emiliesoderlind-blog

[emiliesoderlind-blog]

Valångest 2018 – ett förlåt till framtida generationer (?)

Året är 2018 och nazistiska organisationer strövar och skanderar fritt på Sveriges gator. De propagerar. De utför hets mot folkgrupp (en lag de för övrigt vill ta bort) utan att någon lyfter ett finger (jo, vissa bra personer lyfter flera fingrar).

Samtidigt spås ett demokrati- främlings-, kvinno- och hbtqfientligt parti bli det andra eller tredje största partiet i Sveriges riksdag.

Vi måste ta tag i Sverige säger moderaterna. Ja, när det kommer till den brist på empati, förståelse och perspektiv som finns bland många av landets medborgare så är det verkligen någonting vi måste ta tag i.

Världen förändras som den alltid har gjort. Ingen har kunnat dra tillbaka tiden, inte med någon speciell lyckad version i alla fall. Nationens gränser som blev romantiserad, bejublad och ”viktig” för bara ett par hundra år sedan kommer att bli nationens död. Det är att kämpa mot tiden och den förändringen tiden ger oss. Vi är inte längre landsmedborgare, vi är världsmedborgare.  

Jag har många gånger funderat på hur Tysklands barn såg på och kände inför sina föräldrar och de val de gjort.

VI ville väl. Vi ville bygga det här landet starkt igen. Han sa att han hade lösningen, det lät så rätt, det lät så lätt.

Det extrema har inte varit bra på något sätt. Det har vi tusentals exempel på i historien att lära oss av.

Jag kan förstå lockelsen att gå tillbaka till något som en gång varit. Vi har nämligen en tendens att minnas det bästa från tiden och glömma det sämre. Det är därför ordet nostalgisk uppstått.

Världen förändras och mycket på grund av oss själva och alla de små val vi gör hela tiden. Historiens beslut görs sig påminda i dagens aktuella värld.

Vi måste ta ansvar för det. Vi måste följa förändringen likt en god sjökapten följer och arbetar med havets föränderliga liv inte emot det.

Acceptera är första steget till förändring. Förstå och se mönstret och beteendet är det andra. Försök förstå och känna empati för att mötas. Se till behov istället för åsikter och känslor.

Vi är världsmedborgare och vi måste börja ta ansvar. Ta ansvar för oss själva, varandra och vår hemvärld. Det är det tidens förändring uppmanar oss till, inget annat.

[emiliesoderlind-blog]

Jag har sinat

Jag har sinat.

 Bara så där. Det grämer mig. Att först bara över en natt bli en ammande person som får till sig ett knyte som är beroende av dig och din kropp 24/7 är omvälvande.

Att sedan se att amningen snart ändå ska ta slut var för mig en förtröstan. Där någonstans vid tidens horisont ska jag få tillbaka min kropp och en större del av mitt liv, då när jag slutar amma. Så helt plötsligt närmar sig den där horisonten. Jaha, ja just det. Då börjar vi med att sluta då. Du ska inte behöva mig på samma sätt längre. Du börjar bli stor nu. Du kan komma klara dig utan mig nu. Jag ska få min kropp tillbaka, jag ska bli mig själv igen.

 Jag har haft så mycket som börjat, pågått och avslutats i mitt liv. Så många små eror. Av både olycka och lycka. Men det jag har lärt mig och förstått att alla dessa små eror som när det begavs sig vara så stora, så händelserika, så viktiga! De avslutas, paketeras. Blir som en enda pixel i bilden som sedan blir livet.

Och hur mycket närvarande och medveten jag än försöker vara så glömmer jag. Eller jag tappar känseln. Jag kommer ihåg att jag kände, men jag kan så sällan känna känslan! Dofterna, smakerna, höra ljuden…  Kommer jag glömma hur hon lät? När hon grät, när hon andades, när hon började gurgla? Kommer jag glömma hennes hjässa mot min hals? Jag förstår att jag kommer komma ihåg. Jag förstår att en eras slut är början på en annan. Men varje slut påminner mig nog bara om slut och avslut överlag.

Så att när mina bröst nu sinade bara så där över en dag. Inte alls som jag själv hade tänkt. Jag hade tänkt att övergången skulle vara längre. Att jag skulle behöva amma henne varje kväll och morgon ett tag till, så pass att jag var mogen att säga, nej men nu räcker det faktiskt. Jag är redo att gå vidare. Nu när det inte blev så. Så var det så mycket svårare än vad jag först trodde att det skulle bli.

Jag var så beredd på att livet runt att få ett barn skulle förändras markant, att det skulle bli svårare att manövrera på något vis- det var jag beredd på. Men det berikade känslolivet! Nej det har överraskat mig till fullo! Men visst var det, det, jag var ute efter och saknade i min tidigare tillvaro? Ja det var det. Livets ytterligare dimension.

Att höra henne är det rikaste jag vet.

 Nu är min kropp min igen.

