ensmarreresa - Tumblr blog

[ensmarreresa]

En liten film över min tid i Filippinerna

[ensmarreresa]

En liten film över min tid i Malaysia (Borneo)

[ensmarreresa]

En liten film över min tid i Indonesien

[ensmarreresa]

En lite film över min tid i Australien

[ensmarreresa]

Filippinerna -  obefolkade öar och stora fiskar

Danum Valley -buss-> Lahad Datu -flyg-> Kota Kinabalu -flyg-> Manila -flyg-> Cebu -buss-> Maya -båt-> Malapascua = supertrött Joakim. Ni vet känslan när man sovit 3x1h och glömt bort att äta på 27 timmar. Kändes nästan som man var tillbaka och slavade på EY i förtid 🥁*budum tsss*🥁

Tipsen både innan och under resan hade haglat om Malapascua. Tyvärr missade jag min kära gamla kollega, tillika Ordförande i Tall Handsome Mens Club, Herr Hessedahl med några futtiga dagar. Vet vad ni tänker, men han lämnade inte EY på grund av samarbetssvårigheter...eller? Väl framme på ön checkade jag in på ett trevligt litet hostel och gick och käkade mat för tre personer, två hästar och en vattenbuffel. Det gav mig tillräckligt med energi för att ge mig ner till stranden för att söka upp en dykshop för att boka fyra dyk med start 04:30 (för att kunna se Thresher Sharks, även kallad Alopias eller Rävhaj). Därpå följde två wreck dives och ett cave dive. Minst sagt en innehållsrik och spännande dag.

Dagen därpå kom tröttheten ikapp mig och jag spenderade halva dagen i en hängmatta och andra halvan på stranden. Vill bara poängtera med bilden nedan att trots allt hate är jag en stolt medlem av Birkenstockmaffian. Bästa köpet EVER!

Sen var det dags igen. Tillsammans med min nyvunna bekantskap Josh åkte vi till Kalangaman Island för att göra två wall dives och även besöka den väldigt vackra och obefolkade ön. Vi har båda samma drönare så snackat gick om Drone Wars #g33kalert. Efter några stökiga dyk, där de flesta tog slut på luft när vi bränt 1/3 besteg vi ön, åt lunch och njöt av paradiset.

När jag var klar med Malapascua var det dags att börja en ny resa (båt, buss, flyg, buss). Filippinerna är verkligen ett paradis med de många öarna, men det är tyvärr lite svårbemästrat och hela dagar går oftast åt till resande. Vid kvällningen nådde jag El Nido där jag två dagar senare skulle hoppa på den, i resekretsar, kända båtresan mellan El Nido och Coron som organiseras av Tao Philippines. Företaget har 12 båtar varav en “Paraw” segelbåt som jag lyckats boka in mig på. Under resans gång har många jag träffat frågat mig “men vad har varit bäst”. Det är så klart helt omöjligt att besvara för alla upplevelser är så olika, men den fem dagar långa segelturen med Tao är helt klart uppe och nosar. Under dagarna seglade vi runt till olika obefolkade paradisöar för att njuta av snorkling eller sol och bad. På kvällarna slog vi läger på olika öar på vägen, de också obefolkade, så när som på de läger med hyttor företaget byggt upp. Sov gjorde vi på madrasser de tar med på båten i öppna hyddor innanför myggnät. Jag somnade varje dag till lätet från geckoödlor, fåglar och fladdermöss och vaknade av mig själv vid soluppgången. Fem dagar utan el, internet, rinnande vatten och med en dygnsrytm matchande solens schema gör verkligen att man får perspektiv på den västerländska vardagen.

Efter några dagar i Coron begav jag mig mot Ticao Island. På flygplatsen i Masbate dök inte mitt baggage upp och de skyllde på min korta mellanlandning fast det visade sig sedan att de skickat min väska till Cebu istället. Ruskigt snabbt tog jag mig medelst Tricycle till ett sparsmakat köpcentrum och köpte några kallingar, t shirts och ett par shorts. Smart som jag var hade jag packat bl.a. badbyxor i handbagaget eftersom målet med Ticao Island var att dyka med Manta Rays och förhoppningsvis även Valhajar (Butanding, på lokaliska). Manta Rays fick jag se, men Valhajarna syntes inte till...trots att de är havens största fisk och kan bli upp mot 18 meter långa.

Jag tänkte INTE ge upp om dessa firrar, som man inte behöver ljuga om och öka på storleken för varje gång man berättar om dem. Med the power of positive thinking hoppade jag på en båt till Donsol där man inte kan dyka, men likväl snorkla med de Valhajar som bor i vattnet utanför. Det går till så att man ger sig ut i grupper om sex på en båt och under tre timmar försöker få syn på en Valhaj, antingen dess skugga, eller om deras ryggfena skär vattenytan. Under första försöket kom största adrenalinpåslaget då vi vid två tillfällen lurades av delfiner. På långt håll luras man lätt tills de sprutar ut vatten från sina lufthål, vilket självfallet inte en fisk gör... att jag ens ska behöva förklara detta? 🤔😜. “Det är lugnt”, tänkte jag. “Jag måste ju ändå sova över här så jag haffar fetfirren imorgon bitti istället”. Dag två såg vi INTE ENS EN JÄDRA DELFIN och min optimism byttes mot förtvivlan och rädsla för att min resa skulle sluta med sex dagars misslyckade försök att få se en valhaj. Jag bokade en natt till och gav mig ut för en sista gång innan jag var tvungen att röra mig till Manila. Två timmar och 30 minuter in hade vi endast sett hur andra båtar lyckats snorkla lite med en bjässe innan den återigen dykt ner till djupet. Men så kom vår chans. En åtta meter lång valhaj hade skådats vid en del av sundet där det inte är lika djupt så chansen var stor att jag äntligen kunde få simma med en. Vi fick till hela fyra snorklingar med denna vänliga jätte innan den gav sig av ner igen. Det är svårt att beskriva, men om en 2,5 meters Thresher Shark är ballt så går det inte att jämföra. Euforin infann sig och jag kunde inte var mer tacksam för att han/hon (I don’t know) ville visa upp sig.

Efter detta var det direkt dags att packa väskan, ta sig [med tricycle, jeepney #1, jeepney #2, buss 14 timmar och buss 1 timme] till Manila för att ta ett flyg morgonen därpå.

Salamat Kaayo Butanding!

[ensmarreresa]

Borneo och människans svek

Redan blivit en del snack om att uppfylla pojkdrömmar under den här resan, men tyvärr måste jag använda begreppet en gång till. Vet inte om ni, om någon, som läser detta suttit fängslade vid ett naturprogram. Det har i alla fall jag gjort och speciellt om det handlat om Borneos regnskogar. Borneo är världens tredje största ö, efter Grönland och New Guinea (till er som tänker: “men öh, Australien, ööööh”… det är en kontinent… kom in i matchen). Ön är uppdelad mellan tre länder; Indonesien (Kalimantan), Brunei Darussalam (något mindre än Palestina, och knappt större än Trinidad och Tobago) och Malaysia (Sarawak och Sabah).

