thoughtsea - Tumblr blog

[thoughtsea]

skrift

I stepped into what I thought was a flowery field with butterflies

But instead I fell off

a ledge and I never stop falling

I will never stop falling

I walked off that ledge thinking I would hit ground someday

But I will never stop falling

The flowery field feels far

and I will never stop falling

[thoughtsea]

skrift

I don’t cry anymore

Cuz there’s nothing as sad as you

Movies are just pretend

and songs are just words

You’re a moisturizer

my skin never’ll get used to

You’re a habit

I’ll never follow

You’re a soul

I’ll never forget

Etched in my brain

drawn in my history

told in my stories

a talk for deep seas

You’re a moisturizer

my skin never’ll get used to

1/10-19

[thoughtsea]

Jag saknar mamma så fruktansvärt mycket.

27/6-18

[thoughtsea]

save me, anyone.

Jag tror inte det är någon som läser här om jag inte delar det på facebook. Och det har jag inte gjort på ett tag.

Hej.

Jag mår fett dåligt. Just idag. På jobbet. Hela förra veckan var jag arg, så fruktansvärt arg. På en kompis. För att jag kände/känner mig utanför.

Den här veckan är jag ledsen. Det känns som att jag kommer svimma. Hela min kropp är bortdomnad förutom mina fingrar som skriver och mina ögon som följer texten.

Det känns som att det ligger en tung vikt på min nacke och något annat som håller runt min hals. Jag vill gråta, men jag är ju på jobbet. Jag vill inte gå hem, jag orkar inte sjukanmäla mig. Jag sitter här i matsalen ett tag till, men snart får jag resa mig och börja jobba igen. Och endast ha frätande tankar i min hjärna. I två timmar till. Yay.

Om det är någon som läser det här och bryr sig, kontakta mig. Snälla.

Hejdå

27/6-18

[thoughtsea]

25/6-18

[thoughtsea]

Be free

Free your spirit

Clean it with bleach

Maybe you'll know it

That it's hard to reach

A fully pure soul

Without any bad

The path there may be cold

But it's better than being sad

Do what's right

Leave the past

Then maybe you'll might

Be free at last

22/5-18

[thoughtsea]

Lag 1: Var positiv och sluta bry dig

Det är så mycket känslor. Allt detta inuti mig som likt irriterande getingar surrar och förstör mina relationer. Dessa tankar. Att om hur de inte lever sina liv rätt, att nääe så kan de ju inte göra, det går ju inte ihop. De kommer inte lyckas.

Varför bryr jag mig? Varför går min energi till att tänka det värsta om folk?? Jag bryr ju mig om dem och vill dem det bästa och tycker då att vissa val de gör som känns orimliga för mig är helt orelevanta.

Men det är ju deras liv, eller hur? Det är deras problem som jag inte behöver ge mig in i, jag behöver inte göra ett piss åt det.

Jag måste sluta tänka såhär. Det är inte bra för mitt mående. När tankar kommer ska jag tänka på något annat eller skriva ner dem och kasta bort pappret. Jag ska inte behöva tänka så om mina vänner. Det gör ju inte relationen bättre precis.

Jag ska vara positiv och inte bry mig ett skit om vad de gör. Om det inte är något dåligt förstås.

[thoughtsea]

Rain whispers

The rain is whispering to me saying "listen I have a story for you".

Opening my window I hear screams and chatters of souls that have left their bodies.

They are still on earth, always connected to us. Through the rain, the lakes, the rivers, the sea. They will never leave, and we won't either.

Forever constrained to this earth.

Ices melt and with that the people.

We are water, drops forming a puddle, a river, a lake, a sea. We are all one, although some are still floating in the dead.

Looking at the clouds I see relief, freedom. The ability to go wherever you want. Become a clouds' raindrop and fall whenever and wherever you'd like.

The chatters gets quiet. Birds filling the silence. The sun's rays coming forward through the dark clouds signalizing happiness and to worry no more. For we are one and that we can never change.

[thoughtsea]

I'm in love

[thoughtsea]

My firsts at digital art

[thoughtsea]

FY FAN!

Några veckor efter den 22:a blev jag ledsen igen. Det kommer utan förvarning. Vi spelade sällskapsspel på kvällen och jag kom sist. Kände mig värdelös. Dålig. Det var liksom fjärde gången vi spelade det och jag har aldrig kommit först, eller ens tvåa. Jag vet, det är bara ett spel, men känslan att förlora förstorades och jag blev helt nere. Och trött. Vi åkte hem och jag sa inte mycket. Svarade på frågor när jag fick det. Blundade större delen av resan och försökte sova. Men jag tänkte istället och tårar sipprade fram. Vi kom fram och det började rinna mer konstant. Väl innanför dörren täckte jag ansiktet med händerna och grät. Jag tog inte ens av mig jackan. Jag orkade inte. Så utmattad och ledsen. Han kramade om mig och jag hulkade. Orkade inte ens hålla om honom. Så trött.

Sen pratade vi. Och allt blev bättre.

Jag tror jag börjar förstå och sörja. Men vissa stunder glömmer jag av. Och kommer på det igen. Fy fan.

