumulan ng mga trabahador na kakarimpot ang sinasahod.
Likas nga sa ating kaalaman na ang amerikano ang nag pakilala ng sistemang edukasyon sa ating mga Pilipino. Kung iisipin nga ay maganda ang kanilang intensyon, ngunit eto nga ba ay para sa atin o sa huli ay kanilang pakinabang lang din? Sa kanilang pag papakilala ng edukasyon ay ginamit nila ang wikang Ingles sa pag aaral upang mas mapalawak na rin ang saklaw nito. Ngunit ano nga ba ang negatibong epekto nito sa atin ngayon? Marami sa atin ang mas bihasa pa gumamit ng wikang banyaga kaysa sa sarili nating wika na Filipino, nakakalungkot kung iisipin. Naging social construct na rin sa ibang tao ngayon na kung ikaw ay gumagamit ng wikang Ingles ay na ngangahulugan na ikaw ay mayaman at matalino, na hindi naman dapat. Isa pang dulot nito ay ang pagiging bilingual ng ating bansa. Nawawalan ng pagkakakilanlan ang ating bayan sa larangan ng lengwahe, hindi ito maganda. Kung tayo ay mananaliksik bago pa man dumating ang mga Amerikano at ibang mananakop ay meron na tayong sariling kinagisnan na kultura. Nais ko lang puntohin na pinagkait ng mga Amerikano ang pag kakataon sa ating mga Pilipino na mapagaralan sana ang ating sariling kultura noon, na ang naging resulta ay ang pagkamang mang ng maraming Pilipino sa sariling kultura natin.
Kung ating susuriin at oobsebahan ay hindi maikakaila ang suliranin noong nakalipas na dalawang dekada ay kita pa rin hanggang sa ngayon sa aspeto ng edukasyon. Marahil ito’y dahil sa sistemang hindi umuunlad. Kaya sigaw pa rin ng maraming Pilipinong mag aaral sa gobyerno ang pag taas ng badyet para sa edukasyon at maayos na sistema na nararapat sa mga mag aaral. Ang dokyumentaryong ito ay nag pamulat sa akin bilang estudyante ang problema na kinakaharap ng ating sintang bayan sa edukasyon. Lilipas ang mga taon na kaming mga kabataan ang magiging susunod lider at manggagawa tayo ay maging mapanuri at huwag maging biktima ng eksploytasyon.
0 notes
louiseissummer · 5 years
Text
Juridiken speglar sin samtid. Hur juridiken är utformad ger en bild av vilka moraliska värdegrunder ett samhälle säger sig ha, hur ett samhälle väljer att prioritera, hur ett samhälle fördelar makt och resurser. Juridiken måste dock också förverkligas och tillämpas. Det är aldrig tillräckligt att enbart stadga en viss värdering för att hävda att den också existerar i ett samhälle. Värderingen måste komma till uttryck och bli en del av människors verklighet.
Vår samtid präglas i stor utsträckning av en strävan att förverkliga och stärka de mänskliga rättigheterna. (Är de förverkligade om man behöver stärka dem? Det är dock en annan diskussion.) I relation till Afrika har detta utmärkts av att internationella aktörer ska på olika sätt se till att de mänskliga rättigheterna implementeras. Dessa internationella aktörers ansvar i förhållande till de mänskliga rättigheterna med fokus på Afrika söder om Sahara är vad denna text ska resonera kring. Detta kräver dock en viss bakgrundsförståelse.
Kolonialismen skapade ett beroendeförhållande mellan de afrikanska länderna och kolonialstaterna där de senare satte den politiska och ekonomiska agendan efter sina behov. Dessa socio-ekonomiska strukturer genomsyrar till stor del många afrikanska länder än idag. Externa aktörer påverkar i allra högsta grad samhällsutvecklingen i dessa länder. Dessa aktörer har inte enbart makt eftersom de besitter kapital och finansieringsmöjligheter, de besitter även makt genom hur de formulerar och ger utveckling sin innebörd. Internationella aktörer så som IMF, Världsbanken och FN, är de som definierar vad god samhällsutveckling är och hur denna ska uppnås. Särskilt de internationella finansiella institutionerna är i starka maktpositioner eftersom många afrikanska länder är i behov av de medel och kapital som institutionerna besitter.
