bergalainen-blog

[bergalainen-blog]

Viva Portugal

Våran tillfälliga exil i Portugal närmar sig slutet. Under tidigare landsflykter vintertid har jag skrivit lite dagbok då och då men den här gången har det helt enkelt inte funnits tid. Så det får bli en liten ”best of Portugal” innan vi far hem om några veckor.

Vi har alltså spenderat vintern i Carcavelos, en förort till Lissabon, sedan årets början. Anledningen till att vi sökte oss hit är framförallt för att det finns en lite svensk skola här och om du frågar Matti, för att surfet är bra. 

Skolan har legat här sedan 60-talet och i år är det rekord med antal elever, 62 stycken från blöjbarn upp till tonåringar. De flesta bor här permanent men ett tio-tal är som oss dvs här på tillfälligt besök. Skolan är ganska flexibel med det där så ibland kommer gamla elever tillbaka en vecka eller två. 

Det är en liten gullig byskola inrymd i en blå villa med fantastiska lärare och en kock som lagar underbar mat varje dag.  På gården har de en pool, visserligen är den snor-kall men Sami har så klart badat i den en gång. Det finns sandlåda, lekstuga och gungor till de små och en bollplan på baksidan för fotboll, basket, pingis och skateboard. Ja, man kan nog hålla på med vilken sport man vill och har möjlighet till, det känns inte som om skolan sätter några sådana begränsningar. De till och med har några hjälmar, rullskridskor och kickbikes för dem som vill åka sånt på rasten.

Killarna läser lite portugiska och över extra på engelska. Skolan fixar också lite extra grejer, som att ta dit två gamla elever som är cirkusartister och som barnen fick öva med under en veckas tid. Efter övning blev det uppvisning på bakgården innan Karnevalslovet började. 

De fixade också så att hela skolan kunde åka och heja på när damernas svenska U-17 landslag spelade match. När det var PI-dagen ägnade man hela dagen åt att gå igenom Pi. Inklusive att äta Pi-pizza till lunch och när det var avslutning på läsutmaningen klädde hela skolan ut sig. De gick också ned på stranden och de lite större barnen fick spela upp Sandvargen för förskoleklassen. Alla fick modighetsmedaljer (blåmärken, bra ord va!) och glass. En skola med det där lilla extra. Behöver jag säga att killarna stortrivs.

Vi bor i en lägenhet ca 10 minuters gångv��g till skolan. Det är också 3 minuter till en stor mataffär och ett litet centrum där de har det mesta man behöver och 5 minuters gångväg till stranden. Dessutom bor vi ovanpå en toppenbra italiensk pizzeria så den där gamla sloganen “nära till allt” gäller definitivt för oss. Torget vi bor vid är tyvärr inte något fint gammalt sådant utan det är rosa hus från 60-70-talet med en stor parkeringsplats i mitten. Men man kan också glädja sig åt några fina träd och säkert 10 uteserveringar med billigt rödpang. 

Det finns en del fina hus gamla hus i Carcavelos men det är inte någon vacker ort och på ett sätt är vi ganska glada för det. Stranden är ju superfin och det hade antagligen blivit ett riktigt turist-tillhåll om det också var fullt med fina gamla keramikhus. Det här är ett av favorithusen, tio minuters promenadväg bort. 

Innan vi kom hit var vi ganska oroliga för att vi skulle frysa. Vi hade hört att de Portugisiska vintrarna kunde vara riktigt grymma med fuktiga och kalla atlant- vindar.  Första natten sov vi med mössa och kläder på men det berodde på att det inte fanns någon el i lägenheten. Men sedan det ordnade upp sig så har det inte varit så farligt. Vi har kört el-element och har köpt billiga kinesiska tofflor. Kanske har vi haft en tröja mer inomhus än vad vi brukar ha i Sverige (vilket i och för sig inte säger någonting för jag tror vi har Kungsholmens varmaste lägenhet) men det har varit okej. Eftersom vi jobbar hemifrån har vi satt på elementen när vi tyckt att det behövts. Portugiserna värmer upp ett rum i taget och jobbar inte som oss “all over the place” så vi bävar lite för elräkningen som kommer när vi flyttar härifrån.

Jag läste någonstans att Portugal är ett kallt land med en varm sol och det tycker jag stämmer bra. Luften är klar, det är ljust och varmt i solen.  Ett fåtal dagar dagar har det varit kallt och lite rått på dagtid och några utvalda dagar har det varit bikinivarmt.  All time low har nog varit ca 10 grader och high 24 grader,  men oftast är det runt 15-16 grader och alldeles perfekt.

Matti har surfat flera dagar i veckan och även Eje har börjat. Jag testade att ta en lektion och kunde konstatera att det var – skitkul, skitsvårt och skitkallt. Våtdräkten gjorde jobbet för kroppen men jag hade inte några skor och handskar vilket gjorde de kroppsdelarna rejält blåfrusna. Men är man normalt funtad och inte så frussen av sig som mig så funkar det bra med våtdräkt + skor. 

Vi har köpt varsin våtdräkt till killarna så att de kan åka bodyboards. Längs strandpromenaden promenerar och springer vi, åker skateboard eller åker longboard till yogan. 

Eller bara tar en drink och gör läxor. Vi har nog varit på stranden mer eller mindre varje dag.

Det som är roligt är att stranden är ett ställe för alla - pensionärer som barn, killar och tjejer.  Carcavelos är den största stranden närmast Lissabon och jag tror att stranden är ett ställe för packade sillar under sommaren men nu är den verkligen perfekt.

Lissabon ligger vid floden Tejo och Carcavelos är alltså en förort i början på flodens mynning. Lissabon ligger ca 25 minuter in längs floden med snabbtåg. Åker man ca 20 minuter åt andra hållet ut mot kommer man till slutstationen Cascais, en gullig liten turistort ungefär som Waxholm eller Saltsjöbaden. Mellan dessa orter finns det en fin promenadväg och väldigt flotta och fina hus. Jag och Matti brukar promenera runt och o:a oss över fina objekt men det blir inte mer än så. Att köpa hus här är inte någon billig historia.

Knappt en gång i veckan har vi åkt in till Lissabon. Jag tror vi har gjort nästan alla sevärdheter på Tripadvisors topp 10-lista - gått upp i Castelo sao Jorge och Christo Reio (jesusstatyn), varit i Belem, gått på LX factory, gått på loppis (en av de största) åkt färja, gått på akvariet (en av de bättre), åkt spårvagn och bara strosat runt i den fina stan med de många kullarna.  

Roligare att titta på än att åka. 

Vårfina träd och typiska kullerstensgator. 

Utsikt från Chiado och ner mot floden. 

Tre typiska saker. Kakelklädda hus, tuk tuks som kör turister och backar!

En av favoritparkerna, Principe Real. 

Klassiska sardinburkar. 

Utsikten från Castelo sao Jorge är magisk. Christo Rei syns på andra sidan floden. 

Vi har också försökt se oss omkring och på helgerna har vi hyrt bil. Sintra är en magisk sagostad ca 45 minuter väster om Lissabon och alltså ganska nära oss. Den är full med gamla koola slott och fästningar. Norr om Sintra finns Europas västligaste punkt, fastland räknat, Cabo da Rocca, djävulsgapet samt en fin surfstrand som heter Gincho. 

Lite längre norrut finns Ericeira, en gullig liten by som också har bra surf och Nasaret känd för sina jättevågor. 

På andra sidan Tejo finns en fin nationalpark med långa stränder, fina skogar, utkikspunkter och mysiga byar t ex Sesimbra. 

I ett sånt här fotbollstokigt land måste man också gå på fotboll. Vi såg Sporting Lissabon möte Nacional, ingen stormatch då Nacional ligger sist i Liga NOS men det var ändå 43 000 besökare. Nacional kommer för övrigt från Madeira där de har 3 lag med i högsta serien. Ganska bra med tanke på att det bara är 250 000 invånare på ön. 

Förutom fotboll älskar portugiserna kaffe och bakverk. Det mest kända bakverket heter Pastel del Nata och kan beskrivas som en bränd äggkräm (tänk créme caramel) i frasig filodeg. Den är verkligen god och den godaste äter man i Belem på Pasteis de Belem där de har gjort godbitarna sedan 1837. 

Tyvärr har vi inte lärt känna så många portugiser. Om vi hade varit här längre så hade det nog inte varit så svårt för vi upplever att de är väldigt trevliga och kan bra engelska. Vi har också märkt att de är väldigt tålmodiga, en egenskap som vi svenskar borde öva på. I affären tar sig kassörskorna tid att prata med folk och till och med kassakvittot tar lång tid på sig att skriva ut.  Och man stannar gärna på gatan och snackar. Det enda negativa vi kan säga om landet är väl möjligtvis att de borde ta upp sina hundars skit och sluta klottra så mycket. Men låt dessa två grejer inte hindra er från ett besök (och det finns ju delar av klottret som är snyggt som ni ser). 