Kring 1950 var ön mer eller mindre helt och hållet täckt av tropisk regnskog, men på grund av skadedjur (i.e. människan) och dess palmoljeodlingar har den biologiska mångfalden kraftigt minskat. Likt det som sker i Amazonas till följd av nötkreaturuppfödning och odling av mat till desamma. Lite på samma sätt som Stora Barriärrevet och dess kraftiga korallblekning tänkte jag i stil med “bäst att åka nu innan det är för sent”.

Från Bali flög jag via KL (Kuala Lumpur) till KK (Kota Kinabalu) belägen i den Malaysiska delen av Borneo. Efter en natt på ett mysigt hostel, vid namn Cozy Hostel 🤔, begav jag mig medelst buss till Sandakan och Orangutangrehabiliteringscentret Sepilok. Det svenska namnet på människoapan stämmer från Orang (människa) Utan (skog), “människan från skogen”. Befolkningen av Orangutanger har kraftigt minskat på grund av de gigantiska palmoljeodlingarna som är den ledande orsaken till dess utrotning. Tragiskt nog tillverkas mer palmolja än vad Malaysia eller Indonesien kan exportera och istället för att dra ner på odlingarna försöker de istället sätta press på deras handelspartners att köpa mer. Vet att vi är många i Europa som inte går på den bedrägliga märkningen av “Certified Sustainable Palm Oil” och vägrar att köpa produkter med palmolja, men i Asien hittar du avskyvärt nog skiten i typ allt. [Undra om min syn på palmolja lyser igenom i texten 🤔]

På Sepilok tar man hand om Orangutanger som ibland endast är något år gamla och skiljts från sin mamma. Oftast har mamman dödats eftersom människoapan ses som ett skadedjur för odlingarna, men svält är även en orsak. I flera olika steg rehabiliteras den lilla telningen för att i sista steget våga sig ut i skogen av egen förmåga. En Orangutang stannar i vanliga fall med sin mamma tills den når 7-8 års ålder då den lärt sig allt från att skaffa mat, bygga bo (vilket de gör inför varje natt) och ta sig fram i trädkronorna. Orangutanger som har svårt att hitta mat själva kan röra sig tillbaka mot Sepilok för att ta del av deras utfodringar som sker två gånger om dagen.

Vid Sepilok finns även en fristad för Sun Bears (Malajbjörn) som även dem drabbats hårt och cirka 45 minuter med bil närmare kusten finns en öppen (utan stängsel) fristad för Proboscis Monkey (Näsapa) som också kan ta del av utfodringar då de har svårt att hitta tillräckligt med mat själva.

Efter att besökt dessa center och fristäder begav jag mig ut i “riktiga” regnskogen. Längs med Kitabatanganfloden har många naturprogram spelats in. Längs med floden kan apor, fåglar, ormar, krokodiler och om man har riktigt tur (vilket jag inte har) Pygméelefanter beskådas. Att gå och lägga sig och vakna upp till skogens olika läten och se trädkronorna täckta av de disiga molnen som skogen själv skapar är något jag aldrig kommer glömma.

I jakten på att få beskåda djurlivet på närmare håll tog jag mig ännu längre in i regnskogen till ett ställe som heter Danum Valley. För att ta mig dit var jag först tvungen att ta mig till en stad (som jag hörde efteråt är rätt farlig på grund av motsättningar mellan Malaysia och Filippinerna) Lahad Datu. Staden är till en majoritet muslimsk och de är så ovana att beskåda vita européer att alla tjejer tittade på mig som att jag var Ryan Gosling, vilket sällan (läs: aldrig) händer hemma i Svedala #FML. I Danum Valley gick vi flera turer i skogen varje dag. Från tidig morgon till ljudet av Gibboner, efter lunch för att se Röd Lövapa och efter mörkrets intåg för att se reptiler, insekter, olika arter av Sibetkatter (vilket inte riktigt är katter) och Mushjortar. Jag åkte ifrån Danum Valley efter att ha sett och hört en massa djur. De enda som jag hoppats på men som tyvärr lös med sin frånvaro var Pygméelefanterna.

När jag lämnade Danum Valley hade jag 27 timmars resa framför mig innan jag nådde mitt nästa mål - Malapascua, Filippinerna.

[ensmarreresa]

Indonesien (och lite Malaysia)

Efter en aningen försenad flight och en 90 minuter lång kö i passkontrollen kom jag så till Indonesien, närmare bestämt Denpasar, Bali. Jag hade bokat en vecka på Mondo Surf Village. Dagarna på Mondo bestod av yoga innan frukost, surfing och kampsport (muay thai och brasiliansk jiu-jitsu). Med fri tillgång till moppe åkte jag ofta in till Canggu för att äta gott och jag besökte också Ubud. Tiden på Mondo var riktigt skön och det är lite av en familj där. Hälsade på en månad senare på en av deras grillkvällar de har varje lördag. Efter Mondo spenderade jag några dagar i Uluwatu, surfade och tränade Muay Thai. Jag åkte tillbaka till Canggu en snabbis och tränade några dagar på Bali MMA, tills tummen gick av…typ.

I mitten av mars firar Balineserna nyår, eller Silent Day, eller Nyepi. En dag då man inte får röra sig ute på gatorna, inga fordon får användas, ingen eld eller elektricitet. Kort och gott, det är en dag där man inte gör så mycket. Tillsammans med några expats bestämde jag mig för att fly denna dag och åka till Java över den helgen för att hänga på ett surf camp och ha det gött. Till skillnad från Bali kändes Pulau Merah, eller Red Island, som riktiga Indonesien. Här växte drakfrukt på alien-liknande buskar som ogräs och allt var väldigt mycket mer sparsmakat och oturistigt.

Efter en rätt hektisk månad i Australien med många destinationer på kort tid och långa bussresor var Indonesien en plats där jag tillät mig att bara slappna av. I alla fall tills två tredjedelar av en norska maffian drog in efter några veckor i Fiji. Vi drog till Tulamben för att dyka i skeppsvrak och med undervattenstatyer. Efter det båten till Gili T för att dyka ännu mer. På Gili T hängde vi mycket på Manta, en dykshop där jag fått tipset av en kollega att söka upp hans vän Philip. En riktigt skön lirare som oftast glider runt med inte mindre än 5 tankar runt kroppen. För honom ska dykningen ske djupt och länge.

I behov av fler visumdagar hoppade jag på flyget till KL. Under två dagar knatade jag runt staden med kameran i högst hugg och kollade in s.k. Street Art. Jag avnjöt några GT och en kall stor stark på den mäktiga rooftop baren Heli. En helikopterplatta på dagen som strax innan mörkrets intåg omvandlas till en perfekt plats för att beskåda solnedgång över stadens skyline.

