a-latibule-place

[a-latibule-place]

 T I L L   L J U D E T   A V   V Å R N A T T E N. 

Ibland behövs de där kvällarna. Kvällarna du låter fötterna leda vägen. Kvällarna du låter tankarna styra tiden. Kvällarna du lägger dig ned i gräset på en kulle vid din favoritplats i Lund, blickar upp mot den rosa, brinnande himlen och de tindrande stjärnorna där högst upp och låter känslorna välla över. 

Jag slänger iväg telefonen. Varför, tänker jag. Ser deras glada miner. Hör låtarna vi brukade sjunga. Skratten vi brukade dela. Gemenskapen jag brukade vara en del av. Tills jag bara en dag inte längre fick det. Inte längre var välkommen. Inte längre var behövd, önskad eller betydelsefull. Efter allting, var jag istället bara ingenting.

Jag slänger iväg telefonen. Varför, tänker jag. Tomheten ekar inom mig. Varför svarar han inte? Varför är jag här ensam? Varför bryr jag mig? Tänker på när jag hade honom. Minns känslan av sammanflätade fingrar, av kinder rosiga av värmen inifrån och läppar som möts. Det var två år sedan. Och nu har han en annan. Precis som alla andra. Jag är sist kvar. Ensamt stående. Tomheten riktigt smärtar och jag orkar inte mer. Vi gick från allt, till plötsligt ingenting.

Jag slänger iväg telefonen. Varför, tänker jag. Solnedgången är så vacker att jag inte får nog av den. Jag vill stanna tiden, föreviga ögonblicket. Jag tar en bild och lägger upp på Instagram. Varför inte delge min brutala ensamhet för hela världen att se? Inte som att det är en hemlighet, egentligen. Jag stannar tills benen knotar sig av den sjunkande temperaturen. Men jag går inte förrän himlen blivit helt svart. Hör fåglarna kvittra, ser stadens ljus nedanför kullen och havskanten där långt borta. Varför, tänker jag, är jag här ensam? Var är han?

Ibland behövs de där kvällarna. Kvällarna du sätter den ena foten framför den andra, lyssnar på gråtlistan och rensar tankarna tills livet känns lite bättre. Kvällarna där du hatar ensamheten, men känner hur väl du behöver den.

[a-latibule-place]

I väntan på ett svar.

Ligger här, stirrar mig blind på skärmen. Önskar att höra ett surrande, önskar att höra ett pling. Önskar att från dig få ett meddelande. Men istället kommer ingenting.  

I väntan på ett svar.

Undrar vad du tänker, undrar vad du vill. Undrar om jag ska skicka ett meddelande till.

I väntan på ett svar.

Undrar hur du mår, undrar vad du vill. Är rädd att du inte vill mötas en gång till. Undrar om du tänker på mig, men börjar bli rädd att du ångrat dig.

I väntan på ett svar.

Ligger här, stirrar mig blind på skärmen. Önskar höra ett surrande, önskar höra ett pling. Jag tar mod till mig och skickar ett meddelande till. 

Men tillbaka kommer ingenting.

[a-latibule-place]

D E T   G J O R D E   M I G   G O T T   I   S J Ä L E N .

Vi möttes i solnedgången. Kvällen hade blivit sen, men himlen var fortfarande ljus.

Vi satte oss på höjden, och såg ut över taken på alla stadens hus.

Med skratt, mötande blickar och smält glass, tog vi oss an långa samtal i takt med att kvällen gick över till natt.

Det kändes så bra, naturligt, okomplicerat och lätt. Efter vi sagt hej då promenerade jag hemåt med ett leende på läpparna så brett.

Samhällets behov av etiketter och kategorier är det som gör mig osäker. Kan inte kärlek bara få vara just det, precis det vi gick i parad för igår.

Pride. Stolthet. Det är egentligen inte svårare än så. Stoltheten i att vara dig själv. Den du är. Oavsett kön, oavsett läggning, oavsett när.

Friheten att kära ner dig i precis vem du vill. Utan att någon annan ska lägga sig i eller ha ett skit om att säga till.

Så varför är det då så svårt att erkänna för sig själv, att du kanske vill testa att ge dig utanför samhällets över dig påklistrade etikett? Ge dig utanför den normaliserade kategorin vi alla antas tillhöra, skita i allt och alla, och bara köra?

Varför är det så svårt att lägga åt sidan, vad andra människor tycker och tänker? Slit av dig etiketten och skapa din egen, glöm regler och umgås istället med de du vill och de du i ditt hjärta värdesätter.

Det går inte att på mig sätta etiketter. Jag är allt, jag är ingenting.

Vill du va som mig så slå en pling.

[a-latibule-place]

Tankar på bussen hem.