Innan vi åker hem tänkte vi åka ned till Algarve med familjen Birath samt besöka Madeira. Portugal är ett litet land men det finns mycket fint att se. Jag är helt säker på att vi kommer att komma tillbaka hit. 

[bergalainen-blog]

Saker som kan hända i Indien

Indien är ju som jag sagt förut ett roligt land att vara i. Här är några saker som vi har upplevt de senaste veckorna. Vi börjar med en viktig dag - kvinnodagen. Den firades nämligen med en fin uppvisning på stranden av en karateklubb

Koola och starka tjejer som slog sönder tegelpannor. 

Ni förstår att stranden här i Varkala inte är som en vanlig strand. Här ligger man inte och slappar i några solstolar inte. Häromdagen kom det en man och åkandes på motorcykel i hög fart på stranden, som om det vore den mest naturliga saken i världen att göra. 

Under perioden vi är här är det tid för tempelfestivaler här i södra Indien. Det är något som är unikt från Kerala och verkligen kul. Sami säger att det är en av de grejer han kommer att sakna hemma i Sverige och jag förstår honom. Det är glitter, dans, trummor, elefanter och ett himla pådrag. På gott och ont ska sägas men mer om det goda först- en ganska liten festival inne i Varkala stad. Den här festivalen var på kvällstid för en dryg vecka sedan och annorlunda än den vi såg tidigare då det var mycket dans, trummor och teater. 

På bilarna åker statyer av gudarna som ofta har rörliga element, t ex att Parvati (ovan)  vinkar sig eller att lejonen vrålar. Bilderna är lite pixliga men jag tror ni fattar grejen. Tänk in en massiv ljudbild av trummor, sång och musik när ni ändå är igång. 

Vi bor ju precis bredvid ett tempel, ett stort sådant som är över 2000 år gammalt och känt i hela Kerala. Varje morgon vid 4.30-tiden väcks vi av någon slags sång. Ibland är det väldigt lugnt och härligt och ibland är det mer så här: 

https://www.youtube.com/watch?v=bS-VxCHUIgA)

Inte alls särskilt mysig musik för en väckarklocka. Efter våra veckor här har jag ändå vant mig och det är inte alltid jag vaknar utan musiken blir ofta bara ett svagt bakgrundsbrus till någon härlig dröm. Tills nu. Nu är det nämligen dags för vårt tempel att ge sig in i festivalleken. I ungefär 10 dagar ska de hålla på. I kvarteret har de monterat upp högtalare och så klart har de placerat en precis utanför vårt hus. Från klockan 04.30 tills sent spelas det musik och pratas i högtalarna. De spelar KONSTANT, någon natt höll de på ända till klockan tre. Eller de kanske fortsatte, det var då jag somnade för att vakna igen 1,5 timma senare till lite :

https://www.youtube.com/watch?v=bS-VxCHUIgA)

Vad är numret till störningsjouren? 

Själva templet är dock väldigt fint och dekorerat med tusentals lampor. 

De har en elefant som visas upp varje kväll tillsammans med live musikanter. 

Elefanten vandrar förbi vårt hus minst två gånger per dag. Då går den till Soul & Surfs trädgård för att vila, äta och bada. Det är inte alla som har en elefant i trädgården!

Och det är inte alla som har sett in i en elefants öga. 

[bergalainen-blog]

Finbesök & omväxlande utflykter

Nedräkningen mot hemresan har börjat och nu känns det extra tomt efter alla roliga besök. Först kom Anna, Milton och Viktor med vin, Marabou-choklad, frystorkat kaffe och svenska tidningar i bagaget. Gullisarna hade också tagit med sig lördagsgodis och varsit legobygge till killarna. 

Första dagarna flämtade de rejält i och över värmen  och även om det inte var vi som lurat ned dem hit så kände vi oss lite oroliga. Vi ville ju så gärna att de skulle gilla att vara här. Men efter någon dag när de vant sig vid värmen och varit med på några selfies så släppte det. 

Anna hängde med på yoga på taket på Soul & Surf. Viktor och Milton fick följa med när killar gjorde skolbesök på en indisk skola och kom tillbaka alldeles lyriska. Det var 1200 barn som stod och stirrade på dem! Fast den informationen som fastnade mest i Ejes huvud var att det bara var 2 kokerskor som började klockan 4 för att laga lunch till alla elever. 

Efter några dagar dök Janne också upp. Vi hade inte sagt något till Eje och Sami, annat än att de skulle få en överraskning. De gissade så klart på massa ätbara saker men blev superglada när de såg tuggovänliga Janne komma in genom dörren (och som en extra bonus hade han faktiskt en falukorv i ryggsäcken). Han hade också lite problem med värmen men hade smart nog med sig sin egen fläkt. Som han också snällt delade med sig av. 

När Anna och grabbarna åkte norrut åkte vi söderut till Kovalam över helgen. Killarna ville åka med Janne så jag och Matti fick en egen rickshaw medan Janne fick all underhållning. 

Vi bodde ca 2 mil söder om Kovalam, i Chowra. Här var det Auyervedamecka och fullt med hotell med behandlingar. När man väl kom förbi vakterna och ner till stranden var den dock oändlig och oändlig fin. Nu börjar också det också att blomma här vilket ni kan ana i nederkanten på bilden. Det var roligt att se Kovalam men vi konstaterade att borta är bra men Varkala är bäst. 

När även Janne lämnade oss för kallare breddgrader var det dags för ännu en utflykt. Denna gång åkte vi tåg 2 timmar norrut och även denna gång var resan ett sant nöje. 

Vi åkte till Alappuzha som är en fin liten stad, mest känd för att den är startpunkten för det största backwaters där många åker husbåt. Vår första tanke var att åka med pendlarfärjan - alltså den lokala båten - ner till Kollam och hoppa på tåget där.  När det visade sig att den skulle ta 8 timmar så kändes det som en lite väl tålamodskrävande utflykt så istället bestämde vi oss för att stanna på hotellet och göra ingenting. 

Ingenting betydde i det här fallet häng vid den här poolen och att äta väldigt god syd-kinesisk mat (!). Vi vuxna turades om att promenera in till stan där vi spanade in mat, båtar och det kommunistiska arvet.

Stranden var också fin och härlig med massor av matstånd och människor i färgglada kläder. Ganska lik Varkala förutom att det knappt fanns några västerlänningar och så var det ingen som badade.  

[bergalainen-blog]

Vardagligheter

Tänkte jag skulle berätta lite om vardagliga saker här i Indien. Inte för att det är så värst intressant utan mest för att påminna om det som vi tar för givet. Nästa gång du ser en sopbil så skänk gubbarna och skattepengarna en extra varm tanke. Vi har det nämligen rätt bra i Sverige!

Vatten

Vatten är ju något som vi alla behöver både för att dricka, laga mat och tvätta, både oss själva och våra kläder. Här i vårt hus i Indien har vi lite olika lösningar. Vattnet i kranen dricker vi inte utan vi har ett refillsystem och 3 stora 20 liters dunkar som vi åker till Krishnastore och byter ut. En dunk kostar 60 rupees dvs ca 80 kr och en rickshawtur till affären kostar 100 rupees dvs ca 13 kr. För övrigt kostar i stort sett alla kortare resor 100 ruppar oavsett om man ska till skolan, stranden, stationen eller stan. Nu är det lätt att dra en förhastad slutsats och tänka att bara man ska till ett ställe på s så kostar det så. Det är snarare så att vi är turister och betalar ett överpris som är jämnt och bra och funkar i alla lägen.

Men åter till vattnet. En dunk räcker ca 3 dagar och det är en relativ enkel procedur att fylla på. Med kranvattnet är det inte lika enkelt. Vi bor nämligen på andra våningen och på taket finns en stor svart cistern för vårt vatten. Trycket är dock lite dåligt så det kommunala vattnet når inte riktigt upp. Man ska öppna en kran utanpå huset därnere och om man har lite tur så är cisternen påfylld 12 timmar senare. Tyvärr brukar detta inträffa mitt i natten vid 3-tiden och då får man snällt gå ner i nattsärken och vrida av kranen annars blir det översvämning. Om man har tur det vill säga, för lika ofta kommer inte vattnet och då får vi gå ned till tant Jallajella (det är så hennes namn låter) och bära upp vatten i hinkar. För övrigt är det så vi duschar eftersom det var ett termit-bo i duschslangen och Jallajella inte lyckats köpa en ny (jag tror inte hon ens har försökt, jag tror hon försöker spara lite pengar). 

Men nu, efter 8 veckor här, har vi äntligen fått nyckeln till himmelriket. Jallajella förstod vårt bekymmer och gav oss nyckeln till hennes pappas övergivna hus som ligger 150 meter bort. Numera går vi bara dit och sätter på pumpen till brunnen och så får vi vatten inom en halvtimme. Enligt säker källa ska man inte gå och sätta på vattnet på kvällen för då kan det finnas otäcka insekter där. Så jag låter mannen i huset sköta den biznizen. Jag hoppas bara att vattnet är hyfsat rent men än så länge har inte någon blivit magsjuk.