Åter tillbaka i Indonesien gjorde jag lite dagsutflykter, till exempel Bali Gate och Tenah Lot. En kväll sprang jag på två riktiga män från Nederländerna. Riktiga män i bemärkelsen att det också står upp mot exploateringen av oskyldiga djur. Efter att “bondat” över detta faktum började vi diskutera olika utflykter vi ville göra. Vi bestämde oss för att boka en båtresa från Lombok till Flores, via bland annat Komodo och Rinca. Detta passade mig perfekt då jag vill bestiga vulkanen Rinjani som även den befinner sig på Lombok. En klättring från ~1000m upp till 3726m som normalt görs under tre dagar bestämde jag mig för att göra på två. Dag 1 var rätt lätt med 8 timmars klättring upp till campingplatsen vid kraterns kant. Natten var väldigt kall och wake up call var 02:00. Klättringen mot toppen kunde börja för att hinna dit till soluppgången. För alla som bestigit vulkaner vet att gruset som beklär dess sluttningar innebär en klassisk “two steps forward, one step back”. Efter 3,5 timmes klättring nådde vi toppen och utsikten var helt klart värd mödan. Åt ena hållet kunde man beskåda den vattenfyllda kratern, Giliöarna och den aktiva vulkanen Agung på Bali - allt i samma blinkning. När det var dags att vända ner visste jag inte riktigt vad som väntade mig, men det visade sig vara en LÅÅÅNG promenad. Den lilla byn där strapatsen startat morgonen dagen innan nåddes inte förrän 20:15. Efter mer än 18 timmars vandring (ca 16 timmar utan raster) fanns det inte en muskel eller sena som inte gjorde sig påmind.

Efter återhämtning en dag på ett homestay nära Rinjani och två dagar på ett hostel i Kuta Lombok var det dags för den efterlängtade båtresan med mina nyvunna vänner. Vi hade även lyckats övertala tre andra att följa med oss så vi var ett härligt gäng och fick ett bra pris. Resan startade i Bangsal, vi dök från båten och simmade i solnedgången och allt var frid och fröjd tills vi vaknade dag 2 och något tydligen var fel med motorn. Blir lite upprörd när jag tänker på hur båtfirman skötte allt så jag håller mig kort… vi tappade en dag skeppsbrutna utanför en värdelös stad med hela fem minareter på nära öronavstånd. Vi tog oss dock till Komodo och Rinca och beskådade världens största ödla - komodovaranen. Det engelska namnet är dock bättre Komodo Dragon. En magisk upplevelse som följdes upp med en snorkling med Manta Rays. Efter ankomsten till Labuan Bajo tillbringade jag två dagar med feber, antagligen skapad av en allergisk reaktion från många brottningsmatcher med maneter. Trots strul och sjukdom var den en båtresa som inte gick av för hackor.

Mina sista dagar i Indonesien spenderade jag på Nusa Lembongan och Nusa Penida utanför Bali. Väldigt lugna och sköna dagar inför stundande strapatser.

Selamat Tinggal!

[ensmarreresa]

Australien

Efter att ha skiljts från Jonny och Mackan på flygplatsen i Sydney fick jag skjuts av min kollega Thomas (uppvuxen i AU) och hans mamma till Bondi där jag mötte upp Jackie, som tagit ett tidigare flyg från Nya Zeeland. Under 5 dagar gled vi runt Sydney, träffade lite vänner, käkade gott och nyttigt, och tränade på Bondi’s instagramkändistäta utomhusgym. En dag var det en onaturligt blond och storbystad ung kvinna där och tränade. Jag hade ingen aning om vem det var men det visste alla andra. Tydligen hade hon runt 8 miljoner följare på Insta, vilket under år 2018 en riktigt fet wow-faktor.

Cirka 14 timmar efter att jag lämnat Sydney klev jag av en, för backpackers i AU, välkänd Greyhoundbuss med ett visst mått av träsmak. Jag var framme i Byron Bay. Ett paradis för dem som vill ta det lugnt, äta god och nyttig (växtbaserad) mat och surfa. Jag gjorde såklart allt detta. Jag stannade i Byron sex nätter, men hade lika gärna kunnat tänka mig att bli kvar. Hade nog varit bra för mina skills på surfbrädan, vilka ändå är bättre än vad de flesta nog tror.

Det enda jag har att säga om mitt nästa stopp, Surfers Paradise, är att det är helt värdelöst. Åk inte dit! Aldrig har ett namn på ett ställe varit så missvisande.

Efter Surfers Hellhole bar det av till Noosa. Skönt ställe med en fin nationalpark där jag lyckades tappa kontakten med min drönare som turligt nog landat mjukt uppe i kronan på ett träd som inte var större än att jag kunde, likt den gorilla jag är, böja trädet för att plocka ner min helikåpeter. I Noosa sprang jag på en riktigt skön fransman som dragit till AU utan att knappt tala ett ord engelska. I stora delar var han den diametrala motsatsen till stereotypfransåsen. Det som dock inte rockade så fett i Noosa var det hostel jag fått tips om. Som tur var pluggar ingen mindre än Elin “Lill-Tor” Pöllänen i staden bredvid. Jag tog bussen 45 min och checkade in i Casa del Pöllänen. Efter att blivit bjuden på den godaste kaffen på hela resan (jag tror det var influget Gevalia) lämnade jag för Rainbow Beach.

Här checkade jag in på Dingo’s Hostel för att sedermera bege mig ut till Fraser Island. Detta är en riktigt skön ö där man kör runt i 4WD på stränder och i skogen, bor i tält och vissa dricker nog lite för mkt Goon om kvällarna. Jag hade turen att hamna i samma bil som tre störtsköna guttar, som jag döpte till Storstekarn, Mette-Marit och Drittsekk Alex. På dagarna körde vi runt på ön och gjorde olika aktiviteter. På kvällarna lagade vi mat, drack “Björnungar” och eldade brasa. I egenskap av karlakarl var jag så klart eldansvarig. När vi var på väg tillbaka till fastlandet drog det som min gamla coach Conny hade beskrivit som ett “Judasregn” in och marken täcktes av “sölepyttar” (ja, vattenpöl heter så på norska).

