testamentet

[testamentet]

Trots att han var väl medveten om att ingenting egentligen hade förändrats sedan de sist samlats i det här rummet, kände sig Robert ändå märkligt stött av Wyns ord. Inte för att han hade förväntat sig att hon skulle ha ändrat åsikt, nej, alla inblandade parter verkade fortfarande lika orubbliga - han själv inkluderad. Det var snarare det faktum att han inte hade förväntat sig att hon skulle uttrycka sig på det viset, att orden skulle komma från någon var väntat, men bara inte från henne. 

Han bannade sig själv för sin reaktion. Det var trots allt hon som tagit tillfället i akt senast att prata med honom på tu man hand och tydliggöra sin syn på saken. Hon hade påpekat att Robert hade ett val, och han kunde bara anta att det valet enligt henne antagligen borde utmynna i att han tackade nej till alltsammans som han potentiellt skulle kunna tilldelas genom arvet. Möjligtvis kunde hon acceptera hans släktskap med Everett (något som han trodde att Jonathan å sin sida helst skulle önska att Robert förnekade) men det var väl där som gränsen för acceptans gick.

Hennes ord gjorde honom inte bara illa till mods, de gjorde honom också på dåligt humör. Visst stämde det att han på sätt och vis var “fel” person, och han hade ju själv använt sig av samma uttryck. Men för honom hade det handlat om att hans relation till Everett rimligen borde vara okänd för alla utom de som satt i det här rummet. För Dudleys handlade det om att han var fel i allt. Det de satt där och antydde, att Everett varit förvirrad och desorienterad den sista tiden, irriterade honom. Antydde de också att Everett i slutskedet skulle varit så pass försvagad i tanken att han bara hittat på allt? Att Everett Dudley bara fått för sig att han var hans far?

Tanken skrämde Robert. Inte sannolikheten i sig att brevet blivit till på just det sättet - skrivet i förvirring, utan det faktum att Robert själv bara så blankt accepterat brevets innehåll utan att egentligen ifrågasätta det. Orden hade kommit som en chock men samtidigt varit så pass förlösande att han bara tacksamt tagit emot. Han kände sig som en idiot.

Robert rätade på ryggen när Alden tillslut kom in och tog till orda. De ville alltså pröva testamentets giltighet. Han nickade svagt för sig själv, det kom ju i alla fall inte som någon vidare överraskning. Precis som han sagt till Wyn senast de befunnit sig här - han förväntade sig inget mindre av Dudleys än att de skulle bestrida testamentet och han klandrade dem inte för det. 

Det som Alden sade därnäst var desto mer förvånande och Robert kunde inte låta bli att blicka ut över rummet. Ett tredje ombud? Tidigare arv? Det kändes som om han var en bikaraktär som plötsligt fått kliva in i mitten av en säsong i en dålig dramaserie, utan att ha någon som helst vetskap om vad som hänt i tidigare avsnitt. Reaktionen som orden fick hos de andra i rummet gav sken om att de kunde avläsa en mycket djupare innebörd i dem, än vad han själv kunde.

När Alden var klar tog tystnaden över igen tills Robert harklade sig lågt. En svag suck av irritation kunde höras från andra änden av rummet. 

“DNA-testet. På vilket sätt kan dess resultat komma att påverka testamentet? Och i fall jag går med på det, kommer jag att behöva stå för några av omkostnaderna?” han fäste blicken vid Herr Alden som sakta löste upp sina hårt knäppta fingrar medan han hummade lågt.

“Det är svårt att svara på i nuläget. Som testamentet ser ut nu så kommer ett DNA svar inte att påverka något. Som privatperson har man rätt att testamentera sitt arv till vem som helst man behagar, det kräver inte något egentligt släktband i jämförelse med hur arv utdelas utan testamente. Där alltså möjliga bröstarvingar står först på tur att ärva, och så vidare.” 

Robert nickade hastigt, tacksam över det för honom glädjande svaret och skulle precis ta till orda igen när Alden fortsatte,

“Men, i det här fallet Herr Gammons - ifall det visar sig att det inte finns något släktskap mellan er och Everett Dudley, så kan det komma att användas som ett skäl till att frånse det handskrivna tillägget. På så vis kan resultatet alltså komma att påverka testamentet indirekt vid en omprövning.” Alden tystnade igen innan han med ett någorlunda nöjt ansiktsuttryck (antagligen över att äntligen kunna ge ett rakt svar) hastigt tillade “Ja och vad gäller testet anses det oftast brukligt att den part som begärt testet också står för möjliga omkostnader.”

Robert suckade lågt. Jaha, det var väl i alla fall en liten tröst i den stora sorgen att veta att han åtminstone inte skulle behöva betala för att få reda på om han faktiskt var besläktad med Dudleys eller inte. Men det lät mindre lockande att resultatet skulle kunna bidra till att testamentet inte längre ansågs giltigt. Fast i och för sig, ville han ens ha gården om han inte var släkt med gubben? Marken var ju förstås en helt annan femma.

“Och vilka tidigare arv och tillgångar är det som den här anonyma källan pratar om? Har ni ingen mer information att ge än så?” 

“Det är väl ändå ingenting som angår dig Robert.” Jonathans stämma bröt plötsligt in och det förvånade Robert att han inte passat på att avbryta konversationen tidigare. “Du tillhör inte den här familjen, du behöver inte lägga dig i familjeangelägenheter. Att du ens sitter här är ju bara idioti från första början. Du kan ju inte själv tro på det där svamlet om att du och Everett skulle vara släkt.”

Robert kände irritationen stiga vid Jonathans ord, men blev tvungen att samla sig istället för att ge svar på tal när Alden tog till orda igen för att besvara hans fråga efter en utdragen harkling.

“Jag kan vid det här tillfället tyvärr inte ge ut mer information än så. Som sagt kommer vi inte att agera mellanhand och har inte heller tillgång till materialet. Om någon av parterna här är intresserad av det här upplägget och… får tillgång till materialet...” Det var tydligt att Alden inte ville säga pungar ut med en tillräckligt stor summa för att få tag i materialet som kan visa sig vara värdelöst. “...så kan vi som firma möjligtvis ta oss an uppdraget att verifiera innehållet, men det blir ett beslut som kan tas först då och beror helt på vad det här materialet består av.”

[testamentet]

Wyn sneglade upp när dörren öppnades. Som hon hade misstänkt var det Robert som klev in, kanske en aning mindre missplacerad än sist, men fortfarande som ett främmande djur som försökte förstå flockens lukt. Hon följde honom tyst med blicken när han slog sig ner och väntade sig samma blytunga tystnad som minutrarna innan, men förvånades när tystnaden bröts av den nyanlände. 

Orden han yttrade var så oväntade att Wyn först trodde hon hört fel. Maude Dandridge? Hon såg instinktivt mot Margot som satt längre bort, och noterade hur hennes mor spärrade upp ögonen bara en aning. Det var tillräckligt.

Så det hade börjat redan. Ryktena. Och Maude, byns mest ökänt nyfikna änka, var precis den sortens person som skulle kunna veta mer än hon borde. Särskilt om Everett hade svajat på slutet. Särskilt om han pratat för mycket efter ett glas sherry.

Wyn rättade till bluskragen som stack fram under sin marinblå tröja och lutade sig lite framåt, så att hennes röst nådde rummet utan att behöva höjas.

”Det är många som beklagar sorgen nu, märker jag. Till höger och vänster. Till rätt, och fel, personer.” Hon pausade.

”Det säger kanske något om hur otydlig Everett var i slutet, även om vi alla kanske inte ville se det då.”