FY FAN!

jag vill skrika och gråta och skrika lite mer... ska ut i skogen någon gång

Mitt hjärta ser seriöst ut såhär

[thoughtsea]

Vi lever

Idag är det 3 år sedan. Vi åkte till graven och satte en blomma där och jag la dit min stjärnsten. Det är märkligt hur tiden kan kännas på så många olika sätt. När vänner har frågat vad jag skulle göra i helgen och jag svarat att jag skulle till graven för att det gått 3 år blir de förvånade.

'Redan 3 år? Wow...'

Och jag håller verkligen med dem. Och som Lydia sa, att det känns som att det var längesen men ändå typ igår.

Det är konstigt hur kroppen blir också. Det är inte bara min hjärna och medvetande som påverkas, hela min kropp, mitt jag, blir lam. Igår var jag helt borta. Jag visste inte vad det var, jag kände mig inte som mig själv. Jag kändes som ett enda svart hål. Som att hela insidan av mig var svart. Direkt under mitt skinn, svart. Mörkt. Sorgset. Jag kände inte att det var nödvändigt att prata med mina vänner, jag samtalade inte i onödan, och jag visste fortfarande inte vad det var!! Vi gick i affärer som jag tycker om att göra men jag tappade lusten att titta på saker. Vad händer?!

Det var i bilen hem jag började fundera på 'varför?' Jag tänkte på mamma och kände att det var anledningen.

Det är så konstigt för jag hade inte tänkt på henne självmant. Det var som att min kropp var ledsen, ett undermedvetet jag som tänkte på det. En annan hjärna som påverkade hela min kropp.

Detta var första gången det hänt.

Jag behöver skaka huvudet, jag tänker för mycket på hur det ska se ut på Tumblr, och så vill jag inte att det ska vara. Det ska vara äkta, från hjärtat, omodifierat.

Vi kom hem och David märkte att det var något så jag sa att jag var ledsen. Med ansiktet mot hans axel lät jag några tårar byggas upp i mina ögon eller rinna ner till hakan. Jag ville gråta hejdlöst ett tag men jag orkade inte. Jag ville inte göra någonting. Inte äta, dricka, prata, egentligen inte heller sova. Absolut ingenting.

Jag tror detta är första gången jag velat gråta över mamma. Utan att ha blivit påmind om henne och liknande. Bara velat gråta för att hon är död.

Min mamma är död.

Och hon kommer aldrig tillbaka i fysisk form. Jag kommer aldrig kunna ta i henne igen. Aldrig krama, hålla i eller känna.

Men jag är tacksam för det jag fick och får.

Som jag och David säger: Vi lever.

[thoughtsea]

skrift

Smattret mot kepsen, jackan, hörlurarna, asfalten. Jag vet inte om det är mina eller molnens tårar som rinner. Himmlen gråter och jag med den. Regn. Det är höst, då allt dör en sprakande död. Träd klädda i varma färger, en sista känsla av värme innan hela naturen blir kall. Ett sista varmt hejdå innan allt blir avklätt och fruset.

Vi regnar som regnet. Droppar och liv faller ner till marken. Bildar vattenpölar eller familj. Snart kanske de blir sjöar eller startar en karriär. Kanske hamnar de i havet och bildar stora vågor eller krig. Tsunamis som översköljer städer och skapar förödelse. Eller så vattnar de jorden och hjälper. Men tillslut kommer solen fram, dropparna och liven svävar upp. Förtrollade av solens varma aura.

[thoughtsea]

lyrik

I've said it once

I've said it twice

I've said it a thousand fucking times

That I'm okay

That I'm fine

That it's all just in my mind

But this has got the best of me

And I can't seem to sleep

It's not because you're not with me

It's because you never leave

Every second

Every minute

Every hour

Every day

It never ends

It Never Ends - Bring Me The Horizon (2010)

[thoughtsea]

skrift

Det är den 30 september 2017 och jag kan fortfarande inte fatta. Snart 3 fucking år sedan och jag förstår fortfarande inte. Ibland glömmer jag av att hon inte är där och får påminna mig själv att min familj inte är som den brukade vara. Jag får påminna mig själv om att min mamma inte lever längre.

Jag tror att en del av min hjärna har påverkats så mycket av henne att den inte tror på att hon är borta. Min hjärna lever ett eget liv. Det är som att det är någon gubbe där inne som sitter och förnekar allt. En gubbe med alzheimers som glömmer av att hon inte finns. Sluta existera jävla gubbe.

[thoughtsea]

skrift

Vatten är ju något vi alla behöver för att leva. Vi består ju typ av 70% vatten, våra kroppar. Ändå kan det så enkelt döda. Att försöka räkna upp saker som vi behöver för att leva och inte kan döda oss är svårt. Men jag ska försöka.

Sömn - Nej.

Föda - Nej.

Vatten - Nej. (obviously)

Sällskap - Nej.

Samtal - Ja (?) Nej, ja?

Men vad är att döda? Att döda en person? Att vara död? Om en känner sig död är en död då?

Kanske.

Men prata kan hjälpa.

Eller döda.

Äsch jag vet inte.

[thoughtsea]

skrift

Dripp. Dripp.

Låt det bara rinna.

Stryk. Stryk.

Dra av det.

DRAAAAA

skrubba