Efter en natt av återhämtning var det dags för team Swe & Nor att dra på sig träsmak och bege sig mot Airlie Beach. Vi snackar 15 timmar. Judasregnet hade även dragit in över Airlie och seglingen till Whitsundays (vilket är anledningen till att man åker till Airlie) såg ut att bli lite mindre njutbar. Även om vädergudarna var på lite bättre humör morgonen efter då jag lämnade hamnen på båten Freight Train var vädret lite sisådär. Skandalöst turligt nog fick vi en halvtimme med magiskt väder på precis rätt plats - Whitehaven Beach. Annars var nog det mest etsade minnet från Whitsundays båtens väldigt underliga kaptenen. En 60+, kedjeröjande, kräftbränd, orangutanghårig, föredetta säkerhetsvakt från Brisbane med en fäbless för svordomar. Tror inte han lyckades ta sig igenom mer än en handfull meningar under resan utan att yttra ordet “fucken”. Big Kev är kreatören bakom de moderna klassiska förhållningsreglerna “don’t go fucken stepping on the fucken wildlife” och “there is only two types of people who wear their snorkel masks in their forehead - bloody hollywood celebrities and fucken wankers”. Efter att ha sagt adjö till Big Kev med flera var det dags att införliva en pojkdröm.

Efter 20 timmars bussresa och en rumpa numer immun mot träsmak, hoppade jag av bussen in Cairns. En liten stad rätt jädra långt norr ut på den australiensiska östkusten. Vi snackar ~300 mil från Sydney längs med kusten. 05:15 på morgonen var bussen framme. Jag begav mig direkt till en dykshop där jag skulle “checka-in” för att att sedan ge mig ut på en 3D2N liveaboard ute i The Great Barrier Reef. Under dessa tre dagar betade jag av 11 dyk, varav två nattdyk. Säkrade mitt PADI Advanced + Nitrox och beskådade massa fantastiska varelser och växter. Nemo, Marlin, Dory, Crush, Bubbles och Gill. Det hela var en fantastisk upplevelse och ifall någon är sugen på att göra nåt liknande kan jag starkt rekommendera Pro Dive i Carins.

Snipp snapp slut, till Indonesien jag flög ut!

[ensmarreresa]

En liten film från vår tid i Nya Zealand

[ensmarreresa]

En liten film från vår tid i Thailand

[ensmarreresa]

En liten film från vår tid i Laos, Vietnam och Kambodia

[ensmarreresa]

En liten film från vår tid i Indien

[ensmarreresa]

CHANGE

CHANGE

Mycket kan planeras i förväg men ibland blir det ändringar, vi delade efter Nya Zeeland upp oss och Jocke och Jackie drog till Australien medan Mackan och Jonny (era skribenter under denna läsning) gjorde en kovändning och tog sig till Sydafrika.

Efter en riktig långflygning från Nya Zeeland via Australien och Arabemiraten landade vi i den gamle guldgrävarstan tillika Sydafrikas största stad Johannesburg, även kallat Joburg i folkmun. Området där vi bodde hette Melville och var riktigt mysigt. Många härliga restauranger och barer samt originella Joburg bor. Vårt Hostel hette Homebase och styrdes av den gamle turisträven Peter. Ett namn som även skulle bli återkommande genom hela Sydafrika, men mer om det senare.

Eftersom Peter tidigare jobbat som guide i över 20 år och rest landet runt lika många gånger som en annan tagit pendeln till jobbet, kände vi oss trygga när vi satte oss ner med honom i baren med karta och penna. Peter berättade tålmodigt om alla guldkorn och genast hade vi en ny rutt än vad vi från början tänkt oss. Tanken var Joburg, Pretoria och Kapstaden men nu skulle vi istället se nästan halva landet. Vi fick förlänga bilhyran från en vecka till tre.

Innan det var dags att ge sig ut på de excellenta vägarna (ja, dom höll samma om inte bättre kvalite än dom svenska) så blev det en dag på Apartheid Museet för att bättra på historiekunskaperna om landet. Intressant, spännande och läskigt på samma gång. Att det under Vår livstid har funnits lagar som förbjöd mörkhyade människor att ha en viss typ av jobb, att sitta på ”vita” parkbänkar och bo i vita områden gav efter vistelsen på museet en ny inblick i varför det fortfarande är ett känsligt och relevant samtalsämne i landet. Den politiska skicklighet och fingertoppskänsla Nelson Mandela uppvisade under sina regentår blev genast mer konkret och anledningen till att han är så älskad är inte svår att förstå.

Dagen efter var det dags att hämta ut vår silvriga Toyota Corolla som vi döpte till Nala efter Simbas tjej i Lejonkungen.

Tillsammans med Nala skulle vi nu färdas över 500!! mil genom Sydafrika, Peter glömde nämligen nämna avståndet mellan platserna på kartan. När han estimerade sin tidsram måste han ha fått för sig att Nala var en teleporterande Corolla modell, så var dock inte fallet.

Första anhalten var den kända Krüger Parken och en längtan om att få se ”The big five”, elefant, leopard, lejon, noshörning och afrikansk buffel. I vanlig ordning chansade vi lite på volley att det skulle finnas både boende och lediga tourer serverade på ett silverfat när vi kom fram och drog därför på vinst och förlust raka vägen från Joburg till nationalparken. Resan som vi trodde skulle ta 4-5 timmar landade snarare runt 8 vilket medförde att skymningen anlänt när vi tillslut ankom till parkens stängslade gräns. Här träffade vi på världens skönaste parkvakt vid namn Peter (egentligen Obumboyumba men vi hade svårigheter med uttalet så han gick med på smeknamnet Peter). Peter berättade att vi kom i grevens tid då han stängde parken för kvällen med så lite marginal att han nästan klippte Nalas bakvagn med porten när vi passerade.

Den tålmodige Peter frågade därefter de blåögda gossarna om de 1. hade förbokat något boende? 2. fixat med transport från gränsen till campet? (eftersom att åka ensamma i mörkret med en Toyota Nala i en av världens största nationalparker är en rätt dum idé) 3. löst någon guidad tour inför morgondagen? och 4. kirrat det parkbevis som behövs för att få vistas i området?.....varpå vi glatt svarade nej på samtliga punkter! Några snabba telefonsamtal senare hade parkvakt Peter löst ovanstående åt oss vilket vi är evigt tacksamma för!

Första kvällen (efter att med eskort i mörkret redan hunnit se en elefant som stod och hängde längs med vägen) sov vi på camp Pretoriuskop och dagen efter begav vi oss ut med jeep och en guide, som inte hette Peter eftersom hon var en kvinna, utan Katy!

Efter en fullspäckad dag då vi lyckats se samtliga av de stora fem förutom leoparden så visste lyckan inga gränser när vi på vägen tillbaka får se den förvuxna katten ligga och chilla uppe i ett träd. Big five på en och samma dag!

Vi stannade i parken ytterligare två dagar och då i Skukuza Camp. Den ena dagen åkte vi runt själva i vår Corolla och dagen efter gick vi till fots med två rutinerade guider. Krügerparken leverade en magisk upplevelse och något vi kan rekommendera alla att göra. Ett axplock av det vi fick uppleva var en elefanthjord på över 40 individer, chickenrace med en fullvuxen vattenbuffeltjur vandrandes till fots ute i parken, samt en riktigt skillad aptjuv som med notorisk skicklighet kastade sig från ett träd ner på vårt frukostbord och grabbade åt sig diverse läckerheter.

