autonomiac-blog - Tumblr blog

[autonomiac-blog]

kortslutning

Jag måste åka uppåt i landet för att praktisera (på mitt eget företag för den delen). Tre månader, tycker man. Samtidigt måste jag aktivt söka jobb. Det hade jag kunnat göra där jag kommer befinna mig (uppåt i landet dvs, vi kan kalla det för Stockholm även fast det inte är det), men jag vill inte lämna där jag bor nu (som vi kan kalla för Malmö). Jag vill inte lämna Malmö, inte nu. Jag har aldrig känt mig så bekväm i min hemvist. Jag har träffat en otrolig tjej. För första gången. Känslan säger att jag tappar henne om jag åker.

Samtidigt är det dags för mig att ta nästa steg ut i livet. 19, snart 20. Arbetslös. Men ambitionerna finns kvar. Men jag känner mig inte redo.

Det kan ju vara så att det bara är mina tankar som spökar. Kanske är allting lättare än vad det känns. Antagligen handlar det bara om att jag måste sluta tänka så mycket på allt och bara rida på vågorna. Men det känns som jag börjat stadga mig. Till skillnad från ungefär ett år sedan har jag nu många vänner jag träffar regelbundet. 

Jag ska ansöka till GMU också. Samt Jöken på Lunds universitet. Detta är saker som jag ser fram emot men är rädd för. Jag tycker det är fett komiskt. Att jag som nästan 90% av min vakna tid är en säker och målmedveten person, nu sitter här och känner att mina tankar helt kollapsat. Jag får ingen ordning på dem, ingen struktur, ingen koll.

Upp som en sol, och så vidare... Det här blir en tung kväll. Vilken jävla pussy jag är.

[autonomiac-blog]

tusentalet tankar

Mina tankar virvlar runt i mitt huvud. Snabbt går det. Lite för snabbt, ibland. Jag har svårt att lugna ner maskineriet, svårt att få ro. Svårt att sova. Lätt att avfärda.

"öppnar ögonen och ser, mina problem falla ner"

Precis så känns det. För en bråkdels sekund målas mina mörkaste tankar upp framför mig. Men jag avfärdar dem. Ignorerar dem. Väljer att inte tänka på dem. Har jag hittat definitionen av att vara stark och inte bry sig, eller är det ytterligare en rädsla? En rädsla att konfrontera egot?

Jag orkar liksom inte. Har noll ork att bry mig, noll ork att engagera mig. Allting får gå som det går medan jag står bredvid. Observerar. Kommenterar. Ägnar en tanke då och då. Men inte mer än så, det är viktigt att hålla distansen.

Längst bak i det undermedvetna ringer ändå en välbekant klocka. Den talar om för mig att det är okej - det blir bättre. Alltid bättre. Oftast litar jag på den.