upptackrca-blog

[upptackrca-blog]

Börja dagen med en sång

Jag heter Siri Mörnerud och jag är 26 år. Jag är sjuksköterska sen år 2015. Just nu jobbar på på ett äldreboende för dementa i Örebro. Jag tycker att det är kul och intressant. Jag trivs med att arbeta inom geriatriken.

Det var första gången för mig i Afrika och RCA. Min farmor och farfar, Alva och Gunnar Mörnerud var med och startade en teologi skola i RCA på 1949-50 talet. De bodde där i cirka tre år.

Jag minns att farmor hade en stor kackerlacka i sten eller keramik som kröp på en stickad socka i källaren.

Första natten i Afrika, det var i sovrummet  i Yaounde, såg jag för första gången en riktig kackerlacka springa över golvet. Det var ett dramatiskt ögonblick. Men jag reste med ett gäng tuffa läkare och Josefin hjälpte mig att döda den med en sko. Jag kände mig säker och sova tryggt under myggnätet.

Det som berörde mig mest under resan är mötet med människorna i RCA, att se hur de lever och deras kultur.

I Sverige visar man respekt genom att ta avstånd från varandra. Om det till exempel sitter en person på en parkbänk,  sätter jag mig på en parkbänk några rader bort. För att inte inkräkta på personens revir och för att inte störa personen. Svenskar pratar inte nödvändigtvis med varandra på bussen om de inte känner varandra.

I RCA till exemplet, när jag skulle gå från sjukhuset i Gamboula, var det en Afrikansk kvinna som tog mig i handen. Vi höll varandra i handen och hon följde mig en bit på vägen hem. Det kändes som att vi hörde ihop på något sett.

Om jag bodde i Central Afrika Republiken skulle jag gå upp på morgonen i en dimmig gryning, precis när solen går upp. Jag skulle börja dagen med en sång. Sen skulle jag gå till vattenpumpen och bära vattnet i en hink på huvudet tillbaka till hyddan, där jag skulle bo.

Vattenpumpen är en central plats för människor som bor i RCA. Det blir nästan som en mötesplats. Vi fick strömavbrott och hade då inget vatten i kranen. Jag och Maja fick därför gå till vattenpumpen som låg en bit bort från våra hus. Där fick vi hjälp att fylla våra hinkar med vatten av folket som stod där. De skrattade åt oss för att vi bar våra hinkarna i handtaget med händerna på vägen tillbaka. Det var ingen vanlig syn för dem. Vi fick stanna och pusta några gånger innan vi kom tillbaka till huset. Man fick nästan lite skavsår i händerna. Jag och Magdalena fick gå till vattenpumpen lite senare på kvällen igen.  Då fick vi hjälp att lyfta upp hinkarna på huvudet. Det gick faktiskt bättre att bära hinkarna på huvudet än i händerna. /Siri

[upptackrca-blog]

Intryck från resan

Jag som skriver det här heter Maja Gyll, är 25 år och bor i Umeå där jag läser min sista termin på läkarprogrammet. Jag är född och uppvuxen i Skorped, en by några mil utanför Örnsköldsvik. Intresset för omvärlden har alltid varit starkt hos mig och ändå sedan jag som 18-åring fick chansen att åka till Haiti har jag funderat över hur jag någon gång i framtiden skulle kunna arbeta i land med större behov än Sverige.

Det är nu ungefär en vecka sedan vi kom hem från RCA. Det är första gången jag besöker landet och med det följer en hel del intryck att smälta och bearbeta. Förra veckan, dagen efter att vi landat i Sverige, somnade jag på eftermiddagen hemma i soffan. När jag efter en stund vaknade var jag förvirrad. Jag försökte med alla vakna delar av huvudet förstå vilket land jag befann mig i. Men framför allt försökte jag förstå: Varför är jag ensam?

Under en månads tid har vi tillsammans rest, levt, samtalat, skrattat, bett, badat och broderligt delat de kvarvarande rutorna av toalettpappret. En månad av intensivt umgänge med en grupp där jag inte kände många sedan tidigare. Det har varit otroligt roliga, intressanta, spännande och också ganska jobbiga veckor i RCA. Jag har fått lära känna många nya vänner, båda svenskar och centralafrikaner. Vi har sett många vackra platser och mött massor av gästvänliga människor. Men vi har också sett mycket fattigdom, undernärda barn och människor i nöd. Till exempel är barnadödligheten i RCA ca 45 gånger högre jämfört med i Sverige (enligt data från gapminder).