Efter Krügerparken styrde vi Nala mot det lilla landet Swaziland. Magiskt vacker natur som markant skiljde sig från Sydafrika och som påminner mycket om Nya Zeeland med många berg och kullar.

Vi checkade in på ett mysigt hostel uppe i bergen. Första dagen bar det av med guide mot Swazilands historiska museum för att lära oss mer om landet för att sen åka och hälsa på i en av byarna. Swazilands kung har många barn, närmare bestämt 200 stycken varpå vi blev presenterade för ett av dessa i byn. Nu var han inte riktigt längre ett barn utan en ca 50 år gammal arbetslös man som generöst bjöd oss på ett glas hemmagjord öl. Han berättade om hur svårt det var att få jobb i landet och att han inte gjorde mycket annat om dagarna än att sitta och dricka hemmagjord öl och odla avokados med sina vänner. I Swaziland lönar det sig visst inte att bli född in i kungafamiljen..Han hade dock en brinnande entreprenuriell ådra och ville genast slå sig i kast med oss och skapa både appar och restaurangkoncept vilket vi vänligt men bestämt tackade nej till.

Efter några dagar i Swaziland började vi köra inåt i Sydafrika med sikte mot Drakensberg ( Sydafrikas högsta berg) och dess vackra omgivning. Vi checkade in på Ampitheater Lodge som bäst beskrivet kunde liknas vid en stor gård omgiven av höga bergstoppar och vacker natur så långt ögat nådde.

Efter ett snabbt träningspass samma kväll iakttagna av några salongsberusade fransoser gick vi till sängs för att dagen därpå sätta på oss trekkingskorna och börja färden mot Drakensberg där vi även skulle se världens näst högsta vattenfall, Tugela Falls på hisnande 912 meter. Extra mysigt blev det när det började spöregna och graderna sjönk och vi hade som vanligt för lite kläder på oss. Efter ca 4 timmar och de sista 50 lodräta meterna klättrandes upp på en metallstege längs med bergväggen, nådde vi tillslut Tugela Falls och Drakensbergs topp. Dock hörde vi enbart fallet eftersom det låg ett tät dimma över hela berget vilket gjorde att utsikten var lika med noll. Som tur var beslöt vi oss för att stanna ett tag och helt plötsligt var det som om någon dragit undan en gardin, för dimridån skingrade sig och det 912 meter höga vattenfallet samt en utsikt man endast kan få på 3000m höjd uppenbarade sig. Magi.

Även om höga vattenfall och bergstoppar är vackert så kände vi att värmen saknades så vi begav oss mot kusten och den klassiska Garden Route som löper längs kusten ner mot Kapstaden.

Vi stannade till i Coffee Bay som är en liten kustort. Här spenderade vi dagarna med att hänga på stranden och köra biljard mot lokalbefolkningen på kvällarna. Fler liknande stopp på vägen blev det, Durban, St Lucia, Jeffreys Bay och Tsitsikama.

Innan Kapstaden ligger den lilla surforten Mossel Bay där vi hängde några dagar. Här träffade bl.a. på lokalbon Will som jobbade på Hostelet där vi bodde. Han tog med oss ut på en morgonhike som han kallade för ”The Walk” som löpte från Mossel Bays lilla stadskärna och runt kustremsan. Will kallade sig själv för Free Spirit Will eftersom han nyligen läst boken Power of know och predikade nu för minimalism samt att leva i nuet. Måste erkännas att han sålde in boken bra, såpass bra att vi läste den själva med finfina betyg! 👍 möjligen tog FSW det både till och förbi en viss gräns då han likt en National Geographic fotograf tog sig an varje trollslända och blomblad med kameran som om de varit de sista av sitt slag på denna jord. Dessa underverk lades sedan flitigt upp på diverse sociala medier (vi har räknat på ungefär 8 bilder i snitt per dag sedan vi började följa honom #freespiritwill) Will var dessutom ett enkelt namn att minnas, annars fick dom flesta heta Peter som vi träffade då Sydafrikanernas eget språk ”afrikaans” vilket är en blandning av holländska och engelska, inte är helt enkelt att begripa.

Efter tre veckor spenderade med Nala så rullade vi äntligen in i Kapstaden där vi med tårfyllda ögon lämnade tillbaka henne. Hon hade under den närmre 500 mil långa resan fått utstå alltifrån sönderspolade lervällingsvägar i Swaziland, dammiga grusvägar i Kruger med korsande elefanthjordar, till trafikljus i Joburg där bilar aldrig stannar trots rött ljus på grund av risken för ”carjacks”.

På schemat nu förutom att se Kapstaden låg dykning med vithajar högt upp. Vi blev därför plockade tidigt på morgonen och åkte ut mot hajorten Kaansbai. Efter en god frukost och genomgång om dagen av vår sjöbjörn till kapten bar det ut tills havs. Dock blev det bara 3 timmars tittande på vattnet och en och annan ”bronze”, vilket är en halvstor ofarlig kopparhaj. Vithajarna var vad vi förstod sen något år tillbaka svåra att få syn på efter att en späckhuggarliga härjat i området och gett ”the whitees” ett par rejäla smällar på nosen. Besvikelsen var stor när vi åkte tillbaka. Men skam den som ger sig, lyckades man inte se någon haj fick man en voucher om att åka tillbaka igen vilket vi gjorde. Några dagar senare åkte vi ut igen med samma sjöbjörn till kapten och nu hade vi turen på vår sida. Vi spenderade nog totalt 1 1/2 timme nere i buren i det 10 gradiga vattnet (tack och lov för våtdräkterna) helt lyriska. Den största vithajen vi morsade på var över fyra meter och inte längre än en nysning bort. Dock var den bara en tonåring enligt sjöbjörnen..

Förutom vithajar så bjöd Kapstaden på ett besök på den berömda vinfestivalen i Stellenbosch, en bestigning av det stora berget Table Mountain och härliga dagar strosandes på stan.

Hostelet vi bodde på var Homebase Joburgs syster med samma namn. Här tillbringade vi kvällarna på dess takterrass lyssnandes på en rivig Israel med megalomaniska drömmar om en hostelkedja enbart för singlar samt ett spännande möte med hostelets receptionist Zozo och hennes supercoola 11åriga son. Deras gemensamma historia startade med att Zozo blev övergiven av sin familj eftersom hon fått barn med en vit man som sedan i sin tur lämnade henne. Hon tvingades därför lämna deras lilla by i norra Sydafrika och via några år i Coffee Bay försöka finna ett bättre liv i Kapstaden. De bor nu både mamma och son på Homebase i deras gemensamma personalrum och Zozo kämpar för att ha råd med grabbens studier. Lyckligtvis nog kommer hennes pojk med största sannolikhet växa upp och bli Sydafrikas näste Will Smith då han redan nu har ett modellkontrakt och en stor roll i Netflix nytappning av the Scorpion King (check it out people!)