Jag hade hunnit åka nästan halvvägs hem när du plötsligt klev på bussen. Klockan började närma sig ett på natten och jag var på väg hem från en lång dag på jobbet. Utmattad, hungrig, illaluktande av svett efter den varma dagen och med Norlie & KKVs Västerbron på hög volym i lurarna för att stänga ute ljudet av de fulla studenterna på sätena bakom mig. 

Du klev på i korsningen mellan Getinge och Svenhög. Mitt uppe i mitt stirrande ut genom fönstret på de mörka gatorna där utanför, märkte jag er knappt. Det var först när vinden träffade dig där du stod någon meter ifrån som jag kände det. Den slog mig som en blixt. Doften av din parfym. Jag blundade, andades in den med djupa, långa andetag. Den var bekant. Framför såg jag en bild av mig själv ligga nära någon annan. Vem var det som hade luktat så? Jag kunde inte minnas. Jag kände varken dig eller tjejen du höll i handen. Jag bara visste direkt att jag ville ha vad ni hade.

Jag har numera varit ensam i mer än ett år. Det är den längsta tiden jag varit singel sedan jag blev tillsammans min första pojkvän när jag var femton. Jag tycker mig inte gå runt och sakna någon, eller något. Tycker mig klara livet fint utan min hand i någon annans. Men där och då, sittandes på bussen i den varma 17-gradiga luften trots nattens sena timme, när tröttheten nästan började bli för påtaglig för att hantera, kände jag det. En enorm saknad. En enorm ensamhet. 

Jag fortsatte blunda och andas in den där ljuvliga doften. Söt, kryddig, frisk som en fläkt. Den kändes trygg, bekant och så underbar. Det var som att mina lungor inte fick nog med luft. Bakom mina stängda ögonlock såg jag framför mig en sådan vacker bild. Av en säng, mjuk, sval och underbar. Av en manlig gestalt bredvid mig, med sin arm under mina axlar, sina fingrar i mitt hår och mitt huvud mot hans nakna bröst. Doften, känslan, stunden. Jag blundar och njuter. Andas och minns. Minns inte vem, minns inte när. Minns bara att. 

Jag tittar upp och sneglar på det förälskade paret framför mig. De står tätt intill. Hans hand smeker hennes rygg, hans läppar kysser hennes panna och hon lutar sig närmre mot hans trygga, välkomnande famn. Något hugger till i mig. De ser så där perfekta ut, så där så det nästan blir jobbigt men du kan bara inte slita blicken. Jag får tvinga blicken ut genom fönstret igen och försöker föra bort tankarna. Bort från det jag tänker just nu. Bort från paret decimeter ifrån. Men det går inte. Doften har tagit över mitt sinne, nästan som förhäxat mig. Och det enda jag kan tänka är att jag inte ens minns senaste gången jag hade någon som brydde sig så där om mig. Någon som såg på mig som den här killen såg på sin tjej. Någon som höll mig som de höll varandra. Någon som doftade så fantastiskt som han gjorde. Jag kunde inte minnas. Det var knappt så jag kom ihåg hur det kändes. 

Helt plötsligt är vi framme. Lund Delfinen, ljuder busshögtalarnas inspelade skånska röst. Jag reser mig, passerar det vackra paret och trampar ut på trottoaren. Jag korsar vägen och går nedför trapporna. Bakom mig hör jag bussens dörrar stängas. Sen är den försvunnen. Och likaså paret. Och doften. Jag blundar igen men den fina stunden som spelades framför mig är borta. Jag känner inte längre killens parfym. Det där ljuvliga, ljuvliga doften. Men jag börjar direkt att sakna den.

Istället känner jag den varma doften av gräset, av trädens blommor och den där särskilda krispiga doften som bara natten har. Jag håller upp nyckelknippans tagg mot låset och dörren öppnas. Jag tar trappstegen två i taget till tredje våningen. Nu ljuder Tog av mig i lurarna. Jag visste att Abbe bjudit hem folk korren ikväll men jag orkade inte hälsa på någon, eller höra musiken. Jag höjer volymen medan jag knötar nedför den långa korridoren till mitt rum. Som såklart ligger längst ner, förbi alla andras dörrar, och mitt emot köket. Jag kör nyckeln i låset, rycker i handtaget och stiger på. 

Välkommen hem. 

Det är kvavt efter dagens kolossala värme. Jag öppnar ett fönster, tar ett djupt andetag och blickar ut över rummet framför mig. Mitt fina men lite stökiga rum. Odiskad disk från frukosten står på matbordet, en lite trött, halvvissen hortensia i stort behov av vatten, tvättkassen med kläder som behöver strykas och där i hörnet står den. Den där stora, mysiga, svala sängen. Men utöver på tok för många kuddar, är den tom. 