En händelse som gjort stort intryck på mig var under vår sista vecka på resan. Jag, Magdalena och David badade i Bayanga med massor av barn som skyndat dit efter att ett barn upptäckt oss och ropat till de andra: ”Skynda, skynda! De vita badar!”. Efter en stund började fem tjejer som kanske var i 13-årsåldern leka en lek. Den gick ut på att en av tjejerna simmade ner på botten och hämtade sand som hon sedan fördelade i de andra tjejernas händer och sa: ”Nu är ni gravida”. Sedan hämtades mer sand som fördelades mellan tjejerna, då sa hon som hämtade sand: ”Nu växer magen”. Sandhämtningen fortsatte och för varje ny laddning kom tjejerna längre och längre i graviditeten. ”Nu gör magen ont”, ”Nu åker ni till sjukhuset”, ”Nu föds barnet” och därefter tilldelades varje barn ett kön. Den sista delen av leken innebar att tjejen som hämtat alla sand tog tillbaka sanden från de andra som precis fött varsitt barn, kastade det i vattnet och sa ”Nu dog barnet”. Därefter byttes de av och nästa tjej började hämta sand från botten, de andra tjejerna blev gravida, födde varsitt barn som strax därefter dog. Alla barn dog varje gång.

När jag var liten lekte vi en lek där vi kastade vi upp ett gäng stenar i luften och sa ”Hur många barn får jag när jag blir stor?”. Svaret på frågan var hur många stenar som efter kastet landade i händerna. Båda lekarna handlar om framtiden och kanske vad ett barn har för förväntningar på framtiden.

Jag är tacksam för att jag fick följa på den här resan! Vi har sett en hel del ledsamma och jobbiga saker jag får fortsätta att fundera och be över. Men jag har också fått många positiva erfarenheter och intryck, träffat människor som gör ett otroligt viktigt jobb och mött en kultur där man lever tillsammans på sätt som jag, en sällskapssjuk individualist från Sverige, kan bli väldigt avundsjuk på!

[upptackrca-blog]

Ögonblick från RCA

Så var det då dags för mig att skriva något om våra ögonblick i RCA. Magdalena Forsberg heter jag, jobbar sedan några år som läkare på akutmottagningen i Umeå, tillbringade 7 år av min barndom tillsammans med mina föräldrar och syskon i RCA; 2 år i Gamboula, 3 år i Doaka och 2 år i Bouar. Dotter till Pastor Allan Forsberg och barnmorska Lena Forsberg, lillasyster till Johannes Forsberg och storasyster till resten av syskonskaran, som jag har presenterat mig många gånger under denna RCA resa. Familjesammanhanget är viktigt i denna kultur. Man är inte bara sig själv som individ, utan även familj till den och den, jobbat med det och det, bott där och där osv…

Det har gått 10 år sedan jag var tillbaka i RCA, även den gången som någorlunda vuxen individ. Mycket har skett sedan dess, men jag är otroligt tacksam att få vara här igen. Allt känns så likt, men ändå så olikt. Människor är desamma, men ändå så annorlunda. Platserna ser så bekanta ut, men ändå så stora skillnader. Jag känner i alla fall igen glädjen i dansen och sångerna i kyrkan. Det är härligt att känna gemenskap med människorna här i kyrkan. Jag blir otroligt glad över att glädjen denna gång känns så mycket starkare här i kyrkan än när jag var här sommaren -08. Kanske beror det på mig och min situation, eller på situationen här, eller på dessa båda faktorer. Men det är iallafall positivt.

 Jag älskade att gå på yakan (planterade fälten) tillsammans med mina vänner här när jag bodde här som barn, det gör jag fortfarande, så jag följer med Mama Claire och hennes familj. Jag går på stigen genom regnskogen, skrattar och pratar med min mama och mina syskon - Claires barn, svärdöttrar och barnbarn, pratar om livet här i RCA och här i Sverige, glädjeämnen i livet och utmaningar. Vi hackar jorden med våra hackor, äter lite frukt emellanåt och nästa dag ska det sättas karako (jordnötter), det är den säsongen nu. V tar med oss några manioksrötter – pangaba, som Claire skickar med sinna svenska barn att äta. Livet känns så vardagligt, men ändå så fint med denna gemenskap på fälten.  Sen äter vi mat tillsammans när vi komemr hem till Claire igen. Gozo och kasa, manioksgröt/boule och sås med fisk i. Alla tvättar sina händer, tar lite maniok med fingrarna, formar den till en grotta med ena handen och doppar i såsen och tar med lite fisk, så hamnar den välsmakande maten i våra munnar. Det är gemenskap kring maten, äter ur samma skålar, delar samma vattenmugg, men också segregation inom familjen. Vi som är gäster idag, äter med mama Claire och då hon anses vara värdinnan idag, Barnen och resten av kvinnorna äter vid några andra skålar en bit bort, männen och de äldre killarna i familjen har sina skålar ännu en bit bort. Nästa gång vi kommer och hälsar på, har jag lärt känna Florida, Claires svärdotter, något bättre och då anses hon vara värdinnan och delar matskålarna med mig och de andra svenska tjejerna som kommer på besök. Så är gemenskapen här.