Efter ca en månad i Sydafrika kan vi inte annat än att verkligen rekommendera landet. Och stanna inte bara i storstäderna, hyr en Nala och ge er ut! Varma människor, storslagen natur och en spännande historia gör detta land till en av våra höjdpunkter på resan än så länge!

[ensmarreresa]

En liten film från vår tid i Nepal

[ensmarreresa]

Nya Zeeland

Så var vi äntligen där, i sagornas och miljöernas land nr 1, Nya Zeeland. Vi inledde med några dagar i icke-huvudstaden Auckland. Kort och gott kändes den som ett mini Sydney så lite lillebrorskomplex har dom nog.. Första dagarna spenderades shoppandes kläder och hygienartiklar då även om vi var på plats så hade våra kära Kajkor i samspråk med Malaysian Air beslutat sig för att förlänga asienvistelsen några dagar. Jackie och Joakim, som ännu inte kommit ur moppeåldern, drog ut till Waiheke, hyrde e-bikes och fick hjälmar med schyssta flames på.

Det var dags att hämta vårt hem de kommande tre veckorna. Ett "motorhome" där vi fyra skulle tillbringa stor del sovandes, ätandes och slappandes. Skall erkännas att det var rätt nervöst när man för första gången vred om nyckeln då ratten samt med- och mottrafikanter befinner sig på fel sida. Att åbäket var 3m högt och 7m långt adderade även några hjärtslag...som tur var blev vänstertrafiken och kolossen vardag rätt snabbt.

Första stoppet var maorifolkets huvudstad Rotorua. Om vi svenskar har jordens mest tatuerade folk per capita så är maorifolket världens mest ansiktstatuerade folk per capita. Här strosade vi runt på marknader och smakade på lokala delikatesser. Besökte Wai-O-Tapu som är ett naturområde fullt av stora pooler fulla med kemikalier såsom järn och zink som gör vattnet till regnbågens alla färger. Det är även här Hin Håle själv tar sina dagliga bad tydligen vad som kallas ”The Devil’s (Brad) Pit”. I närheten av dessa Rotorua slappade vi även i en bäck uppvärmd av den vulkaniska aktiviteten i området till behagliga 35 grader och sedan kikade vi även in ett mäktigt vattenfall som spydde ur sig 200 000 mjölkpaket…VARJE SEKUND!

När vi nu alla (utom mackan förstås) hunnit sitta en vända framför ratten gick färden raskt vidare mot Peter Jacksons magiska land. Där Hober springer glatt på håriga fötter trollkarlar briljerar med fyrverkeridrakar och där ringar, kategori vigsel, inte skapar störst huvudvärk för unga män, ni vet alla vad vi pratar om - Hobbiton (aka Fylke)! Vi tog oss till denna underliga lilla värld tidigt på morgonen då morgondimman fortsatt slickade de klargröna kullarnas toppar. Det enda som störde den harmoniska tillvaron var ett och annat bräk från de hundratals får som i vanlig ordning höll gräsmattorna i topptrim. En timme full av Hobbithem, nostalgichock i världsklass och en hel del kuriosa kring både böcker och film väntade oss. Visste ni till exempel att den stora eken över Bag End där Bilbo bor faktiskt är helt artificiell? Varje blad har för hand klistrats dit (över 20 000) och målats om inte bara en utan två gånger med fin pensel. Peter Jackson (God) is in the details. Allt avslutades med några välbryggda öl på lokalhaket “The Green Dragon”.

Då vissa i sällskapet stolt titulerar sig ärkenördar kunde vi förstås inte besöka Fylke utan att också bestiga Mount Doom (SPOILER ALERT: domedagsberget där Frodo tillslut förstör ringen). Vi styrde därför kosan ner mot Nya Zeelands största aktiva vulkan, Mount Ruapehu! Vädret för dagen var lite halvdant med anlände åskmoln inom några timmar. Men det stoppade inte våra fyra orädda hjältar, ska man (låtsas)kasta “The One Ring” i en krater så ska man. Vi började därmed den tuffa strapatsen där över 1600 höjdmeter bestegs. Vi tog oss förbi alltifrån branta klippor till halkig snö och porös vulkanaska. I slutet av berget hade vädergudarna börjat vända sig emot oss vilket gav oss både dimma som gjorde det svårt att se ens kompisen framför. När vi var uppe på toppen försökte vi förgäves sikta den stora uppvärmda sjön aka kratern som ska ligga på vulkanens topp men förgäves. Tills vi hörde ett svagt porlande som kom i från andra sidan av vulkanens kam. Vi började stundom hästaspringa stundom glidskida ner för den sluttande snöbeklädda branten mot det porlande ljudet. När vi kom till slutet av snöbranten tog vinden för en stund med sig molnen och där låg den ångande kristallklara, isblå sjön framför oss, äntligen! Vi hade ingen ring med oss dessvärre men nog så väl ett gäng kameror, vi spelade in vår klassiska dans vi alltid gör vid uppnått mål samt tog några selfies. Precis när det sista kortet var taget kände vädergudarna att deras tålamod hade nått sin gräns. Detta gjorde de tydligt med ett gäng höga dunder och brak och en allt hårdare vind. Detta fick oss förstås att lägga benen på ryggen och mer eller mindre kubba ner för det väderbitna berget. Dagen efter bar det av mot den, enligt utsago, ännu mer äventyrliga sydön, vi kunde knappt vänta!

Efter en smärtfri färd med färga över till den sydliga ön hade vi nu hamnat i Wellington. Här möttes vi av en mysig kustremsa fylld med uteserveringar och ett gäng rockor som låg och solade rygg och slappade på armlängds avstånd i vattnet nere vid hamnen. Dagarna därpå var en ständig jakt på ett vackert väder som lyste med sin frånvaro. Vid tog oss ned längs med västkusten och dess fantastiskt vackra kuststräckor där berg och hav möttes i en praktfull övergång. Vi hade ett gäng stopp längs med vägen på fina campingar men stannade mest inne i vanen och spelade kort medan regnet smattrade på taket, mysigt! Efter research på sju olika väderappar som vi räknade kallt med inte kunde ha fel valde vi därefter att styra Lucy (som vi döpt vårt hem till) mot äventyrsstaden nr 1 i Nya Zeeland och kanske världen, Queenstown.

Queenstown visade sig vara allt vi efterfrågat och mer därtill! Staden ligger i en dalgång mellan höga berg med en sjö som sträcker sig mot jordens kant. Här betade vi av allt det man borde göra när man är i äventyrens Mecka, bungy jump, skydive, river raft, hiking, rodelbilar ner för berg. Därtill avnjöts en och annan solnedgång i godan ro, sittande sida vid sida, på muren nere vid stadens lilla strand, sippandes på en fetbula, nafsandes på en alldeles för stark mexikansk burrito, inväntandes solens klippning av sjö och berg.