Sopor

Soporna har vi ju pratat om tidigare men det tål att upprepas eftersom det är ett stort problem.  Det finns sophämtning som t ex restaurangerna måste anlita men det finns inte någon lag som säger att privatpersoner måste göra det. Alltså bränner alla sina sopor. Och jag menar alla. Vi känner oss inte helt bekväma med den proceduren så vi lämnar helt enkelt våra sopor till Jallajella. Ja, vi försöker källsortera dem och det kanske gör skillnad.  Det går förbi plast-wallas (ett jobb) med vagnar och samlar in burkar och plastflaskor och visst har vi sett att Jallajella sparar plasten på bakgården. Men vi har också sett resterna av våra sopor brända utanför på gatan…”är inte det där vår mjölkförpackning och vårt cornflakes paket och det där aluminumtråget som vi köpte mat i...”? När Jallajella inte är hemma brukar vi till och med vara lite medeltida och slänga ned soporna direkt från balkongen (dock enbart hela, rena och lätta påsar). 

El

El betalar vi ca 150 kr i månaden för och den funkar okej. En till två gånger om dagen blir det dock strömavbrott och oftast är det lokalt. Det vill säga i huset och då måste vi gå ned till Jallajella och trycka på någon säkringsknapp. Det är inte helt logiskt och jag har med varm hand överlåtit görandet till mannen i familjen.

Systembolaget

Öl och vin är ju gott ibland och vi har haft en vinkran i två Annor som har kommit på besök. Öl kan man köpa här men det är inte något angenämt nöje. Systembolaget ligger inne i stan och det är en lång kö av män som tränger sig in under ett litet skyffe av korrigerad plåt. Väl där, i paradiset framme vid hönsnätet, får man bara köpa 6 öl åt gången. Matti har gjort det en gång men sen hittade han en bar på närmare ort som också sålde öl. Priset var så klart det dubbla men upplevelsen var betydligt angenämare. Själv hoppar jag hellre över alkoholen än går till något av ställena. 

Pengar

Cash is king och även om det är billigt här så går det så klart åt en del. Till närmsta bankomat är det ca 2 km. En ganska svettig promenad i den 34-gradiga värmen eller en 100 rupees resa bort. I början var vi lite nojiga och tog inte ut så mycket åt gången men nu förvarar vi bokstavligen en hög med pengar under madrassen. Låset till vårt hus funkar inte riktigt men vi har ett lås till vårt sovrum så det känns väl säkert?!

Smådjur

Vi har många små kompisar här i huset. På terassen där vi äter och diskar är vi övervakade av kråkor. De har något mänskligt och lite obehagligt över sig och det är nästan så att vi inte vågar skrämma bort dem. I nästa liv kanske jag också blir en kråka. Varje dag sopar vi eftersom vi ofta får besök av myror och så har vi en hel del spindlar i taket. Långben-spindlarna är inte så läskiga men för några veckor sen hade vi en riktigt fet spindel inne på toaletten. En 12 centimeter tjock och luden sak. Första tanken var att låsa in den. Så det gjorde vi och gick in och kallade till krismöte i ett annat rum. Andra tanken var att ringa Anil. Men eftersom klockan var tio på kvällen och det skulle vara ytterst pinsamt så hejdade vi oss. Först vid 3:e tanken blev vi lite kreativa. Vi hämtade en flaska kackerlacks-spray och gasade helt enkelt ihjäl den. Eller.. det var det vi ville men spindeln var utrustad med extra liv. När flaskan var tömd och den fortfarande låg och flämtade på badrumsgolvet var vi tvungna att ta till det tunga artilleriet. Vad hade vi i hushållet som vi kund slå med mot badrumsgolvet utan att det skulle gå sönder? En ananas så klart! Spindeln dog och så även hans barn som dök upp mitt under pågående gasning.

Värme och kyla

Vi försökt olika lösningar på att stänga ute solens varma strålar - att vädra hela tiden, att mörklägga på dagen och vädra när solen gått ned och att ha fläktarna på hela tiden. Inget av det hjälper riktigt utan det är bara att konstatera: det är varmt nu. Matti sover oftast på terassen men jag och killarna som är mer känsliga för mygg sover inne under fläkten. Temperaturen har krupit uppåt mot 35 grader och det innebär att man vaknar minst tre gånger per natt med en fin mustasch av svett på överläppen. Det är inte något skattepengar kan göra något åt men en AC hade onekligen varit fint. Dock blir man glad när det här är det första man ser när man kikar ut från sovrumsfönstret. En man i kjol! Som klättar i ett träd! 

[bergalainen-blog]

Tåg till Kochin

Efter bröllopet förrförra helgen var det dags för nästa stora händelse i kalendern, att åka på utflykt till Kochin. Tågbolaget i Indien är världens största arbetsgivare och ett ganska välfungerande system. Numera även hyfsat modernt, man kan man tex beställa biljetter på internet. Våra biljetter hade jag dock köpt på traditionellt vis genom en lucka på tågstationen. Givetvis var det kö, och givetvis trängde det sig massa indier före. Det är verkligen en dålig vana de har och jag tror särskilt de gör så med västerlänningar. Nåväl efter några i fyllda blanketter (så klart) så fick vi fina biljetter ToR till Kochin.

Tågresan skulle ta ca 3,5 timmar och med våra liggvagnsbiljetter i egen kupé med AC så kändes resan som en promenad i parken. Tanten som bor under oss hade sagt åt oss att vara där i god tid för ibland går tågen för tidigt! Så vi var där en halvtimme innan utsatt tid och mycket riktigt så kom det ganska omgående ett tåg. Det var lite svårt att förstå om det var vårt tåg till Kochin eftersom det inte fanns någon display på stationen. Det enda hjälp vi hade var att fråga oss runt och lyssna utropen som skedde på det raspiga högtalarsystemet, blandat på malayalam och indisk-engelska med lite reklam insprängt. Tågen är också jättelånga med olika betäckningar som AC, CC, Sleeper, Class 1,2,3 på vagnarna och det är också svårt att veta vart på perrongen man ska stå får att hitta sin vagn. Man får stå på mitten och slänga sig på helt enkelt. Men alla vi frågade nickade jakande att detta var minsann tåget till Kochin. Så vi slängde oss på! 25 minuter senare när vi stannade till vid nästa station kom konduktören och förklarade att detta var inte vårt tåg, utan ett försenat tåg som visserligen skulle till Kochin men att vi var tvugna att gå av. Så vi fick snabbt slänga oss av igen och vänta 30 minuter. Väl på rätt tåg var resan precis som i parken.

Kochin är en fin stad som består av två delar. Ernakulam heter staden på fastlandet och den är modern, en riktig boom-city med massor av byggen, metro på G och till och med Indiens största köpcenter. Den gamla delen Fort Kochin är på en ö. Det är där alla turister hänger för att se på kyrkor, fiskenät, köpa antikviteter och allmänt krimskrams. Där bodde vi. 

Vi vuxna turades om att gå runt i Fort kochin medan killarna fick njuta av AC och snabbt internet på hotellrummet. För dem är det riktig lyx och de var helnöjda med hotellet. De pausade och gjorde små närings- och rörelseturer emellanåt och såg på lite sevärdheter i närheten. 

De kinesiska fiskenäten är ett måste på turistkartan men för att vara ärlig är det mest skräpigt däromkring.  Vattnet är väldigt smutsigt men fiskeindustrin verkar ändå vara stor, i alla fall om man tittar på isen som gick åt. 

Det finns många fina koloniala hus och det är inte särskilt modernt men det finns en hel moderna och koola väggmålningar. 

I de judiska kvarteren finns det fina antikaffärer med både konstiga saker och koola saker. Hade jag varit rik bott i ett slott hade jag definitivt åkt hit och handlat lite stora hjul, statyer, dörrar, pelare och annat som man kan behöva. 

Här finns också jobbiga säljare från Kashmir. Ja, som ni förstår är Kochin en riktig turiststad men också en stad med ett vardagsliv där man köar till slaktaren klockan nio en måndagsmorgon. 

På måndagen var det småkillarnas dag. Först styrde vi kosan mot Wonderla, ett stort vattenland och nöjescenter en timme bilfärd bort. 

Eftersom det var måndag hade vi hoppats på att vi skulle vara ensamma på stället. Tror vi hade förträngt att vi var i världens näst mest tättbefolkade land för ensamma var vi så klart inte. 

Men killarna åkte järnet och hade hur kul som helst. Så klart blev de omsprungna i köerna men ibland förvånade indierna och lät dem gå före. 

Indierna åkte så klart med kläderna på. Helst i skoluniform!

Wonderla var faktiskt över förväntan, tror aldrig jag har sett något så välskött och rent ställe i Indien. Avslutningsvis poserade vi med den här roliga killen. 

På vägen hem stannade vi till på Lulu och provade deras foodcourt och nöjescenter. Det hade varit kul att ta skridsko-oskulden inomhus på ett köpcenter i Indien men vi hade tyvärr inte energin. Två nöjda killar somnade i taxin hem.