En viskning från ena hörnet, syster Eleanor lutade sig fram mot kusin Rupert, som mumlade något om "förvirring i sista viljan", och Margot skruvade på sig intill Jonathan då viskningen inte var mer diskret än det gamla golvurets aggressiva tickande, och någons sko mot golvet som otåligt tappade i otakt. Det blev tyst, men hon såg hur Margot nickade knappt. Kusin Rupert såg plötsligt väldigt upptagen ut med att studera sina nagelband.

Wyn var på väg att resa sig, tappa upp en kanna vatten, smita iväg på ett toalettbesök, ta sig ut ur rummet och hoppas hennes mor fattade vinken. De behövde tala ostört, men det var i det ögonblicket notarien kom in, portföljen i handen och blicken något besvärad, som om han känt av trycket redan ute i hallen. Wyn kände hur hela rummet stramade åt, som om alla på en gång drog in samma andetag och sedan höll det.

Han var en fyrkantig man, Herr Alden, med sällan mer än tre ansiktsuttryck tillgängliga och ännu färre ord som han inte mätte på våg. Men idag fanns det något ovanligt i hur han undvek att möta allas blickar på väg mot bordets kortända. Något obekvämt.

”God förmiddag,” sa han med den dova röst som hörde hemma i tunga salar och bibliotek med låsta arkiv. Han lade portföljen framför sig, prydligt, som en skyddsmur. ”Jag förstår att det varit… livligt sedan vi sågs sist.”

Han lät blicken svepa över rummet. Den stannade inte, men flackade tillräckligt länge vid Robert för att ingen skulle missa det.

Wyn strök långsamt en hand över pannan. Det kändes som något skulle komma. Inte avgöras, men föras ut i ljuset.

Alden knäppte upp portföljen. ”Jag har mottagit två formella framställningar sedan vårt senaste möte.”

En lätt rörelse i stolen bredvid henne. Margot. Vaken. Förberedd.

”Den ena kommer från ett juridiskt ombud till delar av familjen, där man begär att testamentets giltighet prövas, med hänvisning till otydligheter i språkbruk och bristande tidsstämpel i det handskrivna tillägget.” Han pausade, tog ett nytt andetag. “Den andra.. är mer ovanlig.”

Wyn såg hur Aldens blick för ett ögonblick flackade, som om han övervägde att formulera om sig men i slutändan lät bli.

”En anonym källa, via ett tredje ombud, har erbjudit dokument som påstås kunna ogiltigförklara testamentet i sin helhet. Innehållet ska, enligt ombudet, visa på att Everett vid tillfället för det senaste tillägget inte var vid sina sinnens fulla bruk, och att en äldre version, med en annan förmånstagare, borde gälla.”

Det blev genast alldeles stilla i rummet. Margot drog in ett ljudlöst andetag bredvid henne.

Alden höjde handen som för att dämpa reaktionen innan den hunnit ta form. ”Men det är inte allt. Det antyds även att det finns brister i hur tidigare arv tilldelats, fördelningar av tillgångar som inte varit känt i det här sammanhanget kan behöva omprövas.”

Det gick som ett elektriskt spänningsfält genom rummet.

”Källan,” fortsatte han med neutral röst, ”kan endast tänka sig att lämna över detta material mot ekonomisk kompensation. Betydande sådan. Innehållet har ännu inte verifierats, och vi, som notariekontor, kan inte och kommer inte agera mellanhand i en sådan affär.”

Hans händer låg vikta framför honom, fingrarna knäppta som ett lås.

”Men enligt praxis är vi skyldiga att informera berörda parter om att påståendena nu existerar, och att en förundersökning för att fastställa testamentets giltighet kan komma att inledas.”

Wyn kände hur det kröp under huden, som om verkligheten plötsligt krängt till. Blickarna som nu for genom rummet var inte längre trötta, sörjande eller försiktiga, de var vässade. Mätande. Räknande. Vem kunde förlora vad. Vem hade mest att vinna på att agera först.

”Vi har också blivit underrättade om att en DNA-begäran är inlämnad,” lade han till, nästan i förbifarten. ”Det är inte ett krav vi kan ställa, men det finns nu en begäran från en av parterna att ett formellt faderskap prövas.”

Hon sänkte blicken, som för att ge sig själv utrymme att tänka. Det kändes plötsligt mycket verkligt, offentligt. Allt det där som varit undanskymt. Det de pratat om i stallet, viskningarna i byn, brevet Greta nämnt, det bubblade nu ovan ytan. Och frågan var: vem skulle försöka täppa igen det först?

[testamentet]

Robert nickade, körde ner handen i jackfickan och drog upp kniven. Han fann sig själv tveka en sekund innan han till slut placerade den i hennes utsträckta handflata. Av någon konstig anledning kändes det lite olustigt att ge den till henne, trots att han bara för en kort stund sedan önskat att han inte skulle behöva dra med sig den hem. Han borstade av handen på ett redan smutsigt byxben, svalde och mötte sedan hennes blick. 

“Jo, det låter bra. Kanske bäst att hålla tyst om den tills vidare, den behöver ju inte betyda något… onödigt att stressa upp folk i onödan.” Han försökte sig på ett litet leende, mest i ett försök att lägga ett lock på sina egna känslor kring den smått bisarra situationen.

Han stod kvar en stund och följde Wyn och Daisy med blicken medan de sakta avlägsnade sig från platsen. Efter dagens händelser var det numera ännu lättare än tidigare att konstatera att han inte alls hade något vidare bra grepp om vem Wyn egentligen var - varken som person eller som delaktig part i dramat kring testamentet.

__________________________________

För andra gången den här veckan rullade Roberts mörkgrå bil in på gårdsplanen till Dudleys släktgård - med skillnaden att han nu inte höll ratten i ett lika krampaktigt grepp som tidigare, och att huvudet inte var fullt lika upptaget av tusen olika frågor. Känslan var markant annorlunda och trots att det tog emot att kliva ur bilen var det med lättare steg än sist som han tog sig uppför den korta stentrappan och sköt upp ytterdörren.

Den här gången hade han åtminstone haft tid att förbereda sig. Han hade en aning om vad som väntade honom och vad som kanske skulle kunna komma att ske. Han var inte på samma sätt utlämnad som ett vilset får till en flock vargar - trots att han fortfarande kände sig som utbölingen och den utsatta parten i den här historien. Det hade inte varit någon trevlig sammankomst senast och förväntningen på att det skulle bli annorlunda denna gång var låg. Det korta uppehållet hade trots allt givit alla en chans att smälta önskningarna i Everetts testamente och chocken som uppstått då hade antagligen hunnit lägga sig för de flesta - vilket skulle innebära mer plats för desto starkare känsloyttringar. 

Den här gången behövde han inte heller någon av byråns anställda att visa honom vägen, och om han varit osäker på huruvida han tryckt ner handtaget på rätt dörr blev hans val i alla fall bekräftat så fort han klev in i rummet. De flesta av släkten Dudley var redan på plats, även om notarien fortfarande verkade vara på intågande. Ett något ansträngt leende placerades på hans läppar innan han insåg hur onödigt det var att försöka fejka vänlighet i den här situationen, och nöjde sig istället med att nicka kort till hälsning. Han lokaliserade snabbt en ledig stol och skyndade sig att sätta sig, som om han skulle känna sig mindre malplacerad bara han satt ner. Tystnaden sänkte sig hastigt över rummet och han kunde bara anta att hans närvaro var starkt bidragande till att ta död på all typ av konversation som möjligen pågått innan han klev in. Ändå kunde han inte själv sitta tyst, orden gnagde inom honom och var tvungna att komma ut. 

Robert harklade sig lågt.

