uhodoho - Tumblr blog

[uhodoho]

SCETCH #9

Intervjuprogram. Äldre kvinna, Marika Sundgren, sitter med yngre kvinna, Li Wikfors. Programmet heter Babbo. Bildövergångarna är långsamma, svepande.

MARIKA: Hej och, välkomna till Babbo. Sitter ni skönt där i sofforna där hemma? Kom ihåg att ni också kan se avsnittet på webben (skitstörande högljudd websymbol) — I alla fall, hjärtligt välkomna ska ni vara och Li, som debuterat med sin nya skiva Havregrynsriket. Välkommen Li.

LI: Tack, tack.

MARIKA: Såehm, fin titel för det första.

LI: Det tycker jag också.

MARIKA: Den är sådä, sådä, naturromantisk,

LI: Ja—

MARIKA: Och pastoral!

LI: Ja och så heter ju singeln också,

MARIKA: Ja.

LI: som kom ut på hösten.

MARIKA: Jaja, så det finns en låt på albumet som albumet är döpt efter.

LI: Ja.

MARIKA: Mmm.

En lite för lång paus. Li ser ut att säga något men Marika klipper av.

MARIKA: Och du e ju från, från,

LI: Jakobstad.

MARIKA: Där har jag varit, på julmarknaden.

LI: Jaså (nervöst leende), där har jag också varit.

MARIKA: Men dom har den int nåmer.

LI: Inte?

MARIKA: Eller int vet jag. Är den det?

LI: Jam—

MARIKA: Nåmenhej det var inte det vi skulle prata om, utan… (verkar ha glömt nånting, vevar i luften) vad är ditt stjärntecken?

LI: Fiskarna.

MARIKA: Ja…

LI: Borde vi—

MARIKA: Om du kunde resa nånstans på jorden gratis, vart skulle du åka?

LI: Alltså, det känns som att du kanske hoppat över albumet en aning.

MARIKA: Nej menar du det?

LI: Ja men, hade du någon låt du tyckte om?

MARIKA: Som jag tyckte om? Uhm, alltså, hav, havregrynsdiket.

LI: Diket?

MARIKA: Som är albumets namn alltså.

LI: Har du…lyssnat på albumet?

MARIKA: Så klart.

Li vet inte riktigt vad hon ska säga.

MARIKA: Spelade du in den här skivan själv?

LI: Jag hade några vänner som hjälpte till på vissa spår.

MARIKA: Jag gillar de där maracasserna.

LI: Det finns inga maracasser på albumet.

MARIKA: Men såna där t-tsch, t-tsch

LI: Det finns inget sånt.

MARIKA: Nä och, din nästa skiva kunde ha lite sånt.

LI: Hur skulle du beskriva min musik?

MARIKA: Hm?

LI: Min musik, vad är det för genre?

MARIKA: Sån där livlig, svängig,

Li besvarar inte den implicita ifyllnaden.

MARIKA: Dansband?

LI: Jag vet nog inte hur du får folk-cottage-dusk-wave att låta som dansband, men okej.

Li sjunker irriterad in mot sin stol.

MARIKA: Och jag har hört att du började spela musik redan i sexan.

Li håller på att plocka bort myggan.

LI: Jag vill avbryta.

MARIKA: Nej men varför då?

LI: Det är så oprofessionellt, faktiskt,

Li får av sig myggan och går off-stage. Marika blir sittandes i soffan.

Bildbyte. Smygfilmat, Marika står i dörröppningen till gästloungen, grälar högljutt med Li. Lis förolämpningar hörs knappt under Marikas ilskna monolog.

MARIKA: Tror du det är så jävla lätt för mig då? Att hålla reda på varenda lilla räka som kommer att glömmas bort om några månader ändå? Ja, gör det, ring min chef, ring du bara så ska han nog få höra OM HUR DUM OCH ILLALUKTANDE DU ÄR, JÄVLA KOSSA! MUUUU, MUUUU, MUUU.

Bilden stoppas, två barn kommer framför den projicerade bilden på väggen. De pekar.

BARNEN: Det där är inte okej. (tar varandras händer). Dialog.