Men min själ och mitt hjärta tillhör för alltid henne. Jag står handfallen inför henne och jag står störst och starkast mellan henne och resten av världen. Till den dag hon ber mig flytta på mig. Då ska jag stolt se henne ta sig ut, men alltid stå kvar på samma fläck så att hon tryggt kan hitta tillbaka när hon än behöver mig igen.

 Jag må har sinat, men än står jag bara i början på ett fantastiskt äventyr!

Jag älskar, älskar, älskar henne.

[emiliesoderlind-blog]

❤️ (på/i Svedja Segersta Hälsingland)

[emiliesoderlind-blog]

Det är väl kanske med 30 procent vemod och 70 procent glädje jag ser hur Bricken växer. Vemodet är där bara som en känsla av att en inte hinner med. Har jag njutit tillräckligt av den här tiden hittills? Har jag lyssnat till hennes joller ordentligt? Har jag tittat på hennes skelande ögon ordentligt? Har jag tagit slagen från hennes okontrollerade armar med riktig och tacksam glädje? Den nya uppdateringen i mjukvaran Bricken är ett helt nytt rörelsemönster. Inte helt nytt, men så otroligt mycket mer. När hon är i famnen så ska det hoppas, det ska sträckas efter saker, det rullas omkring (till och med i sömnen), det ska skjutas fram och bak. Hon tar in världen! Hon är helt fantastisk! Så klart, hon är mitt barn. Våren och försommaren har kommit till Stockholm. Nu är det som vackrast och doftar som godast. Jah försöker insupa exakt allt. Jag går sakta igenom olika områden som jag antingen aldrig sett förut eller som jag ser varje dag. Jag försöker helt enkelt se allt med nya ögon hela tiden. Vara i det magiska nuet. Bricken upptäcker och jag upptäcker. Imorgon åker vi upp till Hälsingland över helgen. Det ska bli skönt. Frisk luft. Mamma. Vedspis. Kaffe. Kaffe på bron. Skog. Berg. Vatten. Jonas. Bricken. Lugnet. Jag är för tillfället lugnare än jag varit på så väldigt länge. Jag har saktat ner och det är helt okej.

[emiliesoderlind-blog]

Ja hör står vi och posar med Bricken i högsta hugg. Första gången Bricken var vid i havet var alltså idag då vi tog oss ut på Lövhagen i Nynäshamn. Det var väldigt ljuvligt som synes. Bricken sov under hela promenaden. Men vaknade lagom till att vi skulle åka. Så tog vi ner henne till vattnet. Glada lilla filur! Vi hade tur med vädret, tack och lov. Söndagen bjöd helt enkelt på prefekt kvalitetshäng för oss tre. Långfrukost, utflykt, blocket-fynd och hemmagjord sushi. Tänk om alla dagar vore sådana. Imorgon är det måndag! Kul kul!

[emiliesoderlind-blog]

Idag var det en sådan 👆🏼söndag 💚 Tack för det 🙌🏽

[emiliesoderlind-blog]

Så hände det sig plötsligt, att jag saktade ner på stegen och till slut stannade till. Kanske var det solen? Eller kanske var det tiden? Jag satte mig ner med en kopp kaffe och kaka. En suck lättade från bröstet. Och då kände jag hur den kom i kapp mig. Själen. Eller vad det nu är. Visst har vi alla varit med om känslan när själen är med oss i det vi gör? För i och med sucken så tänkte jag "vad har egentligen hänt de senaste fem månaderna?". Jo ännu en fantastisk livskamrat i Bricken har berikat mitt liv. Men hur många gånger har jag egentligen satt mig ner och bara varit? Låtit mig vara i denna salighet? Bricken kräver inte mer av mig än mat, värme och kärlek. Resan mot att hon en dag ska lämna boet och bli en god samhällsmedborgare har absolut börjat. Men som ganska vanligt är när en är ny på jobbet har jag hastat runt! Försökt finna en struktur. En ram att jobba inom. Försökt finna vem jag är i den här nya världen. Så ser jag ner på den starka sprattlande människan som ser mig och bara behöver mig som jag är. Jag är jag, kom själen ikapp och påminde mig. Folk ger en rådet att stanna upp då och då. Det är ett bra råd. Jag finner det egentligen inte alls så svårt att vara mamma åt en liten som Bricken. Att ha behövt anpassa sig efter henne är ingen match. Men att på något sätt ta sig igenom och parera påtryckningar från samhället och dess strukturer. Det är en annan femma. Så idag sitter jag ner och är jag för en stund. Jag rekommenderar det varmt ❤

[emiliesoderlind-blog]