Sista dagen bytte vi till ett finare hotell med pool. Till killarnas förtret var deras internet inte alls lika snabbt men man kan inte få allt. Vi hade det superhärligt vi poolen och kände oss väldigt nöjda med våran utflykt. Hotellet var ett riktigt fint kolonialhotell med mörka trägolv och fina tavlor på väggarna. Till Samis förtjusning låg det med utsikt mot havet, precis bredvid flottans gossars träningsanläggning. Han fick både spana på krigsskepp och få höra lite kanonskott till frukost. Riktigt spännande!

På onsdagen var det dags för hemfärd vilket visade sig vara lättare sagt än gjort. Det var nämligen strejk. Hela staden - affärer, restauranger, taxis, rickshawförare, ja allt utom hotellen- hade mellan 8-18 stängt igen sina verksamheter och strejkade för högre lön. Först tänkte vi att vi skulle ta färjan och gå en timme men färjan var tydligen också i strejk. Matti gick ut på gatan och efter en stund kom han tillbaka med en strejkbrytare som var villig att köra oss till stationen. Så klart mot en rejäl peng. Först trodde vi att han var hög för han betedde sig väldigt underligt men sen förstod vi att han var nervös. Skitnervös. Strejkbrytare är inte populära och han var rädd för lynchmobbs. Vi klev av en bit innan stationen och även den här gången var vi där i god tid (3 timmar innan avfärd). Denna gång hittade vi rätt tåg på en gång och fick sköna stolar i en sval kupé. Att åka tåg i Indien (om man betalar för de bästa biljetterna) är verkligen ett sant nöje. 

Och hur glad blir man inte när ens kompis Anil står och väntar på stationen. 

[bergalainen-blog]

En välsignad pojke

Här jobbar vi snabbt. Från bröllop till dop. Dock inte inom samma familj och heller inte samma dag. Men i morse var vi på “dop”. 

För dryga två veckor sedan fick Anil sitt andra barn, Agnesch ( vi säger att han stavas så eftersom det är så det låter, okej?!). Vi blev så klart jätteglada när Anil frågade om vi ville komma på sonens namngivningsceremoni “namkaran”. Enligt traditionen ska den hinduiska ceremonin genomföras exakt 11 dagar efter födseln men numera behöver datumet inte vara så exakt. Så länge man först konsulterar en astrolog kan man även titta djupt i släktens kalendrar och skjuta upp ceremonin till ett passande datum. 

Men nu var det alltså dags att visa upp Agnesch för släkten. Ceremonin genomfördes av Anil och hans fru Sorya i närvaro av ett 20-tal släktingar hemma hos Anils svärmor. Pojken hade fint färgade ögonbryn och även prick mellan ögonen och under fötterna. Pricken mellan ögonen är till för att skrämma bort onda ögon. Att sminka barnen är vanligt i Indien, ja då inte smink som i make-up utan man sätter dekorativa märken med kol eller färg i pannan. 

Det var svårt att uppfatta de olika delarna av ceremonin och dess innebörd men de satte bland annat honom på en skål med ris. De små grynen ska ge barnet ett rikt liv. 

Agnesch fick också en snörstump och en guldlänk bunden kring magen som en påminnelse att det just är människa han fötts till, och som skydd mot onda andar. Av både föräldrarna och flera släktingar fick han guldringar kring magen, armarna och fotlederna, ja till och med små pytteringar på fingrarna. De tog de som tur var snabbt av honom innan han började suga på dem.

Slutligen satte Anil ett betelblad för hans ena örat samtidigt som han viskade hans namn flera gånger i det andra. Bladet stoppar viskningen så att namnet behålls i hans kropp.  Agnesch skrek litegrann och fick då någon salva i munnen. Vi trodde så klart att det var sockervatten men det var gee (nedkokt smör) med auyrvediska kryddor i.

Sen var det dags för frukost. Precis som på bröllopet serverades en vegetarisk thali (flera små rätter med ris). Denna gång var tallrikarna äkta bananblad, maten rykande helt, alldeles nylagad och supergod.

Killarna lekte kull med några barn på gården innan vi blev hemkörda i rickshaw av Bijou, Anils kompis. En kul och spännande förmiddag med andra ord. Vad gjorde ni? 

[bergalainen-blog]

Bröllop i byn!

För några veckor sedan kom killarna hem med ett fint guldkuvert. Jippi, vi var bjudna på bröllop mellan Manju och Manoj! Det var skolans kock Tara som bjöd in oss till sin dotters bröllop. Tyvärr så förstod vi inte så mycket av själva inbjudan men som tur var fick vi förklarat att vi skulle vara på plats kl 11 lördagen den 13 februari för att inte missa ceremonin som skulle utföras mellan 12.12 och 12.35. Datumet och tiden var noga utvalt av astrologiska skäl. 

Det skulle vara ett litet bröllop, eftersom familjen tillhör de lägre kasten. Och ett litet bröllop i Indien är tydligen runt 400 gäster! 

Dagen innan var det fest för familjen i ett partytält nära brudens föräldrar men själva ceremonin ägde rum i ett tempel i stan. När vi kom dit var det fullt pådrag i ett rum bakom scenen med fotografering av bruden i och med olika sällskap. Så klart även med oss (Matti kontrade med att ta en selfie).

Det är viktigt med många gäster, det tyder på att man är välbeställd. Och blekansikten är särskilt bra att visa upp bland bröllopsgästerna. Vi var så glada att vi kunde bidra med något i våra lumpna kläder och partyhattar. 

Tara var knappt igenkänningsbar med glasögon och sitt barnbarn Mia som bästa accessoar. Kvinnor och barn var finklädda i fina Saris (bruden ska tydligen ha en röd sari med mycket guld) med blommor i håret och ansiktsdekoration. Männen hade antigen jeans och skjorta eller dohti (indisk kjol). 

Men den koolaste bröllopsdeltagaren av dem alla var den här flickan i snygga byxor och kavaj.

Under själva ceremonin på podiet fick brudparet olika välsignelser som skulle ge lycka och välgång. Det var svårt att uppfatta vad men det innefattade bland annat att brudparet skulle hålla händerna framför en helig eld. 

Gästerna kom också fram och lämnade gåvor till bruden och i gengäld fick de en lime tryckt i handen. Anil visste inte varför men det betyder säkert något bra, som ett rikt långt liv. 

Ris symboliserar att paret får många välskapta barn därav riset i blomsterdekorationerna och håret.

Sen var det dags för mat. I 5 sittningar utfodrades vi i något som liknade en avancerad skolmatsbespisning. Istället för tallrikar var det bananblad i papper och desserten - en typ av pudding - fick man serverad direkt i handen. Och bestick det kunde man så klart drömma om. Även om det kanske inte ser ut så var maten väldigt god. Så klart smet vi in i köket och tittade hur det såg ut där. 

Sami fick röra lite i efterrätten och snacka med kockarna om det bästa sättet att fritera 800 papadams på. 

Enligt Anil, vår kompis och chaufför, kostar ett sånt här “litet” bröllop ungefär 400 000 eller 4 lakhs som en indier skulle ha sagt. Det motsvarar ungefär 50 000 kr och är en hel förmögenhet för en indier av låg- eller medelklass. Ungefär hälften av pengarna består av hemgift, det vill säga pengar som kvinnans föräldrar betalar till mannens föräldrar. Anil har redan börjat spara till sin 9-åriga dotters bröllop. 

Kicki (Mattis mamma) undrade om vi sett några kylskåp, bilar eller plasma-TV som bröllopsgåva till bruden. Detta var troligtvis en av dem. Dock inte våran present, vi hade skramlat till en blommig servis. 

[bergalainen-blog]

På turné

Liten utflykt stod det i kalendern och så blev det. På rekommendation från Niklas och Kerstin från indiska skolan åkte vi till Kallar, knappt 2 timmars bilfärd från Varkala. Kallar ligger ganska högt, ja inte så högt att man kan andas sval alpluft eller behövde ha en långärmad tröja på sig, men det var definitivt svalare. Ju närmare Kallar vi kom desto grönare blev det med både teodlingar och gummiplantager. Det var ganska ont om hotell i Kallar, rättare sagt, det fanns ett (1) som vi som tur var hade bokat rum på. En ganska mysig och lugn resort på andra sidan floden. 

Medan Matti vilade av sig resdammet gick jag och killarna ned och badade. Det var tydligen livsfarligt, både enligt skyltarna och vad några gulliga barn sa till oss. Vi badade dock lite försiktigt och oförstående. 

Hur kunde fem personer ha dött här bara i år? Matti meddelade dagen efter att det var småfisk som käkade på hans fötter men det tvivlar jag är en av dödsorsakerna. 

Efter bad blev det lite gungeligung och skönt AC på hotellrummet samtidigt som vi kollade på spännande indiska teveprogram. Även om man inte förstår ett dugg förstår man ändå rätt mycket så att säga. 