 “Jag stötte på Maude Dandridge igår… hon beklagade sig för mig.”, han tystnade för en sekund och tillade sedan snabbt: “Beklagade sorgen menar jag.” innan han såg ut över de andra i rummet. 

“Hon är ju förstås som hon är, och liksom allmänt tossig och så, så hon tog väl säkert fel på person.” den sista meningen kom med en mer lättsam klang, ett försök till att skämta lite om exakt hur tossig gamla Dandridge måste vara om hon valde att beklaga sorgen för Robert och inte för någon av Dudleys. 

Just det - att hon var tossig och att det hela varit ett misstag - var det som Robert spenderat största delen av gårkvällen åt att intala sig själv. Det hade aldrig slagit honom att någon annan i byn skulle kunna veta mer om hans bakgrund än någon i hans familj (hans mor undantagen). Den teorin kändes absurd och hade inte varit något han velat utforska, varken innan eller efter han själv fick reda på sanningen. Kondoleansen hade därför kommit som en liten chock men han hade i alla fall haft närvaro nog att artigt tacka och sedan pila iväg därifrån hastigast möjligt.

[testamentet]

Wyn såg åter mot byn. Byn låg lika orubblig som alltid, men det var en sak att röra sig genom den ensam eller med hennes allierade, men att komma gående därifrån tillsammans med Robert kändes… fel. Skulle någon ens bry sig? Troligtvis. Folk hade en tendens att alltid ha något att säga om sådant som bröt mönstret, och Wyn tvivlade på att det var många i byn som inte kände till familjernas historia vid det här laget.

Hon sneglade på honom i ögonvrån. Det var svårt att säga om han själv funderade i samma banor eller om han redan bestämt sig för att inte bry sig. Han verkade vara en sådan person. någon som inte såg poängen i att ödsla tid på vad andra tänkte. Ändå kunde hon inte låta bli att undra om han var medveten om exakt hur mycket folk skulle prata och spekulera, och det var ju egentligen kärnan i det hela, var det inte? Det handlade inte om att synas med Robert i sig, det handlade om vad det skulle få folk att tänka. Om någon kopplade ihop det med testamentet. Om någon skulle tro att hon… vadå? Försökte påverka honom? Bli vän med honom? Manipulera?

Hon sköt undan tankarna och mötte hans blick igen. 

"Jag tar hundarna till stallet," sa hon sedan och klappade Daisy lätt över nacken. "Det går snabbare än att försöka få in henne i huset när hon ser ut så här." Hon lutade huvudet svagt åt sidan och övervägde frågan om kniven en sekund innan hon svarade.

"Jag kan ta den. Tänker att det är lika bra att den inte ligger i någons ficka och försvinner av misstag. Om du vill kolla runt och se om någon saknar den, så visst. Annars kan vi bara behålla den tills vidare." Hon sträckte ut handen, beredd att ta emot den om han överlämnade den. Samtidigt kastade hon en sista blick mot byn. Undrade om någon stod vid ett fönster just nu och såg dem där ute vid fältet. Undrade vad de i så fall tänkte. 

”Vi kanske borde ta en titt på den senare. Innan någon annan får nys om vad vi hittade. Om det nu betyder något.” Det sista lade hon till med neutral röst, som om hon inte ville tillskriva fyndet mer betydelse än nödvändigt.

 ”Det är väl dags att röra på sig.” Hon gjorde en liten gest ut mot vägen. ”Vi hörs.”

__________________________________

Den svala luften i stallet luktade hö och fuktigt trä. Wyn band upp Daisy vid en krok intill vattenkranen och började spola av tassarna, gruset och leran virvlade ner i avloppet. Hundens öron ryckte till vid varje ljud utanför.

Dörren öppnades utan förvarning. Jonathan först, axlarna spända, blicken rastlös, och efter honom Margot, med rocken halvknäppt och en orolig rynka mellan ögonbrynen.

”Vi behöver prata.” sa Jonathan, utan hälsning.

Margot såg på Wyn, en aning mjukare. ”Jag har hört saker. Folk börjar viska i byn om Everett.” Hon drog sin hand över munnen och kastade en orolig blick mot dörren.

“Gemma, ja, min frisör alltså, hon sa att hon hört en annan kund viska om att hon kände till något om Everett som hon inte kunde säga högt. Att hon hört honom säga något på krogen förra året. Du vet hur det är, inget är någonsin bekräftat i den här byn, men alla vet allt ändå.” Jonathan lutade sig mot boxkanten, dunkade knytnäven lätt i träet. Wyn ignorerade honom och såg på sin mor med tvivel i blicken.

“Gemma? Kan vi verkligen lita på det hon säger? Jag tvivlar inte på att ni två har en bra relation, men jag menar… hon har alltid haft öronen med sig. Och en lång näsa för andras affärer.” 

”Det är fler,” fortsatte Margot lågt. ”En väninna som jobbar på biblioteket påstår att Everett varit där och skrivit ut papper inte långt innan hans död. Det är väl rätt få som skriver ut papper nuförtiden, så hon kom ihåg det nu i sammanband med att dödsannonsen gått ut. Det kan ju förstås ha varit vad som helst.”

Wyn stannade upp i sitt arbete, vattnet forsade över Daisys ben. ”Och nu plötsligt börjar folk minnas sånt?”

Margot nickade långsamt. ”För att det finns pengar att vinna. Eller förlora.”

Margot tvekade, kastade en snabb blick mot Jonathan innan hon fortsatte. ”Folk börjar välja sida, vare sig de vill eller inte. Du behöver tänka på vad du säger och till vem.

Wyn mötte hennes blick, sval men vaksam. ”Jag vet.”

Jonathan suckade och skakade på huvudet. ”Om ordet redan är ute kommer det inte dröja länge innan… Vi måste ta kontroll över detta.”

Margot nickade och såg på Wyn igen, med ett uttryck som antydde mer än hon sa. ”Och du, du behöver vara försiktig med Robert. Folk ser saker. Drar sina slutsatser.”

[testamentet]

Robert nickade medhållande. Egentligen ville han fråga om hon inte tyckte att han var den uppenbara skurken i den här historien men bestämde sig hastigt för att det var bäst att låta bli. Han var fortfarande lite osäker på huruvida de pratade om arvet eller bara om deras syn på vad som var moraliskt rätt och fel i allmänhet, och som sagt, han avstod gärna om möjligt från samtalsämnet Everett Dudleys testamente. Dessutom kändes det osannolikt att inte hon också castat honom i rollen som the bad guy från första stund, precis som han antog att resten av släkten Dudley gjort. Det faktum att Wyn, till skillnad från bland annat Jonathan, verkade ha bemästrat konsten att bete sig civiliserat också gentemot människor hon ogillade, var inte en tillräcklig orsak för Robert att börja spekulera i några andra banor. 

Han följde hennes gest med blicken och såg bort mot byn. Vad tänkte han göra nu?  Hans ärende var väl så gott som avklarat här. Han hade kommit för att se sig omkring, ta en titt på det som möjligtvis skulle komma att tillfalla honom, och det var väl också i någon mån det som han slutligen hade gjort. Om än inte på det sätt han planerat när han stängde ytterdörren bakom sig tidigare idag.