Den post-koloniala tiden har alltså präglats av att afrikanska länder har varit tvungna att ta lån för att kunna göra behövliga samhällssatsningar. Dessa lån har varit och är villkorade av långivarna (gamla kolonialstater, internationella finansiella institutioner som IMF och Världsbanken). Lånen inverkar således på vilka prioriteringar en stat ska göra, vilken lagreglering som ska gälla, vilka sociala och ekonomiska villkor (och därmed även värderingar) som låntagarstaten ska ha. Dessa villkor har haft och har en neo-liberal ekonomisk karaktär; de kontrollerar produktionsmedlen genom att se till att de afrikanska länderna öppnar upp sina marknader för utländska investeringar. Detta har ofta inneburit en exploatering och kränkningar av de mänskliga rättigheterna, inte enbart p.g.a. investeringarna i sig utan många afrikanska länders ledare och politiska elit har dragit nytta av detta. Det är således ett delat ansvar.
Såväl stater som juridiska personer har en möjlighet att bli ställda inför rätta om de kränker mänskliga rättigheter. Huruvida detta sker och skälen till varför så få internationella företag och utländska stater hålls ansvariga är en annan diskussion. Mer problematiskt är det avseende de internationella finansiella institutionerna. Dessa verkar nämligen i ett juridiskt vakuum. De är immuna; det saknas juridiska strukturer för att hantera dessa aktörer. De består av enskilda stater men kan inte i sin form av internationell organisation utkrävas på ansvar. I relation till hur mycket inflytande de har är detta oroväckande. I relation till vilka värdegrunder de menar sig ha är detta ytterst paradoxalt. De menar sig stå för mänskliga rättigheter, deras investeringar och lån tar sin form utifrån denna diskurs men vilka konsekvenser som medförs kan aldrig angripas. Frågan blir då; om det saknas juridisk reglering vilken värdegrund står egentligen det globala samfundet för? Vad präglar vår samtid? Om det är de mänskliga rättigheterna, hur kommer det sig att de som definierar dessa inte kan stå till svars för sina handlingar? Det bottnar således i en fråga om mänskliga rättigheter för vem? Vem är det man verkar för? Vems intresse är det som ska främjas?
Otroligt många människor i de afrikanska länderna blir berörda av dessa aktörer. Ändå kan de inte hävda sina rättigheter mot dem. Om inte detta är ett beroendeförhållande, vet jag inte vad ett sådant annars ska innebära.
Tar man de mänskliga rättigheterna på allvar bör två juridiska förutsättningar komma till stånd. Dels bör man omformulera den reglering som styr internationella organisationer (denna är dels vag, dels föråldrad), dels bör ett system där man kan utkräva dessa aktörer på ansvar komma till stånd.
Det är alltså inte enbart det skrivna som ger en bild av vår samtid. Det är lika mycket, om inte mer, det oskrivna som reflekterar ett samhälles värderingar. 
0 notes
izzudinfarras · 7 years
Text
Mengukur Setengah Perjalanan Jokowi
April 2017 ini telah genap setengah perjalanan usia pemerintahan Joko Widodo dan Muhammad Jusuf Kalla yang dimulai pada Oktober 2014 lalu. Lika-liku perjalanan pemerintahan telah banyak mereka lalui dengan berbagai dinamika yang ada di dalamnya.
Evaluasi atas semua rencana yang telah dibuat pada masa kampanye harus dilakukan agar dapat menatap sisa masa pemerintahan dengan penuh perencanaan yang terukur. Masih banyak program-program yang dicanangkan belum terealisasikan seutuhnya. Hal tersebut merupakan pekerjaan rumah yang amat berat di tengah gejolak ekonomi dan politik yang melanda dunia pada hari ini.
Pembangunan ekonomi pada masa pemerintahan Bapak Jokowi baru mengalami akselerasi setelah 1 tahun kekuasaannya berlangsung. Hal itu ditandai dengan keluarnya belasan paket kebijakan ekonomi sejak paruh kedua tahun 2015 sampai awal 2016.
Harus kita pahami juga selama satu tahun pertama kekuasaannya, beliau mengonsolidasikan kekuatan-kekuatan politik yang ada, khususnya di legislatif. Agar kebijakan yang dikeluarkan pemerintah tidak banyak diganggu oleh partai-partai oposisi di parlemen.