Kanske är det det jag känner mig. Lite tom. Ensam. Och jävligt trött på det. Jag suckar och skakar på huvudet, drar ner persiennerna och hoppar in i duschen. Jag duschar kallt för att svalka av mig och förbereda mig för sängen. Klockan har nu passerat ett och jag har knappt suttit ned sedan jobbpasset började vid fyra. Hälarna värker och skavsåren är numera dubblerade. 

Jag kryper ner i sängen och kramar min fluffiga kudde. Släcker lamporna, och stirrar rakt ut i det svarta. Jag vill vara stark, självständig och säker i mig själv. För jag klarar mig ju bra själv. Bara jag. Oberoende av någon annan. Jag gillar mitt liv och trivs med hur allting är just nu. Trivs med hur jag är. Ändå kan jag inte hjälpa att känna det. Ensamheten. Saknaden. Kan inte någon annan trivas med mig också?

Jag blundar och känner hur mycket jag önskar att jag kunde få tillbaka den där underbara doften. Den där underbara parfymen. Jag tänker tillbaka på stunden jag påmindes av. Önskar jag kunde uppleva den igen. Saknar mannen i den. Vem han än var. Önskar att vi i stunden just nu kunde vara kvar. Jag fortsätter blunda och låtsats att jag är där. Undrar om jag kommer få uppleva sådan kärlek som paret på bussen delade igen, och i så fall när.

Jag vill inte vara ensam, vill inte vara ledsen. Vill vara stark, vill vara fri, vill vara mig. Vill vara allt det med dig. Var du än är, vem du än är. Jag hoppas vi möts snart, jag hoppas vi ses. Jag hoppas du blir kär i mig, fastän jag är en rimmande mes.

[a-latibule-place]

Vet du vad du tog av mig?

Vi befann oss i romantikens centrum, där stunderna nästan kändes för bra. Jag undrar hur jag kunde vara så dum. Som trodde på allt du sa. 

Orden var vackra, och jag älskade att höra din ljuva stämma. När du yttrade de tre orden för första gången och jag visste att jag hos dig var hemma.

I din famn jag egentligen kanske bara var fången. Hade ingen aning om att den natten du höll mig, skulle det vara för sista gången. 

Av förälskelse för blind för att se, allt du för mig gömde. Trodde vi var menade för varann, men det var som att jag bara drömde. I slutändan visade sig vår kärlek för dig bara vara ett påhitt när ditt hjärta helt plötsligt en dag inte längre var mitt.

Med tårar i ögonen du såg in i mina, på ett sätt du inte gjort förut, och jag förstod att allt för evigt var förändrat när du plötsligt sa att du ville det skulle vara slut. Jag kommer aldrig att glömma den där måndagen i mars månad. Jag vaknade euforisk, men gick och la mig mer än någonsin sårad. 

Sviken av min bästa vän, lämnad i ovisshet och ensam till mina tankars elaka svar. "Det är ditt fel, fattar du inte det? Det är inte dig han vill ha." 

Tårarna rinner och jag kan inte sluta. På ett dygn hade allt förändrats, och jag var tillbaka på första rutan. Jag var ensam, krossad, nedbruten och ekade tusen nyanser av grått. Fastklistrad mot det kalla badrumsgolvet, oförmögen att röra mig efter du gått.

En röst i mig skriker: "Han vände dig ryggen, han vill inget mer. Du var inte bra nog, gå vidare, jag ber." Men jag hindras av alla minnen så klara. Hans röda läppar evigt tryckta mot min panna, bland kuddar och täcken och värme och leenden så självklara. 

Vi var färgstarka som regnbågens tydliga ränder, men jag lämnades färglös och tvingad att ta en dag i sänder. 

Jag såg dig från andra sidan klassrummet. Du log och verkade helt okej. Men jag tror inte ens du förstår hur mycket du förstörde i mig.

[a-latibule-place]

Kanske.

En känsla av tillhörighet. En känsla av vänskap, gemenskap, värme, glädje, kärlek. Känslan av att vara välkommen. Och ändå känner jag mig utanför. Utanför alla andra. Utanför gemenskapen och tillhörigheten. Nästan alltid, och vart jag än kommer.

Kanske handlar det inte så mycket om alla andra, som om mig själv. Att känslorna och tankarna jag drabbas av i sociala sammanhang där jag egentligen trivs, känner mig välkommen, känner tillhörighet och vänskap, ändock samtidigt ser hela stunden som sedd från utsidan av ett fönster där jag själv alltid är det där avvikande objektet vi skulle införa i våra teckningar på bildlektionerna i högstadiet. Den där gatulyktan mitt i savannen jag själv valde att kreativt illustrera, eller som den fula ankungen i H.C Andersens kända verk. Unik och fin i sig själv, men inte en passande pusselbit i den fina symmetrin som helhet. 