“Gå hem antar jag? Det känns som att jag också skulle kunna behöva ett bad lika mycket som Daisy.” Robert hade visserligen klätt sig för utevistelse, men när han lämnade hemmet hade han inte haft en tanke på att den utevistelsen skulle inbegripa aktiviteten  jakt på hund i skog och mark. Strumporna var lite fuktiga, han hade bitar av torra löv och kvistar innanför kragen, smutsiga händer, och en lerig kniv i fickan. På tal om leriga knivar…

“Vill du ta kniven eller ska jag göra det? Jag kan fråga runt om du vill, kolla om nån vet vems den är.” Han såg frågande på henne innan han tillade efter en kort stunds fundering, 

“Fast ifall det är så att nån grävt ner den med vilje så känns det kanske inte så troligt att folk frivilligt kommer att vilja kännas vid den…”

Egentligen hade han ingen större lust att dra hem kniven till sig, men efter att ha varit den som dragit upp den ur leran och sedan stoppat den i sin ficka kändes det inte som att han hade mycket annat att välja på än att erbjuda sig.

“Ska du in mot byn med hundarna eller tar du dem till gården?” Det slog honom att han inte hade någon aning om vem som huserade över Dudleys jakthundar. Det kändes konstigt att den rollen skulle tillfalla Wyn som egentligen inte var en del av familjen när Jonathan existerade och var “jaktfrälsaren” personifierad. Fast med tanke på att han inte bodde i byn på heltid längre så var det väl också en fråga om vad som var bäst för hundarna.

[testamentet]

Wyn höll takten med honom över fältet, men hon sneglade mer på marken än på Robert nu. Det var inte bara för att undvika någon förrädisk tuva eller halvt nertrampad sorkgång, utan för att hon behövde samla sina tankar. Hade hon egentligen frågat om kniven? Eller hade hennes fråga varit mer än så?

Först hade det varit så enkelt, en vacker, udda kniv nedgrävd mitt i ingenting, en kuriositet som lätt kunde avfärdas som någon annans slarv. Men sedan hade Roberts ord vridit om något i henne, och plötsligt kändes det som att det var mer än bara en fråga om en rostig egg i fickan. Det var en fråga om tyngd, om vad som höll fast folk där de var, om att välja att stanna eller att gå. Och om vem hon egentligen hade ställt den där frågan till.

Hon drog in ett djupt andetag och kastade en snabb blick åt hans håll. Han var märkbart obekväm nu, den där olusten hängde över honom som en skugga. Det var nästan lite komiskt. Hela den här dagen hade hon sett honom som någon som var på väg att förstöra hennes liv, och ändå var det hon som råkat kasta in honom i existentiell ångest över en kniv de kanske egentligen borde ha lämnat kvar i jorden.

Hennes första instinkt var att avfärda det. Skoja bort det, ge honom en lättsam kommentar som gjorde att de kunde gå vidare, för det var så man gjorde i byn. Det var så hon gjort hela sitt liv, gjort saker lättare för andra, skrattat på rätt ställen, varit den som inte komplicerade saker. Men det var precis det han hade sagt, eller hur? Att inte förinta sig själv för någon annans skull.

Det fanns något i det som skavde, men inte på ett dåligt sätt. Så istället för att fly från frågan gav hon honom ett uppriktigt svar. “Jag tror,” började hon, med blicken fortfarande fäst vid marken innan hon slutligen lyfte den mot horisonten, “att du har rätt i att förändring är ofrånkomlig.”

Wyn drog in en långsam andning och lät blicken vandra ut över fältet. Gräset rörde sig i långsamma vågor, vinden kom från väster nu, tyngre och svalare än tidigare. Hon behövde en sekund att samla sig. Inte för att Roberts ord hade varit revolutionerande, men för att de skavde på ett sätt hon inte var redo att hantera. Tappa inte bort dig själv. Det var ju det hon försökte att inte göra, hela den här situationen handlade om att inte förlora det hon kämpat för. Ändå…

Hon korsade armarna och såg ner på sina kängor. "Jag vet inte," sa hon till slut, ärligt. "Det hade varit enklare om allt var svartvitt. Om det fanns en tydlig skurk och en hjälte och att det bara var att agera därefter." Hon lät en torr, kort skrattliknande utandning lämna henne. "Men så funkar det ju inte. Det är väl det som stör mig mest." erkände hon. Hon bet sig i insidan av kinden, en impuls att säga mer, att klargöra, men hon stoppade sig själv. Det här var inte rätt ögonblick. Hon gjorde en gest mot byn längre bort. "Daisy kommer definitivt behöva ett bad," sa hon, nästan som en brygga tillbaka till något mer konkret, mer hanterbart. "Och vi borde nog se till att den där kniven inte försvinner. Oavsett varför den var där, så känns det som att den har en historia." Hon sneglade mot honom igen, en aning mer vaktande den här gången. "Och du? Vad tänker du göra nu?"

[testamentet]

Robert log för sig själv medan han hörde Wyn prata om hur hans syn på byn verkade skilja sig från många andras;

“Kanske det.” svarade han tyst, men kunde inte låta bli att inom sig med humoristisk ton ifrågasätta huruvida det faktiskt var så, eller om det helt enkelt handlade om att han hade anlag för att bli byns nästa introverta enstöring och dessutom trivas som det. Men likväl var det trevligt att höra att hon uppskattat hans syn på deras lilla samhälle. Inte för att han eftersträvade att bli omtyckt av någon i Dudley klanen, men han kunde inte förneka att det skulle vara trevligt med åtminstone en person som inte fann honom vara totalt besatt av djävulen i alla avseenden.

De hade brutit fram genom skogen i en relativt rask takt och kunde nu börja se slutet på deras strapats bland träden. I sina tankar hade Robert redan hunnit lämna både skogen och fälten bakom sig. I tanken förberedde han sig redan för en lång, varm dusch - eller kanske ett bad? Men den idéen avbröts när Wyn ställde nästa fråga, en fråga som Robert själv inte alls reflekterat över. Den överrumplade honom totalt med ett scenario som han inte alls hade kunnat föreställa sig, men innan han hann formulera ett lämpligt svar fortsatte Wyn med ett märkligt uttalande som gjorde att han inte längre var helt på det klara med om hon fortsättningsvis pratade om kniven, eller om det här handlade om arvet igen. 

Han stannade upp abrupt i stegen, precis i gränsen där skogen började övergå i fält och skakade svagt på huvudet medan han gav Wyn en konstig blick.

“Näe… eller, va?” kniven som under vägen tillbaka till fältet legat och tryckt inne i hans ficka kändes plötsligt avsevärt tyngre. Visserligen hade knivfyndet varit märkligt, men i skuggan av allt annat som skett hade Robert inte tänkt tanken på att den skulle ha någon större betydelse. Det hade varit en tappad kniv för honom, visserligen en vacker sådan men ändå, den hade tappats eller lämnats kvar på grund av slarv snarare än med mening.

Han förde instinktivt upp handen och kände på konturerna av kniven genom jackfickans tyg.

“Du menar att du tänker att någon skulle ha kunnat gräva ner kniven med vilje?” Han betraktade Wyn med fundersam blick medan han försökte sätta sig in i ett sådant scenario. 

“Fast varför skulle man välja en så pass fin kniv till att göra något…” han tystnade för en sekund medan han letade efter ett passande ord, “...något illdåd med. Kalla mig materialistisk men skulle man inte ha valt en lite vanligare kniv för det? Jag har inte hört om någon som skulle ha farit illa här i trakterna heller. Man tycker ju att något sånt borde ha spritts på byn… eller hurså, vet du något?”

Känslan av olust som kröp upp på Robert gick inte att hejda och han trampade lite nervöst på stället innan han tvingade sig själv att börja gå igen.

“Och pratar vi om arvet eller kniven förresten?”

Han ogillade verkligen att dra upp arvet som samtalsämne igen. Inte för att det hade varit varken tjo eller tjim under deras gemensamma jakt på Daisy men stämningen hade i alla fall inte varit direkt fientlig.