Dengan modal awal partai pengusung di kisaran 30% kursi DPR, cukup setahun saja bagi beliau untuk meraih lebih dari 60% kekuatan parpol di DPR sebagai bagian dari pemerintahan yang ditandai dengan terjadinya beberapa kali reshuffle kabinet untuk mengakomodasi parpol yang baru saja bergabung.
Belasan paket kebijakan ekonomi yang kemudian beliau kerluarkan merupakan stimulus untuk tercapainya target pertumbuhan yang tinggi sekaligus kualitas pertumbuhan yang baik. Jokowi beserta jajaran kabinetnya mengeluarkan kebijakan yang mendorong pembangunan infrastruktur.
Selain itu juga ada kebijakan deregulasi berbagai aturan investasi agar kesejahteraan masyarakat terus meningkat. Upaya tersebut cukup membuahkan hasil dengan pertumbuhan ekonomi yang kembali menguat diatas 5% pada tahun 2016, setelah pada tahun sebelumnya hanya berada pada angka 4,7% saja.
Namun, berbagai rencana pembangunan yang telah dicanangkan di awal pemerintahan tersendat oleh penerimaan negara yang sedikit bila dibandingkan rencana target pengeluaran untuk melaksanakan pembangunan. Akibatnya, rasio utang di APBN Indonesia terus meningkat menuju ambang batas 3% yang telah ditetapkan peraturan perundang-undangan.
APBN dianggap tidak kredibel sejak awal masa pemerintahan sehingga terjadi reshuffle kabinet di beberapa pos kementerian bidang perekonomian. Saat ini Menteri Keuangan Sri Mulyani terus melakukan pembenahan terhadap postur APBN agar dapat kredibel kembali dan terus mereformasi sistem perpajakan agar penerimaan APBN dapat bertambah demi membiayai proyek-proyek pembangunan.
Di bidang hukum, rezim neo-developmentalis ini melupakan beberapa hal dalam menjalankan roda pemerintahan. Roda pemerintahan Jokowi beberapa kali menerabas aturan hukum yang ada di Indonesia. Misalnya terkait dengan pembangunan pabrik semen PT. Semen Indonesia di Rembang, Jawa Tengah dan proyek reklamasi pantai utara Jakarta yang telah diperintahkan oleh Pengadilan Tata Usaha Negara (PTUN) agar diberhentikan pelaksanaannya.
Keserakahan ekonomi-politik penguasa telah menginjak-injak hukum yang seharusnya ditegakkan oleh Bapak Jokowi. Pada titik ini, Indonesia yang merupakan negara hukum menurut Undang-Undang Dasar (UUD) 1945 telah berubah menjadi negara kekuasaan. Hukum terus dikangkangi oleh kekuasaan melalui akrobat-akrobat politisi dan pengusaha.
Di bidang sosial-budaya, masyarakat kita membutuhkan pemimpin yang dapat menjadi panutan buat semua kalangan. Pemimpin tersebut bisa mengayomi seluruh warga negara tanpa terkecuali, bukan yang memberi garis demarkasi antara kita dan mereka serta si mayoritas dan si minoritas.
Sudah banyak kasus-kasus yang memperlihatkan tidak berpihaknya pemimpin di negeri ini pada keadilan dan kesejahteraan. Dibutuhkan kerendahan hati seluruh pihak untuk terus mampu menjaga keharmonisan di negara yang beraneka ragam ini.
Pada akhirnya, berbagai target pencapaian ekonomi yang dicanangkan tidak seharusnya membuat penguasa menjadi kalap dan buta atas aturan main yang berlaku di negara ini. Pembangunan ekonomi yang hendak dicapai tidak dapat dilakukan dengan cara-cara yang instan. Butuh proses yang panjang agar kue ekonomi dapat dirasakan oleh berbagai lapisan masyarakat, tidak hanya kalangan tertentu saja.
Oleh karena itu, dibutuhkan penyelenggaraan tata kelola pemerintahan yang baik, yaitu transparan, akuntabel, partisipatif, dan taat hukum. Sehingga sisa pemerintahan Jokowi dapat berlangsung baik sesuai dengan hal-hal yang telah dicita-citakan sebelumnya dalam nawa cita. Semoga sisa setengah perjalanan selanjutnya, Presiden Jokowi dapat melakukan itu semua.
dimuat di https://www.selasar.com/jurnal/35431/Mengukur-Setengah-Perjalanan-Jokowi pada 26 April 2017
0 notes
viktorfredriksson · 4 years
Text
Decenniets 50 bästa filmer – Del 2 (31-40)
Nedräkningen fortsätter!