Efter Queenstown tog vi oss tillbaka något norrut till Wanaka. Vi hade tidigare behövt bränna förbi den mysiga staden på grund av regnet. Wanaka ligger intill en sjö, vars botten täcks av en undervattensgräsmatta, och omringas av bergstoppar. Joakim och Jonny, som inte fått nog av bergstoppar, valde att bestiga den berömda Roy’s Peak. En 8km vandring i en snittlutning på 15% (för er som inte är mattesnillen innebär det 1200 höjdmeter). Svettiga och med ett mjölksyresug i vaderna nådde de toppen. På nervägen diskuterades: “hur mycket ska du ha för att härifrån vända och gå upp igen?”. Jackie och Mackan tog sig istället ut i naturen med Mountain Bikes. De tog det förstås väldigt lugnt och försiktigt och de var ingen av dem som ens var i närheten av att ramla handlöst över styret…Lovar!

Efter ett nattligt pit stop i Te Anu tog vi oss upp tidigt på morgonen för att ta terrängen mot Milford Sounds, själva hjärtat av Fiordland. Vi snackar typ det finaste av Norge, fast såklart mycket bättre än vad vår lillebror till väst kan prestera. Vi åkte ut på en båttur i ett drömskt landskap med höga toppar omfamnade av vita moln, 100-tals små vattenfall, en handfull halvstora och ett riktigt gigantiskt. Vi såg sälar solandes på klippkanter och delfiner leka i vattnet. Man var rädd för att bli nypt i armen, för Milford Sounds är ingen man vill vakna upp ifrån.

Något planlösa lämnade vi Milford. Vi visste inte vart vi ville spendera natten, eller ens vilken väg vi skulle ta. Väl tillbaka i Te Anu var vi tvungna att tanka och efter att Joakim flörtat in sig hos den vänliga bensinpumpsdamen hade vi ett gäng tips längs med sydkusten och en “scenic route” vi kunde ta. Det hela slutade med att vi bombade på längs hela sydkusten tills vi framåt kvällen nådde The Nugget Point, en fyr på ostkusten. Utanför denna fyr finns bara vatten så långt ögat når. Hade man varit en Flat Earther hade man nog hävdad att man kunde se Chiles västkust. Vi åt middag medan solen gick ner. Sedan väntade ytterligare 2 timmar bakom ratten för att nå vår campingplats i Dunedin.

En småförkyld och halvfebrig Jackie, som även i detta stadie har mer spring i benen än en femteklassare som druckit två liter Red Bull, gav sig ut för att surfa. Sen sprang han ut på stan som var något folktom. Dunedin är en studentstad och det var fortfarande sommarlov i NZ. Vi alla slöt upp och åt en OK middag på ett ställe som fått sitt namn från en två-svansad hund. Vi kollade in stans uteliv och drack lite Margaritas en liten mexikansk restaurang som Jackie av en slump hittat i en liten gränd.

Efter Dunedin bar det av mot Nya Zeelands högsta berg Mt. Cook! Men dessförinnan tog vi ett stopp vid den klaraste och mest ljusblå sjön vi någonsin sett vid namn Lake Pukake. Här stannade vi en natt vid en naturcamping, käkade frukost i våra campingstolar med det snöbeklädda Mt Cook som naturligt skådespel, tävlade om vem som kunde kasta längst med liten sten ut i sjön samt balanserade på de stora hala stenarna stranden bestod av, samtidigt som vi försökte stila mot en lika balanserande kameraman.

Dagen därpå tog vi oss vidare till NZ högsta berg på 3724 möh. Men vår lekmannamässighet hoppade upp och bet oss i baken ännu en gång på denna resa. Bara för att man kan bestiga den högsta vulkanen betyder inte det automatiskt att man kan skutta upp lika lätt på det högsta berget. Här både utrustning, erfarenhet och ytterligare en vecka av förberedelser innan Herr Cook skulle låta sig bestigas. Vi nöjde oss med att titta på honom från en bergssjö vid ett intilliggande berg som ”endast” låg på 1km höjd

Vi åkte sedan till Tekapu, ett litet samhälle bredvid en sjö vid samma namn. Samhället är mest känt för att inte ha några “white lights” (t.ex. så är gatlyktorna gula) för att de inte ska störa forskningen som görs vid det intilliggande Mount John Observatory. Mitt i natten tog vi en guidad tur uppe på observatoriet. Vi hade en väldigt bra guide från England som studerade vid observatoriet. Vi fick titta in i olika teleskop för att se månen, en stundande Hyper Nova (som på grund av distansen dit kanske redan hänt men vi måste vänta åratal på att få se ljuset från den här på jorden). Ett av teleskopen var så stort att man gick in som i ett sånt litet hus där taket är en glob som snurrar. Där fick vi se andra galaxer och hur vad som med blotta ögat ser ut som en stjärna kan bestå av ett stort kluster utav stjärnor. En upptäkt forskarna vid Mount John var först med att bevisa var att samtliga stjärnor (solar) har sina egna solsystem…vi snackar 100-tals miljarder planeter i endast vår galax…vi är knappast själva, va?

Sista natten i Nya Zeeland skulle tillbringas i Christchurch. Jackie skulle flyga ut vid 6-tiden dagen efter så det var lika bra att övernatta nära flygplatsen. För övrigt väldig bra spel av honom att flyga ut tidigare och låta oss andra lämna tillbaka husbilen…ett och annat dricksglas hade ju strykt med. Mackan och Jonny spenderade dagen i en botanisk trädgård medan Joakim och Jackie, kungarna av sand, tog sig till stranden. En sista middag, som komponerades av allt vi hade kvar i kyl/frys/skafferi, avnjöts på campingplatsen innan vi insomnade för vår sista natt i Lucy.

Vi är alla ense om att alla någon gång i sitt liv bör besöka detta magiska land!

[ensmarreresa]

Thailand, del 2 av 2

Gott nytt år! 

Efter att ha välkomnat ingen mindre än Hässelbys internkändis, Jackie Dahl, på Koh Samui firade vi in det nya året och deltog i Full Moon Party på det väldigt lugna och avslappnade Koh Phangan. Bilderna som ni ser i detta inlägg är väldigt signifikativa för hela vår vistelse där. Det ska dock sägas att vi en dag valde att leva lite på den farliga sidan och begav oss till en vattenpark. Har ni sett TV-programmet Wipe Out så vet ni ungefär vad vi pratar om...ett riktigt farligt ställe. Ifall man ramlade på något hinder så kunde man antingen ramla ner i vattnet eller på nån jättemjuk skumgummigrej. Snacka om att leka med döden.