“Det där är en svår fråga att besvara bara sådär. Jag tänker att man som person ofta vill tro att man aldrig skulle handla på ett sätt som skulle påverka någon annan negativt… men människan är ju en egenkär art. I slutändan påverkas ju folk runtom oss av det mesta som vi gör, så i den utsträckningen är ju förändring ofrånkomligt?” 

Robert stannade upp igen ute på fältet och såg på Wyn,

“För att göra mitt filosofiska svar kort, och jag tänker att vi bortser från testaments situationen här, så är min åsikt att man inte kan förinta sig själv för att behaga någon annan. Sträva till att agera på ett sätt som också kan glädja andra, men tappa inte bort dig själv och det du önskar i processen. Typ. Vad tänker du själv då, vad skulle du göra?”

[testamentet]

När hon kom fram stod Daisy nosande vid en liten jordhög, viftandes på svansen som om hon precis gjort sitt livs fynd. Men det var inte vad Wyn hade väntat sig. Kniven såg gammal ut, nästan som något man skulle kunna hitta i en gammal jaktstuga. Hon tog emot den från Robert och vägde den i handen. Metallen var kall och ojämn mot hennes fingrar, och hon drog med tummen över det slitna skaftet. Det var vackert snidat, detaljerat på ett sätt som fick henne att tvivla på att den bara var en borttappad jaktkniv.

“Jag kan inte tänka mig att någon av Dudleys bara tappat den här och lämnat den att rosta.” sa hon lågt och höll upp den mot ljuset som sipprade ner mellan trädgrenarna. “Men du har rätt, det här är inga jaktmarker, den borde inte ligga här.” Hon såg ner på jorden där plasten legat, det mörka fuktiga lagret gav inga ledtrådar till knivens ursprung. Tankarna gnagde i henne, men hon skakade dem av sig. “Vi borde vända om. Jag misstänker att Daisy kommer behöva ett bad efter det här.” sa hon och gav instinktivt tillbaka kniven till Robert, men ångrade sig snart. Det fanns en aura kring den som hon inte riktigt kunde sätta fingret på, och som hon inte gillade, men om det verkligen var en kniv från Dudley’s, skulle den egentligen inte ligga i Gammons händer. 

De började gå tillbaka genom skogen. Hon hummade lågt medans hon mindes vad Robert sagt innan, att han kommit till insikten att han inte ville äga världen, en främmande tanke efter att ha spenderat senaste dagarna med Jonathan, och att Robert haft en värme i rösten när han beskrivit platsen som hemma. Det fanns en slags gammaldags charm i det han sa. Hon sneglade mot honom. Hon kände igen sig i det han beskrivit, även om hon själv hade en rastlöshet i sig som aldrig riktigt ville lägga sig. “Det du sa tidigare, om självklarheten att komma hem igen, det är fint att höra någon prata om vår by på det sättet.” sa hon till slut. “De flesta jag känner härifrån pratar bara om vad som saknas, vad de hade gjort om de bara kunnat ta sig härifrån. Men du…” hon sneglade på honom igen, ett snett leende i mungipan, “...du låter som någon som redan har hittat det de letar efter.”

För en kort stund glömde hon nästan att det hon hittat i livet, var något denna man var på väg att ta ifrån henne. Den bistra påminnelsen förintade leendet. Den täta skogen måste ha gjort hennes sinne dunkelt, det var inte klokt att hon tänkt så goda tankar om honom, han som var på väg att förstöra allt. I det plötsliga uppvaknandet ur dimman kom hon att tänka på kniven igen, den hade något hon inte kunde sätta fingret på. “Tror du Daisy har grävt upp något som egentligen borde fått stanna begravt?” Men hon visste vad den egentliga frågan var, och i ljuset som sipprade fram när skogen öppnade upp sig, kände hon en styrka i att våga ställa den. “Om du visste att något du gjorde skulle förändra allt för någon annan, skulle du fortfarande göra det?” När de sista orden lämnade hennes läppar visste hon inte vem hon ställde frågan till, Robert, eller till sig själv.

[testamentet]

Han gjorde sitt bästa för hålla tillbaka det leende av skadeglädje som ville lägga sig över hans läppar när han hörde Wyns svar och nickade istället uppmärksamt. Hunden lyssnade alltså inte på Jonathan och vem var Robert att banna hunden för det. I Roberts ögon borde Daisy kanske snarare prisas med något extra gott för sin klokhet i det valet.

Vid frågan som följde kunde dock Robert inte låta bli att le när han såg på Wyn. 

“Varför skulle man vilja bo någon annanstans om man kan bo här?” han skrattade till och ryckte sedan lite halv nonchalant på axlarna innan han fokuserade blicken framåt igen för att kunna hålla koll på var han satte ner fötterna. 

“Nej men…med risk för att låta tråkig så älskar jag att bo här. Inte för att jag inte gillade min studietid men jag trivdes aldrig riktigt i storstan. När man är yngre tror man att man kan äga hela världen om man så bara vill, men när man blir äldre inser man att man inte alls vill det.” 

Han avbröt sig för att återigen ropa på Daisy - även om det vid det här laget började kännas mer troligt att hon befann sig var som helst i landet förutom i just den här skogen. Efter en stund tittade han bort mot Wyn igen och tillade kort;

“Det var alltid en självklarhet för mig att flytta tillbaka hit så fort jag blev klar. Det här har alltid varit hemma.” 

Det stämde. Han älskade varje aspekt av att bo här och känslan av att i princip alltid veta exakt vad man kunde förvänta sig. Den sura doften av vår, de onödigt dyra matpriserna hos herr Sappings inne i byn, det ständiga fågelkvittret på sommaren, hur fälten såg ut efter den första frosten och att kunna hälsa på alla med känslan av att faktiskt ha åtminstone ett hum om vilka de var. Det fanns också barndomsminnen han klamrade sig fast vid, en idyll som en del av honom väntade på att få uppleva igen. En trygghet. 

När de hörde skallen skyndade Robert på stegen. Hur godhjärtad han än känt sig när Daisy först sprungit iväg spenderade han ogärna hela dagen åt att leta efter hunden, och när torra kvistar och skit för tredje gången fallit ner i nacken på honom och krupit innanför kragen hade intresset att fortsätta leta börjat svalna avsevärt.

Osäker om hunden skulle löpa ifall han närmade sig, väntade han tills Wyn hade henne någotsånär under kontroll innan han slöt upp vid deras sida. Ur den fuktiga marken stack något upp och han hukade sig ner för att inspektera. 

Resterna av vad som en gång antagligen varit någon typ av plastpåse eller emballage av bättre kvalitet smulades nu så gott som sönder under hans hand medan han petade runt i jorden för att försöka förstå vad det var han tittade på. Han körde ner fingrarna bredvid föremålet och grävde undan en torva jord för att få fram det ytterligare innan han drog upp det ur jorden och rätade på sig till stående ställning. En jaktkniv. Eller i alla fall något som en gång hade varit en jaktkniv. Kniven som Robert balanserade i sin öppna handflata var rostig och numera totalt obrukbar för sitt forna syfte, men hade ändå ett rätt trevligt snidat skaft i vad som såg ut att vara horn. Det hade helt uppenbart varit en lite finare kniv i sina dar.

Robert såg på Wyn med en frågande blick,

“Jag trodde inte folk jagade så ofta i den här skogen längre, är den inte lite väl tät för det?” 

Han vände och vred fundersamt på kniven i sin hand en stund och böjde sig sedan ner för att plocka upp resterna av den blöta plasten från marken. Han körde ner skräpet i jackfickan och fortsatte sedan att betrakta kniven medan han strök bort lite mer av jorden från skaftet med tummen. 