Till killarnas stora missnöje fanns det inte någon turistmat så det fick peta i sig av den sydindiska maten till kvällsmat. Men man kommer ganska långt på ris, chapati och bananer.

På  måndagen var det stora utflyktsdagen. Vi började med en tur till vattenfallet. Jag har väl berättat förut att Indierna älskar pappersarbete. Alltid när man ska göra något eller gå in någonstans så krävs det minst att ett formulär fylls i. Ibland två. De måste ha ett gigantiskt arkiveringsrum i Kashmir där alla papper lagras. En annan liten irriterande detalj är att vi som icke-indier betalar ungefär 10 gånger så mycket som indierna i entré. Det är till och med så att de ofta säger åt oss att vi ska ljuga om barnens ålder för att de tycker att vi betalar “onödigt mycket”. 

Vattenfallet låg i alla fall ett par kilometer in i skogen och Eje och Sami knatade på duktigt. Särskilt Eje som skänkte sin högra sko till vattengudarna och fick gå barfota på hemvägen. Vi tog några välbehövliga pauser i lianerna. 

Även här var det många och stora skyltar om hur farligt det var. Troligtvis är det så när det är regnperiod. Då är det riktigt farligt, med både hala klippor, jordskred och starka strömmar. 

Men vattenfallet var riktigt fint och väl värd sin svettiga promenad, särskilt när badet var svalt och friskt . 

Det var riktigt härligt att vara i skogen och Sami som inte är rädd för något djur hittade många småkryp att gulla med.  

Efter lunchen åkte jag och mitt pojkband upp till bergstoppen Ponmudi. Det är en ganska stor indisk turistattraktion och trots att det var måndag var det fullt med folk. 

Och det var många som ville ta kort. 

Indierna har för (o)vana att kalla Sami för ”baby” vilket han visar stort missnöje över. Utsikten var inte så mycket att hurra för men det är ändå rätt koolt att tänka att vi var högre upp än Sveriges högsta berg (2650 m).

Innan middagen avgjordes det oerhört viktiga testet - vilken är den godaste chipspåsen? Kanske ”international cream & onion”, ”juicy tomato ketchup” eller ”fiery red tomato”? Namnen var tyvärr mer spännande än de var goda så den som vann var en ”classic salted.

Sen åt vi lite mer ris och chapati.

[bergalainen-blog]

Follow that shit!

Vi hade en härlig vecka med Anna, Alva och Kent. Alva hälsade på i skolan en dag, och tyckte att det var så kul att hon följde med en dag till. Anna yogade på mitt favoritställe och gick dit även fast jag var förkyld. De hittade sina favoritrestauranger, promenerade längs stranden, gjorde henna-tatueringar och började prata om höstlov i Indien. Jag tror att de trivdes med andra ord :-).

Sista kvällen  med gänget fick Alva äntligen gå på Coffee temple och dricka Nutty Professor (en kokosshake to die for)

När de åkte blev det så tomt så tomt  att vi var tvungna fylla sällskapshålet med lite nya vyer. Vi åkte på vår första utflykt - en 24 timmars kryssning på en husbåt med egen kock.

Starten var i Kollam, en knapp timme från Varkala och vi åkte runt på sjön Ashtamundi.

Sjön är stor och längs strandlinjen ligger det fina lyxhotell, fiskenät (de är familjeägda och sänks ner i skymningen), kokospalmer och konstiga statyer.

Eje sa att det var det tråkigaste han har gjort på de här resan. Sami verkade mer tillfreds och ritade bajskorvar och spelade ipad, de vanliga sysselsättningarna med andra ord. Jag och Matti njöt av att det fläktade svalt och var tyst, något som känns som två ovanligheten här i Indien.

Efter lunch och några timmar ombord klev vi av och bytte färdkost. I en mindre kanot paddlade en sur gubbe med dåligt flås oss genom kanalerna på Munroe Island.

Vi stannade till och såg hur man gjorde starka snören av kokosnötter och drack masala chai och köpte den obligatoriska men ovanligt goda nöten med kokosvatten. Det var fina men ganska händelsefattiga 2 timmar.

Tillbaka på båten igen åt vi ännu ett gott Kerala-meal med ris, chapati och flera sorters grönsaksröror, spelade ännu en runda av Splendor (världens bästa familjespel) och såg solen gå ned. (Där inne i vassen lurar en båt som ungefär ut som vår)

Summasumarum var det skönt att komma iväg från Varkala och se något annat och det var kul att ha gjort husbåtsgrejen som är en sådan där ”Kerala must-do” enligt alla turistorakler, men det var kanske inte den roligaste utflykten vi gjort.

I onsdags var vi på en desto roligare grej, tempelfestival i Paravoor. En trummande parad av gudar och elefanter lämnade templet och gick längs gatorna in till staden och tillbaka. Indierna är bara bäst på festivaler! 

Vägarna kantades av både gycklare och gatustånd och det var fullt med människor som både vill köpa och sälja godsaker och plast, och titta på paraden. 

Vi snaskade god streetfood och imponerades av en kille på lina. Han var sjukt proffsig och när kom till mitten, slängde han hjulet och började wobblade i sidled tills linan nästan gick i spinn. Så klart under ständigt trummande. 

Elefanterna är viktiga/heliga och varje tempel av rang äger ett par elefanter som de smyckar ut med guld och glitter vid dessa festivaler. Det fanns till och med en ambulans om någon av dem skulle få utmattningssyndrom. Jag undrar dock hur elefanten eventuellt skulle komma in i ambulansen :-)

Vi gick ned till stranden och kollade in några fiskare som surfade och då råkade vi missa starten på paraden. Dvs elefanterna som går längst fram. 

Men det var inte någon fara, det vara bra att säga: follow that shit, följa spåren och genskjuta paraden.  

Och där var de - de vise männen i kjol och finskjorta, de trummande männen som tyckte det var jätteskoj med blonda barn, de färgglada paraplyerna

OCH de bajsande elefanterna.

Nu återgår vi till det “vanliga” strandlivet tills på söndag då det är dags för “liten Kerala utflykt 2″ som det står i kalendern.

[bergalainen-blog]

Strandliv - du kan inte ana vad som händer där

Sami har varit lite sjuk i veckan så vi har mest tagit det lugnt (något oklart virus med hängighet och feber men nu är han frisk igen). I måndags gjorde vi en utflykt till några backwaters som finns ca 1 mil söder om Varkala. Först gick vi upp i ett fint fyrtorn. 

Matti vågade så klart inte sig ut men jag och killarna sprang/gick runt några varv. Bredvid fyren fanns en ruin från ett gammalt kolonialt fort, tyvärr mer spännande på kartan än i verkligheten. Vi stannade också till vid en fiskeby för att få lite verklighetscheck. Magiskt vackert med en oändlig strand med fina färgade fiskbåtar. En strand, som också var proppfull med skräp, smuts och människor som uträttade sina behov i vattenbrynet. De har verkligen ett sop-problem i det här landet men det är lätt att som västerlänning säga. Är man fattig så är antagligen en smutsig farstutrapp det sista man bryr sig om.

Kerala är känt för sina många flodsystem (back waters) och här har de ett litet sådant. Vi åkte kanot med en störpaddlande kjolklädd man till en lite tempel-ö, Golden Island.  Lite förvånade blev vi allt när det första som mötte oss var en lekplats. Den första vi sett i Indien. 

Kvaliteten kanske inte var den bästa men killarna gungade glatt. Vi spanade in templet och blev välsignade med gurkmeja och åkte sen tillbaks i solnedgången. En vacker tur med massor av fåglar och stillhet.

Stranden är annars där vi tillbringar mest tid,  förutom i skolan eller hemma, och där är det ovanligt spännande för att vara strand. Badvakterna skulle man nog kunna säga är antihjältar, åtminstone jämfört med hur de brukar framställas på teve. Större del av dagen sitter de under ett parasoll i blå uniform, med oäkta märkesglasögon och en cigarett i handen och ser grymt koola ut. 

Framåt kvällen när det blir fler indier på stranden är det dock slut på ciggandet. Då börjar de arbeta med visselpipa och röd flagga i högsta hugg. De blåser ilsket och ofta i visselpipan samtidigt som de viftar och det är inte alltid så lätt att förstå varför de blåser. 

Efter tre veckors närstudier har vi kommit fram till att man 1. inte får gå för långt ut om man har kläderna på sig. Det är nog klokt för badar man med kläderna på sig kan man antagligen inte simma. 2. man får inte bada när solen har gått ner. På sekunden viftas och visslas det argt.  De är antagligen också ganska klokt eftersom vågorna är starka även när det är mörkt. Och har man arbetat sen 7 på morgonen så vill man nog gå hem. 3. sen brukar de ibland sätta upp skyltar om att man inte får bada på vissa ställen. Det står inte varför, annat än att det är farligt. Badar man där blåser de också. Fast bara ibland. En gång blåste de på oss. Vi tror det var för att Eje var för långt ut, men som sagt, man kan inte riktigt veta.