Bildbyte. Smygfilmat bråk mellan barnen. Ett av barnen börjar tjuta som en luftsiren, ljudet går över i nästa scetch.

[uhodoho]

Klyva ut

Då Gud bestämde sig för att göra ännu en skillnad i världen plockade hon upp varje djur med sina händer

En efter en slet hon dem isär på mitten så att en blev två och fortsättningsvis kunde bli tre, fyra, fem…

Men den fåfänga ormen, som beundrade sig själv och i smyg ansåg sig vara mera förmer än gud, bönade, skämtade, lurade och hotade Gud för att undantas hennes beslut

Därför klövs endast dess tunga

Och den ädla ormen, som lovprisat sig själv för sin vältalighet och skönhet, blev grälsjuk eftersom inget annat djur nog kunde intyga det som ormen intalat sig själv

En efter en tog de andra djuren avstånd från den fåfänga ormen som sluddrade och väste om sin egen storhet

När ormen inte längre hade någon än sig själv, började den tala med sig själv

Å ena sidan menade ormen att den var kung, medan den också menade att den i sådana behövde regera över något subjekt... eftersom inget av de andra djuren ville ha något med ormen började den regera över sig själv — men detta motsatte den sig, eftersom den var kung och då inte kunde vara underlägsen någon annan — och kung över inget kunde den ju inte vara, eftersom kungar alltid härskar över något

På det sättet fortsatte ormen gräla med sig själv, så att den vantrivdes i sin tystnad eftersom det kunde betyda att den inte längre hade någon tilltro, men också vantrivdes i den bittert mumlande polemiken som symboliserade en ovilja att ge sig åt sig själv; det kliade överallt på den vanskapta kroppen

I desperation om att undkomma sitt besvärliga själv kröp ormen in i varenda hål den kunde hitta, eftersom den i enlighet med sin förvridna logik tänkte att den, med det rätta hålet, skulle bli hel igen

En dag fastnade ormen i en trång springa, hur den än vände sig eller slet satt den fast

Ormen bad till och med Gud att lösgöra den från sin knipa, men när Gud närmade sig beskyllde ormen henne för att ha orsakat problemet till att börja med, ormen svor och svor så att Gud till slut gav upp sina försök och försvann

Det var en dråplig uppstötning av ord som ormen hävde ur sig:

Kom! Tillbaka! Kom! Tillbaka!

Så gick tiden framåt och ormen förbannade sitt onda öde, ångrade sig, trotsade sin ånger, grät förtvivlat

Tills den magrat så att den lyckades kräla ur sitt eget skinn

Den bitande vinden och stekheta stenen pinade ormen, men värre än var åsynen av det ömsade skinnet, ormen skämdes — och letade upp första bästa djur av bita sig in i

Varenda kropp som ormen prövade satt alldeles för dåligt; den första kroppen hade varit den perfekta; den enda som kunde återställa ormens forna skönhet var Gud, men någon tjänst väntade ormen sig inte

För ormens ondska som grott och grott visste nu inte någon ända, förutom Guds förnedring och den skulle ormen likt förbannat verka för, nu när den hittat odödlighetens hemlighet

Ormen samtalade med de andra djuren för att ingjuta samma skam i dem som i sig själv; den roades av de andra djurens desperata försök att kräla ur sig själva — när de gav upp förtalade ormen Gud, som splittrat dem, många trodde på ormen beska ord, medan andra skämdes för sin kropp när de såg ormens glänsande nya hud och nyfunna tunga; osäkra var de alla, men ormen hade varit det längst, hade hunnit vänja sig med osäkerheten för att göra den till sin styrka

På ett sätt blev ormen verkligen kung, men innerst inne kunde den fortfarande inte tro sig själv; nu visste den dock att Gud bar skulden för detta

Ormen försvann i jakt på Gud, men skinnen finns kvar

Och om du håller dem nära ditt öra, kommer du likt strandsnäckorna höra ljud

En ocean av grubbel och illvilja brusar ännu i dem

Det är ett berusande ljud

[uhodoho]

Myrsloken

Dom har stängt av elen i mitt lägenhet. Det gör inget. Jag har stearinljus. Ligger i sängen och röker en spliff.

Känner hjärtat bulta, och ser att lågans ljus bultar med det.