“Jaha. Bäst att inte lämna den kvar här i alla fall, tur att inte Daisy skadade sig.” Han kastade en snabb blick på hunden som för att försäkra sig om att hans uttalande stämde innan han räckte över kniven mot Wyn med skaftet först för att låta henne själv ta en titt. 

“Kanske det är nån av Dudleys som har tappat den? Den ser ju rätt dyr ut.”

[testamentet]

Wyn höll tempot, kände hjärtat slå jämnt i bröstet medan fukten från skogens jord trängde in genom skosulorna. De senaste 24 timmarna hade varit röriga, och det sista hon behövde var att leta efter en hund.

Hon sneglade på Robert där han gick bredvid henne, lika främmande som han varit dagen innan, ändå hade han tveklöst gett sig in i sökandet, som om det varit det självklaraste i världen. Hon var inte riktigt säker på varför det förvånade henne. Kanske för att resten av hans släkt aldrig hade varit lika hjälpsam.

Hon mindes en gång för flera år sedan när Everett blivit sjuk under ett evenemang i byn. Det hade varit mitt i sommaren, en tryckande het dag, och han hade svimmat i folkmassan. Hon hade försökt få upp honom, försökt be någon om hjälp, men några från Gammons-familjen hade bara stått där och tittat på. Inte av elakhet, inte direkt, bara av ren likgiltighet. Han klarar sig nog. Någon annan tar hand om det. Och nu gick Robert här, med samma släktnamn, men med en självklarhet i stegen, som om det aldrig varit någon fråga om han skulle hjälpa till eller inte. Kanske var han det vita fåret i en flock av svarta. Eller så var han bara ett får som ännu inte riktigt bestämt sig för vilken flock han hörde hemma i.

Men Robert var här nu, trängde sig fram genom buskagen utan att tveka, ropade efter Daisy som om det var hans egen hund han letade efter. Oavsett duster skulle Wyn minnas den här sidan. När han ställde sin fråga om Daisy tänkte hon efter innan hon svarade.

“Hon brukar hålla sig nära. Men hon ogillar stressade situationer och,” hon drog på munnen, “hon lyssnar verkligen inte på Jonathan. Han bor ju inte i byn vanligtvis. Han kommer mest hit under jaktsäsongen, och jag tror att hundarna känner det, att han inte ser dem som riktig familj utan mer verktyg för jakten, om du förstår vad jag menar?”  Hon såg på honom, med en nyfikenhet hon inte orkade dölja. “Hur kommer det sig att du aldrig flyttade härifrån?”

Ett svagt skall hördes längre fram. Wyns puls ökade, och hon skyndade sig mot ljudet. De bröt genom en tätare del av skogen och kom ut på en liten glänta. Där, mitt bland de höga ormbunkarna, stod Daisy. Vid hennes tassar låg något halvt nedgrävt i jorden.

[testamentet]

Om det var någon som Fru Fortuna log mot idag, så var det i alla fall inte Robert. Om det hade funnits en lista över personer som Robert helst av allt hade undvikit att träffa, hade Jonathan Dudleys namn stått skrivet högst upp. Trippelt understruket och i feta bokstäver. 

Grälet hade varit ett faktum. Arga ord, smädelser och förolämpningar hade spottats fram och det skulle antagligen ha övergått till handgemäng om det inte varit för att en av Dudleys hundar tagit tillfället i akt och satt iväg på egen hand. Robert skulle gärna ha följt hundens exempel och stuckit sin kos för att låta Jonathan och Henry själva lösa situationen, men hur mycket han än ogillade Dudleys så var han trots allt inte hjärtlös.

När Wyn anslöt sig till deras bittra trio gick en känsla av lättnad hastigt igenom Robert kropp. Visserligen var de inte vänner, snarare långt ifrån, men i jämförelse med Jonathan var hon ändå en långt mycket vettigare person att ha att göra med.

Han betraktade henne medan hon utbytte några hastiga ord med Jonathan för att uppdatera sig om läget. Hon imponerade faktiskt på honom, i alla fall lite grann, det var han tvungen att erkänna. Det snabba (och på något vis väldigt självklara?) sättet hon tog kommando och styrde upp situationen som varit nära att urarta igen efter att de trots upprepade försök ännu inte hade lyckats få fatt i hunden.

Ett något chockat uttryck fladdrade som hastigast förbi i Roberts ögon när han mötte Wyns blick. 

“Det är väl självklart” svarade han kort, smått irriterad över att hon ens frågat. Vad trodde hon egentligen att han var för typ av människa? Fast samtidigt visste han lika väl som alla de andra att hans hjälp inte alls var särskilt självklar.

Så fort gruppen splittrades satte de av mot skogen, i den riktning som hunden tidigare försvunnit. Förutom spridda rop efter Daisy eller uppmuntrande uppmaningar till Alfie gick de i så gott som tystnad. En obekväm tystnad som Robert tillslut ansåg så pass tryckande att han var tvungen att bryta den. 

“Brukar hon vanligtvis följa sin egen agenda eller svarar hon bra på kommando under jakt?” Han kastade en blick mot Wyn medan de gick.

“Jag menar, hon verkade inte särskilt intresserad av att komma tidigare när Jonathan försökte ropa, så jag tänker bara…” han tystnade för en kort sekund för att väja undan för en lågt hängande gren, “hur gör vi om hon redan börjat spåra något?”

[testamentet]

Telefonen ringde just som Wyn parkerade cykeln mot husväggen. Hon hade tillbringat senaste timmarna i stallet, mockat, sopat, ryktat - en slags meditation som fått tankarna på annat håll, men nu när hon såg Margots namn som lyste upp skärmen kom allt tillbaka. Välkommen tillbaka till verkligheten.

Hon tvekade en sekund innan hon svarade.

“Ja?”

Hennes mors röst var lugn, men det fanns en underton av irritation där som fick Wyn att genast räta på sig.

“Jonathan och Henry tog ut hundarna. Och de sprang på honom.” Det fanns ingen anledning att förtydliga vem han var.

Wyn slöt ögonen och masserade näsroten. Det hade inte ens gått ett helt dygn, och redan hade det första sammanstötningen skett.

 “Och?”

“De började tjafsa. Ja, det kommer väl inte som någon någon överraskning.”

Nej, det var ingen överraskning. Jonathan var i upplösningstillstånd och hon hade sett deras interaktion dagen tidigare. Det krävdes nog inte mycket mer än att andas för att provocera fram ett gräl mellan dem två.

“Men det är inte därför jag ringer,” fortsatte Margot. “Under allt käftande sprang en av hundarna iväg.”

“Vilken?”

“Daisy, tror jag.”

Helvete. Jakthunden Daisy var snabb, tjurskallig och följde sin egen agenda. Om hon fått vittring på något kunde hon redan vara halvvägs till grannbyn.

“Var är de nu?”

“Någonstans vid fälten norr om gården. De letar, men du vet hur Daisy är…”

“Hon springer tills hon hittar något bättre att jaga.”

“Precis.” Margots röst var skarp. “Jag tänkte att du kanske kan…”

“Jag är på väg.”

Hon lade på utan att invänta mer detaljer.

Luften var rå och fylld av jordig doft från de närliggande fälten när hon trampade iväg längs grusvägen. Den kyliga vinden stack mot hennes kinder. Hennes ben arbetade snabbt, och hon kände adrenalinet börja pulsera. Inte bara för att Daisy var borta, utan för att hon visste att situationen hon var på väg mot var en krutdurk. När hon närmade sig hörde hon hur röster bar över fältet, höga och upprörda. Wyn sköt ifrån sig cykeln och klev av i farten. 