 Jag sitter vid elden i den svarta Afrikakvällen med stjärnklar himmel tillsammans med min barnflicka från Gamboula-tiden och Viktoria. Vår ”Mama” (tidigare barnflicka) är så glad, hon skrattar, pratar minnen med oss. Jag visar filmklipp från mina syskon och föräldrar i Sverige där de ger korta hälsningar till människorna i RCA på sango. Barnflickan blir så glad och upprymd, hon gläder sig särskilt över ett filmklipp av min lillasyster som nu är 17 år som är döpt efter denna livsglada Centralafrikanska. Min syster i Sverige har lärt sig några fraser på sango och hälsar till RCA och ber Gud att hon en dag ska få se detta omtalade land. Dessa två kvinnor har aldrig träffats, men barnflickan känner ändå samhörighet med denna unga svenska tjej då vi som familj döpt denne efter henne. Hon svarar med glädje och skratt in i filmrutan i min mobil att hon också ska be Gud att deras vägar får mötas en dag. Jag och Viktoria tillbringar hela kvällen med vår Mama och hennes barn. Det är en fin kväll, fylld med många känslor. Hon berättar sin historia, så många utmaningar hon mött; våld, rebeller, hot, död, fruktan för livet och familjen, men ändå så mycket livsglädje och Gudstro. Efter att ha varit fast hos 180 seleka-rebeller under 3 dagar och blivit utsatt för hot, konstant frukta för livet så frågar hon om hon får be för dessa sina ”fiender”. Det fick hon den gången, alla 180 män föll på knä och denna starka kvinna ber för dem i Jesu namn. Jag blir helt förundrad. Vilket vittnesbörd vi får höra denna kväll. Jag kan inte göra annat en beundra denna bedårande Gudskvinna. Denna kvinna sätter verkliga spår i mitt liv denna kväll.

[upptackrca-blog]

Det är jag som är Elisabeth. Jag kommer från närheten av Vänersborg men bor nu i Jönköping. Jag är läkare och blev färdig med AT i december och vikarierar just nu på internmedicin men är även intresserad av infektionsmedicin. Jag har tidigare varit i Etiopien med bibelskola och i Uganda där jag gjorde mitt examensarbete om malaria. Det är dock första gången som jag är i centralafrikanska republiken. Jag tycker om Afrika och har funderingar på att i framtiden jobba i Afrika kortare eller längre perioder. Därför ville jag åka med på den här resan för att se mer missionsarbete och sjukvård här.

Lördagen den 7/4 åkte Isak, Josefin (bild 2), Siri (bild 1), Viktoria och jag med SMI-teamet till två byar för att mäta och väga barn för upptäcka undernäring (de andra ska åka senare under resan). SMI-teamet består av 4 personer varav en är sjukskötare och en är nutritionist. De jobbar med barn- och mödravård i byar, då de bl.a. informerar om hygien och föda, vaccinerar, mäter och väger barn och följer upp barn som är undernärda.

Dagen började tidigt då vi lämnade Gamboula kl 6.30 och körde bil på smala guppiga vägar (eller snarare stigar) genom den gröna terrängen. SMI-teamet körde framför oss på mopeder vilket ju gick mycket snabbare med tanke på hur vägarna såg ut. Vi tog en färja över floden och efter ca 1,5 mils bilfärd kom vi fram till byn Mbanjifolo. Inuti och runt kyrkan i byn väntade massa barn och föräldrar. SMI-teamet informerade först om hygien och handtvätt. Sedan började vi att mäta, väga, mäta överarmsmått (viktigt för att upptäcka undernäring) och dokumentera. Barnen som vi undersökte var 0-5 år. Personal i SMI-teamet vaccinerade även barnen som var mindre än ett år.