Aj caramba vad Bricken börjar bli stor nu. Det har hänt så mycket på så kort tid. Jag vet inte hur många gånger det värmer till i bröstet varje dag. En stund då jag tänker tyst för mig själv "glöm aldrig den här doften, det här lätet, den här känslan". Jag tänker att minnen av Brickens små fingrar runt mitt pekfinger, hennes jollrande, hennes tunga bäbisandning med öppen mun, hennes fjuniga huvud mot min kind- jag tänker att dem minnena vill jag lagra i hjärnans allra heligaste plats. Ta fram dem om något hemskt skulle hända! För det är ju ren och enkel lycka allt det där. Samtidigt vet jag hur snabbt man glömmer just det här med sina bäbisar. De är ju bäbisar så himla kort tid. ❤ Nu kan Bricken vrida upp huvudet och se vem hon sitter hos. Hon gör skillnad på folk numera också. Hon börjar helt enkelt bli medveten och ta in världen. Vi är sjuka också! Hon har hosta och resten av oss är förkylda. Men annars är väl allt ändå bra! Efter att jag nu lagt ut förlossningsberättelsen så är jag lite sugen på att skriva om perioden ingen typ pratar om. Tiden alldeles efter den stora ankomsten. Men vi får se hur jag gör med det! Det blir sällan som jag tänkt det numera 😬

[emiliesoderlind-blog]

Brickens ankomst del 3

Del 3

Ca kl 11.00

Jag minns att jag fick en värk i hissen på väg upp, utanför hissen stod en ganska skrämd familj och tittade på mig. Jag vankade in till förlossningen. I receptionen anmälde jag oss, och jag lät så himla ynklig hela tiden kommer jag ihåg det som. Dem bad mig och Jonas sätta oss i väntan på en barnmorska.

Sedan kom hon. Som en ängel skänkt från ovan kom Josephine. ”hej Emilie! Såja, ta värken bara så pratar vi sen.”

Hon hade en så mjuk och trygg röst! Jag blev lite kär tror jag. Jag tittade upp på henne och med mitt ynkligaste jag förklarade jag hur rädd jag var för att jag inte var tillräckligt öppen och för att vi skulle bli hemskickade. Josephine och Jonas hjälpte mig upp på fötter och hon förklarade snällt att mitt vatten hade gått tolv timmar tidigare och att jag hade haft tryckande värkar sedan dess, så hon trodde nog inte att jag skulle bli hemskickad. Men hon skulle för säkerhets skull känna efter så klart.

Upp i sängen bar nedtill (utan några egentliga problem med nakenhet, vilket jag tidigare så klart gruvat mig för) kände hon efter.

”Men kära du, du är ju fullt öppen och barnet ligger ju här nere.”

Då började jag nästan gråta ”Men min epidural då?”

Josephine förklarade snällt det jag redan visste. Att vid det här skedet var ju epidural ganska onödigt, det skulle ju inte hjälpa under krystarbetet som nu stundade. ”Du kan få lite lustgas om du vill ha det?” sa Josephine så peppande hon kunde. Min nästa farhåga var ”Men vad då, kommer det ett barn idag?!”.

Både Josephine och undersköterskan Malin skrattade till lite ”ja när som helst skulle jag tro”, svarade Josephine.

Jaha, där och då var det inget mer att göra. Då kör vi då tänkte jag. Nu ska vi föda barn. Barnmorskan och undersköterskan började göra i ordning rummet. Jag kände samma känsla som att preppa för en latterusch. Var sak på sin plats. Dem började sätta på sig förkläden, göra i ordning förlossningspallen. Jag tänkte en sista planerande tanke ”öhh, när kissade jag sist?” frågade jag Jonas. Jag hade nämligen förberett mig själv och Jonas på att jag inte skulle ha en fylld blåsa vid utdrivningsskedet, då jag inte ville att blåsan skulle vara i vägen för barnet. ”Bra tänkt Emilie, vi sätter dig på hinken så får vi se om du kan kissa!” berömde barnmorskan Josephine mig. Vid det här laget fick jag någon slags integritetstänk mot Jonas, vilket är väldigt konstigt. För man är ju inte smickrande vacker i den här kroppsvolymen och i landstingets slitna skjorta. Jag bad honom hämta lite vatten. Under tiden satt jag där på en rostfri hink i form av ett timglas och försökte kissa. Men att kissa på beställning är aldrig lätt. Att kissa på beställning med folk är aldrig lätt. Att kissa på beställning, med folk, i en hink mitt i en förlossning är i stort sett omöjligt. Trots! Att Josephine var så snäll och satte på kranen.