40. Shutter Island (2010)
Tumblr media
Scorsese inledde decenniet med att filmatisera Dennis Lehanes roman Patient 67, en psykologisk dramathriller om två kriminalkommissarier som skickas till ett mentalsjukhus beläget på en ö för att utreda ett mysterium kring en försvunnen patient. Vid en första anblick är filmen är deckare, men ganska snabbt står det klart att platsen bär på fler hemligheter. Scorsese använder alla tillgängliga medel för att omsluta ön med hotfull stämning; musiken mullrar, vädret sviker och de fyrkantiga läkarna verkar dölja något. Vissa upplever filmen som antiklimaktisk, men jag håller inte med. 
39. Joker (2019)
Tumblr media
Joaquin Phoenix spelar den ikoniska Batman-skurken i en av årets mest omtalade filmer. Uspen? Kort och gott: Filmen placerar Batman i periferin, och Jokern skildras knappast som en traditionell superhjälteskurk. Om Nolans The Dark Knight-trilogi beskrevs som mörk och realistisk, är Joker synnerligen nattsvart. Vapenlagar, mental ohälsa och den amerikanska alt-right-rörelsen är högaktuella och laddade ämnen som inkorporeras i ett universum som vanligtvis spelar efter sina egna, fiktiva, regler och omständigheter. Innehållet och estetiken är i sig självt ingenting nytt – likheterna med Scorseses Taxi Driver och The King of Comedy har diskuterats flitigt – men att förflytta det till superhjältens arena är ett spännande grepp. Att Phoenix är sin generations kanske bästa skådespelare är också en fördel.  
38. Nocturnal Animals (2016)
Tumblr media
Från min recension:
Kulissen är bekant. Los Angeles – en värld där materialism förmodas göra dig lycklig. Men galleriägaren Susan (Amy Adams) är inte lycklig. Hon saknar passion för sitt jobb, ekonomin sinar, hon älskar inte sin »perfekta« man (Armie Hammer) och hon tycks lida av förtryckta skuldkänslor. Men så en dag dimper det ner ett utkast till en roman på hennes skrivbord. Nocturnal Animals, skriven av exmaken Edward som hon inte har haft kontakt med på nitton år. Boken är dessuom dedikerad till henne. Lika förvirrad som förundrad öppnar hon boken och börjar läsa. Därefter förgrenar sig berättelsen och utvecklas till en slags metafilm med fler frågor än svar. Men i slutändan är det kanske inget revolutionerande filmstycke; lite sydstatskrim, en skvätt neo-noir, toppat med några droppar Lynch, Haneke och Hitchcock. Men nog är det en härlig kompott. Även tematiskt rör filmen sig på klassiskt territorium; om klass, ytlighet, att frigöra sig från samhällets bojor – om att göra de rätta valen. Men även om Ford aldrig kommer bli den trendsättare han var inom modebranschen, kommer jag med spänning följa hans karriär som filmregissör.
37. Hereditary (2018)
Tumblr media
Decenniet har inte varit utan välgjorda, effektiva och intressanta skräckfilmer. Men väldigt få filmer lyckas med samtliga delar; filmer som The Conjuring, Sinister och Don’t Breathe är välgjorda och effektiva men är relativt enkla att skaka av sig så fort röken lagt sig; It Follows, The Babadook och The VVitch är tveklöst välgjorda och tankeväckande, men möjligtvis på bekostnad av genuin spänning. Med Hereditary lyckas Ari Aster skickligt att bevara balansen mellan effektiv nagelbitarskräck och förkrossande familjedrama om sorg, skuld,  psykisk ohälsa och determinism – mycket tack vare klanderfritt foto, välvald musik och en otrolig Toni Colette.
36. A Quiet Place (2018)
Tumblr media
En minst sagt imponerande regidebut av John Krasinski, som även spelar en av huvudrollerna i denna Spielbergska rysare. Den saknar förvisso de djupare bottnar som Hereditary vilar på, men är utförd med en beundransvärd mognad och självsäkerhet. En påfrestande nervig men empatisk monsterfilm om föräldraskap. Avsevärt bättre än populära och konceptuellt liknande Bird Box. Upplevs med fördel på stor skärm med bra ljud.