Kanske är jag inte symmetrisk, då. Kanske är jag en jävligt asymmetrisk person. En person som aldrig riktigt passar in, utan istället får anpassa sig till alla andra människor och kontexter. Assimilation som jag idag fått veta att det så fint kallas inom statsvetenskapen. För tänker jag efter har det ju alltid varit så för mig. Ända sedan barnsben. I skolan, på dansen, på jobb, ideellt. Överallt. Och när jag äntligen de där få gångerna upplevt att jag varit en sådan perfekt pusselbit har alltid någonting hänt som förstört hela illusionen. Bara sådär. Utan förvarning. Vänner som vänder ryggen till, gemenskaper som visar sig vara exkluderande, kärlek som dör ut och relationer som kollapsar utan vidare. Kanske är det att alla andra är symmetriska och söker symmetri. Där alla slutligen kommer till insikten att jag inte riktigt passar. Att jag är asymmetrisk. Ovanlig, avvikande. Konstig. En kantstött pusselbit i livets oändliga pussel som inte riktigt passar så där perfekt som en hade önskat. Det förblir oönskade mellanrum mellan bitarna där jag hade behövt bidra med en bättre passform för att komplettera alla andra.

Kanske är jag asymmetrisk. Kanske är jag en kantstött pusselbit. Kanske är det fel på mig. Eller kanske är det bara fel på fucking världen. Kanske utsätts vissa människor för mer onödigt småskit än andra. Kanske skapar vi mycket av det i våra egna huvuden och bygger upp stora murar runt omkring oss utan möjlighet att se ut eller ens förstå varför vi Donald Trump:at oss själva och förvandlat alla andra till Mexico. 

Kanske är allt det här jättesvårt att veta, att fatta, att greppa, att förändra. Kanske spelar det ingen roll hur självsäkra vi egentligen anser oss vara. Kanske lever osäkerheter alltid kvar, utan möjlighet att suddas ut helt och hållet. Kanske en själ, ett hjärta eller ett sår aldrig läker fullständigt. Kanske är vi alla täckta av ärr, synliga och osynliga, som inte blir bättre av alla oändliga mängder plåster vi försöker med. Kanske snabba lösningar och quick fixes som plåster på våra icke-läkande sår inifrån och ut bara tillägger tegelstenar på de uppbyggda murarna mellan oss. Och bara kantstöter våra pusselbitar än mer. 

Kanske har skoldoktorn i SKAM rätt. Kanske är människor alla som enskilda öde öar där det enda sättet att ta sig över till de andra öarna är genom ord som bygger broar. Bara att min bro tar lite längre tid att bli helt klar. Kanske min bro är lite krokigare, mindre stabil och inte lika symmetriskt vacker som de andra broarna. Kanske är jag egentligen symmetrisk, bara att jag inte helt klurat ut det här med brobygge än. 

Eller så är SKAM-doktorn egentligen helt dum i huvudet och istället är det min brorsa står med alla svaren: “Män kommer från Mars och kvinnor kommer från Venus, men Sigrid - hon är fan från Pluto”.  

[a-latibule-place]

Livet.

Ibland går det inte riktigt som man hade tänkt sig. Ibland går det helt åt det andra hållet. 

Ibland är man förberedd. Ibland inte. 

Ibland är man kanske blind och ser inte vad som egentligen händer, och vad allt betyder. Och ibland händer det bara, fastän inte någon trodde att det skulle det.

Det finns ingen handbok för hur man ska hantera det. Det finns inget rätt eller fel. Ingen kan säga åt dig hur du ska känna, hur du ska hantera, hur du ska göra. Ingen kan berätta när det kommer gå över. Du har ingenstans att söka svaren, förutom inom dig själv. Och det kan vara det absolut svåraste stället att leta på.

När kommer jag att känna mig som mig själv igen? När kommer andra att börja se på mig och inte se allt det här? När kommer jag att sluta känna mig tom? När kommer det att sluta göra ont? Detta är frågor du ställer dig, frågor du vill få svar på. Inte imorgon, inte om en vecka, nu. Du vill ha svar på dem nu. Du vill att det ska gå över nu. Men det enda svaret du har är att invänta tiden. Med tiden kommer svaren. Med tiden kommer allt att bli bra.

Men det är också det jobbigaste. 

Att behöva vänta. Och fortsätta leva i en värld där du inte känner dig som dig själv. Där andra ser på dig annorlunda. Där du känner dig tom. Där det gör ont. 

I en värld där det känns som att det aldrig kommer att gå över.