På eftermiddagen när solens strålar är lite mildare är stranden ljuvlig och rolig att vara på. Ofta hittar Eje kompisar att spela fotboll med, vi badar och surfar och så kan man bara kolla på alla indier som med stor glädje promenerar längs stranden eller badar med finkläderna på eller vaktar mobilerna när kompisarna badar.

Det är en himla aktivitet med allt från löpning, yoga, promenader, sång och den senaste trenden - träna med rockring. 

På den södra delen av stranden vid templet sker det som gör den här stranden lite mer spännande än andra stränder. Under flera av veckans dagar sitter här heliga barbröstade män och delar ut välsignelser. De bygger upp en liten fyrkant i sanden, som en kista ungefär, sätter upp ett parasoll och sätter sig i skräddarställning. Eftersom jag varken kan läsa malayalam eller hindi förstår jag inte riktigt skillnaden mellan de olika männen, men köbildningen visar att vissa välsignelser uppenbart har högre värde på marknaden än andra.

Här sker också kremeringen. Jo, du läste rätt.  Bland solbadande turister och lediga indier sänks små lerpottor ut i vattnet för ett sista dopp i indiska oceanen. En helig man arrangerar krukan och små gåvor och därefter går ett litet följe ut i vattnet. Mannen har krukan på huvudet och bredvid går en kvinna med ett bananblad med gula blommor på huvudet. Runt mannens midja sitter några röda sjalar. En bit ut i  vattnet slängs pottan, bladen och sjalarna ut i det långgrunda vattnet. Som sagt, strandliv kan vara riktigt spännande.

Veckan fick annars en riktigt bra avslutning. Ända från Göteborg kom Alva, Anna och Annas pappa Kent inflygandes med två påsar lördagsgodis, en flaska rött vin, lite snabbkaffe och mycket kärlek i bagaget. Eje och Sami tyckter att det är så kul med sällskap och nu, efter några dagar, är de inte så blyga för varandra längre. De bor nära oss på ett av Varkalas få ställen med pool något som vi så klart utnyttjar till max. Varje dag smyger vi in och svalkar ner oss med AC och några dopp i poolen. Det är så kul att ni är här!

[bergalainen-blog]

Nytt hus, nya möjligheter

Fjärde dagen i skolan gjorde barnen utflykt till kokerskan Tara. Det var en ganska kort utflykt på några hundra meter men en desto större upplevelse. Tara bodde i ett enkelt hus med stampat jordgolv förutom i vardagsrummet där det låg mjuk solvarm plast på golvet.

I samma rum fanns en bokhylla med underhållningen - en liten teve med ett bollywooddrama på högsta volym - och fina utmärkelser och diplom som de vuxna döttrarna erövrat. 

Köket var enkelt men välutrustat. Det märks att Tara arbetar som kokerska. 

Killarna skulle kolla efter saker som är lika och olika, jämfört med ett svenskt hem. De sa att det som var lika var att det fanns en teve och ett kök. Däremot så fanns det inte någon soffa och inga tapeter, de hade en kokosrivare och så hängde de tvätt på linor över sängen. Även små utflykter kan vara riktigt spännande.

Så här ser det ut när skollunchen serveras. En vegetarisk thali (ungefär som 4 små rätter) med ris, papadam och några grönsaksröror. Sami har lovat att han ska testa något nytt varje dag. Han klagar inte på maten men ärligt talat tror jag inte han äter så mycket mer än ris och papadams. Förutom igår då han kom tillbaka lycklig med magen full med pannkaka. 

I Indien är ”cash king”. I måndags skulle vi ta ut ganska mycket pengar för att betala vår första veckas hotellboende och betala förskott på huset vi ska hyra. Det visade sig vara ganska problematiskt då det varit någon slags ledighet och alla banker i Varkala var tömda på kontanter. Vi behövde ca 120 000 rupees, ca 15 000 svenska kronor. Tillslut hittade vi två bankomater med det säkra tecknet; en lång kö utanför. Dock fick man bara ta ut 5000 rupees åt gången och max 3 gånger. Med nöd och näppe skramlade vi ihop till depositionen och första hyran. 

 “Vårt” hus ligger på den södra delen av klippan i ett lugnt område med mer indier och mindre turister men fortfarande gångavstånd till stranden. Vi hyr övervåningen av en liten dam som arbetat som jurist. Hon hade hårda förhandlingar med Anil (chauffören) och ville bl a både ha deposition, all hyra och en underskrift hos notarius publicus. 

Anil tycker vi är tokiga som betalar så mycket, ca 5200 kr per månad, när vi kan bo i ett nytt hus för 4000 kr. Vi betalar mycket pengar för läget, att det är gångavstånd till stranden, och har gjort lite avkall på annat. AC hade t ex varit skönt. Det finns heller inte något riktigt kök utan ett kylskåp och två gasplattor står i vardagsrummet och vi diskar ute på terassen. Värmen gör att man inte är supersugen på att även svettas vid kastrullerna så det gör inte så mycket, men tids nog kommer vi säkerligen vara urlessa på det primitiva arrangemanget. 

Som det nygifta paret vi är tyckte vi däremot det var superkul att åka in till Varkala och köpa köksprylar. - Behöver vi en potatisskalare älskling? - Vad tycker du om den här gula sophinken? - Visst behöver vi en blommig sopborste? Förutom fina metallskålar och den grundläggande utrustningen en god indisk husfru behöver (vi hoppade över kokosrivaren) köpte vi även lite fina mattor och diskolampor att ha på terasserna. Så nu är det både funktionellt och mysigt. Så här ser det ut från terassen på baksidan av huset. 

I förrgår var det stort pådrag i stan då Soniya Gandhi, ledare för Kongresspartiet kom på besök. Låter namnet bekant? Ja hon är änka till Rajiv Gandhi som var son till Indira. Själv kommer Sonia från Italien.

Staden var putsad till tänderna. Huvudgatan in till stan ( Varkala, 75 000 invånare) var så ren så ren. Vanligtvis är det tyvärr inte så. Enligt en policy från år 2000 så är det bästa sättet att hålla gatorna rena att inte skräpa ned dem överhuvudtaget. Därför behöver städerna inte tillhandahålla offentliga sopkorgar, samtidigt som det är förbjudet för medborgarna att skräpa ner. Fin tanke i teorin men totalt icke fungerande i verkligheten. Istället för sopkorgar och ett fungerade sophanteringssystem så eldar man istället på skräpet som ligger längs vägkanterna och på bakgårdarna. Jag har läst att över 1000 människor per dag dör av förgiftat vatten och att 80% av befolkningen är påverkade av sjukdomar kopplade till miljöförstöring och föroreningar. Men när Sonja dundrade in med sina helikoptrar var det så klart färdigeldat.  

Sami och Eje verkar gilla skolan och läsandet har släppt för Eje. Det är ju väldigt lyxigt att ha en egen privatlärare som kan jobba intensivt med vissa ämnen. Killarna har också börjat lära sig de indiska gudarna och har precis läst en spännande berättelse om hanuman (apguden). 

Eje säger att han saknar rasterna och det är nog inte själva rasten som saknas utan snarare fotbollen som han spelar varje ledig minut hemma i Sverige. Till indiernas glädje försöker vi hjälpa till så gott vi kan med det och på eftermiddagarna spelar vi fotboll (de tre prickarna närmast solen) och bodysurfar nere på stranden.

Ikväll är det dags för restaurangbesök och veckans lyx - en mugg "special tea”. Kerala är en ganska konservativ delstad med stränga regler för alkoholkonsumtion. Restaurangägarna mutar poliserna som ser mellan batongerna när de patrullerar längs klippan och slänger blickar på oss turister som dricker öl, förlåt te, i stora muggar.

Indien är ett spännande land på många vis.

[bergalainen-blog]

Äventyret Indien

Efter två härliga veckor på Sri Lanka har vi nu installerat oss i Varkala i södra Indien. Det är ju alltid lite spännande att komma till ett nytt resmål och särskilt när man jämför hur det var på det tidigare ställe. Och även om jag varit i Indien tidigare så snurrade tankar som: vad skräpigt det är, vad mycket svenskar det är, vad indierna kan bra engelska, vad mycket folk det är. Det konstiga är att bara efter några timmar så kommer smutsfiltret på och man börjar se allt det vackra och exotiska. Och Indien är verkligen ett exotiskt land även om Varkala där vi bor är en riktig turistort med allt vad det innebär. Klippan a.k.a the cliff, är turistgatan (tänkt västerlånggatan men lägg på 100 inkastare och en fin utsikt) som är en gångväg som går längs en klippa. Klippan är hög, säkert 30 meter så där vill man inte trilla, och nedanför ligger stranden och den härligt fisljumna indiska oceanen. Tidigt på morgonen är det så här fint.