Efter några dagar på Koh Phangan med fokus på välmående begav vi oss till Ko Tao (ingen aning varför just denna ö oftast skrivs utan “H”:et i “Koh”, även om båda versionerna finns). Trots att vi tagit hand om varandra och tagit det lugnt i några dagar var det konstigt nog lite av en sjukstuga på den här ön. Tanken var att dyka, men bihålorna erbjöd inte den möjligheten. Jonny och Jackie hade mest energi och körde några gympass och tränade Muay Thai. Vi alla åt fantastiskt god vegetarisk mat på ett ställe som även hade de bästa shakesen. Shout-out till Vegetabowl!

Vi avslutade Thailandsvistelsen som sig bör, i ett 5-stjärnigt rum i Bangkok! Nästa stopp, sagornas och miljöernas land, NYA ZEELAND!

Stort tack till Daiane och Krattan som förgyllde vår vistelse på Koh Phangan!

[ensmarreresa]

Thailand, del 1 av 2

God Jul!

Här kommer så en redogörelse för våra upptåg i/på Bangkok, Koh Samet, Mae Phim och Phi Phi. Nu är det säkert många därhemma som tycker att detta inlägg kommer lite för sent, men Julen varar än till Påska! #lawyered

Från Kambodja landade vi nu i det omtalade Bangkok som om man inte är försiktig kan sluka turister hela när det kommer till nöjen, shopping och sevärdheter. Vi hade dock endast en dag här och vi valde därför alternativ nr 2, vilket innebar att fylla våra stackars Kajkor ytterligare trots att man redan sen innan kunde höra hur dragkedjorna både var frustrerade samt vibrerade av överbelastning.

Färden gick därför till MBK där vi handlade allt från boxningsmitsar till Backgammonspel och specialprintade ”ensmärreresa” kepsar.

Dagen därpå bar det av med buss nedåt längsmed kusten mot parens favoritö Koh Samet. När vi stigit av båten möttes vi inte enbart av en storbystat sjöjungfrustaty på 10 meter utan även av Mackans lillebrorsa och hans två vänner som även de flängt runt i den sydostasiatiska övärlden.

Kvällen gick i njutningens tecken med öl, Backgammon, sackosäckar på stranden samt utsikt över ytterligare en sjöjungfru som med längtansfull blick såg ut över det azurblåa havet.

Dagarna gick i maklig takt på denna romantiska ö, mycket likt dess invånare som förmodligen inte stressat mer än en tam hemmakatt i en whiskasreklam under sina liv. Vi hyrde moppar med unghanarna som blev som 15 på nytt när de satte sig bakom styret. Gamla och fulla med vishet yttrade vi en rad barska tillrättavisanden beträffade småglinens körning. Som tur var vägarna så små och korta att de små väghuliganerna inte hann upp i mycket mer än 40 km/h innan nästa farthinder satte stopp för ytterligare acceleration.

Mackan och Jocke tog dykcertifikat med världens mest rutinerade divemaster vid namn Udi (48 dykår på nacken) som tog ut oss på djupt vatten redan första dagen och som efter första dyket somnade i en hängmatta när vi kom upp ur vattnet snabbare än vi hann säga våtdräkt. Efter ytterligare några dyk, mer än ett gäng bannor och förmaningar från Udi och ett examensprov kirrat på några minuter hade vi nu båda våra open water certifikat!

Annars gick dagarna i träningens och utforskandets tecken. Vi hängde med bror Winberg och Co. Klippte några vackra solnedgångar på smäckra utsiktsplatser och åt gott om kvällarna.

Veckan gick fort och snart var det dags att möta upp ytterligare medlemmar ur klanen Winberg då både brödernas mor och far hyrt hus över sundet från Koh Samet i den mysiga kustorten Mae Phim.

Här bodde vi alla under dagarna två och åtnjöt goda middagar, västkusts gästfrihet och sköna anekdoter från päronen om en svunnen tid.

Mackan stannade därefter några extra dagar under hans föräldrars vingar medan Firma JockeJonny tog sig vidare till Thailands västkust och den klassiska backpackerpärlan Phi Phi island.

På Phi Phi var även planen att möta upp Viktor ”Krattan” Kratz och hans flickvän Daiane som kom direkt från Stockholm. Planen var för grabbarna att stå vid Phi Phi’s hamn och överraska paret vid ankomst men luras den som luras bör. När de stod med kamerorna i högsta hugg började Jonnys arm bli insmord med hudlotion av ett par välbekanta tassar från höger. Där stod mot alla odds Kee och hans flickvän Carro som på äkta Dolda Kameran-manér visade var det berömda överraskningsskåpet skulle stå. När chocken och gåshuden lagt sig kom glädjen över att ytterligare vänner joinat vår lilla liga som nu skulle spendera julen tillsammans. Chocken blev desto större eftersom både Kee och Carro från början hade en plan på att besöka oss någonstans i Thailand, för att sedan bara några veckor innan avfärd höra av sig och berätta att de blivit tvungna att ställa in hela semestern då deras scheman inte gick ihop. Detta utsökt planerade tjuvtrick var alltså i planering under så lång tid som två månader av Bonnie Carro och Kee Clyde vilket vi i och med detta inlägg uppmärksammar och bugar oss inför, kudos! Efter att de två banditerna skojat klart inväntades så Krattan och Daiane, som möttes av en sedvanlig SangSom Bucket, innan en bättre middag konsumerades i glada vänners lag.

Morgonen därpå anslöt även en utvilad Mackan till gänget och dagarna som följde framtill julafton spenderas med alltifrån båtutflykter genom Phi Phi’s klippbeklädda, tropiska ögrupp där både apor och fiskar stod på menyn (ej bokstavligt) till skönt strandhäng och goda middagar. När så julaftonsdagen (alltså...Julafton) nalkades letade gänget således förgäves efter en restaurang som kunde servera lite klassisk svensk julmat, Janssons inkluderad. Men efter förtvivlat sökande insåg vi att det bara var att buga sig inför den Thailändskt artiga envisheten som istället ledde oss till en storslagen dagspoolfest med bollspel, partyhattar och piruetter samt en inte helt oansenlig mängd färgsprakande drinkar. Denna magiska dag mynnade sedan ut i....en mexikansk afton med burritos och nachos. Julstämningen var trots detta latinamerikanska inslag på topp och en julklappslek gjorde den bara bättre! Krattan fick av Kee en rishatt från Vietnam i och med hans då transparent vinterbleka hy. Mackan fick en replika-ring iom att han glömde sin rubinbeklädda Indienring hos sina päron. Carro fick ett vackert smyckeskrin i trä och Jocke ett 7eleven-linne som han med munter ton berättade att han skulle använda varje gång han behövde handla något på Pressbyrån.

När julen var slut för denna gång väntade alla spänt på de två kommande, nästintill i Thailand religiösa, tillställningarna som är nyårsafton och därefter fullmoonparty på Koh Phangan!

- - - Alla bilder från resan kan ses i bättre kvalité här - - -