Isak och Viktoria som kan språket frågade även lite allmänt hur barnen mådde och ibland var det några barn med feber eller diarré som fick tips vad de ska göra eller rekommenderades att åka till sjukhuset i Gamboula. En del barn hade svampinfektioner på huden eller i håret. Några få barn var tydligt undernärda, jag minns bland annat en mycket smal 5-årig pojke med jättesmala armar och ben (marasmus) som verkade trött, var blek och inte orkade göra det som en frisk 5-åring gör. Så hemskt att se hur smal han var och hur mycket sjukare han såg ut jämfört med sina syskon. I bilen tillbaka tog vi även med oss en undernärd flicka med feber till sjukhuset då hon behövde vård direkt. Vi hade även velat ta med den undernärda pojken till nutritionsavdelningen på sjukhuset där man nog även hade behövt undersöka om underliggande sjukdom finns till hans tillstånd men när vi kom tillbaka till byn för att åka till Gamboula dök han inte upp. Istället får SMI-teamet följa upp honom, eller kan familjen kanske själva kan lyckas ta sig till sjukhuset senare. Tyvärr är det ju så att det kostar för dem att resa till sjukhuset, resa hem, behandling och för mat till medföljande förälder så det blir en stor kostnad för människorna i byarna långt bort. Dessutom är det ju viktigt att föräldrarna är med och lär sig hur de ska tänka kring nutrition för att det ska fungera hemma sedan.  

Det var massor av barn och föräldrar i den lilla kyrksalen och det blev hög ljudvolym, varmt och trångt. I första byn undersökte vi ca 90 barn och när vi var klara efter flera timmar var vi ganska trötta och hungriga. Vi åkte då vidare till byn Mbangou 7km längre bort där vi äntligen fick vår medtagna lunch gozo + ngounza. (maniokgröt + tillhörande grönsak/jordnötssås).

Några av oss passade på att ta en kort paus och besöka ett kapell och hus där en fransk katolsk franciskanermunk, fader Roland, tidigare bott. Han bodde där i den lilla byn i många år och hjälpte befolkningen. Nu har han dött men kapellet och hans hus står kvar. Det var ett litet fint kapell.

I andra byn satt vi ute under tak och undersökte barnen. Då klockan var mycket och vi var tvungna att hinna med färjan innan den stängde så hann vi inte mäta längd och vikt utan bara överarmsmått. Trots det hann vi inte klart med alla barn utan SMI-teamet får åka till dem igen. Tyvärr hade byn fått fel information och många hade väntat på att vi skulle komma redan kl 10 (och då inte gått till fälten och jobbat), vi var där först ca kl 15. Detta gjorde tyvärr att många hade gått hem men också att mammorna inte var helt nöjda.

David och Isak har senare sammanställt siffrorna från den här dagens mätningar och jämfört med tidigare mätningar för några år sedan. Allt är inte helt sammanställt än men det verkar som att undernäring har minskat vilket är härligt att se. Detta kan åtminstone till viss del vara tack vare SMI:s arbete. Roligt att se att deras arbete gör nytta!

[upptackrca-blog]

Gamboula sjukhus

Jag som skriver dagens inlägg heter Josefin Henrysson, är 29 år och är precis färdig med min AT som jag gjorde på Södra Älvsborgs sjukhus i Borås. Nu i augusti ska jag börja på anestesi/intensivvårdskliniken på Mölndals sjukhus i Göteborg där jag bor sedan drygt sju år tillbaka. Jag visste redan tidigt att jag någon gång skulle vilja åka utomlands och jobba som läkare och jag valde därför att göra mitt examensarbete i Uganda. Sedan dess har jag bara längtat efter att åka ut mer. Jag vet dock inte i vilken form det kommer att blir eller i vilket land/världsdel. Kanske blir det under en längre period eller bara under kortare perioder. Vi får se vart Gud leder. Jag känner mig otroligt tacksam för att ha fått möjligheten att komma hit till RCA för att se hur vården fungerar i ett av världens fattigaste länder och min tanke med detta inlägg är att försöka beskriva hur en vanlig dag på sjukhuset i Gamboula kan se ut.

Vi börjar alltid med att personalen samlas för en morgonandakt. Vi sjunger sånger på tango (språket befolkningen talar) och därtill kommer alltid en kraftfull, härlig predikan. Jag blev så glad över att häromdagen få sjunga en av mina favoritpsalmer ”Oh, store Gud” på sango och uppenbarligen var det även en favorit hos många i personalen då jag aldrig har hört dem stämma i så kraftfullt i sång som då. Fantastiskt! Efter andakten ställer vi upp oss på ett led och hälsar på varandra i hand innan vi går bort mot salen där morgonmötet hålls.