I tisdags var det i alla fall varit starten på den här resans mesta äventyr – skolan. Killarna ska gå i en svensk skola här  ända fram till påsklovet. Skolan är liten och i år var det mindre barn än vanligt. Bara två i jämförelse med 2013 års rekord 22! Så Eje och Sami får vara ensamma elever i några veckor tills det kommer fler barn. Skolan ligger inrymd i en villa en bit bort från turiststråken och vi blev upphämtade av vår skolchaufför Anil med sin rikshaw.

Läraren heter Kerstin och Niklas heter hennes man som också har jobbat i skolvärlden och är lite alltiallo. 

Eje och Sami blev kungligt mottagna och fick fina blomsterband runt halsen. Vid samlingen sjöng vi och självklart satt vi på golvet i skräddarställning.

Vi pratade också om våra förväntningar på skolan, såg oss omkring i trädgården och skolhuset, åt kokoskakor och lekte. En väldigt bra skolstart med andra ord.

Barnen går i skolan 9-14 tisdag till lördag. De något udda tiderna beror på att de på lördagar leker med Indiska barn i skolan, något som i alla fall jag ser fram emot mycket. När skolan är slut brukar vi äta mellis och slappa på rummet innan det är dags för bad. Det är runt 32-34 grader här men runt 4-tiden brukar solen vara lite mindre stark. Stranden är långgrund och det blir ganska härliga vågor där, perfekta för bodysurfing. Killarna är riktiga tuffingar som inte räds vågorna för fem öre men båda har fått rejäla skrubbmärken i ansiktet efter att ha landat hårt mot sandbotten. 

Sami träffade några indier på stranden som som ville ta en selfie med honom. Helt på egen bedrift gick han med på det (han som aldrig är med på en enda familjebild). Men efteråt undrade han dock: mamma, vad är det där för pinne. 

Förutom skrubbsår hade Eje oturen att bli rispad av en liten gullig hundvalp. Han lekte inte med valpen men valpen lekte med honom. Så för att vara på säkra sidan så blev det en tur till ”stan”. En spruta var fjärde dag i tre veckor blev domen. Men nu vet i vi vart sjukhuset ligger :-).

Matti och jag har turats om  om att vara med i skolan några timmar på förmiddagen men sen har vi gått iväg på vår stora mission – leta ett billigare boende en bit bort från klippan. Norröver är det superfint, grönt och frodigt och mycket mindre skräpigt och stojigt. 20 minuters promenad bort finns en jättefin fiskeby, Edava, som jag skulle rekommendera till alla som ska åka till Varkala.

Här fiskar de på traditionellt indiskt vis. En båt ror ut ett par hundra meter med ett nät efter sig. Den åker tillbaka till stranden och då börjar det än tyngre arbetet - att manuellt dra in nätet. På stranden står ca 30 man, 15 i vardera ända, och drar och drar som en enorm dragkamp. Och det är ju inte några nätta nylonnät vi pratar om utan rediga grejer. 1-2 timmar senare är näten inne och fisken delas mellan deltagarna.

Södra delen av klippan är också mycket lugnare och det är framförallt i det här området vi letar boende. Vi tror vi har hittat ett ställe som har både rätt läge och pris. Anil - skolchauffören - är vår tuffa förhandlare och om det går vägen så flyttar vi dit på tisdag.

[bergalainen-blog]

Härliga Sydney

Tiden går fort när man har roligt. Nu har vi hoppat in i campingbilen igen (samma snygga gröna som i NZ) och åkt norrut mot Brisbane. Vilket betyder att det finns 10 obloggade dagar. Herregud :-)

Dagarna i Sydney gick allt för fort, vilken underbar stad! Väldigt vacker, massor att göra och en härlig blandning av strandliv och storstad. Det enda vi möjligtvis kunde klaga på var värmen. Det är faktiskt höst här nu men vissa dagar visade termometern 37 grader. Undrar hur varmt det är här på sommaren?

Vårt husbytta hus var supermysigt och lågt fint uppe i bergen i Manly. Som en bonus så var värdparet Lynn och Graham jättetrevliga. De bodde hos några vänner men vi åt middag på en japansk rock and roll bar en kväll. Då passade deras 23-åriga dotter Nat Sami och Eje. De körde google translate och fnissade sig igenom kvällen. Vi bjöd även hem dem till sig själva på asiatisk middag. Det är verkligen en ynnest att få träffa värdparen och lära känna människorna i de länder vi besöker. Får ni chansen så ta den säger jag bara!

Förutom trevligt umgänge så har vi så klart passat på att se Sydney. Matti bodde här för 12 år sedan och var en perfekt guide. Han ville verkligen att vi skulle uppleva staden som som han gjort. Det gjorde vi väl hyfsat, förutom möjligtvis pubarna då. Manly där vi bodde var en himla fin förort. Fina stränder, surfaraffärer och lite "bykänsla". Ett sånt ställe där man gärna skulle bo på! Men där kunde vi ju inte hänga hela tiden. En dag åkte vi till de kända surfarstränderna söder om stan, Bondi och Bronte.

Mellan de två går en jättefin promenadslinga som vi gick.

Ja, ehh det blåste lite den dagen. Blåsten gjorde det svårt att bada i Bronte som vi hade tänkt så vi åkte till Camp Cove för det ändamålet.

Den stranden ligger helt magiskt med hela CBD i bakgrunden. Ett favoritställe som vi badade på två dagar på.

En annan fin tur var till Palm Beach ca 45 min norr om Manly. Vi badade så klart mellan flaggorna. 

Vi tog färjan in från Manly till Circular Quay och gick runt i stan några gånger. Killarna var görduktiga och fick bara lite ont i benen. Första turen gick till akvariumet som var riktigt fint. Koolast var nog hajarna men även de små sjölejona var fina.

Så klart såg vi operahuset men vi hann också med en tur till botaniska trädgården.  

Andra turen gick vi både på mini-zoot och Madame Tussaudes och åkte upp i tornet. Mini-zoot var kanske inte så mycket att oja sig över utan lite deppigt så där som trånga zoo kan vara. Men med skygglapparna på så var koalorna var så klart görgulliga och så fick vi ju se världens giftigast orm, inlands taipanen.

Som tur var bakom glas.

Madame T var faktiskt över förväntan men å andra sidan var min förväntan låg. Det var kul att få prova grejer och skaka hand med kändisar. Vissa figurer kändes väldigt äkta och välgjorda medan andra var omöjliga att känna igen.

E:T kände vi igen i alla fall!

Och det är inte var dag man får kika under kjolen på en dam! Hög musik gjorde att partykänslan infann sig och att upplevelsen blev kul. 

Vi gick  vidare och åkte upp i Sydneys högsta torn. Det är något visst att se städer från ovan.

Vi hade höga ambitioner och satsade på att gå och kolla på gay-paraden Mardi Gras men insåg att det var alldeles för ambitiöst. 

Istället blev det hamburgare och fint fyrverkeri från båten hem. Hoppas vi ses!

[bergalainen-blog]

Ännu ett nära djurmöte

Melbourne var en rolig stad men vi måste tyvärr hasta vidare. Eller tyvärr och tyvärr, målet Sydney är inte så illa det med. Vi kunde välja på två vägar, antigen köra inåt landet och stanna till i Canberra. Detta var småkillarnas första val eftersom de så gärna ville se huvudstaden och säga att de varit där. Kvinnans rösträtt är dock stark i den här familjen så vi vuxna vann. Vi körde kustvägen! Första dagen var faktiskt rätt tråkig. Det var mycket långa vägar, inga direkta städer eller byar och inga djur trots att vi spanade efter kängrus. 

Vi körde ner för att titta på en av världens längsta stränder 90 mile beach men för att vara ärlig så var det inte så mycket att skriva här om. Okej, den var lång men där stannade det. Omvägen gjorde att vi kom lite sent till Metung där vi tänkt bo så tyvärr fanns det inte några rum. 

Det fick bli lake Entrances i ett ganska bedagat men koolt hotell. Med pool!

Dag två på vägen blev det lite roligare. Först åkte vi ned till Mallacoota som skulle vara en riktig "gem" enligt guideboken. Det var det inte men vi åt riktigt god kineslunch på Lucys innan vi åkte vidare mot New South Wales. Och faktiskt, så fort vi passerade landskapsgränsen och lämnade Victoria så blev stränderna facebook och lekvärda och byarna blev till glass-stopp. 

Vi hade nästan gett upp tanken på att se kängurus i det fria och började yra om zoo. Men på tredje dagen uppstod de! På ljuvliga Pebbly beach utan för Batesmans bay fanns de i massor. 

De var väldigt tama och kom nyfiket fram till Sami och slickade på hans hand. Kanske lite väl närgångna, för när Matti började prassla med Doritos påsen närmade sig ett stort gäng. 

Vi fick till och med se ett slagsmål. Såg ganska kul ut när de pucklade på varandra, de var riktigt risiga och gjorde karatesparkar när den andre tittade bort. 

Sista stoppet innan Sydney blev Jervais, en riktig drömstrand!

