elinbl

[elinbl]

En dag som vilken annan

Munnen var torr, hjärtat fortsatt brustet. Jag sträckte mig efter det enda tänkbara botemedlet, vägen tillbaka till ruset. Jag kände hur ångesten attackerade mig med all sin kraft, jag halsade den, blundade och hoppades den skulle försvinna. Krävde att den beblandades med allt annat trasigt inom mig och förlorade fotfästet i mig för gott. Det gick inte längre hitta någon grund, vilket årtal ångesten kom från, vad som var den fysiska abstinensen och vad som var den psykiska skadan. Allt kändes oklart, det blir suddigare, lugnare, och jag var förlorad i alkoholens händer denna dagen igen. Varje dag lovade jag mig själv att inte dricka, men drack samtidigt som beslutet var taget, jag kände mig alltmer förlorad.

[elinbl]

alkoholterapeuten Bosse

Jag kunde se på mina kartor i mobilen att mina ben stod utanför den port jag förmodligen skulle gå in genom. Ingen skylt någonstans om någon jävla alkoholklinik, eller ringklocka, så jag visste att enda alternativet var att ringa upp personen jag strax skulle möta och fråga efter en portkod. Enkelt eller hur?  Det var inte jag som hade hittat denna personen, det var inte jag som hade varit i kontakt med honom, jag hade blivit hjälpt dit och erbjuden ett gratis möte av honom för att fånga upp mig. Ändå stod jag där utanför och var rädd för att möta personens röst. Alkoholism är främst förnekelsen och ensamhetens sjukdom, och där stod Elin 27 år, till synes världens friskaste, med ett dolt mörker inom sig skulle plötsligt erkänna all förnekelse hon försökt dränka sig i.  Men livet är ju aldrig så dramatiskt som föreställningarna vi målar upp, utan in tog jag mig i all dess enkelhet och gick med bestämda steg in i samtalsrummet. Ett mysigt litet rum, som de flesta samtalsrummet är uppbyggda, två fåtöljer med ett bord mellan, levande ljus, en dator för dokumentation, en bokhylla och en whiteboardtavla.  Lite snabbt ytligt chitchat och boom pang krasch  Så, Elin, varför är du här idag?

[elinbl]

den eviga promenaden

Vardagsmorgonen i all sin enkelhet i staden, oktoberluften är fuktig, lätt att dra in, men andetagen når inte in på djupet. Min kropp sitter på bussen, blicken fokuserar ut genom fönstren och gör en musikvideo av låten i mina lurar. Jag möter en mysig äldre dam snabbt med blicken snett mot där jag sitter, men jag flackar med blicken. Jag funderar sönder över mötet som väntar om 35 minuter, jag hinner fundera över livet så många gånger som kan hinnas med på 15 minuter innan jag lämnar bussen vid stora torget. Motoriskt går jag över gatorna för att ta ett grepp om mitt morgonkaffe, och känner lättnaden över att ha en bit kvar att promenera innan jag väl är framme. Jag har besökt psykologer tidigare, närmare tre olika och jag kan se ett tydligt mönster av funderingarna som pulserar i huvudet timmarna innan. Kommer jag hitta? kommer det synas tydligt vart jag kommer gå in? hur kommer denna personen bemöta mig? Hur ska jag kunna slänga fram mitt liv på ett sammanfattat sätt på en timme, med allt som hänt? Kommer jag känna mig trygg? Finns det en fjärde gången gillt? Det enda som får mig att inte vända om och springa, är den där känslan av lättnad jag vet jag är benägen att känna efter att släppt ut all förnekelse. För just denna psykologen jag ska möta kommer inte bara samtala med mig om min psykiska ohälsa som gått som en röd tråd genom mitt liv, utan den faktiskt bidragande orsaken till min hälsa, nämligen mitt alkoholberoende.