Så då satte dem mig och Jonas på förlossningspallen. Detta hade jag alltså i förväg önskat. Både jag och Jonas rekommenderar pallen, då Jonas kände sig väldigt delaktig när han fick sitta och hålla om mig. De tömde mig på urin med kateter. De instruerade mig med lustgasen. Så lägligt som möjligt så kom den, den första krystvärken. Jag vill minnas att krystvärken inte gjorde ont på samma sätt. Vid det här tillfället jobbade kroppen helt själv, jag gjorde ingenting. Det började däremot smärta väldigt. Och då menar jag VÄLDIGT mycket mellan benen. Sköterskorna satt beredda där mellan mina ben med varma handdukar och barnmorskan höll det där speciella greppet. Min barnmorska sa att de alltid håller de greppet. Men jag var ändå tydlig med att jag ville ha det och varma handdukar. För mig hjälpte verkligen handdukarna! När den första krystvärken kommit och jag tillsammans med Jonas varit fullt fokuserade på lustgasen så sa Josephine ”Ja det är inte mycket hår på den här bäbisen.” SAY WOOOT?! Kände jag. Ser hon redan barnet? Den är alltså på riktigt snart ute. Vid det här läget kom det några krystvärkar som sagt gjorde det mesta jobbet själva. Jag gjorde ingenting, och jag tror det var därför som barnet inte kom ut redan här. Jag vågade inte riktigt att ta i själv. Det var obehagligt tyckte jag. Det resulterade dock i den sjuka känslan av att barnet ”fastnade” längst ner när krystvärken gick över. Där och då kändes det verkligen som om jag skulle gå sönder och samman. Det skrämde mig så pass att jag inte vågade krysta själv. Efter kanske tre krystvärkar med väldigt långa mellanrum, så frågade Josephine om jag inte ville prova att stå på knä i sängen. Absolut sa jag. Mest för att jag var stressad för deras skull. Sitta där mellan mina ben och vänta på värkar som aldrig kom. Jag hade då inte alls en känsla av att jag bara ville bli klar. Väl uppe på knä hände ingenting! Jag bara stod där. Jag var inte heller alls bekväm i den ställningen, vilket jag först trodde att jag skulle vara. Stå med rumpan mot allt och alla. Nej det var inget för mig. Josephine frågade försiktigt ”Emilie, jag vet att du vill föda stående på något vis, men skulle du ändå vilja testa att sitta upp i sängen?” Jag gjorde vad hon än bad mig.

Så då satte vi oss. Allt fortsatte precis som innan. Värkarna kom. Jag gjorde inte mycket. Värkarna kom med sju till åtta minuters mellanrum.

Barnmorskan Josephine började nog bli lite stressad för hon tog in chefsbarnmorskan ÅSA. Åsa var den barska bestämda energin som kom in i rummet. Hon tittade på mig. ”Nej, men här behövs inget värkstimulerande! Du ska bestämma dig Emilie!” Jaha, tänkte jag. Jag blev inte alls irriterad på Åsa. Tvärtom så var det skönt och givande med en till slags energi i rummet. Typiskt nog så fick jag mycket väl nästa krystvärk när Åsa var inne i rummet. Värken gick över och jag hjälpte inte till så mycket. Vilket också gav Åsa mer rätt. Det var jag som skulle bestämma mig. Åsa lämnade rummet. Och då blev allt som det tidigare varit. Värkarna kom väldigt glest, och när de kom var de inte tillräckligt långa eller starka. Varje gång så ”fastnade” barnet och det var sjukt obehagligt. Josephine började fumla med min hand, redo för att ändå sätta ett dropp med värkstimulerande. Dem kallade på Åsa igen. Då kom Åsa in och frågade ”Men är inte den här bäbisen ute än? Emilie! Nu måste du bestämma dig. Du måste krysta ut ungen!”.

Josephine förklarade att det inte kom några värkar att jobba med. ”Då får vi väll sätta igång en värk då!” muttrade Åsa. Sedan tog sin hand och tryckte på några punkter på min mage, och jag kände hur värken började byggas upp. ”NU EMILIE ÄR DET DU SOM KRYSTAR UT UNGEN!” Jag kände hur värken började gå över och jag kände där och då att nej, barnet ska inte fastna igen.

Värken gick över och jag använde min kraft för att hålla allt kvar. ”KRYSTA NU!” skrek någon. Jonas stod vid sidan av, höll mig handen och med den andra armen bakom min kudde. Det här ögonblicket var det mest panikiga och mest kaotiska under hela förlossningen. Jag kände bara att jag skulle dö och inte alls klara av att få ut barnet. Jag var alldeles för trång. Det gick inte! Jag försökte dra ihop bena och lägga mig raklång, men alla i rummet tryckte ihop mig till en boll. Jag tror jag skrek ”JAG KAN INTE!” och alla skrek ”JO!”, jag tror Åsa la till ”Ta ett djupt andetag och tryck NU!”. Ett millikort andetag och med all kraft jag någonsin använt så sved det till något så fruktansvärt. Något så dödligt sjukt svidande med en följande känsla av slurp. Jag andades ut. Som jag minns det var det liksom som en djup suck och en skön avslappning bara la sig i hela rummet. Vad hände? Är det klart? Tänk att jag som har lidit av en sådan förlossningsrädsla ligger här nu och har precis gjort det. Det är över. Jag känner att det är över. Wow. Alla dem tankarna flög i huvudet. Så poff så låg ett knyte på magen och började kisande titta upp mig. Jonas tårade lite. Jag var så förbluffad av allting.

”Har ni kollat efter vad det blev?” frågade någon. Jag hann bara tänka ”blev vad?”. Jonas svarade att han hade sett att vi hade fått en liten flicka. Hon var så…främmande och ändå så välbekant. Så skör och ändå så stark. Så ny och ändå så erfaren på något vis.