Det är någonting som står i hörnet av mitt rum. Litet, som en sten. Nu står det upp och haltar fram mot mig.

Det är en vidrig figur, lång som ett barn. Spruckna naglar på händer som gnider över knäna. Jag mår illa. En hukad motbjudande sak, med sitt myrslokshuvud sänkt neråt och framåt, med den uthängande tungan masserande över sin fallos. Ett sugande, flåsande ljud, det måste vara sakens njutningsstön. I de stora vita torra ögonen sitter små pupiller, stirrandes på mig. Jag skriker, och när jag skriker gör den det också, som att den först nu insett vad den är, hur fel det är att den är här, jag skriker och med munnen sluten runt sin kuk gör den det också, den vaggar med huvudet som för att lösgöra sig från kuken, men den sitter fast och kuken måste peta på dess gomspen, det vänder sig i min mage, och varje varv gör det svårare att behålla maten. Saken hulkar, ett rosslande hostande ljud, och spyr, det gör jag också, all halvsmält mat, små klumpar, stora klumpar, spyr den över kuken, dess knän skakar, hela den darrar.

[uhodoho]

En staty av Runeberg

Ett träd föll i skogen, jag såg det

Jag såg det, men glömde det sedan

Kan inte återvända dit och se igen

Inget träd har fallit

Hände inte

Ett träd föll i skogen, jag såg det

Jag ringde min vän och berättade

Jag berättade, men glömde

Vi kan inte återvända dit

Inget träd har fallit

Ett liv har jag levt i världen

Jag levde, men glömde, och dog

Finns ingen återvändo

Inget liv har levts

Hände inte, inte mitt

Ett liv har jag levt i världen

Nån såg det, jag glömde, jag dog

Ingen återvändo

Det är inte jag som levt

Hände inte, ingen tror dig

Jag kan glömma, du kan ljuga

Du kan glömma, jag kan ljuga

Det går inte att ta sig tillbaka

Snart har ingenting hänt

Inte alls, inte nånsin

Vilket skämt

[uhodoho]

Saturday

Let’s be Saturday cartoon bears

And run around the house

And play with the shotgun daddy hides in his closet

Let’s eat cereal on a blanket on a porch

Imitate the barking dogs

Your bark is really good! I say, biting your neck

Let’s cook coffee even though we don’t know how to

Drink it down in our over-sized bathrobes

Pretend to read the newspaper

You don’t know that you’re holding it upside down

The cartoon color fades away

And left are we, on the floor, in an apartment that none of us has paid rent for

We’ve got two days to pack up and leave

Have we got any cereal left? You ask

I’m more inclined to ask about the shotgun

But I guess we’ll keep on living

I guess the cartoon Saturday retains some glow inside of me

[uhodoho]

Tomato

You say tomato, I say the pug has been bred beyond belief fucked up, and that we are now in a position (letting the puggy blood-line continue vs. extermination) which renders us monsters no matter what we do.

As you repeat tomatoe with flabby lips and loose tongue I say that we played God and we did so in order to create something cute.

Tmt, turgid vocal chords you are unsure where you’re supposed to be looking or what (we’re in a castle of flesh) you’re supposed to be looking at isn’t it funny, I say, how we, when looking at baby critters, express our wish to squish them, somehow disregarding that we’ve done just that, only we did so in a slow and cruel fashion; not only did we squish one dog, we squished an entire breed.

That’s amazing, you say. I say tomato.

[uhodoho]

No Reflection

Dying, maybe, in the smelly bed Not-dry-but-not-smooth skin covering me I suppose it holds me together Other people have told me they like it Flesh-toned fingernails tiny almond white edge like early moon My thoughts trickle down into night-like water and ripple along with moon-light larvae

No reflection

I keep coming back to the smelly bed Teeth bite down onto my forearm but they don’t cut the skin The shallow sub-skin nerves giggle with onset excitement Feeling; not entirely there I am not entirely there Or here, or anywhere No reflection My body is a puppet and my mind, an absent pupeteer Curtains; show’s closed There isn’t any proper sensation to be felt I only kind-of-feel Barely feel Feel I barely show kindness of the internally aimed sort Towards myself I am not the mother I could be for myself Dried up sweat There is an odour that emanates from my genitals Bladder, not what it used to be And in the murky yellow water No reflection Thoughts trickle down They mingle with filth Eyes are throbbing, chapped lips Bite on the tips of my fingers bloodvessel breaks and out of the tiny wounds comes 