[bergalainen-blog]

Melbourne från ovan & runtom

I söndags åkte vi upp i Eureka-tower och kollade utsikten. Ganska mäktigt. The Edge var inte något för höjdrädda farsan men jag och killarna gick ut på utbyggnaden. 

Det var lite småläskigt att stå och titta rakt ner på gatan 88 våningar upp samtidigt som de spelade skrämselljud och flashade med ljuset men man vande sig efter ett tag.

Efter en E-nummer chock i form av Slurpies (den nya glassen) orkade killarna faktiskt gå lite på stan. Vi gick runt i CBD:N, i Chinatown och Federation Square. Middag blev trots protest i vietnames-kvarteren i Richmond. Helt ok men mitt vanliga o:ande uteblev.

Melbourne är inte en vacker stad, tycker jag i alla fall. Men den är livlig, rolig och spännande med sin moderna arkitektur och stora asiatiska populationen.

Att vädret i Melbourne brukar växla snabbt fick vi uppleva idag. Det regnade, småblåste och var typ 20 grader. Ganska stor skillnad från gårdagen. Eftersom killarna mest verkar vilja padda så bestämde vi att de fick göra det. I bilen. 

Vi åkte runt hela Phillips Bay över till början av "The great ocean road". Det tog ca 2 timmar och en 45 minuters färjetur innan vi var över på andra sidan. 

Med facit i handen skulle vi ha åkt direkt till Torquay och ”The great…” för det var där det var finast. Synd att vi inte hade lite mer tid så vi hade kunnat åka lite längre upp längs kusten. Vi såg lite galna surfare och fick en försmak av vad som komma skall - långa vägar med oändlig natur; betesmark och skog.

Och så fick vi se fyra delfiner som lekte längs färjan. Dagens roligaste!

[bergalainen-blog]

Värmebölja i Melbourne

Familjen har varit lite osynk här i Melbourne. Killarna vill mest vara hemma i vår Air BnB lägenhet och spela brädspel och padda, de gnäller över den asiatiska maten som jag och Matti propsar på att äta hela tiden och har helt plötsligt inte ben att gå med.

Troligtvis är det värmen, det har varit runt 35 grader två dagar i rad, eller så är det bara så att så här blir det emellanåt när 4 själar ska enas om vad som ska göras och ätas. Det är ju inte precis ett barnvänligt område vi bor i heller. Supercentralt i Prahran och fullt med roliga affärer och caféer, precis sånt som småkillar gillar.

Nåväl, vi har ändå gjort lite grejer. I lördags åkte vi först till botaniska trädgården. De brukar ju vara fina och där skulle det vara en fin barnpark. Fint var det visserligen men den var för lite mindre barn. 

Vi hittade ett roligt baobabträd att klättra i. Ganska skönt skydd för värmen.

Jakten på lekpark tog oss vidare till S:t Kilda. Och där såg det ut så här.

Vi promenerade ner till nöjeskvarteren där det som tur var fanns både glass och ett nöjesfält. Gamla Luna park från sekelskiftet var precis vad som behövdes. Eller hur Matti?

Åkattraktionerna var kanske inte de roligaste men vi gjorde lysande vinst-varje-gång-vinster. 2 läskiga ormar och 2 vattenpistoler.

Helt plötsligt kom benen tillbaka på sina rätta ställen och killarna orkade gå (läs: springa) jättelångt. Vi krigade oss längs stranden i St Kilda och ut på en pir innan orken tog slut. Så tillslut blev lördagen en varm men rolig dag.

Så tillslut blev lördagen en varm men rolig dag.

[bergalainen-blog]

Campingbilstips!

Det här inlägget är för dig som funderar på att hyra campingbil i Nya Zeeland. För andra läsare är det nog måttligt intressant. 

Att hyra en campinbil är ett grymt bra sätt att upptäcka Nya Zeeland på. Har man inte barn och är två skulle jag rekommendera att ta en bil med tält på taket (typ wicked camping) eller en mindre kombibil med säng och minikök där bak (typ Jucy Crib). I alla fall om man vill spara pengar. En sån här campingbuss (Jucy Condo) som vi hyrde skulle vara riktigt lyxig om man bara vore två men den funkar utmärkt för en familj med två barn under tio. 

Vill man riktigt lyxa kan man hyra större bussar med ordentlig toa och kök men den mindre bussen räckte bra för oss. Valet av buss beror ju så klart på budget men också vad man vill göra och se och hur man är som människa. Jag gillade rörligheten i vår buss t ex att man kan parkera den överallt och att den var enkel att köra även i trånga städer. Hade det varit riktigt dåligt väder så hade det nog varit skönt med en lite större buss med mer yta och kanske också om mina barn hade varit större (de är 5 och 6). De sov på övervåningen i bussen och älskade både det, och att ha oss nära.

Vi har mest stannat på campingplatser men var 3:e natt sov vi på naturplatser som var gratis, för att spara pengar och för att de var fina.  På campingplatserna betalade vi mellan 25 och 78 dollar per natt för 2+2 pax inkl el. Det dyrare priset har varit på sk. Top 10 holidayparks, fina campingplatser med pool och lekplatser men inte alltid de finaste naturmässigt (förutom den Akaroa)

Här är några tips för dig som är sugen att hyra en campingbil:

Kolla in de olika märkena innan du bokar en bil. Det finns många sorter, märken och uthyrare. Vi tyckte Jucy funkade bäst för oss pga en sådan enkel detalj som att barnen satt i mitten av bussen. I många bussar satt de längst bak. Inte så kul att inte kunna prata med dem och inte så bra när en av den har åksjuketendenser. Jucy-bilen är inte snygg men förutom det var vi nöjda med vårt val.

Googla rabatt-koder. Vi fick 10 % rabatt.

Skaffa ett sim-kort med datatrafik. Då kan du googla grejer att göra längs vägen och boka saker som behöver bokas. Gratis wifi finns på en del caféer men på campingplatserna är det snarare undantag. Ibland finns det dyra betalalternativ där man dyrt kan kolla sin mejl. Vi använde Spark och Vodafone där den senare hade lite bättre täckning.��

Ladda ner en app med tips på campingplatser och saker att göra. Det verkar som om alla uthyrare har sin egen men de verkade likvärdiga. Vi använde Camper Mate.

Om du har möjlighet, öva gärna på att köra i vänstertrafik i en vanlig bil innan du hoppar in i bussen. Den är inte svåra att köra men det tar ett tag att vänja sig, det är trots allt 5 meter du rattar runt. 

Råvarorna är underbara här så du kan laga god mat med ganska enkla medel. Dock är maten inte särskilt billig. I affärerna finns förutom underbart kött och fina grönsaker mycket färdigmat och halvfabrikat. Ost, vin, färdig hummus och nudlar räddade oss när vi inte orkade laga mat. Vi har varvat matlagning med takeaway – sushi, thai, kines, fish & chips, pizza – det finns mycket att välja på. Den asiatiska maten har varit mest prisvärd och ofta har en måltid räckt till doggybag med lunch för två dag två. På camping-platserna finns det oftast okej kök och ibland har de grillar som man kan använda för 1 dollar. 

Planera din rutt i grova dag men stanna gärna någon dag extra om du hittar en trevlig camping. Oftast är det när du varvar ner och tar det lugnt som du kommer i samspråk med folk.

Försäkring eller inte det är frågan? Nu tog vi full försäkring för 30 dollar per dag och den fick vi användning för eftersom vår bil gick sönder (motorfel, ej vårt fel). Det tog 3 dagar att laga och vi behövde inte betala för bilen eller vårt boende under tiden den var på lagning. Vi tog försäkringen för att vi inte kände oss helt bekväma med att köra buss i vänstertrafik. Nu tyckte vi nog inte att det var särskilt svårt att köra buss/vänster men jag skulle ändå ta full försäkring nästa gång jag hyr. Detta eftersom bussarna rullar många mil och blir lätt lite slitna och det blir så trist på semestern om något händer.

Vi upplevde att det var rätt dyrt för oss att göra saker. Och även om vi gärna hade simmat med sälar, kollat in valar, åkt linbanor och hjul nedför koola berg så hade vi inte riktigt ekonomin. Naturen är oslagbar i NZ och det är helt gratis att vandra och vandringslederna är många och fina. Vi gjorde som en vana att googla ”free things to do in xxx” och hittade många fina utflykter.

Att släpa runt barnen i städer brukar inte vara någon hit. Ofta parkerade vi bilen mitt inne i en stad nära en lekplats. Då kunde vi vuxna turas om att gå runt och kolla medan barnen lekte och alla var nöjda.

Vi använde aldrig toaletten i bussen då det kändes så jobbigt att ta fram den och sen också göra rent den. Det var inte några större problem då det finns publika toaletter på många ställen. Däremot gör toaletten att du får en sticker - self contained vehicle - som gör att du kan stå på vissa campingställen som är gratis. 

Packa i mjuka väskor. De är lättare att stuva undan än hårda resväskor. Och ta med så lite som möjligt (vi följer inte det rådet själva men skulle önska). Du kan tvätta på campingplatserna och behöver mindre än du tror.