Jag var salig i personalen och Jonas. Jag kunde inte sluta överösa dem med beröm och kärlek. Jag fick lika mycket tillbaka. Det var en väldigt fin stund. Josephine och Malin skulle snart gå av sitt pass. Men innan så bedövade Josephine mig till fullo inför stygnen. Jag hade endast spruckit ytligt med sammanlagt fyra stygn på tre olika ställen. Själva syandet fick nästa härliga barnmorska sköta. Vi kramades allihopa. Allt var verkligen lugnt, harmoniskt och mysigt. TACK FÖR DET.

Bricken hade kommit och ett lugn för min själ infann sig. Hon är här nu, min skatt.

[emiliesoderlind-blog]

Brickens ankomst del 2

Del 2

Det var väldigt lugnt inne på SÖS förlossning när vi kom ditt strax innan två på natten. Vi fick ett rum där en undersköterska bad mig lägga mig och kopplade upp mig med två band runt magen. Ett som kände av barnets hjärta och ett som mätte mina värkar. Barnmorskan som kom in då verkade gå i pension vilken dag som helst. Men hon var trevlig. Hon verkade röka kanske femtielva paket cigaretter om dagen (det lät så på rösten). Hon tog min binda som jag använt på vägen in och luktade på den innan hon slängde den. ”Kul jobb” tänkte jag. Här började det göra förbenat ont tyckte jag. Barnmorskan tyckte att allt såg bra ut. Jag ville bara gå på toa. Så hon hjälpte mig dit. Medan hon och Jonas väntade utanför så frågade jag ”Kommer det göra mycket ondare än det här?” på andra sidan dörren hade barnmorskan nickat extremt menande till Jonas. Jag förstår hennes menande så här i efterhand. När jag kom ut gav hon mig två Alvedon och en tablett som jag skulle låta smälta under tungan och det var väldigt viktigt att den fick göra det. Samt en tid för eventuell igångsättning på söndag kl 11.00.

Det var det! De kollade ingenting om jag hade börjat öppna mig eller liknande. Det kändes lite snopet, men jag var för omtumlad för att säga något. Väl hemma gick vi och la oss igen, det tog inte lång tid förrän det högg till från ingenstans. Jag som hade haft en bild av att jag skulle gå omkring med lite molande mensvärk. Nej nej! Här kom det ren och skär smärta inifrån. Det var som att jag fick ett knytnävslag ifrån mitt innersta. Det var en känsla av att jag skulle göra på mig. Jag slog till Jonas på hans lår och väste ”All smärtlindring jag kan få ska jag ha!” Här gjorde jag alla fel. Varje gång det här knytnävslaget till värk kom så spände jag varenda fiber i kroppen, jag hyperventilerade och tänkte NEEEJ! Det gjorde så fruktansvärt ont och jag blev så himla rädd. Jag var rädd för exakt allt! En bidragande känsla till rädslan var ju att jag inte skulle klara av det. Nej, jag skulle helt enkelt inte klara av att föda barn, jag skulle dö innan barnet var ute på grund av smärtan. Den känslan bidrog så klart till rädsla!

Jonas var jätteduktig! Han skedade mig för att hålla mig varm och lugn och påminde mig så gott han kunde om FUR:s fyra steg. ”låg röst. Tänk ja. Slappna av. Nu är den värken borta och den kommer aldrig mer igen.” Vid fyra-tiden på morgonen ringde han till SöS och berättade läget. De lugnade honom gav som förslag att försöka sätta mig i duschen som smärtlindring. Jag gick med på att sätta mig i duschen, men mest för att jag hela tiden hade känslan av att jag skulle bajsa på mig eller kräkas, eller både och. Om jag ändå ska göra det, så gör jag det hellre i duschen så får det bara rinna av mig. Jag var så himla trött där och då.

DUSCHEN! Jonas fick knacka på toadörren då Olle satt på toa ”Olle, Emilie skulle vilja komma in i duschen…” Jag har aldrig sett Olle så snabb ut från en toalett! Så kom jag äntligen in i DUSCHEN! Vilken räddning. Jonas släckte ner och la sig på golvet utanför duschen. Vi har en dusch med två genomskinliga duschdörrar OCH vi har ett discoduschmunstycke! Alltså ett duschmunstycke som roterar i olika neonfärger när duschen är på. Jonas har både bilder och filmer på mig från duschen. Det ser högst obehagligt ut med en gravid kvinna, med håret hängandes likt The Grudge för ansiktet med ett discosken som virvlar. PLUS mina läten. För här i duschen hände det. Jag var förmodligen för trött för att tänka. För jag tänkte inget mer. Jag lät allt bara ske. När värkarna kom så fick dem komma, jag brydde mig inte riktigt. Jag lät dessutom som The Grudge, djupt och grymtande på något vis, som eskalerade tillsammans med värken. Mellan värkarna så somnade jag. Jag somnade! Jonas tog tid mellan värkarna och matade mig med apelsinklyftor och julmust. Det var om man får säga det, trots sammanhanget, fantastiskt!