Under mötet får vi reda på att strömmen är borta på halva sjukhuset (det är inte helt ovanligt att kirurgerna under operation tvingas ta fram sina pannlampor i brist på annat ljus). Det lilla barnet som igår kom in på akuten med en enorm undernäring och vätskebrist gick tyvärr inte att rädda.

Så var det den 22-åriga kvinnan som under två veckor haft svår huvudvärk och feber. Man tog för några dagar sedan ett prov på ryggmärgsvätskan då man misstänkte hjärnhinneinflammation. Möjligheter att odla på ryggmärgsvätskan finns inte, men i gramfärgningen har man sett ett fåtal bakterier, även om man inte vet vad det är för sorts bakterier. Hon har olikstora pupiller vilket kan tyda på högt tryck i hjärnan, men man vet inte och någon skiktröntgen finns inte. I Sverige hade hon hamnat på intensivvårdsavdelningen men här finns ingenting sådant som vi har i Sverige, istället får man observera kliniskt. Hon är medvetandepåverkad och skulle hon bli sämre så dör hon med största sannolikhet. Att intubera är inte aktuellt (att intubera innebär att stoppa ner en slang mellan stämbanden och det är det enda sättet att helt säkerställa en fri luftväg) eftersom respiratorvård inte är möjligt. Vi får rapport om att hon idag har blivit ännu sämre med 41.5 graders feber. Hon får antibiotika och kortison och så får man hoppas och be att det går bra.

Efter rapporten delar vi upp oss och jag och David hamnar akuten. Patienterna får träffa personal som är något slags mellanting mellan sjuksköterska och läkare. Vid svåra fall konsulteras läkaren. In kommer man bärande på en ung man som precis varit med i en motorcykelolycka då han varit tvungen att väja för en lastbil. Han blöder från huvudet och har ont i låret. Patienten skriker efter sin bror som var med i olyckan då han inte vet vart han har tagit vägen. Han är i alla fall vaken och stabil vad gäller andning, blodtryck och puls. Har har rejält ont över låret och vi misstänker att han kan ha brutit lårbenet. Han rullas därför in på slätröntgen och vi kan se att lårbenet inte är brutet. Plötsligt hörs ett ramaskri ute i korridoren. Jag går ut och tittar och där får jag se en kvinna, patientens mamma. Hon skriker ut sin sorg då hon precis har fått reda på att brodern till patienten, hennes son är död. Några anhöriga följer med henne bort från sjukhusområdet. Jag står där bara helt lamslagen då jag verkligen kan känna en liten del av hennes smärta. Men jag får väldigt snabbt lägga band på mina känslor för personalen har redan gått vidare med nästa patient.

Anhöriga kommer inbärande på en kvinna i 40-årsåldern och lägger ner henne på britsen. Hon har rejält ont i magen, men något mer än så är svårt att få fram. Hon vrider sig av smärta på britsen samtidigt som hon kramar min hand. Hennes hand är iskall och jag kan inte känna någon puls. Personalen verkar inte vara jättestressade trots att detta är uppenbart akut. Hade hon varit i Sverige hade hon redan haft en nål i armen med ett dropp när hon kom in på rummet och man hade redan tagit ett stort batteri med prover. Jag hade haft både en medicinläkare, en kirurg och med tanke på att hon var så pass dålig, också en narkosläkare på plats. Jag och David börjar undersöka patienten. Vi vet att luftvägen är fri eftersom hon pratar. Hon andas väldigt snabbt. Magen är mjuk men hon har rejält ont när man trycker på den. Patienten har ett omätbart blodtryck. Detta är en akut sjuk kvinna och personalen verkar fortfarande inte jättestressade. Till slut sätter man en nål och kopplar ett dropp som går in i rask takt. Hon är rejält sjuk, men man vet inte varför. Troligen någon bukåkomma och förmodligen sekundär blodförgiftning. Jag försöker via David som tolkar, säga att jag tycker att man bör ge antibiotika nu direkt. Vid blodförgiftning så är det klart bättre prognos ju snabbare man får sin första dos av antibiotika.