"Okej, stopp."  sa hon, och försökte skjuta irritationen åt sidan. Hon gick rakt in mellan dem, ögonen blixtrande.

"Jonathan, var såg ni henne sist?"

Han stirrade på henne, fortfarande andfådd. "Vid stenmurarna. Vi försökte ropa, men hon drog."

"Mot skogen?"

Jonathan nickade. Wyn bet ihop. Fan. Hon visste att Jonathan kokade inombords, men just nu spelade det ingen roll. Hunden var borta, och bråk kunde vänta.

"Bra. Då letar vi. Henry, ta min cykel längs vägen ifall hon springer ut. Jonathan, leta i området vid sjön. Det finns gräsänder där som Daisy älskar att leka med. Jag tar med mig Alfie och ser om vi kan få upp spår på Daisy."

Hon såg på den bruna vizlan som var kvar. Om någon skulle hitta Daisy var det han, men skogen var stor. Hon vände sig mot Robert för första gången sedan hon anlänt till platsen. 

“Hjälper du till?”

[testamentet]

Robert följde Wyn med blicken när hon gick. Stod kvar en stund i tystnad och reflekterade över deras korta samtal innan han tillslut satte sig i bilen och körde hemåt. Han anade att det skulle komma att bli två långa och omvälvande dagar innan de skulle samlas med notarien igen.

-

En dag senare fann Robert sig snokandes utanför Dudleys släktgård igen. Eller tja, snokandes och snokandes. Han kunde väl knappast ertappas som nyfiken i en strut bara för att han var ute på promenad. Att vägen han promenerade längs av en händelse råkade passera Dudleys ägor var en detalj han för stunden valde att bortse från. Gruset knastrade under skorna där han gick. Det kändes som om det var första gången han såg allting, eller kanske var det bara det att han såg på allt med nya ögon nu?

Robert stannade upp och vilade händerna mot stenmuren som skilde åt marken kring huset från den intilliggande allmänna vägen. Han hade spenderat största delen av gårdagen åt att informera sin egen familj om det som hänt. Egentligen hade han inte haft någon lust till att dra in någon annan ännu, särskilt som allt var långt ifrån klappat och klart, men han hade inte kunnat riskera att de skulle få nys om det från något annat håll först. Skvaller spred sig fort inne i byn och det var mer faktum än spekulation att någon snart skulle få reda på testamentets innehåll. 

Han vände sig om för att istället luta ryggen mot muren och suckade tyst. Kanske hade det varit idiotiskt att gå hit? Om någon såg honom stå här och ögna huset på det här viset skulle de antagligen tro att han var här för att ta ut segern i förskott. Girigt roffa åt sig det som Everett testamenterat honom. Ta sig friheter med det som egentligen ännu inte var hans. Och vältra sig i Dudleys olycka och missnöje, såklart. Fast i och för sig… helt fel hade de väl inte haft i så fall. Han hade trots allt gått hit för att han ville se huset igen. I dagsljus. Med ett sinne som varken dröp av ångest och bävan, eller av förvirring och irritation. 

Sanningen om hans far och orden i testamentet hade blivit en minst sagt omvälvande överraskning för släkten Gammons. Ingen i familjen hade varken kunnat dementera eller bekräfta uppgifterna - det hade Robert egentligen inte räknat med heller - och de hade tagit till sig nyheten på ett liknande sätt som Robert själv, med en blandning av glädje och missnöje. Glädje över att Robert fått veta mer om sin bakgrund, och missnöje över vad denna bakgrund visat sig vara. Testamentets innehåll hade å sin sida varit desto mer tillfredsställande information.

Han lät blicken vandra över det rurala landskapet och var på väg att försvinna bort igen i tankarna kring arvet och det annalkande mötet med notarien, när han hörde oroväckande steg som närmade sig i gruset.

[testamentet]

Wyn betraktade honom tyst medan han talade, tvingade sig att hålla kvar blicken i hans trots att något i hans närvaro fick det att klia i hennes bröst. Hans ord var sansade, rimliga, men det var något i hur han sa dem som fick dem att skava.

"Nej," sa hon till sist, "du har rätt. Du har ingen annan möjlighet längre.” Hon rörde sig ett halvt steg bakåt, vek undan blicken mot gården som låg öde i skymningsljuset. 

Det fanns mer att säga, det fanns alltid mer att säga, men orden var trötta nu. Slitna av upprepning, av förväntade svar.

Hans sista kommentar drog i hennes mungipa, men hon höll tillbaka ett leende. "Nej," sa hon, "det tror jag inte heller." Hon lät blicken svepa tillbaka till honom, lät tröttheten sippra in i rösten. "Men arvet är inte ett fotografi, Robert. Det är inte en berättelse du kan läsa och förstå. Det är levande, brännande, och om du försöker ta det utan att förstå vad du lägger händerna på kommer du att bränna dig."

Hon lät orden hänga kvar i luften en stund, svalde ner en kommentar hon annars kanske skulle ha sagt i ren frustration. Det var ingen idé att hetsa fram något nu, och i slutändan hade det aldrig varit hennes beslut att fatta.

Hon mötte hans blick en sista gång innan hon vände sig om. Tänkte säga ‘trevlig kväll’ eller, av ren artighet, ett ‘ta hand om dig’, men båda kändes överflödiga. Samtalet var slut. Vinden hade blivit kallare, och hon hade ingen önskan att stå kvar och lyssna på någon som fortfarande försökte förstå sin plats i en historia han kommit in i alldeles för sent.

Kvällen hade hunnit lägga sig ordentligt när Wyn satte sig i det gamla biblioteket, en plats hon alltid dragits till när tankarna behövde sorteras. En flaska whiskey stod halvtom på bordet framför henne, Jonathans, möjligtvis, och hon snurrade långsamt ett glaset i handen medan hon såg ut genom fönstret.

Hon hade ingen aning om vad som skulle hända härnäst. Jonathan var rasande, Margot höll masken men hade redan börjat smida planer, och resten av släkten var delad mellan ren fientlighet och kylig nyfikenhet.

Hon suckade och lutade sig tillbaka i fåtöljen. Oavsett vad Robert trodde sig kunna få ut av det här, så var det här spelet långt ifrån över.

[testamentet]

Hans ifrågasättande av hennes motiv irriterade henne, det märktes tydligt i tonen i hennes röst. Det förvånade honom egentligen inte, Wyn var precis lika insyltad i släkten Dudley som någon med rätt blod i ådrorna. Anledningen bakom det var väl för Robert desto mer höljd i dunkel, ett konstaterat faktum mer än något han känt orsak att ifrågasätta. I alla fall tills nu. Hennes ord avslöjade att det fanns en djupare botten i historien - och att det inte skulle räcka med bara ett skrap på ytan för att nå dit. 

“Du har rätt.” Han mötte hennes blick och ryckte lätt på axlarna, som för att understryka det faktum att hennes påpekande hade en poäng han inte kunde sätta sig emot. “Jag kände inte Everett, och skulle jag ha varit någon annans son skulle den här situationen ha sett oändligt mycket enklare ut för er familj.” 

På sätt och vis ville Robert beklaga, han hade aldrig föreställt sig att sanningen om faderskapet skulle komma fram på bekostnad av någon annans väl och leverne. Fast samtidigt fanns den där rösten inom honom som påpekade att det i grund och botten inte var hans fel och att han inte hade något att be om ursäkt för. Det var Everetts testamente och val, inte hans. 

Ännu en kylig bris fick honom att köra ner händerna i kavajens fickor. 

“Jag tror att frasen allt man hör kanske inte stämmer kan appliceras på bägge sidor av den här konflikten. Ni känner mig lika lite som jag känner er och jag betvivlar att majoriteten av er har någon lust att lära känna mig heller. Släktskap eller inte.”