Efter två timmar i duschen sa jag till Jonas att jag ville gå och sova. Jonas tyckte att det var lite tokigt, men jag insisterade på att jag ville gå och sova. Jag fortsatte värkarbetet på samma sätt i sängen. Men här började de bli mer intensivt. De kom tätare och de var starkare. Känslan av att något tryckte på hade ändrat läge lite och börjat komma mer ner mot vaginan. Vid ett flertal tillfällen så stoppade jag handen mot vaginan för att känna så att det faktiskt inte kom något barn.

MEN HERRE GUD KVINNA VARFÖR ÅKER DU INTE IN TILL FÖRLOSSNINGEN?

Jo för att mina värkar varade inte mer än 40 sekunder ungefär, och kom tydligen väldigt oregelbundet. Just vid den här tiden hade dem dock börjat komma mer regelbundet. Det var just längden på värkarna som störde oss. Det sägs ju att man ska ringa in när värkarna är mellan en till två minuter långa, och de ska helst komma tre stycken på tio minuter. Då är det dags att åka in.

I det här skedet hade jag två scenarier och båda var lika läskiga. Antingen har jag inte öppnat mig tillräckligt, trots alla dessa timmar. Eller så har jag öppnat mig fullt och barnet kommer komma ut här och nu. Jag hann tänka att jag måste rotera barnet när det kommer ut och det måste ha varma handdukar direkt. Vid det här laget stod jag på knä vid sängkanten. Mellan värkarna smsade jag folk om ditten och datten som jag tänkte på. Det var om saker vi skulle låna av folk och allt möjligt. När jag hade tagit en värk och låtit mitt värkljud ”Ahh… Ahhh… AHHHHH!” så hörde jag sju månader gamla Ville i vardagsrummet ”ahhh, ahhhh, ahhhh”. Så sjukt! Han, den lilla gullungen härmade mig som låg i värkarbete. Fann jag det pinsamt att ha min pojkväns familj i rummet intill? Till en början ja, men senare kunde jag bara inte bry mig längre. För nu gjorde det faktiskt väldigt väldigt ont.  Som tur är trotsade Jonas mig och ringde till förlossningen. Klockan var då runt tio. När jag talade med barnmorskan fick jag lägligt nog en värk, hon svarade den med ett ”Jag tror du kan komma in nu Emilie”

Olle skjutsade in oss. Jag hade fruktat för den mytomspunna bilfärden. Den var inte så farlig tycker jag ändå. Jag satt mest och blundade och kände att värkarna avtog i intensitet. Vilket jag var beredd på. Kroppen kände nog att något händer, vi behöver lugna oss… Eller hur var det egentligen? Var någonstans var jag i mitt förlossningsarbete vid den här tidpunkten? Aldrig har vägen till södermalm varit så lång i alla fall.

[emiliesoderlind-blog]

Brickens ankomst del 1

Bilden är tagen kvällen innan förlossningen drar igång.

Förberedelse:

Gravidyoga

Föda utan rädsla

100 avsnitt av förlossningspodden

 Inställning till födande:

Innan graviditet var det skräck

En bit in i graviditeten var det mer en taggad känsla men med mycket respekt

 Fredagen den nionde december började jag dagen hos barnmorskan på mvc som bekräftade att barnet hade fixerat sig. Under dagen försökte jag skriva klart min sista tenta tillsammans med min vän Ida som arbetade out of office för dagen. Jag blev inte klar och därmed skitsur. Jag hatar när jag inte håller deadlines. Så för att bli av med mitt sura humör innan jag åkte hem så bestämde jag mig för att åka och träna. Jag hade inte mycket tid till träningen, så jag cyklade en kvart och körde sedan djupa beböj med tyngd på axlar. Jag hade inte en tanke på mitt tillstånd. Jag var så övertygad om att jag skulle gå över tiden och jag var ju beräknad 11 dagar efter den här dagen. Så jag körde på! Jag blev inte värst svettig så jag duschade inte håret. Jag hade inte tiden kände jag. Vi hade besök över helgen av Jonas syster Eve, hennes sambo Olle och deras då sju månader gamla son Ville. Så jag raskade hem till alla som väntade. Vi åt, myste och såg på På spåret. Jag var dock fortfarande irriterad och stressad över att tentan inte blivit färdig. Kl 23 släckte jag lyset och somnade direkt.

 Kl 23:40 vaknar jag av ett otroligt magknip. Alltså aj. Jag bajsar på mig var känslan. ”Vad pinsamt när Eve och Olle är på besök!” tänker jag. Jag klev upp för att se om det skulle hjälpa. Ja då märkte jag att jag kissade på mig. Det bara rann längs benen! Jag försökte knipa så jag skulle hinna till toaletten, men hur än jag knep så fortsatte det bara rinna. Och då förstod jag.

-       Jonas! Mitt vatten går!

-       Vems vatten?! Ditt vatten?!