Efter en stund skriver sjukvårdaren ner i journalen att hon ska få antibiotika. Men ingenting händer. Jag känner mig frustrerad. Jag hade dock glömt att jag inte befinner mig på en akutmottagning i Sverige. Jag är på en akutmottagning i RCA. Här måste man först gå och köpa sin antibiotika innan personalen kan ge den. Som tur är har någon av patientens anhöriga pengar och efter en stund kommer han tillbaka med ytterligare en droppåse och antibiotika. Patienten får sin antibiotika och sitt andra dropp. Här i RCA får man öppna upp magen direkt om man bedömer att det behövs. Dessvärre finns det ingen läkare på plats på sjukhuset. Den ende läkaren som finns har ansvar för hela sjukhuset ensam. Han rondar avdelningen, går rond på barnavdelningen, bedömer de patienter på akuten som behöver ses över av en läkare samt opererar. Han går jour varje kväll och eftersom han i morse stått och opererat fram till halv sex så har han nu gått hem för att vila en stund. Någon ringer och underrättar honom om läget och nu får man vänta tills han kommer tillbaka. Som ni säkert förstår så får sjuksköterskorna  här ofta ta hand om mycket saker själva då läkare inte alltid finns tillgänglig då ju en enda läkare har ansvar för allt.

När jag går från sjukhuset den dagen har jag svårt att sätta ord på vad jag egentligen känner. En blandning av trötthet, frustration och tomhet är nog kanske ändå det som beskriver närmast vad jag känner. Med facit i hand så kan jag berätta att både den 22-åriga kvinnan och den 40-åriga kvinnan jag har berättat om här ovan tyvärr nu har avlidit. Det är så lätt att känna hopplöshet när man tänker på alla de barn och unga människor som dör och som hade kunnat räddas om de hade fått den sjukvård som finns tillgänglig i Sverige.

Men vi får inte glömma hur duktiga personalen är på att förhålla sig till de resurser man har och hur skickliga de är på att göra en klinisk bedömning av patienterna. Vi får inte glömma att på sjukhuset i Gamboula så räddas det liv dagligen. Vi får inte glömma de amerikanska missionärerna som har varit här under 10 års tid för att bl.a. jobba med utbildning och hur de under de allra tuffaste omständigheterna trots allt inte har gett upp. Vi får inte glömma hur han, sjukhusets enda läkare flyttade med sin familj till Senegal för att gå igenom en sjuårig läkarutbildning och sedan flytta tillbaka till Gamboula för att kämpa för sitt folk och sitt land. Trots den enormt tunga arbetsbörda han har så ger han inte upp. Vi får heller inte glömma den sköterskan på avdelningen för undernärda barn som till och med går till sjukhuset på natten för att ge barnen den regelbundna näring som de behöver. Man gör vad man kan med det man har och i många fall så blir det ändå väldigt bra.

Det känns fint att vara här. Det känns fint att på något sätt få visa att Sverige inte har glömt bort RCA. Jag ber er därför att vara med och be för sjukhuspersonalen, patienterna och hela landet. För Gud har inte glömt RCA. Gud har inte glömt en enda människa som bor i RCA. Vår Gud som är Herre över himmel och jord och som förmår göra lånt med än vad vi kan tänka eller föreställa oss.

/Josefin

[upptackrca-blog]

Att svettas

Det är varmt överallt. I mitt och Isaks rum har takfläkten slutat fungera. En ensam liten bordsfläkt står för luftcirkulationen. Härom natten var det säkert 28-30°C i rummet och när man låg på mage kände man svettdroppar rinna ner längs med ryggraden.

Att ständigt vara svettig är något att behöva förhålla sig till. Första dagarna på resan besvärades jag av att tröjan klibbade fast på ryggen när jag lutade mig mot sätet i taxin eller att armhålorna stank men nu får det mer eller mindre kvitta. Alla luktar svett och det är okej.

Jag minns en gång hur jag under en fotbollsmatch i Sverige efter att vi kommit hem från RCA plötsligt kände lukten av en centralafrikan i närkontakt med en motspelare. Det förvirrade mig en kort sekund innan jag insåg att det var en skarp svettlukt som väckt gamla minnen till liv.

Igår var jag med på en bukoperation på sjukhuset. För säkerhets skull hade vi på oss ett plastförkläde med ärmar mellan klinikkläderna och operationskläderna. Efter 2,5 h kunde jag bokstavligen talat krama ur min blus.

Att svettas i RCA handlar inte om att vara ofräsch. Det tillhör livet. Det ger sköna perspektiv tycker jag.

 /David

[upptackrca-blog]

Åter i Gamboula

Det känns overkligt. Nästan för bra för att vara sant att vara här tillsammans med sju engagerade, positiva och motiverade personer som samtliga dessutom är sjukvårdsutbildade. Utan tvekan ett svar på mångas böner. Jag känner tacksamhet och ödmjukhet inför alla dem som inte bara arbetat och gjort insatser här tidigare, utan också fortsatt be för den här platsen och landet, och som bär människorna här nära hjärtat.