Decaying crimson paint I used to

Canvases, brushes, bent knees, bent over, thoughts dripping off of my forehead and onto— 

But I’m too sick now The thoughts hate me for it, for not letting them out Never considered my situation, that maybe I too want out

These floors are very clean The cleaning lady asked me in a foreign, maybe Slavic accent, if it was okay for her to clean here Of course, why wouldn’t it be? She shrugged ”Some want to be alone” I told her I didn’t understand how her presence changed that A weird frown; maybe she felt insulted The floor is clean and shiny all of the time but No reflection

[uhodoho]

BRÅTTOM

en dikt

Jag har väldigt bråttom till ett möte, eller kanske inte möte men det är en händelse, händelse kan man nog kalla det, ett spektakulärt skede om man så vill, till vilket jag alltså har bråttom

Öh vet inte om jag borde förklara vad det är om nu, eftersom jag har ont om tid i den mån man kan sägas ha tid alltså äga det men det är alltså liksom en kollision, ett möte, en interaktion, något som tar plats som jag har förberett mig på i flera olika avseenden, mycket repetition, mycket kartläggande, recitation, massa ord, en hel jävla massa mycket mängder ord, på varandra, på och på och på varandra, utvecklande på dessa ords associationer, klarläggande av på vilka sätt de anknyter till varandra, ett rytmiskt oralt privat manifesterande ungefär i stil med hur vissa kör omkring sina fordon på ensliga områden så att ingen annan ser katastrofen, om en katastrof infinner sig vill säga det vill säga ja, en testköring av det verbala fordonet det är i och för sig inte enbart verbalt utan nog ganska också alltså också ganska fysiskt, jag har försökt se till att svetten, rösten, extremi- ext- ex- jag menar armar och ben, huvud, hals, delar av ett fordon, den fysiska delen av mötet att ingenting går till spillo eller inte spillo men att allt går som det ska, att ingenting sker förhastat, att man inte snubblar över detaljerna för det finns ingenting mera pinsamt och självförtroendeförgörande än att klanta till något man lagt ner så mycket tid på jag tror att alla här kan relatera, det gäller att vara stadig, tydlig, artikulera, inte ha bråttom som jag förresten har så jag kan inte stanna här och prata om ditten och datten längre jag måste skynda på nu om jag ska hinna tid är pengar men pengar är inte tid vilket är märkligt när man formaliserar modellen det vill säga om man säger att tid är A och pengar är B och A är lika med B men B inte är lika med A för det innebär för det första att det inte är tautologi vi har att göra med och för det andra att det är självmotsägande, det är inte logiskt och det är viktigt att vara logisk och lätt förstådd när man gör som jag gör på möten för att det faktum att man gör sig förstådd är A och O alltså A är lika med O och O är lika med A DÄR gubbe lilla har du logik och därmed en möjlighet till att göra dig klart och tydligt förstådd jag är glad att jag kunde hjälpa men nu måste jag rusa för de andra som är på mötet tycker inte om förseningar eller överhuvudtaget att man är sen när man sagt att man ska vara tidig, eller att man är tidig fast man sagt att man ska vara sen och det tycker inte jag är för mycket att be om det är en standard, inte den enda standarden men en av dom, som man kan mäta folk med fast inte på ett förtryckande sätt utan mer som för att se om man kan komma överens för diversitet vad gäller åsikter i all ära tror jag att alla föredrar en viss trygghet eller i alla fall inte ett hot som egentligen är hotfullt men nu likt Damokles svärd dinglar hotet om mitt uteslutande från mötet över mig så det var kul det här jag tycker du är en skön jättekul verkligen mmm ja vi får ta det här en annan gång för jag har bråttom bråttom bråttom bråttom bråttom bråttom bråttom bråttom bråttom bråttom bråttom bråttom bråttom bråttom bråttom bråttom bråttom bråttom bråttom