-       Ja!

Bara på en sekund hade Jonas hämtat en vit handduk som jag fick stå på. Jag stod lutad över sängkanten och skakade. Jag hamnade nog i en smärre chock. Det var inte alls så här jag hade tänkt mig. Jag hade inte ens tänkt på förlossningen på knappt en vecka. Jag snyftade fram till Jonas att jag bad om ursäkt för att jag varit så dum som tränat under dagen när jag visste att han ville att barnet skulle komma i januari. Som om min träning hade frammanat denna vattenavgång och jag då inte hade tänkt mig för. Jonas lugnade mig och tyckte att vi skulle ringa till förlossningen. Jag ringde in och stapplade fram informationen om vem jag var. Barnmorskan i den andra änden var den mest checka stockholmare jag hört på länge.

På bred stockholmska sa hon

-       Aha! Men vad härligt att höra Emilie! Ditt vatten är ju alldeles klart som du säger, vilket är bra! Du behöver ju komma in på kontroll inom 6 till 8 timmar för att vi ska kontrollera hur du och barnet mår. Och vi har det väldigt lugnt här ikväll faktiskt så antingen kommer du in här redan i natt eller så kommer du tidigt imorgon bitti- EN LÖRDAG! (det lät som att barnmorskan menade att man vill ju inte gå upp onödigt tidigt en lördag. Jag förstod inte riktigt den känslan just precis i den här situationen.) Asså ursäkta mig Emilie, jag stoppade precis in en Marianne här i munnen, så hör du något slurpande så vet du vad det är! Men vila lite nu en timme, lägg ett skydd i sängen så ser vi vad som händer. Ring oss om en timme igen!

Jag mumlade ett okej. Hon var check och lugn på samma gång. Hennes distanserande pladder hade ändå fått mig att lugna mig.

Vi la oss i sängen igen. Jag kände vattnet som fortsatte rinna. Jag tänkte på exakt allt. ”Okej, det kan bli så att det blir igångsättning om det här inte kommer igång och i så fall blir det på söndag. Då kan jag hinna med både luciakonserten imorgon, gå och göra pedikyr på skrapan samt skriva sista delen på tentan.” Jag smsade min klasskamrat Andreas om att vattnet gått och frågade vad han tyckte att jag skulle göra med sista tentadelen. Han svarade ”FÖD BARN!”

Med fortsatt panik frågade jag Jonas om de fyra delarna i Föda Utan Rädsla. För jag hade helt glömt! Det var helt svart! Jonas tog snällt upp boken och läste dem lugnt för mig. Sedan släckte vi. Höll om varandra i tystnad. Där låg vi i en timme och tjugo minuter. Då hade molande värk börjat kännas. Men den var subtil på något vis… Vi ringde in och meddelade att vi skulle komma in.

Jag hade packat BB-väskan, men mest kläder och saker till barnet. Våra saker som behövdes var ju mest färskvaror så som, frukt, saffransbullar, julmust och hygienartiklar. Så vi började packa. Allt väldigt lugnt och tyst eftersom det sov en liten familj i vårt vardagsrum. Jag kom på att jag hade packat alldeles för mycket till barnet så jag började packa ur lite. I det här stadiet var jag både fokuserad och förvirrad på samma gång. Jonas gick in och försiktigt väckte Evelina med orden ”syrran, förlåt, men Emilies vatten har gått så vi ska bara åka in till förlossningen för en kontroll.” Eve satte sig klarvaket upp!

Hon såg mig komma vankandes och utbrast ”Åhh Emilie jag måste få krama dig!”. Det var en härlig systerskapskram som stärkte mig. Eve hade ju bara sju månader innan gått igenom samma sak. Jag kommer inte ihåg så mycket mer än det här förutom att jag var fortfarande ledsen över hur ofräsch jag var. Vilket inte alls var vad jag hade tänkt mig. Så precis innan vi ska lämna lägenheten får jag en räddande idé! Jag vände på klacken och gick in igen. Jonas frågade vad jag gjorde ”Jag tar torrschampo som jag fick på babyshowern.” sa jag lugnt samtidigt som jag sprejade rejält i hela håret. Sedan begav vi oss mot SöS förlossning.

[emiliesoderlind-blog]

GLAD PÅSK🐣 utbrast Bricken idag🐣

[emiliesoderlind-blog]

Blir det här bra?