Vår trotjänare Bonard är redan igång i köket när jag kommer dit efter en klibbig och lite för varm natt. Alla andra sju är också vakna och taggade för vår första dag på sjukhuset. Förunderlig nåd sjungs på sango i kapellet, och har aldrig känts mera passande än denna dag. Välkomstorden från medicin chef Valère Banam känns överväldigande, och jag undrar i mitt stilla sinne om inte förväntningarna inför vårt besök är orealistiska. Försöker försiktigt säga för alla samlade att vi först och främst är här för att lyssna, se, och lära. Försöka förstå situationen här bättre. Om Gud vill kommer någon eller några av oss tillbaka.

Ronden rivstartar med en man med en svårt sargad madurafot (kronisk, ytterst svårläkt svampinfektion) som han haft i sju(!) år. Nästa patient har en lårböld som tömts på en halvliter var. En äldre man har i efterförloppet till stroke med förlamning fått kronisk infektion med benröta i ena smalbenet. Flera fall av malaria, där i något fall blodtransfusion givits pga blodbrist. Svårast att se är den unga kvinnan med HIV som förmodligen är långt gången, och som nu sedan två veckor är märkt av svår huvudvärk. Hon är febervarm och tagen. Dagens största utmaning är att försöka komma fram till orsaken till huvud-värken, som kan vara orsakad av svamp, virus eller bakterie. Ryggmärgsprov tas utan komplikation, och utredningen är igång.

Innan mörkret faller är jag alldeles slut, inte främst av arbete utan förmodligen mer av alla intryck. David och jag tar en tupplur före kvällsmaten. Vi väcks av en kvinna som vill veta hur alla vänner i Sverige mår, och hur det går för familjerna därborta i norr. Det är rörande att inse hur mycket hon har tänkt på dem alla.

David och jag går över till tjejernas hus där Maja har kokat ananaskräm. Den är jättegod. Vi pratar runt verandabordet, och går igenom intrycken från dagen som gått. Det tar en god stund. Alla mår bra och det är mycket skratt. Runtomkring är mörkret kompakt. Det är svalare nu. Efter Davids förspel på munspel sjunger vi

Din trofasta kärlek aldrig oss lämnar Din barmhärtighet den kan aldrig ta slut Den är ny varje morgon, ny varje morgon Stor är din trofasthet min Gud Stor är din trofasthet

Isak Björklund Infektionsläkare i Falun och medlem i Lugnetkyrkan. Bodde och arbetade 2008-10 i Gamboula tillsammans med hustrun Karin och barnen Hanna och Signe

[upptackrca-blog]

Middagssällskapet. Adolphe har röd tröja och står på bakre raden. Ghislaine sitter i mitten med vitt linne.  Sverigeresenärerna ovan från vänster: Victoria Silfverdal, Maja Gyll, David Nestor, Elisabeth Olsson, Magdalena Forsberg, Isak Björklund, Josefin Henrysson, Siri Mörnerud. 

[upptackrca-blog]

Boendet i Yaoundé

[upptackrca-blog]

Framme i Kamerun!

Med på resan är bland annat jag, David Nestor. Längst upp till höger på bilden. Jag är 26 år gammal och bor i Örebro tillsammans med min fästmö Sofia. Jag är född på sjukhuset i Gamboula, dit vi ska åka. 1991 åkte mina föräldrar ut som missionärer sända av Evangeliska frikyrkan, EFK. Pappa arbetade som servicetekniker/allt-i-allo medan mamma arbetade som lärare på en hushållsskola för kvinnor. Hemkommen till Sverige 1998 började jag i svenskt lekis och ska enligt uppgift ha målat mina självporträtt med mörk hudfärg. Jag var mycket präglad av uppväxten mellan två vitt skilda kulturer och två språk. Jag har alltid haft en inneboende längtan att på ett eller annat sätt åka tillbaka för att uppleva RCA som vuxen och är väldigt glad att få göra det nu. I januari tog jag läkarexamen. Under utbildningen har jag fått ett extra intresse för infektionsmedicin och antibiotikaresistens. Under våren 2016 åkte jag och Sofia till Tanzania för att skriva våra D-uppsatser på läkarprogrammet. Sofia gjorde en studie på barn med HIV och jag undersökte förekomsten av antibiotikaresistens i bakterier som orsakar urinvägsinfektion. Med erfarenheterna från den resan ska det också bli spännande att jämföra situationen i Tanzania med RCA.