Själv hade han inte särskilt stor lust att lära känna någon av Dudleys heller. Han var i princip jämnårig med Jonathan och tanken på att plötsligt gräva ner stridsyxan för att försöka bygga broar och lära känna någon man legat i fejd med sedan barnsben… nja, den tanken lockade väl inte direkt Robert.

“Men,” fortsatte han, “ifall det här arvet kan ge mig någon typ av chans att lära känna vem min far var… så känner jag ärligt talat att det inte borde vara så otroligt egoistiskt av mig att faktiskt vilja ta den. Det är ju inte direkt som att jag kommer att få särskilt många andra möjligheter.” han tystnade för en stund, men kunde inte hejda sig från att sedan med ett lätt skratt tillägga;

“ Jag tror ju inte direkt att jag kommer att bli inbjuden för att sitta och dricka te och titta i gamla fotoalbum hos någon av er.”

[testamentet]

Att det här var en katastrof var en underdrift. Det var uppenbart att Robert inte tänkte åka hem och glömma allt, vilket hon självklart vetat om redan innan hon gick fram till honom, men att han agerade som att han inte hade ett val, det var det som retade henne. Han var likadan som alla andra i familjen Gammons. Om Dudleys hade något, ville de komma åt det, och det här var ett gyllene läge.  

Men när han talade hörde hon något i hans röst, inte bara uppgivenhet, utan något annat. En sorts tvekan, kanske till och med en önskan att någon, vem som helst, skulle peka ut en väg åt honom. Fanns det trots allt en del i honom som skulle kunna glömma allt? De skulle knappast kunna samlas hela släkten över en tebjudning och komma överens, men kanske skulle det kunna gynna henne längre fram att inte vara lika avig mot honom som de andra.  

Hon såg på honom i skymningsljuset, skenet från gårdslyktorna ritade skuggor över hans ansikte, markerade drag hon aldrig tidigare reflekterat över. Han såg ut precis som han alltid gjort. Men nu, när hon visste, kunde hon inte undgå att leta efter spår av Everett i honom. 

Varför det var så viktigt för henne? Vad hon hade att vinna på det? Frågorna blossade upp ilskan i bröstet, hur kunde han inte förstå? En kylig vind svepte genom gårdsplanen, fick hennes hår att lyfta från axlarna.

“Jag kanske inte har något att vinna,” sa hon slutligen, “men det betyder inte att jag inte bryr mig.” “Du kände inte Everett. Du känner inte till vår relation. Utan dig skulle allt sett annorlunda ut.”

Hon släppte inte hans blick. “Du är inte den enda som står här med en historia som inte går att skriva om.”

Hon letade förändringar i hans ansiktsutryck, sökte efter tecken som tydde på att han förstod hennes känslor, men han var svårtolkad.

“Vi växte upp med den här platsen,” fortsatte hon. “Jag kan varje spricka i det där huset, varje träd på den här marken. Och nej, jag är ingen Dudley. Min mor är ingen Dudley.” Hon svalde. “Men vi hörde hit ändå.”

Hon såg bort mot huset och kände en dov tyngd i bröstet. Det var märkligt, egentligen, hur kärleken till en plats kunde göra så ont.

“Du känner ingen av oss. Det du sett idag är bara en liten glimt, och vad du hört från din släkt… tja, allt man hör kanske inte stämmer.”

Hon ville tillägga att hon stod där och betraktade honom, undrade vilt om det hon hört om honom stämde. Hon ville avgöra om hon stod här och ödslade tid – tid som kunde ha spenderats på att finna en lösning.

[testamentet]

Ett val. Hade han verkligen det? Robert betvivlade det. Dudley´s skulle hata honom om gården och marken faktiskt tillföll honom, men det skulle knappast innebära någon omvälvande förändring i hans liv. Inte för att fejden någonsin påverkat honom personligen vid den grad som detta skulle göra, men det var inte som att han skulle gå miste om några relationer eller bryta några vänskapsband. Annat var det om han valde att avstå från alltihop. Kunde han ens göra det? Ville han ens? 

Robert hörde Wyn´s röst bakom sig och saktade in på stegen medan han väntade på att hon skulle hinna ifatt. Medan de suttit samlade inomhus hade han spenderat minuterna åt att stirra på porträttet av John Everett Dudley. Nu när han visste sanningen (för han fick ändå tro att det var sanning, att koka ihop en sådan historia bara för att skänka bort hälften av allt man ägde till någon nästgårds verkade bara alltför otänkbart) hade han inte kunnat hindra sig själv från att leta efter likheter mellan dem. Fanns det något i ögonbrynens form? Läpparnas krökning? Färgen på håret? Tanken hade skrämt honom, och så fort notarien meddelat att proceduren pausades och att de skulle återkomma om två dagar hade han så gott som flytt fältet.

Väl borta vid bilen gav Robert ifrån sig ett kort, halvhjärtat skratt när hon kommenterade hans uppsyn. Såg han verkligen så medtagen ut? Han borde väl inte bli förvånad, det kändes som om han hade åldrats en halv livstid bara under den här eftermiddagen. 

Det beror på vad du gör nu. Han stod tyst och bearbetade hennes ord i huvudet innan han mötte hennes blick. “Det du sa tidigare, det om att jag borde ha ifrågasatt saker… det fanns ingenting att ifrågasätta. Hon berättade aldrig någonting, min mor menar jag. Jag ställde frågan säkert ett hundratal gånger när jag var i tonåren men hon ville inte. Kanske du har rätt, och jag bara fann mig i det för att det passade mig bäst. Men jag kunde inte fortsätta slå mig blodig mot en sten som inte gick att rubba.”

Robert suckade, “Nu förstår jag ju varför hon valde att inte berätta och hade arvet handlat om något annat hade jag kanske…” han tystnade för en stund innan han tog till orda igen,

“Vad finns det att göra? Jag ser inga alternativ.” han ryckte lätt på axlarna i en uppgiven gest. I varje fall såg han inga möjliga alternativ där den här historien kom att sluta bra för honom själv.

“Jag förväntar mig inget mindre än att Dudley´s bestrider testamentet, Jonathan gjorde det väldigt klart tidigare att de inte kommer att acceptera det här. Jag klandrar er inte för det, min familj hade gjort samma sak om situationen var omvänd. Men jag kan inte avsäga mig min del. Min släkt har väntat på den där marken i generationer, om jag avstår från den så… så kan jag fan lika gärna gå rakt till kyrkogården och spotta på deras gravar.”

Avsade han sig sin del i testamentet skulle hans släkt komma att hata honom, kanske till och med förskjuta honom, och det med rätta. De hade väntat på den där marken längre än någon levande själ kunde minnas, alltid ansett sig vara dess rättmätiga ägare, alltid ansett sig vara felbehandlade. Att vinna tillbaka en del av den hade betytt så mycket. Men oviljan att avsäga sig gården och marken bottnade i mycket mer än så, innerst inne visste han det. Gav han bort sin del till Dudley´s så gav han samtidigt bort den enda länken han hade till Everett Dudley, den enda länken han hade till sin egen far. Robert såg bort mot huset och betraktade dess åldrande fasad i kvällsdunklet. Det var ett vackert hus, det kunde ingen förneka.

“Varför är det här så viktigt för dig? Jag förstår att du och din mor har täta band med Dudley´s och att ni bryr er om släkten men… de är ju inte er släkt.” Han fixerade blicken vid Wyn igen, “Vad har du att vinna på det? Blir testamentet ändrat så går väl marken och gården rimligen till någon bröstarvinge, eller möjligtvis Jonathan om Gud så vill.”