Jag tänker på bloggen så ofta. Jag vill skriva. "Men vad ska jag skriva om?" Tänker jag och glor på datorn. På nätterna däremot när jag vaknar för att amma, då kan hjärnan gå på högvarv med alla möjliga slags tankar. Men inte kan jag skriva på nätterna? All sömn en kan få är så värdefull! Så det känns motstridigt att nu ta upp telefonen för att knåpa ner några rader. Det känns så ironiskt på något vis. Jag skaffa bloggen av flera anledningar. En av dem var just att jag skulle ha något att göra om dagarna som föräldraledig. Jag såg framför mig hur jag skulle åka till ett café med Bricken i vagnen, sätta mig med en kaffe och skriva om allt möjligt. Det har ännu inte skett på fyra månader. VAD GÖR JAG MED ALL TID? Jag har levt med räknade minutrar tidigare i livet. Hur mycket kan jag, min hjärna och min kropp göra samtidigt för högsta absoluta effektivitet. Men idag är livet chill. Och nu när jag skriver om det så är jag ändå så himla tacksam över det. För är det någon gång livet ska vara 'chill' så är det väl nu? Bricken är här! Livet för henne är chill och samtidigt inte. Hon växer, precis som alla andra bäbisar, så det knakar och det händer något nytt och fantastiskt varje vecka. Och då vill jag väl banne mig vara närvarande? De frågor som kommer så här på natten är ändå oftast kopplade till framtiden. Snart börjar plugget igen, kommer jag ihåg något? NÅGOT? Borde jag inte läsa all kurslitteratur igen? Borde jag kanske försöka upprätthålla rollen som retorikkonsult nu under föräldraledigheten? Ska jag försöka skriva tal åt folk? Kan jag ens det? HUR BLIR LIVET NÄR STUDIERNA ÄR FÄRDIGA? 😱😱😱det är ju nästan som att tänka på rymden. Lika skrämmande och ovetande. Många gånger vill jag ändå bara stoppa livet här och nu. För det är bra nu! En riktigt skön vårdag skulle ju på ett sätt få upprepa sig i all oändlighet. Mina föräldrar lever och mår bra, mina vänner och min familj mår bra. Jag har världens bästa Jonas vid min sida som också mår bra! Så har vi tillsammans världens bästa lilla Bricken, som också mår bra ❤ jag begär egentligen inget mer än det. Jo, jag skulle väl också önska att allt jävla krig tog slut och att varenda människa och djur fick rätten att leva sitt liv till sin fulla potential. Vilket sjukt paradis vi alla skulle leva i då! Hand i hand med varandra tillsammans med naturen skulle vi lägga vår energi på att upptäcka nya sätt att överleva på den jord. Än all den energi vi lägger på att förstöra den och varandra. Det var ju bara en liten önskan (oops). Jag är så tacksam över livet! Okej! Nattens tankar resulterade i ett inlägg. Vi får se vad som händer helt enkelt. Jag glider mest med! Skönt sätt att leva ändå. Nu ska jag försöka sova. Var sann.

[emiliesoderlind-blog]

Ja jag tillhör skaran som blivit frälst av familjen Mandelmann och deras val till livet. Jag slår i böckerna och drömmer mig bort till jord under naglar, trött rygg och en prunkande trädgård med pickande höns. Böckerna är fantastiska!

[emiliesoderlind-blog]

Unnade mig några nya kokböcker i veckan. Jag följer ogärna recept förutom vid bakning. Men jag älskar kokböcker då de inspirerar mig så mycket! Veckan som varit har varit ganska långtråkig. Vädret har varit kasst och vi har inte haft några speciella planer. Igår kom dock solen! Det var en smärre adrenalininjektion av energi! Jag och Bricken gick i nästan fyra timmar. Jag var så taggad på att komma hem och sätta igång med allt jag ville göra! Men eftersom Bricken sovit så gott så var hon så himla umgängessugen. Jag kan redan inte säga nej till det där gulltrollet! Så det var vad kvällen gick till. Men idag! Idag slängde jag ihop en broccolipesto bara så där. Så god! Jag fullkomligt älskar att göra goda saker av det man bara har hemma. Lite nötter, lite oststumpar, massa broccoli, lite vitlök och olja. Och vips! Något till alla dagens mål. Plus att det sägs vara nyttigt. Det är ju alltid roligt! Min väg mot ett köttfritt liv fortsätter. Sakta men säkert känns det som.

[emiliesoderlind-blog]

Igår var den längsta dagen sedan Bricken kom. Vi var ute ur lägenheten redan halv åtta. Därav den långa dagen! Vi åkte på clubfrukost på HM i Skanstull. Något jag velat göra i flera år då jag har jobbat med att dela ut kaffe på dessa event. Nu tog jag chansen! Och ja, det var så mysigt som jag alltid tänkt mig. Gå i lugn ro utan hets från tusentals andra, äta macka, dricka kaffe och få rabatt. Sedan löpte dagen på och jag lyckades bocka av en hel del på listan innan kl var två. På det hann jag och Bricken gå till Västertorp där Jonas mötte upp med pizza som vi åt hemma hos Jessica. Charlie satt och tittade på Pippi när vi kom! Så mysigt! Alla åldrar har sin charm. Bricken somnade utan strid när vi väl kom hem. Jag och Jonas somnade nästan framför På Spåret. Dagen var helt fantastisk med andra ord!

[emiliesoderlind-blog]

Du var lugnet självt. Återigen påminns jag om hur vi tar varandra för givet. Kastade jag tillräckligt många bollar? Jag älskar dig Länsman så att det gör ont. Spring nu!