35. Still Life (2013)
Tumblr media
En film som träffade helt rätt när jag såg den på bio men som jag inte har återvänt till sedan dess. Så här skrev jag efter biobesöket:
En sorgligt förbisedd indiepärla där Eddie Marsan med hjälp av subtilt minspel och kroppsspråk lyckas skapa en djupt fascinerande karaktär, som är både tragisk och rörande, men samtidigt charmig och högst sympatisk. Allt på en och samma gång. Filmen använder sig av samma sorts bitterljuva ton och raffinerade bildspråk som Lost in Translation, spetsad med en nypa brittisk putslustighet. I botten mörk, stundtals fnissig och alltid med hoppet inom räckhåll.
34. The Great Beauty (La grande bellezza, 2013)
Tumblr media
Paolo Sorrentinos italienska Oscarsvinnare handlar om 65-åriga Jep Gambardella, intellektuell före detta författare, som i ett slags existentialistiskt uppvaknande reflekterar kring tomheten i sin dekadenta livsstil och sitt gångna liv. Det är en film om sökandet efter skönhet och mening på en plats, samtida Rom, fylld till bredden av ytlig skönhet. Vacker tragik, eller kanske tvärtom.
33. Beasts of No Nation (2015)
Tumblr media
Fortfarande en bortglömd pärla. Har skrivit om den tidigare:
Denna eminenta Netflixproduktion om ett ospecificerat västafrikanskt land i inbördeskrig har tyvärr hamnat lite i skymundan. Störst uppmärksamhet fick den i samband med OscarsSoWhite-debatten då varken Idris Elba eller Abraham Attah nominerades. Helt legitim kritik i min mening, då framför allt fjortonåriga Attah är sensationellt bra i rollen som Agu, pojken som bevittnar sin bror och fars död och blir barnsoldat. Filmen, som för tankarna till The Thin Red Line, fast med en mer personlig prägel, skrevs och regisserades av Cary Fukunaga – regissören av den första säsongen av True Detective. Klass rakt igenom.
32. Roma (2018)
Tumblr media
Alfonso Cuarón gör inga hafsverk. På fjorton år har mexikanen regisserat endast tre långfilmer: dystopiska Children of Men (2006), sci-fi-episka Gravity (2013) och senast vardagsrealistiska, svartvita Roma (2018) – samtliga imponerande hantverk och produktioner. Med Roma fortsätter Cuarón att testa gränser samtidigt som den minutiösa noggrannheten med detaljer består. Berättelsen, om den simpla vardagen för en medelklassfamilj i Mexiko City under 70-talet (delvis baserat på regissörens eget liv), förs framåt lika mycket av sitt bildspråk som av sin dialog och sina händelser. Det är en djupt mänsklig och personlig film om riktiga människor, men också en film om ett rigoröst klassamhälle. Cuaróns innovativa och stilsäkra kameraarbete (rörelse, juxtaposition, ljussättning) formar och auktoriserar dessa perspektiv. På så vis är det en film som ställer stora krav på fokus hos tittaren – en hastig blick på mobilen och bilderna förblir blott färglösa bilder.    
31. Looper (2012)
Tumblr media
Tidsresefilmer är något av en personlig favorit(sub)genre. Få koncept, sällan ens pusseldeckaren, är lika interaktiva till sin natur. Eftersom de dessutom är paradoxala till sin natur – tidsresor är trots allt fortfarande något för framtiden – är de extra svåra att skaka av sig. Rian Johnsons (som även har regisserat Star Wars: The Last Jedi, några av de bästa avsnitten av Breaking Bad och aktuella pusseldeckaren(!) Knives Out) actionfyllda Looper tar priset som decenniets tidsresefilm. Det finns filmer i genren med mer hjärna (t.ex. Primer) eller mer hjärta (t.ex. Back to the Future), men det ena utesluter ofta det andra. Looper är inte utan logiska luckor, men är inte heller för smart för sitt eget bästa. Det är en oerhört underhållande och engagerande åktur man kan återvända till hur många gånger som helst. 
FORTSÄTTNING FÖLJER...
0 notes