Nu har vi landat i Kameruns huvudstad Yaoundé. Resan gick från Bromma 06.55 den 28/4. Med på resan hade vi stora mängder medicinsk utrustning i form av suturer, urin-katetrar, vaccinationskanyler m.m. Vi hade även med oss fyra stycken syrgaskoncentratorer. All denna utrustning är insamlad från olika ställen i Sverige. Det kan handla om material som passerat bäst-före-datum men fortfarande är fullt dugliga eller demoexemplar som inte kan säljas i Sverige. Sammanlagt fyllde vi vår tillåtna kvot av två väskor per person + handbagage så vi var ett stort resesällskap.

Resan gick helt problemfritt. Vi kom fram till Kamerun i tid och likaså alla 16 väskor. En chaufför väntade på oss vid flygplatsen och tog oss till vårt boende. Vi var trötta men välbehållna. Under torsdagen hade vi flera uppgifter att ta oss an. Vi behövde ordna visum till RCA inför bilresan dit på lördag, vi behövde köpa matvaror som inte går att finna i Gamboula och ordna lokala SIM-kort för att kunna ringa varandra under resan. Alla åkte till RCA:s ambassad 40 min med sina pass. Vi betalade en extra kostnad för att få visumen utförda samma dag (eftersom kontoret skulle vara stängt under långfredagen) och lämnade våra pass där.

En annan uppgift var att försöka få tag på ryggmärgsbedövning. Sjukhuset i Gamboula har en begränsad tillgång till ryggmärgsbedövning, men behovet är stort. Flera operationer görs med ryggmärgsbedövning då full narkos (med sövning) inbegriper höga krav på övervakning av andning, blodtryck och är mycket mer riskfyllt. Vi ville hitta ett apotek eller ett medicinskt lager som vi kunde få köpa bedövningsvätska av och etablera en kontakt ur vilken läkemedelsförsörjningen kunde ske framöver. Vi åkte runt till flera apotek men hade väldigt liten framgång. Till sist blev vi hänvisade till ett centrallager för läkemedel från vilket sjukhusen i Yaoundé och andra delar av Kamerun får sin försörjning. Efter mötet med flera olika personer på lagret kom vi till slut in i ett svalt rum med ett enormt skrivbord och en stilig herre iklädd mörk kostym. Han tog vår fråga på mycket stort allvar. De verkade förstå den svåra situationen från sjukhuset i RCA och var väldigt tillmötesgående att försöka ordna vårat problem. Dessvärre hade de inte bedövningsvätskan i fråga i lager och kunde inte hjälpa oss nu. Det var väldigt fint att se den hjärtlighet vi blev bemötta med.

Övriga ärenden gick över förväntan bra och vi kunde hämta ut våra visum samma eftermiddag. På kvällen var vi hembjudna till Ghislaine och Adolphe och deras familj. De är båda centralafrikaner men de befinner sig i Yaoundé för utbildning. Ghislaine läser till barnmorska och Adolphe till röntgentekniker. Ghislaines utbildning stödjs av RCA-nätverket, en samling RCA-missionärer med stort hjärta för landet. Adolphes utbildning betalas av EFK.

Vi hade en väldigt trevlig kväll med god mat och trevliga samtal. De är så glada att få svenskar på besök och känner otroligt stor tacksamhet för det stöd de har fått. Vi hade också möjlighet att ge Adolphe en ny dator då han blev av med sin under ett knivrån när han var på väg hem från skolan för några veckor sedan.

Bilder ser ni från vårt boende och från vår middag. Vi hörs vidare!

/David

[upptackrca-blog]

Välkommen hit!

Välkommen hit!

Vi är ett gäng med sju läkare och en sjuksköterska från Sverige. Alla kommer få möjlighet att presentera sig själva allt eftersom. På den här bloggen får ni följa med oss på en resa till Gamboula, Centralafrikanska republiken. Vi ska resa till ett sjukhus och några andra sjukvårdsinrättningar i landet för att få följa med i klinisk vardag och ha ett utbyte mellan ett av världens rikaste respektive fattigaste sjukvårdssystem. Vi kommer också uppleva Centralafrikansk kultur, mat, sång, språk och mycket mer. Ledare för resan är Isak Björklund, infektionsläkare från Falun som tidigare arbetat på sjukhuset i Gamboula under två år.

Välkommen med oss att upptäcka RCA!

/David